W. LAURENCE CRAIG, WILLIAM W. PARK & JAN PAULSSON. International Chamber of Commerce Arbitration. New York, London och Rom, juni 1984.Oceana Publications, Inc. Bd 1–2. 892 + xxii s. US $ 200.
Förevarande verk har publicerats i den form som framgår av rubriken ovan, d.v. s. i två volymer i Oceanas serie International Commercial Arbitration i ett slags lösbladssystem. Den första volymen, som omspänner xxii + 521 sidor, utgör en löpande framställning indelad i 38 kapitel, vilka grupperats inom sex avdelningar och uppdelats i sju var för sig paginerade häften, medan den andra volymen innefattar ytterligare sju häften omspännande totalt 371 sidor, vilka innefattar sex bilagor ävensom ett omfattande sakregister. Den första volymen, som alltså utgör en monografi, utgives jämväl av Internationella Handelskammaren i Paris ("ICC"). Anm. har hittills mottagit och studerat endast den av Oceana publicerade versionen.
Boken utgör ett värdefullt, om än ej prisbilligt,1 tillskott till den snabbt växande litteraturen om internationell skiljedomsrätt. Den är skriven i en lättsam och elegant stil som, ehuru den ofta tangerar konversationsmässig informalitet och skulle ha vunnit på viss uppstramning, likväl utgör en behaglig kontrast till något tyngre och mer svårtillgängliga böcker i ämnet såsom t. ex. Robert & Carbonneau, The French Law of Arbitration (1983).
Två av författarna är delägare i den amerikanska advokatfirman Coudert Frères i Paris; den ene av dem (Jan Paulsson) är svensk. Den tredje författaren är den amerikanske professorn William W. Park, verksam vid Boston University.
Som framgår av bokens titel är dess ämne skiljeförfaranden inom ramen för Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente ("ICC-förfaranden" resp. "reglementet"). Förf har djupgående erfarenhet därav i det de
sammantaget varit engagerade i ett 40-tal sådana processer; Craig är därjämte ledamot av Court of Arbitration. Craigs och Paulssons bakgrund som praktiker har satt djupgående spår i texten, vilken alltigenom präglas av rationalitet, realism och praktisk saklighet.
ICC-förfaranden har hittills huvudsakligen behandlats i sporadiska artiklar och notiser samt i broschyrer och pamfletter utgivna av ICC, delvis utgörande kommentarer till reglementet. De svenska bidragen i det senare hänseendet har haft stor tyngd.2 För första gången kommenteras och beaktas i den här anmälda boken i bearbetad form, i ett sammanhang och på engelska språket dels allt tidigare offentliggjort material av direkt eller indirekt relevans för ICC-förfaranden, dels en stor mängd uppgifter och synpunkter samt visst primärmaterial som aldrig tidigare publicerats och därför har ett unikt intresse. Därtill kommer att, ehuru boken angives behandla endast ICC-förfaranden, den i själva verket går vida längre genom att i systematisk form uppmärksamma alla skiljedomar, respektive rättsfall rörande skiljedomar, vilka under många år publicerats i Yearbook Commercial Arbitration respektive Journal du droit international och en mängd andra källor. Därigenom har verkets titel kommit att framstå som modest. En mer adekvat titel skulle ha varit "Internationell skiljedomsrätt, med tonvikt på ICC-förfaranden".
I den första av de sex avdelningarna (Part I) avhandlas de allmänna principerna för ICC-förfaranden, den institutionella ramen och kostnaderna. Häri behandlas statistiska uppgifter av sedvanligt slag för åren 1980–1982, vilka dokumenteras i en bilaga; de är givetvis redan föråldrade, men boken skulle ha publicerats redan under sommaren 1983. Bland bilagorna välkomnar man en omräknad version av de skiktade tabellerna för beräkning av administrativa avgifter respektive arvoden ur vilken man direkt kan utläsa de totala summor som är tillämpliga avseende vissa omtvistade belopp (tabell 9 i Appendix I). Förf. konstaterar att det totala antalet vid ICC anhängiga mål i januari 1983 var 595 och att den genomsnittliga handläggningstiden i ICC-förfaranden är omkring 18 månader; man har anledning att instämma i deras slutsats (§ 1.07 s. 13) att med hänsyn till alla omständigheter (såsom t. ex. att målen ofta är ytterst komplicerade) skiljedomsverksamheten vid ICC är ytterst effektiv i jämförelse med exempelvis rättegångar inför nationella domstolar: ICC-förfaranden kan därför i sanning sägas tillgodose det viktiga kriterium på rättssäkerhet, rimlig handläggningstid, vilket kommit på undantag icke minst i vårt land.
Den andra avdelningen (Part II) hänför sig till skiljeavtalet och behandlar i nio kapitel många av de frågor som kommit att stå i förgrunden för den moderna debatten, såsom skiljeavtalets giltighet, compétence de la compétence respektive separabilitetsdoktrinerna (framställningen lämnar tyvärr på denna punkt en del örigt att önska), tillämplig rätt i olika hänseenden, "arbitrability" samt olika specifika punkter vilka bör uppmärksammas vid utformningen av skiljeavtal.
Icke förvånande förordar förf. institutionell skiljedom. De framhäver med rätta professor Pierre Lalives betydelsefulla skiljedomar i Dalmiamålet, vilka också återges i sammandrag i Appendix 4 (s. 10 — 27). Frågan om partskapaci-
tet behandlas i § 5.02 och representationsproblemen i § 5.03; båda avsnitten skulle ha vunnit på en mer djupgående analys eftersom frågeställningarna tillhör de svåraste inom den internationella skiljedomsrätten.
Den tredje avdelningen (Part III) har rubriken ICC-förfaranden i praktiken och behandlar i olika kapitel inledande av skiljeförfarande, jurisdiktionsfrågor (Court of Arbitration's preliminärbedömning respektive skiljenämndernas slutgiltiga bedömning), formen för skiljenämndens tillsättande och bestämmande av platsen för förfarandet, jävsfrågor, à conto betalningar (depositioner), "terms of reference", tillämpliga procedurregler, lagval, "amiable composition", skiljedomens form, granskningen av skiljedomar inom Court of Arbitration, fastställande av kostnader samt skiljedomens ikraftträdande. Denna avdelning med dess 142 sidor är den mest omfattande i boken, om än ej den intellektuellt och vetenskapligt tyngsta. I allt väsentligt har man anledning att instämma i de ytterst praktiska och genomtänkta synpunkter på olika problem som anförs av förf. Bland ett av många exempel må nämnas att regeln i artikel 19 i reglementet av innebörd att skiljedom må meddelas av ordföranden ensam, oaktat den enligt uppgift sällan kommer till användning, i sig otvivelaktigt är en av hörnstenarna i ICC-förfaranden, ägnad att inspirera kompromisser och enighet, och att avsaknaden av en sådan regel är en allvarlig brist i UNCITRAL-reglerna (§ 19.05, s. 109). Här och var presenteras också i denna avdelning för första gången i tryck en vederhäftig och balanserad redogörelse för ständigt uppkommande problem, såsom frågan huruvida avgivande av skiljaktig mening är förenligt med reglementet (§ 19.06, s. 110-111).
Förf:s framställning ger vid handen att åtskilliga procedurfrågor inom ramen för ICC-förfaranden alltfort är förhållandevis oklara och flytande. Förf. utgår från att de supplementära regler som innehålles i de s. k. Internal Rules, vilka offentliggjordes 1980, utan vidare är tillämpliga, men deras förenlighet med reglementet kan ifrågasättas, d.v. s. part kan möjligen hävda att han ej är bunden därav. Reglerna om gränsdragningen mellan skiljedomar och beslut, respektive de om deldom och mellandom, är relativt obestämda (jfr § 19.03, s. 102—104); detsamma gäller praxis beträffande rättelse av dom och functus officio-doktrinen vid återförvisning eller upphävande av skiljedom efter talan vid nationell domstol (§ 22.05, s. 139— 142). Det ligger i sakens natur att många problem av nu berört slag ännu ej fått en slutgiltig lösning (om de nu någonsin kommer att få eller ens bör få det); förekomsten av dem bör likväl framhållas, på sätt förf. också gjort.
Det mest framträdande avsnittet i tredje avdelningen är det som gäller lagvalsfrågor. Förf. understryker att reglementets uttryckliga föreskrifter nödvändiggör tillämpning av en internationellt-privaträttslig norm; en skiljenämnd kan alltså icke direkt fastställa en materiell rättsregel (§ 17.01, s. 76). De genomgår därefter systematiskt (på denna punkt dock tyvärr med en minimal fotnotsapparat) de olika lagvalsmetoder som använts i praktiken och anger att den av skiljemän oftast använda metodiken har varit kumulation av de olika internationellt-privaträttsliga regelsystem vartill tvisten och parterna haft anknytning. Konkurrerande metoder har enligt uppgift varit konfliktreglerna på platsen för förfarandet och allmänna internationellt-privaträttsliga principer. En fjärde metod, vilken enligt anm:s åsikt i belysning av modern rättsutveckling framstår som alltmer attraktiv, är att omedelbart tillämpa viss definierad konfliktregel utan att identifiera dess specifika hemhörighet i ett
angivet nationellt rättssystem; detta sätt att nalkas problemen innebär sålunda ett slags tyst anammande av allmänna internationellt-privaträttsliga principer och skänker skiljemannen den frihet att handla under ansvar som rätteligen tillkommer honom (§ 17.03, s. 70 — 81).
Den fjärde avdelningen (Part IV), som behandlar förfarandet i egentlig mening i fem kapitel, omfattar allenast 49 sidor men innehåller enligt anm:s mening i många hänseenden flera av de mest värdefulla avsnitten i boken. Kapitlen behandlar ICC-skiljemäns sätt att fastställa fakta, skriftlig bevisning och plädering, muntliga förhandlingar, interimistiska beslut och sidoordnade förfaranden inför nationella domstolar. Dessa kapitel illustrerar hela den rikhaltiga flora av väsensskilda förfaranden som i praktiken inordnas under reglementet och som utgör belägg för den mångfacetterade karaktären och flexibiliteten i den internationella skiljeprocessen: ICC-förfaranden har blivit en smältdegel för starkt olikartade processformer avseende såväl bevisning som utnyttjande av experter och plädering och har därmed lagt en nödvändig erfarenhetsgrund för en framtida utveckling av gemensamma regler för den processuella gestaltningen av internationella tvistemålsförfaranden i hela världen. Praktiker skolade i alla rättegångssystem har funnit sig böra lära av varandra, och den av kompromisser bestående syntes som vuxit fram dem emellan i tusentals mål har i all sin variationsrikedom i gemen resulterat i att göra ICC-förfaranden allsidiga, smidiga och effektiva.
Den femte avdelningen (Part V) ugör en redogörelse i sju kapitel för nationell skiljedomslagstiftning och praxis i England, Frankrike, Sverige, kantonen Geneve, Förenta Staterna och Hongkong. Dessa avsnitt utgör icke en motsvarighet till de s.k. "national reports", som utgör regelbundet återkommande inslag i varje årgång av Yearbook Commercial Arbitration, utan sätter i fokus väsentligen frågan om skiljedomsinstitutets autonomi i förhållande till de nationella domstolarna i respektive rättssystem. Det mest intressanta kapitlet är det om Geneve, vilket utgör en vidareutveckling av professor Parks tidigare studier om tillämpningen från kantonala domstolars och den schweiziska federala domstolens sida av det s. k. Concordatets klanderregler, främst den om ogiltigförklaring av skiljedomar vilka betraktas som "arbitraires". Rättsutvecklingen härvidlag i Geneve har avsatt spår i ICC:s statistik: medan under treårsperioden 1980–1982 Geneve utgjorde sätet i 75 ICC-förfaranden (jämfört med 54 i London och 40 i Zürich, § 32.01, s. 78), var detta resultatet av ett val av Court of Arbitration i endast sex fall (och i återstoden följden av parternas föreskrifter i skiljeavtal eller annorledes), samtidigt som andra schweiziska orter av Court of Arbitration utvaldes som loci i 42 mål (§ 32.09, not 215, s. 107).
Den sjätte avdelningen (Part VI) slutligen innehåller inledningsvis ett kapitel med rubriken lex mercatoria och därefter ett kapitel om avtal vari stater är parter, ett om inflytandet av vissa internationella traktater på ICC-förfaranden samt slutligen ett om andra konfliktlösningsmekanismer än skiljeförfaranden administrerade av ICC.
Störst intresse i denna avdelning tilldrager sig det inledande kapitlet. Ett huvudtema vilket löper som en röd tråd genom hela boken är nämligen den gradvisa utvecklingen i internationella skiljeförfaranden av en svårdefinierbar men likväl mäktig ström av regler som anses normera internationella överenskommelser på affärslivets område och som kommit att betecknas som lex mercatoria. Dess främste exponent har varit, och är alltjämt, den briljante
professorn Berthold Goldman i Paris, som därjämte kunnat levandegöra sina teorier och förläna dem formell auktoritet i flera betydelsefulla skiljedomar. Han synes emellertid ha knutit termen till handelsbruk och kommersiell sedvanerätt snarare än till artikulerad rättspraxis i skiljeförfaranden.
När förf. (med anammande av denna icke helt adekvata teoretiska grundval) försöker identifiera ifrågavarande principer i sitt kapitel 35 om den s. k. lex mercatoria sätter de ofrivilligt nålen till en ballong. Deras framställning kommer att handla om en dessvärre skrumpen och intetsägande kvarleva aven gång till synes högtflygande och vackert skimrande juridiskt-teoretiskaskapelser, vilka vid vetenskaplig analys visar sig reduceras till ett dussintalantingen självklara eller ytterst luddiga juridiska axiom av begränsat värde. Ett sådant avser force majeure-begreppet och dess uppbyggnad (§ 35.03, s.4—7); ett annat valutastabiliseringsklausuler (§ 35.04, s. 8—10). Förf säger att de rättsprinciper som utgör den s. k. lex mercatoria för sin framställning skulle erfordra en hel bok men anger som densammas huvudinnehåll allenast följande teser: i) pacta sunt servanda; ii) plikten att omförhandla avtal bona fide; iii) parts konkludenta handlingar är att tolka som godkännande av ändringar av avtal; iv) bevisbördan åvilar den som framställer ett krav; v) skiljenämnd fäster ej avseende vid de ord med vilka part juridiskt definierar visst handlande; vi) användning av köpt vara innefattar godkännande därav; samt vii) part måste begränsa liden skada (§ 35.05, s. 10—12).
Tiden är uppenbarligen ännu icke mogen för en systematisk framställning av den s.k. lex mercatoria. Likväl ger förevarande bok, delvis utan att förf. själva observerar det, starkt stöd för tanken att vi befinner oss i begynnelsen av en explosiv utveckling som kan sägas vara första steget mot en internationellt-privaträttslig rättsordning vilken visserligen leder sitt ursprung till nationella rättsordningar men samtidigt frigör sig från dem och förvärvar en självständig, autonom prägel. Nyckeln därtill har varit dels själva de avtalsrättsliga instrumenten som givit upphov till vad anm. tidigare benämnt en lex consensualis, och dels förfarandereglerna.3 De internationella skiljenämnder som ständigt är verksamma i hela världen — och av vilka de flesta på den institutionella sidan givetvis arbetar i ICC-förfaranden — producerar konti-
nuerligt en ny, expansiv och kreativ judikatur. Sedan ett eller två decennier har dessa skiljedomar och beslut i skiljeförfaranden i accelererande omfattning kommit att bli publicerade, främst i Journal du droit international och Yearbook Commercial Arbitration. Detsamma gäller mål inför nationella domstolar i vilka skiljedomars giltighet underkastats prövning i klanderprocesser eller exekutionsförfaranden. För dem, vilka i likhet med förf. av den här anmälda boken själva dagligen skapar resp. har omedelbar tillgång till en myckenhet sådant i en mängd olika länder offentliggjort material, och därtill erforderliga kunskaper som medger dem att tillgodogöra sig detsamma, är primärkällorna för en framställning som den förevarande redan överväldigande. Därom bär fotnotsapparaten till boken vältaligt vittnesbörd. Till yttermera visso har förf. i Appendix 4 publicerat 25 skiljedomar i ICC-förfaranden i sammandrag eller in extenso som, ehuru de redan tryckts på andra håll likväl utgör ett värdefullt komplement till boken. Därtill har förf. i en ytterligare bilaga i starkt komprimerad form återgivit 83 utslag av nationella domstolar (varav 30 franska och 24 amerikanska) som har avseende på ICC-skiljedomar.
Det är själva förekomsten av detta fascinerande primärmaterial och den vetenskapliga bearbetningen därav som utgör kärnan i och den drivande kraften bakom en framväxande, dynamisk internationell rättsordning. Denna kommer sannolikt att i stora delar utvecklas enligt samma mönster som "common law" i Förenta Staterna där rättsfall avgjorda i ett mycket stort antal jurisdiktioner, vilkas rättssystem är suveräna, kommit att utgöra en gemensam rättskälla som förenar de disparata jurisdiktionerna utan att därigenom rubba dessas autonoma ställning. Man bör emellertid använda den internationella skiljedomsrätten (innefattande såväl processuella som materiella element) som benämning på denna nya rättsordning, vars födelseprocess vi bevittnar, i stället för att kalla den för lex mercatoria, vilken är en alltför begränsad och numera svårt belastad term.
Till detta nya rättsområde, sådant det dagligen framväxer i alla skiljedomsmetropoler, utgör förevarande verk ett utomordentligt bidrag. Boken spänner över vida områden, dokumenterar och levande gör ett ytterst omfattande rättsfallsmaterial (varav en stor del aldrig tidigare publicerats eller kan återfinnas endast i svårtillgängliga källor) och presenterar enligt en föredömlig disposition alla väsentliga aspekter på ICC-förfaranden. Den är i varje stycke genomsyrad av djupgående praktisk erfarenhet och moget, väl avvägt omdöme. Sakregistret är, liksom innehållsförteckningen, synnerligen väl sammansatt och fullständigt, vilket gör boken mycket användbar i det dagliga arbetet.
Anm. kan icke avsluta dessa rader på annat sätt än med att uttrycka en önskan att förf. må finna det praktiskt genomförbart att uppdatera sina kreativa volymer ofta och under en lång tidsperiod.
J. Gillis Wetter