Svensk rättspraxis

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980—1983

 

 

Av f. d. justitierådet JOHAN GYLLENSVÄRD

Närmast föregående översikt av detta rättsområde återfinns i SvJT 1981 s. 334. Där anges bl. a. de förkortningar på olika författningar som här kommer till användning. Angående ämnesområdets avgränsning och principerna för dispositionen hänvisas till SvJT 1977 s. 348.

 

Tillåtligheten av fastighetsbildning och motsvarande åtgärder
3 kap. FBL
Bestämmelsen i 1 § 1 st. med krav på att fastighet som nybildas eller ombildas skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål har på ett eller annat sätt berörts i åtskilliga av de under ifrågavarande period avgjorda målen rörande tillåtligheten av fastighetsbildning. I de refererade fallen har dock sagda bestämmelse inte — på ett par undantag när — haft någon avgörande betydelse för utgången utan huvudintresset har i dessa fall kommit att knytas till frågan om den åtgärd som varit under prövning stått i överensstämmelse med annat eller andra lagrum i 3 kap. Undantagen utgörs av två hovrättsavgöranden. I det första av dessa, RH 1980 nr 66, fann domstolarna i strid mot den uppfattning som hävdades av fastighetsbildningsmyndigheten och länsstyrelsen att det allmänna lämplighetskravet inte innefattade hinder mot avstyckning av en tomtplats för ett redan befintligt bostadshus. Detta rättsfall kommer att behandlas ytterligare vid redogörelsen för tillämpningen av 6 §.
    Det andra av de nämnda hovrättsavgörandena finns refererat i RH 1983 nr 63. Också här var det fråga om avstyckning för ett redan befintligt bostadshus, men bebyggelsen utgjordes i detta fall av ett endast cirka 30 kvm stort fritidshus. Såväl fastighetsbildningsmyndigheten som båda domstolsinstanserna medgav fastighetsbildningen och godtog därmed inte de invändningar byggnadsnämnden framställt. Av betydelse var att byggnaden med hänsyntill standard och beskaffenhet i övrigt ansågs sådan att den kunde utgöra en självständig fritidsbostad. Lämplighetskravet i 1 § var i betraktande härav uppfyllt. Inte heller de omständigheterna, att strandskyddsbestämmelser liksom även nybyggnadsförbud enligt 109 § BL gällde eller att arbete pågick med upprättande av byggnadsplan, ansågs innebära att hinder mot avstyckningen förelåg enligt någon av de båda följande paragraferna i 3 kap. Tillstånd till avstyckning skulle, som hovrätten uttryckte det, i huvudsak endast innebära ett befästande av ett sedan länge faktiskt bestående förhållande.
    Den i 1 § 2 st. inskrivna kompletterande regeln med krav på att fastighet också skall antagas få varaktig användning för sitt ändamål ligger till grund för avgörandet i RH 1982 nr 61. Tingsrätten lämnade i det målet besvär över en inställd avstyckningsförrättning, avseende ett ägoskifte om cirka 3 hektar, utan bifall och åberopade till stöd härför att ändamålet med den sökta åtgärden — att under 10—15 år använda marken för viss forskning — inte överensstämde med vad som i FBL avsågs med varaktig användning, särskilt

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980— 1983 111som ändamålet kunde tillgodoses genom nyttjanderättsupplåtelse. Av sökanden fullföljd talan lämnades av hovrätten utan bifall och HD meddelade inte prövningstillstånd.
    Aktualitetsvillkoret, som likaledes kommit till uttryck i 1 § 2 st. åberopades av hovrätten i NJA 1981 C 101. Målet gällde avstyckning inom ett byggnadsplaneområde. Den sökta åtgärden överensstämde med byggnadsplanen, men inom kommunen hade väckts fråga om att stadsplan i stället skulle upprättas. I samband därmed hade byggnadsnämnden föreslagit kommunfullmäktige att framställning skulle göras hos länsstyrelsen om nybyggnadsförbud enligt 35 § BL. Vid tiden lör hovrättens handläggning hade förslaget ännu intebehandlats av fullmäktige. Efter att ha omnämnt dessa förhållanden anförde hovrätten i sitt utslag, att det av kommunens intentioner beträffande markanvändningen framgick att styckningslotten inte inom överskådlig tid skulle kunna användas för avsett ändamål. Hovrätten fann med hänsyn härtill den begärda avstyckningen inte vara förenlig med 3 kap. 1 § 2 st. FBL. Sedan talan fullföljts mot hovrättens utslag, förklarade sig byggnadsnämnden ha ändrat inställning och vara beredd tillstyrka avstyckningen. Enligt HD stod det därför "i vart fall numera" klart att avstyckningen inte stred mot aktualitetskravet, vilket föranledde HD att upphäva hovrättens utslag. I det förändrade läget hade HD ej att närmare uttala sig om möjligheten att vid tiden för hovrättens avgörande åberopa bristande aktualitet som avstyckningshinder. Hovrättens bedömning i denna del synes verkligen diskutabel.
    Enligt 2 § 1 st. skall inom område med detaljplan fastighetsbildning ske i överensstämmelse med planen. Detta positiva krav på att planen följs innebär, såsom uttalades under förarbetena, bl. a. att indelningen av marken skall vara ändamålsenlig från de synpunkter som ligger till grund för planen. Också det bakomliggande syftet med planen kan härigenom få betydelse vid fastighetsbildning. I RH 1983 nr 7 uppkom frågan om hinder mot viss avstyckning inom byggnadsplaneområde mötte med hänsyn just till planens syfte. På plankartan redovisades i detta fall 56 tomter med en genomsnittlig areal av 2 300 kvm, men i planbestämmelserna angavs att tomt inte fick ges mindre storlek än 1 500 kvm. Förrättningsansökningen avsåg tre tomter med en areal om vardera 1 600 kvm. Tingsrätten, som hade att pröva av sökanden anförda besvär över beslut om förrättningens inställande, fann efter att ha hållit syn att hinder inte mötte mot avstyckningen och återförvisade förrättningen till fastighetsbildningsmyndigheten. Byggnadsnämnden fullföljde talan till hovrätten och vidhöll där vad nämnden redan tidigare anfört mot avstyckningen, nämligen att området med hänsyn till förekomsten av fornlämningar var mycket känsligt och att risk för förslitning förelåg, om antalet tomter blev för stort. Hovrätten lämnade emellertid besvären utan bifall. Därvid konstaterades att det var ostridigt att den föreslagna fastighetsbildningen inte stred mot planbestämmelserna. Fastighetsbildningen innebar, anförde hovrätten vidare, att inom ett "kvarter" skulle bildas en tomt mer än som illustrationsvis angetts på plankartan. Enligt hovrätten kunde ett sådant avsteg ej anses strida mot planens syfte.
    Såsom angavs i den närmast föregående rättsfallsöversikten uppkommer i fastighetsbildningsmål ofta fråga, om en sökt ändring av fastighetsindelningen inom område där strandskyddsreglerna i NVL är tillämpliga kan medges med hänsyn till 2 § 2 st. Det är att märka att det i sådant fall är fråga om särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning och att det, till skillnad

 

112 Johan Gyllensvärdfrån vad som eljest gäller vid fastighetsbildning, inte är fastighetsbildningsmyndigheten utan länsstyrelsen eller, efter dess förordnande, byggnadsnämnden som har att bedöma om en åtgärd trots allt skall tillåtas. Visserligen ankommer det på fastighetsbildningsmyndigheten och de överprövande domstolarna att självständigt bedöma, om syftet med de särskilda bestämmelserna i visst fall motverkas eller inte, men det är tydligt att den möjlighet som därmed föreligger att bortse från förekomsten av särskilda bestämmelser måste utnyttjas med försiktighet. När det gäller att skydda de intressen som ifrågavarande bestämmelser skall tillgodose, har lagstiftaren velat lägga det avgörande inflytandet på administrativ myndighet.
    Mot bakgrund av vad som nu har sagts bör man se utgången i NJA 1981 s. 581. I detta mål var det fråga om avstyckning för fritidsbostadsändamål av ett obebyggt område, där strandskydd gällde. Såväl fastighetsbildningsmyndigheten som tingsrätten fann hinder mot avstyckning föreligga enligt bl. a. 2 § 2 st. Det kan påpekas att någon fullständig tillåtlighetsprövning inte tycks ha skett vid förrättningen och en sådan prövning har inte heller varit påkallad (se 4 kap. 31 § FBL). Förrättningssökanden fullföljde talan till hovrätten, där både länsstyrelsen och byggnadsnämnden bestred ändring. Hovrätten uttalade emellertid i sitt utslag, under hänvisning till bl. a. terrängförhållandena, att styckningslotten var av sådan beskaffenhet att den uppenbarligen saknade betydelse för bad och friluftsliv. I utslaget angavs vidare, att "särskilda skäl för undantag från strandskyddet föreligger". Detta uttalande kan synas märkligt, enär det inte tillkommer domstol att göra en sådan bedömning. Hovrätten torde emellertid inte ha velat uttrycka något annat än att, såsom också sägs i det följande av utslaget, avstyckningen enligt dess mening inte motverkade syftet med strandskyddet. Som en slutsats av de anförda skälen förklarade så hovrätten att begärd avstyckning skulle tillåtas, varefter hovrätten, med upphävande av tingsrättens utslag och fastighetsbildningsmyndighetens beslut, visade ärendet åter till nämnda myndighet för handläggning i enlighet med hovrättens utslag.
    Länsstyrelsen och byggnadsnämnden anförde besvär och yrkade undanröjande av hovrättens utslag. Efter remiss avgav naturvårdsverket, planverket och lantmäteriverket yttranden till HD och i alla dessa tillstyrktes bifall till besvären. Efter att i sitt utslag ha i korthet återgivit innehållet i de inkomna yttrandena gjorde HD ett principuttalande av innebörd att, om ändamålet med en begärd avstyckning, såsom i det föreliggande fallet, var att inom strandskyddsområde avskilja en tomtplats för ny bostadsbebyggelse, det som en huvudregel måste anses att åtgärden motverkade syftet med strandskyddsbestämmelserna. Enligt HD kunde en motsatt bedömning ifrågakomma, när av omständigheterna framgick att åtgärden var utan reell betydelse för friluftslivet, exempelvis därför att allemansrätten på grund av befintlig bebyggelse redan var utsläckt inom strandområdet. HD fann för sin del omständigheterna i målet inte utvisa att avstyckningen kunde ske utan att motverka syftet med bestämmelserna. HD upphävde därför hovrättens utslag och fastställde det slut som tingsrätten kommit till.
    Med anledning av att hovrätten i sitt utslag, låt vara endast i skälen, angivit att avstyckningen tilläts och sedan i slutet föreskrivit fortsatt handläggning av förrättningen i enlighet med hovrättens utslag kan man ställa sig frågan vad som skulle ha blivit rättskraftigt avgjort, om utslaget inte hade blivit överklagat. Det finns onekligen med hänsyn till det uttryckssätt som använts fog för

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980-1983 113att anse utslaget ha varit att jämställa med ett tillståndsbeslut enligt 4 kap. 26 § FBL. Tillåtlighetsfrågan skulle då över huvud taget inte efter lagakraftvinnandet ha kunnat komma under bedömning i samband med en fortsatt handläggning av avstyckningsärendet. Detta vore klart otillfredsställande med tanke på att exempelvis stamfastighetens lämplighet efter ett avskiljande av styckningslotten aldrig tycks ha blivit prövad. Det sagda visar att domstol inte bör göra helt generella uttalanden om att viss fastighetsbildning tillåtes, såvida inte frågan om tillåtligheten i hela dess vidd verkligen blivit allsidigt belyst och prövad. När så inte är fallet får domstolen nöja sig med att förklara att hinder av närmare angivet slag inte möter, se t. ex. hovrättens skrivning i RH 1982 nr 74.
    Ett annat mål rörande fastighetsbildning inom strandskyddsområde återfinns i NJA 1981 s. 1155. HD befann sig vid avgörandet där i samma läge som hovrätten i det nyss behandlade målet NJA 1981 s. 581, nämligen på det sättet att HD ansåg sig böra tillåta den sökta åtgärden, som skulle ske i formav fastighetsreglering, och därför förordna om återförvisning till fastighetsbildningsmyndigheten. Här synes emellertid en fullständig utredning av hela tillåtlighetsfrågan ha ägt rum och HD formulerade sitt slut så, att det inte gärna kunde uppstå någon tveksamhet om räckvidden av dess uttalande i den delen. Beträffande bedömningen i sak såvitt gäller det förhållandet att fastighetsbildningen berörde strandskyddsområde får här, med hänsyn till frågans samband med andra i målet förekommande spörsmål, hänvisas till vad som nedan sägs vid redogörelsen för praxis i vad gäller 9 §.
    Till sist kan här beträffande tillämpningen i övrigt av 2 § erinras om det förut vid 1 § berörda fallet RH 1983 nr 63.
    Sistnämnda rättsfall rörde även tillämpningen av 3 §. Frågan huruvida detta lagrum innebar hinder mot fastighetsbildning var också föremål för bedömning i det nyss behandlade målet NJA 1981 s. 1155 angående fastighetsreglering. Som därvid sagts kommer det målet att behandlas senare i anslutning till 9 §. Redan här kan dock anmärkas att fråga huruvida fastighetsbildningen stod i överensstämmelse med 3 § väcktes först i HD. Domstolen uttalade i den delen helt kort att varken innehållet i en åberopad kommunöversikt eller vad som i övrigt förekommit gav stöd för antagandet att fastighetsbildningen skulle försvåra det ifrågavarande områdets ändamålsenliga användning eller motverka en lämplig planläggning av området.
    I övrigt har under denna period 3 § haft egentlig betydelse i endast två fall. I det ena av dessa, RH 1982 nr 53, hade en förrättning avseende fastighetsreglering inställts, enär den sökta åtgärden bedömdes stridande mot paragrafen. Besvär häröver lämnades utan bifall av såväl tingsrätten som hovrätten med den motiveringen att åtgärden skulle motverka lämplig planläggning av det berörda markområdet. Hovrätten framhöll särskilt att redan ändamålet med fastighetsbildningen — att möjliggöra utbyggnad av en begravningsplats — talade starkt för att den borde föregås av ytterligare planläggning. Områdets belägenhet i förhållande till platser för bad och friluftsliv ansågs peka i samma riktning. Vidare erinrades om vad som enligt 1 § begravningskungörelsen gällde om utvidgning av begravningsplats. Utgången synes ha varit ganska självklar.
    Det andra fallet rörande tillämpning av 3 § får anses vara av större allmänt intresse. Det återfinns i RH 1983 nr 99 och gällde avstyckning av två obebyggda tomter för bostadsändamål inom område, där tätbebyggelse rådde

 

114 Johan Gyllensvärdoch detaljplan saknades. Hovrätten, som hade att bedöma tillåtlighetsfrågan sedan fastighetsbildningsmyndigheten vägrat avstyckning men tingsrätten funnit hinder däremot inte möta, påpekade till en början att den omständigheten, att planmyndigheterna intagit en negativ ståndpunkt till frågan om byggnadslov, i och för sig inte utgjorde hinder mot avstyckning av tomtplatserna. Tillåtlighetsprövningen skulle emellertid ske med beaktande av den motivering i sakligt hänseende som myndigheterna anfört. I detta avseende framhölls att ett inte obetydligt bebyggelsetryck var riktat mot området och att området kunde komma att beröras av en närbelägen större tätorts expansion. Vidare åberopade hovrätten att kommunen hade ett berättigat intresse av att varje ändring av betydelse av den pågående markanvändningen kunde inpassas i en planmässig utbyggnad av tätorten. I princip måste således ändrad markanvändning föregås av en översiktlig och vanligen även detaljerad planering. Innan kommunen genom planläggning eller på annat sätt tagit ställning till den framtida användningen av den aktuella marken fick därför de begärda fastighetsbildningarna anses motverka lämplig planläggning. Hovrätten kom alltså fram till att hinder mot avstyckningarna förelåg enligt 3 §.
    Flera avgöranden förekommer rörande tillämpning av 6 § med bestämmelser till skydd för jordbruksnäringen. Här märks först och främst NJA 1982 s. 40. Detta fall gällde klyvning av en jordbruksfastighet jämte sammanläggning av den ena av klyvningslotterna med en annan jordbruksfastighet. Beträffande en av de nya enheter som skulle bli resultatet av fastighetsbildningen rådde delade meningar om den uppfyllde kravet i 5 § på tillfredsställande lönsamhet. I HD kom den frågan dock aldrig under bedömning, utan avgörande för utgången där blev att fastighetsbildningen ansågs medföra en sammanlagt försämrad lönsamhet och inte vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Hinder ansågs således möta enligt 6 §. Hovrätten hade kommit till motsatt resultat, men länsstyrelsen och sakägare på den ena sidan fullföljde talan och fick alltså till stånd en ändring. HD:s bedömning grundades i väsentliga delar på ekonomiska kalkyler och lönsamhetsberäkningar som gjorts inom lantbruksstyrelsen och presenterats i yttrande till hovrätten. Vissa avvikelser förekom dock. Bl. a. fann HD, i motsats till styrelsen, att de båda av fastighetsbildningen berörda fastigheterna, som visserligen dittills brukats gemensamt men som inte hade samma ägare, skulle med hänsyn till äganderättsförhållandena anses vid prövningen i målet inte ha ingått i samma brukningsenhet. Beträffande den ena av fastigheterna, vilken saknade ekonomi byggnader och därmed också förutsättningar att drivas som självständig jordbruksfastighet, borde man samtidigt enligt HD:s mening inte följa kalkylerna och räkna med en negativ förräntning. En betydande del av argumenteringen i målet rörde frågor om en eventuell ändring av driftsinriktningen och om de investeringsbehov som därvid skulle aktualiseras. Vad som förekom i dessa hänseenden visade sig inte få någon betydelse vid den slutliga bedömningen.
    I såväl NJA 1982 s. 267 I som NJA 1982 C 36 åberopades av HD att en sökt fastighetsreglering inte var till övervägande nytta för jordbruksnäringen och att alltså 6 § lade hinder i vägen för åtgärden. Bedömningen i denna del var närmast föranledd av att HD vid prövning av fråga huruvida 9 § medgav avsteg från lämplighetskraven fann att en mer ändamålsenlig fastighetsindelning skulle motverkas. Rättsfallen kommer därför att behandlas närmare i anslutning till den paragrafen.

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980—1983 115    Övriga rättsfall angående tillämpningen av 6 § gäller paragrafens andra stycke, som ju medger visst undantag från huvudregeln i första stycket, förutsatt att olägenhet av någon betydelse inte uppkommer för jordbruksnäringen. I de mål som varit under bedömning har den avgörande frågan varit, om fastighetsbildning för bostadsändamål i närheten av en jordbruksfastighet borde hindras, eftersom bostadsbebyggelsen kunde medföra olägenhet för jordbruket genom att det för undvikande av lukt- och bullerstörningar för de boende skulle kunna bli nödvändigt med begränsningar i fråga om sättet för jordbrukets bedrivande. De mest betydande störningarna för kringboende är ju att befara, när jordbruksdriften är inriktad på animalieproduktion, särskilt svinuppfödning. I frågor om bebyggelselokalisering inom jordbruksbygder har planmyndigheterna i allmänhet visat en återhållsam inställning gentemot fastighetsbildning för bostadsändamål så snart risk ansetts föreligga för störningar i relationen mellan bostadsinnehavare och jordbrukare, och vid riskbedömningen har man velat ta hänsyn inte bara till de för tillfället rådande förhållandena utan även till föreliggande rationaliseringsmöjligheter inom jordbruket och till en eventuellt ändrad driftsinriktning. Såväl under den period som denna översikt omfattar som tidigare synes emellertid domstolarna inte ha varit beredda att visa en så långtgående restriktivitet som förordats från planmyndigheternas sida. De har tydligen inte funnit det förenligt med stadgandet i 6§ att såsom olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen betrakta vilka menliga konsekvenser som helst som kunde tänkas uppstå inom en mer eller mindre oviss framtid. De prejudikat som hittills publicerats på detta område är dock fåtaliga, och från denna period finns bara två hovrättsutslag och ett avgörande i HD.
    Den uppfattning som enligt det sagda i allmänhet präglat domstolarnas bedömning har kommit till klart uttryck i det åsyftade HD-avgörandet, se NJA 1983 s. 395. Visserligen tar HD där inte ställning till den uppkomna frågan, om hinder enligt 6 § förelåg mot avstyckning från en jordbruksfastighet av ett område med därå befintligt bostadshus helt nära styckningsfastighetens ekonomibyggnader, utan HD ansåg förrättningen böra återförvisas för ny prövning på grund av att vissa nya förhållanden blivit upplysta. Länsstyrelsen hade emellertid bestämt motsatt sig avstyckningen och uppenbarligen menat att de nya förhållandena saknade betydelse. Mot bakgrund härav bör man läsa HD-beslutet, där det uttalas att frågan, huruvida fastighetsbildning för bostadsändamål i närheten av en jordbruksfastighets brukningscentrum kan antagas inte medföra olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen, måste i varje enskilt fall besvaras på grundval av en bedömning av de förhandenvarande förhållandena och den utveckling av jordbruksdriften inom en överskådlig framtid som det utifrån dessa förhållanden ter sig realistiskt att räkna med. Det förändrade läge som inträtt i målet på grund av de nya upplysningarna föranledde, förklarade HD, att utredningen inte gav tillförlitligt underlag för en sådan bedömning. Av denna anledning skulle förrättningen återgå till fastighetsbildningsmyndigheten för förnyad prövning av tillåtlighetsfrågan.
    De nyssnämnda båda hovrättsutslagen återfinns i RH 1980 nr 66 och RH 1982 nr 74. Det första av dessa avgöranden gällde avstyckning av en tomtplats för befintligt bostadshus, som sedan lång tid tillbaka använts för permanentboende och inte behövdes för jordbruket på stamfastigheten. Hovrätten betonade att fastighetsbildningen inte kunde antagas medföra ett nämnvärt änd-

 

116 Johan Gyllensvärdrat eller mer intensivt utnyttjande av byggnaden samt att ett beslut om fastighetsbildning inte kunde uppfattas som om ytterligare byggnadsåtgärder på området skulle ha godtagits. De begränsningar eller ändringar i fråga om jordbruksdriften som brukaren kunde av hänsyn till närboende bli skyldig att underkasta sig påverkades således inte av fastighetsbildningen. Denna ansågs därför av hovrätten inte medföra olägenhet av någon betydelse för jordbruket. Som redan anförts på tal om tillämpningen av det allmänna lämplighetskravet ansågs inte heller hinder enligt 3 kap. 1 § FBL föreligga mot tomtplatsens avskiljande. Oaktat besvärande lukt från svinhållning m. m. på stamfastigheten kunde förekomma, bedömdes olägenheterna därav inte vara sådana att bostaden inte även fortsättningsvis skulle kunna utnyttjas för sitt ändamål. — Även i hovrättsavgörandet från 1982 fanns hinder inte möta mot avstyckning av tomt från jordbruksfastighet. Här var det till och med fråga om en obebyggd tomt, där en ny helårsbostad var avsedd att uppföras. Med hänsyn till den produktionsinriktning på stamfastigheten som syntes sannolik bedömdes sådana olägenheter inte uppkomma för omgivningen att jordbruket skulle behöva underkastas begränsningar, även om avstyckningen tilläts. Det betonades emellertid att situationen kunde bli en annan t. ex. om driften inriktades på fläskproduktion i större skala. Intet tydde dock på att en väsentligt ändrad produktionsinriktning skulle komma att aktualiseras inom överskådlig tid.
    En huvudfråga i det här redan förut berörda rättsfallet NJA 1981 s. 1155 gällde, om fastighetsbildning skulle tillåtas med stöd av undantagsbestämmelsen i 9 §, när åtgärden resulterade i uppkomsten av fastighet, som inte uppfyllde kravet på lämplighet enligt 1 §. En annan fråga var huruvida 2 § lade hinder i vägen för fastighetsbildningen och, som framgår av det föregående, kom i HD tillåtlighetsprövningen även att gälla 3 §. Målet avsåg fastighetsreglering, berörande två ofullständiga jord- och skogsbruksfastigheter. Av dessa skulle bildas dels en bärkraftig, för sitt ändamål varaktigt lämpad jord och skogsbruksfastighet dels en för bostadsändamål avsedd restfastighet, omfattande 2,9 hektar och motsvarande ett förutvarande brukningscentrum för jordbruket. Mellan domstolarna och de myndigheter — länsstyrelsen och lantmäteriverket — som hade yttrat sig i målet rådde enighet om att restfastigheten inte kunde på grund av sin stora omfattning anses varaktigt lämpad för sitt ändamål. Större delen av fastigheten skulle komma att ligga inom strandskyddsområde. Den bebyggelse som redan fanns på fastigheten ansågs med hänsyn till omfattning och utförande väl lämpad för fortsatt användning för bostadsändamål.
    Från myndigheternas sida hävdades att 9 § inte var tillämplig i detta fall och att restfastighetens bristande lämplighet därför hindrade fastighetsbildningen. Lantmäteriverket motiverade denna uppfattning bl. a. med att vid tillämpning av 9 § borde fordras, att det för erhållande av den i stadgandet förutsatta förbättringen av fastighetsindelningen var oundgängligen nödvändigt att avsteg medgavs från lämplighetskraven. Något sådant beroendeförhållande förelåg inte mellan de olika leden i den sökta fastighetsregleringen.Vid en värdering av förbättringseffekten borde vidare beaktas att någon verklig förändring av företagsstrukturen inte skulle erhållas, eftersom de berörda båda fastigheterna redan brukades gemensamt. Inte heller det i 9 § föreskrivna villkoret att en mer ändamålsenlig fastighetsindelning inte fick motverkas var enligt lantmäteriverkets mening uppfyllt.

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980—1983 117    De båda lägre domstolsinstanserna ansåg fastighetsbildningen väl kunna tillåtas med stöd av 9 § men strida mot 2 §. HD däremot fann, såsom framgår av vad som sagts när rättsfallet tidigare omnämnts i denna översikt, hinder inte möta i något avseende. Såvitt gäller 9 § förklarade HD att fördelarna med fastighetsbildningen, främst med hänsyn till att en bärkraftig jord- och skogsbruksfastighet bildades, måste anses överväga tänkbara nackdelar för det rörliga friluftslivet i trakten; i anslutning härtill framhölls bl. a. att någon ändring av betydelse i dittills rådande möjligheter för det rörliga friluftslivet inte kunde antagas inträda. Fastighetsindelningen skulle alltså förbättras enligt HD, som tydligen inte fäste avseende vid att fastigheterna redan brukades gemensamt. Den av lantmäteriverket uttalade uppfattningen med krav på ett starkt samband mellan förbättringseffekten och det avsteg från lämplighetskraven som var i fråga föranledde inte något särskilt yttrande. Klart är att HD i detta fall inte var beredd att följa lantmäteriverket (jfr NJA 1982 s. 267 II, där frågan om dylikt samband fått viss belysning). I sitt utslag angav HD vidare, att den sökta fastighetsregleringen inte kunde antagas motverka någon mer önskvärd fastighetsindelning och markerade genom en rättsfallshänvisning att domstolen i motsats till lantmäteriverket ansåg situationen vara jämförbar med den som förelegat i NJA 1979 s. 466. HD påpekade dessutom i detta sammanhang att, såvitt framgick av handlingarna, förutsättningar syntes föreligga för en legalisering enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering i fråga om en överlåtelse av den mark varav restfastigheten skulle bildas.
    När det gällde frågan om fastighetsbildningen hindrades på den grund att strandskyddsområde berördes, hänvisade HD till vad domstolen redan anfört vid prövningen huruvida fastighetsindelningen skulle förbättras och fann åtgärden kunna ske utan att syftet med strandskyddsbestämmelserna motverkades. Härtill kan endast fogas den kommentaren att utgången i denna del väsentligen torde ha betingats av de mycket speciella förhållandena, särskilt den redan föreliggande bebyggelsen och gårdsmiljön däromkring samt omfattningen av de strandområden som stod till förfogande för det rörliga friluftslivet. Härtill kommer att betydelse nog inte helt kan frånkännas legaliseringsmöjligheten, även om denna inte direkt åberopades i här aktuellt sammanhang.

 

Under 1982 avgjorde HD på en och samma dag fyra mål som alla rörde tillämpningen av 9 § i samband med fastighetsreglering. Det ena av dem, NJA 1982 s. 267 II, intog i viss mån en särställning genom att där det i paragrafen angivna förbättringsvillkoret, som inte tilldrog sig nämnvärt intresse i de övriga målen, kom att stå i förgrunden. Situationen var i korthet följande.
    För att Örebro kommun skulle få köpa en inom dess område belägen fastighet, avsedd att användas som soptipp, måste kommunen som kompensation till sina fångesmän sälja ett skogsskifte från en kommunen tillhörig, större jordbruksfastighet med beteckningen Västanås 2: 1. När en av kommunen gjord ansökning om avstyckning av skiftet, som hade en areal av omkring 25 hektar, visade sig vid förrättningsprövning inte kunna bifallas på grund av skiftets ringa omfattning, upptogs vid förrättningen fråga om ett genomförande av dess avskiljande i form av fastighetsreglering på så sätt att skiftet överfördes till en annan fastighet i kommunens ägo, Dormen 1: 22, vars hela dittillsvarande ägovidd om ej fullt 1,5 hektar i stället tillfördes Västanås

 

118 Johan Gyllensvärd2: 1. Till den senare fastigheten överfördes samtidigt två andra jordbruksfastigheter, vilka därmed utplånades. Det fastighetsbildningsbeslut som meddelades i enlighet härmed innebar sålunda att Dormen 1: 22 kom att kvarstå som självständig fastighet men med helt nytt innehåll, nämligen skogsskiftet om cirka 25 hektar, samt att Västanås 2: 1 blev förstärkt trots skogsskiftets frånskiljande.
    Länsstyrelsen överklagade fastighetsbildningsbeslutet och yrkade dess upphävande i vad det avsåg överförande av mark från Västanås 2: 1 till Dormen 1: 22. Tingsrätten lämnade besvären utan bifall och anförde därvid att det inte kunde, såsom länsstyrelsen gjort gällande, krävas att ett direkt orsakssammanhang förelåg mellan "de förbättringar och försämringar som ställts mot varandra". I det föreliggande fallet hade, yttrade tingsrätten, slutresultatet blivit att av tre olämpliga och en lämplig fastighet skapats en lämplig och en olämplig fastighet. Fastighetsindelningen i stort måste därför anses ha blivit förbättrad. Hovrätten, dit länsstyrelsen besvärade sig, biföll emellertid besvären. Beträffande den här aktuella frågan om förbättringsvillkoret åberopade hovrätten efter visst återgivande av vad som förekommit under förarbetena till FBL att överförandet av skiftet till Dormen 1: 22 inte hade varit nödvändigt för att den åberopade förbättringen i fastighetsindelningen skulle vinnas. Oavsett om fastighetsindelningen totalt sett förbättrats var därför fastighetsbildningen inte tillåten. HD fastställde det slut vartill hovrätten kommit. Motiveringen anslöt sig nära till hovrättens men får anses vara mera försiktigt hållen. Efter att ha konstaterat att kombinationen av de olika fastighetsbildningsåtgärderna uppenbarligen hade kommit till stånd i syfte att totalt sett uppnå en för tillämpning av 9 § tillräcklig förbättringseffekt fastslog HD att de positiva moment som betingade den effekten uteslutande hänförde sig till de två andra jordbruksfastigheternas sammanföring med Västanås 2: 1 och skulle ha kunnat uppnås helt oberoende av frågan om skogsskiftets avskiljande. Mellan de olika åtgärderna förelåg sålunda inte något naturligt samband och HD menade, att det måste anses stridande mot grunderna för 9 § att tillmäta en på detta sätt konstruerad förbättringseffekt sådan betydelse som avsågs i paragrafen.
    Inte alldeles utan fog skulle man kunna göra gällande att om detta synsätt anlagts i det nyss behandlade fallet NJA 1981 s. 1155 utgången där skulle ha blivit en annan. Det är emelleltid att märka att förhållandena inte är helt analoga. I 1981 års fall var inte syftet att den erforderliga förbättringen skulle uppnås just genom kombinationen av de olika åtgärderna, och där förelåg onekligen ett naturligare samband mellan bildandet av restfastigheten och tillkomsten av den bärkraftiga jord- och skogsbruksfastigheten.
    Två andra av de nyssnämnda, under 1982 samtidigt avgjorda målen, är sinsemellan mycket likartade. Det ena har refererats, se NJA 1982 s. 2671, och det andra är behandlat som ett notisfall, se NJA 1982 C 36. Den huvudsakliga prövningen avsåg i vartdera fallet frågan om den fastighetsreglering som begärts motverkade en mer ändamålsenlig indelning och om tillämpning av 9 § av denna anledning var utesluten. Den sökta åtgärden gick ut på att en ofullständig jordbruksfastighets hela ägovälde skulle överföras till en annan sådan fastighet, vilken därmed skulle komma att förstärkas, dock ej i sådan grad att den uppfyllde lämplighetskraven. Lantbruksnämnden och länsstyrelsen hade motsatt sig fastighetsbildningen och av vad de yttrat framgick, att det i trakten fanns andra brukningsenheter med bättre utvecklingsmöjligheter

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980—1983 119och att de förstärkningar som kunde åstadkommas i första hand borde komma dessa enheter till del. Hovrätten ansåg emellertid att myndigheterna inte framfört något egentligt skäl som angav på vilket sätt en mer ändamålsenlig indelning skulle motverkas genom den sökta fastighetsbildningen. Man hade inte ens med exemplifiering antytt någon tänkbar situation då så skulle kunna vara fallet. Hovrätten fann fastighetsbildningen tvärtom kunna medverka till en mer ändamålsenlig indelning och förklarade att den borde tillåtas med stöd av 9 §. HD kom efter hörande av lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen till motsatt uppfattning. I sitt utslag i vartdera målet betonade HD bl. a. att det måste vara förenat med svårigheter att framlägga detaljerade planer avseende en fastighetsutveckling vars förutsättningar ofta förändrades. Det var därför inte möjligt att ställa krav på att planeringen skulle vara utförlig och exakt för att den skulle tillmätas betydelse. Vid bedömning av utredningen med denna utgångspunkt fann HD på skäl som närmare utvecklats av de olika myndigheter som yttrat sig att en mer ändamålsenlig indelning skulle motverkas genom den begärda fastighetsbildningen. HD angav vidare att bedömningen enligt 9 § också fick anses utvisa att åtgärden inte, såsom fordrades enligt 6 §, skulle vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen.
    Det fjärde av 1982 års mål, refererat i NJA 1982 s. 267 III, skiljer sig inte i särskilt stor utsträckning från de två senast anmärkta. Fastighetsregleringen avsåg här ett överförande av huvuddelen av en jordbruksfastighet till en annan sådan fastighet, som såväl före som efter genomförd reglering uppfyllde lämplighetskraven i 1 och 5 §§. Av den fastighet varifrån överföring sålunda var avsedd att ske skulle brukningscentrum samt ett skogsskifte om något mer än 4 hektar inte beröras utan skulle efter regleringen tillsammans bestå som en restfastighet. HD fann, efter att också i detta mål ha inhämtat yttrande från lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen, att det var tveksamt om fastighetsbildningen totalt sett innebar en förbättrad fastighetsindelning samt att — oavsett hur därmed förhöll sig — fastighetsbildningen skulle motverka en mer ändamålsenlig indelning. Därvid betonades att ett godtagande av restfastigheten, som efter fastighetsbildningen skulle bli att betrakta såsom en bostadsfastighet, skulle innebära försämrade möjligheter att i en kommande rationaliseringsverksamhet använda skogsskiftet till att skapa eller förstärka bärkraftiga jord- eller skogsbruksfastigheter i området. Den sökta åtgärden tilläts således inte av HD och därmed ändrades hovrättens utslag, vilket inneburit ett godtagande av fastighetsbildningen.

 

7 kap. F BL
I NJA 1983 s. 292 har refererats ett mål om fastighetsreglering avseende fråga om upphävande av servitut. Den rättighet som avsågs hade ägaren till en fastighet upplåtit genom avtal 1942, och rättigheten hade inneburit befogenhet för ägaren till två angränsande fastigheter att under obegränsad tid inhägna och använda visst markområde. Kort efter upplåtelsen hade rättigheten intecknats som servitut. Genom hovrättens av HD fastställda utslag förklarades den sökta förrättningen inställd och som motivering åberopades, att upplåtelseavtalet, med hänsyn till vad som anförts om ändamålet därmed och till att fråga var om ett totalt ianspråktagande, inte kunde anses avse servitut. Upphävande kunde därför inte ske genom fastighetsreglering.
    HD:s avgörande i detta mål innebar samtidigt ett intressant ställningstagande i en rättegångskostnadsfråga. Såväl förrättningssökanden som hans

 

120 Johan Gyllensvärdmotpart hade begärt kostnadsersättning i de tre domstolsinstanserna. HD förordnande om kvittning av kostnaderna i alla instanserna och anförde som skäl härför att, ehuru sökanden såvitt gällde själva slutet framstod som tappande, avgörandet i realiteten innebar en framgång för denne i jämförelse med den ståndpunkt motparten intagit, detta med hänsyn till motiveringen och den betydelse som denna kunde antagas ha för sökandens möjligheter att i framtiden få tillgång till det omtvistade området. Med avseende på den rättsfråga som hade varit avgörande för utgången hade dessutom något motsatsförhållande mellan parterna inte förelegat; båda hade i samtliga instanser hävdat den av HD underkända ståndpunkten att det i målet aktuella avtalet inneburit en servitutsupplåtelse.

 

AnlL
Sedan gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning till ett antal fastigheter inom ett fritidsområde inrättats med stöd av beslut enligt AnlL, ansökte ägaren till en av de anslutna fastigheterna om ny förrättning för omprövning som avses i 35 § nämnda lag och yrkade, att hans fastighet skulle utträda ur vattensamfälligheten. De väsentligt ändrade förhållanden som han åberopade bestod i att vattenförsörjningen till fastigheten ordnats genom egen brunn. Fastighetsbildningsmyndigheten bestämde emellertid att omprövning inte skulle ske och inställde den sökta förrättningen. Detta beslut överklagades och målet avgjordes slutligen av HD, se NJA 1983 s. 188.
    I målet upplystes att antalet deltagare i anläggningen var 115. Drygt hälften av dessa motsatte sig att sökanden skulle beviljas utträde. Visserligen bestred man inte att väsentligt ändrade förhållanden inträtt men gjorde gällande att ett utträde enligt ansökningen skulle medföra avsevärd olägenhet för övriga deltagande fastigheter genom att dessas ägare bleve tvungna att medverka till utträde av alla andra fastigheter som fått eller framdeles skulle få egna brunnar. Hovrätten förklarade emellertid att vid prövningen hänsyn endast skulle tagas till de förhållanden som då rådde och fann att avsevärd olägenhet från allmän eller enskild synpunkt inte kunde anses uppkomma, om sökanden tilläts att med sin fastighet utträda ur samfälligheten. Hovrättens ståndpunkt att tillåta utträde godtogs av HD.
    Det bör anmärkas att även frågan, huruvida den utträdande skulle bli berättigad till ersättning enligt 38 § AnlL, var tvistig. Målet kommer därför att behandlas också i avsnittet om ersättningsfrågor. Vidare bör nämnas att den samfällighetsförening som hade till ändamål att förvalta samfälligheten ansetts sakna behörighet att i målet företräda de i samfälligheten kvarstående fastigheterna.
    I NJA 1983 s. 745 behandlas en fråga som visat sig ha en inte obetydlig praktisk betydelse, nämligen om en pumpanläggning, som utförts av statens vägverk i anslutning till och på grund av ett motorvägsbygge och som är avsedd för dränering av en genom en vägport under motorvägen framdragen enskild väg, skall anses som en anordning hörande till den enskilda vägen eller till motorvägen. Frågan aktualiserades i detta fall genom att vägverket, under åberopande av 60 § väglagen, påkallade förrättning enligt AnlL och därvid yrkade, att den gemensamhetsanläggning som den enskilda vägen utgjorde skulle förklaras omfatta också den redan utförda pumpanläggningen. Samtidigt som fastighetsbildningsmyndigheten i meddelat anläggningsbeslut förordnade att gemensamhetsanläggning, avseende den enskilda vägen, skulle

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980—1983 121inrättas biföll myndigheten yrkandet att pumpanläggningen skulle hänföras till den vägen. Genom särskilt ersättningsbeslut ålades därjämte vägverket att i enlighet med ett av verket gjort erbjudande erlägga 60 000 kronor till anläggningssamfälligheten såsom ersättning för pumpanordningens framtida drift och underhåll.
    Till följd av besvär från enskilda sakägares sida undanröjde tingsrätten förordnandet i vad det avsåg pumpanordningen samt ersättningsbeslutet, och till samma slut men med en helt annan motivering kom hovrätten, dit vägverket fullföljt talan. I HD blev utgången däremot en annan.
    Till en början slog HD fast att vägverket enligt grunderna för 60 § väglagen fick anses behörigt att påkalla den ifrågavarande förrättningen och där föra talan. Uttalandet var föranlett av att i målet gjorts gällande att sådan behörighet saknades, enär vägarbetena var utförda innan förrättning kommit tillstånd. HD fann vidare att pumpanläggningen skulle, i betraktande av dess betydelse för den enskilda vägens funktion, anses höra till den vägen. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut i denna del fastställdes alltså av HD. I fråga om ersättningsbeslutet förklarades vägverkets erbjudande av en engångsersättning för den framtida driften och underhållet inte vara av beskaffenhet att kunna inrymmas under någon av AnlL:s ersättningsregler. Ersättningsfrågan var i stället att bedöma enligt väglagen. HD avvisade därför av vägverket framställt yrkande att fastighetsbildningsmyndighetens ersättningsbeslut skulle fastställas.

 

Ledningsrättslagen
I rättsfallet NJA 1982 s. 700 gällde tvisten huruvida ledningsrätt som upplåtits för framdragande av en avloppsledning fick innefatta rätt att ta i anspråk ett område om 0,38 hektar för avloppspumpstation och avslamningsanläggning. Markägaren motsatte sig ett sådant ianspråktagande och gjorde gällande att det skulle medföra alltför stort intrång. Han menade också att avslamningsanläggningen var av sådan omfattning att den inte kunde hänföras till tillbehör enligt 3 § ledningsrättslagen. Hovrätten, som efter besvär från markägarens sida hade att pröva tvisten, lämnade besvären utan bifall. Därvid åberopades bl. a. att hovrätten fann övervägande skäl tala för att avslamningsanläggningen i detta fall var att anse som tillbehör till avloppsledningen. En ledamot var av skiljaktig mening såvitt gällde bedömningen i den delen. Han ansåg att det skulle innefatta en alltför extensiv tolkning av 3 § ledningsrättslagen att beteckna ett reningsverk som ett tillbehör till en avloppsledning och till ett sådant verk hänförde han den ifrågavarande avslamningsanläggningen. Upplåtelse av utrymme för anläggningen kunde därför enligt hans mening inte ske enligt ledningsrättslagen.
    Markägaren fullföljde talan till HD, som före målets avgörande inhämtade yttrande från lantmäteriverket. HD fastställde det slut vartill hovrätten kommit. Domstolens majoritet ansåg, att det av 3 § ledningsrättslagen utan vidare följde att ledningsrätten kunde omfatta utrymme för den pumpstation som var i fråga, men fann det tveksamt, om rätten kunde omfatta också utrymme för avslamningsanläggningen. Efter att ha anfört skäl såväl för som mot att lagen skulle anses omfatta dylik anläggning konstaterade majoriteten, att den anläggning som tvisten i denna del rörde sig om inte syntes utgöra en sådan självständig enhet att den inte rimligen kunde betecknas som ett tillbehör till avloppsledningen. Inte heller det men som upplåtelsen skulle medföra ansågs

9—53-162 Svensk Juristtidning

 

122 Johan Gyllensvärdutgöra hinder mot upplåtelsen. En av HD:s ledamöter anslöt sig i fråga om motiveringen till det av föredragande revisionssekreteraren avgivna betänkandet. De skäl som där åberopades till stöd för ett godtagande av den verkställda upplåtelsen gav uttryck åt betydligt mindre tveksamhet i fråga om möjligheterna att betrakta en avslamningsanläggning som tillbehör enligt ledningsrättslagen.

 

Lagen om förvaltning av samfälligheter
I ett av hovrätt redan under 1979 avgjort mål, vilket emellertid refererats först under 1980, se RH 1980 nr 47, har bedömningen gällt, om i samfällighetsförenings verksamhet fick ingå att anordna trivselaktiviteter, när föreningen hade till ändamål att förvalta en gemensamhetsanläggning, bestående av, såvitt nu kan vara av intresse, kommunikationsytor, lekplatser och parkeringsplatser. Såväl tingsrätten som hovrätten fann viss angiven fritidsverksamhet, som åsyftades med ett föreningsstämmobeslut, främmande för förvaltningen.
    I ett annat av samma hovrätt under 1980 slutligt avgjort mål, RH 1980 nr 37, har prövats, om ett på föreningsstämma med samfällighetsförening fattat beslut stred mot vad i stadgarna bestämts om grunderna för samfällighetens förvaltning och mot 19 § lagen om förvaltning av samfälligheter. Beslutet innebar att vissa mindre omfattande åtgärder skulle vidtagas för att göra ett inom samfälligheten beläget naturmarksområde lättare tillgängligt. Hovrätten fann beslutet ligga väl inom ramen för sådana åtgärder som föreningen ägde vidtaga. Det intrång som föranleddes av de beslutade åtgärderna bedömdes därjämte som förhållandevis ringa, och stämmobeslutet ansågs inte strida mot bestämmelsen i nyssnämnda paragraf.
    Ett synsätt, i viss mån påminnande om det som hovrätten anlade i det sist anmärkta målet, har varit bestämmande för utgången i RH 1981 nr 201.

 

Fastighetsbestämning
NJA 1980 s. 749 har sin upprinnelse i en gränsbestämningsförrättning enligt jorddelningslagen och gäller en underställd äganderättstvist rörande två holmar i Bottenhavet. Avgörandet grundas på tolkningen av i första hand ett äldre laga skifte och kommer att beröras närmare i följande avsnitt. I samma avsnitt redovisas även NJA 1980 s. 445, som gäller domvillobesvär rörande fastighetsbestämning och verkan med avseende på servitutsrättighet av beslut om fastighetsgräns.
    I NJA 1982 s. 69 behandlas ett av allmän domstol handlagt servitutsmål. Den rättighet som avsågs hade tillkommit i samband med fastighetsbildning, närmare bestämt genom förening vid ägoutbyte under ett laga skifte på 1860-talet, och tvisten torde efter FBL:s ikraftträdande lika väl ha kunnat tas upp vid förrättning för fastighetsbestämning. Servitutsupplåtelsen hade skett till förmån för jordbruksfastigheterna i en by inom Stockholms norra skärgård och inneburit bl. a. rätt för dem att använda ett område vid Saltsjön. Syftet med upplåtelsen i denna del var uppenbarligen att tillförsäkra de härskande fastigheterna en bas för båtfart, båtuppläggning och annat som vid den tiden hängde samman med drift av jordbruk jämte binäringar. Genom beslut vid avstyckningar under senare år har del i servitutet kommit att tilläggas ett betydande antal nybildade fastigheter, samtliga avsedda för bostads- eller

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980—1983 123fritidsändamål. Vid tiden för målets prövning drevs, såvitt framgick av utredningen, jordbruk inte längre på någon av de härskande fastigheterna. Båtplatsen med befintliga bryggor hade därigenom kommit att väsentligen användas för förtöjning och uppläggning av fritidsbåtar.
    Det var ägaren till den tjänande fastigheten som väckt talan i målet och talan riktades mot endast en av de nybildade fritidsfastigheter som fått del i servitutet. Käromålet gick i första hand ut på att ägaren till denna lägenhet skulle förklaras helt sakna rätt till båtplatsen. Till stöd härför åberopades att servitutet tillkommit för jordbruksändamål och att ägaren till en fritidsfastighet därför inte kunde göra anspråk på att få utöva någon rätt på grund av upplåtelsen. Vidare gjordes gällande att det ökade båtplatsbehovet som föranletts av alla avstyckningarna innebar för den tjänande fastighetens del en belastning som gick utöver vad som kunde antagas ha varit förutsatt vid servitutets tillkomst.
    HD fann i sin dom att förändringarna av karaktären hos de härskande fastigheterna med därav följande ändringar i själva sättet för servitutsutnyttjandet i förevarande fall låg inom ramen för vad som fick anses vara en naturlig utveckling. Ändringarna var därför godtagbara från servitutsrättslig synpunkt. Med hänsyn särskilt till att, enligt vad omständigheterna tydde på, avsikten vid servitutsupplåtelsen varit att servitutshavarna skulle få en långtgående och dominerande användningsrätt till båtplatsen ansåg HD, i anslutning till den i 14 kap. 11 § jordabalken numera lagfästa grundsatsen, att det intensivare utnyttjande av platsen som uppkommit till följd av ökningen avantalet härskande fastigheter inte medfört att servitutsbelastningen kommit att överstiga vad den tjänande fastigheten haft att tåla. Inte heller den ökade belastningen i förening med det ändrade användningssättet ansågs innebära ett överskridande av servitutsrätten. Yrkandet om fastställande av att den instämde fastighetsägaren helt saknade rätt till båtplatsen ogillades alltså. Det kan anmärkas att avgörandet samtidigt innebar ett underkännande av en i målet uttalad uppfattning som gick ut på att servitutsrätten hade i samband med avstyckning kunnat tilläggas en nybildad fastighet endast efter beslut bland servitutshavarna enligt bestämmelserna i 1921 års bysamfällighetslag.

 

Verkan av fastighetsbildningsavgöranden och andra fastighetsdomar
Rättsfallet NJA 1980 s. 749, som i förbigående omnämnts redan i avsnittet om fastighets bestämning, avsåg frågan huruvida två inom bys enskilda vattenområde belägna mindre holmar vid laga skifte på byn under 1850-talet och vid en senare genomförd hemmansklyvning kommit att såsom impediment i äganderättshänseende följa omgivande vatten. Vid skiftet hade holmarna i delningsbeskrivningen inte upptagits som samfälligheter eller under särskild ägolott utan där redovisats i en särskild avdelning, benämnd "Impedimenta". I skifteshandlingarna fanns intet som tydde på att holmarna, vilka vid den tiden torde ha varit relativt obetydliga landbildningar på kort avstånd från närmaste strand, uppfattats på annat sätt än som impediment. Under åberopande av dessa förhållanden och av att byns vattenområde vid skiftet delats med stranden fann HD i nära anslutning till hovrättens bedömning, att holmarna i enlighet med bestämmelse i 12 kap. 3 § 1827 års skiftesstadga som impediment ingått i omgivande, viss skifteslott tillkommande vattenområde. Övervägande skäl ansågs vidare tala för att holmarna också vid tiden för den

 

124 Johan Gyllensvärdsenare genomförda hemmansklyvningen saknat egentligt värde och då ansetts som impediment. Det fick därför antagas att de även efter denna delning ingått i kringliggande vattenområde.
    I detta avsnitt finns att redovisa ytterligare två rättsfall. Båda avser rättsverkningarna av i sen tid och med tillämpning av nu gällande lagstiftning genomförda förrättningar. Det rör sig i det ena fallet om legalisering av sämjedelning och i det andra om fastighetsbestämning.
    Legaliseringsfallet återfinns i NJA 1980 s. 243. Förrättningen hade handlagts enligt 1971 års lag om äganderättsutredning och legalisering och utmynnat i beslut om legalisering. Besvär anfördes dock inte beträffande själva beslutet om sämjedelningens erkännande som fastighetsbildning utan blott såvitt gällde den vid förrättningen på karta och i beskrivning gjorda redovisningen avdelningens innehåll. Målet kom härigenom att gälla spörsmålet huruvida redovisningen innefattade ett bindande avgörande om hur sämjedelningen varit beskaffad. Enligt HD var det endast under förutsättning att ett sådant avgörande ansågs föreligga som den fullföljda talan kunde prövas. Tanken på att tillåta en domstolsprövning som inte skulle utmynna i ett för framtiden bindande avgörande godtogs alltså inte.
    Mot bakgrund av vad som förekommit vid införandet av den dessförinnan gällande legaliseringslagen av år 1968, särskilt då gjorda uttalanden om syftet med reformen och om föreliggande lantmäteritekniska förutsättningar, fann HD att det inte varit avsett att man vid legalisering enligt den lagen skulle pröva mer än att ett giltigt avtal om sämjedelning förelåg. I den mån delningens innehåll redovisades vid förrättningen hade detta alltså ej annan betydelse än att materialet gjordes lättillgängligt så att det utan omgång kunde förebringas vid en framtida bestämning av de fastigheter som bildats av sämjelotterna. HD ansåg vidare att i samband med legaliseringsreglernas överförande till 1971 års lag någon ändring inte var avsedd att vidtagas i fråga om omfattningen av den prövning som skulle ske vid en legalisering. Utgången blev därför den att de mot förrättningen anförda besvären avvisades. Det bör påpekas att det här var fråga om legalisering utan att äganderättsutredning samtidigt ägde rum, vilket särskilt anmärktes i HD:s beslut.
    Att utgången i detta mål inte framstod som alldeles given och bedömningen föranledde skilda meningar i de olika instanserna torde till en del ha berott på att 1971 års lag hänvisar i fråga om legaliseringsförrättningen till bl. a. 4 kap. 28 § FBL, vilken paragraf anger att vid förrättningen skall upprättas inte endast karta utan även beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen som åstadkommes. I 1968 års lag hade funnits motsvarighet till ett sådant stadgande såvitt gällde förrättningskarta men inte beträffande beskrivning. Detta förhållande att beskrivning skall upprättas enligt den nya ordningen hade inte föranlett något uttalande i lagstiftningsärendet och det kan ifrågasättas om det verkligen varit avsett att göra någon ändring. Nyheten kan i vart fall inte ses som uttryck för någon ändrad inställning till frågan om vad som rättskraftigt avgjordes vid en legalisering.
    Det är inte omöjligt att förhållandena numera, i motsats till dem som rådde 1968, är sådana att det skulle vara mera lämpligt och även praktiskt genomförbart att låta ett legaliseringsbeslut innefatta ett för framtiden bindande avgörande också rörande innebörden av den privata delning som legaliseras. En sådan ordning förutsätter emellertid en lagändring.
    Det mål rörande verkan av fastighetsbestämning som hör till detta avsnitt

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980—1983 125behandlas i NJA 1980 s. 445. Som bakgrund till rättsfallet bör erinras om att fastighetsbestämning ju i princip inte skall medföra någon förändring av de fastigheter som berörs. Av den anledningen anses det, i likhet med vad som tidigare gällt, att innehavare av servitut och nyttjanderätter inte är att betrakta som sakägare vid fastighetsbestämmande åtgärder, som avser själva fastighetsindelningen och alltså inte går ut på att fastställa beståndet eller omfånget av en rättighet. Om det emellertid skulle visa sig att en fastighetsgräns trots allt kommit att förskjutas till följd av en fastighetsbestämning — något som är tänkbart särskilt i fall när beslutet om gränssträckningen grundats på överenskommelse enligt 14 kap. 5 § FBL — uppställer sig frågan vilken verkan beslutet har med avseende på servitut och nyttjanderätter, vilkas innehavare skulle ha haft ställning av sakägare om en fastighetsreglering med motsvarande resultat i stället hade ägt rum. Inte minst för innehavare av lokaliserade servitut kan även ganska små förändringar vara av stor betydelse.
    Situationen i det aktuella fallet var nu den att gränsen för en fastighet, som besvärades av ett genom avtal upplåtet servitut avseende rätt att nyttja viss båtplats, hade enligt vad servitutshavaren gjorde gällande bestämts så, att båtplatsen fått sin fastighetstillhörighet ändrad. Den mark där servitutet skulle utövas hade med andra ord kommit att hänföras till annan fastighet än upplåtarens. Servitutshavaren anförde, under åberopande av att han inte kallats till förrättningen och inte heller varit närvarande, domvillobesvär i tingsrätten över förrättningen. Domstolen var av den uppfattningen att fastighetsbestämningen inte kunde tillmätas bindande verkan såvitt rörde servitutet, och domstolen hänvisade härvidlag till den beträffande avgöranden i fastighetsbestämningsfrågor tillämpade grundsatsen om rättskraftens begränsning i förhållande till tredje man. Eftersom förrättningsavgörandet alltså, enligt tingsrättens mening, inte rörde servitutshavarens rätt, fann domstolen besvären inte kunna tas upp till prövning och avvisade dem. Hovrätten gjorde inte någon ändring. HD däremot ansåg skäl inte föreligga att avvisa domvillobesvären på den av tingsrätten anförda grunden. Enligt HD måste nämligen ett vid fastighetsbestämning träffat avgörande angående en fastighetsgräns, under förutsättning att beslutet är bindande för fastighetens ägare, anses gälla även mot en sådan genom avtal upplåten servitutsrätt som det var fråga om i målet. HD:s ställningstagande i detta hänseende innebär således att den av tingsrätten angivna grundsats som antagits i praxis, såvitt gäller tredje man i egenskap av fastighetsägare, inte är tillämpbar i förhållande till innehavare av begränsade sakrätter. Om fastighetsbestämning genomförs så att en gräns får ändrad sträckning, kan som följd härav servitutsrättighet av ifrågavarande slag gå förlorad.
    HD hade också att i samma mål ta ställning till en annan fråga, nämligen om besvären borde avvisas av det skälet att servitutshavaren, som ju inte haft någon självständig talerätt vid fastighetsbestämningsförrättningen, inte heller borde anses ha möjlighet att anföra domvillobesvär. Föredragande revisionssekreteraren hade i sitt betänkande förordat ett sådant synsätt. HD avvisade emellertid inte besvären utan återförvisade målet till tingsrätten. Om som i detta fall en servitutshavare gör gällande att sådant fel förelupit i samband med fastighetsbestämning att fastighetsindelningen undergått ändring till förfång för honom, skulle det vara orimligt att inte låta honom genom anlitande av extraordinära rättsmedel få prövat om det som skett i verkligheten inte varit en förtäckt fastighetsreglering.

 

126 Johan GyllensvärdErsättningsfrågor
FBL
När fast egendom inlöses med stöd av 8 kap. FBL, utgår ersättning enligt bestämmelser som är helt fristående i förhållande till motsvarande regler i ExprL. Även om de båda regelkomplexen till en del har samma utformning och innebörd råder inte fullständig parallellitet; någon sådan har inte heller varit avsedd. Med anledning härav kan det vara tveksamt i vad mån man vid inlösen i samband med fastighetsreglering skall analogiskt tillämpa sådana ersättningsbestämmelser i ExprL som saknar motsvarighet i FBL. Ett fall där detta problem aktualiserats finns refererat i NJA 1981 s. 780. Det gällde här om inlösenersättning enligt 8 kap. FBL skulle räknas upp med hänsyn till den höjning av det allmänna prisläget som förekommit under tiden från tillträdet av den inlösta egendomen till ersättningens bestämmande. Enligt den s. k. kompensationsregeln i 4 kap. 4 § 2 st. ExprL skall vid expropriation ersättningen i en motsvarande situation jämkas på grund av penningvärdeförsämringen, medan FBL inte har något stadgande om sådan kompensation. I målet förordnade nu alla tre domstolsinstanserna om jämkning genom uppräkning av inlösenersättningen, därvid konsumentprisindex fick tjäna till ledning. Utgången är knappast ägnad att förvåna. I vart fall numera bör det finnas anledning betrakta den i ExprL inskrivna kompensationsregeln såsom uttryck för en allmängiltig princip, som gäller vid tvångsförvärv oberoende av förekomsten av en uttrycklig jämkningsregel (se NJA 1980 s. 478, jfr även NJA 1957 s. 162).
    Rättsfallet är av intresse även från andra synpunkter. Dels innehåller HD:s utslag ett uttalande i en rent processrättslig fråga om möjligheten för part att i högre instans frångå en i lägre rätt intagen ståndpunkt rörande ränteberäkning, dels slår HD fast att inlösenersättning skall kunna inbegripa gottgörelse till den, som drabbas av inlösen, för lagfartskostnad i anledning av förvärv av ny fastighet i stället för den inlösta. Av vad som anfördes till stöd för sistnämnda ställningstagande kan man sluta sig till att HD fäste avseende vid att i det aktuella fallet själva löseskillingen bestämts så att den inte kunde anses inrymma gottgörelse för lagfartskostnaden samt att vederbörande sakägare verkligen anskaffat ett ersättningsobjekt. Frågan om rätt till ersättning för lagfartskostnad bedömdes på samma sätt i två av HD samtidigt avgjorda mål om expropriationsersättning (NJA 1981 A 6 och 7). Dessa båda mål anmärks i det följande i samband med redogörelsen för ExprL:s tillämpning.
    Rättsfallet NJA 1981 s. 733 gäller tillämpning av 5 kap. 10 § FBL vid prövning av fråga om ersättning med anledning av att ett jaktservitut upphävts genom fastighetsreglering. Målet fick sin särskilda prägel av att särskilt fastighetsbildningsbeslut, enligt vilket servitutet upphävdes på den grunden att det ansågs inte behövas för den härskande fastigheten, vunnit laga kraft vid tiden för domstolarnas prövning av ersättningsfrågan. Beträffande de närmare omständigheterna och utgången i de olika instanserna hänvisas här till, förutom själva rättsfallsreferatet, den redogörelse för målet med kritiska synpunkter på bedömningen som lämnats av hovrättspresidenten Landahl i denna tidskrift, se SvJT 1982 s. 252 ff. Den av HD:s majoritet intagna ståndpunkten att ett beträffande servitut meddelat upphävandebeslut, som motiverats med att servitutet befunnits obehövligt för den härskande fastigheten, inte kan grunda rätt till ersättning är långt ifrån invändningsfri. För en motsatt uppfattning om rätten till ersättning kan, såsom framgår av JR

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980—1983 127Westerlinds skiljaktiga mening och Landahls artikel, starka skäl åberopas. Även HD:s uttalande att det vid ersättningsfrågans prövning skulle anses rättskraftigt avgjort att servitutet inte längre behövdes för den härskande fastigheten förefaller minst sagt diskutabelt. Såsom Landahl påpekar synes en konsekvens av HD:s ståndpunkt i detta hänseende böra bli att en servitutshavare, som godtar att hans rättighet upphävts men som inte gillar de skäl som lagts till grund för upphävandet, ges möjlighet att genom ett överklagande få skälen omprövade, fastän ändring inte yrkas i slutet.
    Ett annat fall rörande ersättning för förlust av servitut, RH 1981 nr 56, behandlas i det följande såsom ett mål om tillämpning av ExprL:s ersättningsregler.
    I RH 1983 nr 98 var det fråga om hur man i samband med en tvångsvis genomförd fastighetsreglering skall vid tillämpning av 5 kap. 10 och 11 §§ FBL bestämma ersättning för dels en ensidig överföring av mark dels ett nybildat servitut så att en skälig vinstfördelning uppnås. På ett instruktivt sätt redovisar hovrätten i sin omfattande motivering de olika synpunkter som förtjänar beaktande vid de aktuella vinstfördelningsfrågornas avgörande.

 

ExprL
Metoden att vid tillämpning av 4 kap. 1 § ExprL bestämma löseskillingen för en ianspråktagen fastighet med ledning av en avkastningsberäkning var föremål för prövning i NJA 1980 s. 591. Målet rörde en fastighet som på grund av beslut år 1969 inlösts enligt då gällande 44 § BL. Den var bebyggd med boningshus och verkstadslokal. Parterna hade enats om att avkastningsmetoden skulle tillämpas och vid målets handläggning i HD förelåg enighet mellan dem även angående ett flertal av de förhållanden på vilka värderingskalkylen skulle grundas. Bl. a. var man ense om att ränta på eget kapital skulle beräknas efter 5 procent och att diskontering skulle ske med utgångspunkt i en medelränta för hela fastighetskapitalet, vilken ränta skulle bestämmas efter förhållandet mellan andelarna av eget och lånat kapital. Frågan om med vilken belåningsgrad och därmed även med vilken medelränta man borde räkna vid uppgörande av diskonteringskalkylen var däremot föremål fördelade meningar. Fastighetsägarna ansåg att den faktiska belåningsgraden, vilken i detta fall var förhållandevis låg, skulle vara bestämmande och gjorde gällande att medelräntan med hänsyn därtill skulle beräknas till 5,5 procent, medan det från kommunens sida hävdades att man borde utgå från normalbelåning och att en medelränta på 7 procent skulle tillämpas.
    HD inhämtade yttrande från Samfundet för fastighetsvärdering och anslöt sig i sin dom till vad samfundet i yttrandet angivit som sin principiella ståndpunkt. Denna innebar att man vid värdering i ett fall av ifrågavarande slag borde räkna med en normaliserad belåning men att man samtidigt borde beakta villkoren för den vid värderingen rådande faktiska belåningen och låta förmånen av fördelaktiga lånevillkor medföra en förhöjning. HD fann att man i målet borde räkna med en normal belåningsgrad av omkring 60 procent av fastighetsvärdet och bestämde med hänsyn härtill och till vissa andra förhållanden — bl. a. den omständigheten att kommunen inte ens vid ett antagandeav ännu högre belåningsgrad hävdat högre medelränta än 7 procent — att avkastningsvärdet skulle beräknas med utgångspunkt i en medelränta efter sistnämnda procentsats. Det sålunda framräknade värdet ökades därefter med värdet av den förmån som fastighetsägarna åtnjöt genom att räntan på

 

128 Johan Gyllensvärdbefintliga lån utgick efter lägre procentsats än som vid värderingstidpunkten normalt tillämpades vid utlåning. Summan utgjorde fastighetens totala avkastningsvärde och blev bestämmande för den i domen fastställda löseskillingens storlek.
    En stor del av HD:s dom i målet kom att ägnas åt rättegångskostnadsfrågan, och rättsfallsreferatet innehåller också en redogörelse för bedömningen i denna del. Det var närmast de tämligen invecklade rättshjälpsreglerna som vållade problem och föranledde att även kostnadsfrågan ansågs värd att refereras. Det gällde bl. a. tillämpning av 33 § rättshjälpslagen, när part ålades att utge ersättning för motpartens rättshjälpskostnader i mer än en instans men ersättningsskyldigheten inte skulle avse lika stor del av kostnaderna i de olika instanserna. Frågorna om hur skyldigheten skulle fullgöras och om rätt för enskild part att återfå erlagd rättshjälpsavgift skulle enligt HD avgöras i ett sammanhang på närmare angivet sätt. Nyssnämnda paragraf har visserligen numera ändrats, men avgörandet torde inte därmed ha helt förlorat intresse.
    I två likartade mål om expropriationsersättning, NJA 1981 A 6 och 7, gällde tvisten huruvida ägaren till exproprierad fastighet var berättigad att vid sidan av löseskillingen få s. k. annan ersättning, nämligen såsom gottgörelse för lagfartskostnad, som han haft att erlägga sedan han anskaffat en ersättningsfastighet. Frågan avgjordes på samma sätt som motsvarande spörsmål i det här förut behandlade rättsfallet NJA 1981 s. 780 angående ersättning i anledning av inlösen enligt FBL.
    Av 1 kap. 5 § ExprL följer att 4 kap. 1 § samma lag äger tillämpning vid bestämmande av ersättning till en hyresgäst som förlorar hyresrätten till sin bostad på grund av expropriation. Man kan fråga sig om dessa ersättningsbestämmelser innebär att hyresgästen, när han i ett sådant fall nödgas skaffa sig bostad till en hyreskostnad som överstiger vad han haft att betala i hyra för den lägenhet han lämnar skall kunna få kompensation för merkostnaden. Frågan fick sin belysning i NJA 1981 s. 1025. Omständigheterna i målet var följande.
    Som en följd av att Stockholms kommun exproprierade en bostadsfastighet på Södermalm upphävdes hyresrätten till en 2-rumslägenhet i fastigheten. I samband därmed fick innehavarna av lägenheten anvisning på en annan, obetydligt större lägenhet i samma stadsdel och erbjudandet godtogs av dem. I expropriationsmålet yrkade hyresgästerna ersättning för bl. a merkostnad som uppkommit för dem, enär den nya lägenheten betingade en väsentligt högre hyra än den som utgått för lägenheten i expropriationsfastigheten; årshyran hade för dem kommit att stiga från 5 244 kr till 12 360 kr. Yrkandet i vad det avsåg merkostnaden bestreds av kommunen, som menade att hyresgästerna fått en mot hyresmerkostnaden svarande förbättrad bostadsstandard och därigenom inte förorsakats någon skada. I målet blev ostridigt att hyrorna för båda lägenheterna motsvarade lägenheternas bruksvärden.
    Tingsrätten biföll, under dissens, det ifrågavarande ersättningsyrkandet. Hovrätten däremot ogillade yrkandet och HD kom till samma slut som hovrätten. HD uttalade i sina domskäl att, när man såsom i detta fall fick förutsätta att ökad hyreskostnad motsvarades av en förbättrad bostadsstandard, det vanligen inte kunde anses att hyresgästen åsamkades ekonomisk skada. Förhållandena kunde dock tänkas leda till en annan slutsats, exempelvis om det höjda bruksvärdet hade sin grund i en sådan skillnad mellan de

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980-1983 129båda lägenheterna som hyresgästen inte kunde antagas ha förutsättningar att tillgodogöra sig fullt ut. I målet hade inte framkommit att sådan anledning till ersättning förelåg. HD framhöll vidare att ersättning till hyresgäst borde kunna komma i fråga även i det fallet att hyran för den nya lägenheten var så mycket högre att det med hänsyn till hyresgästens ekonomiska förhållanden inte skäligen kunde begäras att han underkastade sig den ökade hyreskostnaden. Det låg nära till hands att låta bedömningen härvidlag ske med anknytning till rättsläget för bostadshyresgäst vid uppsägning för rivning av fastighet. I det aktuella fallet var den erbjudna ersättningslägenheten sådan att den skäligen bort godtagas i samband med en uppsägning. Merkostnadens storlek berättigade sålunda inte till någon ersättning. HD fann slutligen att den olägenhet hyresgästerna möjligen haft genom att inte fritt kunna förfoga över belopp som motsvarade den ökade hyreskostnaden inte kunde anses som ersättningsgill skada.
    Om servitut upphör till följd av att den tjänande fastigheten exproprieras, uppkommer fråga om rätt för härskande fastighets ägare att få ersättning för förlust av servitutsrätten. I RH 1981 nr 56 gällde prövningen ett sådant spörsmål och tillämpliga lagrum var liksom i fallet angående förlust av hyresrätt 1 kap. 5 § och 4 kap. 1 § ExprL. Det servitut som bringats att upphöra var ett år 1937 upplåtet s.k. villaservitut, enligt vilket den tjänande fastigheten inte fick användas till industriändamål m. m. Ett ersättningsyrkande på 1 000 kr. framställdes av ägaren till en av de härskande fastigheterna. Denna talan bestreds av den exproprierande kommunen. Tingsrätten ansåg att den ersättningskrävande fastighetsägaren lidit skada genom att fastighetens marknadsvärde måste förutsättas ha minskat som följd av servitutets upphörande. Skadan uppskattades dock endast till skäliga 200 kr. Efter fullföljd av talan från kommunens sida lämnade hovrätten ersättningsyrkandet utan bifall. I motiveringen anlade hovrätten till en början vissa synpunkter på villaservituten och deras betydelse nu för tiden vid sidan av plan och byggnadslagstiftningen och andra bestämmelser om markanvändningen. Vidare uttalades att ersättning för förlust av servitutsrätt borde utgå endast i den mån det kunde antagas att servitutet haft reell betydelse för den härskande fastigheten. Efter att ha gjort vissa påpekanden rörande terräng- och byggnadsförhållandena inom det i målet aktuella området förklarade hovrätten som sin mening, att den verksamhet som hade omfattats av förevarande servitut och som numera kunde ifrågakomma på expropriationsfastigheten inte kunde i någon mån verka störande eller eljest medföra obehag för dem som bodde på den ersättningskrävande sakägarens fastighet. Då servitutsrättens upphörande därför saknade betydelse för fastigheten, skulle kommunens till hovrätten fullföljda talan bifallas. Det finns säkerligen anledning räkna med att detta avgörande kommer att vara till god ledning vid bedömning av liknande frågor om villaservitut.
    Enligt huvudregeln i 4 kap. 2 § ExprL skall löseskillingen för exproprierad fastighet, om expropriationsföretaget medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, bestämmas på grundval av värdet utan att sådan inverkan beaktas. Den närmare innebörden av denna bestämmelse i det fall att expropriationsobjektet ligger inom detaljplaneområde och expropriationen går ut på ett plangenomförande stod i förgrunden i NJA 1981 s. 933. Därvid kom även den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § samma lag att beröras. Enligt denna regel skall ju markvärdestegring i viss utsträckning

 

130 Johan Gyllensvärdpresumeras bero på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt och inte räknas ägaren till godo vid löseskillingens bestämmande.
    Det aktuella målet rörde ett par fastigheter, som kommunen tämligen kort tid efter det att stadsplan över området blivit fastställd fått expropriationstillstånd till. Mellan parterna rådde delade meningar om principerna för beräkning av löseskillingarna. Kommunen förklarade sig inte kunna påvisa att marknadsvärdet undergått ökning av någon betydelse under tiden mellan presumtionstidpunkten enligt 3 § och stadsplanens fastställande. Av denna anledning åberopade kommunen inte presumtionsregeln men gjorde i stället gällande att stadsplanen utgjorde ett nödvändigt led i expropriationsföretaget; expropriationens ändamål var en utbyggnad i enlighet med planen. Löseskillingarna skulle därför enligt 2 § bestämmas med bortseende från den värdestegring som föranletts av planläggningsverksamheten, menade kommunen. Fastighetsägarna å sin sida hävdade att värderingen skulle grundas på ett antagande om markens användning för det i stadsplanen fastlagda syftet.
    Domstolarna godtog inte den ståndpunkt kommunen intagit och fann alltså 2 § inte vara tillämplig. Till motivering härav framhöll HD att presumtionsregeln, som ju inte åberopats av kommunen, var det instrument som lagstiftaren tillhandahållit för att en kommun vid expropriation för tätbebyggelse skulle kunna tillgodogöra sig sådan markvärdestegring som föranletts av dess egen planläggningsverksamhet. Den värdestegring som möjligen ägt rum med anledning av detaljplaneläggningen kunde vidare enligt HD inte anses föranledd av det företag för vars genomförande fastigheterna exproprierats. Beträffande 2 § hade HD tidigare i sin dom gjort ett uttalande om innebörden av uttrycket expropriationsföretaget. Av det uttalandet torde man kunna sluta sig till att HD även utan hänvisningen till presumtionsregeln och lagstiftarens syfte med denna skulle ha kommit till samma slutsats om att 2 § inte var tillämplig i detta fall.
    En annan fråga i målet var hur en uppräkning av expropriationsersättningen enligt kompensationsregeln i 4 kap. 4 § 2 st. ExprL skall göras, när det finns anledning antaga att ortsprisutvecklingen varit en annan än den som återspeglas i konsumentprisindex. Beträffande viss slags mark fann HD utredningen i målet visserligen inte ge tillräckligt belägg för att ortspriserna hade varit oförändrade eller rent av hade sjunkit. Å andra sidan var det mest antagligt att prisutvecklingen inte följt konsumentprisindex. Då det inte var möjligt att på grundval av utredningen fastställa en exakt nivå till vilken ersättningsbeloppen borde uppräknas, uppskattade HD enligt grunderna för 35 kap. 5 § rättegångsbalken det index som borde användas och gjorde uppräkningen med ledning därav. Det står väl klart att den skälighetsuppskattning som här ansågs ofrånkomlig kunnat göras så att i stället för ett indextal angivits vissa belopp som skulle läggas till de efter förhållandena vid värdetidpunkten bestämda ersättningarna.
    Beträffande sättet i övrigt för indextilläggets beräknande finns det anledning att här göra ett påpekande angående den i HD:s dom redovisade uträkningen såvitt rörde fastigheten Vårby 2: 15. Under målets handläggning i tingsrätten hade förordnats om förhandstillträde av denna fastighet och om viss förskottsbetalning av expropriationsersättningen för fastigheten. På ett senare stadium, medan målet låg i HD, förordnades om ett ytterligare förskott. Den inbetalning som gjordes i enlighet med detta senare förordnande

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980- 1983 131betraktades vid beräkningen i domen av indextillägget som helt och hållet en avbetalning på löseskillingens grundbelopp och inte till någon del på det tillägg som belöpte på tiden före betalningen. Härigenom blev tillägget för tiden efter betalningen beräknat enbart på vad som då ansetts återstå av grundbeloppet och det totala tillägget blev något lägre än om man förfarit på ett annat sätt, som förefaller riktigare. Det synes sålunda som om vad som influtit vid ifrågavarande förskottsbetalning till den del det kunnat ske bort betraktas som kompensation för den prisstegring som ägt rum dessförinnan. Då skulle vid beräkningen av tillägget för tiden efter betalningen en större del av löseskillingens grundbelopp ha ansetts som ogulden. Att HD gick till väga på sätt som skett har uppenbarligen sin förklaring i att den ersättningsberättigade sakägaren själv hade vid bestämmande av sin talan angivit den beräkningsmetod som sedan kom att tillämpas i domen. För domstolen hade det vid sådant förhållande inte kunnat komma i fråga att göra beräkningen på ett annat, för sakägaren mera fördelaktigt, sätt.
    Tillämpningen av presumtionsregeln blev första gången föremål för ett rättsfallsreferat i NJA 1982 s. 757. HD:s utförliga motivering i detta mål ger en utmärkt bild av vilka bedömningar som måste göras och hur man i övrigt har att resonera, när det genom yrkande från den exproprierandes sida gäller att ta ställning till om detta stadgande i 4 kap. 3 § ExprL skall påverka prövningen av expropriationsersättningen. Såväl tingsrätten som HD fann sig böra tillämpa stadgandet och lät alltså expropriationsobjektets värde vid presumtionstidpunkten bli bestämmande för ersättningen. De bedömde dock sagda värde något olika. Hovrätten däremot hade funnit det i målet åberopade materialet så litet och oenhetligt att en säker värdering vid presumtionstidpunkten inte var möjlig och hade därmed ansett förutsättningar saknas att tillämpa presumtionsregeln. Mot detta synsätt framhöll HD under hänvisning till lagmotiven att värdebestämning i expropriationsmål i stor utsträckning måste ske genom skälighetsuppskattning och att, om tillgänglig utredning inte gav tillräckligt underlag för fastställande av värdet, sådant osäkert värde därför fick med tillämpning av grunderna för 35 kap. 5 § rättegångsbalken bestämmas till ett med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp. Emellertid fann HD att de köpeskillingar som erlagts vid två försäljningar av expropriationsobjektet ett drygt år före presumtionstidpunkten borde läggas till grund för värderingen. Någon skälighetsuppskattning enligt sagda lagrum behövde HD alltså inte inlåta sig på.
    Den här förut, senast i anslutning till rättsfallet NJA 1981 s. 933 nämnda kompensationsregeln — som ju nu återfinns i 4 kap. 4 § 2 st. ExprL — infördes i lagstiftningen i samband med de ändringar som år 1971 vidtogs i 1917 års expropriationslag och som trädde i kraft den 1 januari 1972. Som övergångsstadgande föreskrevs därvid att äldre bestämmelser skulle gälla i fall då talan vid domstol väckts före ikraftträdandet. Genom avgörandet i NJA 1980 s. 478 har klargjorts att kompensationsregeln är tillämplig även om den fastighet som avstås, trots att talan om ersättning i anledning av avståendet väckts först efter den 1 januari 1972, tillträtts före den dagen. Detta rättsfall har även inneburit att en annan väl så viktig princip vunnit erkännande i praxis, nämligen att uppräkning enligt kompensationsregeln skall ske i högre rätt också om det endast är den exproprierande som har fullföljt talan. Detta betyder att den sammanlagda expropriationsersättning som fastställs kan komma att uppgå till högre belopp än underinstansen bestämt. Det har

 

132 Johan Gyllensvärdansetts att man härigenom inte åsidosätter principen om förbud mot reformatio in pejus (jfr NJA 1974 s. 657 och 1983 s. 180). Så snart tillträde har ägt rum skall alltså tillägg enligt ifrågavarande lagregel kunna tillkomma den som avstår egendomen. Endast i ett fall saknas möjlighet att på detta sätt ge kompensation för höjningar i det allmänna prisläget, nämligen om talan förs mot ett av hovrätt meddelat ersättningsbeslut och prövningstillstånd inte meddelas (se NJA 1977 C 53 och 54).

 

AnlL
I det här förut behandlade målet om utträde ur anläggningssamfällighet, NJA 1983 s. 188, uppkom frågan om den utträdande fastighetens ägare enligt 38 § AnlL var berättigad till ersättning för fastighetens andel i ett enligt 39 § 1 st. samma lag beräknat överskott. Tingsrätten ålade, i samband med att den medgav utträde ur samfälligheten, alla de övriga delägarna i gemensamhetsanläggningen solidariskt att på grund av yrkande från den utträdandes sida utge ersättning till denne med 1 700 kr. Som motivering anförde domstolen att det var utrett att överskottet var lika med anläggningens värde och att domstolen med hänsyn till kostnaderna för anläggningens utförande — omkring 250 000 kr. — samt dess ålder och fortsatta användbarhet skattade den utträdandes andel till beloppet 1 700 kr. Mot utslaget i bl. a. ersättningsfrågan fullföljde ett antal av delägarna talan och yrkade att den framställda begäran om ersättning skulle ogillas. Varken hovrätten eller HD gjorde någon ändring.
    Vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser i AnlL möter onekligen vissa svårigheter. Till en del beror dessa på att det av uttalanden i förarbetena vill synas som om lagstiftaren åsyftat en långtgående möjlighet att vid ersättningsfrågans prövning av skälighet jämka ersättningen eller rent av underlåta att döma ut ersättning som i princip bort utgå. Emellertid är lagtexten utformad så att det endast är bedömningen av anläggningens värde som kan göras till föremål för en skälighetsbedömning. Detta begränsar onekligen möjligheterna att uppnå ett med hänsyn till samtliga omständigheter rättvist och rimligt resultat.
    Det kan påpekas att AnlL inte fullständigt reglerar hur en på grund av utträde bestämd ersättning skall erläggas. I den departementspromemoria som ligger till grund för lagstiftningen sägs att det torde böra åligga samfällighetsförening när sådan finns att svara för utbetalningen. Det kan emellertid starkt ifrågasättas om laglig möjlighet föreligger att ålägga föreningen sådan förpliktelse. Tingsrätten har inte heller i det aktuella målet gjort detta. Riktigheten av att i enlighet med tingsrättens förordnande ålägga alla kvarstående delägare ett solidariskt betalningsansvar kan samtidigt dragas i tvivelsmål. Genom det sätt på vilket den fullföljda talan utfördes kom den frågan dock inte att bli närmare belyst i målet.
    Beträffande rättsfallet NJA 1983 s. 745 bör här erinras om att den förut lämnade redogörelsen för detta mål även omfattar frågan huruvida ersättning för underhåll och drift av en pumpanläggning kunde upptagas vid förrättning enligt AnlL.

 

NVL
Genom lagändring år 1972 fick 28 § NVL väsentligt nytt innehåll. Enligt den lydelse som då antogs skulle fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980-1983 133till fastighet, när ett enligt landskapsskyddsförordnande erforderligt tillstånd till visst företag vägrats eller förenats med föreskrifter, vara berättigad till ersättning av staten för därigenom uppkommen skada under förutsättning att inskränkningen i förfoganderätten föranledde att pågående markanvändning avsevärt försvårades. Paragrafen upphävdes två år senare i samband med att dittills gällande bestämmelser om förordnande till skydd för landskapsbilden ersattes med regler om det nya institutet naturvårdsområde. Därvid föreskrevs att, om åtgärd som eljest skulle föranleda tillämpning av detta institut är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, naturreservat i stället skall avsättas. I sådant fall inträder rätt till ersättning enligt 26 §, som bl. a. innehåller en bestämmelse med samma innebörd som den upphävda 28 §. Rättsfall rörande tillämpning av sistnämnda paragraf kan alltså vara av intresse också för framtiden. Två sådana mål behandlas i NJA 1981 s. 351 (I och II).
    I båda målen, som visserligen kom från olika underrätter men som avgjordes samtidigt av HD, förde ett och samma skogsbolag talan mot staten om ersättning enligt 28 § NVL i lagrummets lydelse under åren 1973 och 1974. Bolaget hade genom trädköpskontrakt med vederbörande markägare förvärvat rätt att avverka vissa utstämplade rotposter, men till följd av förordnanden enligt 19 § NVL hade avverkning inte kunnat ske i full omfattning. Ersättningsyrkandena avsåg de skador som uppkommit härigenom. Domstolarna hade till en början att ta ställning till betydelsen av att markägarna i sina avtal med bolaget förbundit sig att ersätta bolaget för eventuella skador som kunde uppkomma om myndighets ingripande medförde hinder för avverkning eller förlust av virke. Staten hade bestritt käromålen bl. a. under påståenden att med hänsyn härtill någon skada inte åsamkats bolaget, men denna ståndpunkt godtogs inte av någon av domstolarna. I fråga om storleken av de skador bolaget lidit fann domstolarna genomgående att skadorna skulle anses uppgå till belopp, motsvarande värdet av de träd som inte fått avverkas, eller 8 900 kr. i det ena målet och i det närmaste 33 000 kr i det andra.
    Utgången i vartdera målet blev densamma instanserna igenom. I det mål där skadan endast uppgått till 8 900 kr ogillades käromålet, men i det andra målet bifölls bolagets talan fullt ut. Beträffande innebörden av det i 28 § NVL upptagna rekvisitet avsevärt försvårad markanvändning angavs som motivering i HD:s domar att ett relativt betraktelsesätt skulle anläggas vid bedömning av om viss skada uppgick till ersättningsgill nivå. Frågan skulle alltså bedömas i förhållande till den ekonomiska bärkraften hos den enhet till vilken skadan var att hänföra. För rätt till ersättning borde därjämte krävas att skadan mätt i absoluta tal inte framstod som obetydlig. Det uttalades vidare att frågan, huruvida en rotpostköpares skada uppgick till ersättningsgill nivå skulle prövas utan hänsynstagande till storleken av fastighetsägarens skogsinnehav eller andra till dennes ekonomiska förhållanden hänförliga faktorer. Slutligen angavs att med hänsyn till omständigheterna i vartdera målet hela det av bolaget på ifrågavarande fastighet bedrivna avverkningsföretaget borde bedömas som en ekonomisk helhet. Skadan borde alltså ställas i relation till detta och inte enbart till den rotpost som berörts av den beslutade avverkningsbegränsningen.
    Det kan anmärkas att två av HD:s ledamöter var av skiljaktig mening, den ene endast såvitt rörde motiveringen och den andre på det sättet att de av honom förordade domskälen ledde fram till att bolagets talan inte skulle bifallas i något av målen.

 

134 Johan Gyllensvärd    Vissa synpunkter på HD:s båda avgöranden har framförts i Svensk Lantmäteritidskrift 1981 (s. 484 fl).
    Också NJA 1982 s. 811 rör tillämpningen av ett inte längre gällande stadgande i NVL. Det är här frågan om 29 § som upphävdes den 1 juli 1973. Paragrafen hade innehållit bestämmelser om ersättning för skada som följd av att täkttillstånd enligt 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter. Vid upphävandet föreskrevs övergångsvis att talan om ersättning skulle prövas enligt äldre bestämmelser, om ansökan om täkttillstånd hade inkommit till länsstyrelsen före utgången av oktober 1972. I anledning av en riksdagsmotion ändrades, utan föregående departementsbehandling eller lagrådsgranskning, övergångsregeln med verkan från den 3 juni 1975. Regeln fick därvid den lydelsen att talan om ersättning till följd av att täkttillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter skulle prövas enligt äldre bestämmelser till den delansökan om täkttillstånd varit under länsstyrelsens prövning vid utgången av oktober 1972.
    I det aktuella målet var läget följande. En fastighetsägare hade redan 1969 ansökt hos länsstyrelsen om tillstånd till täkt av 1 800 000 kbm sten, grus och sand. Med anledning härav meddelade länsstyrelsen i januari 1974 tillstånd till täkt av 250 000 kbm. Beslutet innehöll inte något uttalande beträffande den med ansökningen i övrigt avsedda mängden. Ungefär samtidigt med att beslutet vann laga kraft väckte fastighetsägaren talan mot staten och yrkade ersättning för vägrat täkttillstånd. Tingsrätten upptog frågan huruvida ersättningsskyldighet förelåg genom mellandom och förklarade i den, att fastighetsägaren inte var berättigad till ersättning, enär han inte genom avslagsbeslut hade vägrats rätt till täkt. Hovrätten kom till motsatt utgång och förklarade fastighetsägaren berättigad till ersättning enligt den före den 1 juli 1973 gällande bestämmelsen i 29 § NVL för den skada han lidit till följd av vägrat täkttillstånd. Hovrätten ansåg att, eftersom länsstyrelsen endast givit tillstånd till 250 000 kbm av den sökta mängden 1800 000 kbm sten, grus och sandsamt meddelat besvärshänvisning och inte vilandeförklarat ärendet utan istället avslutat detta, dess beslut inte kunde tolkas på annat sätt än att täkttillstånd till viss del vägrats. Staten sökte ändring men HD fastställde hovrättens dom. Två ledamöter var på det sättet av skiljaktig mening att de till stöd för det slut vartill hovrätten kommit åberopade en längre motivering, som bl. a. gick ut på att man vid osäkerhet om den verkliga innebörden av ett länsstyrelsebeslut i ärende om täkttillstånd skulle inte enbart anlägga ett formellt betraktelsesätt utan även beakta ändamålssynpunkter.

 

Lagen om fornminnen
Under nu ifrågavarande period har slutligt avgjorts ett mål rörande den ekonomiska uppgörelse som enligt 9 § lagen om fornminnen blir nödvändig, när ett arbetsföretag berör fast fornlämning, se NJA 1982 s. 547. Det är visserligen i detta fall inte fråga om ersättningsskyldighet av sådant slag som förekommer i övriga här redovisade mål. Det kan dock med hänsyn inte minst till att vissa andra mål rörande tillämpning av fornminneslagen, exempelvis 7 §, otvivelaktigt bör redovisas här finnas anledning att i detta sammanhang anmärka nyssnämnda rättsfall.
    Sedan ett byggnadsbolag genom olika förvärv för sammanlagt 3,5 miljoner kr. blivit ägare till en fastighet i Uppsala, lämnade länsstyrelsen bolaget tillstånd att ta bort äldre kulturlager inom sådana delar av fastigheten som

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980— 1983 135berördes av en planerad nybyggnad. Därvid föreskrevs att fornlämningen skulle på närmare angivet sätt undersökas arkeologiskt. Den totala kostnaden för undersökningen översteg 2 miljoner kr. Efter ansökan om stämning på staten yrkade bolaget vid tingsrätten, under åberopande av undantagsregeln i 9 § fornminneslagen, förklaring att undersökningskostnaderna inte skulle åvila bolaget. Som grunder för sin talan anförde bolaget dels att kostnaderna inte varit möjliga att förutse dels att de var så höga såväl i absoluta tal som i förhållande till kostnaderna för andra undersökningar samt till arealen, de av bolaget erlagda köpeskillingarna och kostnaderna i övrigt för nyproduktionen och även i förhållande till vad lagstiftaren förutsett eller avsett vid lagens tillkomst att det var obilligt att bolaget skulle svara för dem. Bolagets talan ogillades emellertid i samtliga tre instanser. HD påpekade särskilt att undantagsregeln i 9 § inte hade karaktär av allmän skälighetsregel, som skulle kunna föranleda befrielse från kostnadsansvaret efter en skönsmässig bedömning. För regelns tillämpning krävdes att det i det enskilda fallet förelåg särskilda förhållanden. Därmed måste avses sådana omständigheter som nämnts i förarbetena eller som ligger i linje med dessa. Under åberopande av vissa ytterligare skäl ansåg HD tillämpning av undantagsregeln inte kunna medges i det föreliggande målet. HD hade tidigare i domen i likhet med hovrätten poängterat att, ehuru undantagsregeln närmast tog sikte på att ett arbetsföretag skulle kunna helt befrias från kostnadsansvaret, det inte förelåg hinder att fördela kostnaderna så att företaget belastades med endast en del av dessa.

 

Handläggningsfrågor
Förrättningshandläggningen
Enligt 12 kap. 8 § 1 st. FBL gäller att sammanläggning av fastigheter sker efter ansökan av den som äger fastigheterna. I 2 st. stadgas emellertid att fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Som ytterligare villkor för att sammanläggning på grundval av sådant officialinitiativ skall få ske är föreskrivet, att sammanläggningen inte kan antagas orsaka olägenhet av någon betydelse för ägare som bestrider åtgärden. I NJA 1983 s. 92 var den centrala frågan, om i ett visst fall förutsättningar förelåg förett officialinitiativ av detta slag.
    Läget i målet var det, att en av fyra delägare i en större jordegendom, bestående av flera registerfastigheter, önskade upplösning av den samäganderätt som förelåg. För det ändamålet begärde han klyvning av de i komplexet ingående fastigheterna. Sådan delning av var och en av fastigheterna ansågs dock av jordpolitiska skäl inte kunna tillåtas, och klyvning av hela komplexet som en enda delningsmassa kunde inte ske utan att fastigheterna först sammanlades med varandra. Genom att de övriga tre delägarna inte ville medverka till en sammanläggning kunde huvudregeln i 1 st. av 8 § inte tillämpas. Förrättningssökanden gjorde då gällande, att sammanläggningen borde genomföras med utnyttjande av nyssnämnda bestämmelse i 2 st. och att klyvning därefter kunde ske. Varken fastighetsbildningsmyndigheten eller tingsrätten delade dock sökandens uppfattning i denna del. Inte heller hovrätten biföll av honom fullföljd talan mot beslut att avvisa hans begäran om sam-

 

136 Johan Gyllensvärdmanläggning och att inställa klyvningsförrättningen. Målet fördes vidare till HD, som också kom till samma slut.
    I motiveringen till HD:s avgörande anfördes, efter viss redogörelse för bakgrunden till bestämmelsen om officialinitiativ när annan fastighetsbildning var beroende av sammanläggningen, att med bestämmelsen i första hand åsyftats den situationen att det för genomförandet av avstyckning eller klyvning visade sig vara en förutsättning att någon av lotterna sammanlades med annan fastighet. Lagtextens avfattning eller bestämmelsens motivering uteslöt emellertid i och för sig inte att under lagrummet inbegreps också situationer av den art som var aktuell i det föreliggande målet. Enligt grunderna för 7 § samäganderättslagen syntes det vidare berättigat att fastighetsbildningsmyndighet — oavsett att inte alla delägare var positivt inställda därtill — genom officialinitiativ tog upp frågan om sådan sammanläggning av registerfastigheterna som var erforderlig för klyvning. Vid bedömning om sammanläggningen kunde antagas orsaka delägare som bestritt åtgärden olägenhet av någon betydelse ansågs emellertid vad dessa delägare invänt ha sådan sannolikhet för sig och sådan vikt för dem att hinder mot sammanläggning på grund av officialinitiativ bedömdes föreligga. Av de invändningar som anförts fäste domstolen främst avseende vid ett påstående om att vid försäljning av hela egendomen ett betydligt bättre pris torde kunna påräknas, om sammanläggning inte hade ägt rum.
    Två av HD:s ledamöter reserverade sig i fråga om motiveringen och menade, att bestämmelsen om rätt att utan ansökan taga upp sammanläggningsfråga, när annan fastighetsbildning var beroende av sammanläggningen, kunde tillämpas endast i situationer, då åtgärden var av betydelse för ägare av annan egendom än den som skulle ingå i sammanläggningen. Bestämmelsen var enligt reservanternas mening inte avpassad för en sådan situation som den i målet föreliggande. Med denna ståndpunkt, vilken torde ligga nära den som hovrätten intagit i målet, saknade reservanterna anledning att pröva i vad mån en sammanläggning skulle medföra olägenheter för de delägare som bestritt åtgärden.

 

Domstolshandläggningen
Domstols beslut om avslag på ansökan av fastighetsregistermyndighet om sådan rättelse av fel eller oklarhet i förrättning som avses i 15 kap. 10 § FBL kan ej överklagas av sakägare. Detta är den ganska självklara utgången i målet NJA 1980 s. 638. Sakägaren har att, om han inte nöjer sig med vad som bestämts vid förrättningen, föra talan däremot i vanlig ordning. Han skall alltså inte efter förrättningens lagakraftvinnande kunna angripa denna på annat sätt än genom ansökan om resning eller besvär över domvilla.
    Beslut av byggnadsnämnd om att vid samråd enligt 4 kap. 25 § FBL avge yttrande till fastighetsbildningsmyndighet har av regeringsrätten ansetts inte kunna överklagas med stöd av 71 § byggnadsstadgan, se RA 1981 ref. 2: 6. Hinder mot anförande av kommunalbesvär föreligger däremot inte.
    Rättsfallet RH 1982 nr 98 gäller fråga om fastighetsägares rätt att föra talan mot ett förrättningsbeslut, närmare bestämt ett beslut om avstyckning. Att saken kunde synas tveksam hängde samman med att klagandens fastighet inte berördes av själva avstyckningen men väl av en i samband med avstyckningen genomförd servitutsbildning. Av tingsrätten meddelat beslut om avvisande av besvärstalan i vad den avsåg avstyckningen undanröjdes av hovrätten, som

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980—1983 137fann att mellan servitutsbildningen och avstyckningen rådde sådant samband att klaganden måste anses som sakägare även beträffande avstyckningen. En ledamot reserverade sig och ville lämna den till hovrätten fullföljda talan utan bifall. Det kortfattade referatet medger inte något närmare uttalande om avgörandet.
    I NJA 1981 s. 903 behandlas ett fall av nödvändig processgemenskap. Över ett av fastighetsbildningsmyndighet enligt AnlL meddelat beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning hade några fastighetsägare fullföljt talan och yrkat undanröjande av anläggningsbeslutet. Tingsrätten biföll emellertid inte detta yrkande men gjorde den ändringen att domstolen förordnade att klagandenas fastigheter inte skulle deltaga i anläggningen. Över tingsrättens utslag anfördes besvär av ägarna till vissa andra fastigheter, vilka enligt utslaget skulle komma att stå kvar i anläggningen. HD konstaterade att det i tingsrätten framställda yrkandet skulle med hänsyn till sakens beskaffenhet jämlikt 14 kap. 8 § 2 st. rättegångsbalken gälla även till förmån för annan av fastighetsbildningsmyndighetens beslut berörd fastighetsägare än som överklagat förrättningsavgörandet. Talan mot tingsrättens utslag, varigenom domstolen ogillat yrkandet om anläggningsbeslutets undanröjande, kunde således fullföljas av sådan fastighetsägare fastän han inte själv varit klagande vid tingsrätten.
    I den föregående rättsfallsöversikten hade jag anledning att något uppehålla mig vid ett hovrättsavgörande som inneburit att byggnadsnämnd frånkänts rätt att föra talan mot ett domstolsbeslut i mål om avstyckning. HD hade i det målet inte meddelat byggnadsnämnden prövningstillstånd. Med anledning av utgången i målet och andra avgöranden i liknande fall uttalades i översikten, att oklarhet tydligen förelåg om rätten för myndighet, som företrädde allmänt intresse, att i vissa lägen fullfölja talan till högre rätt. Det var att vänta, hette det, att dessa frågor efter hand skulle komma att bli närmare belysta i rättspraxis. Helt kort efter det att detta hade skrivits inträffade det att jag fick deltaga i ett avgörande, där HD efter meddelad dispens hade att ta ställning till just de berörda frågorna om fullföljdsrätt. Jag syftar på det mål som sedan kom att refereras i NJA 1981 s. 581. Rättsfallet har här redan berörts i samband med redogörelsen för tillämpningen av 3 kap. 2 § FBL. Som framgår av den tidigare framställningen hade både länsstyrelsen och byggnadsnämnden överklagat ett hovrättsutslag, genom vilket hovrätten mot myndigheternas uppfattning förklarat viss avstyckning skola tillåtas och visat ärendet åter till fastighetsbildningsmyndigheten. Vid målets föredragning i HD upptogs till en början frågan om myndigheternas fullföljdsrätt. HD fann i denna del det inte föreligga grund att avvisa vare sig länsstyrelsens eller byggnadsnämndens besvär. I ett särskilt tillägg utvecklade jag min mening i frågan. HD:s ställningstagande bör förhoppningsvis ha i åtminstone allt väsentligt skingrat rådande oklarhet. Att länsstyrelsen varit berättigad fullfölja talan i det föreliggande fallet torde vara alldeles klart, men beträffande byggnadsnämndens klagorätt var utgången ingalunda given. Som jag framhöll i mitt särskilda yttrande tydde lagtextens utformning närmast på att nämnden saknade behörighet. Det var ju fråga om fastighetsbildning utanför detaljplaneområde. Att frånkänna nämnden besvärsrätt skulle emellertid stå i mindre god överensstämmelse med den reform från 1971 som syftat till en förstärkning av byggnadsnämndernas inflytande på fastighetsbildningar. Det är vidare att märka att det i tillämpningen förekommit fall, då besvär av byggnads-

10—53-162 Svensk Juristtidning

 

138 Johan Gyllensvärdnämnder blivit prövade i motsvarande situationer, låt vara att deras besvärsrätt då troligen inte blivit föremål för mera ingående överväganden.
    Såsom Welamson påpekat i SvJT 1982 s. 90 innebar pleniavgörandet NJA 1979 s. 107 inte att ställning togs till frågan om vilken betydelse fastighetsdomstols ställning som särskild domstol hade i det s.k. lokalfallet. För en sådan situation fanns ju ett före plenimålet meddelat HD-avgörande, NJA 1978 s. 104. Den rättstillämpning som låg till grund för HD:s avgörande i det målet har på motsvarande sätt följts i två senare mål, NJA 1981 C 124 och RH 1980 nr 85. I bägge dessa mål var situationen den omvända i förhållande till 1978 års fall. Den instämda talan hade sålunda upptagits till viss behandling av tingsrätten i dess egenskap av fastighetsdomstol, fastän tvisten skolat handläggas av samma tingsrätt i den ordning som gäller för tvistemål i allmänhet. Återförvisning till tingsrätten för sådan handläggning blev slutresultatet i båda fallen. Käromålen blev alltså inte avvisade.
    En annan fråga om fastighetsdomstols behörighet behandlades i NJA 1982 s. 410. Där slogs fast att tvist angående ett av en kommun mot en fastighetsägare framställt krav på ersättning för gatukostnader enligt BL skulle på grund av bestämmelse i samma lag, numera upptagen i 61 §, prövas av fastighetsdomstol utan hinder av att kommunen till stöd för sin talan åberopade avtal mellan kommunen och fastighetsägaren.
    Vid handläggning i tingsrätt av mål i anledning av besvär över anläggnings- och ersättningsbeslut enligt AnlL deltog som nämndeman en tjänsteman i byggnadsnämnden. Även om med dennes tjänsteställning i nämnden inte formellt följt någon rätt att öva inflytande över behandlingen i nämnden av viss fråga som hade betydelse i målet, ansågs det enligt hovrättens bedömande i RH 1981 nr 137 att jäv enligt 4 kap. 13 § 9 rättegångsbalken förelegat i tingsrätten.
    RH 1981 nr 162 rör fråga om fastighetsdomstols sammansättning vid handläggning av ärende om förordnande av sammanträdesledaren enligt 7 § lagen om förvaltning av samfälligheter. I det aktuella fallet hade vid ärendets avgörande utan huvudförhandling tingsrätten såsom fastighetsdomstol bestått av två lagfarna ledamöter och en teknisk ledamot, men några nämndemän hade inte deltagit fastän saken var tvistig. Hovrätten fann att det av 3 och 4 §§ lagen om domstolar i fastighetsmål samt 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden måste anses framgå att domstolen skulle ha varit fullsutten. Grovt rättegångsfel hade alltså förekommit.
    I NJA 1981 s. 330 hade en tingsrätt såsom fastighetsdomstol, sedan några medlemmar i en samfällighetsförening i en till domstolen inkommen skrift förklarat sig klandra beslut av föreningsstämman, avvisat klagandenas talan utan att utfärda stämning på föreningen. Som skäl för avvisningen hade domstolen åberopat, att enligt 53 § lagen om förvaltning av samfälligheter talan om klander av stämmobeslut skulle väckas inom fyra veckor från beslutets dag, om talan grundades på att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller det eljest kränkte endast medlems eller rättighetshavarens rätt, samt att klanderskriften i detta fall inkommit för sent. Besvär över avvisningsbeslutet lämnades av hovrätten utan bifall. HD, dit klagandena fullföljd etalan, tog i sitt slutliga beslut upp till diskussion frågan huruvida domstol hade att, på sätt tingsrätten gjort, självmant beakta den i nyssnämnda lagrum angivna fristen för talans väckande. Det resonemang, som därvid fördes och som bl. a. kom att beröra situationen vid klander av arvskifte, utmynnade i

 

Fastighetsbildnings-och expropriationsmål 1980-1983 139den slutsatsen att frågan, om en klandertalan i fall av förevarande slag blivit väckt i rätt tid, borde uppfattas som en fråga rörande själva saken och alltså beaktas endast efter invändning. HD undanröjde därför domstolarnas avvisningsbeslut. Visserligen fick samfällighetsföreningen i samband med att den första gången bereddes tillfälle att yttra sig anses ha i HD gjort invändning om att klandertalan väckts för sent. Att HD skulle göra en på invändningen grundad prövning i sak kunde dock lagligen inte komma i fråga. HD förordnade i stället att målet skulle i sin helhet tas upp av tingsrätten.
    Beträffande domstols handläggning av expropriationsmål gäller enligt 5 kap. ExprL vissa särbestämmelser bl. a. i syfte att förhindra onödig utredning. I övrigt skall rättegångsbalkens stadganden om rättegången i tvistemål lända till efterrättelse. I fråga om hovrättsprocessen innebär detta enligt 50 kap. 25 § 3 st. att parts möjligheter att åberopa ny bevisning är underkastade vissa begränsningar. I NJA 1981 C 19 hade HD att, sedan prövningstillstånd meddelats i ett mål om expropriationsersättning (se det här förut behandlade målet NJA 1981 s. 933) men före målets företagande till huvudförhandling, ta ställning till frågan om part haft giltig ursäkt för underlåtenhet att i tingsrätten åberopa bevisning som hovrätten avvisat. HD:s avgörande av bevisningsfrågan har inte något större prejudikatintresse, utan målet omnämns här mer av det skälet att det i anslutning därtill kan finnas anledning att erinra om att motsvarande begränsning av möjligheterna att i högre rätt åberopa ny utredning inte ansetts gälla beträffande mål om inlösenersättning enligt FBL; för sådant måls handläggning i hovrätt gäller ju 52 kap. rättegångsbalken och inte 50 kap.
    Tillämpningen av de särskilda regler om rättegångskostnader som i vissa fall gäller beträffande fastighetsmål har några gånger föranlett omnämnande i rättsfallsreferaten. Så är förhållandet med NJA 1980 s. 591 och NJA 1983 s. 292. I samband med den redogörelse för själva saken i dessa båda mål som har lämnats i det föregående har även bedömningen av rättegångskostnadsfrågan berörts.
    Mål som refererats enbart såvitt gäller rättegångskostnaderna har emellertid också förekommit. Av dessa återfinns ett i NJA 1983 s. 367. Problemet i det rättsfallet var om särbestämmelsen i 16 kap. 14 § 1 st. FBL avseende mål om inlösenersättning kunde tillämpas, när rättegången gällde ersättning, inte för mark, som tagits i anspråk genom inlösen, utan för i stadsplan ingående mark, som genom fastighetsreglering överförts i kommunens ägo. Hovrätten hade funnit sig böra döma ut kostnadsersättning med tillämpning av särbestämmelsen och hade motiverat detta med en hänvisning till den principiella likheten mellan den form av marköverföring som ägt rum och inlösen. HD ansåg det inge betänkligheter att genom avgörande i rättspraxis låta särbestämmelsen på detta sätt få en mer vidsträckt innebörd än som följde av ordalagen och tillät därför inte en sådan utvidgning av bestämmelsens räckvidd som hovrätten godtagit. Därtill fanns enligt HD:s mening så mycket mindre anledning som frågan om en utvidgning av bestämmelsen var föremål för utredning. I båda instanserna förelåg skiljaktiga meningar.
    NJA 1983 s. 651 är ett annat väl så betydelsefullt prejudikat i en rättegångskostnadsfråga. Avgörandet gällde fördelningen av hovrättskostnaderna i ett mål om upplåtande enligt AnlL av rätt att bygga väg. Såsom anges i referatrubriken var läget det att förrättningssökanden fullföljt talan till hovrätten och där yrkat att upplåtelsen skulle avse väg i en viss sträckning samt att en

 

140 Johan Gyllensvärdgrupp sakägare, som inte fullföljt talan, invände att väg i en annan sträckning vore lämpligare medan en annan grupp sakägare, som inte heller var klagande, motsatte sig en sådan sträckning. Den förra sakägaregruppen blev av hovrätten i samband med att förrättningssökandens fullföljda talan bifölls ålagd att till den senare gruppen utge ersättning för kostnader i hovrätten. HD upphävde emellertid hovrättens beslut i denna del och lämnade härför en utförlig motivering. Denna gick i korthet ut på att lagtexten i 16 kap. 14 § 1 st. första meningen FBL inte i och för sig uteslöt en sådan rättstillämpning som låg till grund för hovrättens kostnadsbeslut. Å andra sidan fanns det inte något i förarbetena till bestämmelsen som visade att en sådan tillämpning varit åsyftad. Den som inte fullföljt talan mot ett avgörande i fastighetsmål hade i allmänhet inte annan egentlig motpart än den som fört sådan talan. Det var därför, uttalade HD, i allmänhet bara i förhållandet mellan klaganden och motpart till klaganden som ersättning för rättegångskostnader kunde ha ett sakligt berättigande. Vid dessa förhållanden saknades anledning att ge nyssnämnda bestämmelse annan tillämpning än som närmast följde av förarbetena och principerna till grund för fördelningen av rättegångskostnaderna enligt rättegångsbalken.
    Till sist kan i anslutning till denna redogörelse för rättspraxis rörande rättegångskostnader i fastighetsmål nämnas ett notisfall, nämligen NJA 1983 C 2. Där förordnades om kvittning av hovrättskostnader enligt grunderna för 18 kap. 3 § 2 st. rättegångsbalken av det skälet att utgången i hovrätten huvudsakligen berott på en lagändring, som blivit känd först efter det att målet anhängiggjorts i hovrätten.

 

Särskilda rättsmedel
I ett ärende om återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot ett av fastighetsbildningsmyndighet meddelat anläggningsbeslut, NJA 1980 C 524, antecknades att förrättningsprotokollet med tillhörande handlingar innehöll delvis ofullständiga och motsägande uppgifter och att man därför inte med erforderlig tydlighet kunde utläsa vare sig vilka beslut som fattats vid visst sammanträde eller hur besluten meddelats sakägarna och inte heller om fullföljdshänvisning lämnats på föreskrivet sätt. Under åberopande av bl. a. dessa förhållanden bifölls ansökningen om återställande av försutten tid.
    I ett annat ärende, NJA 1982, s. 119, hade hovrätten försummat skyldigheten att enligt 17 kap. 9 § 7 st. rättegångsbalken ge part underrättelse om utgången i mål om fastighetsreglering. Detta föranledde bifall till ansökan om återställande av tid för fullföljd mot hovrättens utslag. Som skäl för att bifalla ansökningen åberopade HD särskilt att sökandena skulle, om underrättelseskyldigheten hade av hovrätten fullgjorts på föreskrivet sätt, med all säkerhet ha fått kännedom om innehållet i hovrättens utslag i så god tid att de hunnit anföra besvär i lagstadgad tid. I detta hänseende skilde sig förevarande ärende från det i NJA 1979 s. 416 refererade fallet. Se även NJA 1983 s. 274.
    I NJA 1983 s. 657 ansågs den omständigheten att underrättelse, som från fastighetsbildningsmyndighet utgått till domänverket angående tid och plats för meddelande av beslut om förrättnings avslutande, kunde ha blivit adresserad till lokal eller regional förvaltning i stället för till behörig centralförvaltning inom verket inte ha medfört att verket skulle anses ha haft laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid föra talan mot förrättningen.
    Enligt vad som anges i NJA 1983 s. 683 hade vid sammanträde under

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1980— 1983 141förrättning för fastighetsreglering tillkännagivits, att avslutningsbeslut skulle meddelas viss senare dag "om ej tillstötande skäl uppkommer". Den angivna dagen avslutades förrättningen utan att ytterligare meddelande tillställdes sakägare, som sedermera ansökte om återställande av tid för att han inte i rätt tid överklagat förrättningen. Sökanden ansågs ha haft skäl att uppfatta situationen så att han, innan förrättningen avslutades, skulle få visst tillfälle att yttra sig. Hans ansökan om återställande av tid bifölls därför.
    Ett till HD fullföljt mål angående domvillobesvär såvitt gällde en fastighetsbestämningsförrättning har under ifrågavarande period varit föremål för domstolens prövning, se NJA 1980 s. 445. Redogörelse för detta mål har redan lämnats i det föregående, närmare bestämt i avsnittet om verkan av fastighetsbildningsavgöranden och andra fastighetsdomar.