Om juridisk svenska

 

Av fil. dr, lektor MARIANNE NORDMAN

 

Under de senaste åren har man börjat inse att olika teknolekter skiljer sig från varandra inte bara i fråga om terminologin, som man förr ansåg, utan också när det gäller drag utöver termerna, sådana som syntax och textprocess. Det här gäller speciellt juridiskt språkbruk.
    Det är naturligt att juridisk teknolekt avviker från andra teknolekter både i kvalitativt och i kvantitativt hänseende. En orsak är att lagspråket och också annat juridiskt språkbruk i många avseenden har utvecklats på ett helt annat sätt än det vanliga språket. Det avviker kanske t. o. m. mer från allmänspråket än vad många andra teknolekter gör. Orsakerna till den speciella utvecklingen kan ses som historiska, sociala, politiska och juridiska (jfr Charrow—Crandall —Charrow 1982, s. 178 f).
    Det svenska lagspråket är speciellt som fackspråk redan i det avseendet att det är ett gammalt språk. Lagarna har naturligt vuxit fram i samhället ur ett behov att reglera verksamhet och umgänge. Under äldsta tid hade vi lagspecialister, om ock få. Ju mer komplicerat samhället har blivit desto fler lagspecialister behövs för att reda ut de komplicerade frågorna. En hel grupp av specialister har uppkommit.Då de umgås med varandra i specialiserade ärenden blir också det språk de använder allt mer specialiserat. (Laurén 1983, s. 83)
    Vanligen brukar det vara så att allmänspråket förändras genom att det används. Ord utvecklar nya betydelser och förlorar gamla; grammatiska strukturer förändras. I juridiskt språkbruk utvecklas former och betydelser ofta genom en laglig och inte genom en lingvistisk process. (Charrow—Crandall —Charrow 1982, s. 179)
    Lagspråket har inte bara en kommunikativ funktion. I högre grad än andra teknolekter är det ett redskap. Teknikern har sin skruvmejsel och läkaren sitt stetoskop, vetenskapsmännen sina laboratorier och datafolket sina datorer — juristen har sitt språk. Det är klart att alla fack har en kärna av tankar och teorier som kläs i språklig dräkt, menför juristen finns det bara ett sätt att komma åt den här kunskapen —genom det juridiska språket. Det juridiska språkets maktposition —det är bara med hjälp av det som man kan behandla lagarna — har kanske lett till att det vilar något rituellt över språket. Språket upplevs alltså som bärare av lagens makt och bl. a. därför är juristerna ganska ovilliga att förändra sin teknolekt (Charrow —Crandall—Charrow 1982, s. 180 ff).

 

62-43-869 Svensk Juristtidning

 

    En del av vagheten och tvetydigheten i lagspråket är avsiktlig. Då man skapar lagar, försöker man välja ett språk eller uttryck som alla kan enas om, också de som är av annan åsikt. Man strävar alltså till kompromisser. Därtill kommer att den verklighet som regleras i lagofta är mycket komplicerad. Lagen skall tillfredsställa många olika parter och myndigheterna själva ser gärna att lagen ges så till vida ett mått av vaghet, att den ger möjligheter att döma från fall till fall. Lagen blir alltså ofta avsiktligt vag och tvetydig (Charrow—Crandall—Charrow 1982, s. 182 f).
    Lagarna syftar till att styra samhället och dess utveckling på en makronivå. De strävar både till att förändra och till att bevara. På mikronivån är lagarnas huvudmål att styra handlingar. Men lagarna har också en funktion att lösa konflikter (Gunnarsson 1982, s. 117 f).Lagarna kan således sägas ha två huvudfunktioner: en handlingsdirigerande med vanliga medborgare som adressater och en kontrollerande med domstolsjurister som adressater. I lagar som syftar till att bevara det som existerar är den kontrollerande funktionen primär, i lagar som syftar till förändring är den handlingsdirigerande funktionen viktigast (Gunnarsson 1982, s. 120). Gunnarsson har i sina undersökningar av medbestämmandelagen kunnat konstatera, att mycket av svårförståeligheten i lagtext vilar inte bara på ett ytstrukturelltplan utan på djupare nivåer, sådana som berör innehållsurval och innehållsstrukturering. Då lagtext är svårförståelig beror det ofta påbrister i funktionsperspektivet och vacklan mellan en medborgarinriktad och en domstolsinriktad framställning. Medbestämmandelagent. ex. visar sig vara domstolsinriktad även om den till sin funktion borde vara medborgarinriktad (jfr Gunnarsson 1982, s. 263 ff).
    Juridikens språk är egentligen en mer omfattande term än lagspråk och inkluderar i själva verket detta. När jag i fortsättningen går till att presentera juridikens språk, ser jag begreppet ur en vid synvinkel men låter presentationen täcka endast ytstrukturen, d. v. s. språket.

 

JURIDIKENS TERMER
Juridikens termer kan ibland vara sådana som förefaller allmänspråkliga, men i själva verket har de en specifik betydelse fastslagen t. ex.genom domstolar och styrande organ. En juridisk term kan till sin betydelse ha förfinats, utvecklats så att den har en alldeles bestämd betydelse i lagspråket av i dag. I juridiken utmönstrar man också sällan termer, i stället lägger man till nya beståndsdelar till de gamla och skapar strängar (Charrow—Crandall—Charrow 1982, s. 179 f).
    För svenskans del finns vissa språkriktighetssynpunkter på juridikens termer. I Några riktlinjer för författningsspråket (s. 9) sägs det

 

att man borde byta ut ålderdomliga eller ovanliga ord om det finns goda motsvarigheter i allmänspråket. Speciellt uppmärksam borde man vara i fråga om ord som har en betydelse i författningar och enannan i normalspråk, t. ex. utgå, bestrida, påminnelse.
    Ord som hör hemma enbart i juridiskt språkbruk och som därför kan kännas främmande och missförstås som t. ex. jäv kan stå kvar då de är precisa, exakta. Man rekommenderar alltså inte byte till partiskhet.
    Då nya termer skapas bör man se till att de inte blir långa och svårhanterliga. Likaså bör man undvika ord och uttryck som kan missförstås. Målet vid termbildning bör vara att den enskilde medborgaren skall kunna förstå termen rätt. Om en term trots allt blir ohanterlig eller vilseledande måste man byta ut den, anser språkvårdarna.
Ex. kostnadsbidrag → rättshjälpsavgift
(i rättshjälpslagen)
    Juridikens terminologi är resultatet av en lång utveckling. I praktiskt arbete parad med rättsvetenskaplig forskning har begreppsapparaten vuxit fram. Utvecklingen har filosofiskt skett genom medborgarnas rättsmedvetande. Därför har terminologin en stark nationell förankring. Det juridiska språkbruket påverkas av den romerska rättens speciella ställning men också av andra rättstraditioner. I motsvarande mån påverkas vårt språk av latinet eller av andra främmande språk. Men det kan knappast bli fråga om att internationalisera den juridiska terminologin (Laurén 1983, s. 243 f).
    En pilotundersökning av några juridiska vetenskapliga texter (en handbok och en lärobok) visar, att juridiken har ett relativt stort antal termer. I en textmassa på 5 000 ord förekommer i juridisk text 945 termer. Eltekniken har fler (1 135) medan redovisning och i synnerhet datateknik har betydligt färre (Laurén 1983, s. 245).
    Eltekniken har en stark koncentration på ettordstermer, medan man i juridiken kan märka en stor spridning. De flesta termerna inom juridiken är förstås ettordstermer (84 %), det lägsta värdet för hela pilotundersökningsmaterialet. Men t. o. m. upp till 5-ordstermer förekommer och det enbart i juridiken. Orsaken till mångordigheten ligger kanske i juridikens traditionsbundenhet. Termlängden i antal bokstäver är för juridikens del normalt 9—10 bokstäver, men 0,8 % av alla termer omfattar hela 26—30 bokstäver (Laurén 1983, s. 246 f).

 

ORDFÖRRÅDET
Som grund för en presentation av ordklassfördelningen i juridisk text ligger resultat från en pilotundersökning. Som jämförelsematerial ut-

 

nyttjar jag Margareta Westmans Bruksprosa-texter (en granskning av vardaglig informationsprosa).

 

Tabell l. Ordklassfördelningen i juridisk text och i Bruksprosa-texterna

 

Ordklassfördelning

	jur	bruks
substantiv av alla ord	28-32 %	27 %
verb av alla ord	15-17 %	16 %
adj. av alla ord	5-6 %	7 %
samordn. konj.	3-4 %	4 %

 

Juridiken har något fler substantiv än bruksprosan och något färre adjektiv, men skillnaderna är obetydliga. Substantivöverskottet kan eventuellt vara en följd av eller ett symptom på att juridisk text är förhållandevis termtät.

 

SUBSTANTIV
Juridikens substantivandel är alltså något högre än bruksprosans. Värdena kan kanske förklaras med att juridiken har de mest mångordiga termerna, där substantiv i olika grammatisk ställning fogas tillvarandra som attribut eller i attribut.
    I litteratur kring juridiskt språkbruk finns det över huvud taget få kommentarer kring substantiven. I Några riktlinjer för författningsspråket kommenteras endast substantivens form, d. v. s. bruket av s. k. nakna substantiv. Författningsspråket har ju artikellös form där sakprosan kan använda flera olika möjligheter:
— obestämd form singularis med obestämd artikel
— bestämd form singularis
— obestämd form pluralis
— bestämd form pluralis
— determinativt pronomen (den, det, de... som)
— substantiv föregånget av varje
Ex. I halvbomsanläggning finns på vardera sidan av spåren bom som i fällt läge stänger av ...
(sakprosa: halvbomsanläggningar / en halvbomsanläggning)
    I Några riktlinjer för författningsspråket anses, att "påklädda" substantiv bör användas också i författningstext (s. 10 f).
    De sammansatta substantiven kan ställa till problem i den juridiska texten där kravet på entydighet och klarhet på ordnivå är stort. I ett sammansatt substantiv kan de olika sammansättningsleden stå i olika

 

förhållande till varandra. Se t. ex. de olika betydelsemöjligheterna hos ord som
familjebidrag (till/från)
föräldraopposition (av, från/mot)
föräldrakunskap (Wellander 1974, s. 38).
    En annan substantivföreteelse som kommenteras i språkvårdslitteraturen om juridisk text är substantiveringar. Den största uppmärksamheten riktas på verbalsubstantiven men också adjektivabstrakter kommenteras. Både i Språket i lagar och andra författningar och i Wellanders Kommittésvenska märks en negativ inställning till verbalsubstantiven.
    I Språket i lagar och andra författningar anser man att de abstrakta uttryckssätten gör texten vag och man rekommenderar konkreta ord som samtidigt är mer uttrycksfulla, om det är så att orden helt täcker det man menar.
Ex.
ansvarighet → ansvar
beriktigande → rättelse
bestraffning → straff
tillgodohavande → fordran
uppställning → tabell (Språket i lagar och andra författningar, s. 16 f).
    Också Erik Wellander kritiserar substantiveringstendenserna och riktar uppmärksamheten bl. a. på adjektivabstrakterna. Bakom ord som svårlöslighet (vara svårlöslig) och försiktighet (vara försiktig) ser han en strävan till "en förnämare, mera officiell framställningsform" (Wellander 1974, s. 83 f).
    Hur vanliga är då verbal- och adjektivabstrakter i juridisk text? En granskning av några textutdrag gav följande resultat.
    I två juridiska textmassor utgör adjektivabstrakterna 1,9 % och 3,6 % av alla substantiv. Värdet 3,6 % är det högsta i hela undersökningsmaterialet som omfattar också tre andra teknolekter, datateknik, elteknik och företagsekonomi, men det avviker inte mycket från värdena för de andra teknolekterna.
    Verbalsubstantiven utgör 17,9 % och 19,7 % av alla substantiv, vilket är rätt nära värdena för elteknisk text (i övriga avseenden en motpol till den juridiska).
    Verbalsubstantiv ses av språkvårdarna, som vi märkt, i allmänhet som element som tynger och komplicerar stilen bl. a. därför att de är abstraherande komponenter i texten.
    Genom att mäta abstraktionsgraden hos verbalsubstantiven i olika teknolekter (jfr Hakulinen —Karlsson 1979, s. 76) kunde jag konstatera, att de juridiska texterna innehöll det minsta antalet konkreta

 

verbalsubstantiv. Endast 5 % respektive 8 % av verbalsubstantiven där var sådana som såsom referenter har något som existerar till tid och plats. Den ena juridiska texten innehöll speciellt många verbalsubstantiv som uttrycker något som händer (71 %), t.ex. förenkling, inskrivning, medan den andra hade många rent abstrakta substantiv (36 %), dvs. sådana vilkas referenter inte existerar extensionellt, t. ex. avseende, förutsättning, förhållande.
    Avledningar på -ing/-ning är allmänt taget de allra vanligaste i svensk text. I juridisk text är dock -ande/-ende förhållandevis vanliga suffix.
    Avledningar på -ande/-ende utgår oftast från en bildlig betydelse hos verbet och anger vanligen resultatet av en andlig verksamhet (Loman 1964, s. 177, 157). Därför fyller de en plats i texter med abstrakta resonemang, i analyserande och kommenterande framställning. Juridisk text ger exempel som överlämnande, förvärvande, befallningshavande, lagstadgande, övervägande, avgörande, godtagande.
    I de flesta av de här exemplen finns det ingen valmöjlighet mellan-ing/-ning och -ande/-ende. Grundverben har överförd eller bildlig betydelse och -ande/-ende är den naturliga avledningsändelsen. Resonemangets abstrakta innehåll kräver alltså abstrakta verb, och det leder i sin tur till abstraktion i ordbildningen.
    I många teknolekter, i synnerhet i de tekniska, spelar främmande ord ofta en viktig roll. I det avseendet fungerar juridisk teknolekt heltannorlunda. I Språket i lagar och andra författningar konstateras det att främmande ord alltid undvikits i lagspråk. En sådan inställning bör man ha också i framtiden. Främmande ord är ofta modeord och lagspråket bör använda bara sådana som är fast förankrade i svenskan. (Språket i lagar och andra författningar 1967, s. 20). I juridisk text händer det att den romerska rättens latinska termer används också i svenskan. Detsamma gäller för uttryck ur andra språk när man talar om andra länders rättstraditioner (Laurén 1983, s. 244).

 

VERB
Verben utgör som vi märkt 15 % —16,8 % av alla ord i de juridiskatexterna. I skönlitterär text kan verbandelen vara upp till 20 %,t. o. m. över. I jämförelse med det är verbförekomsten i de juridiskateknolekterna inte hög.
    I facktext i allmänhet brukar man räkna med ganska låga verbvärden, därför att facktexter gärna framhäver begrepp som vanligen etiketteras med substantiv.
    De finita verbformerna förekommer till 9,0 % och 10,2 % av hela den undersökta juridiska textmassan. Många finita verb anses indike-

 

ra lättillgänglig text. De juridiska texterna skulle i så fall kunna anses vara något mer svårtillgängliga än t. ex. de tekniska texterna (någotöver 10 %) i mitt material.
    Tempusvalet i en text beror på innehållet i texten. Futurum förekommer speciellt i texter om framtida utveckling, perspektiv och prognoser. Imperfekt och pluskvamperfekt används i texter med återblickar och resonemang. I facktext i gemen brukar presens vara den naturligaste tempusformen.
    De juridiska texterna har det minsta antalet presensformer men det största antalet preteritumformer. I den juridiska texten är det alltså vanligare än i andra teknolekter att avancera i förfluten tid. De juridiska texterna är till väsentlig del berättande och i synnerhet i handbokstexten byggs framställningen upp genom korta historiska tillbakablickar där preteritum är given tidsform.
    Passiv har normalt en komplicerande inverkan på vårt språk. En framställning som är utredande och analyserande kan dock innehålla ett visst mått passivformer (jfr Åkermalm 1970, s. 140).
    Genom passivering riktas läsarens uppmärksamhet på föremålet/saken som behandlas. Det övriga träder i bakgrunden. Passiv är alltsådet vanligaste opersonlighetsmedlet i alla vetenskaps- och fackspråk (jfr Schwanzer 1981, s. 217). I juridiken är passivandelen något högre än i övriga teknolekter. En orsak kan vara att passiven gör det möjligt att uttrycka mer komplicerade tankar än vad aktiv skulle göra. Strävan till allmängiltighet och opersonlighet förefaller att vara stark inom juridiken. Wellander anser dock, att t. ex. kommittésvenskan utnyttjar passivkonstruktioner alltför ofta också där de är omotiverade (Wellander 1974, s. 68).
    Pronomenet man, som i vissa situationer konkurrerar med passiv, anger ofta något usuellt. Passiven är mer normativ. Det ligger kanske något av det preskriptiva i lagen i det faktum att man används mycket mer sällan i juridiskt språkbruk än i andra teknolekter.
    En slutsats om verbanvändningen i juridisk text kunde alltså bli:
— inte utpräglat verbal text
— inte särskilt lättillgänglig (relativt få finita verb)
— opersonlig, preskriptiv (passiv).
    Ur språkvårdssynvinkel intresserar man sig mest för vissa enskilda uttryckssätt. Språket i lagar och andra författningar framhåller, att fasta sammansättningar av verb varit det normala i lagtext, men att man nu helst skall välja lös sammansättning, om det inte finns speciella skäl emot.
handhava → ha hand om
iståndsätta → sätta i stånd

 

ådagalägga → lägga i dagen, visa (Språket i lagar och andra författningar, s. 14)
    Wellander i sin tur påtalar substantivsjukan som leder till att innehållsmättade verb substantiveras och till att satsens predikat istället kommer att bestå av ett innehållstomt verb som praktiskt taget inte uttrycker någonting alls. Men samtidigt uppstår genom det enkla verbet uttrycksmöjligheter för handlingens början, pågående handlingeller avslutning (Wellander 1974, s. 68 f).
Ex. Ägandeförhållandet diskuteras. → Diskussionen om ägandeförhållandet äger rum/tar sin början/ avslutas.

 

ADJEKTIV
Pilotundersökningens juridiska texter är adjektivfattiga. Superlativformer förekommer inte alls, medan komparativformerna utgör 9 % respektive 13 % av alla adjektiv i texterna. Adjektivens funktion varierar ganska starkt. I den juridiska läroboken står adjektiven i 68 % av fallen som attribut, i handboken i 78 % av fallen. Adjektiv som predikativ är minst vanligt i de juridiska texterna. Detta faktum sessom stilistiskt signifikativt. Man brukar nämligen allmänt anse, att en text med många adjektiv i predikativ ställning verkar enkel och talspråklig. De juridiska texterna är i det avseendet naturligt nog föga talspråkliga.
    Adjektivens anspråkslösa roll i juridisk text återspeglas i att språkvårdarna inte intresserar sig för dem.

 

KONJUNKTIONER
I avhandlingen om lagtexters begriplighet diskuterar Britt-Louise Gunnarsson också konjunktionerna. Hon konstaterar, att och/samt förekommer i 34 % av de undersökta meningarna medan eller är betydligt vanligare i lagtext; 40 % av meningarna innehåller eller. Alternativuppräkning verkar alltså vara en frekvent företeelse i lagtext (Gunnarsson 1982, s. 106).
    I min pilotundersökning är den procentuella andelen samordnande konjunktioner ungefär lika stor i alla texter, något över 3 % av alla ord, förutom i elteknisk text med över 4 %. De juridiska texterna visar jämförda med varandra olika tendenser. Och är speciellt ovanligt i den juridiska handboken. Men och eller åter är speciellt vanliga i läroboken. Jämförelsen grundar sig på de andra teknolekterna.
    Margareta Westmans Bruksprosa-material visar, att men och eller är vanliga bl. a. i läroböcker. Hon ser förekomsten av dessa ord som ett utslag av krav på tydlighet och utförlighet i texterna. Hon antar, att ett utpräglat bruk av men hänger samman med en resonerande fram-

 

ställning. Men gör det möjligt att markera motsättningar (Westman 1974, s. 107).
    Över huvud taget kan man påstå, att men och eller passar i en diskuterande och argumenterande texttyp som den juridiska.

 

SYNTAXEN
Den juridiska syntaxen har alltid intresserat stilforskaren. Så har bl. a. Sven Benson och Elias Wessén granskat lagspråkets syntax. Britt Louise Gunnarsson kom in på området 1982 med undersökningen av medbestämmandelagen och med omarbetningen av den.
    Man brukar vanligen anse, att åtminstone lagtexterna har en komplicerad meningsstruktur. Gunnarsson visar i sin undersökning på några särdrag i lagarnas meningar. De börjar t. ex. ofta med villkorsbisatser. Meningarna är inte anmärkningsvärt komplexa men har ofta bisatsinskott och inskjutna relativsatser (Gunnarsson 1982, s. 108
    Gunnarsson använder som jämförelsematerial vid sin undersökningen informationsskrift om medbestämmandelagen. De differenser hon noterar mellan lagtexten och informationstexten stöder Beiers påstående, att frågan hur syntaktiska strukturer används är intressant ochatt de syntaktiska medlens frekvens och förekomst till stor del beror avmålen med den fackspråkliga texten (Beier 1980, s. 53).
    I det material som jag har undersökt (datateknik, elteknik, juridik och företagsekonomi) har jag kommit till följande resultat (uppgifterna ur Nordman 1983, s. 37 ff).
    Den juridiska textens meningar är de mest ordrika (21, 47 ord/mening). Också satsantalet per mening är högst i juridisk teknolekt (2,18 satser/mening). Över lag kan man märka, att det juridiska materialet visar stor samstämmighet. Skillnaderna mellan handbok och lärobok är små.
    Meningsstrukturen, som är viktigare än sats- och meningslängd för uppfattningen av texten och för möjligheten att tillägna sig det skrivna, visar för juridikens del följande. Ensamstående huvudsats är minst vanlig i juridik. Juridiken har också det minsta antalet inledande bisatser men i stället de flesta inskotten. Den juridiska texten har de flesta bisatserna. Åkermalm konstaterar, att juridisk stil, som i allt är starkt traditionsbunden, har en "rikt utbyggd hypotaktisk meningsbyggnad". I kanslispråk över huvud taget används periodstil och många bisatsinskott. Hypotaxen gör det möjligt att fast och överskådligt presentera också komplicerade resonemang, som hör hemma i utredande och argumenterande framställning (Åkermalm 1970, s. 145, 150).

 

    Relativa bisatser är vanliga ingredienser i skriven svenska. I medbestämmandelagen utgörs en tredjedel av bisatserna av relativsatser (Gunnarsson 1982, s. 105). I mitt material finns de flesta relativsatserna av alla bisatser i den juridiska läroboken och det minsta antalet i handboken. Orsaken till de stora variationerna kan kanske sökas på författarnivå och inte på registernivå.
    Att-satserna finns mest i den juridiska handboken (34, 45 %), vilket tydligen har att göra med innehållets refererande och argumenterande karaktär. Gunnarsson har för lagspråk fått en att-satsförekomst på 6 % (Gunnarsson 1982, s. 105). Men lagspråket refererar inte i samma grad som sådan juridisk text, där innehållet i lagarna återges.
    I de juridiska texterna är de konditionala satserna vanliga (17 % och 15 % av alla bisatser). I de andra teknolekterna ses variationer mellan 8 % och 15 % (15 % endast i den ena företagsekonomiska texten). Enligt Gunnarssons undersökning är konditionalsatserna de mest frekventa i medbestämmandelagen, 41 % (Gunnarsson 1982, s. 105). Det är naturligt, att juridisk text, som vanligen går tillbaka på lag- och författningsspråk, innehåller många konditionalsatser. Satstypen återspeglar innehållet i texten.
    Då det gäller meningsbyggnad och meningsstruktur karakteriserasen juridisk text relativt sett av:
— långa meningar
— många satser per mening
— många bisatser och få huvudsatser
— många bisatsinskott
— jämförelsevis många konditionalsatser (eventuellt också att-satser och koncessiva satser).
    I Språket i lagar och andra författningar konstaterar man, att långa perioder bör undvikas (s. 21). Också i Några riktlinjer för författningsspråket betonas, att det viktigaste medlet att göra texten mer begriplig är att använda korta och enkla meningar (s. 6 ff). Erik Wellander betonar i Kommittésvenska enkelheten och varnar framförallt för en skev belastning i satsen. Så snart en mening hotar att bli oöverskådlig, måste man dela upp den i fler, betonar Wellander (Wellander 1974, s. 114 f).
    Britt-Louise Gunnarsson har dock konstaterat, att ytstrukturen i lagtext naturligtvis är starkt bunden till innehållet. Först när textomarbetningar sker på innehållslig och textstrukturell nivå far det återverkningar på den ytspråkliga nivån, dvs. konsekvenser bl. a. för syntaxen. (Gunnarsson 1982, s. 133 f).
    Det faktum, att det juridiska språket är starkt traditionsbundet gör dess benägenhet för förändringar liten, trots påtryckningar bl. a. från språkvårdande organ.

 

TEXTPROCESSEN
Inom juridiken ägnar skribenterna sig i stor utsträckning åt att utreda problem, diskutera och argumentera. De här typerna av kommunikationsbehov sätter spår i textprocessen i all synnerhet som språket i juridiken i mycket högre grad än i andra teknolekter är fackmannens direkta verktyg.
    Studier i juridisk text visar, att textprocessen där är vad man kunde kalla diskontinuerlig. Textförloppet växer ut i exemplifieringar och resonemang kring olika bestämmelser eller i diskussioner kring prejudicerande situationer. Utgångspunkten för mitt resonemang är en hypotes enligt vilken det finns en skillnad mellan förloppet i en juridisk text och i en elteknisk text: den eltekniska texten präglas av ett kontinuerligt förlopp, den juridiska av ett diskontinuerligt. Hypotesen får stöd av satssemantiska, meningssemantiska och traditionellt grammatiska kriterier (om undersökningen se närmare i Nordman, manuskript).
    För undersökningen indelades satserna, utgående från betydelseinnehållet, i tre olika typer: beskrivande, förklarande och förutsägande. Påståendesatserna hänfördes sedan utgående från bestämda kriterier till någon av de tre grupperna. Den juridiska texten visade sig innehålla jämförelsevis få beskrivande satser (57 %, 62 %) men många förklarande (29 %, 24 %), om man ställer värdena i relation till motsvarande värden för andra teknolekter. Också de förutsägandesatserna förekommer mest i juridisk text.
    Ju fler förklarande och förutsägande satser som finns i en text, desto fler utvikningar ryms i texten. De förklarande och förutsägande satserna har till uppgift att förstärka, förklara och nyansera innebörden. Den juridiska texten organiseras alltså mer på bredden. Den egentliga handlingen står punktvis stilla, men framställningen breddas och handlingslinjen eller processen blir diskontinuerlig. Raden av beskrivande påståenden bryts ofta av förklaringar och förutsägelser.
    Den meningssemantiska analysen bygger på en indelning av meningar i två klasser, dvs. fria meningar (en självständig utsaga som oftast kan flyttas vart som helst i texten) och berättande meningar (som måste ha stöd av en fri mening). Berättande meningar förklarar, gör utblickar och sammanfattar.
    Berättande meningar får det största utrymmet i juridisk text och deras kommentarer, utblickar och slutsatser bildar små avbrott på den kontinuerliga handlingslinjen, dvs. de resulterar i en diskontinuerlig textprocess.
    Bevisföringen på satssemantisk och meningssemantisk nivå får stöd i traditionellt grammatiska drag, sådana som långa meningar eller

 

komplicerade strukturer i juridiken, liksom också att-satser och konditionala satser. Sådana är ju symptom på en refererande och diskuterande framställning. Juridikens adversativa och disjunktiva konjunktioner, en utpräglad användning av men och eller är utslag av den argumenterande tendensen i juridiskt fackspråk. Också adversativa adverb är vanligare i juridisk text än i annan, liksom också nekande adverb.
    Hypotesen, att juridisk textprocess är diskontinuerlig, kan alltså stödjas sats- och meningssemantiskt men också med traditionella grammatiska medel. Textförloppet präglas av utvikningar och nyanseringar och sker delvis på olika plan som ett bredvid vartannat.

 

STYCKEINDELNINGEN
Ett tekniskt förfarande, styckeindelningen, verkar ha samband med textprocessen och stöder övriga iakttagelser om den. För juridikens del gäller att texten indelas i få och långa avsnitt. Orsaken kan ligga på ett traditionsplan men företeelsen kan lika gärna återspegla textprocessen. I 10 avsnitt om 250 ord i varje inom juridiken delades texten upp i minst 2 och mest 4 stycken, medan motsvarande siffror för eltekniken är 4 och 9. (Laurén, manuskript).
    Här kommer av allt att döma juridikens stora argumenterande och förklarande helheter i dagen rent typografiskt. Lagtexterna däremot ställer alldeles speciella krav på styckeindelningen.

 

ÄNDAMÅLSENLIGHET
Kravet på korthet och koncentration i språket förefaller teoretiskt att överbrygga alla klyftor mellan olika fackområden. Men förutsättningarna och medlen att uppnå målet är olika inom olika teknolekter. Inom naturvetenskap och teknik använder man symboler, formler, tabeller och diagram, dvs. en form av icke-språk. I de juridiska teknolekterna har man i huvudsak ord att tillgå. Samtidigt som man där strävar till att uttrycka sig klart och koncentrerat strävar man också till att täcka alla eventualiteter men man vill också lämna texten öppen för olika tolkningsmöjligheter. Målet är alltså samtidigt koncentration och en viss vaghet. Koncentrationen men också vagheten leder i allmänhet till en svårtillgänglig framställning. Den vanligaste kritiken mot modern juridisk svenska riktar in sig just på det svårbegripliga.
    Olika typer av juridiskt språk reagerar olika. Motiveringar och resonemang är ganska ovanliga element i en författning (Nilsson 1976, s. 52) men i bl. a. juridisk vetenskaplig stil förekommer de normalt. Den diskontinuerliga textprocessen som äger rum på flera olika plan

 

kan ses som ett utslag av juridikens behov att beakta alla eventualiteter.
    Det har framförts och framförs allt fortfarande krav på att göra det juridiska språket mer lättillgängligt för lekmän. Och det är naturligtvis fullt möjligt att förenkla, vilket Britt-Louise Gunnarssons försök visar. Men förenklingen kan inte ske bara på ett ytspråkligt plan, eftersom svårbegripligheten kan uppstå också ur missgrepp i fråga om lagtextens funktion. Medbestämmandelagen som borde vara handlingsdirigerande hade utformats för en kontrollerande funktion (Gunnarsson 1982, s. 120).
    Juristerna själva vill inte gärna förändra sitt språk och sina uttrycksvanor. Det uppfattas allmänt som billigare och tryggare att hålla sig till accepterade former och kopiera dem. Avvikelser från det traditionella betyder problem i ekvivalensfrågor. Dessutom går det åtår av träning och erfarenhet för att juristen skall förvärva sitt redskap, teknolekten. Varför skulle han då ge upp det redskap som fungerat i århundraden (jfr Charrow—Crandall —Charrow 1982, s. 186 f)?
    Dagens juridiska fackspråk är ändamålsenligt (jurist till jurist) men i kommunikationen jurist—lekman är kravet på ändamålsenlighet sällan väl uppfyllt.
    De under århundraden utvecklade språkliga traditionerna och de formelaktiga vändningarna är etablerade och stabila och ändamålsenliga för juristen när det gäller att skapa noggranna, heltäckande framställningar med ett visst mått av vaghet. Lekmannen i kontakt med teknolekten borde däremot serveras de förklaringar han vill ha och behöver.

 

TERMARBETE OCH SPRÅKVÅRD
Rättsfilosofiskt vilar lagen på medborgarnas rättsmedvetande. Utvecklingen i samhället kommer därför att påverka utvecklingen av de juridiska begreppen. Terminologiskt skapar den här bakgrunden problem. Det material man har att bearbeta och systematisera består av erfarenheter, rättsfall och individers behov. I nordisk lag har man sällan definitioner. Inom terminologin sker sällan förändringar. I det avseendet är det juridiska språket stabilt. När vårt samhälle och dess funktioner plötsligt utvecklas inom något område, kräver detta naturligtvis lagstiftning. Det nya byggs då på gamla bestämmelser och gammal kutym. Inte heller då är det inom juridiken fråga om principiellt radikala och plötsliga förändringar (Laurén 1983, s. 243 f).
    Inom juridiken kan vi alltså inte tala om någon internationell standardisering, men en inofficiell standardisering i fråga om förr ochnu existerar på sätt och vis inom juridiskt språkbruk i Norden. Den

 

juridiska svenskan i Finland är i en speciellt utsatt position, därför att den nästan genomgående är en översättningsprodukt.
    Eftersom juridiken mer än månget annat fackområde berör oss människor, och eftersom området har språket som sitt suveräna verktyg, är det naturligt att språkvårdsorganen visar en speciell klockarkärlek till teknolekten. Tidskrifterna Språkvård (i Sverige) och Språkbruk (i Finland) har ägnat betydligt fler sidor åt juridiskt fackspråk änåt andra teknolekter. Detta visar bara vilken central roll juridiskt fackspråk spelar inte bara socialt utan också lingvistiskt.

 

LITTERATUR
Material för pilotundersökningen
FORSSELL, Hans Tredjemansskyddets gränser, Lund 1977.

MALMSTRÖM, Åke Civilrätt, Lund 1969.

 

Övrig litteratur

BEIER, Rudolf Englische Fachsprache, Stuttgart 1980.

CHARROW, Veda & CRAN- Characteristics and Functions of Legal Lan

DALL,Jo Ann & CHARROW, guage. I Kittredge & Lehrberger (ed.): SublanRobert guage, New York 1982.

GUNNARSSON, Britt-Louise Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av medbestämmandelagen, Lund 1982.

HAKULINEN, Auli & KARLS- Nykysuomen lauseoppia, Jyväskylässä 1979.SON, Fred

LAUREN, Christer Continuous and discontinuous processes of LSPtexts. Terminological and textlinguistic aspects,manuskript under tryckning.

LAURÉN, Christer Termtäthet och -längd. Kvantitativt om fackspråk. I Struktur och variation. Festskrift tillBengt Loman 7.8.1983, Åbo 1983.

LOMAN, Bengt Verbalsubstantiv på -ning och -ande i nusvensktriksspråk. I Nutidssvenska, Borgå 1964.

NILSSON, Per-Erik Juridiskt språk. I Fackspråk, Lund 1976.

NORDMAN, Marianne Continuous and discontinuous processes of LSPtexts. Syntactic and semantic aspects, manuskript under tryckning.

NORDMAN, Marianne Fackspråk och meningsbyggnad. I Fackspråk ochöversättningsteori, Vaasa 1983.

SCHWANZER, Viliam Syntaktisch-stilistische Universalia in wissenschaftlichen Fachsprachen. I Bungarten, Theo(Hrsg.): Wissenschaftssprache, München 1981.

STATSRÅDSBEREDNINGEN Några riktlinjer för författningsspråket, Stockholm 1980.

STATSRÅDSBEREDNINGEN Språket i lagar och andra författningar, Stockholm 1977.

WELLANDER, Erik Kommittésvenska, Stockholm 1974.

WESTMAN, Margareta Bruksprosa, Stockholm 1974.

ÅKERMALM, Åke Modern svenska, Falköping 1970.