Från legostadgan till medbestämmandelagen — om huvudlinjerna i arbetsrättens utveckling
Av professor TORE SIGEMAN
1. Det samhälle, i vilket 1734 års lag infördes, var baserat på produktion inom jordbruk och hantverksmässig industri, och såsom är vanligt vid sådant produktionsväsen var den sociala skiktningen utpräglad. Det var ett ståndssamhälle, som byggde på ett system av privilegier och näringsregleringar. Bestämmelserna om arbetsavtal utgjorde led i detta regleringssystem.1
I själva lagen ingick regler om arbetsavtal endast i ett kapitel, 14 kap. handelsbalken, som innehöll kortfattade huvudbestämmelser om det vanliga legohjonsförhållandet. Dessa kompletterades av mer detaljerade regler i den av Kungl. Maj:t formellt på egen hand beslutade legostadgan, som tid efter annan utfärdades i ny version.2 För den egendomslösa befolkningen förelåg tjänstetvång. Bortsett från att valet av avtalskontrahent i princip var fritt, lämnade legohjonsregleringen föga utrymme för avtalsfrihet, och man skulle kunna beteckna legohjonsavtalet som ett statusavtal. Med modern terminologi var avtalet ett anställningsavtal slutet för viss tid, som alltid skulle omfatta ett år. Uniformiteten avsåg även legotidens kalendariska förläggning, från Mickelsmässodag till Mickelsmässodag. Lönerna bestämdes genom taxor som utfärdades av landshövdingeämbetena. Husbondeväldet vid utövande av arbetsledning och upprätthållande av arbetsdisciplin var vidsträckt. Våld, i form av måttlig husaga, ingick bland de legala disciplinpåföljderna. I de äldsta legostadgorna tycker man sig kunna ana legohjonsinstitutets rötter i ett äldre och mer
brutalt samhällsskick, där den egendomslöse, mot ett långtgående uppgivande av sin handlingsfrihet, kunde söka huld och skydd hos bofast man.3
Legohjonsreglerna gällde främst för jordbrukets arbetare och förtjänare i hushåll men var tillämpliga även för andra anställda i den mån särskild författningsreglering saknades. Särskilda regler fanns emellertid för de viktigaste näringarna utanför jordbruket: skråordningen (1720) för hantverket, hallordningen (1739, 1770) för textilindustrin och andra manufakturer, masmästar- och hammarsmedsordningar (1766) för bergshanteringen. Också i reglementen för speciella näringar, t. ex. i boktryckerireglementet 1752, inrycktes bestämmelser om arbetsavtal. Att främja produktionen framstod som ett huvudsyfte för alla dessa regleringar. Stor vikt lades vid arbetsdisciplin och vid yrkeskunnandets reproduktion genom utbildning. Koalitioner mellan de arbetande var förbjudna. Lönerna bestämdes genom myndighetsbeslut. Merkantilismens idéer om statens intresse av att uppnå gynnsam handelsbalans genom hög produktion till låg kostnad påverkade regleringarnas innehåll, men en sentida iakttagare av det utanför jordbruket tillämpade arbets- och näringsrättsliga regleringssystemet har svårt att dra annan slutsats än att systemets faktiska funktion främst var att trygga de högre och politiskt härskande samhällsklassernas tillgång på goda varor till låga priser.
2. Under senare delen av 1700-talet utsattes det merkantilistiskaregleringssystemet för starka spänningar. Som exempel från arbetsrättens område kan nämnas att de stela löneregleringarna i inflationstider måste kringgås på olika vägar, bl. a. genom en omfattande kreditgivning från husbönder till arbetare, något som ledde till omfattande gäldbundenhet och därmed nya sociala och rättsliga problem.4 Efterhand började regleringssystemet att vittra bort. Och under inflytande av liberala idéer sopades de kvarstående regleringarna i stort sett undan genom författningsändringar vid 1800-talets mitt.5 I tiden sammanfaller detta systemskifte med att Sverige så sakta började övergå till industrialisering i form av stordrift.
Med fog kan man tala om en liberal epok inom arbetsrätten under de närmast följande decennierna.6 Vissa regler om arbetsavtal fanns
visserligen i legostadgan av 1833 och näringsfrihetsförordningen av 1864, men inom industrin undvek arbetsgivarna att tillämpa dessa regler. I praktiken bestämde arbetsgivarna villkoren mer eller mindre ensidigt. Produktions- och folkförsörjningsförhållandena var sådana att det kan sägas att arbetarna utsattes för ett strukturellt tvång att acceptera erbjudna villkor såväl före som en tid efter det att legalatjänstetvånget 1885 avskaffats. Då lagstiftaren ingrep i detta liberala system avsåg åtgärderna det mest elementära skyddet för de arbetandes hälsa.7 Efter några fruktlösa försök inskränktes barnarbetet genom övervakad lagstiftning 1881. År 1889 tillkom en lag om skydd mot yrkesfara inom industrin. Den första allmänna lagen om arbetarskydd infördes 1912. Arbetares rätt till ersättning vid arbetsolycksfall lagreglerades 1901. Ett system med obligatorisk försäkring för sådana olycksfall infördes inte förrän 1916, vilket vid internationell jämförelse framstår som sent.
3. Näringsfrihetens införande 1864 fick som en viktig och knappast åsyftad bieffekt att de gamla förbuden mot koalitioner mellan arbetare inte längre kunde upprätthållas.8 Omkring 1870 började fackföreningar i modern mening uppstå med strejker och kollektiva överenskommelser som redskap att påverka arbetsvillkoren och med idéer om solidaritet och jämlikhet som mäktig drivkraft. Som känt mötte arbetarnas organisationssträvanden länge hårt motstånd. Först under 1890-talet började kollektivavtalen att nyttjas i större skala som regleringsinstrument. Idén om att arbetsmarknadens villkor skulle bestämmas genom kollektiv samverkan fick en sorts officiellt erkännande år 1906 genom en lag om medling i arbetstvister. Samma år erkändes genom den s. k. decemberkompromissen, som var ett centralt avtal mellan arbetsmarknadens då nyligen bildade topporganisationer, arbetarnas rätt att vara organiserade. I gengäld erkände arbetarsidan arbetsgivarnas rätt att utöva företags- och arbetsledningen och att fritt välja arbetskraft. Man kan räkna arbetsrättens kollektiva skede ungefar från denna tid.
I sin avhandling Kollektivavtalet (1954) har Axel Adlercreutz utrett hur kollektivavtalet uppkom som regleringsform i Sverige och i några andra länder där utvecklingen kan ha övat inflytande på den svenska. Enligt traditionell uppfattning skulle kollektivavtalet ha upp-
stått för att tillgodose behov som mer eller mindre omedelbart följde av den stor drift som kännetecknade den kapitalistiska produktionstekniken. Adlercreutz har i stället uppställt och givit goda belägg för en hypotes, som innebär att kollektivavtalet i själva verket har viktiga rötter eller förebilder i de äldre överhetliga regleringarna av arbetsvillkoren. Det var arbetarna inom hantverksyrkena som var pionjärer för fackföreningsrörelsen och kollektivavtalsidén. Man ville där tygla den ohämmade konkurrensen, som följde såväl av den nya maskin tekniken som av näringsfrihetens avskaffande av alla kompetenskrav, och man ville ha skydd inte bara mot kapitalismens häftiga konjunkturväxlingar utan även mot det godtycke som de enskilda arbetsgivarnasmakt över arbetsvillkoren kunde innefatta. Kollektivavtalet kunde i likhet med de äldre överhetliga regleringarna rida spärr mot plötsliga förändringar, oenhetlighet och godtycke.
4. För den följande framställningen av huvuddragen av den moderna arbetsrättens utveckling vill jag välja som utgångspunkt ett i svensk socialhistoria föga uppmärksammat år, 1926. Skäl att uppmärksamma det året ligger däri att produktionen inom industrin då för första gången svarade för en större andel av bruttonationalprodukten än jordbruksproduktionen.9 Sverige hade därmed äntligen upphört att vara ett agrarland och blivit en modern industrination. Industrinstillväxt under de följande decennierna har som alla vet på ett avgörande sätt bidragit till en enastående välståndsökning, och det behöver inte understrykas vilken betydelse denna haft som förutsättning för en utveckling av arbetsmarknadsrelationerna utan verkligt allvarliga motsättningar.10
Det är en händelse som ser ut som en tanke att den sista legostadgan upphävdes samma år som Sverige slutade att vara ett jordbruksland. 1833 års legostadga upphörde att gälla vid legoårets utgång den 24 oktober 1926 och därmed brast det sista rättsliga bandet med det regleringssamhälle i vilket 1734 års lag hade införts. I dagens rättsordning ser man inga spår av legostadgan.11 Möjligen kan den lyhörde ien detalj i vårt folkbokförings- och skattesystem förnimma en svag återklang av legostadgans värld. Mantalsdagen, som alla vuxna
svenskar har anledning uppmärksamma en gång varje år — då vi fyller i eller kontrollerar de av dator ifyllda uppgifterna på första sidan av den allmänna deklarationsblanketten — infaller den 1 november.12 På legostadgans tid var det på den dagen som tjänstehjon efter flyttning senast skulle vara i arbete hos nye husbonden. Legoårsskiftet inföll visserligen den 24 oktober, men tjänstehjonet åtnjöt enligt stadgan sju dagar av frihet — en sorts semester i höstrusket — innan dennya tjänsten måste tillträdas.
I och med legostadgans upphävande fanns praktiskt taget ingen privaträttslig lagstiftning för arbetslivet.13 På huvuddelen av den privata arbetsmarknaden rådde en ordning som skulle kunna karakteriseras som ett utomrättsligt självhjälpssystem. Kollektivavtal användes som regleringsinstrument, ehuru rättsverkningarna delvis var diffusa. Tvister om avtalens tillämpning hänsköts inte till domstolarna utan avgjordes normalt genom avtalsparternas egna åtgöranden; skiljeförfarande förekom i begränsad utsträckning.14 Fackliga stridsåtgärder användes inte bara för att fa till stånd kollektivavtal utan i viss utsträckning även för att framtvinga uppfyllelse av föreliggande eller förmenta rättsliga förpliktelser. Det var en primitiv rättsordning, i starkt behov av reformering.
I de skandinaviska grannländerna fanns sedan mer än ett decennium lagstiftning för den kollektiva arbetsrätten. Även i Finland hade kort efter självständigheten en lag om kollektivavtal införts.15 Den lagen, som på grund av arbetsgivarnas motstånd inte fick någon större praktisk betydelse, byggde på idéer hämtade från Weimarrepublikens Tyskland. Där pågick vid denna tid ett stort socialt experiment. Man försökte bygga ett rättssamhälle fotat på idéer om social rättvisa inom marknadshushållningens ram. I Weimarförfattningen fastslogs intebara att arbetskraften stod under statens särskilda skydd utan även att äganderätt förpliktar. I författningens anda genomfördes en rad arbetsrättsliga reformer som rörde bl. a. föreningsfrihet, kollektivavtal, företagsdemokrati och anställningsskydd.16 Tysk rätt hade tidi-
gare ofta tjänat som mönster för svensk rättsutveckling, men Weimaridéerna tycks här inte ha fått genklang, med ett undantag. Ett av Ernst Wigforss framlagt lagförslag från 1923 om företagsdemokrati byggde i stora delar på tyska reformer.17 Weimarrepubliken skulle krossas och flera decennier skulle förflyta innan idéer om arbetarnas inflytande över företags- och arbetsledning åter skulle tas upp på allvar i svensk samhällsdebatt.
5. Vid mitten av 1920-talet måste ha stått klart att den svenska arbetsrätten behövde reformeras, och de närmast följande åren komatt bli skickelsedigra. Arbetarrörelsens möjligheter att påverka utvecklingen hade stärkts på ett ingripande sätt genom den politiska demokratins genomförande 1909—1921.18 Det kan därför tyckas paradoxalt att den arbetsrättsliga utvecklingen till att börja med kom attgå arbetarsidan emot. Den politiska maktbalansen var instabil under 20-talet. 1928 års arbetsfredslagstiftning, d. v. s. lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol, kunde genomdrivas av en borgerlig minoritetsregering mot arbetarrörelsens protester. Boel Flodgren har hävdat att lagstiftningen kan ses som ett försök att låsa fast utvecklingen i ett läge innan maktbalansen hade hunnit väga över till arbetarrörelsens förmån.19
Arbetsfredslagstiftningen, som närmast efterbildade norsk och dansk rätt, hade sin kärna i fastslåendet av kollektivavtalets karaktär av fredsdokument. Under avtalstiden skulle stridsåtgärder inte få användas för att öva påtryckning i rättstvister eller för att få till stånd ändringar i avtalet. Fredsplikten band inte bara parterna utan även deras medlemmar. Ett mycket effektivt sanktionssystem infördes. För kollektivavtalsbrott kunde enskild arbetare åläggas så högt skadestånd som 200 kr, vilket motsvarade en månadslön för en yrkesarbetare. Att skadeståndet skulle vara begränsat för enskilda arbetare var en idé som hade förebild i den finska kollektivavtalslagen.
Det kan konstateras att 1928 års arbetsfredslagstiftning vred ur arbetarnas händer ett vapen, nämligen det påtryckningsmedel som befogenheten att innehålla arbetsprestation tidigare hade kunnat utgöra i många tvister på arbetsplatserna, även i tvister med rättslig anknytning. Hur stort område som skulle vara fredat när kollektivavtal träffats kom att bestämmas inte bara av kollektivavtalens uttryck-
liga innehåll utan även genom rättspraxis. Det är helt klart att AD utstakade området i fredspliktsvänlig anda. Domstolen tänjde ut kollektivavtalsregleringarna till att täcka även vissa tysta utfyllnadsregler. Alla de centrala arbetsgivarbefogenheter, som erkänts genom decemberkompromissen 1906, kom i princip att skyddas av fredsplikten.20
Även i övrigt kom AD att i sin tidigaste praxis fylla en viktig normgivande funktion genom att precisera rättsläget i många frågor som lämnats oreglerade i den allmänt hållna kollektivavtalslagen.21 Denna praxis har många gånger kritiserats för att ha inneburit favorisering av arbetsgivarsidan. Huruvida kritiken haft fog från objektiv synpunkt har aldrig undersökts närmare. Frågan skulle kunna belysas genom allsidig jämförelse med motsvarande praxis i länder med likartade samhällsförhållanden, i första hand de nordiska staterna och Weimar-Tyskland. Jämförelser torde visa att den svenska domstolen gick relativt långt till arbetsgivarnas favör i domen 1934 nr 179, där det slogs fast att arbetare vid tvist om arbetsskyldigheten i princip var pliktig lyda arbetsledningens order i avbidan på rättslig prövning av tvistefrågan. Samma omdöme synes gälla avgöranden som gav arbetsgivaren långtgående rätt att vid arbetsbrist permittera arbetare utanatt betala lön.22 Å andra sidan finns skäl pröva hypotesen att AD visade särskild benägenhet att tolka vaga kollektivavtalsregler till arbetarsidans favör.23
Trots allvarliga protester både mot lagstiftningen som sådan och tillämpningen av den kom arbetsfredslagstiftningen att accepteras relativt snabbt av arbetarrörelsens huvuddelar. Vid sidan av annat24 torde till detta ha bidragit att kollektivavtalen visade sig ge ett åtminstone temporärt rättsligt skydd mot lönesänkningar under den svåra ekonomiska depression som drabbade Sverige liksom andra länder under lagstiftningens första giltighetstid.
6. Under 1930-talet kom försöken att lagreglera arbetslivsfrågor att bli många, de genomförda reformerna däremot få. Socialdemokratin kunde i regeringsställning öva ett större inflytande än tidigare men iakttog
återhållsamhet med lagstiftningsåtgärder; det politiska läget var alltfort labilt. En lag om förenings- och förhandlingsrätt infördes 1936 med syfte främst att ge stöd åt den vid denna tid framväxande fackföreningsrörelsen för privatanställda tjänstemän.
Redan 1922 hade i Finland reglerna för det individuella anställningsförhållandet blivit kodifierade genom en lag om arbetsavtal. I Sverige framlade 1935 en av en borgerlig regering tillsatt kommitté ett förslag till en liknande kodifikation som skulle inrymma utförliga regler om anställningsavtalets ingående och upphörande, om lön, sjuklön, semester m. m. (SOU 1935:18). Förslaget byggde i stora delar på rådande avtalssedvänjor, vilket förde med sig att i många frågor olika regler uppställdes för skilda arbetstagargrupper. En sådan kategoriindelning stod klart i strid med arbetarrörelsens idéer om jämlikhet mellan medborgarna, och förslaget lades åt sidan utan att ha blivit vidarebefordrat till riksdagen. Allt sedan dess har det konsekvent varit en strävan från lagstiftarens sida att arbetsrättens regler så långt möjligt skall göras generellt tillämpliga på alla arbetstagare.
Den fråga om rätt till semester, som hade berörts i 1935 års kodifikationsförslag, togs upp till separat behandling 1936, och ärendet ledde till lagstiftning 1938 om två veckors årlig semester på arbetsgivarens bekostnad för arbetstagare i allmänhet. Reformen innebar att arbetare tillerkändes i stort sett samma förmåner som tjänstemännen tidigare åtnjutit enligt avtal och den låg därmed i linje med jämlikhetsideologin. Också senare semesterreformer har helt klart haft ett egaliserande syfte. Här må emellertid inskjutas, att även strävandena efter internationell harmonisering varit en drivkraft inom semesterrätten. Konventioner antagna av International Labour Organisation (ILO) har direkt eller indirekt styrt svensk rättsutveckling på området. Också i flera andra lagstiftningsärenden har för övrigt verksamheten inom ILO påverkat svensk rätt. Man kan nämna frågorna om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.25 Det innebär inte något underkännande av de humanitära ideal som varit vägledande för ILO:s verksamhet, om man påpekar att de internationella harmoniseringssträvandena måste anses åtminstone delvis dikterade av önskan att inte rubba konkurrensläget industriländerna emellan.
Häftigast omdebatterad av 30-talets lagstiftningsfrågor var den som gällde begränsning av arbetsmarknadsparternas rätt att under kollektivavtalslöst tillstånd vidta ekonomiska stridsåtgärder mot varandra och mot tredje man. Flera förslag om legala begränsningar av stridsrätten framlades, och dessa betraktades av fackföreningsrörelsen som
allvarliga hot mot rörelsens handlingsfrihet och därmed dess förmåga att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden.26 Ärendet avfördes från dagordningen först i och med att Saltsjöbadsavtalet träffades mellan SAF och LO i december 1938. I avtalet infördesregler om begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna och ombehandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner. I övrigt innehöll avtalet bl. a. bestämmelser om möjlighet till överprövning av arbetsgivarens utövande av rätten att säga upp arbetare. Som anställningsskydd var regleringen rudimentär, men den innefattade en principiellt viktig inbrytning i ett centralt arbetsgivarprerogativ.
7. Saltsjöbadsavtalets ingående kom att markera övergången till ett nytt skede i arbetsrättens historia, som kännetecknas av att statsmakterna intar en ändrad, mer passiv attityd till lagstiftning för arbetsförhållanden. Genom avtalet hade organisationerna åtagit sig ett ansvar för att stridsåtgärder inte missbrukades, och detta åtagande förväntades förebygga statliga ingripanden på arbetsmarknaden. Statsmakterna accepterade i praktiken den rollfördelning som organisationernasålunda anvisat, och under cirka tre decennier kunde man därefter iaktta en närmast programmatisk passivitet från lagstiftarens sida till åtgärder på den kollektiva arbetsrättens och på anställningsavtalsrättens områden. I enlighet med rollfördelningen blev däremot många frågor kollektivavtalsreglerade, och bl. a. infördes genom överenskommelser mellan topporganisationerna år 1946 företagsnämnder församråd i företagsledningsfrågor och år 1964 ett utvidgat, ehuru alltjämt ganska begränsat anställningsskydd. Statsmakternas insatser för socialt skydd åt den arbetande befolkningen avsåg under detta skede främst den allmänna socialförsäkringen. En ingripande reform av egaliserande karaktär var införandet av allmän tilläggspension åt förvärvsarbetande år 1959; reglerna därom inlemmades år 1962 i en kodifikation av socialförsäkringen. Utan grov överdrift kan sägas, att reformen innebar att den då aktiva generationen beviljade sig pensionsförmåner som till stora delar skulle betalas av den följande generationen och att den därmed kan synas förebåda ett sätt att se på fördelningen av bördor mellan generationerna som senare brett ut sig och kommit till uttryck i löneregleringar — och i statliga budgetregleringar — särskilt från mitten av 1970-talet.
Jämlikhetsargument åberopades till stöd för den reform år 1965 som innebar att möjlighet öppnades till kollektivavtalsreglering av de
offentliga tjänstemännens löner och vissa andra villkor medan det äldre systemet med myndigheterna som ensamt beslutande skulle kvarstå i andra uppräknade frågor avseende främst myndigheternas organisation och verksamhet. Utvecklingen har därefter gått i riktning mot att området för avtalsreglering vidgats, och sedan 1976 gäller i princip samma arbetsrättsliga regler för offentligt anställda som för anställda i privat tjänst. Endast ett litet antal frågor är underkastade speciell reglering av tvingande karaktär, främst genom 1976 års lagom offentlig anställning. Önskemålen om jämlikhet mellan olika arbetstagargrupper har otvivelaktigt i det stora hela tillgodosetts på detta område, men frågan är om inte kraven på enhetlighet medfört allvarliga spänningar i regelsystemet för de offentligt anställda. Tecken på det är att lagregleringen måst kompletteras med avtal, i vilkade offentliganställdas organisationer utfäst sig att inte fullt ut utnyttjade befogenheter lagstiftningen i och för sig ger dem.27 Ett annat teckenär att AD i praxis tvingats ge en för arbetsmarknaden gemensam och central regel en speciell innebörd för offentliga sektorn. I domen 1980 nr 150, som gällde statens skyldighet att förhandla om ett tilltänkt regeringsbeslut om bl. a. förekomsten av betyg inom grundskolans tillvalssystem, kan domstolen sålunda sägas ha givit det i MBL:sinledningsbestämmelse reglerade begreppet "förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare" en snävare innebörd på det statliga området än det har på det privata.
Skedet 1938—1970 har av Folke Schmidt träffande karakteriserats som "en period av ett rättssystem av harmoni".28 Han åsyftade främst att arbetsmarknadsparterna på ömse sidor accepterade systemet och inte ifrågasatte dess grundvalar. Andra iakttagare har särskilt fäst uppmärksamheten på att löntagarsidan under skedet i princip lika litet som vid decemberkompromissen 1906 ifrågasatte arbetsgivarnas prerogativ att fritt utöva arbetsledningen. En amerikansk arbetslivsforskare med ingående kunskap om svenska förhållanden, Clyde W. Summers, har framhävt den slående olikheten mellan svenska och amerikanska fackföreningars attityd till arbetsgivarnas befälsrätt.29 De amerikanska organisationerna har aldrig erkänt några liknande arbetsgivarprerogativ, och i deras kollektivavtal har sedan gammalt brukat ingå t. ex. senioritetsbestämmelser som arbetsgivaren måste iaktta vid omplaceringar och andra arbetsledningsåtgärder.
8. Ett nytt skede inleddes 1970 då lagstiftarens passivitet på den centrala arbetsrättens område plötsligt bröts. Attitydändringen börses i ett större internationellt perspektiv. Antiauktoritära idéströmningar, innefattande bl. a. krav på arbetarnas inflytande över företagens ledning, hade i flera länder givit upphov till mäktiga protestaktioner. Jordmånen för missnöje tycks i skilda högindustrialiserade länder ha varit likartad. Majrevolten i Paris 1968 skakade det franska samhällets grundvalar. Omfattande strejker, med eller utan politiska förtecken, förekom i flera länder. En uppmärksammad svensk motsvarighet inträffade vid årsskiftet 1969—1970 då långvariga och olagliga arbetsinställelser skedde på de norrbottniska malmfälten. I Sverige inleddes snart därefter ett intensivt arbete för arbetslivsreformer,30och en rad lagar infördes under socialdemokratisk regim. Denna lagstiftning har haft som centralt syfte att utbreda demokratins principer om gemensamt beslutsfattande till arbetslivets område och att därmed ge de arbetande en friare och värdigare ställning på arbetsplatserna.
I 1970-talets lagstiftning kan urskiljas tre huvudelement.31 Det första innefattar att arbetsgivarmakten direkt kringgärdas med rättsliga skrankor i form av materiella regler. Viktigaste exemplet utgör lagstiftningen om anställningsskydd från 1974, reviderad 1982. Regeln om krav på saklig grund för uppsägning från arbetsgivarens sidakan, klokt tillämpad, mer än någon annan bidra till att ge de arbetande en självständig och värdig men för den skull inte oansvarig ställning på arbetsplatserna.
Det andra elementet innefattar regler om proceduren för beslutsfattandet vilka ger löntagarsidan tillfälle att genom facklig organisation öva inflytande över företags- och arbetsledningen. Viktigaste reglerna av detta slag finns i medbestämmandelagen till vilken jag strax återkommer, men liknande regler ingår i flera andra lagar, bl. a. i lagen om anställningsskydd.
Det tredje elementet bildas av regler som ger de kollektivavtalsbärande fackföreningarna särskilda befogenheter och ekonomiska resurser för att förbättra deras möjligheter både att övervaka tillämpningen av de materiella reglerna och att företräda de anställda vid beslutsförfaran-
det inom foretagen. 1974 års lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen har på ett ingripande sätt stärkt dessa föreningars läge genom att ge dem en ekonomisk bas för verksamheten ute i företagen. Avtalsbärande föreningars förtroendemän har enligt den lagen rätt att utföra fackligt arbete rörande arbetsplatsens förhållanden på av arbetsgivaren betald arbetstid. Att en fackförening lyckats bli erkänd som avtalspart för en arbetsplats har också enligt en rad andra lagar tillskrivits särskilda rättsverkningar utöver vad själva kollektivavtalet utsäger, och en sålunda etablerad förening framstår som bärare av hela löntagarkollektivets intressen, särskilt vid medbestämmande i företags- och arbetsledningsfrågor. Ehuru fackföreningar på det sättet enligt lag tilldelats viktiga uppgifter, saknas lagstiftning om deras interna förhållanden och om relationerna mellan förening och medlem.32
Medbestämmandelagen (MBL) av 1976 kan främst karakteriseras som en kodifikation av den kollektiva arbetsrättens huvudregler. Beträffande de nya reglerna om löntagarnas inflytande över företags- och arbetsledningen är att märka, att MBL inte upphävt utan snarare stärkt det rättsliga stödet för den gamla principen om arbetsgivarensrätt att i sista hand bestämma över företaget och arbetets utförande. Lagen söker emellertid hjälpa fackföreningarna att undantränga principen medelst kollektivavtalsreglering. I 32 § uppmanas parter, som träffar vanliga kollektivavtal om löner och dylikt, att också träffa avtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i företags- och arbetsledningsfrågor. Den rekommendationen har efterkommits av arbetsmarknadens topporganisationer i stort sett mangrant men tämligen senfärdigt.33 Centrala s. k. medbestämmandeavtal har träffats som i sin tur ganska långsamt transformeras till fungerande avtal på lokalanivåer. Någon omstörtning av makten på arbetsplatserna har avtalen hittills inte medfört. Bara undantagsvis och då inom snäva gränser tillerkänner avtalen arbetstagarsidan ett bestämmande inflytande ifrågor där beslutanderätten eljest tillkommer arbetsgivaren.
MBL innehåller också en rad allmänna inflytande regler som ger löntagarsidan grundläggande befogenheter även om medbestämmandeavtal inte föreligger. Regler om s. k. förstärkt förhandlingsrätt (11 — 14 §§) innebär att arbetsgivaren vid äventyr av skadeståndsansvar34 har att förhandla med den berörda lokala fackföreningen innan
han fattar beslut om viktigare företags- och arbetsledningsfrågor.Uppnås inte enighet om hur en tilltänkt förändring skall ske, måste han på begäran förhandla också med det fackförbund som föreningen tillhör, och så länge förhandlingsplikten inte är fylld måste han dröjamed beslut och verkställighet. Tanken är att denna uppskovsskyldighet kan öva press på arbetsgivaren; redan för att snabbt fa genomföra en brådskande åtgärd kan han tänkas helt eller delvis komma att godta arbetstagarsidans önskemål. Sitt praktiska värde torde dock dessa regler främst ha i att de tvingar arbetsgivaren att redovisa sina argument och låta dem skärskådas i diskussion. Det ligger ett värde i sig i att det råder öppenhet och ges tillfälle till debatt om arbetsplatsens olika problem. Funktionen att ge insyn i företagets förhållanden fyller också andra av den nya medbestämmanderättens regler, t. ex. bestämmelser om rätt till information i 18—22 §§ MBL och en lag 1976 om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Effekterna av medbestämmandereformerna i detta och många andra avseenden är föremål för en omfattande samhällsvetenskaplig forskning.35
Redan svårigheten att överblicka och behovet att centralt styra en omfattande verksamhet brukar i stora företag leda till byråkratisering i form av införandet av normer för beslutsfattandet och upprättandet av en hierarki av befattningshavare avdelade att svara för normtilllämpning.36 De krav på ytterligare byråkratisering, som kunnat följa av regler i MBL och andra lagar om procedurer för beslutsfattandet, synes därför ha kunnat bemästras av stora företag utan större svårigheter. I vad mån allvarligare problem uppstått i småföretag kan inte säkert utläsas av hittills genomförd samhällsvetenskaplig forskning om medbestämmandereformernas effekter.37
9. Av 1980-talets reformer bör en nämnas. Inom ramen för det allmänna pensionsförsäkringssystemet har enligt lag (1983: 1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden inrättats fem löntagarfondstyrelser med uppgift att förvalta särskilda medel som skall inflyta från företag enligt lagstiftning om vinstdelningsskatt m. m. Medlen skall i första hand användas till inköp av aktier i svenska företag. Löntagar-
fonderna, som är politiskt häftigt omstridda, skall enligt regeringen ha till uppgift bl. a. att medverka till att skapa en fördelningsmässigt acceptabel tillväxt- och stabiliseringspolitik.38 Varje löntagarfondstyrelse skall ha nio ledamöter, och av dessa skall minst fem företräda "löntagarintressen". Fondsystemet kan tänkas fä direkta arbetsrättsliga verkningar på det företagsdemokratiska planet. En löntagarfondstyrelse skall på begäran av lokal fackförening vid ett bolag, i vilket fondstyrelsen har förvärvat aktier, överlåta åt fackföreningen att för högst ett år i sänder utöva rösträtt för hälften av aktiernas röstetal. Därmed kan öppnas viss möjlighet för fackföreningen att genom nyttjande av en av äganderättens funktioner öva inflytande över bolagsstämmans val av styrelse och över de strategiska företagsledningsbesluten, vilket innebär en förändring av principiell natur.
10. Vid en återblick på det senaste halvseklets förändringar av de materiella reglerna avser den mest slående iakttagelsen hur snabbt de gamla arbetsgivarprerogativen inskränkts under senaste år. Den handlingsfrihet för arbetsgivarna, som hade bekräftats genom decemberkompromissen och genom AD:s äldre praxis och som sedan bestod i stort sett orubbad till början av 1970-talet, har därefter kringskurits i många enskildheter, ehuru arbetsgivarpositionerna är intakta i centrala företagsledningsfrågor. Av modifikationerna i de äldre prerogativen må framhävas följande.
Arbetsgivarens rätt att fritt välja arbetskraft har inskränkts främst genom 1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, vilken lag f. ö. är det enda självständiga bidraget till klavbindandet av arbetsgivarmakten från den borgerliga regimen 1976—1982. Enligt jämställdhetslagen har en arbetsgivare inte längre frihet att välja den bland arbetssökande han helst vill ha, om annan sökande är av motsatt kön och enligt gängse meritvärderingsprinciper har bättre sakliga förutsättningar för den lediga befattningen. En annan viktig inskränkning följer av regler i anställningsskyddslagen (LAS) om företrädesrätt till återanställning för den som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist (25-27 §§).
Rätten för arbetsgivare att fritt avtala om anställningsform har ersatts av regler i LAS som uppställer särskilda villkor för att anställningskall få tidsbegränsas (4—6 §§).
Som redan framgått upphävdes arbetsgivarens frihet att fritt uppsäga anställningsavtal till upphörande genom LAS. I den lagen regleras
också vilken turordning han har att iaktta då han säger upp personal på grund av arbetsbrist (22—24 §§).
Rätten att utöva affärsledning och annan företagsledning består i allt väsentligt orubbad. Vill emellertid ett arbetsgivarföretag lämna ut ett arbete till en entreprenör i stället för att låta det utföras av anställd arbetskraft, kan det avtalsbärande fackförbundet ingripa i denna företagsledningsfråga enligt regler om s. k. facklig vetorätt i 39 § MBL ochförbjuda entreprenadavtalet, om åtgärden kan antagas medföra åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet; tanken är — kort sagt — att förbundet skall kunna hindra att arbetsgivaransvaret för den personal som faktiskt utför arbetet far en olämplig placering.
Vid rättstvister om prestationsskyldighet i anställningsförhållanden ansågs arbetsgivaren tidigare ha s.k. tolkningsföreträde, d.v. s. han fick bestämma interimistiskt i avbidan på rättslig prövning. Anmärkningsvärt nog upprätthölls den principen — som jag redan antytt — vare sig tvisten gällde arbetsgivarens egen eller arbetstagarens prestation. Ordningen innebar att bördan att vidta rättsliga åtgärder alltid kom att ligga på arbetstagarsidan, och givetvis blev ofta följden att arbetsgivarens tolkning fick bestå oanfäktad. Genom regler i 34—37 §§ MBL har i princip motsatt ordning införts för tvister om såväl arbetsskyldighet som lön, varvid dock rätten att bestämma interimistiskt tillerkänts inte den berörde arbetstagaren utan den avtalsbärande fackföreningen. Bördan att ta initiativ till förhandlingar och rättegång i tolkningstvister har på det sättet i princip lagts över på arbetsgivaren. Genom en lag 1970 om arbetsgivares kvittningsrätt har på liknande sätt arbetsgivaren förbjudits att göra sig till domare i egen sak vid tvist om motfordran mot löneanspråk.
Av inskränkningar i arbetsgivarens rätt att utöva arbetsledningen bör främst nämnas en år 1973 införd och nu i 6 kap. 7 § av 1977 års arbetsmiljölag ingående regel om skyddsombuds behörighet att avbryta arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa.
De exempel på begränsningar av arbetsgivarprerogativ som nu nämnts grundas alla på lagstiftning. Det finns dock också ett klart exempel på att AD självständigt bidragit till rättsbildningen genom att i ett viktigt hänseende beskära arbetsgivarens traditionella handlingsfrihet. Tidigare har ansetts att arbetsgivaren i princip fritt och utan att behöva redovisa skäl kunnat omplacera arbetstagare inom ramen för dennes arbetsskyldighet enligt anställningsavtalet, men i domen 1978 nr 89 har AD proklamerat en ny regel såvitt gäller omplaceringar med så ingripande verkningar för arbetstagaren att
åtgärden är jämförbar med uppsägning och nyanställning.39 Sådan ågärd far enligt AD vidtas endast om arbetsgivaren kan uppge och påvisa godtagbara skäl.40 Den justeringen av äldre rätt har AD kunnat stödja på rättsanalogi med en rad bestämmelser i 70-talets arbetslagstiftning vilka ålagt arbetsgivaren att visa godtagbara skäl för omplacering i särskilda situationer.
11. En sista återblick skall gälla förändringar i regleringsinstrumentens karaktär under senaste halvseklet. I ögonfallande är här att lagstiftningennu har en mångdubbelt större volym och betydelse än på 30-talet. Fortfarande saknar dock Sverige — till skillnad från Finland41 — en kodifikation av reglerna för det individuella anställningsavtalet.
Ett tema i det jag tidigare talat om har varit lagstiftarens strävan att åstadkomma jämlikhet mellan olika arbetstagargrupper. Här bör tillläggas att sträng uniformitet inte eftersträvas. I allmänhet är lagstiftningen dispositiv i den meningen att reglerna far frångås genom kollektivavtal, varvid vanligen krävs avtal på förbundsnivå. Även sådan dispositiv lagstiftning styr till löntagarnas fördel den allmännaskyddsnivån i kollektivavtalsregleringarna, men behovet av flexibilitet erkänns. På vissa lagreglerade områden har avtalsfriheten faktiskt lett till en mycket långtgående splittring av de i praktiken upprätthållna normerna. Semesterrätten är ett sådant område. 1977 års semesterlaganses svårtillämpad, och dess regler har i praktiken i stor utsträckningskjutits undan av kollektivavtalsregleringar, som sinsemellan ofta är olikartade. Att normsystemet splittras eller fragmenteras på dyliktsätt kan medföra olägenheter bl. a. såtillvida att informationen till medborgarna om rättsordningen försvåras. Saken synes ha betydelse för medbestämmanderätten, där medbestämmandeavtalen för skilda sektorer av arbetsmarknaden delvis är uppbyggda på olikartat sätt. Sådant kan bidraga till att medborgarna betraktar rättsområdet som komplicerat och svårtillgängligt och att de därför känner sig avskärmade.
AD:s praxis är nu liksom på 30-talet en viktig normkälla,42 vilket står i kontrast till att domstolen under ett mellanliggande skede spelat
en mer tillbakadragen roll. På senare år har domstolens uppgift främst varit att precisera innehållet i ett stort antal nya lagbestämmelser. Av ett skäl kan AD på annat sätt än allmänna domstolar betraktas som ett instrument för den politiska makten. Den enligt 11 kap. 1 § 3 st.regeringsformen normalt upprätthållna principen, att ordinarie domare skall finnas i varje domstol, gäller inte för AD. Ledamöterna förordnas av regeringen för tre år. Det är också tydligt att AD i sin praxis visar stor lyhördhet inför uttalanden i lagförarbeten, men det är inte fråga om någon slavisk efterföljd, och hänsynstaganden till politiska maktskiften som inte fått genomslag i lagstiftningen förekommer ej. Domstolen har förtjänat högt anseende för integritet.
Det viktigaste instrumentet för att reglera anställningsavtalens innehåll i fråga om arbetsvederlag liksom andra villkor måste emellertid kollektivavtalet anses vara, nu liksom för 50 år sedan. De rättsliga spelreglerna för stridsåtgärder under avtalslöst tillstånd och för kollektivavtalsförhandlingar är i allt väsentligt oförändrade sedan 30talet.43 En annan sak är att de yttre förutsättningarna för spelreglerna ändrats i många avseenden. Den moderna produktionstekniken innefattar systemlösningar, som bygger på en långtgående arbetsfördelning, även internationell sådan, och den tekniken har gjort arbetsgivarföretagen mer sårbara för stridsåtgärder, vilket — vid sidan av annat — medfört att maktbalansen ändrats till löntagarsidans favör. Arbetsmarknadsparterna behöver numera inte heller på samma sätt som på 30-talet bära ansvaret för verkningarna av löneuppgörelserna. För 50 år sedan kunde parterna inte såsom under senare år räkna med att eljest uppträdande verkningar i form av arbetslöshet och företagsnedläggningar skulle undanröjas eller mildras genom statliga åtgärder, innefattande i realiteten att framtida produktion belastas.
Den skiss av regleringsinstrumenten som jag här tecknat skulle bli ofullständig om jag inte erinrar om att rättsbildningen på arbetsmarknaden i själva verket ofta framträder i ett invecklat nät av samverkan mellan organisationer och statsmakt. Som ett aktuellt exempel, som vetter mot framtiden, vill jag nämna att det i regeringskansliet pågår arbete på en reform av reglerna om permittering av arbetare.44 Vad som förbereds är en viktig jämlikhetsreform av innebörd, att arbetsgivare vid arbetsbrist inte längre skall ha rätt att permittera arbetare utan att betala lön. Arbetarna får därmed i denna del samma ställning som tjänstemännen haft sedan gammalt. Lagbestämmelser om att lön i
princip skall utgå vid all permittering är avsedda att införas i anställningsskyddslagen fr. o.m. 1985. En förutsättning för reformarbetet har emellertid varit att SAF och LO träffat ett avtal om försäkringsliknande s. k. permitteringslöneanordningar. Och det avtalet har i sin tur förutsatt att regeringen ställt i utsikt att hittillsvarande arbetslöshetsstöd skall omfördelas så att statsbidrag kan utgå till det nu avtalade systemet. Denna bild av nära samverkan mellan organisationer och statsmakt i dagens Sverige får bli min slutvinjett.