BrB 23: 2 första stycket
Av professor OLLE HOFLUND
Inledning
Frågor som gäller innebörden av bestämmelserna i BrB 23: 2 första stycket har på senare tid behandlats av Lars Welamson, Thorsten Cars och Lars Heuman.1 Den utredning som här presenteras tar bl. a upp samma spörsmål som de. Jag har, på något andra vägar, kommit fram till i princip samma svar som Welamson på den huvudfråga han ställt. De åsikter Cars framfört beträffande betydelsen av uttrycket "annat sådant hjälpmedel" kan jag inte dela. De ligger till grund för domarna i TR och HovR mot de tilltalade i Operation Leo och har fått stor spridning genom att de publicerats i denna tidning. Jag känner det därför särskilt angeläget, att de som tagit del av Cars' uppfattning ägnar några minuter åt de delar av min uppsats, där jag tar upp denna fråga, även om de i övrigt är totalt ointresserade av vad jag skrivit.
Historik
En huvudregel i äldre svensk rätt var att en verksamhet som var ett led i förverkligandet av ett brottsligt uppsåt inte bestraffades när det tillämnade brottet aldrig fullbordades. När sådana gärningar stundom ändå beivrades synes det i den äldsta rätten ha varit en förutsättning att den verksamhet som förevarit lett till skada.2 Småningom kriminaliserades vissa handlingar som ingick som element i förberedandet av vissa grova brott. Vanligen var de förenade med lägre straffsatser än som gällde för det åsyftade brottet. Dessa bestämmelser synes ha dikterats dels av hänsyn till det subjektiva momentet, att handlingen indicerat en brottslig vilja, dels av objektiva skäl, det tillämnade brottets art.3
Nehrman har en betraktelse kring detta. Efter att ha hänvisat till de gamla talesätten "tankarne löpa tullfritt" och "för ogjord gärning bötes ofött får" skriver han: "Men när begärelserne ej finna något motstånd, gå the widare, och härska öfwer kroppen. The gifwa sig ej tilfreds, förrän thet tilärnade onda föröfwadt är, så wida hos them står, och söka therföre utwägar, at ställa sådant i wärcket, med utwärtes gierningar; När och huru wida thetta är ett brott, som straffas kan ankommer på sielfwa brottets beskaffenhet och the therwid giorda steg; så at man ej här kan wänta några almänna Reglor."4 Några sådana allmänna regler ingår alltså inte heller i 1734 års lag. Däremot är där vissa gärningar av denna typ straffbelagda. Sålunda avser MB 17: 3 den som tillrett gift för att förgöra någon medan MB 24: 8 stadgar ansvar, ändå att skada inte skett, för den som i vredesmod drager kniv eller svärd mot annan. I MB 10: 2 gäller ansvaret den som inte kan bindas till tidelag men finnes ha haft fullt uppsåt att fullborda sådan gärning.
När lagkommittén gav sig i kast med de här frågorna noterar den, att den äldre svenska rätten förbisåg den subjektiva straffbarheten och gärningens farlighet för rättstillståndet i samhället och endast beaktade dess materiella följd som ett absolut villkor för all strafftillämpning. När en handlandes verksamhet på grund av tillfälligheter eller yttre hinder förfelat det ändamål han åsyftat ledde detta därför till strafflöshet. Den viktiga frågan om juridisk skuld eller oskuld blev beroende av blotta slumpen. Den gällande lagstiftningen som stadgat straff vid vissa förstadier till brott hade, enligt kommitténs mening, följt en mera förnuftsenlig princip.5
På den principen ville lagkommittén bygga vidare. Det brottsliga uppsåtet skulle tillmätas större betydelse än tidigare. Ett brottsligt uppsåt som inte framträtt i yttre handling kunde dock, menar kommittén, inte bli föremål för borgerlig straffrätt. Det är först när uppsåtet utåt uppenbarat sig på sådant sätt som detta kan ske. Här får emellertid, säger kommittén, en skillnad göras. Det är endast de handlingar varmed någon uppsåtligen börjat själva verkställigheten av ett brott, som i allmänhet bör beivras, inte de som är endast förberedande åtgärder. Visserligen har den handlande också då ådagalagt sin avsikt att verkställa brottet, men kommittén räknar med, dels att det i de flesta fall kan antagas, att han då, vid närmare
besinning, frivilligt överger sitt brottsliga uppsåt, dels att straffbestämmelser för sådana förberedelser kan leda till osäkerhet och godtycke vid tillämpningen. Handlingar som i och för sig vore lovliga kunde nämligen leda till åtal på grund endast av en förmodad brottslig avsikt hos gärningsmannen.
Lagkommittén gör alltså en uppdelning av olika förstadier till brott genom att explicit skilja mellan blott förberedande åtgärder för ett brotts verkställighet, förberedelser, och handlingar varmed någon (uppsåtligen) börjat själva verkställigheten av ett brott utan att detta fullbordats, försök.
Lagkommittén anser att försök i allmänhet hör under straffrättens omfång och att en allmän bestämmelse härom skall tas in i lagen. Detta gäller däremot inte för förberedelser. När gärningar av sistnämnda slag i undantagsfall anses kräva en kriminalisering skall det därför ske genom speciella bestämmelser i lagen.
Kommittén är medveten om att det inte är så lätt att urskilja vad som är försök, att det går att ställa upp en allmän regel, efter vilken man kan avgöra när verkställigheten av ett brott påbörjats. Den överlämnar till domarens prövning att avgöra detta i varje särskilt fall och säger sig räkna med att det i de flesta fall inte skall bli någon svår uppgift för domaren att lösa detta problem.6
Lagberedningen uppställde ett likartat förslag om ansvar för försök.7
Några allmänna bestämmelser om försök intogs inte i 1864 års lag. Begreppet försök förekommer i några paragrafer i den speciella delen. Det gör däremot inte förberedelse. Bestämmelser om ansvar för gärningar som kan sägas befinna sig på förberedelsestadiet infördes dock, t. ex. för förfärdigande eller anskaffande av förfalskningsverktyg i 12: 18 och av inbrottsverktyg i 20: 17.
En analys av allmänna kriterier som kan uppställas för att bestämma det straffbara försöket, d. v. s. att avskilja i princip straffbara från i princip straffria förstadier till brott, görs av Thyrén i Principerna för en strafflagsreform.8 Han drar slutsatsen, att det straffbara försöket, till skillnad från det straffria försöket och förberedelsen, skall innehålla dels en viss grad av objektiv fara i brottsplanen, sedd i sin helhet, dels en viss framskridenhet av denna.9 — I det utkast till strafflag, som Thyrén avgav 1916, ingår bestämmelser om försök i sjunde kapitlet.10 Bestämmelser med samma innehåll ingick i strafflagskommissio-
nens förslag till strafflag, 1923.11 Några allmänna bestämmelser om kriminalisering av andra led i förstadiet av handlingsprocessen gavs inte.
Kommissionen pekar i sina motiv på att det kan uppkomma svårigheter att dra gränsen mellan försöket och de föregående stadierna i det handlingsförlopp som avses leda till ett brott. För straffbarhet kan det i allmänhet inte vara tillräckligt, säger kommissionen, att brottsplanens förverkligande nätt och jämnt påbörjats utan den måste i regel ha fortskridit tämligen långt. Detta krav måste upprätthållas av två skäl. Det ena är att man av en mera avlägsen förberedelse inte med tillräcklig säkerhet kan avgöra, att den handlande har en samhällsfarlig vilja av sådan intensitet och fasthet, att man måste reagera med straff för att förebygga framtida skada för något intresse som samhället vill skydda. När det ännu återstår att utföra en stor del av brottsplanen för att ett sådant resultat skall uppnås kan det finnas mycket liten säkerhet för att den handlande skall fortsätta.
Det andra är att hänsyn måste tas till den i samhället levande vedergällningsinstinktens krav. Det är en fråga om rättfärdighet: man ingriper inte med straff mot den som inte åtminstone åstadkommit en konkret fara. En sådan kan inte sägas ha uppstått om det skadliga målet ännu varit så avlägset att allehanda omständigheter av rent tillfällig natur kunnat hindra att det uppnåtts.
En handling, som inte uppfyller de krav som motiveras av dessa båda skäl, är, menar komissionen, i stort sett inte straffbar. Den uppfattningen blir bestämmande för kommissionens konstruktion av försöksbestämmelserna. Den leder förstås också till att vissa ofullbordade handlingsförlopp som anses förtjänta att beläggas med straff inte omfattas av dessa bestämmelser. För sådana förberedelser blir det, säger kommissionen, lagstiftarens uppgift att i strafflagens speciella del införa särskilda straffbud.12 Inte heller detta förslag följdes av någon lagstiftning.
Ett nytt förslag till allmän försöksbestämmelse i SL lämnades av särskilt tillkallade sakkunniga 1940.13 Det täcker ett större område än 1923 års förslag. Någon allmän reglering av andra förstadier till brott föreslogs inte. Också i denna utredning diskuterar de sakkunniga problematiken kring avgränsningen av vad som skall kriminaliseras som försök av alla handlingar som företas för att ett brott skall fullbordas. Argumenten överensstämmer i huvudsak med dem som anfördes av strafflagskommissionen.14 De sakkunniga utvecklar något
frågan om vilken hänsyn som skall tas till folkmeningens mera instinktiva krav på repression. De menar att dessa alltjämt kräver beaktande, nämligen som krav på att lagstiftaren vid fastställande av vad som skall bestraffas undviker alltför påtagliga avsteg från den allmänna opinionen om vad "rättvisan" fordrar.15
Straffrättskommittén (SRK), som haft överläggningar med de sakkunniga, avlämnade förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrotten 1940. SRK säger, efter att ha omnämnt det förslag till försöksbestämmelser som just avlämnats, att det inte förelåg anledning att i sammanhanget ta upp frågan om en mera allmän reglering av förberedelse till brott.16 Kommittén förklarar, att, ehuru det vid olovlig befattning med brottsverktyg stundom kan vara lätt att slå fast, att ett anträffat föremål är avsett att användas vid brott, men svårare att avgöra vilket brott detta är, den sålunda inte gjort något försök att sammanföra strafflagens då gällande bestämmelser om ansvar förförberedelse till en allmän regel om straff (och konfiskation) då någon innehade hjälpmedel för grövre brott. Kommittén nöjer sig med att, när det gäller straffansvaret, föreslå en utökning av kriminaliseringen av förberedelse till stöld. Vissa andra förfaranden som kan ses som förberedelse får en självständig kriminalisering i förslaget. Dit hör bl. a. en bestämmelse om svindleri.
Allmänna regler om straff för försök infördes i SL 1942. SRK fick anledning att ta upp frågan om allmänna regler om straff för förberedelse skulle införas i lagen, när kommittén skulle avge förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.17
Resultatet av kommitténs överväganden i detta fall ledde till ett förslag om att byta ut de spridda bestämmelser om förberedelse, som då fanns i strafflagen, mot en allmän bestämmelse. SRK ansåg, att detta var att föredraga, då det skulle leda till större enkelhet och överskådlighet.
Vissa fall var dock av så speciell natur, säger SRK, att de, som dittills, borde behandlas i särskilda bestämmelser. Här nämns förfalskningsbrotten och de bedrägeribrott som fanns beskrivna i 21: 8 och 9.
När det gällde problemet i vilken utsträckning förberedelse skulle kriminaliseras säger SRK, att det inte kan bli fråga om att göra detta genom att utsträcka straffbarheten till ett stadium som ligger före vad som i svensk rätt anses vara försök. Kommittén deklarerar, att kriminaliseringen, i de fall där en brottsplan inte förts fram så långt att man
måste räkna med dess fullföljande fram till fullbordat brott som något aktuellt, bör begränsas till att avse sådana handlingar som med hänsyn till risken för tillkomsten av brott är samhällsfarliga till sin typ och inte allenast som ett led i en konkret brottsplan.18 Förberedelsehandlingarna skulle därför inte, som vid försök, beskrivas som förstadier till annat brott utan ges lika självständiga beskrivningar som de fullbordade brotten. Kriminaliseringen borde, säger SRK, omfatta två typer av handlingar. Den första avser dels de fall, där någon lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott, dels de fall där någon på olika sätt tar befattning med föremål avsett att användas som hjälpmedel vid brott. Den andra typen gäller gärningar där någon träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Grunden var, som SRK uttrycker det, att i båda fallen typisk risk föreligger för att förberedelsen skall främja tillkomsten av brott.
Kommittén ansåg, att det inte kunde komma i fråga att straffbelägga förberedelse vid varje brott. När det gällde den första av de ovan angivna handlingstyperna ansåg kommittén det motiverat att kriminaliseringen skulle utsträckas till att avse endast brott där försök var straffbelagt eller där det fullbordade brottet kunde följas av straffarbete i minst fyra år. — Vid den andra handlingstypen, d.v.s. trädande i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott borde kriminaliseringen begränsas till spioneri, sabotage, mened eller brott varpå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.
De sålunda gjorda övervägandena ledde till att kommittén i sitt förslag i 3: 2 uppställde följande bestämmelser: Den som, med uppsåt att han själv eller annan skall begå gärning vid vilken lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller lämnar, mottager, förfärdigar, förtskaffar eller tager dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, dömes, där han ej förskyllt straff för fullbordat brott eller försök, för förberedelse till brottet. Samma lag vare om den som eljest träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att framdeles må förövas spioneri, sabotage, mened eller brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; förelåg stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant, skall det anses försvårande.
I ett andra stycke gavs två undantag. Ansvar skulle inte komma ifråga om faran för brott varit ringa och inte heller skulle den dömas
för befattning med hjälpmedel, som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen av det.
Kommitténs förslag innebar en utvidgning av det straffbara området. Detta ansågs motiverat med hänsyn till de brott som främjades. Det var av vikt att samhället bereddes möjlighet att redan på ett tidigt stadium ingripa mot förfaranden som innebar fara för att något av de svåra brott det gällde kom till utförande.19
Stark kritik mot förslaget kom bl. a. från föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund. Den förra anförde, att det inte kunde sägas överensstämma med svenskt rättsmedvetande att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar och planer på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individens bättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat och då i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåt mognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planens förverkligande. De fall då förberedelse trots detta ansetts böra bestraffas hade, säger föreningen, hittills konstituerats som självständiga brott vid sidan av huvudbrottet och, bortsett från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, i allmänhet varit sådana där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhet. Den sålunda använda vägen syntes föreningen inte böra övergivas.20
Sveriges advokatsamfund ansåg bl. a., att det i praktiken inte torde ha visat sig något behov att utöka de fall där förberedelse borde straffas. Tvärtom borde det undersökas om inte de enligt då gällande rätt straffbara fallen skulle kunna inskränkas.21
Ett förslag till bestämmelser om ansvar för förberedelse förelades riksdagen genom en proposition 1948. Även om detta i stort följer de riktlinjer som angivits av SRK, avviker det på flera sätt från kommittéförslaget. Departementschefen ansåg, att SRK:s förslag straffbelade förberedelser i alltför stor utsträckning. För att kriminaliseringen skulle kunna inriktas på sådana brott där ett inskridande redan på förberedelsestadiet var påkallat av starka skäl föredrog han att använda samma metod som använts vid 1942 års lagstiftning då det gällde försök, d.v. s., att i varje kapitel i den speciella delen ange om och i vilken utsträckning förberedelse var straffbar.22
I samma syfte, att kriminaliseringen inte skulle bli alltför vidsträckt, ändrades bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande så att straffrihet medgavs i större utsträckning än i SRK:s förslag. Departe-
mentschefen betonar att det kriminalpolitiska önskemålet att uppmuntra till sådant därigenom främjades.23
En utvidgning i förhållande till SRK:s förslag gjordes genom att i uppräkningen av handlingar som skulle innefatta förberedelse infördes också att någon anskaffar eller förvarar hjälpmedel.
En annan ändring tillkom genom att uttrycket "med uppsåt att han själv eller annan skall begå" den straffbelagda gärningen ersattes, först med uttrycket "med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning", vilket, efter erinran från lagrådet, ändrades till "med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning". Ytterligare en ändring av sådant slag genomfördes när i uttrycket "förlag eller vederlag för utförande av brottet" orden "utförande av" uteslöts. Departementschefen motiverar den ändringen med att det här, liksom i bestämmelsen om förverkande i 2: 16, där det talas om "för främjande av brott avsett förlag eller vederlag", inte behövde vara fråga om att utföra brottet i inskränkt mening utan blott om att främjadet.24 SRK:s förslag innehöll också för sistnämnda fall uttrycket "för utförande av brott" avsett förlag eller vederlag vilket alltså också ändrades i departementsförslaget till "för främjande av brott", dock utan motivering i det sammanhanget.
SRK:s andra typ av förberedelsehandlingar beskrivs i lagen som en särskild form av förberedelse och benämnes stämpling. Den preciserades till att avse att någon a) söker anstifta annan, b) i samråd med annan beslutar, c) åtager sig eller d) erbjuder sig att utföra gärningen. Också de brott där denna typ av förberedelse var straffbar räknades upp i den speciella delen.
Brottsbeskrivningen fick alltså följande utformning: Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämpling anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den. Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.
I straffrättskommitténs förslag till brottsbalk görs vissa redaktionel-
la ändringar av förberedelsebestämmelserna, varjämte stämpling utformas som en självständig form av brottsligt handlande.25
Någon ändring härvidlag gjordes inte i 1958 års departementsförslag. I 1960 års förslag, som intogs i BrB 23: 2, hade den ändringen vidtagits att uttrycket "brottslig gärning" ersatts med "brott".26
Med det sagda har jag, utan att gå in på detaljer, sökt teckna hur nu gällande bestämmelser om förberedelse växt fram. I det följande skall jag söka utröna vilken omfattning bestämmelserna i BrB 23: 2 har.
Förberedelse eller försök
Ansvar för förberedelse kommer inte i fråga om gärningen föranleder straff för försök eller fullbordat brott. Detta torde i huvudsak ha betydelse i fall där någon företagit en gärning som är straffbar förberedelse och sedan agerat vidare. I vissa fall kan det emellertid vara tveksamt om inte redan en åtgärd som nämns i BrB 23: 2 innebär att utförandet av gärningen påbörjats så att ansvar för försök kan ifrågakomma.
Följande redogörelse får belysa det sagda.
Enligt SRK:s förslag 1944 skulle förberedelse bestående i befattning med brottsverktyg, förlag eller vederlag vara kriminaliserad, utom i ringa fall, vid det brott som nu kallas främjande av flykt. Som exempel anges att någon tillhandahållit den fångne redskap att bryta sig utmed.27 Genom de ändringar som gjordes i förslaget blev förberedelse till nämnda brott inte kriminaliserat i SL. Däremot straffbelades försök. I kommentaren till brotten mot staten och allmänheten erinras om, att det stadgas straff för försök men inte för förberedelse "t. ex. att tillhandahålla en fånge redskap att bryta sig ut med".28
I förslaget till BrB hade SRK tagit med bestämmelser om ansvar, utom i ringa fall, för förberedelse till främjande av flykt. Som exempel på straffbar förberedelsehandling nämns ånyo att någon tillhandahållit en fånge redskap att bryta sig ut med.29 Departementschefen avvisade förslaget. Han tillade, att det av kommittén anförda exemplet snarast syntes vara att hänföra till försök.30 Frågan berördes icke vidare i den fortsatta behandlingen av förslaget och någon bestämmelse om förberedelse infördes inte i BrB för främjande av flykt.
I den departementspromemoria, som ligger till grund för den bestämmelse som nu införts i BrB om ansvar för förberedelse till främjande av flykt, synes denna uppfattning accepteras, möjligen dock endast för de fall där åtgärden varit avsedd att någorlunda omedelbart åtföljas av den handling genom vilken brottet fullbordas.31
Vid vilka brott är förberedelse straffbar?
Före 1948 innehöll SL bestämmelser om ansvar för förberedelse i form av befattning med hjälpmedel för penning- eller märkesförfalskning, för brott mot person, för skadegörelse och för stöld.
I BrB är förberedelse kriminaliserad i det stora flertalet av kapitlen och avser ett stort antal brott, i huvudsak allvarliga sådana.
Inom specialstraffrätten finns bestämmelser om förberedelse med hänvisning till BrB 23: 2 i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling, i narkotikastrafflagen (1968: 64), i lagen (1964: 169) om folkmord, i datalagen (1973: 289), i sjömanslagen (1973: 282) och i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.32
Vad är syftet med kriminaliseringen av förberedelse och vad omfattar den?
Som framgått ovan framhöll SRK, utan att därvidlag senare motsägas, att om andra förstadier till brott än försök skulle straffbeläggas, så borde kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar som, med hänsyn till risken för tillkomsten av brott, var samhällsfarliga till sin typ och inte endast som led i en konkret brottsplan.
När SRK här talar om att kriminaliseringen av förberedelse är motiverad av risken för tillkomsten av brott är det självfallet de fullbordade brott som förberedelsen siktar till som avses.33
Syftet bakom gällande bestämmelser torde var detsamma trots att de inte ser ut som de gjorde i SRK:s förslag. Det är med de senare vi måste starta om vi rätt skall förstå vad som gäller i dag. SRK:s förslag gällde alltså den som, med uppsåt att han själv eller annan skulle utföra gärning som var kriminaliserad på försöksstadiet eller på vilken kunde följa straffarbete i fyra år eller mer, lämnade eller mottog förlag eller vederlag för utförande av brottet, eller tog befattning med vissa hjälpmedel. Den onda viljan skulle alltså vara inriktad på att en kriminaliserad gärning skulle utföras och den straffbara förberedelse-
handlingen bestå i att lämna eller mottaga förlag eller vederlag för detta utförande eller att ta befattning med särskilt angivna hjälpmedel.
Förslaget bygger, när det gäller gärningsbeskrivningen, delvis på de då gällande bestämmelserna om förberedelse i SL. Sålunda sägs t. ex. i 12: 18: "Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning- - eller, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott- - -, förfärdigat eller anskaffat- - - verktyg- - -." Denna konstruktion finns också i 19: 21 och 20: 11.
Bestämmelserna om ansvar för lämnande eller mottagande av penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brott upptogs efter mönster av gällande lag, säger SRK.34 Kriminaliseringen gällde där ett fåtal fall av mottagande av penningar eller annat.35
Redan genom SRK:s förslag kom det till stånd en betydande nykriminalisering, både genom att de handlingar som kriminaliserades utökades och genom att antalet brott där förberedelse straffbelades blev mycket större än förut.
Förslaget ändrades som nämnts på flera punkter. En okomplicerad ändring var, att de brott där förberedelse skulle vara straffbar bestämdes på annat sätt. Det medförde bl. a. att målet för förberedelsen i lagtexten i SL anges som "straffbelagd gärning". Detta har i BrBersatts med "brott".
När det gäller övriga ändringar skall vi först se på de förberedelsehandlingar som består i lämnande eller mottagande av vederlag.
Vederlag för brott
Innebörden i begreppet vederlag diskuteras inte i departementsförslaget. SRK förklarar emellertid explicit, att den använder denna termför att beteckna penningar lämnade som lön för att någon förövarbrott och att lika med penningar anses annat som lämnas eller mottages såsom vederlag.36 Detta torde kunna medföra slutsatsen attvederlag betecknar lön i form av penningar eller annat.
I departementsförslaget ändrades det av SRK använda uttrycket "med uppsåt att han själv eller annan skall begå" den kriminaliserade gärningen till "med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning". Lagrådet säger om detta, att det kan ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med allmänt språkbruk att ge så vid
innebörd åt uttrycket "främja straffbelagd gärning", att det kommer att omfatta själva utförandet av gärningen, d. v. s. att den som utfört brottet därigenom främjat detta. Lagrådet föreslog därför att orden "eljest" och "själv" skulle utgå. Lagrådet erinrar samtidigt om, att det reagerat också mot att uttrycket "främjande av brott" använts i 2: 16.37 Där gällde det förverkande och följande lydelse: "Muta så ockför främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med straff - - -." Lagrådet anmärker att vid avfattningen av bestämmelsen borde undvikas ett uttryck, som skulle förutsätta att en gärningsman kan straffas för att han främjat sitt eget brott.38 Departementschefen beaktade anmärkningarna endast när det gällde 3: 2.
Intet sägs, vare sig av departementschefen eller lagrådet, som tyder på att det skulle ha varit fråga om annat än en redaktionell ändring, d.v. s. att "uppsåt att främja brott" skulle betyda något annat än uppsåt att annan skall utföra brottet. Departementschefens kommentar till ändringen kan i och för sig användas som stöd för uppfattningen att ingen ändring i sak varit avsedd. Han säger nämligen, att det synes honom "följdriktigt" att använda uttrycket främja här, eftersom främja i medverkansbestämmelserna omfattade "bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse".39
Tolkningen är rimlig om det vore de förberedelsehandlingar som SRK angivit som skulle bli föremål för kriminalisering. Nu ändrade emellertid departementschefen även därvidlag, och därför kommer frågan i ett annat läge. Innan vi går in på detta, skall vi dröja ytterligare en stund vid uppsåtsfrågan.
SRK har kommenterat uppsåtskravet för ett speciellt fall redan i SOU 1940: 20, nämligen i anslutning till förslaget om reviderad bestämmelse om ansvar för förberedelse till stöld. Enligt detta skulle också innehav av stöldverktyg kriminaliseras. En förutsättning var att hjälpmedlet innehades "för användning vid stöld". Detta innebär, säger SRK, att innehavaren antingen, själv ämnar begå stöld med användande av verktyget eller äger vetskap om annans planer på sådant brott. Kommittén tillägger, att det givetvis inte behöver vara fråga om någon viss stöld utan blott om uppsåt att förr eller senare vid tillfälle använda verktyget på brottsligt sätt.
Det har sitt intresse att erinra också om kommitténs uppfattning i bevisfrågan. Den norska straffelovkomitteen, med vilken SRK haft
samarbete, hade framhållit, att det brottsliga uppsåtet var svårbevisbart, och att det därför fordrades särskilda bevislättnader. Då innehavaren av verktyget tidigare varit straffad för sådant brott som hjälpmedlet kunde användas till, skulle man inte kräva bevisning om visst uppsåt och i övrigt inte kräva mer än att uppsåtet med hänsyn till omständigheterna måste anses vara brottsligt. SRK säger om detta, att den av principiella skäl inte velat skriva in några bevispresumtioner mot den tilltalade i strafflagen och fortsätter: "Det av kommittén hävdade kravet på bevis om uppsåt att begå stöld far emellertid icke anses innebära mera än att uppsåtet med hänsyn till omständigheterna icke kan antagas vara något annat, vilket i regel är förhållandet, så snart den tilltalades uppgifter om lovlig avsikt icke förtjäna tilltro. Föregående bestraffning är ett starkt indicium på brottslig avsikt."40
I motiven till 1944 års förslag kommenterar SRK uttrycket "med uppsåt att han själv eller annan skall begå" gärningen på följande sätt: "Härmed förstås, att gärningsmannen antingen själv har uppsåt att begå sådant brott eller äger kännedom om att annan har uppsåt att begå brottet. Eventuellt uppsåt är tillräckligt; den som yrkesmässigt förfärdigar falska nycklar eller dylika brottsverktyg åt andra har vanligen icke mer än eventuellt uppsåt i förhållande till deras brott. Det behöver icke vara fråga om ett visst bestämt brott utan endast om uppsåt att brott av ifrågavarande slag förr eller senare skall komma till utförande."41
Departementschefen har ingen kommentar till vad som avses med uttrycket uppsåt att främja straffbelagd gärning. Betyder det något annat än uppsåt att annan skall begå gärningen? Enligt den uppfattning som finnes företrädd i brottsbalkskommentaren är svaret nej. Som förklaring till innebörden i uttrycket "uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning" anföres nämligen där det som ovan citerats ur SRK:s betänkande.42
Strahl framför samma mening genom att säga, att det krävs, antingen att gärningsmannen har uppsåt att själv begå gärning som är straffbelagd på förberedelsestadiet eller att han har kännedom, på sätt uppsåtsläran anger, om att annan har uppsåt att begå sådan gärning.43
Det anförda skulle så långt innebära att ändringen inte medförde någon ändring i sak. Det återstår att se om detta gäller också efter
ändringarna i beskrivningen av det agerande som skulle kriminaliseras.
I SRK:s förslag gällde det lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för utförande av brottet. Detta ändrades av departementschefen till "förlag eller vederlag för brottet", vilken lydelse ingår också i BrB 23: 2.
Ändringen gjordes med den motiveringen att det här liksom i 2: 16, som gällde förverkande och där SRK:s förslag också reviderats, inte behövde vara fråga om att utföra brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.44
"Vederlag för brottet" skulle alltså enligt departementschefens mening läsas som "vederlag för utförande eller främjande av brottet". Om vi upprepar uppsåtsrekvisitet skulle det stå: "den som med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning lämnar eller mottager förlag eller vederlag för utförande eller främjande av brottet".
Det råder inget tvivel om att "straffbelagd gärning" syftar på en gärning som bestäms genom en brottsbeskrivning i speciella delen. Lika klart är det, att "brottet" syftar på den tidigare nämnda straffbelagda gärningen. Om den mening departementschefen uttalade läggs till grund för tolkningen av uttrycket vederlag för brottet innebär detta att ändringen medför en betydande utökning av det område som kriminaliserades genom SRK:s förslag. Det bör observeras att bl. a. mottagande av vederlag för främjande av annans utförande av brott då torde rymmas under bestämmelsen.
Om bestämmelserna skulle ha den innebörd som departementschefen tydligen tänkte sig skulle det medföra oanade konsekvenser när det gäller frågan vilka handlingar som blir kriminaliserade genom desamma.
Det skulle vara straffbar förberedelse t. ex. att lämna vederlag till någon för att han, för senare användning av annan, skall resa en stege mot ett hus som den andre skall antända. Eftersom också mottagandet av ersättningen är kriminaliserad, kan man fråga sig om den är mindre straffbar som faktiskt rest en stege i nämnd avsikt, för vilket han i sig inte är att straffa, såvida inte försökspunkten uppnåtts, än den som mottagit vederlag för att resa stegen men ännu inte gjort det.45
Vi kan utveckla föregående exempel och antaga att A ger B vederlag för att B skall förmå C att resa en stege mot det hus som D skall antända. Bestämmelserna om förberedelse såsom departementschefen
ville att de skulle läsas är då direkt tillämpliga på A och B men inte på C ens om planen avancerat så långt att denne rest stegen. Det synes inte heller vara möjligt att döma honom för medverkan till A:s eller B:s förberedelse. Den mening som departementschefen sålunda utvecklat har emellertid inte fullföljts genom en adekvat utformning av lagtexten.
Till att börja med kan det slås fast, att "brott" i uttrycket "uppsåt att utföra eller främja brott" står för något annat än "brottet" i uttrycket "förlag eller vederlag för brottet". Det förstnämnda avser en i ett straffbud beskriven gärning, medan det sistnämnda hänför sig till ett faktiskt handlande, t. ex. utförandet av denna beskrivna gärning. Det är meningslöst att tala om vederlag för en i ett straffbud beskriven gärning. Vederlaget måste avse en konkret handling.
Bestämmelserna innehåller följande varianter, om vi begränsar oss till att det är pengar som lämnas eller mottages som vederlag.
1. Med uppsåt att utföra brott lämnar L pengar som vederlag förbrottet. "Brottet" måste syfta på "utföra brott". Varianten är orimlig. L kan knappast straffas för att han belönar sig själv för något han skall göra.
2. Med uppsåt att främja brott lämnar L pengar som vederlag för brottet. Om uppsåt att främja brott inte betyder mera än att L, på sätt uppsåtsläran säger, äger kännedom om att annan har uppsåt att begå en gärning som är straffbar på förberedelsestadiet syftar "brottet" alltså på detta utförande. För detta lämnas vederlaget.
3. Med uppsåt att utföra brott mottager M pengar som vederlag förbrottet. Innebörden är uppenbar.
4. Med uppsåt att främja brott mottager M pengar som vederlag för brottet. Med den betydelsen som uppsåt att främja brott anses ha blir denna sats en motsvarighet till den i 1 och lika meningslös som den.
Denna okomplicerade analys ger som resultat endast två meningsfulla fall nämligen 2 och 3. De överensstämmer självfallet, på grund av innebörden av uttrycket uppsåt att främja brott, med dem som direkt framgår av lydelsen i SRK:s förslag.
Eftersom lagtexten är klar kan man givetvis inte, genom att åberopa ofullständigt underbyggda uttalanden i förarbetena, påstå att kriminaliseringen i 23: 2 avser mera än vad som täcks av denna text.46
Förlag för brott
Resonemangen ovan har i huvudsak knutits till den del av bestämmelserna som gäller vederlag. Vad som sagts är i princip också tillämpligt
på det som gäller förlag (och befattning med hjälpmedel). Även om departementschefen önskade annat är det enligt lagtexten fråga endast om förlag för utförande av ett brott som är kriminaliserat på förberedelsestadiet. Vilken omfattning bestämmelserna får kan dock bero på den innebörd som ges åt ordet förlag.
SRK använder begreppet förlag för att beteckna penningar (eller annat) för bestridande av utgifter som är förbundna med förövandet av brott.47 Det enda exempel som ges av SRK är i motiven till förverkande bestämmelserna. Där nämns penningar till utrustning av fartyg för slavhandel eller slavars bortförande, hämtat från det förmodligen inte alltför ofta tillämpade SL 15: 4. Allt som lämnas för att täcka kostnader för vilken verksamhet som helst som är ett led i förövandet av ett brott täcks av definitionen. När det i SRK:s förslag står "förlag för utförande av brottet" täcker detta uttryck därför också ersättning för kostnader för en förberedande verksamhet som ingår som ett led i brottsplanens utförande.
Samma slutsats måste dras när det gäller motsvarande uttryck i BrB 23: 2. Vederlag är ersättning för att brottet utförs och förlag är ersättning för de kostnader detta utförande drager. Bestämmelserna får emellertid med den tolkning som här görs en snävare omfattningn är det gäller vederlag än förlag. De skulle inte omfatta t. ex. mottagande av vederlag för att anskaffa ett hjälpmedel för brottets utförande men väl mottagande av ett förlag med samma ändamål. Det är viktigt att observera den begränsning också i det sistnämnda fallet som ligger i kravet på att mottagaren skall ha uppsåt att utföra brottet. Den som lämnar pengar som förlag för utförande av brottet till någon som inte har uppsåt att utföra detta omfattas dock av BrB 23: 2, såvida han inte själv avser att utföra det. Detta blir ett resultat av den analys som gjordes ovan under rubriken vederlag.
Ett exempel på förlag ges också i motiven till 1972 års lagförslag om ändring av dobbleribestämmelserna, nämligen spelkassa för banken vid anordnande av roulettspel.48 Man kan notera, att förlag i sammanhanget definieras som pengar, som lämnas för bestridande av utgifter, som är förbundna med den brottsliga verksamheten. Det är ett rätt lustigt exempel. Den brottsliga verksamheten i fallet innebär, att man spelar om pengarna i banken. Pengarna är brottsobjekt. Det är därför tveksamt, om man kan säga, att de är medel för att bestrida utgifter, som är förenade med den brottsliga verksamheten. Dessutom innebär lämnandet i sak endast, att mottagaren tar befattning med medel, som är avsedda att täcka kostnader för anordnarens verksam-
het, och det synes mig tveksamt om mottagarens brott skulle bestå i annat än deltagande i spelet, ett brott där förberedelse inte är straffbar.
Befattning med hjälpmedel
SRK ansåg att också sådana förberedelsehandlingar genom vilka någon på bestämt sätt tar befattning med "föremål avsett att användas för utförande av brott" borde kriminaliseras.49
När SRK utarbetade sitt förslag fanns i SL bestämmelser om straff för förberedelse i 12: 18 och 19 för den som förfärdigade eller anskaffade verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller som obehörigen innehade sådana, i 14: 18 tredje stycket för den som tillredde gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa, i 19: 21 för den som för användning vid brott mot person eller vid skadegörelse tillverkade, anskaffade eller förvarade sprängämne samt i 20: 11 för den som för användning vid stöld förfärdigade, anskaffade eller eljest tog befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel.
Vilken befattning?
De förberedelsehandlingar som angavs i de nämnda särskilda bestämmelserna var förfärdigande, anskaffande, obehörigt innehav (i 12: 18—19), tillredande (i 14: 18), tillverkning, anskaffande och förvaring (i 19: 21) samt förfärdigande, anskaffande eller annan befattning (i 20: 11). I SRK:s förslag utgick förvarande.50 Som straffbart handlande angavs att lämna, mottaga, förfärdiga, fortskaffa eller taga dylik befattning med uppräknade hjälpmedel. Det kan tänkas att redan införandet av de nya begreppen lämnande, mottagande och fortskaffande innebar en utökning av det kriminaliserade området. Sådan verkan följde i alla händelser eftersom antalet kriminaliserade befattningar ökade om man ser till varje hjälpmedel för sig med undantag för stöldverktyg. Där medförde förslaget en minskning, eftersom inte längre vilken befattning som helst omfattades av detta.
Med beaktande av kritik mot förslaget som framförts av ett par remissinstanser tillfogades i uppräkningen att någon anskaffar eller förvarar hjälpmedel av angivna slag. Vidare ändrades uttrycket "dylik befattning" till "annan dylik befattning".51 Vad omfattar då detta uttryck? Kommittén nämner omarbetande som åtgärd som kan falla
under "dylik befattning". Departementschefen bidrager icke med någon ytterligare exemplifiering. I motiven till SRK:s ovan nämnda förslag 1940 till ändring i bestämmelserna om förberedelse till stöld, som ju innefattade olovlig befattning över huvud taget med stöldverktyg, nämns också att den olovliga befattningen kan bestå i att dölja, föryttra eller förändra. Dessa exempel är hämtade från då gällande bestämmelser om tjuvgömmeri i SL 20: 12.52 Det är naturligt att tänka sig att de går in också under uttrycket annan dylik befattning. Det kan anmärkas att Bergendal framfört uppfattningen att den som föryttrat tjuvgods endast genom att i egenskap av ombud eller eljest förmedla dess omhändertagande av annan persom inte gjort sig skyldig till brott mot 20: 12, eftersom det inte innebar ett omhändertagande.53 Det finns inget i förarbetena till den ändring som gjordes i bestämmelserna om förberedelse till stöld som tyder på annat än att det kravet fortfarande skulle upprätthållas också därvidlag. Samma intryck får man, när departementschefen som kommentar till införandet av uttrycket annan dylik befattning säger, att den tidigare formuleringen strängt taget var oantastlig.54
Bergendal tar också upp en fråga som gäller gränsdragningen mellan förvarande och innehav. Efter att ha anmärkt att ett blott och bart innehavande inte fanns med i bestämmelsen om tjuvgömmeri i SL 20: 12 säger han: "Detta innebär bl. a. att en person, som fått tjuvgods i sin besittning utan att därigenom göra sig skyldig till tjuvgömmeri, t. ex. på grund av bristande kännedom om den olovliga åtkomsten av godset, icke heller kan bliva straffbar genom att senare, efter det han fått sådan kännedom, fortsätta att behålla godset i sitt innehav, därest han icke t. ex. döljer det eller låter förändra det."55 Detta kan jämföras med att SRK i 1940 års motiv till den föreslagna bestämmelsen om ansvar för varje befattning med stöldverktyg framhåller att blotta innehavet av sådana kommit att bli straffbart.56 När SRK i 1944 års förslag inte tog med förvarande som straffbar förberedelsegärning riktades som nämnts kritik häremot från flera remissinstanser. Hovrätten för Skåne och Blekinge motsatte sig att innehav av brottsverktyg utan insikt vid mottagandet om avsedd brottslig användning därav skulle lämnas straffritt. "Hovrätten har hänvisat till att under oroliga tider blotta innehavet i brottsligt syfte av vapen och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott", säger departementschefen i propositionen.57 Utifrån ett exempel, som gäller
ansvar för förberedelse till stöld, enligt då gällande bestämmelser, vid innehav av sprängämne, konstaterar två remissinstanser att SRK inte frambragt någon verkligt bärande motivering för sin ändrade uppfattning i denna del.
Det anförda skulle närmast tyda på att förvarande i BrB 23: 2 också inrymmer blotta innehavet av ett hjälpmedel. I kommentaren till brotten mot staten och allmänheten sägs: "Då jämväl blotta innehavet, förutsatt att det brottsliga uppsåtet föreligger, faller under straffbudet (förvarande), torde detta för övrigt få anses omfatta varje konkret befattning."58 Exakt samma formulering återfinnes också i de tre första upplagorna av andra delen av kommentaren till BrB. Där har emellertid tillfogats följande reservation: "Viss försiktighet måste dock iakttagas, så att icke den som på oskyldigt sätt kommit i besittning av ett föremål av ifrågavarande slag fälles till ansvar endast för det han under någon tid umgåtts med tanken att använda det för ett brott."59 I fjärde och femte upplagan har det första ovan citerade avsnittet utgått och det andra fått en annan formulering: "Vid bedömningen huruvida ett blott förvarande är straffbar förberedelse måste dock viss försiktighet iakttagas, så att icke den som på oskyldigt sätt kommit i besittning av ett föremål av ifrågavarande slag fälles till ansvar för det att han under någon tid umgåtts med tanken på att det skall användas för brott och därför möjligen skulle kunna anses ha haft uppsåt att utföra eller främja brott."60
Det är möjligt att det sagda återspeglar uppfattningen att det inte är någon skillnad mellan innehav, besittning och förvaring eller att frågan saknar större intresse eftersom innehållet i begreppen är så likartat att de i 23: 2 BrB ändå likställs genom uttrycket annan dylik befattning.
Det kan anmärkas, att lagstiftaren i narkotikastrafflagen givit uttryck för uppfattningen att förvaring eller annan sådan befattning där inte nödvändigtvis omfattar samma förfaranden som innehav. Enligt 1 § 4. NSL straffas nämligen bl. a. den som förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika, som inte är avsedd för eget bruk, medan i 1 § 6. straff stadgas för den som innehar narkotika. Det påpekas för övrigt både i den promemoria som ligger till grund för förslaget och i propositionen att varje mer varaktig befattning med narkotika inte kan anses utgöra ett förvarande. Redan att exemplet givits torde innebära att en varaktig befattning med narkotika inte heller behöver betyda att "annan sådan befattning" som förvarande
tagits med den. Dessutom förklaras i propositionen att avsikten är, att restriktivitet skall iakttas, när det gäller att föra in något annat förfarande under punkten 4. än dem som räknas upp där. Detta markeras, säger departementschefen, genom att utrycket annan sådan befattning används.61 Av att förvarande ingår i bestämmelsen skulle alltså här inte följa, till skillnad från vad som i BSA sägs beträffande BrB 23: 2, att varje konkret befattning är kriminaliserad.
I den nämnda promemorian finns också en redogörelse, som ansluter till vad RÅ anfört i NJA 1981 s. 444, om vad som skall avses med innehav, och några exempel härpå. Det som sägs gäller visserligen innehav av narkotika men kan gälla också i andra sammanhang. Det framgår också där, att det inte går att erhålla någon mer preciserad definition. Man söker ledning i det civilrättsliga besittningsbegreppet, vilket generellt sägs kunna beskrivas just som det faktiska innehavet av eller den faktiska makten eller rådigheten över en sak. En person anses ha besittning till en sak, när han kan åberopa reglerna om besittningsskydd. Ett exempel som ges är att innehav av en nyckel till en förvaringsbox brukar anses innebära besittning, medan detta inte torde gälla kvitto som erhållits vid inlämning till förvaringsställe.62 Det givna exemplet stöder påståendet, att den som har ett kvitto till en förvaringsbox förvarar det som finns i boxen, men inte innehar det.
Som framgått ovan nämner SRK omarbetande som enda exempel på åtgärd som får anses falla under uttrycket dylik befattning. I kommentarer till bestämmelserna har man också givit exempel på förfaranden som, på grund av uppräkningen i lagtexten och ordet "dylik", skulle ligga utanför dessa. I BSA sägs, att man inte tagit avsedd befattning genom att köpa eller sälja, beställa eller utbjuda ett brottsverktyg utan att någonsin ha innehaft det.63
I brottsbalkskommentaren finns exakt samma mening anförd, dock föregången av påpekandet att befattning i BrB 23: 2 är att förstå i inskränkt betydelse. Man framhåller också att ordet befattning inte får förstås så inskränkt, att det under alla omständigheter skulle krävas av den tilltalade att han hållit i det ifrågavarande föremålet.64 Samma uppfattning har också Strahl.65 Det sagda synes grunda sig på utgången i NJA 1962 s. 56. Tre män hade sammanträffat i avsikt att stjäla medelst sprängning av kassaskåp och gemensamt sökt efter lämplig brottsplats. En av dem hade burit en väska med sprängnings-
utrustning. HD ansåg att männen gemensamt medfört utrustningen och att en av dem som inte hjälpt till att bära väskan likväl tagit sådan befattning med denna som innebar straffbar förberedelse.
Ett fall som företer vissa likheter med detta är det ovan nämnda NJA 1981 s. 444. A och B lämnade pengar till G för inköp av narkotika. När G åkte till den plats där narkotikan skulle förvärvas medföljde A och B i hans bil. De var inte närvarande när G gjorde inköp av en kvantitet som delvis var avsedd för A och B. G placerade narkotikan i bilen och körde till en plats där den skulle vägas och delas. A och B följde med i bilen, väl vetande att narkotikan fanns där men utan att ta någon fysisk befattning med den. Bilen hejdades av polis. A och B dömdes i HD för innehav av narkotika. — Det är möjligt att HD här gått utanför gränsen för det civilrättsliga besittningsbegreppet. RÅ anmärker för övrigt i fallet att domstolarna synes vara benägna att göra så i brottmål.
Innebörden i ordet dylik diskuteras inte i förarbetena på annat sätt än att däri nämnes att hovrätten över Skåne och Blekinge i sitt yttrande anmärkt på ordalydelsen i förslaget och som ett alternativ velat byta ut "dylik" mot "liknande". I de tre första upplagorna av BrB II sägs det, att det är att märka att ordet "sådant" är mera restriktivt än ordet "dylik".66 I fjärde upplagan sägs att ordet "sådant" enligt vanligt språkbruk torde vara mera restriktivt än ordet "dylik" och i den femte att så torde vara fallet "enligt utbrett" språkbruk.67, 68 Det sista påståendet är inte lätt att kontrollera, lika litet som om jag säger att det inte var annat än ambitionen att undvika en upprepning som gjorde, att SRK valde att använda både "dylik" och "sådan". Det torde också vara svårt att genom klara exempel ange vilka förfaranden som skulle exkluderas om det stode sådan befattning och vilka hjälpmedel som skulle ytterligare inkluderas om det stode annat dylikt. Den sista frågan har en starkare anknytning till äldre rätt på grund av bestämmelserna där om ansvar för tillredande av gift eller dylikt och skall något beröras nedan. Betyder verkligen "gift eller annat sådant hjälpmedel" något annat och mindre än "gift eller dylikt"?
Att uttrycken i dag användes i nyare lagstiftning med nämnda skillnad klart markerad i motiven är givetvis en annan sak.69
Vilka hjälpmedel?
Det framgår ovan, att SRK hämtade sin exemplifiering av hjälpmedel från de då gällande bestämmelserna om förberedelse. Där nämns gift, sprängämne, dyrk och förfalskningsverktyg. Det som tillfogades av SRK var vapen. För att angiva att uppräkningen inte var uttömmande infördes efter de uppräknade föremålen uttrycket "annat sådant hjälpmedel". De äldre bestämmelserna var också delvis på motsvarande sätt öppna. I 14: 18 ingick inte bara gift utan gift eller dylikt. Stadgandet i 20: 11 om förberedelse till stöld gällde även "annat hjälpmedel" än de uppräknade. Detta tillägg gjordes efter SRK:s förslag och avsåg andra stöldverktyg än de uppräknade.70 Anknytningen till äldre rätt har gjort att i den redogörelse som ges nedan förde olika föremål som uppräknas i BrB 23: 2 i viss utsträckning tagits upp också frågan vilka likartade föremål som kan tänkas ingå i bestämmelsen. Uttrycket annat sådant hjälpmedel torde i varje fall avse att innefatta krav på att hjälpmedlet företer någon likhet med något av dem som räknas upp. Vidare torde det vara en rimlig utgångspunkt att det var tänkt att täcka det som ingick i de äldre bestämmelserna vid sidan av där särskilt uppräknade föremål.
När SRK talar om hjälpmedlen avses föremål som skall användas "för utförande av brott". Befattningen med dem skall främja "tillkomsten av brott". Häri kan knappast innefattas hjälpmedel vars användande endast skulle försvåra lagföringen, t. ex. en mask för att dölja ansiktet, eller som skulle medföra en psykisk påverkan, t. ex. alkoholhaltig dryck.71 Därpå tyder också den uppräkning av föremål, vilken enligt SRK skall "tjäna till att klargöra vilka hjälpmedel som åsyftas". Alla de uppräknade föremålen har det gemensamt, att de typiskt sett skall underlätta utförandet av den brottsliga gärning de är avsedda för. Om uppräkningen alls skall ha någon mening borde hjälpmedel som inte ens har denna för de uppräknade föremålen klart gemensamma egenskap inte anses höra under BrB 23: 2.
Andra frågor som gäller uttrycket annat sådant hjälpmedel tas upp under vart och ett av de följande avsnitten.
Kommentarerna i motiven till förberedelsebestämmelserna är sparsamma redan när det gäller de uppräknade hjälpmedlen. Det har följaktligen sitt intresse att söka klargöra vad som avses med gift, vapen, dyrk, sprängämne och förfalskningsverktyg. När det gäller de tre förstnämnda begreppen har frågan om deras innehåll behandlats utförligt såväl i förarbeten till annan lagstiftning än den som gäller den allmänna bestämmelsen om förberedelse som i doktrinen. Intres-
set för en analys av de två sistnämnda har varit ljummare vilket måhända kan förklaras av att dessa begrepp i sig inte är lika obestämda som de förra. Det oklara här är huvudsakligen om alla föremål som begreppet omfattar verkligen skall räknas som hjälpmedel i straffbestämmelsen.
Gift
Man kan som tidigare berörts fråga sig om gift eller dylikt i SL 14: 18 tredje stycket avsåg flera substanser än gift eller annat sådant hjälpmedel i BrB 23: 2. Det betvivlas att den skillnad som efter denna förberedelsebestämmelses tillkomst förklarats råda mellan de båda uttrycken dylikt och sådan på något sätt haft betydelse härvidlag. När det gäller jämförelsen mellan de båda uttrycken i SL 14: 18 och BrB 23: 2 far man också märka att dylikt i den första bestämmelsen syftar endast på gift medan sådant i BrB 23: 2 kan ha en vidare omfattning och gälla inte bara särskilt uppräknat hjälpmedel utan också dessa som kollektiv. Varje föremål med någon av de egenskaper, oklart vilka, som karakteriserar kollektivet skulle då också omfattas av bestämmelsen. I den del som sådant syftar just på gift torde knappast ingå färre ämnen än i SL 14: 18. Man kan notera att SRK i motiven till bestämmelserna om allmänfarlig förgiftning i 19: 5 i förslaget erinrar om att den i SL 14: 18 tredje stycket upptagna bestämmelsen om förberedelse till förgiftande "enligt förslaget uppgår i den allmänna förberedelsebestämmelsen".72 Detta talar givetvis också för att någon ändring inte var avsedd i här berört avseende. — Frågan vad som skulle räknas till gift eller dylikt i SL 14: 18 har diskuterats i doktrinen.
Carlén anser att med uttrycket gift eller dylikt torde böra förstås ej endast ämnen, vilka i allmänhet är skadliga för människans hälsa, utan även sådana ämnen som, ehuru i sig själva oskadliga, dock under de givna förhållandena är lika farliga som giftämnen i allmänhet, t. ex. fläsk och hårdkokta ägg för en konvalescent, vars liv sättes på spel, om han förtär annat än den mest lättsmälta föda. Carlén hänvisar som stöd för sin tolkning bl. a. till att i lagförslagen uttrycket "gift eller annat livsfarligt ämne" användes, dels till att det eljest komme att bli svårt att finna något straff för det i exemplet angivna förfarandet.73
Hagströmer utgår från att ordet gift i strafflagen liksom i det dagliga livet i sin vanligaste betydelse betecknar ett ämne, som i kraft av sin kemiska beskaffenhet, redan då det i ringa mängd bibringas den mänskliga organismen, i regel medför fara för en förstörande inverkan
på denna. Han anser vidare att lagens mening då den talar om gift eller dylikt, utan att säga i vilka avseenden det skall råda likhet med gift, måste vara, att det skall vara något som i det hela står gift nära. Eftersom glasskärvor bl. a. med avseende på sina skadliga egenskaper är av helt annan natur än gift utesluter Hagströmer dem från nämnda uttryck. Däremot inbegriper han däri sjukdomsalstrande mikroorganismer. Ämnet skall emellertid vara sådant att dess ingivande medför en förstörande inverkan på den mänskliga organismen. Det behöver dock inte medföra fara för så svåra påföljder som ett verkligt giftämne. Det räcker om det är fråga om en sådan avvikelse från den normala livsverksamheten som går in under lagens ord svår kroppsskada. Faran skall uppkomma redan då ämnet inges i ringa mängd. Hagströmer understryker att intet annat kan åstadkomma att ett ämne blir att hänföra under "dylikt" än sådant som medför en — om ock ej fullständig — likhet med det som kallas gift. Sammanfattningsvis konstaterar han, att under "dylikt" faller, förutom vissa sjukdomsalstrande organismer, sådana ämnen som, under det att de i övrigt äger samma egenskaper som gifter, inte medför fara för fullt så svåra påföljder eller är fullt så intensivt verkande som dessa.74
Thyrén anför att gift i anslutning till det allmänna spåkbruket vanligen betecknar ett ämne som är ägnat att, i ringa kvantitet, på kemisk väg förorsaka död eller allvarlig kroppsskada. Att gaser ingalunda är uteslutna bekräftas genom NJA 1893 s. 244, säger han vidare. Fallet gällde ansvar för kolosförgiftning. Orden eller dylikt utvidgar, enligt Thyrén, begreppet till vad som likaledes i ringa kvantitet, på mekanisk väg eller genom självständiga organiska processer åstadkommer sådan verkan. Som exempel nämns inandande av glaspulver och dylikt. (Det kan erinras om att Hagströmer hit inte förde glasskärvor.) Om ett dylikt koncentrerat ämne inte ingår i handlingen så faller denna inte in under paragrafen. Man kan inte, säger Thyrén, under begreppet gift innefatta ärter och fläsk då de ges en person som nyss haft tyfus eller socker som ges åt en diabetiker.75
Bergendal definierar gift som ett ämne i fast, flytande eller gasform, som är ägnat att i ringa mängd på kemisk väg förorsaka en människas död eller svårare kroppsskada. Som exempel på annat dylikt ämne nämner han bakteriekulturer.76
SRK går inte in på frågan vad som menas med gift i 3: 2 i dess förslag. Däremot tar kommittén upp denna i anslutning till förslaget om straff för allmänfarlig förgiftning i 19: 5, där uttrycket gift eller
dylikt ingår. I paragrafen är emellertid en begränsning inbyggd eftersom den förutsätter att allmän fara för människors liv eller hälsa har framkallats. Enligt SRK:s mening skulle härigenom de mindre farliga av de gifter som då upptogs i giftstadgans bilagor i allmänhet falla utanför bestämmelsens räckvidd. Det i doktrinen ställda kravet på att den substans det är fråga om måste i ringa kvantitet förorsaka död eller svår kroppsskada för att kunna kallas för gift torde ligga bakom detta SRK:s påpekande. Exemplet att måttliga doser av kokain, morfin och andra narkotiska medel inte bör omfattas av paragrafen torde därför böra förstås så att de nämnda ämnena icke är gift i paragrafens mening. Samma slutsats borde gälla också för förberedelseparagrafen.77
Till "annat dylikt" hänför SRK förfalskade livs- eller läkemedel som är farliga för människors liv eller hälsa. Som ämnen jämförliga med gift nämnes mekaniskt verkande skademedel, t. ex. krossat glas. Vidare nämns giftgas.78 Exemplifieringen avviker som synes inte från den som tidigare givits i doktrinen. Inför det från NJA 1893 s. 244 hämtade exemplet med gas kan man undra om kravet på måttlig dos där har iakttagits. Om detta är ett villkor för att ett ämne skall vara ett gift borde samma förutsättning gälla också annat dylikt ämne.
Vid tillämpning av SL 19: 8 (nu BrB 13: 7) har HD (3 JustR) i NJA 1959 s. 254 ansett att en iridiumisotop, som avgav radioaktiv strålning, var att jämställa med gift. Två JustR jämställde strålningen medgift.
Sprängämne
Frågan vad som är sprängämne i SL 3: 2 berörs inte i motiven. Det troliga är att därmed avses också annat än vad som numera i 3 § 1 mom. förordningen (1949: 341) om explosiva varor kallas så med exemplen dynamit, nitrocellulosa, nitroglycerin och trotyl. Något sådant särskiljande av sprängämnen från övriga explosiva varor gjordes inte i den förordning som föregick den nu gällande. Det kan också nämnas, att det i den bestämmelse om kvalificerad skadegörelse, som intogs i SL 19: 6 år 1880, talas om "krut eller annat sprängämne". Detta talar för att också övriga kategorier av explosiva varor som ingår i förordningen är sprängämne i BrB 23: 2, nämligen tändmedel (sprängkapslar, tändhattar och stubin) och ammunition. Brandfarliga varor kan vara att betrakta som annat sådant hjälpmedel.
Vapen
Frågan om betydelsen av ordet vapen och livsfarligt vapen i straffbestämmelser väckte tidigt intresse. En orientering härom har betydelse för förståelsen också av vad som i dag gäller.
I MB 24: 8 stod: "Drager någon oträngd av wredes mode knif eller swärd, spänner bösso, eller reser annat wapn åt annan, stinger, hugger, slår eller skjuter åt honom, och råkar thet annan, så at han farther död af; gånge therom, som om annat wilja dråp. Sker ej skada; böte äntå tjugu daler til tweskiftes, Konungen och Häradet eller Staden."
I 24: 9 stod: "Slår man annan med sten, stång, trä, stör, käpp, hand eller annat, så at han dör theraf; eller tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes; gifwe lif för lif."
I ett kungligt brev av den 20 sept. 1786 förklarades, att de böter som var utsatta i 24: 8 skulle, då skada skett, ådömas jämte böter för lyten, sår och blånader.79
Det nämnda brevet upphävdes genom en kunglig förordning den 19 aug. 1845, så lydande: "Drager eller reser någon oträngd, af vredesmode, knif, svärd eller annat lifsfarligt vapen, och gör annan dermed skada, såsom lyte, sår eller blånad; böte för skadan serskildt enligt lag, och straffes för bruk av livsfarligt vapen, antingen med böter ...' eller med arbete å fästning eller korrektionsinrättning ..., eftersom gerningen är till."
I motioner till riksdagen 1853—54 anfördes att, eftersom domstolarna i allmänhet inte ansåg förordningen tillämplig på våld som utövas med sådant tillhygge, som inte kan hänföras till vapen i detta ords strängare bemärkelse, men dylikt tillhygge ofta kan vara lika farligt för livet som vanligt vapen, t. ex. om det utgöres av en grövre påk eller en sten, så syntes det nödigt att genom en förklaring eller ett tillägg ge författningen omförmälda tillämplighet.
Lagutskottet förklarade i yttrande bl. a. följande: Det torde vara uppenbart att i MB 24: 8 bara avses vapen i egentlig mening, d.v.s. sådana som är bestämda till anfall eller försvar, som skjut-, hugg- och stickvapen, om man ser på det sammanhang vari vapen omtalas där och det sätt för begagnandet som utmärkes där. I den nämnda förordningen syntes däremot begreppet ha blivit utvidgat. Avsikten med författningen i fråga var onekligen att förekomma andras våldförande med sådana verktyg vars oförsiktiga begagnande lätt kunde vara farligt för den våldfördes liv och dit hörde jämväl andra vapen (!) ände nyssnämnda. Tjocka störar, stenar, hamrar och dylika redskap är
sannerligen i en överfallande hand icke mindre fruktansvärda än egentliga vapen. Begreppet "vapen" har i flera utländska lagstiftningar tagits i denna utvidgade mening. Förändringen av de i MB 24: 8 begagnade orden "annat vapen" till "annat livsfarligt vapen" i 1845 års förordning antyder också om begreppets utvidgning.
Utskottet anser att det dock är omöjligt för lagstiftaren att i konkret form uttrycka allt som kan hänföras till livsfarligt vapen. Det måste alltså ytterst bero på domaren att i varje särskilt fall bedöma, om ett till personligt våldförande begagnat redskap varit av vådligare beskaffenhet. Eftersom på anmärkt sätt en del domare inte förde annat än egentliga vapen till livsfarliga vapen syntes en förklaring i denna del vara av nöden. Utskottet tillstyrkte därför att Rikets ständer skulle besluta en författning varigenom förklarades att 1845 års förordning skulle tillämpas då någon oträngd i vredesmod skadade annan med verktyg eller annat tillhygge av den beskaffenhet att ett våldsamt bruk därav prövades vara för livet vådligt.
Ständerna biföll betänkandet och begärde ett utlåtande från HD. I detta säger HD att det överensstämmer med syftningen och innehållet i 1845 års förordning att ansvar som där stadgades för bruk av livsfarligt vapen borde ådömas då någon oträngd i vredesmod tillfogade annan skada inte blott med hugg-, stick-, skär- eller skjutvapen utan även med tillhygge eller annat dylikt av sådan beskaffenhet att dess begagnande på sätt som skett var livsfarligt vid vanliga förhållanden. Då det omförmälda stadgandet redan tillämpades så av HD men ständernas förslag var avfattat i sådana ordalag att stadgandet skulle kunna komma att utsträckas även till andra än ovannämnda fall, vilket inte ansågs lämpligt eller ändamålsenligt, hemställde HD att ifrågavarande förslag inte skulle godkännas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:t beslutade i enlighet med HD:s hemställan.80
Följande fall kan illustrera det anförda:
M hade givit S ett slag i huvudet med en sten. Av slaget hade S fått ett sår som enligt läkarintyg varit i hög grad livsfarligt. HR tillämpade (1849) 1845 års förordning. Göta HovR ansåg emellertid att en sten inte kunde hänföras till vapen som avsågs i nämnda förordning. HD gjorde ingen ändring.81
I ett avgörande 1859 ansåg HD att en hammare, som slagits för örat på offret, med hänsyn till föremålets beskaffenhet och sättet för dess begagnande, var livsfarligt vapen.82 Det kan möjligen stå som illustration till det ovan uttalade kravet att föremålet skall vara livsfarligt vid
vanliga förhållanden. Man frågar sig emellertid om HD verkligen menade att frågan om ett föremål var livsfarligt vapen eller inte berodde på hur det användes in casu. Det kunde då också innebära att det bleve av betydelse vem som tagit befattning med föremålet. I händerna på en mycket stark person skulle då vilket tillhygge som helst vara ett livsfarligt vapen.
Carlén erinrar i sin kommentar till SL 14: 15 om att frågan om vad som bör förstås med livsfarligt vapen ofta givit anledning till delade meningar i praktiken. Några hade menat att det endast var verktyg som var avsedda att brukas för att döda, och sålunda uppfyllde allt som ingick i det begrepp som man vanligen fäste vid ordet vapen. Andra ansåg däremot att varje tillhygge som, en enda gång använt, antagligen kunde medföra döden borde hänföras dit och alltså även stenar, stakar o. s. v. Carlén anser den första uppfattningen felaktig eftersom ordet livsfarligt då vore överflödigt och att mot den andra talade att nästan varje hårt föremål, t. ex. en vanlig käpp, ändamålsenligt använt kan medföra döden. Lagstiftarens mening bör sökas mitt emellan dessa bägge ytterligheter, anser Carlén, och vill till livsfarligt vapen räkna inte bara vapen i inskränkt bemärkelse såsom bössa, svärd, spjut o. s.v. utan varje verktyg som var avsett till genomborrande, skärande, stickande eller krossande verkan, och sålunda förutom de föremål som räknades upp i lagtexten också järnspett, lie, yxa, klubba, blypiska m. m.83
Hagströmer, anser att lagen, beträffande de i SL 14: 15 uppräknade föremålen kniv, svärd och bössa, haft i sikte endast "verkliga" eller "riktiga" knivar, svärd eller bössor och inte efterhärmningar av sådana, t. ex. träsvärd eller leksaksbössa. När det gällde knivar avsåges endast i den meningen typiska sådana, att de representerade den grundform som kännetecknade detta redskap, nämligen att man med redskapet med lätthet kan genomskära eller genomsticka en ej alltför hård eller seg yta. Det närmast liggande exemplet vore en människohud.84
När det sedan gällde uttrycket vapen inbegrepe detta, enligt Hagströmers mening, inte bara vad som i straffrättsliga framställningar benämndes vapen i teknisk mening och med vilket avsåges föremål som hade till bestämmelse att tjäna som skadeverktyg vid strid människor emellan. När det gäller frågan vilka ytterligare föremål som skall räknas som vapen framhåller Hagströmer att dit i varje fall inte kan föras allt som kan tjäna som medel för misshandel. Språkbruket medger inte, säger han, att man dit hänför andra föremål än sådana
som ägnar sig för att användas till misshandel på ett sätt som är jämförligt med det varför vapen i teknisk mening är bestämda att användas. I detta sägs till en början ligga att det skall råda en viss likhet med avseende på verkningssättet. Det skall vara fråga om en mekanisk och inte en kemisk inverkan. En frätande syra är inte något vapen. Vidare krävs överensstämmelse med avseende på det sätt på vilket föremålet handhas. Därigenom exkluderas t. ex. ett fordon som man kan använda för att köra över någon. Till vapen hänför Hagströmer emellertid s. k. helvetesmaskiner och sådana bomber "som brukar göra tjänst vid anarkistattentat". Nu antydda likhet med vapen i teknisk mening lär inte räcka, menar Hagströmer, för att föremålet skall anses som vapen. Det fordras nog något mer, så att föremål som i ovan nämnda avseenden liknar vapen i teknisk mening, men är av oskyldig beskaffenhet, uteslutes. Hagströmer anser sig naturligt nog inte ha anledning att närmare gå in på den frågan eftersom det ju i lagen krävdes att vapnet var livsfarligt. Det kan ändå ha sitt intresse att nämna några av uppräknade föremål som anses haden egenskapen och alltså vara vapen. Hit hör yxor, järnspett, liar, en ej alltför liten sten om den har spetsiga kanter och en större sten även utan denna förutsättning, en större hammare, en knölpåk och en spetsig stör.85 Hagströmer anser att uttrycket livsfarligt vapen blivit alltför vidsträckt tolkat i NJA 1891 B 370 där, förutom stenar, en brädstump, en plankstump och stolar betecknats som tillhyggen hänförliga till livsfarligt vapen. Han menar, att föremål som en spatserkäpp eller ett vedträ nog också faller utanför begreppet livsfarligt vapen.
Hagströmer kommer också in på de förutsättningar som låg till grund för HD:s ovan nämnda avgörande beträffande en hammare som slagits för offrets öra och frågor som detta föranledde. Han säger att det kunde ifrågasättas att till livsfarligt vapen hänföra föremål vars begagnande skulle utsätta offret för livsfara endast om det riktades mot en särskilt ömtålig punkt på kroppen eller om det var en person med utomordentlig kroppsstyrka som begagnade det. Hagströmer anser att en sådan uppfattning, "eller kanske rättare vad som konsekvent leder därtill", inte lär vara alldeles främmande för praxis, men att den de lege lata antagligen inte var riktig.86
Thyrén säger bl. a., att eftersom kniv ingår i SL 14: 15 så kan uttrycket vapen där inte begränsas till detta ords egentliga betydelse, utan det måste dessutom omfatta åtminstone instrument som jämte en yttre likhet med vapen är analoga i sitt verkningssätt såsom yxa, stor hammare etc.87 (Vapen i ordets "egentliga betydelse" avser detsamma som vapen i "teknisk mening".)
En utvidgning kan ifrågasättas, menar Thyrén, närmast till objekt som antingen inte har någon nämnvärd yttre likhet med vapen ellersom, trots att de är farliga, i sin användning lättare kan modereras i sina verkningar, t. ex. en butelj,88 knölpåk, stor portnyckel, stor sten o. s. v. En ännu större utvidgning vore att inkludera föremål som i sin yttre form alldeles stred mot begreppet vapen eller som endast genomen mycket speciell användning, t. ex. en synål som sticks in i örat, kunde sägas innebära livsfara. Thyrén förkastar emellertid denna tanke. Han menar att lagens grund är den, att användandet av ett verkligt vapen, jämfört med användandet av en butelj o. s. v., medger en långt bestämdare presumtion angående uppsåtet. Den som riktar ett skjutvapen emot någon i avsikt att göra bruk därav har därmed långt mera otvetydigt ådagalagt ett farligt uppsåt än den som höjer en knölpåk eller en portnyckel. Objekt av sistnämnda slag kan göra lika stor skada, men dels låter deras användning merendels säkrare moderera sig, säger Thyrén, dels ligger den inte så långt från "livets regel": det allmänna rättsmedvetandet betraktar med rätta, menar han, hotande med verkligt vapen helt annorlunda än "hötande" med dylikt föremål. Buteljer, knölpåkar och stenar ingår därför inte bland det som Thyrén vill hänföra till livsfarligt vapen. Föremål som glöder, vitriol och annat, utesluter han liksom Hagströmer på grund av deras alltför stora olikhet med lagens uttryck vapen, och menar att en förändring av lagen på denna punkt skulle överensstämma med dess grund.
Bergendal anser, liksom Thyrén, att knölpåk eller stor sten inte är att bedöma som livsfarligt vapen. Det kan noteras att Bergendal också anser, att ett vapen som vid användningstillfället är omöjligt att använda på vanligt sätt inte räknas som livsfarligt vapen.89 HD:s majoritet (6 JustR) hade i NJA 1945 s. 227 motsatt bedömning beträffande en pistol, som var laddad med nio skott, varav åtta i magasinet och ett, som var obrukbart, i patronläget.
Strahl anser att, även om historiska skäl kan anföras härför, det inte
stämmer väl med ordalydelsen i SL 14: 15 att med livsfarligt vapen förstå redskap som normalt används på helt annat sätt än vapen i egentlig mening.90
Från något modernare praxis än den som berörts ovan kan nämnas att en tre kilo tung järnskyffel, av samma storlek som en vanlig arbetsspade och i framsidans mittlinje förstärkt med en fastnitad grov järnten, med hänsyn till form och tyngd bedömts vara livsfarligt vapen (NJA 1943 s. 48). En tre mm tjock, sju cm bred och fyrtiofem cm lång järnskena likaså (4 JustR i NJA 1946 s. 471). Ett s. k. kippstål har bedömts på samma sätt. Det bestod av ett drygt 7 hg tung tjärnstycke, som var ungefär 18 cm långt, 3 cm brett och 1,7 cm högt. I dess ena ände var en mutter fastskruvad och i den andra var ett skärstål anbringat, format som en trubbig spets och med en längd, bredd och höjd av cirka 1 cm (SvJT 1959 rf s. 72). Också en hovtång som var ungefär 23 cm lång och som vägde 390 g har, med hänsyn tilllängd och form, ansetts vara livsfarligt vapen (SvJT 1963 rf s. 64).
Däremot ansåg HD att SL 14: 15 inte var tillämpligt när A med ett strykjärn i handen tilldelat K ett slag i huvudet (NJA 1942 s. 24). En mässingsvikt på 2 hg som var fäst i ett cirka 30 cm långt snöre ansågs inte heller vara livsfarligt vapen (SvJT 1941 rf s. 13).
Vad menas då med vapen i 23: 2? Detta hjälpmedel förekom inte i någon av de särskilda förberedelsebestämmelserna i SL när SRK lade fram sitt förslag. Hjälpmedlet i fråga tillhör det nya i uppräkningen av föremål. Det enda som sägs i förarbetena med någon anknytning till detta är att SRK påpekar att inte vilket hjälpmedel som helst omfattas av bestämmelsen och att en begränsning främst anses motiverad avatt nästan alla i det dagliga bruket ingående föremål kan användas vid brott mot person.91 Det måste betyda att föremål av olika slag som kan användas som tillhyggen skall exkluderas, men vilka?
Frågan om vad som avses med vapen i BrB 23: 2 är av intresse också eftersom ordet vapen förekommer även i BrB 4: 5: "Om någon lyfter vapen mot annan ...". SRK kommenterar som nämnts inte ordet vapen i motiven till förslaget om bestämmelser för förberedelse. Kommittén har emellertid kommit in på frågan just vid upprättande av förslaget till den bestämmelse om olaga hot, som skulle ersätta SL 14: 15.92 SRK konstaterar där, att med livsfarligt vapen avses, liksom i motsvarande då gällande bestämmelser i SL 14: 15, inte endast vapen i teknisk mening såsom kniv, skjutvapen eller handgranat utan även andra föremål, som är lika livsfarliga om de användes som tillhygge,
t. ex. yxa, järnspett eller knölpåk. Man kan observera att kommittén i motsats till Thyrén, hänför kniv till vapen i teknisk mening. Kommittén talar i sammanhanget även om avgränsningen mellan angrepp med livsfarligt vapen och angrepp med annat tillhygge. Det framgår inte om kommittén då också menar, att när ett sådant tillhygge inte har karaktär av att vara livsfarligt det därmed inte heller skulle vara vapen.
En remissinstans framhöll, att uttrycket livsfarligt vapen inte täckte den mångfald situationer där tillhyggen, som kan medföra nog så allvarlig skada, reses mot annan.93 I ett annat remissvar förordades att man, för att undanröja tvekan om tolkningen av orden livsfarligt och vapen, skulle avstå från att upptaga resande av livsfarligt vapen som ett särskilt fall av olaga hot.94
Departementschefen anmärkte utan närmare motivering att ordet livsfarligt lämpligen torde böra utgå.95 Så skedde också.
Kvar stod och står vid olaga hot endast vapen. Inget motsäger utifrån det anförda att i BrB 4: 5 med vapen skulle avses ett tillhygge vilket som helst som kan användas för att åstadkomma skada, tillräckligt svår för att angreppet skall upplevas som ett hot av offret.
Vi ställs då inför den inte helt ovanliga frågan, om ett visst uttryck har samma innebörd, när det uppträder på skilda ställen i lagen. Frågan är om inte vapen i BrB 4: 5 betyder något helt annat och avsevärt mer än det gör i BrB 23: 2.
SRK har som nämnts sagt, att den, genom att använda uttrycket annat sådant hjälpmedel, främst velat markera att inte varje i det dagliga bruket ingående föremål som kan användas vid brott mot person skall omfattas av förberedelseparagrafen.96 Detta kan inte betyda annat än att vapen i uppräkningen av föremål avser en särskild kategori, närmast vapen i egentlig mening, och att endast en begränsad del av andra möjliga tillhyggen omfattas av bestämmelsen. Ett livsfarligt vapen är alltså inte nödvändigtvis ett vapen i den mening ordet bör uppfattas ha i BrB 23: 2. I den del uttrycket annat sådant hjälpmedel avser annat sådant som vapen torde föremål som visserligen kan användas som tillhyggen men som allmänt sett har en annan funktion inte böra inbegripas. Undantag bör göras endast för saker som har en direkt yttre och funktionell likhet med vapen i egentlig mening, t. ex. lie och yxa.
Som framgått ovan har man i varje fall i den äldre rättstillämpning-
en varit mindre sträng än i doktrinen när det gällt bedömningen av vilka föremål som skall anses vara att beteckna som livsfarliga vapen. Man får intrycket att det i praxis räckt om föremålet varit sådant att man kunnat åstadkomma livsfarliga skador med dess hjälp. Med en sådan bedömning kan det också, som redan anmärkts, bli relevant vem som in casu tagit befattning med föremålet, vilket inte synes ha varit lagens mening. Det torde inte täckas in ens av den del av BrB 4: 5 som motsvarar SL 14: 15 och där det talas om att någon lyfter vapen mot annan på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan etc. Ändå torde den angripnes reaktion bli en helt annan om angriparen är honom fysiskt klart överlägsen än om han är underlägsen därvidlag, även om föremålet i båda fallen lyftes på exakt samma sätt. Frågan om det som lyftes är ett vapen eller inte kan dock inte av lagtexten utläsas bero på vem som skall använda föremålet i fråga. Det kan synas som en självklarhet att frågan om ett föremål är ett hjälpmedel i den mening det gäller i BrB 23: 2 inte beror på vem som tar befattning med detta. Att det inte alltid är så framgår under nästa rubrik.
En illustration från modern praxis till begreppsdiskussionen ovanges av RH 35: 81. Fallet gällde åtal för förberedelse till misshandel. Åklagaren kallar en machetekniv, en morakniv och en kätting med tapehandtag och två hänglås monterade i ena änden samt en batong för vapen. I TR:s dom betecknas de uppräknade föremålen mer försiktigt som "vapen". HovR kallar såväl de uppräknade föremålen som två nunchakukäppar av trä för vapen och säger dessutom att det är uppenbart farliga vapen.
Dyrk och falsk nyckel
Det återstår att något beröra vad som menas med dyrk och falsk nyckel. SRK säger inget om vad som avses med dyrk men nämner att falsk nyckel är att jämställa med dyrk. En fråga är om det finns ytterligare något föremål som är annat sådant hjälpmedel. Svaret beror i första hand på vad som menas med dyrk.
Ett förslag av lagkommittén till kriminalisering i SL redan av innehav av dyrk eller falsk nyckel avvisades av lagutskottet med motiveringen att dyrk och falsk nyckel var så svävande begrepp att den orimligaste lagtillämpning skulle kunna bli följden.97 Den uppfattningen kan man väl förstå efter att ha tagit del av Thyréns analys
av vad som bör avses med nämnda uttryck.98 Den anknyter delvis till låsanordningar som torde vara rätt ovanliga nu för tiden men kan ändå, särskilt när det gäller begreppet falsk nyckel, duga som källa för rättstillämpningen också i dag.
Thyrén säger att en dyrk, liksom en nyckel, kännetecknas av att den genom införande i ett nyckelhål direkt sätter en verklig låsmekanism, och således inte bara själva rigeln, i rörelse. Någon särskild stängselförmåga utöver vad som ryms i detta villkor fordras inte. En "klinka"som direkt lyfter upp rigeln kan varken betraktas som dyrk eller rigel. En pennkniv eller dylikt instrument som genom dörrspringan direkt påverkar rigeln kan inte anses som dyrk, säger Thyrén vidare, trots att så skett i ett rättsfall till vilket han hänvisar.
De här spörsmålen behandlas i förarbetena till lagen (1979: 357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg. Man finner där flera exempel på föremål som är särskilt utformade för att ersätta nycklar vid öppnande av lås, vilket just är legaldefinitionen på dyrkverktyg i 1 § i lagen. Man bör observera att den inte kräver att föremålet skall kunna införas i ett nyckelhål och omfattar därför mer än dyrk enligt Thyréns karakteristik.
I specialmotiveringen slås fast att dyrkverktygen kännetecknas av att de är avsedda att påverka låsmekanismen att öppna sig i enlighet med sin konstruktion utan att låset samtidigt helt eller delvis förstörs. De är alltså särskilt utformade för att ersätta den nyckel som hör till ett lås. Nycklar, bland annat s. k. huvudnycklar, och verktyg som kan användas för att forcera låsta utrymmen på annat sätt, t. ex. genom brytning eller genom att låsmekanismen helt eller delvis tillfälligtvis avlägsnas, faller alltså utanför begreppet.99
Som exempel på dyrkverktyg nämns dyrkpistoler, petnålar med tillhörande vridverktyg, olika för dyrkning särskilt utformade bladfjädrar och krokar samt verktyg av typ slungan. Den sistnämnda är ett föremål som sticks in genom ett brevlådeinkast och vrider om låsvredet på dörrens insida så att låset öppnas utan nyckel.100 Om man håller fast vid Thyréns bestämning — vilken synes överensstämma med allmänt språkbruk — är det sistnämnda föremålet ingen dyrk. Däremot är det ett specialkonstruerat inbrottsverktyg som bör räknas som "annat sådant hjälpmedel".
Utanför begreppet dyrkverktyg faller föremål som visserligen kan
användas för att öppna lås men som inte är särskilt utformade för att användas för att ersätta nyckel. Här nämns i propositionens specialmotivering nagelfilar, knivar och skruvmejslar. I den promemoria som låg till grund för bestämmelserna nämns också hårnålar. Det framhålles att om sådana föremål t. ex. har böjts eller slipats på ett speciellt sätt och därmed har speciellt utformats för att ersätta nyckel de dock kan vara att bedöma som dyrkverktyg.101
När det sedan gäller falsk nyckel framhåller Thyrén till en början, med hänvisning till två rättsfall, att man noga måste skilja bruk av falsk nyckel från olovligt bruk av nyckel. I huvudsak grundar sig, säger Thyrén, skillnaden mellan falsk och äkta nyckel på den (till låset) dispositionsberättigades vilja. Man måste emellertid, då lagen inte uppställt någon teknisk definition av begreppet falsk nyckel, i någon mån modifiera den bestämningen till överensstämmelse med uttryckets betydelse i det vardagliga språkbruket. Enligt detta är, säger Thyrén, en nyckel rätt i förhållande till ett givet lås först och främst under hela den tid då den rättsenligt användes till låset eller åtminstone av den berättigade anses, som reservnyckel etc., höra till detta. En förutsättning är att låset då användes som lås. Man kan inte tala om falsk eller rätt nyckel beträffande ett lås som ännu inte är insatt. Om en järnhandlare säljer ett lås och behåller en av de nycklar som passar till detta, så är den nyckeln från första början då låset börjar användas att anse som falsk eftersom den aldrig varit förbunden med låset sedan detta började användas som sådant.
Problem uppstår vid avbrott eller upphörande beträffande användandet eller användandets rättsenlighet. Är användandet helt tillfälligt, t. ex. beroende på att den vanliga nyckeln råkat förläggas, så kan det inte göra nyckeln till rätt utom under den tid det just pågår, d. v. s. när nyckeln sitter i låset, hänger utanför dörren, ligger under mattan o. s. v. Detta gäller alltså också om den berättigade för ett visst tillfälle ger en främmande person tillstånd att använda en främmande nyckel. Den blir rätt nyckel endast för just detta tillfälle och endast medan den användes.
Om nyckeln i stället är på ett mera varaktigt sätt knuten till låset så kan detta avbrytas eller upphöra, närmast därigenom, att det faktiska sammanhanget mellan nyckel och lås löses, antingen utan den berättigades vilja (t. ex. genom att han tappar nyckeln eller den stjäls) eller med denna (t. ex. genom att den berättigade flyttar nyckeln till ett annat lås). Förhållandet kan också avbrytas eller upphöra genom att den dittills dispositionsberättigade förlorar sin rätt att använda nyckeln (t. ex. en hyresgäst som flyttar).
Om alla dessa former av av brott och upphörande gäller, menar Thyrén, att de inte absolut och ögonblickligt medför att en nyckel övergår från att vara rätt till att bli falsk. Om det avbrutna sammanhanget enligt "livets regel" med en viss sannolikhet kan väntas bli återställt inom kort så behåller nyckeln enligt allmänt språkbruk sin karaktär av att vara rätt nyckel åtminstone till dess denna, visserligen ganska obestämbara, tid gått till ända. Om nyckeln således tappats eller stulits måste man, för att kunna förklara den falsk, i varje fall avvakta den tid inom vilken, enligt livets regel, vederbörande kan antas uppskjuta anskaffandet av en ny nyckel. Om detta av särskilda skäl skulle ha skett före nämnda tidpunkt, t. ex. därför att den berättigade upptäckt att han hade en obegagnad nyckel som passade till samma lås, så blir den nyckel som kommit bort därför inte omedelbart falsk. Under vissa omständigheter kan ett visst sammanhang i rummet utsträcka nyckelns karaktär av att vara rätt, utöver nämnda tidpunkt. Om t. ex. en tjänare, som funnit den försvunna nyckeln till ett skåp under själva skåpet, eller eljest i närheten, öppnar skåpet för att stjäla, så lär inte denna nyckel kunna kallas falsk förrän en något längre tid förflutit sedan den kom bort. På samma sätt om den som innehar en lägenhet hyr ut ett möblerat rum för ett par dagar men under sådana villkor, att han inte har tillträde till rummet. Om han har två nycklar till rummet och överlämnar endast den ena till hyresgästen, så kan man inte anse den andra nyckeln vara falsk under de dagar hyresgästen bor i rummet. Det kan under vissa omständigheter vara så att nyckeln behåller sin karaktär av rätt nyckel betydligt längre än några dagar. Över huvud medför ett avbrott i dispositionsrätten mindre lätt att nyckeln blir att betrakta som falsk än ett definitivt upphörande. Det är emellertid också så att om hyresgästen å sin sida vid avflyttningen inte återställt nyckeln, likgiltigt huruvida den är den enda eller en av fler som hör till låset, så kan man inte kalla nyckeln falsk från det ögonblick avflyttningen sker, även om värden omedelbart skulle lämna en annan nyckel till en ny hyresgäst. I alla dessa fall gäller dock otvivelaktigt att, efter en längre eller kortare tidsförlopp, nyckeln enligt vanligt språkbruk blir att anse som falsk.
Det är alltså så, att frågan om en nyckel är annat sådant hjälpmedel beror på om den är falsk eller inte. Det avgörande härvidlag är vem som är berättigad att använda den. Man kan se detta så, att innehavet av vissa föremål är förenat med en viss behörighet. I händerna på personer som inte är behöriga ger innehavet skäl till misstanken att föremålen skall brukas i brottsligt uppsåt. Man kan påstå, att detta gäller också för de uppräknade hjälpmedlen vapen och sprängämne. I och för sig skulle man därför kunna tänka sig att i uppräkningen av
föremål i 23: 2 ta med också nyckel. Av samma skäl som man knyter begreppet falsk till nyckel skulle man kunna tala också om t. ex. falsk polisbricka eller falsk uniform.
Framställningen ovan har gjorts under antagande att uttrycket "annat sådant hjälpmedel" i första hand borde avse föremål som med utgångspunkt från varje uppräknat hjälpmedel för sig företedde någon likhet med detta, till det yttre och/eller till funktionen. Nu finns det emellertid skäl att antaga att avsikten var att också andra hjälpmedel skulle rymmas under det nämnda uttrycket. Jag återkommer till detta nedan under rubriken Annat sådant hjälpmedel.
Förfalskningsverktyg
Föremål med vars hjälp man kan åstadkomma en förfalskning kan kallas förfalskningsverktyg. SRK nämner att stampar, märkjärn och formar räknas hit. Dessa hjälpmedel fanns uppräknade i den särskilda bestämmelse om förberedelse i SL 12: 18 som då gällde. Det torde inte vara särskilt djärvt att påstå, att de nämnda föremålen är av åtskilligt mindre betydelse i dag och exemplifieringen därför föga vägledande, när det gäller att avgöra vilka förfalskningsverktyg som omfattas av BrB 23: 2. Exempel behövs eftersom det uppenbarligen inte var meningen att alla föremål som kan användas som hjälpmedel vid förfalskning skulle omfattas av bestämmelserna om förberedelse. SRK säger nämligen, att maskinell utrustning för tryckning av falska ransoneringskort inte är sådant hjälpmedel om maskinerna lika väl skulle kunna begagnas för vanligt tryckningsarbete.102 Avsikten med exemplet är att illustrera att uttrycket "annat sådant hjälpmedel" valts för att ange, att inte alla möjliga hjälpmedel skulle omfattas av straffbestämmelsen. Det måste betyda, att det krävs något mer för att ett verktyg skall vara ett förfalskningsverktyg, än att det kan användas som hjälpmedel vid förfalskning. Det är oklart vilket kriterium som skall läggas till grund för avgränsningen. Möjligen kan det väljas så att föremål som har legal användning endast i händerna på vissa specialsubjekt skall räknas som förfalskningsverktyg om de kan användas som hjälpmedel vid förfalskning.
Annat sådant hjälpmedel
Förarbetena innehåller som framgått mycket knapphändiga kommentarer till de hjälpmedel som räknas upp i 23: 2. SRK ger exempel, hämtat från lagtexten i äldre bestämmelse, på vad som menas med
förfalskningsverktyg. Den nämner också att falsk nyckel är att jämställa med dyrk. När det gäller uttrycket "annat sådant hjälpmedel" kan det sistnämnda exemplet sägas antyda att häri skulle innefattas föremål som till funktionen liknar något uppräknat hjälpmedel. Varken SRK eller departementschefen har emellertid tänkt sig att detta skulle vara det enda kriteriet. Kommittén säger nämligen att karta, på vilken anvisningar för brotts utförande är inritade, måste anses falla under bestämmelsen.103 Därefter framhåller SRK att exemplifieringen emellertid såtillvida är normgivande som stadgandet avser endast hjälpmedel som är jämförliga med de nämnda. Frågan är hur mycket information detta ger utöver att stadgandet inte omfattar vilket hjälpmedel som helst. SRK förklarar nämligen också, att föremål som visserligen kan användas som hjälpmedel vid brott men som likväl har en legal användning inte skall omfattas av bestämmelsen. Det exempel SRK ger härvidlag är att inköp av maskinell utrustning för tryckning av falska ransoneringskort inte är straffbar förberedelse om maskinerna lika väl skulle kunna begagnas för vanligt tryckningsarbete. Kommittén säger också att skälet till att en begränsning ansetts erforderlig när det gällt hjälpmedel i bestämmelsen är att nästan alla i det dagliga bruket ingående föremål kan användas för brott mot person.104 Slutsatsen borde vara att sådana föremål därför inte heller omfattas av bestämmelsen. Men eftersom såväl gift som sprängämne, vapen, dyrk och förfalskningsverktyg kan användas legalt är detta uppenbarligen ingen bärande princip, när det gäller begränsningen av hjälpmedel. Det framgår också av att SRK i annat sammanhang räknar bl. a. kofot till gruppen annat sådant hjälpmedel.105 Det tycks därför vara så, att vissa föremål som har såväl legal som brottslig användning kan exkluderas direkt av objektiva skäl medan detta inte går i andra till synes likartade fall. Exemplet med kartan kan kanske ge något uppslag för gränsdragningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkte i sitt remissvar att dylik karta inte, som SRK gjort gällande, kunde anses jämförlig med de i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför borde nämnas särskilt.106 Kritiken beaktades emellertid inte, ty också departementschefen ansåg, att exemplet i fråga omfattades av lagtexten.107 Detta måste betyda, att uttrycket annat sådant hjälpmedel ansågs ha en vidare syftning än den primära vi ovan utgått från. Man kan finna
argument från SRK för en sådan uppfattning genom att återigen gå till motiven för förverkandebestämmelserna. Där sägs vid 2: 18 i SRK:s förslag, som gällde förverkande just av föremål varmed någon tagit sådan befattning som innebar straffbar förberedelse till brott, angående uppräkningen av föremålen i 3: 2, att den avsåg föremål som genom sin beskaffenhet var särskilt ägnade för brottslig verksamhet.108 Även denna karakteristik är mycket vag. Om vi ändå accepterar, att det är en gemensam egenskap för de uppräknade hjälpmedlen att de är särskilt ägnade för brottslig verksamhet så skulle ett föremål för att vara "jämförligt med" något av dessa också uppfylla detta villkor. Klart är att hjälpmedel, som är särskilt konstruerade för sådan verksamhet, t. ex. den nämnda kartan, motsvarar kravet. Med den begränsning som tidigare nämnts skulle föremål av detta slag därför omfattas av uttrycket annat sådant hjälpmedel. Av ett avsnitt i motiven vilket gäller förverkande av föremål, som använts vid straffbelagd gärning (vilket uttryck i detta sammanhang inkluderade även straffbar förberedelse), följer motsättningsvis att SRK har denna uppfattning. På samma sätt kan vi av det som där sägs sluta oss till att kofot och andra inbrottsverktyg anses gå in under 3: 2. SRK säger nämligen, att denna del av 2: 18 gäller alla hjälpmedel som ingick i brottsplanen och att det där inte var fråga om för dylikt ändamål särskilt konstruerade eller eljest därför särskilt lämpade verktyg, såsom kofot eller annat inbrottsverktyg, utan det kunde vara en kniv, som använts för att peta upp ett lås eller en kamera, som begagnats vid spioneri.109
Det sagda kan också uttryckas så att det i uppräkningen i BrB 23: 2 är fråga om typiska brottsverktyg, vilket de blivit just för att de är särskilt lämpade för brottslig verksamhet, trots att de har ännu större legal användning. Man kan invända att inget synes vara mera lämpat för att trycka falska ransoneringskort än en tryckpress, men en sådan kan kanske ändå inte anses som ett typiskt förfalskningsverktyg.
Exemplet med kartan till trots ansåg HovR i SvJT 1969 rf s. 24 att ett papper, på vilket nedtecknats osanna uppgifter, som sedan lärts inför att lämnas vid ett vittnesförhör, inte var sådant hjälpmedel som avses i BrB 23: 2.
En annan fråga är om SRK verkligen tänkt sig att inga av de i det dagliga bruket ingående föremål som också kan användas för t. ex.brott mot person skall ingå under bestämmelsen. Av vad som ovan anförts synes framgå att SRK i varje fall inte betraktar en kamera vid spioneri eller en kniv vid inbrott som annat sådant hjälpmedel. Tan-
ken är måhända att man får skilja mellan alla dessa föremål utifrån om de inte bara kan användas för brott utan också om de är särskilt lämpade för sådan användning. När det gäller kniv vid brott mot person hänger frågan närmast samman med vad som avses med vapen i uppräkningen. Även om en kniv kan användas också vid inbrott är den mera lämpad för brott mot person och vid skadegörelse. Den insikten för oss också till slutsatsen att avgörandet om ett föremål omfattas av BrB 23: 2 i varje fall måste bero på vilket brott den avser att åstadkomma som tagit befattning med det hjälpmedel som skall klassificeras. Det är inte bara en rimlig utgångspunkt utan den enda rimliga. Exemplet med kniven visar då att frågan om en kniv är ett annat sådant hjälpmedel kan besvaras både med ja och med nej beroende på vad den skall användas till. Dessutom kompliceras bedömningen i detta fall av att kniv inte är något enhetligt begrepp.
Som tidigare framgått var vid förberedelse till inbrottsstöld också befattning med annat hjälpmedel än de då uppräknade, dyrk, falsknyckel och sprängämne, kriminaliserad. Åtminstone ytligt sett borde de nya bestämmelserna medföra en begränsning också vid detta brott. Av vad tidigare sagts följer att endast sådana i det dagliga bruket ingående föremål bör inkluderas, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnade för brottslig verksamhet eller särskilt lämpade för sådan. Självklart hör alla föremål som är särskilt anpassade för brottslig användning hit.
Som exempel på föremål vilka räknas till hjälpmedel enligt bestämmelsen nämner SRK också vad som tillkommit medelst förfalskning, såsom falskt skuldebrev och falsk sedel. Kommittén anmärker, att befattning med sådana föremål i första hand är kriminaliserad i kapitlet om förfalskning, men att, i den mån så inte är fallet, sådan gärning kan vara att bestraffa som förberedelse till det brott för vars utförande det förfalskade är avsett.110 Stockholms rådhusrätt ifrågasatte i sitt remissvar huruvida föremål som de nämnda var att jämföra med de i lagtexten särskilt angivna hjälpmedlen.111 Också i detta fall bekräftade departementschefen emellertid SRK:s uppfattning.112
Med utgångspunkt i lagtexten där förfalskningsverktyg nämns som hjälpmedel är det givetvis en nära till hands liggande tolkning att förfalskningsprodukter inte omfattas av bestämmelsen. Men nu är ju förfalskningsverktyg uppenbarligen knappast tänkt som annat än hjälpmedel för positiv materiell förfalskning medan nämnandet av
förfalskningsprodukterna givetvis inte var avsett som ytterligare exempel därvidlag utan för att ange hjälpmedel vid andra brott, t. ex. utprångling och bedrägeri. Därför får vi se det hela på samma sätt som vid exemplet med kartan. Eftersom det gäller föremål som är producerade för brott borde det så långt vara invändningsfritt att placera dem i gruppen annat sådant hjälpmedel. Det har emellertid riktats invändningar också av annat slag mot exemplet. De går ut på att, när ett brott består i att ett visst föremål användes, så kan föremålet inte sägas vara ett hjälpmedel för detta brott.113
Det är tveksamt om SRK eller departementschefen uppmärksammat detta problem. De har i varje fall inte diskuterat det. Frågan har dock berörts i senare lagstiftningssammanhang. Departementschefen har i propositionen till lag om ändrade bestämmelser om förverkande noterat, att det är tveksamt om t. ex. skrift eller bild som sårar tukt eller sedlighet kan betraktas som hjälpmedel för brottet i då gällande BrB 16: 11, eller om uniform som någon bär obehörigen kan betraktas som hjälpmedel till brottet föregivande av allmän ställning i då gällande BrB 17: 15. Tveksamheten ledde till ändrade bestämmelser om förverkande.114
Möjligheten att generalisera utifrån SRK:s exemplifiering har, efter vad det synes, inte utnyttjats när det gällt innehav av narkotika. I propositionen till narkotikastrafflagen noteras att den som utomlands skaffat ett parti narkotika men sedan blir avslöjad utomlands, inte kan fällas till ansvar för förberedelse till smuggling, eftersom domstolarna i dessa fall inte torde betrakta narkotikan som hjälpmedel vid brott utan som brottsobjekt. Eftersom enahanda förhållande skulle gälla också vid innehav i överlåtelsesyfte blev detta huvudskälet till att innehav av narkotika togs med bland de brott som kunde bedömas som grova.115 I den tidigare nämnda Brå-promemorian anföres också att själva narkotikan knappast kan anses vara hjälpmedel för de tilltänkta brottsliga förfarandena.116
Det bör tillfogas, att det, som nedan närmare skall beröras, av motiven till andra stycket av 2: 18 i förslaget, och även av lagtexten, framgår att SRK till berörda hjälpmedel självfallet räknar falskt mynt men också konstverk med falsk signatur. Där ges emellertid också ett annat exempel på föremål som av samma skäl som ovan knappast kan
anses som hjälpmedel, nämligen vissa skrifter med osant innehåll vilkas spridande skulle vara straffbart emedan framställningen vore ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig frihet.117
Detta andra stycke av SL 2: 18 i SRK:s förslag gällde förverkande av föremål, som på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunde befaras komma till brottslig användning. Där räknas dyrk och falskt mynt upp. Dyrk ingår ju också i uppräkningen avföremål i SL 3: 2. Vad som sägs i motiven till förslaget är av betydelse också för förståelsen av uttrycket annat sådant hjälpmedel i SL 3: 2 och BrB 23: 2.
SRK påpekar bl. a. att här avsedda del av 2: 18 gällde endast föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg. Det skulle vara sådant som just på grund av sin beskaffenhet kunde befaras komma till brottslig användning. De föremål, dyrk och falskt mynt, som nämns i lagtexten, har knappast någon legal användning, vilket kan ses som en markering av restriktiviteten när det gällde de hjälpmedel som avsågs. Det torde utan vidare vara klart att mängden föremål i 2: 18 är mer begränsad än i 3: 2, och omsluts av denna. Detta understryks av att de i 3: 2 uppräknade, gift, sprängämne och vapen, inte kan sägas ha utpräglad karaktär av brottsverktyg.118
Som andra exempel än dem som anges i lagtexten nämner SRK i motiven fotografier, kartor och teckningar som tillkommit i spionerisyfte, falska skuldebrev, konstverk med falsk signatur och skrifter (med undantag för tryckt skrift som faller under TF) vilkas spridande skulle vara straffbart emedan de innehåller osann framställning ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig frihet. Vidare nämns bil, som är specialkonstruerad för användning vid visst slags brott.119
Två remissinstanser anmärkte på att enligt motiven till 2: 18 endast föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg avsåges, men att avfattningen av lagtexten syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som sålunda vore avsedd. Man ger exemplet att under bestämmelsen kunde hänföras även det fallet att en person innehade ett vanligt gevär under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle komma till brottslig användning.120,121
Departementschefen ansåg anmärkningen befogad och markerade detta genom att i lagtexten tillägga ordet "särskilda" framför "beskaffenhet". Därigenom skulle alltså framgå att endast föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg avsåges.122 Detta bekräftas också av departementschefen i motiven till de ändringar som 1966 gjordes i BrB 36 kap.123 Exemplen dyrk och falsk nyckel utgick då ur lagtexten på förslag av utredningsmannen, som ansåg att de inte var så upplysande, att de borde behållas.124
I det här sammanhanget anmärker departementschefen i 1948 års proposition, att fall kan tänkas då ett enstaka föremål av visst slag icke är av den särskilda beskaffenhet som det här är fråga om, men där så är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sistnämnda fall, säger departementschefen bör nyckelsamlingen ses som en enhet.125 Slutsatsen bör ses mot bakgrunden av att det i bestämmelsen talas om annat föremål. Exemplet är avsett att belysa det krav som uppställts, att det skall vara fråga om ett hjälpmedel av särskild beskaffenhet. Man kan emellertid inte bortse från att det fått betydelse också för utgången i NJA 1960 s. 442, där samma konstgrepp använts i en dom som gällde ansvar för förberedelse till grov stöld. Den åtalade J hade i sina kläder förvarat 4 slipade mejslar av olika längd och grovlek, en s. k. skomakarkniv samt 6 stycken nycklar i knippa, varav 4 lika s. k. huvudnycklar. HD ansåg att samlingen föremål måste var att anse såsom hjälpmedel av det slag som avses i den allmänna förberedelseparagrafen.
Det bör måhända i detta sammanhang påpekas att det såväl i departementschefens exempel som i HD:s dom klart utsägs att samlingen av föremål bildar en enhet som är ett hjälpmedel. Det medför självfallet inte att varje föremål i den enheten också blir ett sådant hjälpmedel, dvs. i departementschefens exempel ett hjälpmedel av särskild beskaffenhet eller i domen ett hjälpmedel av det slag som anges i BrB 23: 2.
Motsatt utgång blev det i SvJT 1960 rf s. 62. A och B hade kommit överens om att begå inbrott. De greps utanför ett hus dit de begivit sig för att undersöka möjligheterna till inbrott, varvid, som de avtalat, A var försedd med en skiftnyckel och två tänger och B med en mejsel. Åtal mot A för förberedelse till grov stöld ogillades av HovR med
motiveringen att verktygen icke genom sin beskaffenhet var särskilt ägnade för brottslig verksamhet.
Domen i NJA 1960 s. 442 har, dels för sig, dels i kombination med den i ovan nämnda NJA 1962 s. 56 rörande befattning med hjälpmedel, öppnat vägen att bestraffa befattning med kombinationer av hjälpmedel av de mest skilda slag. Det är inte omöjligt att utgången i det ovan anförda SvJT 1960 rf s. 62 skulle ha blivit en annan om målet avdömts efter de båda avgörandena i HD. Det torde ju nu vara fullt möjligt att döma var och en av två eller flera personer, som har sammanträffat i uppsåt att utföra eller främja ett brott där förberedelse är straffbar, om de föremål de tar befattning med tillsammans ter sig som ett hjälpmedel för brottet. Den risk som alltid förelegat, att bedöma hjälpmedlen som föremål som avses i BrB 23: 2 just därför att befattningen med dem indicerar en brottslig vilja, har blivit allt större. Om man betraktar en samling av föremål, som vart för sig kan användas som hjälpmedel för ett brott, blir misstanken att den också skall användas vid detta starkare än om man ser på endast ett av föremålen. Det är då naturligt att man redan därav, och med HD:s exempel för ögonen, drar slutsatsen att samlingen är sådant hjälpmedel som sägs i BrB 23: 2.
Möjligheten att utnyttja den här tekniken har accepterats också i lagstiftningssammanhang. I förarbetena till den bestämmelse om ansvar för förberedelse till främjande av flykt, som införts i BrB, sägs, att det är tveksamt, huruvida t. ex. förvaring av repstege, fil eller karta över en viss anstalt, var för sig kan grunda ansvar jämlikt 23: 2, men att föremålen tillsammans dock bör kunna betecknas som hjälpmedel för brott.126
Det synes mig helt orimligt, att det sagda skulle vara ett uttryck för uppfattningen, att varje föremål för sig skulle vara att anse som ett hjälpmedel för brott enligt 23: 2, när det ingår som enhet i en samling. Det är ju också här så, att samlingen bedöms vara särskilt ägnad för brottslig verksamhet, trots att varje enskilt föremål inte är det.
Den uppfattning som här förkastas ligger emellertid till grund för avgörandena mot de tilltalade i den s. k. Operation Leo. De har ingående kommenterats av Thorsten Cars, som var domare i målet i TR, och förtjänar största uppmärksamhet, inte minst för att man kan misstänka att de kan komma att leda till efterföljd i praxis eftersom HovR inte haft några invändningar mot de idéer som framförts.126a
I artikeln dras nämligen den slutsatsen av HD:s dom i NJA 1960 s. 442, att ett enstaka föremål, som inte har något speciellt brottsligt användningsområde, är att anse som brottsverktyg enligt 23: 2 om det ingår som ett nyttigt led i en samling av föremål och samlingen som sådan är särskilt lämplig att begagna vid en viss typ av brottslighet.127 Slutsatsen strider enligt min uppfattning helt mot det ovan anförda uttalandet av departementschefen om nyckelsamlingen, vilket kan ha inspirerat till HD:s dom, och följer logiskt sett inte heller av denna. Det är ju just för att varje enskilt föremål inte är att anse som hjälpmedel av nämnt slag som konstruktionen med kollektivet får tas till. Det är detta som enhet som är annat sådant hjälpmedel. Det är inte fråga om att varje föremål som, "sett för sig", inte har en viss egenskap plötsligt skulle få denna när det ses som en beståndsdel i en samling av detta slag.
Det finns också en variant på detta tema i Operation Leo i fall där ett av föremålen är hjälpmedel som sägs i 23: 2. Annat eller andra föremål som kan användas tillsammans med detta bildar då en samling som anses vara hjälpmedel av erforderligt slag. Exempel på detta är lösskägg i förening med vapen vid rån.128 Inte nog med detta. Uppfattningen är uppenbarligen också den, att ett antal föremål bildar en samling, även om de inte har någon sådan rumslig gemenskap, att de är samlade. Det påstås nämligen, att den som tagit befattning endast med något av de i samlingen ingående föremålen kan fällas till ansvar, om han vid befattningen kände till hela eller en väsentlig del av samlingen och även hade vetskap om den brottsliga användning som var avsedd.129 Man får visserligen till en början det intrycket att en förutsättning är att föremålet då faktiskt ingår i en samling i ordets vanliga betydelse men det anses inte vara nödvändigt. Meningen är att den som tagit befattning med ett föremål, som skall användas vid ett brott, och som vet om att det finns annat eller andra föremål, som också skall användas vid detta, kan ådra sig ansvar för förberedelse, om den samling som föremålet är tänkt att ingå i skulle bedömas vara sådant hjälpmedel som sägs i 23: 2. (En ansenlig samling bildades av de föremål som togs i beslag i målet!)130 Med användande av denna teknik kan alltså befattning med vilket oskyldigt föremål som helst föranleda ansvar. Ett exempel är att en av de tilltalade, Lennart, ansågs vara förfallen till ansvar för förberedelse sedan han köpt två presenningar. Han kände till huvudmannens
brottsplan och materialanskaffning och presenningarna ingick i en sådan tänkt samling av föremål som ansågs falla under 23: 2.131 Ett annat exempel är, att ansvar för förberedelse till människorov med likartad motivering ådömdes en tilltalad som hämtat och förvarat sminkutrustning.132
Tekniken är alltså mycket användbar. Frågan är om den motsvarar rättssäkerhetens krav.133
Man kan också finna exempel i lagstiftningsförarbetena som visar en låg ambitionsnivå när det gäller att markera hur rekvisiten skall uppfattas i BrB 23: 2. Ett sådant förekommer i motiven till de ändringar som gjordes beträffande dobbleribestämmelserna 1972. Där sägs: "Om exempelvis ett roulettbord anträffas hos någon som avser att anordna straffbart äventyrligt spel torde egendomen vara att anse som sådant hjälpmedel som avses i brottsbalkens bestämmelser om förberedelse."134 Svaret på frågan om ett hjälpmedel omfattas av dessa bestämmelser eller inte skall givetvis inte bero av uppsåtet hos den som innehar det.
Ett annat exempel är följande, som återfinnes i motiven till den nya bestämmelsen i BrB 6: 12 om ansvar för förberedelse och stämpling till vissa sexualbrott. Där sägs: "Det kan också röra sig om ett fall där någon eller några personer anskaffar lokaler för bordellverksamhet och söker knyta lämpliga kontakter med presumtiva kunder men där planerna på bordellverksamhet av någon förutsedd anledning inte realiseras."135 Det synes mig för det första vara mycket långsökt att betrakta lokaler som hjälpmedel. För det andra borde man om så ändå sker anse att de inte omfattas av BrB 23: 2 om de lika väl skulle kunna begagnas för andra ändamål än det som sägs i exemplet.136