BRITT-LOUISE GUNNARSSON. Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av medbestämmandelagen.

 

Varje debatt om krångel och byråkrati inom stat och kommun kommer förr eller senare in på det offentliga skriftspråket. Detta är knappast förvånande med tanke på den stora mängd skriftliga meddelanden som det allmännas organ riktar till medborgarna. De krav som förs fram i debatten går så gott som alltid ut på att de offentliga språket måste bli enklare, klarare och lättare att förstå.
    Statsmakterna har varit lyhörda för önskemålen och ett reformarbete pågår sedan länge. I statsrådsberedningen finns t. ex. tre språkexperter anställda och språkvårdare finns också hos andra myndigheter. Den vikt som läggs vid frågan framgår också av att en särskild utredning — språkvårdsutredningen — nyligen har fått i uppdrag att ange målen för den offentliga språkvården och att lägga fram förslag om dennas framtida inriktning och organisation.
    Arbetet med att förenkla det offentliga skriftspråket ägnas i betydande utsträckning åt lagspråket, d.v. s. det språk som används i riksdagens lagar och regeringens förordningar. Att det förhåller sig på detta sätt beror naturligtvis på att det här är fråga om särskilt viktiga texter med stor genomslagskraft. Lagspråket påverkar genom sin stora presige språket i andra offentliga dokument; lagtexternas språk färgar av sig på de domar, beslut och andra myndighetsdokument som de ger upphov till.
    Arbetet med lagtexternas språkliga utformning leds från statsrådsberedningen. Det är inriktat på att åstadkomma författningar som skrivs på modern sakprosa och som i fråga om ordval, meningsbyggnad och textdisposition är så enkla och lättlästa som möjligt. Denna allmänna princip konkretiseras dels genom skriftliga anvisningar — bl. a. "Språket i lagar och andra författningar" från 1967 och "Några riktlinjer för författningsspråket" från 1979 — dels genom påpekanden i det löpande arbetet med att granska utkast till lag- och förordningstexter, vilket bedrivs av statsrådsberedningens jurister och språkexperter.

 

Avhandlingen
Bedömningen av om en text är lättläst eller inte grundas i första hand på granskarens upplevelse av den. Mätinstrument i egentlig mening saknas. Det är därför med stort intresse som man läser Britt-Louise Gunnarssons avhandling "Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av medbestämmandelagen". Gunnarsson skisserar där en teori om begeppet begriplighet samt

 

redogör för ett sätt att mäta begripligheten och för metoder att öka en lagtexts begriplighet. Hon har som framgår av boktiteln utgått från lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och anser sig genom olika slag av textbearbetningar ha lyckats förmedla den ursprungliga lagtextens sakinnehåll på ett mera lättbegripligt sätt.
    En liten varning kan kanske här vara på sin plats. Gunnarssons bok är en språkvetenskaplig doktorsavhandling skriven med utnyttjande av det speciella fackspråk som används inom denna disciplin. Den intresserade jurist som utan särskild språkvetenskaplig bakgrund ger sig i kast med boken kommer troligen att konstatera att det inte bara är lagtexter som kan vålla sina läsare möda.

 

Skillnaden mellan läsbarhet och begriplighet
Bokens första del redogör för studiens teoretiska bakgrund och leder fram till en teori om begreppet begriplighet. Gunnarsson skiljer här mellan läsbarhet och begriplighet. Läsbarhet beskrivs som lättförståelighet sedd i relation till läsaransträngningen och läsarens upplevelse av att texten är lättläst; man bortser däremot från den djupare förståelsen av texten. Begreppet begriplighet å andra sidan utgår från begreppet specifik förståelse, dvs. den djupare textförståelse som innebär att texten kan appliceras på verkligheten. För att beskriva denna förståelse måste man se till specifika drag vad gäller läsaren, lässituationen och texten. "Förståelsen måste också sättas in i sitt vidare kommunikationssammanhang, där texten blir ett led i en språkhandling som innebär att sändaren genom texten söker uppnå en viss effekt hos mottagaren" (s. 73).
    Gunnarsson menar att de egenskaper hos en text som har betydelse för dennas begriplighet kan hänföras till olika nivåer i texten. Närmast textens basinnehåll ligger sådana egenskaper som gäller textens perspektiv — urvalet av fakta och vilka aspekter på dessa som sätts i fokus — och funktionsinriktning — den grundläggande struktureringen av basinnehållet. Sådana egenskaper hos texten som dess syntax och semantik beskrivs som en överbyggnad till basinnehållet och sägs ha betydelse främst för sådana läsmål som memorering av textytan och registrering av textinnehållet. När man vill uppnå en direkt handlingsinriktad förståelse är textens perspektiv och funktionsinriktning det viktigaste för begripligheten. För att en text skall bli begriplig bör dess strukturering utgå från textanvändningen; ytliga textnivåer som semantik, syntax och typografi tjänar här som hjälpnivåer.

 

Bearbetning på "ytan"
Gunnarssons sätt att se på begreppen läsbarhet och begriplighet illustreras av de förtest som hon genomförde under den inledande fasen av MBL-undersökningen. Hon arbetade här om ett antal lagparagrafer i fråga om syntax, ordval och ordformer; med Gunnarssons terminologi en bearbetning av textensytnivåer. Hennes omarbetningar byggde däremot inte på någon analys avtextens syfte, funktion eller djupare semantiska innehåll. Som exempel på de förändringar som gjordes kan nämnas införande av rubriker och ingressmeningar, punktuppställningar, sammanförande av villkor, undvikande av långa inskott samt ordvals- och formändringar.
    Försökspersonerna var i det ena förtestet 67 gymnasieelever. Hälften av dessa fick en lagparagraf i originalversion och den andra hälften samma

 

paragraf i variantversionen. De skulle sedan med hjälp av dessa texter besvara tre praktikfallsfrågor. Den tid som användes för att besvara frågorna mättes och försökspersonerna fick dessutom besvara ett antal frågor om sin attityd till lagtexten och frågorna.
    I det andra förtestet utgjordes försökspersonerna av 81 AMU-elever av vilka hälften fick tre paragrafer i originalversion och de övriga samma paragrafer i variantversionen. I detta test ingick tre praktikfall och sammanlagt tio frågor. Tidsåtgången mättes inte denna gång och inte heller gjordes någon undersökning av försökspersonernas attityder till texterna.
    Som mått på begripligheten användes andelen rätta svar på praktikfallsfrågorna. Det visade sig att varianttexten i det första praktikfallet medförde en svag ökning i andelen rätta svar men att ingen motsvarande ökning kunde registreras i det andra förtestet. Däremot blev de gymnasieelever som i det första förtestet hade arbetat med varianttexten fortare färdiga med frågorna och uppfattade lagtexten och frågorna som lättare än de som hade haft originalparagraferna. Författarens slutsats blev att de språkliga förändringar som gjorts i varianttexterna inte hade gjort dessa mer funktionsdugliga utan att radikalare omarbetningar krävdes för att begripligheten skulle öka.

 

Bearbetning på djupet: från domstolsperspektiv till medborgarperspektiv
Nästa steg blev att göra en mer genomgripande omarbetning av vissa delar av MBL. Ett huvudsyfte var här att förändra textens inriktning från ett domstolsperspektiv till ett medborgar- eller partsperspektiv. Förändringar gjordes på en innehållslig nivå, en textstrukturell nivå och en ytspråklig nivå. Till den innehållsliga nivån fördes sådant som gäller läsarens svårigheter att känna igen sin egen verklighet i texten. Till den textstrukturella nivån fördes de krav på texten som gäller läsarens svårigheter att hitta i den och till den ytspråkliga slutligen frågor om sådant som ordval och syntax.
    Förändringarna gjordes med utgångspunkt i en analys av lagtexten genomförd med hjälp av ett "analysschema för funktionscentrerad lagtextanalys". Lagreglerna indelades i handlingsregler, definitionsregler och stipulationsregler, d. v. s. regler om vad som skall eller inte skall gälla i en viss situation. Reglerna analyserades sedan i fråga om sitt giltighetsområde och sin direktivdel. Direktivdelen analyserades i fråga om fokus — d. v. s. vad som står i centrum för regeln — regeltyp — t. ex. rättigheter och skyldigheter — regelinnehåll och berörd part.
    På grundval av analysen skrev Gunnarsson om sexton paragrafer i MBL (7 — 22 §§). Omskrivningen följde vissa allmänna principer. Ramsituationen särmarkerades typografiskt med kursiv stil och utformades som en bisats inledd med när, om eller ifall. Direktivdelen skrevs med vanlig stil och började med en ny mening som inleddes med en huvudsats med rak ordföljd. För att markera regeltyperna användes vissa bestämda verb, t. ex., får eller har rätt att för att markera rättigheter och skall eller är skyldig att för att beteckna skyldigheter. Vissa underordnade handlingsregler, handlingsanvisningar, särmarkerades genom mindre stilsort och undantagsfall utmärktes genom mindre stilsort i kombination med indragning. Grovsökningen underlättades av en innehållsförteckning och kantrubriker. Ockå vissa andra typer av redaktionella omarbetningar gjordes.
    Förändringen av lagtextens perspektiv från ett domstolsperspektiv till ett partsperspektiv åstadkoms genom olika åtgärder. Bl. a. skrevs vissa defini-

 

tionsregler om som handlingsregler. Vidare gjordes en del informationstillskott till texten, i huvudsak hämtade från lagens specialmotivering.
    Innan alternativtexten fick sin slutliga form sändes en preliminär version till nio arbetsrättsjurister som ombads att undersöka om denna skulle få några icke önskvärda juridiska konsekvenser. De påpekanden som därvid gjordes beaktades i betydande omfattning vid utformningen av den slutliga alternativtexten. Det område där Gunnarsson i störst utsträckning bortsåg från kommentarerna var det som gällde den innehållsliga textnivån, medan däremot påpekanden som gällde förhållandet mellan ordval och laginnehåll beaktades i 90 % av fallen.
    Resultatet av Gunnarssons textbearbetning kan exemplifieras med 8, 13 och 14 §§ MBL.

 

Originaltexten
8 § Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger, om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtager åtgärd till skada för någon på andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller om någon på ena sidan vidtager åtgärd mot någon på andra sidan i syfte att förmå denne att icke utnyttja sin föreningsrätt. Sådan kränkning föreligger även om åtgärden vidtages för att åtagande mot annan skall uppfyllas.
    Arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation är icke skyldig att tåla sådan kränkning av föreningsrätten som innebär intrång i dess verksamhet. Finns både lokal och central organisation, gäller vad som nu har sagts den centrala organisationen.
    Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan sådan rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, är rättshandlingen eller bestämmelsen ogiltig.

 

Alternativtexten

8 §
Arbetstagares skydd

för organisationsrätten     

En arbetsgivare (eller en arbetsgivarorganisation) får inte

- handla så att en arbetstagare lider skada för att han eller hon har utnyttjat sin organisationsrätt eller

- handla i syfte att påverka arbetstagare att inte utnyttja sin organisationsrätt.

Om arbetsgivaren (eller arbetsgivarorganisationen) är bunden av kollektivavtal eller annat avtal och om avtalet innehåller en bestämmelse som inskränker arbetstagarens organisationsrätt:

Arbetsgivaren (eller arbetsgivarorganisationen) får inte för att följa bestämmelsen bryta mot arbetstagarens organisationsrätt.

Om en arbetsgivare (eller en arbetsgivarorganisation) har brutit mot en arbetstagares organisationsrätt:

Arbetstagaren har rätt till skadestånd. Ifall arbetstagaren begär det skall arbetsgivaren (eller arbetsgivarorganisationen) ersätta den skada som arbetstagaren lidit.

 

Arbetsgivarens skydd

En arbetsgivare har samma skydd som en arbetstagare försin organisationsrätt.

 

Organisations skydd

Om en arbetsgivare (eller en arbetsgivarorganisation) har brutit mot organisationsrätten för en arbetstagare som är medlem eller tänkbar medlem i en arbetstagarorganisation.

Arbetstagarorganisationen har rätt till skadestånd för egendel.

Ifall det finns både en lokal och en central organisation:

Endast den centrala organisationen har rätt till skadestånd. En arbetsgivarorganisation har motsvarande rätt till skadestånd som en arbetstagarorganisation.

 

Brott mot organisanisationsrätten

genom avtalsuppsägning el. dyl.

Om någon på arbetsgivarsidan (eller arbetstagarsidan) har brutit mot ogranisationsrätten — genom att säga upp avtal eller göra annan sådan rättshandling eller

— genom att införa en bestämmelse i kolletivavtal eller annat avtal:

Uppsägningen, rättshandlingen eller bestämmelsen gäller inte.

 

Originaltexten
13 § Om fråga särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren icke är bunden av kollektivavtal, är arbetsgivaren förhandlingsskyldig enligt 11 och 12 §§ mot den organisationen.

 

Alternativtexten
13 §
Förhandling före arbetsgivares

beslut, när arbetsgivaren inte

är bunden av kollektivavtal

med arbetstagarorganisationen

När hos arbetsgivaren finns en arbetstagare som är medlem i en arbetstagarorganisation, som arbetsgivaren inte är bunden av kollektivavtal med: Ifall arbetsgivaren planerar en viktig ändring av arbetsförhållandena eller anställningsförhållandena för arbetstagaren, skall arbetsgivaren ta upp förhandling med arbetstagarorganisationen och föra förhandlingen till slut innan arbetsgivaren fattar beslut om ändringen.

Ifall arbetsgivaren avser att fatta eller verkställa beslut i annan fråga som rör arbetstagaren, har arbetstagarorganisationen rätt till förhandling med arbetsgivaren. Om arbetstagarorganisationen begär det, är arbetsgivaren skyldig att förhandla med organisationen, innan arbetsgivaren fattar eller verkställer beslutet.
I sådana undantagsfall som anges i 11 och 12 §§ får arbetsgivaren fattaoch verkställa beslutet före förhandling.

 

Originaltexten
14 § Finns lokal arbetstagarorganisation, skall förhandlingsskyldigheten enligt 11 — 13 §§ fullgöras i första hand genom förhandling med denna.
    Uppnås icke enighet vid förhandling enligt första stycket, skall arbetsgivaren på begäran förhandla även med central arbetstagarorganisation.

 

Alternativtexten
14 §
Arbetstagarsidans rätt

till central förhandling

När en arbetsgivare är skyldig att förhandla före beslut enligt 11 — 13 §§ och när det finns en lokal arbetstagarorganisation:

Arbetsgivaren skall i första hand förhandla med den lokala arbetstagarorganisationen.

 

Om arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen inte enas vid förhandlingen:
Arbetstagarsidan har rätt till central förhandling. Ifall den lokala eller den centrala arbetstagarorganisationen begär det, är arbetsgivaren skyldig att förhandla även med den centrala organisationen.

 

Testets innehåll och uppläggning
Alternativtexten utvärderades sedan genom att begripligheten hos denna och originaltexten testades. Detta gjordes med hjälp av praktikfall och frågor som syftade till att mäta några olika medborgargruppers funktionella begripande av medbestämmandelagen. Genom praktikfallen och frågorna beskrevs olika

 

slag av tänkbara utgångssituationer och läsavsikter. Försökspersonerna var sammanlagt 264 stycken och företrädde tre olika läsargrupper: AMU-elever, fackliga företrädare och juridikstuderande. Vid undersökningen fick hälften av försökspersonerna originaltexten och hälften alternativtexten.
    Som tidigare har nämnts syftade Gunnarssons omarbetning av texten i första hand till att ersätta originaltextens domstolsperspektiv med ett parts- eller medborgarperspektiv eller, annorlunda uttryckt, att ersätta en kontrollerande funktion med en handlingsdirigerande. Huvudsyftet med testet blev därmed att mäta perspektivskiftets effekt för olika läsargrupper vid olika handlingsinriktade läsuppgifter.
    Testet bestod av sex praktikfall med sammanlagt fjorton frågor och fyra följdfrågor. Praktikfallen, som beskrev fall som hade inträffat eller kunde inträffa i verkligheten, utarbetades med hjälp av juridiska handböcker, domstolsreferat, broschyrer och böcker från fackförbunden. De beskrev samtliga klara lagfall, d. v. s. sådana som det fanns svar till i de aktuella MBL-avsnitten. Frågorna bestod dels av öppna frågor, d. v. s. sådana till vilka försökspersonerna själva fick formulera svar, dels av frågor som skulle besvaras med ja eller nej.
    Testet genomfördes i de olika gruppernas lektions- och studiesalar. Sedan grupperna fått en kort introduktion delades testet ut på så sätt att varannan person fick originaltexten och varannan alternativtexten. Ingen fick veta vilken version han fått. Efter 60 minuter avbröts testet och materialet samlades in.
    Det första steget i bearbetningen av svaren utgjordes av en bedömning av svarens korrekthet. Gunnarsson bedömde härvid först varje svar med avseende på lokaliseringen av fallet och på de slutsatser som dragits. Med utgångspunkt i de enkla variabler som då erhölls skapade hon sedan kombinationsvariabler som angav korrekthetsgraden hos svaret som helhet.
    Nästa steg i svarsbearbetningen bestod av en kategorisering av felsvaren. Syftet med detta moment var främst att försöka ringa in olika slags svårigheter vid lagtextläsning. Gunnarsson försökte vid denna kategorisering knyta svårigheterna till antingen sökfasen i läsningen eller slutsatsfasen. Också sådana frågor som koppling mellan praktikfallet och enskilda textställen i lagtexten samt kunskap om textstruktur och lästeknik berördes.
    Gunnarsson fann att alternativtexten för samtliga grupper hade lett till en högre genomsnittlig andel rätta svar. Högst låg siffran för AMU-gruppen som visade en genomsnittlig ökning på 11 %. Motsvarande siffror för jurist- och fackgrupperna var 7,7 resp. 5,8 %.
    Vad sedan gäller antalet besvarade frågor framkom inte någon skillnad mellan dem som haft originaltexten och dem som läst alternativtexten. Textbearbetningen hade alltså inte lett till att det gick snabbare att besvara frågorna.

 

Alternativtexten begripligare
Gunnarssons slutsats blev att det klart visats att alternativtexten varit begripligare än originaltexten för de testade grupperna. Alternativtexten kunde dock knappast anses lätt; enligt Gunnarsson torde det finnas utrymme för ytterligare förbättringar.
    Gunnarsson uppställde i sitt arbete ett antal hypoteser om lagtextläsningen och lagtextförståelsen som konkretiserades i en läsmodell. I denna antogs

 

lagtextläsningen innehålla två faser, en sökfas och en slutsatsfas. Förståelsen av texten antogs bestå i en serie kopplingar mellan utgångssituationen och texten. Gunnarsson skilde härvid mellan ett identifikationsled och ett implikationsled.
    Testresultatet undersöktes också med hänsyn till dessa hypoteser. Utgångspunkten var härvid den analys av felsvaren som gjordes med inriktning på att finna de olika svårigheterna i lagtextläsningen. Gunnarsson fann att de läsare som funnit rätt lagrum också i flertalet fall dragit rätt slutsats. Felsvaren kunde knytas främst till svårigheter vid sökfasen.
    Enligt Gunnarsson ger analysen stöd för antagandet att lagtextförståelse till väsentlig del är en kopplingsprocess. Det finns också ett samband mellan kunskapskrav och lässvårigheter. Den väsentligaste svårigheten här låg i att skilja närliggande fall åt.
    Svårigheterna vid textläsningen var i stort sett desamma för AMU-eleverna och de fackliga representanterna. Juristgruppen hade betydligt mindre svårigheter, men de svårigheter som förekom var av samma slag och rangordnade på samma sätt som i fråga om de övriga grupperna.
    Gunnarsson fann att alternativtexten medförde en förbättring i fråga om samtliga slag av lässvårigheter utom sådana som gällde lästeknik. Hon fann särskilt stor effekt i fråga om bedömningar i slutsatsfasen.
    Ett delsyfte med undersökningen var att undersöka sambandet mellan läsarbakgrund och lagtextbegripande. Gunnarsson fann här ett positivt samband mellan goda testresultat och utbildning, lagtextkunskap och facklig erfarenhet, medan det däremot rådde ett negativt samband mellan testresultaten och faktorn yrkesverksamhet.

 

Slutsatserna
Gunnarssons slutsatser av undersökningen är följande. Hon beskriver MBL:s funktion som handlingsdirigerande med medborgare och medborgargrupper som primärmottagare och menar att den textbearbetning som hon gjort utifrån detta synsätt har ökat textens funktionsduglighet. Hon anser att andra likartade lagar skulle vinna i begriplighet genom en motsvarande bearbetning; hon hävdar emellertid som en rimlig utgångspunkt för fortsatta undersökningar att också mer domstolsorienterade lagar skulle vinna i begriplighet genom en omskrivning av det aktuella slaget.
    Gunnarsson konstaterar vidare att även om hennes omarbetning av MBL gjort texten begripligare, är alternativtexten ändå långtifrån lätt. Hon gör här det antagandet att lagtextens begriplighet skulle öka ytterligare om den mera radikalt närmade sig medborgarens normala funktionsperspektiv. Frågor som enligt Gunnarsson behöver undersökas i detta sammanhang är om man kan bryta de grundläggande lagtextkonventionerna i fråga om urval och disposition av regler; en åtgärd som nämns är att flytta över mer material från propositionstexten till lagtexten.
    Avslutningsvis slås fast att begripligheten kan öka ytterligare om man radikalt förändrar de djupare textnivåerna. Gunnarssons fortsätter sitt arbete inom projektet Lagar och begriplighet med denna inriktning.

 

Resultaten och verkligheten
Det arbete som redovisas i Gunnarssons studie utgör således ett inledande skede i ett större projekt. Att det har begränsats i olika hänseenden är därför

 

naturligt. Detta medför emellertid att man knappast i någon större utsträckning kan hämta vägledning för det praktiska textförfattandet i de resultat som hon nu lägger fram.

 

Typografi som komplicerar mer än den underlättar
Gunnarssons texter förefaller ofta onödigt omständliga; bl. a. har strävandena efter en uniform uppbyggnad av paragraferna inte sällan resulterat i omvägar till tankeinnehållet. Vidare kan man ställa sig tveksam till att låta textens logiska struktur avspegla sig i typografin. Det finns anledning att tro att en sådan metod kommer att komplicera textförfattandet mer än den kommer att underlätta för läsaren. Metoden är inte heller riskfri; man ser framför sig rättstvister där parterna grundar sina lagtolkningar på att lagstiftaren har använt den ena eller andra stilsorten.

 

Knapphet inget värde i sig
Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka att det inte är ett värde i sig att hålla lagtexterna så korta som möjligt. Det traditionella knapphetsidealet, som innebär att varje ord i lagtexten är till brädden mättat med innehåll, resulterar ofta i att stora delar av detta innehåll blir för alltid förborgade för lekmannen och svårfunna också för den jurist som inte hämtar omfattande hjälp ur förarbeten och lagkommentarer. De hittillsvarande erfarenheterna av lagtextmodernisering visar att textmängden ofta ökar, när man vill förbättra begripligheten. Om man, för att ta ett enkelt exempel, löser upp en lång och invecklad mening i flera korta, kan man knappast undgå att öka det totala antalet ord. Om operationen görs på ett korrekt sätt, råder det emellertid inte någon tvekan om att den gör texten betydligt mera begripligför både lekmän och jurister.

 

Ytspråkliga ändringar ger faktiska vinster
Gunnarsson hävdar att sådana förändringar i texten som gäller syntax, ordval och ordformer inte ökar dess begriplighet. Även om hon skulle ha rätt i detta, ger resultatet av hennes förtest emellertid stöd för uppfattningen att sådana "ytspråkliga" åtgärder gör att läsningen går snabbare och upplevs som mindre mödosam. För dem som yrkesmässigt sysslar med att läsa och tillämpa författningstext är detta väsentliga vinster. Redan små tidsvinster för varje läsare kan leda till stora besparingar om det är fråga om en ofta tillämpad författning.
    Jag vill emellertid dessutom ifrågasätta om Gunnarssons undersökning av några få paragrafer i en enda, ganska nyligen skriven lag verkligen ger tillräckligt stöd för ett generellt påstående att textbearbetningar av ytspråklig natur inte ökar textens begriplighet också i den meningen att dess användbarhet i konkreta situationer ökar.
    Det bör här understrykas att ytspråkliga åtgärder inte är detsamma som ytliga åtgärder. En ytspråklig bearbetning kan naturligtvis till en del bestå i att föråldrade ord och uttryck byts ut mot mera välkända motsvarigheter hämtade från modern sakprosa; viktigare är emellertid det arbete som gäller meningsbyggnaden och de olika lagrummens uppbyggnad i stort. Det finns exempel på att man i detta arbete har klarlagt och kunnat avhjälpa logiska och systematiska brister hos en text som gjort den mycket svår eller t.o.m. omöjlig att förstå. Även när de ursprungliga texterna inte ser ut på det sättet

 

resulterar den ytspråkliga bearbetningen, vågar jag nog hävda, i att texterna genomgående blir lättare att tillägna sig och att tillämpa.

 

Mer forskning om disposition och urval behövs
Härmed är emellertid inte sagt att man inte skulle kunna gå längre med att förändra lagtexterna i syfte att öka deras begriplighet. Gunnarssons fortsatta arbete kommer kanske att kasta ljus över en del frågor som hittills har ägnats ganska liten uppmärksamhet men som har stor betydelse i sammanhanget. Jag tänker här på sådant som urvalet av det material som tas in i texterna, dessas disposition i stort och fördelningen av stoffet mellan paragrafer och stycken samt kopplingen mellan olika regler och regelsystem bl. a. genom hänvisningar av olika slag.
    Lagtextskribenternas verksamhet styrs här av ett antal oskrivna regler som de knappast själva är till fullo medvetna om. Lagskrivandet bygger i hög grad på traditioner inom varje departement vilka inte sällan skiljer sig åt sinsemellan. De olika kulturerna bevaras bl. a. genom att sakliga ändringar i ett regelsystem ofta får formen av ändringar i en redan existerande författning samt genom att äldre författningar får tjäna som förebilder för nya. En närmare belysning av principerna för lagförfattandet och lagtexternas uppbyggnad skulle säkerligen vara av stort värde för arbetet med att öka lagtexternas begriplighet.

 

Begriplighet ett komplicerat begrepp
En diskussion i frågan om den ena texten är begripligare än den andra underlättas naturligtvis, om diskussionsdeltagarna är något sånär överens om vad de menar med begriplighet. Jag kan här ansluta mig till Gunnarssons ståndpunkt att frågan om en texts begriplighet måste bedömas utifrån läsarens behov och hans mål med sin läsning. Detta innebär att begreppet begriplighet har en annan innebörd i fråga om en diktsamling än beträffande en bruksanvisning för persondatorer. I de fall där en och samma text har olika funktioner för olika läsare kommer också begriplighetsbegreppet att ha varierande innebörd.
    När man i den allmänna debatten klagar över att en ny lag är svårbegriplig menar man ofta att den är så omfattande och innehåller så många detaljerade bestämmelser att det är svårt att snabbt få en överblick över regelsystemet, t. ex. för att få reda på om den gäller en själv eller inte. Den som skall tillämpa lagen i en konkret situation och efter ett visst letande bland bestämmelserna hitter en som ger klart och entydigt besked om vad som gäller just i sådana situationer är däremot sannolikt mindre benägen att beteckna lagen som svårbegriplig. Om textmängden är så stor att letandet tar orimligt lång tid, kommer emellertid troligen också denna kategori läsare att klaga.
    Omvänt kan en allmänt hållen ramlag förefalla mycket lättillgänglig för den som söker allmän orientering på området men ge mycket liten vägledning åt den som vill lösa ett visst problem.

 

Missförstår Gunnarsson lagens funktion?
Gunnarsson har vid sin undersökning av MBL:s begriplighet utgått från att lagen i första hand skall läsas av den som primärt berörs av den och att dennes mål med läsningen skall vara att lösa konkreta rättsliga problem. Denna utgångspunkt är inte så självklar som den kan förefalla vid första

11—53-162 Svensk Juristtidning

 

anblicken, och man hade gärna sett en närmare diskussion kring den. Man kommer här in på sådant som författningstexternas funktion i rättsordningen och de olika sätten att sprida information om innehållet i gällande rätt. Dessa frågor ligger till stor del utanför det språkvetenskapliga området, men de är centrala i varje diskussion om författningstexternas begriplighet.
    Problematiken kan kanske belysas genom följande exempel. Vem är bäst rustad i en tvist där en arbetstagarföreträdare påstår att en viss konkret åtgärd av arbetsgivaren borde ha föregåtts av samverkansförhandlingar enligt MBL; är det arbetstagarföreträdaren, som har beväpnat sig med en lagtext utformad enligt Gunnarssons principer, eller är det arbetsgivaren, som i sin hand har en enkel broschyr från sin branschorganisation som refererar lagtexten, kortfattat redogör för lagmotiven, innebörden av de relevanta rättsfallen och huvuddragen i eventuella kompletterande kollektivavtal samt beskriver organisationens policy i frågor av det aktuella slaget?

 

Lagtexterna kan aldrig bli uttömmande
    Detta exempel leder i sin tur fram till frågan om det på många områden — däribland arbetsrättens — över huvud taget är realistiskt att räkna med att lagtexterna skall kunna utformas på sådant sätt att de konkreta rättstvister som uppkommer i någon mera betydande utsträckning kan klaras ut med hjälp enbart av lagtexten.
    Det kan nog hävdas att texten både i MBL och i åtskillig annan lagstiftning ofta har till uppgift att peka ut och avgränsa olika problem och att ange i vilken riktning lösningarna står att finna snarare än att tala om exakt hur man skall förhålla sig i olika konkreta situationer. Den kompletterande informationskälla som i första hand förutsätts i MBL är kollektivavtal; andra viktiga kompletteringar finner man i förarbetena och i rättspraxis. Den s.k. ramlagstiftning som förekommer på många områden måste fyllas ut av föreskrifter på lägre konstitutionell nivå — av regeringen, av centrala myndigheter, av kommuner — för att bli praktiskt användbar. Också tillämpningsråd av centralamyndigheter är vanliga. Det är här fråga om ett medvetet politiskt ställningstagande i frågan om vad som i det särskilda fallet är den lämpligaste fördelningen av rättsskapande verksamhet mellan olika aktörer inom det aktuella området.
    Också i de fall där lagstiftaren har haft ambitionen att vara så fullständig som möjligt, t. ex. på straffrättens område, har det visat sig omöjligt att täcka in hela den mångskiftande verkligheten med hjälp av lagtexten om man vill att denna skall behålla en rimlig grad av överskådlighet; även här är förarbeten och rättspraxis nödvändiga hjälpmedel när man vill klarlägga innebörden av gällande rätt.

 

Valet av perspektiv är ofta en politisk fråga
Inte heller Gunnarssons tes att man bör ersätta lagtexternas domstolsperspektiv med ett medborgarperspektiv är oproblematisk, även om man bortser från svårigheterna att bestämma vad som utmärker det ena och det andra perspektivet. I fråga om MBL ställs man t. ex. inför valet mellan två tänkbara medborgarperspektiv, ett arbetsgivarperspektiv och ett arbetstagarperspektiv. Inom ramen för arbetstagarperspektivet kan man i sin tur urskilja ett organisationsperspektiv och ett individperspektiv. Att fullt ut tillgodose alla berörda intressenters krav i en och samma text är uppenbarligen ofta inte möjligt. Valet av perspektiv blir då i hög grad en politisk fråga.

 

    Att det förhåller sig på det sättet kan illustreras också med följande kanske något tillspetsade exempel. Vilken bör vara den primära uppgiften för texten i skatteförfattningarna: att styra myndigheterna i deras arbete med att åstadkomma en rättvis och likformig taxering, att klargöra för medborgarna hur de skall göra för att minimera sin skatt eller att vägleda dem som vill betala "rätt" skatt?

 

Andra informationskällor ofta bättre än lagtexten
Även om det således finns goda skäl att avvisa uppfattningen att författningstexten ensam skall kunna ge alla berörda all den vägledning som behövs, har man därmed naturligtvis inte sagt att det är meningslöst att försöka göra författningstexterna begripligare; självfallet är detta under alla förhållanden en utomordentligt viktig arbetsuppgift. Man tvingas emellertid konstatera att man måste göra mycket annat också. Förmodligen kommer det ofta att visa sig att handböcker, broschyrer och annat liknande informationsmaterial är de bästa hjälpmedlen när man vill förmedla kunskap till allmänheten om allt det som tillsammans utformar gällande rätt på ett visst område — författningstext på olika konstitutionella nivåer, uttalanden i propositioner och utskottsbetänkanden, domstolspraxis, kollektivavtal, handelsbruk etc. Det är för att ta ett vardagligt exempel förmodligen för de flesta — kanske också för en del regeringsråd — enklare att deklarera med hjälp av riksskatteverkets färgglada broschyr än direkt med stöd av aldrig så välskrivna skatteförfattningar.
    Det finns nog anledning att i detta sammanhang ägna någon tankeverksamhet åt det förvånande förhållandet att medborgarna i så stor utsträckning följer lagarna, trots att man så gott som aldrig ser någon av dem slå sig ned med Svensk författningssamling för att studera de senaste reglerna. Uppgiften att informera om rättsreglernas innehåll har i allt väsentligt blivit en uppgift för myndigheternas och de olika organisationernas informationsavdelningar, för massmedier och bokförlag och för andra professionella informationsspridare. I själva verket är det inte bara allmänheten som får sin författningskunskap på detta sätt. Också beslutsfattarna inom förvaltningsmyndigheterna förlitar sig i stor utsträckning på andrahandsinformation.

 

Målet för lagtextförfattandet:
Begriplighet för myndigheter och vidareinformatörer
Om man beaktar detta förhållande och också tycker att det är en lämplig eller t. o. m. nödvändig tingens ordning i ett komplicerat modernt samhälle, träder andra sidor av begriplighetsproblematiken i förgrunden än de som behandlas i Gunnarssons studie. Målet blir då ofta att utforma författningstexterna på ett sådant sätt att de blir maximalt användbara dels för de myndigheter — bland dem domstolarna — som tillämpar dem direkt, dels för de personer som yrkesmässigt sprider kunskap om rättsreglernas innehåll genom att författa handböcker, broschyrer, tidskriftsartiklar och annat informationsmaterial.
    I andra fall är däremot Gunnarssons utgångspunkt att själva författningstexten skall läsas och begripas av allmänheten säkert den riktiga. Detta kan bekräftas av alla som tagit körkort eller avlagt skepparexamen.
    Att en författningstext i första hand utformas med hänsyn till domstolar och vidareinformatörer innebär naturligtvis inte att allmänhetens krav på mera lättlästa författningar eftersätts. En förutsättning för att en författningstext skall duga som informationsunderlag är att den är skriven på ett sådant språk

 

att den utan större förändringar kan användas av informationsspridarna; något som är särskilt viktigt är att man kan använda författningstextens terminologi också i informationsmaterialet. Även när man skriver för den målgrupp som jag nu har nämnt, måste man således i hög grad tänka på allmänhetens krav på texten.
    Detta är viktigt också av den anledningen att såväl rättssäkerheten som respekten för medborgarna kräver att det skall vara möjligt att förstå en författningstext när den möter medborgaren i olika sammanhang, t. ex. i en myndighets beslutsmotivering.
    Om man uppfattar lagskribentens uppgift på det sätt som jag nu har nämnt, kommer tyngdpunkten i arbetet på att fa fram begripligare författningstexter att läggas på de åtgärder som Gunnarsson beskriver som ytspråkliga, t. ex. förändringar i fråga om syntax och ordval. Uppgiften att göra en mer radikal omstrukturering av det totala material som utformar gällande rätt på ett visst område kommer i stället att lämnas åt vidareinformatörerna.

Claes Eklundh