Rättssäkerheten i brottmålsprocessen
Rättssäkerheten i brottmålsprocessen har nyligen blivit föremål för en ganska intensiv debatt i dagspressen och andra massmedia. Åklagarväsendet har därvid utsatts för kritik. Denna kritik har bemötts av riksåklagaren i en artikel i Svenska Dagbladet den 31 augusti 1984, rubricerad "Inga belägg för att rättssäkerheten är i fara". I samma tidning har inlägg i debatten gjorts av ytterligare ett par åklagare, en byråchef vid rikspolisstyrelsen, några advokater samt en domare. Rättssäkerheten i brottmålsprocessen är — liksom rättssäkerheten i övrig myndighetsutövning — av central betydelse för den enskilde medborgaren och bör i hög grad intressera Svensk Juristtidnings läsekrets. Nedanstående synpunkter utgör ett försök att få till stånd en debatt i ämnet även i Svensk Juristtidning. Utgångspunkten för mina synpunkter är riksåklagarens ovannämnda artikel.
    Riksåklagaren uttalar inledningsvis, att ett genomgående drag hos de massmediala yttringarna har varit att främst åklagarna gjorts till syndabockar för vad som anses vrångt i dagens rättsväsende och detta oavsett om det är riksdag och regering eller domstolarna som haft avgörandet i sin hand.
    I anledning av detta uttalande må här anmärkas, att det, enligt mångas uppfattning, under de senaste årens lagstiftningsarbete framkommit lagförslag och ibland också beslutats lagar, som tyder på att Sverige kan vara på glid ut ur rättsstaternas krets. Även den stora arbetsbelastningen hos våra domstolar synes ha fått till följd, att dessa på sina håll numera inte med samma minutiösa noggrannhet som tidigare följer de regler i processlagstiftningen som skall värna om den enskildes rättssäkerhet. Till denna utveckling har säkerligen också bidragit, att statsmakterna på senare tid kommit att ta alltför stor hänsyn till effektivitets- och kostnadssynpunkter, vilket kan ha inverkat menligt på rättssäkerheten. Vad nu sagts sammanhänger naturligtvis åtminstone delvis med den statsfinansiella situationen, för vilken regering och riksdag har det yttersta ansvaret. I ett rättssamhälle borde emellertid rättssäkerheten inte skattas i pengar utan kunna prioriteras framför åtskilliga andra uppgifter, som staten tagit på sig.
    Även advokaterna har — ehuru riksåklagaren förbigår dessa — i någon mån del i utvecklingen mot minskad rättssäkerhet. Det är nämligen inte alla advokater, som fullgör sina skyldigheter som försvarare att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt. Detta kan ibland förklaras men aldrig ursäktas av att försvararens arbete många gånger ej ersättes fullt ut.
    Den omständigheten, att massmedias uppmärksamhet kommit att riktas främst på åklagarna och ej så mycket på de lagstiftande och dömande organen, förklaras naturligtvis av att det är åklagaren som väcker åtal och driver brottmålsprocessen med yrkande att få den misstänkte fälld till ansvar. Åklagaren intar en central roll i straffprocessen och blir på grund härav föremål försärskild uppmärksamhet av massmedia. Lagstiftarens och domstolens roll i sammanhanget kommer mera i skymundan.
    Denna uppmärksamhet på åklagarens agerande är motiverad också av den betydelse åklagaren i realiteten har i processen. Åklagarens bedömningar utövar säkerligen ganska ofta ett ej oväsentligt psykologiskt tryck på domstolen. Även om det inte förhåller sig så — som en juridikstuderande vid något tillfälle lär ha yttrat — att det främsta skälet till att en misstänkt blir häktad är att han anhållits av åklagaren, måste man i realiteten räkna med att åklagarens ställningstagande som sådant i frågor om frihetsberövande och andra

 

tvångsmedel ofta de facto väger tungt vid domstolens prövning av frågan.
    Riksåklagaren uttalar, att den slutliga prövningen och bedömningen i brottmålsprocessen ankommer på domstolarna. Detta är visserligen riktigt. Med hänsyn till vad ovan anförts om betydelsen av åklagarens ställningstaganden, är det emellertid för rättssäkerheten i brottmålsprocessen av utomordentlig vikt, att åklagarna, å vilka det ankommer att fatta de inledande besluten om begagnande av tvångsmedel och vilka, sedan väl någon ansetts skäligen misstänkt för brottet, har att bestämma inriktningen av den fortsatta förundersökningen, noga iakttar rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens bestämmelser om tvångsmedlens användande och förundersökningens bedrivande.
    En central bestämmelse är därvid den av riksåklagaren berörda regeln, att vid förundersökningen skall ej blott de omständigheter, som talar mot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas. Den princip åt vilken nämnda regel ger uttryck brukar kallas objektivitetsprincipen.
    Riksåklagaren framhåller, att i debatten framskymtade påståenden, att åklagaren skulle ha ett "eget intresse" av fällande domar, ter sig helt främmande för riksåklagaren. Självfallet har åklagarna ej något eget ekonomiskt intresse av fällande domar. Även om riksåklagarens egna direkta erfarenheter av processer vid allmänna domstolar ligger ganska långt tillbaka i tiden, borde riksåklagaren dock vara väl medveten om att praktiskt taget varje åklagare betraktar det som en framgång om åtalet bifalles och som en motgång om det ogillas. En dylik reaktion är helt naturligt, och de flesta åklagare tar antagligen inte en sådan motgång särskilt hårt. Det finns dock åklagare,vilka är mer än naturligt prestigebundna och vilka på grund härav, i allmänhet oavsiktligt, kan komma att åsidosätta objektivitetsprincipen.
    Härtill kommer att — såsom byråchefen Esbjörn Esbjörnson på ett utmärkt sätt skildrat i ett inlägg den 25 september 1984 i Svenska Dagbladet —lagstiftaren varit alltför godtrogen i sin uppfattning om den mänskliga naturen. Mot bakgrund av de bevis och indicier som finnes uppställer förundersökningsledaren en hypotes om vad som hänt och driver den fortsatta förundersökningen med utgångspunkt från denna hypotes. Att förundersökningsledaren aktivt söker efter omständigheter och bevis, som talar mot hypotesen, förekommer antagligen endast undantagsvis. Denna metod att arbeta efter en hypotes är helt naturlig och tillämpas ofta i andra sammanhang, ibland även inom vetenskaplig forskning. Risk finnes emellertid att även domstolen, särskilt om den tilltalades försvarare ej är tillräckligt aktiv, suggereras att vid bevisprövningen alltför lättvindigt acceptera åklagarens hypotes. Också domarna har mänskliga svagheter.
    Riksåklagaren söker med statistik visa, att rättssäkerheten ifråga om straffprocessuella frihetsberövanden ej är i fara. Man kan emellertid inte av den åberopade statistiken dra någon som helst slutsats i frågan om frihetsberövandena varit lagligen grundade eller ej. Anmärkningsvärt är dock, att antalet anhållanden är ungefär tre gånger så stort som antalet häktningsframställningar samt att beträffande de anhållanden, som icke följts av häktningsframställning, den misstänkte i inte mindre 75 % av fallen varit berövad friheten under längre tid än ett dygn, d. v. s. längre än den tid som i vissa länder utgör maximitiden för frihetsberövande utan prövning av domare. Tilläggas bör att det också förekommer att åklagaren häver anhållningsbeslutet först under den

 

tid, som förflyter mellan häktningsframställningens avgivande och häktningsförhandlingen inför domaren, i regel högst fyra dagar men ibland av hänsyn till mellankommande arbetsfria dagar under ytterligare en eller ett par dagar.
    Eftersom de i rättegångsbalken stadgade förutsättningarna för anhållande — med visst synnerligen snävt utformat undantag vilket, rätt tillämpat, måste sakna betydelse i statistiksammanhang — är desamma som förutsättningarna för häktning, skulle man kunna frestas att av statistiken i motsats till riksåklagaren dra den slutsatsen, att åtskilliga anhållningsbeslut ej är lagligen grundade. Det torde nämligen vara ganska väl känt, att det ibland förekommer att anhållningsinstitutet begagnas som ett medel att få fram ett erkännande av den misstänkte. Även om ett sådant erkännande måste antagas oftast vara riktigt, finns dock exempel på att detta ej alltid är fallet. Under alla förhållanden saknar den nu berörda tillämpningen stöd i lag.
    Emellertid kan man inte, som ovan nämnts, enbart av statistiken dra någon säker slutsats i ena eller andra riktningen, huruvida anhållningsinstitutet i praxis tillämpas i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser eller ej. Vad som i statistiken framkommit om frekvensen av anhållningsbeslut, som ej följts av häktningsframställning, borde emellertid föranleda riksåklagaren, såsom ansvarig för ledningen av åklagarväsendet i riket, att företaga en granskning av i vart fall sådana anhållningsbeslut, som utan att det kommit till häktningsförhandling inneburit frihetsförlust för den misstänkte under längre tid än ett dygn.
    Slutligen tar riksåklagaren upp frågan om beviskraven i brottmålsprocessen och nämner därvid, att denna fråga nyligen diskuterats mellan brottmålsjurister vid två olika nordiska möten, i Helsingfors i juni och i Oslo i augusti. I anslutning härtill uttalar riksåklagaren, att något belägg för en utveckling i riktning mot en sänkning av beviskraven inte har presterats, såvitt han kan se.
    Riksåklagaren förbiser därvid, att vid mötet i Helsingfors processrättsprofessorn Lars Heuman riktat skarp kritik mot att nyligen i en uppmärksammad rättegång i Malmö fällande dom grundats på utsagor av två grova maffiabrottslingar, vilka för sina utsagor av amerikanska myndigheter erhållit befrielse från respektive nedsättning av långa fängelsestraff, som de eljest skulle ha fått undergå i USA.
    Enligt svensk lag är brottsutredningar genom begagnande av sådana s. k. kronvittnen förbjudna. Systemet tillämpas emellertid i USA. Men även där har på senare tid framkommit skarp kritik mot metoden, och en domstol har nyligen i en uppmärksammad straffprocess mot biltillverkaren John de Lorean vägrat att lägga ett kronvittnesmål av en känd brottsling till grund för en fällande dom och frikänt den tilltalade. Se Svenska Dagbladet den 19 augusti 1984 och den europeiska upplagan av den amerikanska veckotidskriften Time den 3 september 1984 (nr 36) s. 43.
    Jag vill beträffande frågan om beviskraven tillägga, att min egen erfarenhet som domare i mer än 30 år är, att utvecklingen inom svensk straffprocess under det senaste decenniet förefaller ha gått i riktning mot en sänkning av beviskraven. Åtskilliga domarkolleger av min egen generation samt rättslärda, med vilka jag diskuterat frågan, delar denna uppfattning.
    Vad ovan anförts och vad som förekommit i på senare tid av massmedia särskilt uppmärksammade rättegångar tyder på att det inte är så välbeställt med rättssäkerheten i svensk straffprocess som riksåklagaren förefaller att tro.
    Jag delar emellertid riksåklagarens uppfattning, att det ej är riktigt att göra

 

endast åklagarna till syndabockar. Ansvaret får nog delas mellan, bland andra, lagstiftare, domare och åklagare. Det är som riksåklagaren framhåller utomordentligt angeläget att det värnas om rättssäkerheten och att denna hålles under debatt. Inte bara massmedia utan alla för rättsvården och lagstiftningen ansvariga bör genom gemensamma ansträngningar söka komma till rätta med problemen. Detta bör ske utan prestigesynpunkter och missriktad kåranda.
    Åklagare ställs ofta inför svåra avvägningsproblem och svårbemästrade frågor i övrigt. Deras arbetsbörda är stor. Ett steg i rätt riktning till stärkande av rättssäkerheten i straffprocessen är utan tvekan de resursförstärkningar såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende vilka på sista sidan kommit tillstånd på åklagarsidan. Förstärkningarna avser främst den del av åklagarverksamheten, som gäller ekonomisk brottslighet. Arbetet med sådana mål ställer mycket stora krav på åklagarnas kvalifikationer. Ju bättre åklagarna blir insatta i de förhållanden som präglar affärslivet och övrig näringsverksamhet, desto mindre bör risken bli, att åklagarna i mål om ekonomisk brottslighet gör sig skyldiga till misstag, som kan bli katastrofala för den enskilde. Sådana misstag har emellertid förekommit inte bara i mål om ekonomiska brott utan även i andra brottmål. Den misstänktes rättssäkerhet är givetvis lika viktig i alla brottmål, alltifrån sådana som gäller grova vålds- och narkotikabrott till sådana som gäller en ringa men kriminaliserad trafikförseelse, vilken förnekas av den misstänkte (jfr NJA 1984 s. 181). Effekten av resursförstärkningarna sammanhänger emellertid också med lönesättningen för åklagarna och deras medhjälpare samt med marginalbeskattningen. Vidtages ej åtgärder på sistnämnda områden är risken stor att åklagarväsendet förlorar sina bästa krafter. Vad nu sagts äger tillämpning också i fråga om domarna.
    Även advokaterna ställes i straffprocessen inför svåra avvägningsproblem. En del av dessa problem sammanhänger med att advokaterna såsom rörelseidkare tvingas att driva sin verksamhet så att denna blir lönsam och alltså inte ger underskott, samtidigt som de såsom offentliga försvarare är beroende av domstolens uppfattning om skäligheten av ersättningen för försvararuppdraget. Advokatens plikt som försvarare är att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt. Trots den för åklagaren gällande objektivitetsprincipen är det uppenbarligen i praktiken omöjligt för åklagaren att annat än i mycket enkla mål beakta alla de omständigheter som är gynnsamma för den misstänkte och att tillvarata alla bevis som är till den misstänktes förmån. I övriga mål måste en advokat ofta för att kunna fullgöra sin skyldighet som försvarare själv göra utredningsarbete, som ibland kan bli mycket omfattande. Trots noga överväganden i förväg om nyttan av sådant arbete, vilken det ofta är svårt att förutse, kan det visa sig att arbetet ej leder till åsyftat resultat. Det oaktat måste försvararen vara berättigad till ersättning för arbetet och de utlägg som varit förenade därmed. Detta förbises ibland av domstolarna vid deras prövning av försvararens yrkanden, och försvararen berövas ersättning inte bara för utfört arbete utan även för utlägg för resor och annat, vilka utlägg ibland kan uppgå till betydande belopp. Detta sker i ett prövningsförfarande, vari försvararen som regel ej beredes tillfälle att yttra sig över de omständigheter, som ansetts böra föranleda nedsättning av fordrad ersättning, och ofta utan att dessa omständigheter konkret preciseras i skälen förersättningsbeslutet. Det nu sagda medför att försvararen många gånger ställes inför valet att antingen ta egna, ibland betydande ekonomiska risker eller att

 

åsidosätta sin plikt som försvarare. Detta försvararens dilemma utgör en uppenbar fara för den misstänktes rättssäkerhet, särskilt i större mål, i vilka försvararen under mycket lång tid kan bli så bunden till målet att han nästan helt förhindras att ägna sig åt andra uppdrag. I detta hänseende befinner sig åklagaren i en väsentligt bättre situation än försvararen. Även åklagaren har skyldighet att med nit och omsorg fullgöra sina åligganden. I detta, givetvis vällovliga, syfte kan åklagaren utan eget ekonomiskt risktagande föranstalta om omfattande utredningar, som sedermera visar sig ej leda till något av värde för sakens bedömande. Däri ligger i och för sig inte något fel. Men för åstadkommande av någorlunda balans i processen och, framför allt, av hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet bör det inte genom en skev ersättningspraxis försvåras för försvararen, som ändock inte har samma möjligheter som åklagaren att anlita polis och annan utredningspersonal, att fullgöra sina skyldigheter.
    Till sist må anmärkas att det i ett rättssamhälle självfallet är angeläget, att brottsligheten bekämpas kraftfullt. På senare tid har i lagstiftningsarbetet och i den allmänna debatten förekommit uttalanden, som skulle kunna tolkas så, att det från rättssäkerhetssynpunkt kunde vara "lika olyckligt att en skyldig får gå fri som att en oskyldig blir dömd". En sådan ståndpunkt är emellertid helt oförenlig med den i västerlandet allmänt godtagna principen, att den tilltalade skall frikännas, så snart minsta tvekan råder om hans skuld.
    Det är visserligen omöjligt att helt undvika, att en oskyldig person fälles till ansvar i en brottmålsprocess. Om den tilltalade nekar till brottet, åligger det emellertid domstolen att — oavsett den tilltalades antecedentia, oavsett vad som framkommit under förundersökningen och, om domstolen är överinstans, oavsett vilken bedömning underinstansen gjort — vid sin handläggning utgå från att den tilltalade är oskyldig. Först om bevisningen visar sig vara så stark, att det är praktiskt taget uteslutet att den tilltalade är oskyldig, skall fällande dom meddelas. En sådan rättstillämpning leder till att ett stort antal skyldiga personer blir frikända, men detta är ofrånkomligt om man, såvitt möjligt, vill undvika att någon blir fälld som är oskyldig. Den allmänt eftersträvade kraftfulla brottsbekämpningen får i ett rättssamhälle inte åstadkommas genom en sänkning av beviskraven, eftersom detta med nödvändighet får till följd att antalet oskyldigt dömda ökas, utan bör komma till stånd genom förstärkta och förbättrade utredningsresurser samt, kanske också, genom skärpta påföljder.

Rune Lindgren