Svensk rättspraxis

 

Straffrätt 197519831

 

 

Av professor MADELEINE LÖFMARCK2

 

Tryckfrihetsförordningen

Den besvärliga frågan om TF:s exklusivitet prövades i resningsärendet NJA 1975 s. 589. Detta är därför, trots att det inte är något brottmål, indirekt av stor betydelse för den straffrättsliga bedömningen av förfaranden med tryckt skrift. Marknadsdomstolen hade meddelat ett förlagsaktiebolag förbud vid vite att vid marknadsföring av tidningen Helg-Extra vilseleda köpare av tidningen om tidningens innehåll eller att företa annan liknande handling. Förbudet var föranlett av en löpsedel, på vilken en uppgift om en händelse i det förflutna sammanställts med en uppgift om en aktuell händelse så att intrycket blev "säljande" och klart vilseledande. Löpsedlar hör enligt TF till periodisk skrift och åtnjuter från tryckfrihetssynpunkt samma skydd som själva skriften. HD fann, att en löpsedel endast i undantagsfall kunde anses röra enbart kommersiella förhållanden — i vilka fall ansvar enligt allmän lag kunde ifrågakomma utan hinder av TF — och att den aktuella löpsedeln inte varit sådan. Frågan om ingripande mot löpsedeln föll således inom ramen för TF:s ansvarssystem; den rättstillämpning som låg till grund för marknadsdomstolens beslut stred uppenbart mot lag. Resning beviljades och marknadsdomstolens beslut undanröjdes. Se även det vid BrB 6 kap. omtalade kopplerifallet NJA 1979 s. 602.
    Omfattningen av ett i tryckt skrift begånget förtalsbrott belystes i NJA 1976 s. 150. På målsägandens yrkande hade rätten till juryn framställt frågan huruvida yttranden i tre olika nummer av en tidning, sammanställda med varandra, var brottsliga enligt TF 7: 4: 15 jämfört med BrB 5: 2. HD konstaterade, att yttranden som förekommer i skilda tryckta skrifter inte kan anses utgöra ett brott i TF:s mening men att rättens förfarande att avfatta frågan på detta sätt i enlighet med målsägandens yrkande inte kunde anses innefatta rättegångsfel.
    Alla de här nämnda rättsfallen behandlas av H.G. Axberger i doktorsavhandlingen Tryckfrihetens gränser, Sthlm 1984.

 

Brottsbalken

1 kap.
Under perioden har HD i ett flertal rättsfall haft att ta ställning till innebörden av att uppsåt krävs för ansvar. I NJA 1975 s. 230 hade en man dragit åt ett hundkoppel runt en kvinnas hals med sådan kraft att fara förelegat för hennes

 

1 Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finns i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552, 1960 s. 179 och 256, 1964 s. 65, 1967 s. 401, 1970 s. 346 och 1976 s. 1.

2 Byråchefen, docent Gillis Erenius, hade vid sin bortgång i februari 1984 påbörjat arbetet med denna rättsfallsöversikt. Hans material, som tacksamt mottagits, har varit till stor nytta vid utarbetandet av översikten (förf:s anm.). 

23—53-165 Svensk Juristtidning

 

338 Madeleine Löfmarckliv. Samtidigt hade mannen sagt: "Det är bäst att jag dödar dig". Åtal för försök till dråp ogillades av HD med motiveringen, att det inte gick att dra någon säker slutsats om huruvida mannen vid åtsnörningen velat beröva kvinnan livet, att det förhållandet att han avbrutit åtdragningen fastän han varit oförhindrad att fortsätta den i viss mån talade emot att så varit fallet samt vidare att det saknades grund för antagande att han skulle ha handlat som han gjort om han föreställt sig att åtdragningen måste orsaka hennes död. Varken direkt eller eventuellt uppsåt att döda befanns alltså styrkt. Mannen dömdes för misshandel och grov misshandel till fängelse 2 år och förvisades urriket. HD redogör i sin dom för kvinnans beteende och reaktioner efter händelsen. Hon stannade kvar i lägenheten och företog inte polisanmälan på eget initiativ. Det är oklart i vad mån HD fäst vikt härvid i sin bedömning av mannens farlighet och viljeinriktning vid gärningstillfället. Allmänt kan dock framhållas, att domstolen inte därav att en person uppfattar fysiskt våld och hot som mindre anmärkningsvärt än andra gör — kanske för att han eller hon länge och ofta exponerats för sådant uppträdande — har anledning frångå en objektiv bedömning av våldets eller hotets art. Det är vidare troligt, att den ofta slumpmässiga utgången influerar på uppsåtsbedömningen. Om kvinnan i ett fall som detta hade avlidit, skulle kanske uppsåtsbedömningen blivit en annan. När effekten inte har uppkommit finns det utrymme för en viss tvekan om fastheten i gärningsmannens viljeinriktning. — Svårigheterna att göra en hypotetisk bedömning av impuls- och affekthandlingar illustreras också i RH 131: 81 och i NJA 1978 s. 244, varom nedan vid 3 kap.
    De nämnda rättsfallen ger alla uttryck för den principiella ståndpunkt som HD intagit i NJA 1959 s. 63, att uppsåtets nedre gräns dras med hjälp av eventuellt uppsåt enligt den hypotetiska formeln. HD:s avgörande i NJA 1977 s. 630 väckte emellertid nytt liv i diskussionen om uppsåtets nedergräns och accepterande av ett s. k. sannolikhetsuppsåt. I detta fall hade B stuckit en kniv i bröstkorgen på T. T avled på grund av skadan. HD fann utrett, att T tillfogats den dödliga skadan genom ett avsiktligt knivhugg från B:s sida. Vad gällde frågan om B handlat med uppsåt att döda T anmärkte HD, att knivhugget träffat i trakten av hjärtat och utdelats med den kraft att kniven trängt 7 à 8 cm in i T:s kropp. HD yttrade därefter: "Vid avsiktligt knivhugg av detta slag måste en dödlig utgång ha för gärningsmannen framstått som praktiskt taget oundviklig". HD fann därför, att T:s död omfattats av B:s uppsåt. Två JR var skiljaktiga beträffande motiveringen. De använde sig av ett eventuellt uppsåts-resonemang som emellertid var defekt i några avseenden. (Formuleringen "måste ... antas" ger den felaktiga uppfattningen att åklagaren inte har den fulla bevisbördan — man måste kunna "hålla för visst" — och man får intrycket att en objektivt konstaterbar risk är tillräcklig, medan det förhåller sig så att gärningsmannen måste ha insett risken för effektens inträde.)
    Att tolka HD-majoritetens motivering mot bakgrund av uppsåtsdoktrinen är inte helt lätt (se härom RÅ i NJA 1980 s. 514). Rent språkligt är det fråga om ett sannolikhetsuppsåts-resonemang. Med hänsyn till tidigare rättspraxis synes dock den tolkningen föga trolig. HD torde ha åsyftat att B haft ett direkt uppsåt till effekten. Enligt mönster från tysk doktrin (se Jescheck, H.-H., Lehrbuch des Strafrechts, Allg. Teil, 3:e uppl. 1978 s. 238 ff.) synes HD ha avsett, att en effekt som för gärningsmannen framstår som praktiskt taget oundviklig, vid sidan av avsikt, också går in under begreppet direkt uppsåt.

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 339    Möjligheten att ta HD:s formulering i NJA 1977 s. 630 till intäkt för en öppning mot sannolikhetsuppsåt stängdes eftertryckligt genom HD:s avgörande i NJA 1980 s. 514. I detta rättsfall gjorde HD än en gång klart, att uppsåtets nedre gräns i svensk straffrätt dras med hjälp av hypotetiskt eventuellt uppsåt. Se ang. rättsfallet och om dolus eventualis överhuvud taget i senare nordisk rättspraxis Waaben, K., i Festskrift till Johs. Andenæs, Oslo 1982, s. 401 ff.
    I NJA 1975 s. 594 förelåg såväl kausalitets- som uppsåtsfrågor. En man hade misshandlat en annan till döds genom ett flertal sparkar mot huvudet. Det var enligt HD inte helt uteslutet, att redan den första sparken skulle lett till mannens död även om någon ytterligare misshandel inte förekommit. RÅ hade inte gjort gällande, att tt redan vid utdelandet av den första sparken haft uppsåt att döda. Genom att fortsätta misshandeln då mannen ännu var vid liv och därvid förhålla sig likgiltig till om denne skulle avlida eller inte ansågs tt emellertid ha ådragit sig ansvar för uppsåtligt dödande. Gärningen bedömdes, med hänsyn till att den företagits i stark affekt föranledd av offrets närmanden till tt:s hustru, som dråp. De sparkar som utdelades med åtminstone eventuellt uppsåt att döda utgjorde här s. k. samverkande skadeorsaker med den första sparken (som utgjorde misshandel men konsumerades av dråpet). Den brottsliga effekten, att offret dog genom att han kvävdes av det blod han inandades, föranleddes av dessa faktorer i förening. Var och en av dem skall då anses som kausal till effekten. Se om fallet Ross i SvJT 1977 s. 696 och Erenius i SvJT 1980 s. 145 f.
    Frågan om straffansvar vid rus har varit föremål för hovrättsbedömande i tre fall. I SvJT 1975 rf. s. 33 hade en onykter man riktat en kraftig spark mot en polisman. Mannen påstod sig inte ha något minne överhuvud taget av att han träffat någon polisman. HovR konstaterade, att även om han på grund av sin berusning inte uppfattat att det var fråga om en polisman, omständigheterna var sådana att han i nyktert tillstånd inte kunnat missta sig. Med tillämpning av bestämmelsen i 1: 2 st. 2 dömdes han för försök till våld mot tjänsteman. Här gällde den av ruset betingade okunnigheten — villfarelsen — inte vad som skulle bli effekten av gärningen utan ett s.k. gärningsmoment: att offret var polis. I sådant avseende får formuleringen i 1: 2 st. 2 att av ruset "icke (må) föranledas att gärningen ej anses som brott" anses ha den innebörden, att man skall utgå från vad gärningsmannen vet/känner till när han är nykter. Man skulle kunna uttyda bestämmelsen så, att "man döms för vad man vet när man är nykter men för vad man vill när man är berusad".
    I SvJT 1978 rf. s. 49 aktualiserades frågor om s. k. patologiskt rus. Tt hade, efter avsevärd spritförtäring, nattetid berett sig tillträde till en främmande bostad och där misshandlat två personer. Till fredande från ansvar för hemfridsbrott och misshandel åberopade han, att han handlat under s.k. patologisk rus; att så varit fallet angavs i ett läkarintyg. TR godtog läkarens slutsats men dömde till ansvar och förordnade om påföljdseftergift. HovR inhämtade yttrande från socialstyrelsen, enligt vilket övervägande skäl talade för att patologiskt rus inte förelegat. I sina domskäl anför HovR, att tt bort räkna med att han av spritmängden skulle bli starkt berusad och att hans aggression då lätt skulle kunna övergå i våld. Därigenom befanns han genom eget vållande ha försatt sig i det tillstånd under vilket han begått gärningarna. Därmed blir det, konstaterar HovR, utan betydelse för ansvarsfrågan huruvida tt handlat under patologiskt rus eller ej. Genom sin argumentering i sak-

 

340 Madeleine Löfmarcksynes HovR dock i realiteten ha konstaterat att något patologiskt rus inte förelåg. Ang. indikationerna för patologiskt rus, se Røstad, H., Utvalgte emner innen strafferetten og straffeprosessen, Oslo 1981 s. 20 ff. Patologiskt rus antogs däremot i RH 176: 81. Ö hade fört bil till en biograflokal. Utanför lokalen blev han bjuden på alkohol och tog två rejäla supar. Han mindes att filmen började. Men sedan har han ingen minnesbild av vad som inträffade under kvällen. Då han senare vaknade upp i en cell på en polisstation fick han veta att han kört bil, och, som det senare visat sig, med en alkoholkoncentration i blodet av 0,64 promille. Ö åtalades för rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik samt i andra hand rattonykterhet. HovR fann, att Ö utan eget vållande kommit i ett sådant tillstånd att han vid körningen inte varit medveten om sitt handlande. Med hänsyn bl. a. härtill ogillades åtalet för rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Vad gäller andrahandsyrkandet fann Hovr utrett, att Ö frivilligt intagit sådan alkoholmängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter körningen uppgått till minst 0,64 promille. Med hänsyn tillatt han utan eget vållande kommit i sådant tillstånd att han före körningen förlorat medvetenheten om sina handlingar ansågs han inte ha haft det uppsåt som förutsätts för ansvar för rattonykterhet.
    I NJA 1975 s. 691 hade HovR samtidigt prövat och därvid i gemensam dom fastställt två tingsrättsdomar på fängelse 4 resp 2 mån. mot en tt. HD fann att domen, med hänsyn till att gemensam påföljd inte ådömts enligt BrB 1:6, inte överensstämde med lag. Domen undanröjdes och målet visades åter till HovR för erforderlig behandling. Se om fallet Welamson, Rättegång VI, 2 uppl., Sthlm 1980 s. 131.
    I NJA 1977 s. 649 togs vid valet av påföljd för grovt bedrägeribrott (osanna reseräkningar) av en överste hänsyn till att han inte blivit avskedad utan omplacerats utan någon löneförsämring. Han dömdes, trots att individualpreventiva skäl för frihetsberövande påföljd inte förelåg, till fängelse 2 mån. Samme överste dömdes i NJA 1978 s. 374, utan upphävande av nyssnämnda dom, för likartad brottslighet under en sexårsperiod före de tidigare avdömda gärningarna till fängelse 4 mån. Med hänsyn till att översten inte skulle komma att avskedas från sin tjänst ansågs fängelse böra följa. Se om fallen Gottfarb i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1978 s. 253 f. I NJA 1979 s. 524 ansågs annan påföljd än fängelse inte kunna komma i fråga för en företagsledare, som under ett antal år undandragit betydande belopp från beskattning med användande av vilseledande bokföring. HovR hade bestämt påföljden till villkorlig dom i förening med böter med hänvisning till de omständigheter som föranlett brotten — behovet att finansiera vistelse i varmt klimat för den svårt hjärtsjuka hustrun —, mannens vilja att göra rätt för sig, det betydande skattetillägg han erlagt och hans alltjämt pressande personliga förhållanden. Dessa omständigheter motiverade i HD:s dom en sänkning av fängelsestraffet i jämförelse med det av TR bestämda. Se om fallet Westerlind i SvJT 1980 s. 568 ff. och Heckscher i SvJT 1981 s. 143 f. Fängelse ansågs också erforderligt med hänsyn till allmän laglydnad för den man, som i NJA 1980 s. 417 misshandlat en biografvaktmästare. HD anförde, att misshandel som inte är ringa och som utan provokation förövas i för allmänheten upplåten lokal mot en tjänstgörande vaktmästare kräver frihetsberövande påföljd. I NJA 1981 s. 335 hade en tidigare ostraffad 19-årig yngling begått en serie grova rån- och stöldbrott, bl. a. väpnat rån mot en bank. I TR dömdes han till fängelse 1 år 6 mån. HovR ändrade påföljden till skyddstill-

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 341syn med hänvisning till hans ungdom och risken att ett långvarigt frihetsstraff skulle äventyra den återanpassning som påbörjats. HD fann emellertid brottsligheten så svår och omfattande, att ett fängelsestraff — även med beaktande av hans ungdom och psykiska särdrag — framstod som ofrånkomligt av hänsyn till allmän laglydnad. Det förhållandet att tt meddelades näringsförbud i 3 år fick i NJA 1983 s. 163 inverka på straffmätningen (för grovt skattebedrägeri, bokföringsbrott m. m.) endast i ringa mån. Påföljden bestämdes till fängelse 8 mån.
    I ett stort antal refererade fall har individualpreventiva skäl ansetts böra föranleda icke frihetsberövande påföljd. En man som gjort sig skyldig till misshandel och stöld vid 20 års ålder dömdes i NJA 1975 s. 768 till skyddstillsyn förenad med dagsböter. HD fann det uppenbart, att ett fängelsestraff skulle väsentligt försämra utsikterna för hans framtida sociala anpassning. Skäl att döma till icke frihetsberövande påföljd ansågs i NJA 1976s. 334 föreligga i mål om ansvar för mened. Tt var en 25-årig kvinna, som kommit i ordnade förhållanden efter att i flera år ha missbrukat narkotika. JR Conradi var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde, att uppställandet av presumtion mot kriminalvård i frihet och för fängelse vid vissa brott — som skett vid rattfylleri — enligt hans mening stred mot idén bakom BrB 1: 7 och att i förevarande fall de individualpreventiva skälen talade för kriminalvård i frihet medan de allmänpreventiva kraven inte kunde motivera fängelse. Individualpreventiva skäl ansågs i NJA 1977 s. 521 tala starkt emot att en man som gjort sig skyldig till misshandel och våldsamt motstånd ådömdes frihetsberövande påföljd. En lyckosamt påbörjad rehabilitering skulle spolieras av fängelsestraff. Istället dömdes han till skyddstillsyn jämte dagsböter. I NJA 1977 s. 535 ansågs omständigheterna påtagligt tala emot frihetsstraff för två makar, som gjort sig skyldiga till skattebedrägeri vid deklaration av realisationsvinst på fastighet. JR Conradi erinrade om sin i NJA 1976 s. 334 anförda ståndpunkt, att presumtion mot kriminalvård i frihet vid vissa brottstyper strider mot idén bakom stadgandet i BrB 1: 7. En man som gjort sig skyldig till skattebedrägerier i syfte att möjliggöra hälsoresor för sin hustru som led av psoriasis och ledgångsreumatism ådömdes i NJA 1978s. 480 villkorlig dom. I domen hänvisades bl. a. till att han påförts skattetillägg om sammanlagt drygt 30 000 kr. JR Conradi yttrade i en skiljaktig motivering: "På det hela taget är hans brott att betrakta som ett ganska typiskt utslag av den trista och alldagliga ekonomiska kriminalitet av inte alltför allvarligt slag som kännetecknar nutidens samhälle. Om (Z) istället under såvitt möjligt motsvarande förhållanden hade förskingrat samma belopp, skulle det knappast ha varit tal om annat än att han skulle få kriminalvård i frihet." Skyddstillsyn ansågs i NJA 1979 s. 418 kunna, som den individualpreventivt lämpligaste påföljden, ådömas en 26-årig man som begått tillgreppsbrott av kvalificerat slag. Se om fallet Westerlind i SvJT 1980 s. 568 ff. och Heckscher i SvJT 1981 s. 143 f. Att föra in narkotika på anstalt inom kriminalvården är, konstaterade HD i NJA 1980s. 237, från allmän synpunkt mycket allvarligt. Men den 19-åring (vid gärningarna) som dömdes härför i fallet hade begått gärningarna av missriktad vilja att "hjälpa" en kamrat och utan vinstintresse. De individualpreventiva skälen ansågs därvid kunna tillmätas sådan avgörande styrka att påföljden kunde stanna vid skyddstillsyn och dagsböter. En man i 30-årsåldern dömdes i NJA 1980 s. 334 till skyddstillsyn för stöld resp. grov stöld från två arbetsgivare. Tillgreppen hade visserligen skett systematiskt under lång tid och avsett betydande värde. Mannens sköra psykiska läggning bedömdes dock, tillsam-

 

342 Madeleine Löfmarckmans med vad som i övrigt förekommit i målet, medföra att skälen för skyddstillsyn vägde över det för fängelsestraff talande kravet på upprätthållande av allmän laglydnad.
    Se även rättsfall vid 26-28 kap.

 

2 kap.
Ett i Nederländerna begånget narkotikabrott (innehav) kunde i NJA 1983 s. 425 inte anses förövat mot Sverige; det fick därför enligt 2: 2 st. 3 och med hänsyn till innehållet i nederländsk strafflag inte föranleda längre frihetsstraff än fängelse 4 år. Någon skyldighet för domstolen att dessutom beakta det främmande landets straffmätningspraxis inom där givna ramar ansågs däremot inte följa av nämnda stadgande. Vid utmätande av gemensamt straff för ett brott underkastat den regeln och ett som inte är det (här förberedelse till grov varusmuggling) får, fastslog HD, den ökning av strafftidens längd som föranleds av det förra brottet inte gå utöver straffmaximum för detta brottenligt lagen på gärningsorten. HovR:s dom på fängelse 6 mån. fastställdes. I målet ansågs en lastbil, som i ordningställts för smuggling av narkotika, utgöra sådant hjälpmedel för brott som åsyftas i BrB 23: 2 st 1. I två balkar under flaket hade hål tagits upp och försetts med lock.
    I NJA 1981 s. 864, hade K, som tjänstgjorde som menig i den svenska FN-bataljonen i Ismailia i Egypten, fört jeep genom en beduinby med en alkoholkoncentration i blodet mellan 0,5 och 1,5 promille. K saknade körkort. Han brast i omsorg och varsamhet genom att färdas med för hög hastighet, till följd varav han inte hann bromsa då en kamel kom ut på vägen. K åtalades för vårdslöshet i trafik, olovlig körning och rattonykterhet. Han invände mot åtalet, att hinder för detta förelåg enär regeringens tillstånd eller bemyndigande till åtal saknades och enär enligt BrB 2: 2 st. 2 svensk lag inte var tillämplig emedan de åtalade gärningarna var straffria på gärningsorten. K anförde härutöver att undantaget i 2: 3 p. 2 inte var tillämpligt eftersom dels FN-trupp inte kunde anses vara svenska krigsmakten, dels gärningarna begåtts utanför det område som omfattades av posteringar och camp, och dels han vid tillfället inte var i tjänst utan var att jämställa med en vanlig turist. HD konstaterade till att börja med, att av 1 § lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands följer, att trafikbrottslagen är extraterritoriellt tillämplig. Som svar på en invändning från K konstaterades vidare, att någon begränsning av svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet på grund av allmänt erkända rättsgrundsatser inte förelåg i fall av förevarande slag. Vad gäller svensk domstols kompetens ansåg HD, att K under den aktuella färden måste anses ha uppehållit sig inom sådant område som avses i BrB 2: 3 p. 2. Visserligen var den zon som den svenska FN-bataljonen vid ifrågavarande tillfälle hade att bevaka mycket vidsträckt. Men inom denna zon fanns ett större antal fasta posteringar utspridda. Förflyttningar mellan bataljonsstabens förläggningsområde och dessa posteringar, liksom andra resor inom zonen, såväl inom som utom tjänsten, var frekvent förekommande. De med åtalet avsedda brotten hade begåtts på vägen mellan bataljonsstabens förläggning och den postering där K hade sin tjänstgöring. Enligt särskild författningsreglering skall den som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst anses som krigsman. Sammantaget fann således HD, att K:s brott skulle dömas efter svensk lag och vid svensk domstol.
    Under perioden har fyra fall som bedömts enligt 1957 års utlämningslag

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 343refererats i NJA. NJA 1975 s. 115 och NJA 1978 s. 671 illustrerar väl den restriktivitet som utvecklats i HD vad gäller utlämning till USA. Jfr NJA 1978 C 272. Se om rättsfallen Erenius i SvJT 1983 s. 241 ff. Sedan Sverige och USA överenskommit om ändringar i utlämningskonventionen mellan staterna, vilka ändringar trätt i kraft 24.9.1984, torde i fortsättningen utlämningslagens 9 § 3 st bli tillämpligt i samtliga fall rörande USA. Därmed torde rimligtvis de problem som rättsfallen illustrerar vara lösta. I NJA 1982 s. 520 angående utlämning till Italien var bl. a. fråga, huruvida försök till mordbrand skulle anses övervägande äga karaktären av icke politiskt brott. HD fäste därvid, i enlighet med förarbetena till 1913 och 1957 års utlämningslagar, avseende vid de objektiva omständigheterna vid brottets förövande. Mordbrandsförsöket hade riktats mot enskild egendom, det saknade samband med några pågående politiska oroligheter av typen inbördeskrig eller väpnat uppror och det framstod mer som en destruktiv skrämselaktion i missnöje över det bestående systemet än som ett verksamt led i fullföljandet av syftet att omstörta den politiska ordningen. Gärningen ansågs därmed övervägande äga karaktären av icke politiskt brott och hinder mot utlämning härför ansågs inte föreligga. I NJA 1982 s. 830 var fråga om HD på en förnyad ansökan med åberopande av viss ny bevisning kunde ompröva ett utlämningsärende i vilket hinder enligt 9 § 2 st. utlämningslagen befunnits föreligga. Så ansågs ej kunna ske, med motiveringen att det för en sådan prövning fanns skäl uppställa lika höga krav på den nya bevisningens beskaffenhet som för beviljande av resning; den nya bevisningen ansågs inte fylla dessa krav.
    Den nordiska utlämningslagen i dess lydelse fr. o. m. 1.7.1975 uppställer inte något krav på tillstånd från svensk myndighet för åtal i det land till vilket utlämning sker för annat före utlämningen begånget brott än de för vilket utlämning sker; NJA 1976 s. 113. M, som flyttade till Sverige från Finland 1970, blev svensk medborgare 1976. Under ett år, 19731974, fullgjorde han militärtjänst i Finland. Därunder begick han brott som renderade honom sammanlagt 69 dygns arrest. HD fann jämlikt 2 § nordiska utlämningslagen hinder föreligga för utlämning; NJA 1978 s. 476. Hinder enligt 6 § nordiska utlämningslagen har ansetts föreligga mot utlämning av den som enligt dom med förordnande om överlämnande till sluten psykiatrisk vård är intagen påsjukhus; NJA 1978 s. 477. Hinder enligt samma bestämmelse har ansetts möta mot utlämning av den som av svensk domstol frikänts från ansvar för brott genom dom som ännu ej vunnit laga kraft; NJA 1980 s. 28. N, som begärdes utlämnad för verkställighet till Finland, hade här i landet dömts till frihetsberövande jämte utvisning. Han hade överklagat utvisningsbeslutet till HovR. Rättegången i HovR ansågs utgöra hinder för utlämning; NJA 1980 s. 33. Se om tillämpningen i praxis av den nordiska utlämningslagen Dahlberg m.fl. i SvJT 1984 s. 597 ff., samt om den s. k. specialitetsprincipen i utlämningsrätten NJA 1983 s. 441, varom nedan vid 9 kap.

 

3 kap.
I NJA 1976 s. 183 hade HD anledning att ta ställning till huruvida tt handlat under sänkt medvetandegrad. O hade under handgemäng gett P knivhugg som ledde till dennes död. P använde vid slagsmålet, som ägde rum i ett trångt utrymme, ett borstskaft för att freda sig mot O. Med skaftet pressade han O:s huvud mot väggen. HD konstaterar, att med hänsyn till vad som upplysts i målet man måste räkna med möjligheten att O utdelat de dödande knivhuggen när han under inverkan av ett fortsatt och ökat tryck mot halsen befunnit

 

344 Madeleine Löfmarcksig i ett sådant tillstånd av sänkt medvetenhet som måste föranleda, att han fick anses fri från ansvar för P:s död. Åtalet mot O ogillades därför. Rättsfallet illustrerar således den tämligen ovanliga situation där man kan konstatera avsaknad av medvetenhet; HD fann inte annat styrkt än att O ofrivilligt utdelat de tre dödande knivhuggen.
    Det s. k. dödshjälpsmålet NJA 1979 s. 802 rörde åtal för dråp av en svårt handikappad man. Den tilltalade kvinnan hade i uppsåt att mannen skulle avlida fört in 70 barbitursyretabletter i mannens mun, vilka tabletter mannen svalt med hjälp av sockerdricka som hon tillfört honom, och omedelbart därefter — medan mannen ännu var i livet — injicerat snabbverkande insulin i hans ena armveck. Morgonen därpå hade mannen påträffats död i sin säng. Kvinnan dömdes i HD för dråp till fängelse 1 år med tillämpning av 33: 4 st.2. I domskälen konstateras, att beträffande dödsorsaken annat inte utretts än att mannen avlidit antingen av barbitursyran eller insulinet eller av båda dessa ämnen i förening, att samtycke saknade relevans, att medhjälp till självmord i princip är straffritt och att därmed gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp var avgörande för om tt:s handlande skulle anses brottsligt. Efter att ha funnit att kvinnans åtgärder fick bedömas som en enda gärning i ansvarshänseende konstaterar HD, att gärningsförloppet präglades av ett sådant mått av självständigt handlande från hennes sida att hennes medverkan var att bedöma som gärningsmannaskap. Vare sig det var ett av de båda medlen eller båda i förening som orsakat mannens död skulle därför tt som gärningsman anses ha orsakat denna. Se om fallet Erenius i SvJT 1980 s. 142 ff. och om dödshjälpsproblematiken Löfmarck i SvJT 1979 s. 720 ff. — NJA 1980 s. 407, varom nedan vid utlänningslagen, rör gränsdragningen mellan mord och dråp.
    I NJA 1978 s. 244 ogillade HD åtal för grov misshandel och dömde för misshandel och vållande till kroppsskada då en man sparkat en kvinna så att hennes mjälte brustit och en akut operation med borttagande av denna blivit nödvändig för att rädda kvinnans liv. Sparkarna hade utlösts av kvinnans önskan att "göra slut". Mannen var vid tillfället alkoholpåverkad. HD fann, att förhållandet hade inneburit icke obetydliga psykiska påfrestningar för mannen och att kvinnans uppgift att hon träffat en annan man och ville att förbindelsen skulle upphöra kommit som en chock för honom. Det befanns icke styrkt att mjältskadan omfattats av mannens uppsåt. I beaktande av samtliga omständigheter kunde det vidare inte anses att mannen visat sådan synnerlig hänsynslöshet eller råhet som avses i 3: 6.
    Att underlåtenhet — t. ex. att vidta betryggande säkerhetsåtgärder — kan föranleda ansvar för vållande till annans död för en person som intar en sådan ställning att han kan anses ha en "rättsplikt" att handla (med Jareborgs terminologi en "garantställning") är väl känt. I NJA 1980 s. 454 ogillades emellertid åtal mot en fastighetsägare som på sin fastighet haft en 12 m djup vattenbrunn täckt av en järnlucka på 18 kg med en 30 kg tung sten ovanpå; en pojke hade fallit ner i brunnen och drunknat. Enligt HD hade tt haft visst fog för sin uppfattning att anordningarna varit tillräckliga. Den tidigare ägaren hade nio barn och drev på fastigheten pensionat med ridläger för ungdomar men hade inte funnit anledning att ändra på skyddet. Hans på missbedömning grundade underlåtenhet att vidta åtgärder (för att förbättra skyddet) framstod därför inte som en oaktsamhet av det klandervärda slag som förutsätts för ansvar för vållande till annans död. Den faktiska villfarelse i vilken tt

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 345varit ansågs med andra ord ursäktlig; den uteslöt ansvar för det culpabrott för vilket han åtalats.

 

4 kap.
En privat bestraffningsaktion, av domstolen rubricerad som olaga frihetsberövande och olaga tvång, ansågs i NJA 1983 s. 339 kräva en stark reaktion från samhället. Av allmänpreventiva skäl ådömdes den tilltalade mannen fängelse 6 mån. för att han vid två tillfällen tvingat en 15-årig pojke in i sin bil, kört honom några mil och vid ena tillfället tömt en tunna latrinavfall över pojken och övergett honom 2 mil från hans bostad. Pojken hade tillgripit en motorcykel tillhörig mannens son. Motorcykeln hade kommit till rätta före det senare bortförandet. Se om försök till grovt olaga tvång NJA 1982 s. 143, varom nedan vid 33 kap. I NJA 1983 s. 662 dömdes två strejkande hamnarbetare för olaga intrång enligt 4: 6 st. 2 (obehörigt kvarstannat på arbetsplatsen) och egenmäktigt förfarande. HD anförde, att strejkande arbetares kvarstannande på arbetsplatsen är att anse som obehörigt endast om deras handlande i betraktande av omständigheterna framstår som klart oacceptabelt. De tilltalade hade utnyttjat sin vistelse på arbetsplatsen för att störa verksamheten och det förelåg uppenbar risk för att de skulle fortsätta med åtgärder av samma slag.

 

6 kap.
I NJA 1980 s. 725 ändrade HD beträffande några av de med åtalet avsedda gärningarna HovR:s dom på våldtäkt och ogillade ansvarsyrkandena med hänsyn till bevisläget. Flickornas — 14 resp. 15 år — berättelser förtjänade inte tilltro framför de tilltalade männens. För att männen skulle kunna dömas för att ha tilltvingat sig sexuellt umgänge med någon av flickorna måste det vara ställt utom rimligt tvivel att de gjort sig skyldiga härtill. Betydande utrymme för tvivel ansågs dock föreligga. Ett utvisningsyrkande mot den ene mannen, som dömdes för ett fall av våldtäkt, ogillades trots att brottet utgjorten allvarlig integritetskränkning och att man inte kunde bortse från en risk för fortsatt brottslighet av samma slag; hänsyn togs till mannens starka anknytning till Sverige (flickvän med vilken han hade ett barn). Vid bestämmande av tid för frihetsstraff (2 år 4 mån.) beaktades den omständigheten att mannen inte utvisades. En man dömdes i NJA 1981 s. 253 för våldtäkt mot en kvinna som följt med i en bil tillsammans med mannen och två av dennes kamrater. Trots att det inte var styrkt att mannen lyckats föra in sin manslem i kvinnans slida och trots att det könsliga umgänget varit av kort varaktighet ansågs bedömningen som mindre grovt brott — våldförande — inte kunna komma i fråga. Inte heller de omständigheter under vilka kvinnan kommit att delta i bilfärden eller kvinnans beteende i övrigt kunde, anför HD, i något skede ha gett mannen uppfattningen att hon var villig att inlåta sig på något intimare umgänge med honom. Hon hade genast satt sig till motvärn, försökt komma ut ur bilen och, då han slitit sönder hennes tröja och gett henne en örfil, blivit "livrädd" och gett upp sitt motstånd. Jfr den från 1 juli 1984 gällande lydelsen av våldtäktsbestämmelsen. Som kriterium för att anse brottet mindre allvarligt nämns där inte offrets förhållande till gärningsmannen, utan våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt.
    I NJA 1976 s. 202 bestämde HD straffet för koppleribrott av en man som driviten sexklubb väsentligt lägre än det av HovR ådömda. Brottet ansågs inte grovt; förfarandet att hålla sexklubb måste anses mindre allvarligt än kopple-

 

346 Madeleine Löfmarckribrott med inslag av tvång, förledande eller hänsynslöst ekonomiskt utnyttjande. I NJA 1979 s. 602 befanns regleringen i TF inte utgöra hinder mot att döma en verkställande direktör och styrelseledamot i en dagstidning till ansvar för koppleri för att han, genom att tillåta annonser vari prostituerade utbjöd sina tjänster, vanemässigt hade främjat annans otuktiga levnadssätt. Eftersom annonserna var av rent kommersiell natur och inte kunnat uppfattas som inlägg i debatten om prostitution eller eljest som opinions- eller åsiktsbildande omfattades de inte av TF:s skydd för yttrandefriheten. Jfr den nya lydelsen av koppleribestämmelsen, enligt vilken vanemässighet och vinningssyfte inte längre erfordras.

 

7 kap.
Om den ena av två makar som gemensamt har vårdnaden om ett barn egenmäktigt för bort barnet, gör han/hon sig skyldig till brottet egenmäktighet med barn under förutsättning att bortförandet sker utan beaktansvärt skäl. I NJA 1983 s. 750 fann HD, att en faders bortförande av en 6-årig dotter från (det för båda föräldrarna och dottern gemensamma) hemmet skett utan beaktansvärt skäl; snarare hade det inneburit risker för henne att som skedde plötsligt skiljas från modern, dagpappan och det gamla hemmet.

 

8 kap.
Genom rättsfallen NJA 1964 s. 97, 1965 s. 398 och 1972 s. 253 har HD slagit fast, att fullbordat olovligt tillgrepp av varor i självbetjäningsaffärer skall anses föreligga då varan — obetald — förts
— genom kassaspärren, om sådan finns,
— från avdelningen, om skilda avdelningar finns (varuhus) eller
— ut ur affären, om det varken finns kassaspärr eller skilda avdelningar.
    Det således synbart klara rättsläget har komplicerats genom några avgöranden under perioden. I SvJT 1976 rf. s. 42 fann såväl TR som HovR att tt, som hejdats inne i en affär av sistnämnda slag med en pälsmössa värd c:a 500kr, begått fullbordad stöld. HovR:s majoritet (en ledamot ansåg endast försök till stöld föreligga) anförde, att den omständigheten att tt, då han befunnit sig mycket nära utgången, avbrutit bortförandet av mössan på grund av att larm utlöstes inte kunde föranleda att gärningen skulle bedömas annorlunda än som fullbordad stöld. Även i RH 2: 83 synes HovR ha placerat fullbordanspunkten tidigare än som följer av ovannämnda HD-domar. Ett tillgrepp i ett varuhus ansågs fullbordat i och med att en man passerat en larmportal, vilken tillsammans med en glasvägg avskilde ett område framför några hissdörrar, där ingen försäljning bedrevs. I anslutning till portalen satt en skylt medtexten "Vi har elektroniskt stöldskydd". HovR anför: "Genom dessa anordningar måste varuhuset anses ha gett tillkänna att den som passerar portalen därigenom lämnar avdelning". Något ställningstagande från HD till denna bestämning av fullbordanspunkten med hänsyn tagen till de numera vanligt förekommande larmanordningarna vid utgången till affärer och varuhusavdelningar finns ännu inte. I NJA 1981 B 7, där HovR ansett fullbordat snatteri föreligga när en man stoppats inne i en butik utan kassaspärr eller skilda avdelningar med en jacka dold i en medhavd axelväska, tillämpade HD strikt regeln från NJA 1972 s. 253; åtalet ogillades — för snatteri, som ju inte är straffbelagt på försöksstadiet — då "tillgrepp i butik av ifrågavarade slag inte anses fullbordat, förrän varan förts ut från butiken". En vidgning av ansvaret

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 347för fullbordat tillgrepp i enlighet med de nämnda hovrättsdomarna synes knappast förenlig med de grunder HD anförde för sin ståndpunkt i NJA 1972 s. 253. Larmportaler utgör inte en för alla kundkategorier så självklar gräns för det lovliga kringförandet och inspekterandet av varor att de lämpar sig som straffrättsligt relevant gräns. Å andra sidan aktualiserar utvecklingen av varuhusens redovisningssystem en omprövning av regeln att fullbordat tillgrepp föreligger då en avdelning lämnas; de nya kassaapparaterna tillåter "rätt" registrering av en försäljning även när den instämplas i en annan avdelnings kassa, och varuhusen synes därmed ha accepterat att kunder för varor mellan avdelningar, kanske för att göra alla inköp i en enda kassa.
    En man åt upp ett paket korv inne på livsmedelsavdelningen i ett varuhus. Åtal för snatteri ogillades av TR med motiveringen, att fullbordat sådant brott inte förelåg då ingripandet skett inne på avdelningen. HovR fastställde domen; RH 67: 83. Konsumtion får dock anses innebära fullbordat tillgrepp. Den ovan återgivna HD-"formeln" bör kompletteras med att tillgrepp är fullbordat vid konsumtion av varan som sker före där angivna tidpunkt. Genom ansvarsfrihetsgrunderna samtycke och/eller "livets regel" undviks att — med en sådan regel — ansvar för egenmäktigt förfarande (olovligt tillgrepp utan tillägnelseuppsåt) aktualiseras i alltför stor omfattning — som då kunden äter en glass inne i affären men avser att betala vid passerandet av kassan.
    Missbruk av den nya formen för uttag från bankkonto med "bankomat "-kort har varit uppe till bedömning i några refererade fall. I SvJT 1977 rf. s. 45 hade tt stulit en börs innehållande bl. a. ett bankomatkort och sedan använt kortet för uttag från diverse banker på sammanlagt 14 500 kr. HovR dömde för grov stöld. I NJA 1980 s. 224 använde tt sitt eget bankomatkort för uttag på närmare 5 000 kr utan att ha motsvarande tillgodohavande på banken. HovR ansåg här inte något tillgrepp föreligga och ogillade yrkandet om ansvar för stöld. HD däremot fann även denna gärning utgöra stöldbrott. Genom uttagen hade tt satt sig i besittning av pengarna, och genom att hon därvid åsidosatte villkoret för att hon skulle få göra uttag på kortet — att täckning fanns — hade hon olovligt tagit annan tillhöriga sedlar. Se om fallen Malmsten i SvJT 1979 s. 254 ff, Wallén i SvJT 1980 s. 707 ff. och Hedström i SvJT 1981 s. 558 f. Jfr Andenæs i NTfK 1984 s. 365. Sedan uttagsautomaterna överlag gjorts datoranslutna torde det i 1980 års fall bedömda förfarandet sakna praktisk betydelse.
    I SvJT 1975 rf. s. 22 dömdes en person för grov stöld då han på ett tunnelbanetåg tillgripit 30 kr och 3 biobiljetter ur en annan persons handväska. Det ansågs som en försvårande omständighet att ägarinnan höll väskan i handen. I NJA 1976 s. 414 dömdes en man för grov stöld enligt den lydelse av BrB 8: 4 som trädde i kraft 1 april 1976 och som inte längre som kriterium upptar inbrott men väl det förhållandet att gärningen varit av särskilt hänsynslös art. Mannen hade brutit sig in i en bostadslägenhet och tillgripit 400 kr i kontanter och ett armband värt lika mycket. Gärningen ansågs ha inneburit en allvarlig kränkning av de i lägenheten boendes integritet. Mannen hade visserligen ringt på dörren flera gånger för att försäkra sig om att lägenheten var tom, men helt säker på detta kunde han inte vara. Inbrottet skedde vid 16-tiden, då många människor kommer hem från sitt arbete, framhölls det i domskälen. Också i NJA 1979 s. 153 dömdes för grov stöld; det stulna utgjordes där av en plånbok med ett par hundra kronor, checkhäfte och körkort, vilken funnits i offrets ficka. Den bestulne hade inte märkt stölden, som ägt rum på

 

348 Madeleine LöfmarckCentralstationen i Stockholm. Med hänsyn till att stölden begåtts på sådan plats att gärningsmannen bort räkna med att särskilda olägenheter skulle uppstå för den bestulne kanske en långväga resande med behov av reskassa — ansågs gärningen vara att bedöma som grov stöld. I NJA 1980 s. 253 bedömdes tillgrepp av en segelbåt i 60 000-kronorsklassen som grov stöld. Värdet måste enligt HD anses så betydande i sig att det, om inte speciella skäl talar i annan rikning, ensamt bör kvalificera brottet som grov stöld.
    Grov stöld ansågs däremot inte föreligga i NJA 1982 s. 102, där en berusad 29-årig kvinna vid inbrott i en lägenhet tillgripit en flaska punsch. Hon hade inte genomsökt lägenheten utan bara uppehållit sig där en kort stund; det kunde inte antas annat än att det varit fråga om en ren impulshandling. Vidare saknades enligt HD anledning att förena skyddstillsyn — den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden — med ett fängelsestraff. Inte heller i NJA 1982 s. 719, som avsåg tillgrepp av varor för drygt 25 000 kr på arbetsplatsen under flera års tid, ansågs böra dömas för grov stöld. Att tillgreppen ägt rum på arbetsplatsen och varit systematiska talade för att bedöma brottsligheten som grov, men tillgreppen vittnade inte om någon större förslagenhet och än mindre om någon särskild hänsynslöshet; vid en samlad bedömning borde de därför inte bedömas som grov stöld. Jfr även NJA 1980 s. 334, varom ovan vid 1 kap. (slutet).
    En person hade tillgripit en burk sardiner i ett varuhus och hejdades, då han passerat kassorna utan att betala, av en butikskontrollant. Mannen gav kontrollanten en så kraftig knuff att hon föll i golvet och stukade en hand. TR dömde för rån. I HovR erkände mannen de faktiska omständigheterna men hävdade, att han inte handlat på detta sätt för att freda sitt innehav av sardinburken utan endast för att undvika de rättsliga följderna av tillgreppet. HovR fann att mannens påstående, bl. a. med tanke på sardinburkens ringa värde, inte kunde lämnas utan avseende. Han dömdes för snatteri och misshandel; SvJT 1975 rf. s. 17. Här var således förutsättningarna för rånansvar inte uppfyllda. Även om så är fallet kan numera, enligt det år 1976 införda andra stycket i 8: 5, istället för rån dömas för annat (andra) brott som förfarandet innefattar. Det skall ske när förfarandet med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art. Innebörden av detta stadgande prövades i NJA 1976 s. 689. En man hade helt öppet plockat till sig matvaror i en Konsumbutik och passerat kassan utan att betala. Då butikspersonalen försökt ingripa hade han satt sig till motvärn och därvid bl. a. tilldelat butikschefen ett knytnävsslag i ansiktet. Både TR och HovR bedömde gärningen som rån. HD anförde, att rånstadgandets andra stycke inte borde ges en alltför begränsad tillämpning, bl. a. för att brottsbenämningen rån ansetts böra användas endast för gärningar vilka allmänt uppfattas som mycket allvarliga brott. Med hänsyn till våldets jämförelsevis lindriga artoch de tillgripna varornas tämligen begränsade värde ansågs mannens brott vara av mindre allvarlig art än de brott för vilka rånbestämmelsens stränga straffskala är avsedd. HD dömde för misshandel och snatteri. Den inställning som här redovisades har dock följts av ett strängare synsätt. I NJA 1977 s. 329hade tre berusade män trängt sig in i en 81-årig mans ensligt belägna bostad i den direkta avsikten att stjäla kontanter. Med ett lindrigt våld, som av mannen själv inte upfattades som ett allvarligare övergrepp, hade de tillgripit en portmonnä och vidare tagit ytterligare föremål till ett sammanlagt värde av 560 kr. Förfarandet bedömdes av HD som rån — inte rån och grov stöld som

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 349HovR ansett — och ansågs oavsett våldets beskaffenhet inte vara av mindre allvarlig art. Se om fallet Victor i SvJT 1980 s. 184. För rån dömdes även i NJA 1979 s. 759, trots ett jämförelsevis lindrigt våld. Detta hade enligt HD varit ägnat att förstärka intrycket av hänsynslöshet vid angreppet, i vilket flera andra personer deltog och där den angripne inte vågade söka undkomma eller ropa på hjälp trots att det skedde på öppen gata. Inte heller i NJA 1981 s. 273 ansågs andra stycket tillämpligt. En man hade i två ynglingars närvaro med råntvång tillgripit en plånbok från en man, som tagit med sig en av ynglingarna till sin lägenhet för homosexuellt umgänge. Mannen hade, genom att tt gav honom intryck av att ynglingen var minderårig och att mannen således hade gjort sig skyldig till en brottslig handling, genom att han hade tre personer emot sig och genom att tt måttat ett slag mot honom, haft befogad anledning att uppfatta sig som utsatt för ett hot som innebar trängande fara.
    Tre personer hade från ett grundstött fartyg, som övergetts av besättningen, bortfört gods till ett värde av c:a 2 000 kr och en livbåt i syfte att erhålla bärgarlön. HD fann, att de enligt reglerna om bärgning inte varit berättigade att bärga utan tillstånd av ägaren. Deras felaktiga uppfattning att de skulle varit berättigade härtill kunde enligt HD inte leda till frihet från ansvar för olovlig besittningsrubbning. De dömdes för egenmäktigt förfarande till dagsböter; NJA 1978 s. 157. I NJA 1978 s. 607 hade F, innehavare av enskild fiskerätt, blivit uppringd av en granne som talat om att han sett en man i kanot tjuvfiska på F:s vatten. F gav sig ut att leta efter kanoten och hittade den indragen i tät vass. Efter att förgäves ha försökt få kontakt med ägaren och efter att ha misslyckats med att finna några fiskeredskap, tog F kanoten med sig på släp till en grannes mark på andra sidan sjön och ringde så småningom till polisen och anmälde det inträffade. Kanoten visade sig tillhöra en bärplockare och F åtalades för egenmäktigt förfarande. HD dömde F och fann således hans villfarelse icke ansvarsfriande. I domen konstateras, att bortsett från uppfattningen att kanoten använts vid olovligt fiske F inte hade misstagit sig beträffande de faktiska omständigheterna som var för handen. Däremot hade han svävat i villfarelse om vad lagen gav honom för befogenhet i det föreliggande sakläget, vilket enligt HD inte var i straffrättslig mening ursäktligt. Ett JR var skiljaktigt och ville ogilla åtalet med motiveringen, att villfarelsen avsåg en blandning av rättsliga och faktiska moment och borde anses ursäktlig. Villfarelsen om besittningsbegreppets innebörd ansågs alltså inte i något av dessa två fall utesluta uppsåt. Den behandlades, liksom motsvarande villfarelse i fallet NJA 1956 s. 533, som en s.k. egentlig rättsvillfarelse. Se om den teoretiska grunden för en sådan bedömning — stundom formulerad så att besittningsbegreppet är ett straffrättsligt begrepp och att en villfarelse härom, i motsats till en villfarelse om äganderätt, därför utgör en villfarelse om kriminaliseringen som sådan — t. ex. Thornstedt, Rättsvillfarelse i straffrätten. Svensk rätt i omvandling, Sthlm 1976 s. 559. Även NJA 1979 s. 62 rör frågan när besittning anses föreligga i den för BrB 8 kap. relevanta meningen (ett för den s.k. förmögenhetsbrottsutredningen centralt spörsmål, se SOU 1983: 50). Tt hade ropat in ett antal föremål, däribland en kärra, på auktion och fått vissa av föremålen utlämnade till sig medan han själv tagit hand om andra. I samband därmed ställdes inte i något fall krav på kontant betalning eller gjordes eljest något förbehåll. Vissa föremål lastade han på kärran och lämnade dessa kvar på platsen för auktionen för senare avhämtning. Genom sin befattning med de inropade föremålen ansågs mannen

 

350 Madeleine Löfmarckha fått dessa i sin besittning, och auktionsförrättarens åtgärd att ta kärran med last om hand och vägra att utlämna detta under krav på kontant betalning ansågs utgöra egenmäktigt förfarande.

 

9 kap.
NJA 1978 s. 398 rör frågan om ansvar för bedrägeri genom underlåtenhet. En vårdare vid en kriminalvårdsanstalt hade under ett beledsagningsuppdrag lämnat den intagne, vilkens permission han skulle bevaka, och återförenats med honom först vid permissionstidens slut. Detta oaktat hade han utkvitterat lön för ordinarie arbetstid jämte övertidsersättning. Frågan var om vårdaren, genom att inte ge anstaltsledningen besked om att han uteblivit från tjänstgöring, genom vilseledande förmått denna att utge full lön utan avdrag. HD anförde att det, för att underlåtenhet att lämna upplysningar av detta slag skall innebära ett vilseledande, måste föreligga alldeles speciella omständigheter, t. ex. att arbetstagaren genom sin uraktlåtenhet bryter mot ett på arbetsplatsen tillämpat system för kontroll av arbetstid eller utförtarbete. Sådana omständigheter var inte för handen, och åtalet för bedrägeri ogillades. Fallet illustrerar att ett avtalsförhållande grundar en s. k. rättsplikt att vara verksam — eller en garantställning — endast om det innebär en avtalsenlig plikt att vara aktiv i just det aktuella hänseendet. Även i NJA 1981 s. 787 gällde åtalet bedrägeri genom underlåtenhet. En man hade fått socialhjälp genom att vid ansökan förtiga ett uppburet förskott på AMS-bidrag. TR och HovR hade dömt mannen för bedrägeri men HD frikände honom. I domen anfördes, att lagen om socialhjälp inte ålade den hjälpsökande att självta initiativ till att hans förhållanden blev tillräckligt utredda, något som blivit ytterligare accentuerat i socialtjänstlagen. Underlåtenheten att upplysa om förskottet utgjorde därför inte straffbart vilseledande. Innan det blir aktuellt att pröva huruvida en rättsplikt att handla föreligger måste dock avgöras om underlåtenheten i fråga verkligen orsakat dispositionen. I SvJT 1976 rf. s. 14o gillade HovR åtal för grovt bedrägeri mot en man som vid växling i bank av misstag fått närmare 30 000 kr för mycket tillbaka. HovR ansåg inte att mannen genom sin underlåtenhet att upplysa om det förelupna misstaget föranlett den oriktiga utbetalningen. Genom att motta och förfoga över pengarna hade han emellertid gjort sig skyldig till olovligt förfogande. I en kommentar till fallet (SvJT 1976 s. 727 f.) har ifrågasatts, om inte mannen kunnat dömas för bedrägeri om åtalet formulerats så, att han genom sin underlåtenhet orsakade en underlåtenhet från bankens sida att återkräva differensen; den vilseleddes disposition kan ju enligt bedrägeristadgandet bestå i en underlåtenhet. Misstagsbetalning i en situation som denna torde dock numera anses falla utanför bedrägeristadgandet på grund av att någon rättsplikt att rätta misstaget inte kan anses åligga mottagaren. Bedömningen som olovligt förfogande, dvs att det brottsliga inte ligger i att vederbörande får besittningen till pengarna utan i att han förfogar över dem sedan han fått dem i sin besittning, synes helt adekvat.
    I det s. k. Prylbanksmålet, NJA 1982 s. 863, aktualiserades den synnerligen intrikata frågan när bedrägeriansvar skall anses uteslutet till följd av att den vilseledde erhållit kompensation. De tilltalade hade i aktiebolagsform, under namnet AB Prylbanken Varuförmedling, bedrivit verksamhet med begagnade varor, varvid dessa fanns tillgängliga för visning och för anteckning om anbud av dem som var intresserade av att köpa. Anbudsuppgifterna instansades på

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 351hålkort, varefter de databehandlades. Enligt uppställda köpebestämmelser skulle den som gett högsta bud på en vara få köpa denna till ett pris som utgjordes av det näst högsta budet plus 10 %, dock inte mer än det bud han själv avgett. Regeln var gjord för att man skulle kunna avge ett högt bud, dock aldrig högre än vad man var beredd att betala, och därmed öka möjligheterna att erhålla varan, ofta till ett lägre pris än det man bjudit. De tilltalade hade i betydande omfattning, köparna ovetande, lagt in fingerade bud på sådana belopp att de kommit att gälla som näst högsta bud. Den ene tt hade därvid falskeligen undertecknat anbudsblanketter med andra personers namn. De tilltalade hävdade, med stöd av ett utlåtande av professorn Per-Edwin Wallén, att köparna inte lidit någon skada i bedrägeristadgandets mening eftersom de fått respektive vara till det pris de varit villiga att betala; det rörde sig endast om en utebliven vinst, som inte konstituerade skada enligt BrB 9: 1. HD konstaterade dock, att utgivandet av skillnaden mellan det pris som följde av en riktig tillämpning av köpevillkoren och det högre pris som köparen vilseletts att betala hade inneburit skada för dem, motsvarande vinningen försäljarna och Prylbanken. Vidare ansågs det klart att förmögenhetsöverföringen varit täckt av uppsåt, då den prishöjande effekten just varit vad de tilltalade åsyftat med sina s. k. stödbud och bevakningsbud. Den ene tt dömdes för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, båda för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri till villkorlig dom och 100 dagsböter.
    I NJA 1983 s. 441, "Växjöoljan", hade RÅ i HD i första hand yrkat ansvar å M för grovt bedrägeri för att han förmått ett kommunalt oljebolag, VEAB, att till ett schweiziskt bolag låna ut 40 000 ton olja utan säkerhet och mot en i sammanhanget obetydlig ersättning. Det schweiziska bolaget, Petroch, ingick i en krets av bolag kring det likaledes schweiziska bolaget Tretan AG, vilket var moderbolag till det mäklarbolag, Vikoil AB, för vilket M var styrelseledamot och verkställande direktör och för vilket han agerade vid avtalet mellan VEAB och Petroch. Vilseledandet skulle ha bestått i att M slutit avtalet trots att Petroch saknat vilja och förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt detta. HD biföll ansvarsyrkandet och konstaterade att M, genom att förtiga avsikten att inte under alla förhållanden söka fullgöra Petrochs del av avtalet, hade vilselett VEAB, att VEAB genom detta vilseledande förmåtts sluta avtal på villkor som innebar vinning för Petroch och M och, med hänsyn till den föreliggande risken för förlust, skada för VEAB. Påföljden för M bestämdes till fängelse 3 år 6 mån. HD tog även ställning till frågan, huruvida ett av RÅ i revisionsansökan framfört andrahandspåstående om ansvar för grovt bedrägeri kunde upptas till prövning med hänsyn till den s. k. specialitetsprincipen vid utlämning. M hade utlämnats (från Costa Rica) under villkor att han i Sverige inte fick dömas för annan tidigare begången gärning än den för vilken han utlämnats. Enligt andrahandsyrkandet bestod bedrägeriet i en underlåtenhet av M den 23 oktober 1980 (och senare) att informera VEAB om ett erbjudande från honom till Svenska Petroleum att återköpa de 40 000 ton olja, som Svenska Petroleum tidigare genom M:s förmedling sålt till Petroch och om att Svenska Petroleum accepterat erbjudandet; försäljningen till Petroch hade för VEAB utgjort en väsentlig förutsättning för dess avtal med Petroch om utlåning. M:s underlåtenhet hade föranlett VEAB att leverera drygt 13 000 ton olja under tiden 24 oktober18 november 1980. HD fann, att bedömningen av vilken gärning M utlämnats för måste ske med beaktande inte bara av åklagarens i häktningsbeslutet formulerade brottsmisstanke utan

 

352 Madeleine Löfmarckäven av vad denne med omedelbar anknytning härtill anfört till utveckling av sin talan, såsom detta framgick av häktningsprotokollet. M:s handlande i samband med återförsäljningen av oljan till Svenska Petroleum och verkningarna därav behandlades där som tillhörande det förfarande som den uttalade brottsmisstanken avsåg. Specialitetsprincipen utgjorde därför enligt HD inte hinder för prövning av RÅ:s andrahandspåstående. Mot verkställande direktören i VEAB, E, ogillades åtalet för trolöshet mot huvudman av HD, som inte fann styrkt att denne fått vetskap om att utlåningen kommit till stånd före 29 december 1980 och att det inte visats att VEAB orsakats skada på grund av underlåtenhet från E:s sida efter den tidpunkten. Vice verkställande direktören i VEAB, W, befanns däremot skyldig till trolöshet mot huvudman genom att inte ha närmare utrett vad som måste krävas för att säkerställa VEAB mot förlust. Han hade därmed "med öppna ögon utsatt VEAB för den risk för förlust som han måste ha insett vara förenad med utlåningen. Att handla så framstår som oförsvarligt av en befattningshavare som har att medverka i handhavandet av förmögenhetsförvaltningen för ett företag av VEAB:s natur". Brottet ansågs grovt och W dömdes (för detta brott samt för osant intygande och brott mot lagen 1957: 343 om oljelagring m m) till fängelse 1 år.
    I NJA 1981 s. 718 ogillades ett åtal för ocker mot en man som tagit emot en värdefull frimärkssamling som gåva från en pensionär, vars nedsatta omdömesförmåga mannen enligt domstolarna insett. HD konstaterade, att det inte påstods att mannen förmått eller påverkat givaren utan att endast passivitet lades honom till last. Ocker förutsatte emellertid, fastslog HD, ett aktivt handlande. Med uttrycket "bereda sig förmån" i BrB 9: 5 avses således inte underlåtenhet. Fallet visar att en viss återhållsamhet präglar svensk rättspraxis när det gäller att tillämpa straffbestämmelser, som inte direkt upptar underlåtenhet som ett rekvisit, på fall av passivitet/underlåtenhet. Endast om formuleringen i lagen, naturligt läst, medger en intolkning av sådana fall kan det komma ifråga att döma till ansvar, och då uppställs ytterligare förutsättningar, sammanfattade under uttryck som "rättsplikt" och "garantställning" (jfr ovan under rubriken till 9 kap.).
    En man som inte tagit någon fysisk befattning med ett visst parti stöldgods men som bjudit ut partiet till försäljning ansågs i NJA 1976 s. 436 ha tagit sådan befattning med godset som varit ägnad att försvåra dess återställande och dömdes därför för häleri. En butiksägare som köpt tobaksvaror m. m. för 10 000 kr av pojkar i 15-årsåldern, vilka mannen veterligt tillgripit varorna i olika affärer och kiosker, dömdes i NJA 1977 s. 194 till fängelse 6 mån. för grova hälerier. Ur samhällssynpunkt måste enligt HD brotten betraktas som särskilt allvarliga av det skälet, att genom dem etableras en förbindelse mellan organiserad brottslighet och ordinär handel med starkt brottsbefrämjande effekt. Frågan om personer som köpt stulna färgTV-apparater för priser långt under butikspriserna hade haft skälig anledning anta att brott förelåg och således gjort sig skyldiga till häleriförseelse var före i NJA 1975 s. 762. ansågs ej ha varit fallet, bl. a. emedan det sätt på vilket köpen ordnades inte framstod som exceptionellt och det inte visats att tt känt till inköpspriserna inom TV-handeln.

 

10 kap.
Se om trolöshet mot huvudman NJA 1983 s. 441, varom ovan vid 9 kap., samt om olovligt förfogande vid misstagsbetalning SvJT 1976 rf. s. 14, vid samma

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 353kap. En man som medföljt som passagerare i en olovligt tillgripen personbil ansågs i NJA 1978 s. 242 inte ha haft ens sambesittning till bilen, och åtal för olovligt brukande ogillades. Jfr fallen SvJT 1955 rf. s. 19 och 1967 rf. s. 68,varom Strahl i SvJT 1960 s. 273 f. respektive 1970 s. 362.

 

11 kap.
I SvJT 1976 rf. s. 39 dömdes en advokat för medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer för att han deltagit i upprättandet av ett avtal mellan gäldenären L och en annan person, B. Enligt avtalet försålde L sitt företag till B mot viss köpeskilling jämte ett belopp, kallat skadestånd, att utges till L:s hustru. Hovrätten ansåg, att L genom avtalet hade gjort ett benefikt avhändande till hustrun. Han ansågs vidare ha varit på obestånd vid avtalsslutet trots att han då ägde tillgångar som täckte hans skulder. Dessa tillgångar var emellertid placerade i utländska banker efter olovlig valutautförsel. Begäran om prövningstillstånd avslogs. Utgången i målet har kritiserats av Bogdan i SvJT 1981 s. 517 och Löfmarck i SvJT 1981 s. 91 ff., som en alltför fri tolkning av obeståndsbegreppet i straffbestämmelsen om oredlighet mot borgenärer; att detta skulle kräva, förutom förmåga att betala sina skulder i rätt tid, även vilja att göra detta kan knappast utläsas ur lagen, som bygger på konkurslagens legaldefinition av begreppet obestånd (1 § 2 st. KL). Se även Löfmarck, Gäldenärsbrotten, Sthlm 1982 s. 111 ff. En uttrycklig reglering av frågan vilken hänsyn som skall tas till egendom som en gäldenär äger i utlandet har föreslagits i Ds Ju 1983: 17 Gäldenärsbrott.
    Omfattningen av det år 1976 begränsade straffansvaret för gäldenär som, då han är på obestånd, betalar förfallen gäld — mannamån mot borgenärer —har belysts i NJA 1980 s. 94. L, styrelseledamot, verkställande direktör och firmatecknare i ett byggnadsaktiebolag, åtalades bl. a. för mannamån mot borgenärer för att han under månaden närmast före dagen för bolagets försättande i konkurs hade betalat vissa borgenärers fordringar med närmare 700 000 kr. I konkursen förelåg en brist på drygt 2 700 000 kr; tillgångarna uppgick till ca 425 000 kr, skulderna till drygt 3 milj. Utbetalningarna, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, måste för att kunna föranleda ansvar vara straffbara både enligt den äldre och den nya, mera begränsade lydelsen av mannamånsbestämmelsen. HD fann att betalningarna avsett förfallna belopp respektive, i något fall, att L inte insett att de avsett oförfallen gäld, och att därför ett gynnande i otillbörligt syfte måste ha varit för handen för att ansvar skulle kunna följa. Sådant gynnande ansågs inte föreligga, enär det inte visats att L haft någon särskild bevekelsegrund som förtjänat beteckningen otillbörlig. Att han insett att betalningarna varit av den storleksordningen att övriga borgenärers rätt avsevärt förringats var således inte tillräckligt. Detta stämmer väl med det i prop. 1975/76: 82 s. 120 gjorda uttalandet av departementschefen, att betalning av förfallen gäld skall vara straffbar endast då den dikterats av en önskan att i en obeståndssituation visa välvilja mot en speciell borgenär, men inte i sådana fall där gäldenären saknar särskilt intresse av den ifrågavarande borgenärens förmögenhetsställning. Att betala en leverantör i syfte att möjliggöra färdigställandet av viss produktion e d är således inte ett gynnande "i otillbörligt syfte". Detsamma torde gälla betalning som ställföreträdaren för ett aktiebolag företar i syfte att undgå personligt betalningsansvar för gälden om betalningsmottagarens förmögenhetsställning inte är av särskilt intresse för honom, dvs både då det är fråga om gäld

24—53-165 Svensk Juristtidning

 

354 Madeleine Löfmarckför vilken ställföreträdaren har ett personlig borgensansvar och vid skatte- och avgiftsinbetalning. Närmast är det betalning till närstående, fysisk eller juridisk person som omfattas av straffansvaret i den sista meningen av 4 § 1 st. I det av EKO-kommissionen framlagda förslaget till nytt 11 kap. har mannamånsansvaret begränsats till närståendetransaktioner (Ds Ju 1983: 17).
    Ansvaret för bokföringsbrott skärptes genom en lagändring 1 juli 1982. Trots att den äldre lydelsen tillämpades i NJA 1983 s. 205 ansågs av allmänpreventiva skäl fängelse böra ådömas för bokföringsbrott i ett mindre företag. Sedan administrativt och kameralt mer kunniga medintressenter lämnat bolaget hade de två åtalade teknikerna under två års drift låtit bokföringen helt vara. Frånvaron av ordnad bokföring hade enligt HD varit av särskild betydelse för de omfattande försummelser som legat bolaget till last i skatteavseende.

 

13 kap.
Innebörden av passusen "omfattande förstörelse av annans egendom" i BrB 13: 1 var föremål för tolkning i NJA 1980 s. 191. Anläggande av brand i en lastbil,värd c:a 95 000 kr, ansågs inte utgöra mordbrand utan bedömdes som grov skadegörelse. Om någon spridningsrisk inte föreligger och det inte heller är fråga om egendom av mycket stor omfattning måste enligt HD, för att mordbrand skall anses föreligga, i vart fall krävas att egendomen har ett mycket högt ekonomiskt värde eller ett väsentligt värde av annat slag. Detta kunde inte anses vara fallet med den antända lastbilen. I NJA 1981 s. 604 hade en man anlagt brand vid vilken ett hus med lösöre förstörts. Mannen kunde inte dömas till ansvar för att huset brunnit ner, enär han inte haft uppsåt till att detta till någon del tillhörde annan än honom själv (och möjligen inte heller gjorde det). Med stöd av uttalandet i förarbetena att egendomens värde från ekonomisk, kulturell eller annan synpunkt måste inverka på bedömandet av om förstörelsen varit omfattande i mordbrandsstadgandets mening fann HD så vara fallet med lösöret, som rymdes i en lägenhet om ett rum och kök och hade ett återanskaffningsvärde av 60 000 kr. Härtill kom enligt HD att det var fråga om ett hem, vilket även om det är av förhållandevis enkel beskaffenhet för ägaren har ett väsentligt värde av ideell natur. I NJA 1980 s. 650 hade en 19-årig yngling kastat en dunk med brinnande bensin mot en villadörr, vilken antänts. Elden hade släckts av personer som kommit tillstädes. Ynglingen hade enligt HD avsiktligt anlagt brand och uppsåtligen framkallat fara för övertändning och förstörelse av villan med inventarier. Mordbrand ansågs därmed styrkt.

 

14 kap
De s.k. kontrollmärken som utfärdas genom trafiksäkerhetsverkets försorg under förutsättning att för viss period skatt betalats, trafikförsäkring tecknats och kontrollbesiktning verkställts, skall enligt 30 § bilregisterkungörelsen (1972: 599) utan oskäligt dröjsmål anbringas på fordonets registreringsskylt av fordonsägaren. Att sådan märkning utgör offentlig kontrollmärkning enligt BrB 14: 7 fastslogs av HD i NJA 1977 s. 259, där en man som ändrat färgen på ett åsatt märke dömdes för märkesförfalskning.

 

15 kap.
Tillämpligheten av 15: 4 st. 2 prövades i NJA 1980 s. 435, i vilket två män som vittnen förnekat att de köpt narkotika av den i målet tilltalade B. Vittnena

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 355hade tidigare i lagakraftvunnen dom dömts för inköp av vissa kvantiteter narkotika från B. HD anförde, att åklagarens påstående att de köpt viss del av narkotikan från B fick anses ha haft sådant samband med deras påtalade brottslighet, att de med stöd av RB 36: 6 skulle haft rätt att vägra yttra sig därom, om deras brottslighet ännu inte hade röjts när de hördes som vittnen. Då förelåg emellertid nämnda dom mot dem, varför ett bekräftande av inköpen i senare vittnesmål inte kunde medföra sådant röjande av deras egna narkotikabrott som åsyftas i RB 36 kap. I NJA 1982 s. 836 hade en man som vittne inför TR sanningslöst förnekat att han befunnit sig i närheten av och uppmärksammat en annan man när denne förövat skadegörelse. Uppgifterna ansågs inte sakna betydelse för saken (15: 4 st. 1), som tt invänt. Dennes andra invändning, att han ägt vägra yttra sig och att omständigheterna innebar skälig ursäkt för honom att uttala sig som skett, godtogs däremot av HD, som ogillade ansvarsyrkandet (15: 4 st. 2). RÅ, som funnit att mannen ägt vägra yttra sig men inte ansett skälig ursäkt vara för handen, hade anfört att det redan av gärningsbeskrivningen i skadegörelsemålet kunde utläsas viss misstanke mot tt för medverkan. Redan detta hade enligt HD inneburit skäl för TR att i enlighet med RB 36: 14 före vittnesförhöret erinra vittnet om hans rätt att vägra yttra sig. TR hade underlåtit detta. Med hänsyn härtill och till att det inte visats att tt själv tagit initiativet till vittnesmålet ansågs omständigheterna ha inneburit skälig ursäkt för honom att uttala sig som han gjort. Jfr JO 1974 s. 37 samt fallet NJA 1972 s. 532, varom Strahl i SvJT 1976 s. 11 och Welamson i SvJT 1977 s. 35 f.
    Två makar, som dömts för vårdslös försäkran för att de hade lämnat oriktig uppgift i ansökan om statligt bostadstillägg, beviljades resning och frikändes i NJA 1976 s. 233. Ansökningen innehöll ingen föreskrift om att uppgifterna däri lämnades under edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran.
    I NJA 1975 s. 92 hade en fastighetsmäklare utfärdat kvitto avseende en fordran på försäljningsprovision. Enligt kvittot hade beloppet betalats kontant, men i själva verket hade endast en accepterad växel lämnats. Kvittot användes för att hindra utmätning av provisionsfordran för mäklarens gäld. Mäklaren hade dock även åsyftat att med växelaccepten få ett klart erkännande av sin, av medkontrahentens hustru ifrågasatta provisionsfordran, och såväl han som acceptanten hade utgått från att skuldförhållandet, sedan växeln överlämnats och kvittot utfärdats, var grundat enbart på växeln. Kvittot kunde därför inte anses tillkommet för skens skull. Inte heller kunde det, som HovR funnit, anses gälla annat än kvittoutfärdarens egna angelägenheter. Åtal för osant intygande ogillades. Se om skenrättshandlingar Hjerner, Sken — bulvanskap — kringgående. Genomsyn eller förträngning? i Festskrift till Hans Thornstedt, Sthlm 1983 s. 269 ff., och, om detta fall, Löfmarck, Förfalskningsbrotten m m, 2 uppl., Sthlm 1983 s. 43. I NJA 1977 s. 46 ogillades åtal för grovt osant intygande av typen upprättande för skens skull av urkund rörande rättshandling med motiveringen att fara i bevishänseende inte uppkommit. En tillverkare av anläggningar för biltvätt, vilken hade ett antal anläggningar uthyrda för eventuell senare försäljning, pantförskrev några sådana hyresavtal till en bank som säkerhet för tidigare beviljade krediter. När vid meddelande till förhyrarna några av avtalen visade sig inte längre vara gällande, eftersom försäljning hade skett, lade gäldenären några andra hyresavtal som säkerhet i de förras ställe. Pantavtalet daterades inte om. Enligt

 

356 Madeleine Löfmarckdomstolarna innebar uttaget ett nytt pantavtal med oriktig datering. TR och HovR ansåg förfarandet innebära upprättande för skens skull av urkund rörande rättshandling, vilket medfört fara i bevishänseende. Men HD fann, att någon fara i bevishänseende inte hade uppkommit genom den oriktiga dateringen av avtalet. För en sakrättsligt giltig pantsättning krävdes att förhyraren underrättades om pantförskrivningen (denuntiation). Dateringen var därför utan betydelse för frågan om och när giltig pantsättning kommit tillstånd. Detsamma gällde återvinningsmöjligheten, eftersom även i det avseendet denuntiationens datum var avgörande. I NJA 1979 s. 715 användes straffbudet i 15: 11 på ett intygande att en handling, som utgjorde en fotokopia av en fotokopia av en genomslagskopia av ett icke längre existerande original — ett skuldebrev —, överensstämde med förlagan. Då förlagan inte utgjorts av någon originalrevers ansågs uppgiften osann. Jfr om fallet Löfmarck, Förfalskningsbrotten m. m., 2 uppl., Sthlm 1983 s. 44. I NJA 1981 s. 392 hade åtal väckts mot företrädarna för ett aktiebolag och mot revisorerna i detta för oriktiga uppgifter i årsredovisningar respektive revisionsberättelser. Konkurs hade inte inträffat och detta var uppenbarligen en avgörande faktor för valet av rubricering: osant intygande. För ansvar för bokföringsbrott krävdes ju enligt då gällande lydelse av 11: 5 inträffad konkurs, (erbjudet) ackord eller betalningsinställelse. TR hade avvisat åtalet med motiveringen, att gärningarna utgjorde bokföringsbrott respektive medhjälp till sådant brott och att den särskilda åtalsförutsättningen — konkurs e. d. — för detta brott inte var uppfylld. HovR hade dock upphävt beslutet och återförvisat målet till TR för prövning. HD fastställde HovR:s beslut.

 

Beträffande den fortsatta behandlingen av målet kan följande anföras. TR ogillade åtalet med motiveringen, beträffade bolagsmännen, att de uppgifter som varit oriktiga rört endast egna angelägenheter varför förutsättningarna för ansvar enligt 15: 11 inte var uppfyllda, och, beträffande revisorerna, att dessas gärningar i och för sig utgjort medhjälp till bokföringsbrott och att detta specialstadgande uteslöt tillämpningen av den mera allmänna bestämmelsen i 15: 11 på sådan gärning. I yttrande över en framställning från de tilltalades försvarare om att vadetalan mot TR:s frikännande dom skulle återkallas anförde RÅ, att det i fallet var fråga om ett aktiebolags ekonomiska förhållanden och sålunda inte uppgiftslämnarens egna angelägenheter. Vidare hävdades, att det inte föreligger någon anledning att undanta styrelseledamöter och revisorer i ett aktiebolag från ansvar för osant intygande avseende oriktiga uppgifter i årsredovisning och revisionsberättelse. — Beträffande TR:s motivering för att ogilla åtalet mot revisorerna kan härutöver anföras, att någon exklusivitet såsom specialbestämmelse inte bör tillkomma straffbudet om bokföringsbrott i förhållande till osant intygande, och att företrädet för sistnämnda bestämmelse kan ifrågasättas när det inte skulle bli fråga om gärningsmannaansvar för bokföringsbrott men väl för det osanna intygandet. — HovR fastställde TR:s domslut. Beträffande bolagsmännen delade man uppfattningen att de lämnade uppgifterna avsett egna angelägenheter. Revisorerna ansågs däremot ha lämnat oriktiga uppgifter om annat än egna angelägenheter. För dessa var således de objektiva förutsättningarna för ansvar enligt 15: 11 uppfyllda. Omständigheterna tydde emellertid enligt HovR på att de varit övertygade om att uppgifterna var riktiga. Uppsåt var alltså inte styrkt och åtalet ogillades därför. Åklagarens begäran om fullföljd till HD mot domen bifölls inte av RÅ.

 

    I SvJT 1975 rf. s. 53 tillämpades bestämmelsen i 15: 12 om missbruk av för viss man utställd urkund då en person använt annans månadskort vid färd med Storstockholms lokaltrafik (SL). Urkundsförfalskning ansågs inte föreligga trots att gärningsmannen använt sitt eget fotografi; detta hade nämligen inte anbragts på stamkortet utan låg löst instoppat i plastfodralet. Förfarandet utgjorde även bedrägligt beteende (numera åtal endast om det är påkallat ur allmän synpunkt, 9: 12).

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 35716 kap.
I NJA 1982 s. 128 hade en person vid infarten till en campingplats satt upp en skylt, på vilken angavs att zigenare inte fick beträda campingplatsen. HD fann att texten på skylten, som riktade sig till zigenare överlag, indirekt utgjorde ett omdöme om zigenarnas egenskaper och uppträdande som måste anses nedsättande för folkgruppens anseende. Detta omdöme omfattades av straffansvaret i BrB 16: 8 om hets mot folkgrupp, som sedan 1970 innefattar även att offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp av sådant slag som nämns i paragrafen. Två restaurantanställda personer dömdes i NJA 1976 s. 489 för olaga diskriminering respektive anstiftan av sådant brott för att de avvisat en kvinnlig zigenare. Avvisningen innebar att de upprätthöll en av den ene tilltalade uppställd föreskrift att kvinnor i långa zigenarkjolar skulle avvisas. I NJA 1979 s. 657 fann HD, att styrelseledamöter i bostadsrättsförening gjort sig skyldiga till olaga diskriminering genom att lämna ett förhandsbesked om att en turkisk medborgare inte skulle komma att antas som medlem i föreningen. Bostadsrättsföreningen betraktades således som näringsidkare enligt 16: 9. De tilltalade ansågs inte skyldiga att utge skadestånd eftersom det brottsliga förfarandet inte kunde anses innefatta kränkning av den turkiske medborgaren personligen. Det är ovisst om rättsfallet skall tolkas så, att olaga diskriminering överhuvud taget inte innefattar sådan kränkning som medför skadeståndsskyldighet eller om uttalandet avsåg endast det fall som var föremål för HD:s prövning. Jfr Bengtsson i SvJT 1981 s. 535 och Ds A 1984: 7s. 65.
    En man som halsat ur en flaska starksprit på en parksoffa i Sundsvalls centrum, med mycket folk i närheten, frikändes i NJA 1981 s. 1010 från åtal för förargelseväckande beteende. HD anförde, att för ansvar krävs att något förargelseväckande moment tillkommer utöver själva förtäringen, såsom att den drickande samtidigt skränar, antastar förbipasserande eller lägger sig på gångbanan, att förtäringen sker på särskilt utmanande sätt eller att särskilda omständigheter gör den förargelseväckande, såsom att den sker i närheten av en begravningsceremoni.

 

17 kap.
I NJA 1980 s. 421 fann HD, att trafikpersonal som enligt reglemente för den aktuella trafiken äger meddela anvisningar till resande — vilka anvisningar är straffsanktionerade enligt 28 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) — är i myndighetsutövning när den meddelar sådana anvisningar. Personer som förgripit sig mot förare respektive biljettkontrollant under sådana förhållanden dömdes i tre fall för våld respektive hot mot tjänsteman.
    J, ägare till och verkställande direktör i ett företag i elektricitetsbranschen, hade under en följd av år låtit företaget lämna julgåvor till nio tjänstemän i ansvarsfulla kommunala befattningar. Gåvorna, som hade utgjorts av whisky och konjak, blommor, choklad och prydnadsföremål, uppgick till ett årligt värde av 30–100 kr per mottagare. Någon sammanläggning av värdet av de olika gåvorna borde enligt HD inte göras vid bedömningen av om dessa varit otillbörliga. Det ringa värdet och det förhållandet att någon sannolikhet för att tjänstemännen skulle låta sådana gåvor påverka sin tjänsteutövning inte förelegat anfördes av HD som skäl för att ogilla åtalet för bestickning respektive mutbrott. Goda skäl talade enligt HD för att vid otillbörlighetsbedömningen

 

358 Madeleine Löfmarcksöka vägledning i de uttalanden om säsongmässiga gåvor som förelåg i sakrevisionens förslag 1957 till rekommendationer, den s.k. mutkatekesen, och i remissyttrandena däröver; NJA 1981 s. 477. I NJA 1981 s. 1174 ogillades ansvarsyrkande om bestickning respektive mutbrott avseende en studieresa till Stockholm för ett antal förtroendemän och tjänstemän i en kommun i Skåne. HD ansåg visserligen en under besöket anordnad middag ha varit av en olämpligt och otillbörligt hög standard men framhöll, att studieresan fick ses som en helhet vid otillbörlighetsbedömningen och att det vid en sådan bedömning inte förelåg tillräckliga skäl för bifall till åtalen.
    I NJA 1979 s. 386 ansågs det undantag, som enligt då gällande lydelse av BrB 17: 12 gjordes från straffansvar för främjande av flykt i de fall där frihetsberövandet skett för sjukvård inte tillämpligt när någon berövats friheten enligt lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Sedan 1 januari 1982 (SFS 1981: 462) är undantaget slopat. Att låta en person bo hos sig befanns i RH 127:83 inte utgöra främjande av flykt. 17: 12 borde, med hänsyn till uttalanden i förarbetena, inte anses omfatta fall av underlåtenhet.

 

20 kap.
I NJA 1983 s. 644 hade en chefsåklagare och en hovrättsassessor åsidosatt vad som gällde för myndighetsutövning, den förre genom att åtala en person för brott mot då gällande sekretesslag för gärning som inte var straffbar, den senare genom att som ordförande i TR fälla den sålunda åtalade till ansvar för gärningen. Den rättsliga felbedömning som förelåg var enligt HD inte ursäktlig men utgjorde, med hänsyn till bl. a. då gällande sekretesslags svårtillgänglighet och till att annan påföljd än böter aldrig varit aktuell, inte grov oaktsamhet. I ett sådant fall krävdes givetvis noggrannhet och omsorg i tjänsteutövningen men frågan huruvida visad oaktsamhet är grov kan då, enligt HD, inte bedömas från så höga krav som när det gäller beslut eller åtgärder som kan få avsevärda konsekvenser för den som berörs. Åtal för vårdslös myndighetsutövning ogillades således.
    Se om mutbrott NJA 1981 s. 477 och NJA 1981 s. 1174, varom ovan vid 17 kap.

 

21 kap.
Med totalvägran menas det fallet, att någon vägrar att fullgöra den tjänstgöring som åligger honom som värnpliktig eller vapenfri tjänstepliktig. Enligt den rättspraxis i fråga om totalvägran som fastlagts bl. a. genom fallen NJA 1968 s. 294 och 1971 s. 367 samt HD:s mål B 238/74 och B 285/74 kunde annan påföljd än fängelse bara ifrågakomma när särskilda skäl förelåg. Om det inte av den värnpliktiges egna uttalanden eller av omständigheterna i övrigt klart framgår, att han har erforderlig kunskap om bestämmelserna för vapenfri tjänst, bör en redogörelse för dessa alltid ges honom. Då så inte skett i NJA 1975 s. 703 ansågs ordervägran inte böra medföra ansvar för lydnadsbrott. En värnpliktig hade gjort sig skyldig till lydnadsbrott sedan hans ansökan om tillstånd att få fullgöra vapenfri tjänst hade avslagits. Efter lydnadsbrottet och efter TR:s dom i målet ansökte han på nytt och ansökan beviljades. Särskilda skäl ansågs föreligga för icke frihetsberövande påföljd; NJA 1976 s. 332. Samma bedömning gjordes i NJA 1976 s. 577. I NJA 1976 s. 712 hade en värnpliktigefter begånget lydnadsbrott frikallats från värnpliktstjänstgöring av medicins-

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 359ka skäl, som förelegat redan vid tiden för lydnadsbrottet. Särskilda skäl för icke frihetsberövande påföljd ansågs föreligga.
    En värnpliktig hade, sedan han ansökt om vapenfri tjänst, vägrat att lyda en order "att bege sig till utrustningsförrådet för att utrusta, återgå och fullgöra sin tjänst". HD fann, att tt fick anses ha uppfattat ordern såsom avseende utrustning med vapen och ammunition och därmed stridande mot bestämmelsen i 3 § lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. Hans vägran att efterkomma ordern skulle därför inte medföra ansvar för honom. Fallet kan ses som ett exempel på en s.k. faktisk villfarelse som utesluter uppsåt; NJA 1977 s. 33.
    Vid 1978 års ändringar i vapenfrilagstiftningen uttalade departementschefen (prop. 1977/78: 159 s. 123 f.), att det vid fall av förstagångsvägran torde innebära en tillräckligt allvarlig påföljd att tillämpa villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff, men att vid andragångsvägran straffet i normalfallet borde vara fängelse i minst 4 månader, i princip oberoende av vilket skäl som ligger bakom vägran. Hänsyn borde dock tas till återstående tjänstgöringstid, så att exempelvis om vägran skett vid repetitionsutbildning straffet borde kunna sättas lägre. I NJA 1981 s. 474 dömdes en man, som tidigare för samma slags brott ådömts fängelse 1 mån. men fått straffet av nåd ändrat till villkorlig dom, för lydnadsbrott till fängelse 4 mån. I NJA 1983 s. 897 dömde HD en man som fullgjort militärutbildning och som totalvägrat i samband med en krigsförbandsövning för lydnadsbrott till villkorlig dom och dagsböter. Även i en situation, där en förstagångsvägrare fullgjort grundutbildning och således inte skulle komma att inkallas ånyo och då vid förnyad vägran kunna dömas till fängelse, borde enligt HD den normala påföljden vara villkorlig dom i förening med böter. Fängelse 4 mån. ådömdes i NJA 1983 s. 899 en man som för andra gången vägrat fullgöra militär grundutbildning. Övervägande skäl talade enligt HD för att påföljden för sådan värnpliktsvägran som målet rörde bestämdes med ledning av den härtill anpassade rättstilllämpningen utan att påverkas av de senare ändringarna i reglerna om villkorlig frigivning (efter halva strafftiden, dock minst 2 mån.).
    En värnpliktig korpral dömdes i RH 197: 81 för uppvigling av krigsmän. Han hade på ett logement informerat om att de förtroendevalda ansåg massjukskrivning böra företas i syfte att uppnå förmånligare villkor för de värnpliktiga. Visserligen hade han i första hand talat med en av de på logementet boende, men merparten av de övriga där boende hade varit närvarande och uppfattat informationen.
    En värnpliktig som avtjänat frihetsstraff för vapenvägran gjorde sig skyldig till rymning. Sedermera fullgjorde han grundutbildning och förklarade sig avse att fullgöra resterande tjänstgöringsskyldighet. Frihetsberövande påföljd ansågs inte påkallad; NJA 1976 s. 653. I NJA 1981 s. 1252 dömdes en värnpliktig för rymning — ett väsentligt avbräck ansågs ha vållats i den utbildning han skolat undergå — trots att redan vid gärningstillfället de omständigheter förelegat på grund av vilka han senare frikallats från värnplikt. Påföljden bestämdes enligt 2 § lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän till böter. Utevaro från militär grundutbildning i 5 dagar, varav en lördag och söndag, ansågs i NJA 1983 s. 198 inte ha medfört sådant avbräck i utbildningen eller men för tjänsten att det skulle bedömas som rymning. HD dömde för undanhållande till disciplinbot 30 dagar.
    Ansvar för tjänstefel enligt 21: 18 ådömdes i NJA 1976 s. 368 en värnpliktig

 

360 Madeleine Löfmarcksom uteblivit från repetitionsutbildning på grund av glömska. MO:s i ämbetsberättelse 1966 s. 144 anförda åsikt att den oaktsamma handlingen i en sådan situation inträffar före utevaron och därmed före inträdandet av krigsmannaansvar, varför istället ansvar för förseelse mot 35 § värnpliktslagen (1941: 967) skulle utdömas, har således inte biträtts av HD. I NJA 1981 s. 1135 hade några hemvärnsmän, som bevakade ett vapenförråd i anledning av ett antal inbrott i andra förråd i trakten, avlossat skott med skarp ammunition mot en bil, i vilken två polismän färdades. Två av hemvärnsmännen hade därvid orsakat polismännen sårskador med omfattande krosskador respektive svåra inre skador. HD fastställde HovR:s dom. Däri ogillades samtliga åtalspunkter — tjänstefel enligt 21: 18, framkallande av fara för annan och vållande till kroppsskada — utom brott mot vapenlagen. Bestämmelsen i Vakt B (Bestämmelser för vaktpersonal vid försvarsmakten, ett bihang till Svensk Soldat) kunde ge männen uppfattningen att det var deras rätt och plikt att öppna eld i ett läge av det ifrågavarande slaget, och eldgivningen ansågs försvarlig enligt BrB 24: 2 st. 2. (Se numera 10 och 23 §§ polislagen 1984: 387.)

 

23 kap.
I RH 35: 81 dömdes två pojkar för förberedelse till misshandel för att de innehaft knivar, en kätting med handtag och andra tillhyggen under vistelse på en tunnelbanestation. Deras invändning att de inte haft uppsåt att använda tillhyggena för brott utan för försvar bemöttes med att de sökt sig till platsen och uppgav sig ha varit beredda att använda vapnen vid sådan provokation som inte medgett nödvärnsrätt. De ansågs ha haft åtminstone eventuellt uppsåt att begå brott. Se vidare om hjälpmedel för brott (smuggling av narkotika) NJA 1983 s. 425, varom ovan vid 2 kap.
    I NJA 1981 s. 1057 hade tt förvärvat s. k. fultjack (falsk vara) istället för cannabisharts. Åtal för stämpling alternativt förberedelse till narkotikabrott ogillades. Tt och hans kamrater hade redan vid beslutet att anskaffa och överlåta narkotika varit inriktade på att förvärva den från en viss person, vilken i sin tur redan från början avsett att bedra dem. Den senare hade inte vid någon tidpunkt övervägt eller ens haft möjlighet att sälja äkta narkotika i sådan mängd varom var fråga. Trots att dennes bedrägeri från tt:s utgångspunkt må ha framstått som något tillfälligt var faran för fullbordat brott enligt HD utesluten eller i varje fall ringa. Ansvar för stämpling (till narkotikabrott) ogillades i NJA 1982 s. 64, varom nedan vid narkotikastrafflagen.
    Se om fastställandet av gärningsmannaskap NJA 1980 s. 606, varom nedan vid 24 kap. och om gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp NJA 1979 s. 802, varom ovan vid 3 kap.

 

24 kap.
I NJA 1978 s. 356 ansågs en man ha handlat i nödvärn när han med visst våld avlägsnat en person som efter uppmaning vägrat att avlägsna sig från hans fastighet. Åtal för vållande till kroppsskada i anledning av den bäckenfraktur som den andre ådrog sig då han föll, påföst av tt, ogillades med motiveringen att den skadades uppträdande inte inneburit någon allvarligare kränkning men att tt:s handlande ändå inte varit uppenbart oförsvarligt. NJA 1980 s. 606 belyser avgränsningen av nödvärn — självförsvar — från självhämnd. Tre män i 20-årsåldern hade tilldelat några andra män slag med träkäppar med påföljd bl. a. att ett av offren mist synen på ett öga. Misshandeln hade

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 361visserligen föregåtts av att två av de misshandlade olovligen trängt in på en privat tillställning och den ene tagit strupgrepp på en man och knivhuggit en kvinna med livshotande skador som följd. HD konstaterade dock, att de tilltalade inte begränsat sig till försvar utan själva gått till angrepp, och att slag även hade riktats mot personer gentemot vilka nödvärnsrätt överhuvudtaget inte förelegat. Jfr fallet NJA 1971 s. 442, varom Strahl i SvJT 1976 s. 20, där denna fråga var uppe till prövning men fick en annan lösning; tt:s påstående att han kontinuerligt varit utsatt för brottsligt angrepp/angreppshot ansågs där inte motbevisat av åklagaren. — 1980 års fall belyser också frågan om gärningsmannaskap vid fleras medverkan till misshandelsbrott. Det kunde inte klargöras vilka skador de olika målsägandena tillfogats av envar av de tilltalade. Enligt HovR:s av HD fastställda dom var samtliga att anse som gärningsmän med hänsyn till att de efter samråd kommit överensom att beväpna sig med käppar och med beaktande av det sätt på vilket de därefter gemensamt gjort bruk av käpparna.
    En 9-årig pojke greps av en bilägare och medtogs av denne till en polisstation efter det att någon i en grupp pojkar — i vilken denne pojke ingick — kastat en sten mot bilen. Mannen dömdes för ofredande; NJA 1978 s. 67. Hans invändning att BrB 24: 2 st. 2 (numera 23 § polislagen 1984: 387) var tillämplig vann inte beaktande enär med uttrycket "den som begått brott" i RB 24: 7 st. 2 inte avses den som är under 15 år och rätt för envar att gripa en sådan person således inte förelåg. Inte heller ansågs pojken ha påträffats "å bargärning eller å flyende fot"; mannen hade först efter det han letat en stund efter pojkarna påträffat dessa. Betydelsen av att mannen eventuellt misstagit sig i något av dessa hänseenden berördes inte av HD:s majoritet; ett JR ville däremot ogilla åtalet på den grunden. Fr. o. m. 1 januari 1985 är genom en bestämmelse i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare rätten för envar att gripa den som begått brott (av viss svårighetsgrad) på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen utvidgad att omfatta även gripande av barn under 15 år; jfr prop 1983/84: 187. Se vidare ang. 24: 2 st. 2 NJA 1981 s. 1135, varom ovan vid 21 kap.
    Det s. k. Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973 föranledde åtal mot Clark Olofsson för människorov och grovt rån. Denne bestred ansvar under påstående att han handlat i nöd; de handlingar han vidtog sedan han på en bankrånares anmaning förts från Norrköpingsanstalten, där han var internerad, till det bankvalv i Stockholm, där rånaren och hans gisslan befann sig, utfördes för att förhindra blodsutgjutelse och oftast på rånarens direkta order. TR dömde Olofsson för medhjälp till människorov, medhjälp till försök till grov utpressning och grovt rån. Tidigare ådömd internering skulle avse även de nya brotten och minsta tid för fortsatt anstaltsvård bestämdes till 6 år 6 mån. Gisslans nödsituation kunde enligt TR inte åberopas av Olofsson till fredande från ansvar enär han inte haft någon vilja att motsätta sig rånarens önskemål utan istället uppsåt att göra honom till viljes och hjälpa honom. HovR ogillade däremot åtalet med motiveringen, att det inte styrkts att Olofsson förövat gärningarna i annan avsikt än att lugna rånaren och lätta situationen för gisslan; SvJT 1975 rf. s. 7. Domstolarnas beaktande av Olofssons subjektiva inställning har kritiserats av Hoflund (En märklig historia, Svensk rätt i omvandling, Sthlm 1976 s. 187 ff). Nöd är en allmän objektiv ansvarsfrihetsgrund; när en nödsituation är förhanden (innefattande att handlandet är försvarligt) föreligger en icke brottslig gärning i objektivt

 

362 Madeleine Löfmarckhänseende, och gärningsmannens viljeinriktning blir då utan betydelse. Detsamma gäller vid nödvärn.
    I NJA 1979 s. 335 ansågs bestämmelsen om nöd i 24: 4 inte tillämplig då en utlänning begått brottslig handling (brukande av falsk urkund — förfalskade pass) för att komma in i Sverige. Intresset att undgå politisk förföljelse är visserligen, anförde HD, ett rättsligt skyddat intresse, men här hade det inte gällt att säkra detta i utlänningslagstiftningen skyddade intresse utan att därutöver bereda ett starkare skydd. En markägare, som skjutit en ren sedan ett fyrtiotal renar kommit in på hans åkrar, ansågs inte ha haft nödrätt enligt 24: 4. Renarnas skadegörelse, för vilken han var ersättningsberättigad enligt särskilda regler i rennäringslagen, ansågs inte ha varit sådan att det var försvarligt av markägaren att söka hejda vidare skadegörelse genom att döda en ren. Omständigheterna före och efter gärningen ansågs motivera påföljdseftergift enligt 33: 4 st. 3; NJA 1981 s. 907. I NJA 1982 s. 621 dömdes två kärnkraftsmotståndare, som genom att sätta sig på en väg hindrat arbetsfordon att komma fram till platsen för provborrningar för tilltänkt förvaring av radioaktivt avfall, för egenmäktigt förfarande enligt 8: 8 och 11 st. 2. Deras invändning att de handlat i nöd bemöttes av HD med att statsmakternas beslut i kärnkraftsfrågan innebar ett principiellt godtagande av de olycksrisker som en förvaring av avfall enligt den s. k. KBS-metoden kan innebära, dvs de risker som de tilltalade sagt sig vilja avvärja. Att de haft ett legitimt och fullt rättsenligt syfte kunde inte motivera påföljdseftergift för deras försök att med lagstridiga medel påverka det politiska beslutsfattandet. Bevekelsegrunden föranledde dock HD att, trots att de tilltalade fortsatt sitt egenmäktiga förfarande efter det att länspolischefen gett skingringsbefallning, sätta påföljden något lägre än HovR bestämt.
    I NJA 1977 s. 655 ansåg HD inte, som HovR gjort, att en man som riktat en laddad pistol mot en angripare i avsikt att skrämma denne och därvid avlossat ett dödande skott, handlat i nödvärnsexcess enligt 24: 5. Mannens motiv för innehavet av pistolen var att med denna kunna freda sig i händelse av överfall. Han var således i förväg inställd på att använda vapnet i situationer av den typ han råkade i genom angreppet. Med hänsyn härtill, till hans förtrogenhet med vapnet och till att angreppet — som föregåtts av en incident inne i en restaurantlokal — inte kommit helt överraskande för honom, ansågs omständigheterna inte ha varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Han dömdes för vållande till annans död och olaga vapeninnehav till fängelse 6 mån.
    Som ett exempel på en icke lagreglerad ansvarsfrihetsgrund av det slag som i doktrinen stundom kallats "livets regel" kan man måhända se NJA 1980 s. 182. Däri ogillades yrkande om ansvar för förseelse mot 87 § bilregisterkungörelsen (1972: 599) om brukande av registerpliktigt fordon utan att skyldigheten fullgjorts. Det aktuella fordonet var en s. k. mobilkran, vilken var att hänföra till motorfordon av typ lastbil, men tt ansågs i praktiken ha saknat möjlighet att fullgöra registreringsåliggandet; detta framgick bl. a. av att svårigheterna beträffande denna form av motorfordon sedermera föranlett en tidsbegränsad dispens från registreringskravet.

 

26 kap.
Se om användningen av fängelse 14 dagar i rattfyllerimål nedan under trafikbrottslagen.

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 363    När reglerna om tillämpning av fängelse i fråga om unga lagöverträdare ändrades i samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades från 1 januari 1980 framhöll departementschefen, att bestämmelsen i 26: 4 st. 2 innebär att det fordras starkare allmänpreventiva skäl för tillämpning av fängelse när tt inte fyllt 21 år än eljest. I NJA 1982 s. 675 dömdes en 18-årig pojke till skyddstillsyn och 90 dagsböter för misshandel. Han hade befunnit sig i ett mycket upprört tillstånd till följd av att han omedelbart dessförinnan utsatts för misshandel och förolämpning och saknat förmåga att bemästra sin upprördhet. Med hänsyn till hans ålder fanns enligt HD skäl att bedöma gärningen på ett något annat sätt än om den förövats av en vuxen eller t. o. m. bara ett par år äldre person. Se vidare NJA 1980 s. 112 II, varom nedan vid trafikbrottslagen.

 

27 kap.
I NJA 1978 s. 446 dömdes en grekisk medborgare, som förvisats från Sverige på grund av brott, för olovlig vistelse i riket enligt 66 § utlänningslagen (1954: 193) (numera 98 § utlänningslagen 1980: 376) till villkorlig dom. Han hade vid tidpunkten för HD:s dom fått avslag på en framställning om upphävande av förvisningen men fått regeringens medgivande att tills vidare få vistas i riket under en tid av ett år. HD anförde, att medgivande av detta slag lämnas i regeringspraxis när ett upphävande av förvisningsbeslutet finnes i och för sig kunna ifrågakomma men böra anstå i avbidan på någon tidsytterligare erfarenhet av den dömde och hans levnadsförhållanden och det brukar följas av beslut om upphävande av förvisningen. Med hänsyn bl. a. härtill ansågs särskilda skäl tala för att inte döma till fängelse. En 23-årig man, som gjort sig skyldig till försök till varusmuggling beträffande 470 gram cannabisharts, dömdes i NJA 1978 s. 715 till villkorlig dom jämte dagsböter. Brottet ansågs begånget i en pressad situation och utförandet gav intryck av oförstånd och omognad. Ett fängelsestraff skulle enligt HD ha inneburit väsentliga risker för hans arbetsmöjligheter och fortsatta anpassning. Trots att det är angeläget att förebygga illegal invandring i Sverige och att upprätthålla förtroendet för en så viktig handling som passet bör inte en huvudregel om frihetsberövande påföljd uppställas för de fall där utlänningar brukar falskt pass för att ta sig in i Sverige. Med den motiveringen dömde HD i NJA 1983 s. 786 en irakisk medborgare för brukande av falsk urkund till villkorlig dom. I NJA 1982 s. 645 dömdes en man, som systematiskt under en lång tid begått stöld- och bedrägeribrott mot sin arbetsgivare, till fängelse 10 mån. Villkorlig dom ansågs, trots att mannen var ostraffad, levde under goda sociala förhållanden och inte hade några missbruksproblem, inte kunna komma i fråga av hänsyn till allmän laglydnad. Se även NJA 1979 s. 517, varom nedan vid 33 kap.

 

28 kap.
En socialt välanpassad 31-årig kvinna som förövat ett 40-tal inbrottsstölder och därvid tillgripit varor till ett värde av drygt 90 000 kr ådömdes i NJA 1977 s. 59 skyddstillsyn. Behov av stöd i form av övervakning ansågs föreligga. Synnerliga skäl att döma till skyddstillsyn för grovt narkotikabrott ansågs inte föreligga i NJA 1977 s. 343. Tt hade innehaft 1,6— 1,7 kg cannabisharts och sålt mer än hälften därav. I NJA 1978 s. 77 fann HD, att de skäl som talade för att välja fortsatt skyddstillsyn som påföljd för bl. a. mordbrand begången av en

 

364 Madeleine Löfmarck19-årig yngling, inte minst gärningsmannens ungdom och den omständigheten att ett kortare fängelsestraff inte kunde komma i fråga, var av sådan styrka att hänsynen till allmän laglydnad inte borde utgöra hinder mot att underlåta tillämpning av frihetsberövande påföljd; detta fastän ett så svårartat brott som mordbrand ingick i brottsligheten. I NJA 1979 s. 139 ansågs från individualpreventiva synpunkter mycket starka skäl tala emot att tt, som dömdes för bl. a. rån mot ett postkontor, dömdes till fängelse. Med beaktande även av att han vid brottens begående ännu inte fyllt 18 år och att varken han eller någon av de övriga medverkande förövade våld å person i samband med rånet, ansågs hänsyn till allmän laglydnad inte oundgängligen kräva att han dömdes till fängelse. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn. — I samband med att påföljden ungdomsfängelse slopades 1 januari 1980 ändrades 28: 1 st. 3 så att det numera räcker med "särskilda skäl" för att skyddstillsyn skall kunna ådömas för brott av så allvarlig art att därför stadgas fängelse i ett år eller däröver. I NJA 1981 s. 967 fastställde HD en dom på fängelse 1 år för grov misshandel. För att skyddstillsyn överhuvud taget skall få ådömas är det, framhöll HD i sin dom, en förutsättning att det prövas erforderligt att tt ställs under övervakning. Vid så grova brott att skyddstillsyn enligt 28: 1 st. 3 får ådömas endast om särskilda skäl föreligger bör i regel krävas att tt har ett verkligt påtagligt behov av stöd och hjälp från en övervakare. Sådant behov förelåg enligt HD inte beträffande den i målet åtalade mannen.
    Intentionerna bakom lagändringen (SFS 1983: 240) 1 juli 1983, varigenom skyddstillsyn effektiviserades för att i större utsträckning kunna användas istället för fängelsestraff, föregreps i NJA 1983 s. 500. En 17-årig pojke dömdes till skyddstillsyn för grov misshandel och misshandel, brott begångna då han var 16 år. Kravet på särskilda skäl för skyddstillsyn vid så allvarlig brottslighet borde enligt HD inte ställas högt med hänsyn till de krav på synnerliga skäl som gäller för att döma den som är under 18 år till fängelse.
    Efter en ändring i 28: 3 1 januari 1980 kan jämte skyddstillsyn utdömas ett fängelsestraff om högst tre månader, när det av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande. Möjligheten utnyttjades i NJA 1981 s. 318, där HD anförde att de skäl som talade mot att bestämma påföljden för omfattande häleribrottslighet till fängelse — risk för försämrat psykiskt tillstånd och allvarligt försvårande av tt:s återanpassning — fick betydligt mindre tyngd om fängelsestraffet gavs den begränsade varaktighet det här blev fråga om. Vid denna reform uttalade departementschefen bl. a., att kombinationen var avsedd för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd. I NJA 1982 s. 17, där HovR använt kombinationen som påföljd för en grov stöld, som inte präglats av någon särskild förslagenhet och som framstod som en isolerad företeelse, ändrade HD påföljden till villkorlig dom kombinerad med dagsböter. Se även NJA 1983 s. 491, varom nedan vid trafikbrottslagen.

 

31 kap.
I NJA 1982 s. 511 dömde HD en 17-årig yngling till vård inom socialtjänsten för grovt narkotikabrott, varusmuggling och medhjälp till förskingring. Pojken hade placerats på behandlingshemmet Hasselakollektivet, vilket enligt HD var väl ägnat att bryta hans narkotikaberoende, drivkraften till hans kriminalitet. Med hänsyn till hans ålder och narkotikaberoende samt till den tid (3/4 år) han vistats på Sundbo yrkesskola ansåg HD inte synnerliga skäl

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 365för att ådöma honom fängelsestraff föreligga. Enligt 31: 2 st. 2 i dess lydelse före 1 januari 1982 fick för brott för vilket stadgats strängare straff än fängelse i 6 mån. överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen ske endast om särskilda skäl förelåg härtill. I NJA 1975 s. 756 ansågs sådana skäl föreligga beträffande en man som på egen begäran intagits på vårdanstalt för alkoholmissbrukare för en tid av 6 mån. Enligt 31: 2 st. 2 i dess nuvarande lydelse krävs särskilda skäl för överlämnande till vård enligt lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall om för brottet är stadgat strängare straff än fängelse i ett år.

 

32 kap.
Det förhållandet att för en person som ålagts disciplinstraff för lydnadsbrott tjänstgöringsskyldighet vid försvarsmakten upphört innan HovR dömt i målet ansågs i NJA 1983 s. 262 inte utgöra skäl att ändra disciplinstraffet till böter.

 

33 kap.
En person som led av svår narkomani och som begått brott för att tillgodose det egna behovet av morfin och heroin ansågs i NJA 1975 s. 471 ha handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. HD underströk i sin dom — i vilken RÅ:s yrkande att påföljden i enlighet med TR:s dom skulle bestämmas till fängelse 8 år ogillades och HovR:s dom på sluten psykiatrisk vård fastställdes — att vården måste omfatta avsevärd tid, bl. a. med hänsyn till risken för återfall i missbruk och brottslighet som är ägnad att utbreda och förvärra narkotikamissbruket i samhället. Dessa av allmänpreventiva hänsyn dikterade uttalanden kan dock inte ses som annat än icke bindande rekommendationer; jfr socialberedningens betänkande SOU 1984: 64 s. 283 ff.
    I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades genom lagändring, som trädde i kraft 1 januari 1980, höjdes åldersgränsen i 33: 4 st. 1 som möjliggör för domstol att ådöma lindrigare straff än vad som är stadgat för ett brott, från 18 till 21 år (vid brottet). Bestämmelsen tillämpades i NJA 1981 s. 523 på en person som begått grov stöld och rån vid 19 års ålder och som tidigare ådömts skyddstillsyn, vilken nu undanröjdes. Påföljden bestämdes till fängelse 8 mån. Se om tillämpningen av 33: 4 st. 2 NJA 1979 s. 802, varom ovan vid 3 kap., och om 2 o. 3 st. NJA 1982 s. 621, varom ovan vid 24 kap. I NJA 1979 s. 517 ansågs påföljdseftergift ej kunna komma i fråga för en man som skadats allvarligt av pistolskott från en polisman, mot vilken mannen riktat en pistol i samband med att han begått en grov stöld. Visserligen kan, konstaterade HD, en allvarlig skada i samband med brottet utgöra skäl för påföljdseftergift. Men den avvägning som skall göras med hänsyn till brottets grovlek och skadans svårhetsgrad och betydelse för gärningsmannens levnadsförhållanden på längre sikt utföll här så, att påföljdseftergift eller lindrigare straff än stadgat inte kunde komma i fråga. Däremot ansågs villkorlig dom, den individualpreventivt lämpligaste påföljden, kunna ådömas då de livshotande skadorna fick anses vara ägnade att i icke ringa mån tillgodose vad hänsynen till allmän laglydnad krävde. Påföljdseftergift meddelades däremot i NJA 1981 s. 907, varom ovan vid 24 kap.
    I NJA 1977 s. 574 fastslog HD, att anhållnings- och häktningstid fick avräknas från straffåterstoden efter förverkad villkorligt medgiven frihet i den mån frihetsberövandet inte skulle anses som verkställighet av det i målet

 

366 Madeleine Löfmarckådömda fängelsestraffet. I två resningsärenden — NJA 1978 s. 666 I och II har HD fastslagit, att tillgodoräknande jämlikt 33: 5 st. 1 p. 1 av frihetsberövande som verkställighet av ådömd fängelsepåföljd skall ske oavsett att frihetsberövandet grundats på misstanke om andra genom domen prövade brott än dem för vilka fängelsepåföljden ådömts. Bestämmelserna om avräkning av tid för frihetsberövande är tillämpliga bl. a. när rätten med stöd av 34: 1 st. 1 förordnar att tidigare ådömt fängelse skall avse ytterligare brott. Detta gäller även om den dömde vid tiden för den nya domen är villkorligt frigiven och oavsett att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Enär sådan avräkning inte skett beviljade HD resning i NJA 1983 s. 329.
    I NJA 1982 s. 143 dömdes två polisassistenter för försök till olaga tvång (den ene dessutom för misshandel och olaga tvång). Brottet ansågs grovt enär de tilltalade hänsynslöst utnyttjat sin tjänsteställning. De hade utsatt en man, som gripits som misstänkt för stöld genom inbrott i den enes av de tilltalade bostad, för våldsamt "förhör" i den trånga cellen; mannen hade anledning känna sig försatt i ett utsatt läge, då trots hans högljudda protester ingen på polisstationen närvarande befattningshavare brydde sig om att kontrollera vad som försiggick i cellen. De tilltalade ådömdes fängelsestraff, som nedsattes med tillämpning av 33: 9 då de skulle komma att avskedas till följd av det inträffade. Se även NJA 1982 s. 198, varom nedan vid utlänningslagen.

 

34 kap.
Resning beviljades i NJA 1976 s. 288 sedan en TR i strid mot bestämmelsen i 34: 1 st. 1 p. 3 med undanröjande av en dom på skyddstillsyn dömt tt till skyddstillsyn, dvs påföljd av samma art. Förordnandet om undanröjande upphävdes och påföljden skyddstillsyn förklarades avse endast det nya brottet. I NJA 1981 s. 327, i vilket en tjeckoslovakisk medborgare dömdes för stöld av en handväska innehållande bl. a. 800 kr ur en kundvagn i ett varuhus, tillämpade HD bestämmelsen i 34: 6 st. 1 och förenade skyddstillsyn med fängelse 1 mån. Frihetsstraffet ansågs inte behöva sättas högre trots att HD upphävde förordnandet om utvisning. I ett resningsärende, NJA 1981 s. 439, konstaterade HD att bestämmelsen i 34: 10 st. 2 är tillämplig då en nordisk dom skall verkställas i Sverige. Majoriteten fann emellertid denna tolkning inte vara så självfallen att TR:s rättstillämpning, då åklagarens framställning avvisats, kunde anses uppenbart stridande mot lag. Resningsansökan lämndes utan bifall.

 

35 kap.
I NJA 1976 s. 10 II dömde HD för brott mot 10 § 2 st. lotteriförordningen (1939: 207) för en del av en kontinuerlig, utan tillstånd bedriven bingoverksamhet. Med hänsyn till verksamhetens art borde, fastän hela förfarandet var att anse som ett brott, den del av förfarandet som låg i tiden före den aktuella preskriptionstiden i preskriptionshänseende bedömas för sig. Straff för den delen av förfarandet var förfallet. Se numera 28 § lotterilagen (1982: 1011). Olaga vapeninnehav, som utgjorde ringa brott, befanns i NJA 1981 s. 380 vara preskriberat för tid som låg längre tillbaka än två år före delgivning av åtal. Eftersom brottet försvårande av skattekontroll är konstruerat som ett effektbrott, vilket är fullbordat först sedan myndigheten i det enskilda fallet konstaterat att räkenskapsföringen varit undermålig, ansågs i NJA 1983 s. 479 preskription inte ha inträtt trots att fråga var om åsidosatt bokföringsskyldighet

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 367under åren 1975 och 1976 och stämning i målet delgetts först i januari 1982. Den år 1978 företagna taxeringsrevisionen utgjorde utgångspunkt för preskriptionstiden. Den i 10 § 3 st. skattebrottslagen angivna subsidiaritetsklausulen "om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken" tolkades av HD så, att ansvar för försvårande av skattekontroll kan ifrågakomma så snart förutsättningarna för att döma till ansvar för undertryckande av urkund eller bokföringsbrott inte föreligger i det enskilda fallet (således en annan innebörd än den vanliga formuleringen "om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken"). Vid prövning av om talan om utdömande av vite preskriberats skall vad som enligt 35 kap. 1 § gäller om preskription av bötesstraff tillämpas analogt. Då i NJA 1983 s. 741 åklagarens talan om utdömande av vite var riktad mot ett bolag men stämningen utfärdats på och delgivits med verkställande direktören ansågs bolaget inte därigenom i behörig ordning ha erhållit del av åklagarens talan utan först vid en senare tidpunkt, innebärande att talan hunnit preskriberas. Stadgandet om preskription i 35: 6 p. 1 skall enligt HD i NJA 1976 s. 10 I förstås så, att om den däri angivna tiden förflutit innan domstol, som har att pröva frågan om ansvar för brottsligheten — och alltså även högre rätt — meddelar dom, ansvarsyrkandet skall lämnas utan bifall. I målet, som gällde ansvar enligt lotteriförordningen, ogillades även yrkande om förverkande enligt 11 § nämnda förordning, enär detta stadgande förutsatte att ansvar ådömts för brottet. Se numera 30 § lotterilagen.

 

36 kap.
En snabbgående motorbåt, som systematiskt utnyttjats för stöldbrott i stugor på skärgårdsöar och vittjande av utlagda ryssjor förklarades i NJA 1978 s. 736 förverkad till förebyggande av fortsatt brottslighet. I NJA 1982 s. 59 ogillade HD ett yrkande om förverkande av en personbil som använts som hjälpmedel vid tillgrepp av en båttrailer och en fritidsbåt med utombordsmotor. Särskild anledning att räkna med att bilen skulle komma till brottslig användning i fortsättningen förelåg inte. Beträffande den andra grunden för förverkande enligt 36: 2, "särskilda skäl", övervägde HD en försiktig utvidgning med hänsyn till den förstärkta allmänpreventiva effekt som kunde uppnås om skyddstillsyn eller villkorlig dom förenades med förverkande av t. ex. — som här — en bil. Då verkningarna av en sådan utvidgning befanns svåröverskådliga fann HD emellertid tillrådligt att hålla fast vid en restriktiv tolkning av bestämmelsen. Ett avtal benämnt "ekonomiskt samarbetsavtal" undertecknat bl. a. av innehavaren av vissa stansar och myntringar — tidigare använda för tillverkning av kopior av gamla mynt — har av HD ansetts kunna grunda förverkande enligt 36: 3, trots att avtalet inte syns ha resulterat i något däri åsyftat samarbete; föremålen kunde uppenbarligen befaras komma till brottslig användning; NJA 1980 s. 64. Bestämmelsen i 36: 4 st. 2 ansågs i NJA 1975 s. 131 inte utgöra hinder mot att förklara ett antal låneansökningshandlingar, som använts som hjälpmedel vid ockerbrott, förverkade. Handlingarna saknade, även om de formellt sett skulle kunna anses tillhöra en målsägande, ekonomiskt eller annat värde för denne. Det var en fördel för målsäganden att handlingarna förklarades förverkade; annars skulle de till följd av det oklara ägandeförhållandet utlämnas till den för ocker dömde och av honom kunna komma till brottslig användning mot målsägandena. Ett antal checkar och växlar, som inte använts som hjälpmedel för brott, förverkades enär de kunde befaras komma till brottslig användning. Med "särskild rätt till egendom" i

 

368 Madeleine Löfmarck36: 4 st. 3 avses enligt HD i NJA 1975 s. 528 inte nyttjanderätt till lös sak utan enbart begränsade sakrätter samt säljares rätt till gods som sålts under äganderättsförbehåll. Förbehåll skulle därför, vid förverkande hos ägaren av ett rouletthjul, som utgjort hjälpmedel vid dobbleribrott, inte göras för den nyttjanderätt som tillkom annan. Se om förverkande av bil som varit föremål för försök till varusmuggling av annan person än bilens ägare NJA 1977 s. 82, varom nedan vid varusmugglingslagen.
    En verkställande direktör som varit ansvarig för bolagets tillverkning och försäljning av ett bekämpningsmedel och även för bokföring och anteckningar enligt produktkontrollnämndens anvisningar, har i NJA 1981 s. 452 förpliktats att som värde av olagligen försålt bekämpningsmedel utge 15 000 kr. Med hänsyn till vad direktören gjort för att kunna följa bestämmelserna om hantering av bekämpningsmedel ansågs förverkande av fulla värdet — 94 000 kr — uppenbart obilligt.
    Genom lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m.m. gavs möjlighet att ta i förvar genom brott åtkommen egendom till vilken ägaren är okänd. Lagen tar sikte på två huvudfall. Det ena är det s. k. tjuvgömmefallet, dvs när stöldgods anträffats t. ex. nedgrävt ute i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd. Det andra är det fallet att genom brott åtkommen egendom anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas till målsäganden, eftersom det ej kan utredas vem denne är. Reglerna om tagande i förvar är att se som komplement till reglerna om förverkande. I NJA 1983 s. 286 fann HD, att stöldgodslagen inte var tillämplig då egendomen innehades av en person, som inte kunnat visas ha åtkommit den genom brott men som inte på grund av reglerna om godtrosförvärv var skyddad mot rätt ägares anspråk. Lagtexten ansågs visserligen inte utesluta en sådan tillämpning, men mot denna extensiva tolkning talade enligt HD dels vissa uttalanden i förarbetena (prop. 1974: 124 s. 51 f.; jfr Ds Ju 1973: 14 s. 36 f.), dels det straffrättsliga inslag som präglar förfarandet. I anledning av detta avgörande samt ett senare fall (NJA 1984 s. 76) har en ändring föreslagits i 1 § stöldskyddslagen för att möjliggöra tagande i förvar även i den aktuella situationen (Ds Ju 1984: 12).

 

BrB:s promulgationslag.
I 5 § 2 st lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken föreskrivs som huvudregel, att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den leder till frihet från straff (eller till lindrigare straff), skall emellertid — enligt vad som vidare föreskrivs — den lagen tillämpas. Härifrån görs i sin tur undantag för gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. I NJA 1983 s. 593 befanns sistnämnda undantag inte tillämpligt på det krav på intyg eller översättning som uppställdes i 4 § kungörelsen (1962: 277) om godkännande av vissa utländska körkort, vilken kungörelse 1 juli 1981 (efter den med åtalet — som avsåg olovlig körning — avsedda gärningen men före domen) ersatts av förordningen (1981: 96) om godkännande och utbyte av utländska körkort utan någon motsvarighet till nämnda föreskrift. Åtalet ogillades därför. Se även NJA 1980 s. 94, varom ovan vid BrB 11 kap. Däremot befanns detta undantag — vid vilket ny lindrigare lag inte har tillbakaverkande kraft enär fråga är om en gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden — tillämpligt i NJA 1975 s. 265. Ansvar ådömdes där för olaga uppställning trots att

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 369trafikföreskriften efter gärningen men före domen ändrats så, att sådan uppställning som den åtalade förseelsen avsåg inte längre var förbjuden.

 

Jaktlagen och jaktstadgan.
Förbudet i 19 § 1 st. jaktlagen att locka villebråd från annans jaktområde är inte inskränkt till att avse endast direkt angränsande områden. Inte heller föreligger någon begränsning i stadgandets tillämpningsområde till att gälla mer eller mindre stationärt villebråd. I NJA 1978 s. 171 tillämpades bestämmelsen på — och ådömdes böter enligt 33 § jaktlagen — en man som genom utfodring lockat ett stort antal gräsänder från olika sjöar i närheten till en av honom anlagd damm.
    Genom de ändringar i jaktlagen som trädde i kraft 1 januari 1968 infördes skärpta bestämmelser för olovlig jakt. Vissa kvalificerade fall av olovlig jakt hänfördes till en särskild grupp av grova brott, där påföljden bestämdes till fängelse högst ett år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om jakten avsett värdefullt villebråd, t. ex. älg, hjort och rådjur. I NJA 1977 s. 63 var fråga om jakt på älg, men omständigheterna, särskilt att älgen träffats av dödande skott på en av jaktdeltagarnas mark, ansågs där motivera att brottet ändå inte bedömdes som grovt. Straffet blev dagsböter, till ett högre antal för ledaren för jaktlaget än för de övriga. Grovt brott ansågs inte heller föreligga i NJA 1981 s. 1041, med motiveringen att någon rättsstridig påskjutning av älgen på annans jaktområde inte skett. Tt hade sårat en älg vid ett skott inom det egna jaktområdet och därefter, med vetskap om att älgen inte längre befann sig inom detta område, dödat älgen med ett nytt skott och genast fört djurkroppen in på område där han hade jakträtt för borttransportering. Yrkande om förverkande av älgstudsaren ogillades. I NJA 1977s. 89 hade tt tillsammans med en kamrat använt en bil för färd nattetid till en plats, där de i skenet från bilens strålkastare skjutit en dovhjortskalv och transporterat den därifrån i bilen. Olovlig jakt under dessa omständigheter ansågs innefatta särskilda skäl för förverkande (i detta fall av bilens värde, enär den sålts) enligt 30 § 5 st. jaktlagen.
    Två jaktlicenshavare som skjutit en vuxen älg mer än tillståndet medgav dömdes i NJA 1976 s. 383 till ansvar enligt 28 § 2 mom. 2 st. jaktstadgan. Denna bestämmelse utgjorde enligt HD en specialbestämmelse som uteslöt ansvar för olaga jakt enligt 28 § 1 mom. jaktstadgan. Genom lagändring 1 augusti 1981 (SFS 1981: 678) har i sista stycket av 2 mom. införts en bestämmelse om att där avsedd gärning, om den skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, skall anses som olaga jakt. Under tiden 1 januari 1976 — 1 augusti 1981 hade detta stycke den lydelsen, att fällande av djur utöver tillstånd skulle anses som olaga jakt. I NJA 1979 s. 195 I och II ansågs olaga jakt enligt denna bestämmelse inte föreligga då en man inom licensområde men i strid mot tillstånd fällt en vuxen älg istället för en kalv respektive en man utom licensområde och i strid mot tillstånd fällt en älgko istället för en älgtjur. Förfarandena bedömdes istället som förseelser mot 28 § 2 mom. 1 st. 2 jaktstadgan.

 

Trafikbrottslagen m. m.
Den som kör bil får, särskilt inom tättbebyggt område och inte minst vid mörkerkörning, räkna med att i hans färdväg kan uppträda trafikanter som på olika sätt bryter mot trafikreglerna. Inträffar i ett sådant fall en olycka blir

25 — 53-165 Svensk Juristtidning

 

370 Madeleine Löfmarckofta även bilföraren att anse som försumlig genom att han inte visat tillräckligt förutseende utan i ett eller annat avseende brustit i aktsamhet. I NJA 1977 s. 468 hade emellertid en vägtrafikants beteende i särskilt hög grad avvikit från vad man normalt kan vänta sig i trafiken och tt frikändes från ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Den påkörda kvinnan hade, under mörker och iklädd mörka kläder, befunnit sig ute på vägbanan ihopkrupen ställning. En kvinna som åtalats för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död förklarade i NJA 1978 s. 360 sitt körsätt med att hon känt sig hotad av en medpassagerare som tagit fram en slidkniv. Kniven hade hela tiden varit kvar i slidan och något hot hade inte uttalats. Det anförda kunde enligt HD inte föranleda att hennes körsätt skulle anses ursäktligt eller att den oaktsamhet vartill hon gjort sig skyldig kunde betraktas som ringa. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. I NJA 1979 s. 274 bedömdes förande avbil inom tättbebyggt område i en hastighet av 95 km/tim som ej ringa oaktsamhet och således vårdslöshet i trafik. HovR hade ansett endast hastighetsöverträdelse enligt 64 § och 164 § 1 st. 4 p. vägtrafikkungörelsen föreligga med motiveringen att det inte vederlagts att tt haft överblick över trafiksituationen; han hade passerat en gatukorsning med ett vid tillfället tomt övergångsställe. HD fann däremot detta vederlagt genom av RÅ åberopade fotografier. I NJA 1981 s. 998 ogillade HD åtal för vårdslöshet i trafik mot en man vars bil kommit i sladdning vid en omkörning och gått av vägen. Oavsett huruvida olyckan, som mannen anfört, orsakats av hastigt påkommen blixthalka kunde det enligt HD inte av utredningen anses framgå att förhållandena varit sådana att mannen genom att färdas med den angivna — icke motbevisade — hastigheten (högst 80 km/tim) visat oaktsamhet i 1 § trafikbrottslagens mening. En man som förde en 24 m lång och över 50 ton tung fordonskombination sökte under färd plocka upp ett på golvet i förarhytten kringrullande föremål som kunde befaras komma att blockera bromspedalen. Den oaktsamhet han därigenom visade bedömdes av HD som ringa och åtal för vårdslöshet i trafik ogillades; NJA 1981 s. 1070. I NJA 1982 s. 714 ansåg HD inte oaktsamhet enligt 1 § trafikbrottslagen styrkt vid en omkörning av en lastbil, i vinterväglag, i högst 70 km/tim. Någon halka hade inte märkts. Det framgick därför inte att väglaget varit sådant att tt, genom att hon hållit den uppgivna hastigheten, kunde anses ha ådagalagt oaktsamhet av det slag som förutsätts för ansvar för vårdslöshet i trafik. Enligt 37 § 2 st. vägtrafikkungörelsen har förare väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär hans egen när han kommer in på väg från parkeringsplats, fastighet, bensinstation eller annat liknande område i anslutning till vägen eller från stig, ägoväg eller annan liknande utfartsväg. I NJA 1983 s. 612 konstaterade HD, att under uttrycket "annan liknande utfartsväg" får anses falla varje väg som med hänsyn till förhållandena på platsen i likhet med stig eller ägoväg för en förare naturligt framstår som en utfart. En väg som av trafikanter på en länsväg närmast uppfattades som en utfartsväg till och från en kursgård hänfördes därför under denna passus i bestämmelsen, och en kvinna som vid färd på denna väg ut på länsvägen inte väjt för ett fordon på denna dömdes för vårdslöshet i trafik. Att köra mot rött ljus i en korsning och därvid kraftigt överskrida högsta tillåtna hastighet på platsen innebär enligt HD i NJA 1978 s. 251 sådan grov oaktsamhet som förutsätts för ansvar för grov vårdslöshet i trafik enligt 1 § 2 st. trafikbrottslagen.
    I RH 81: 81 föranledde invändning om villfarelse att åtal för olovlig körning

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 371ogillades. En finländsk medborgare, N, erhöll i december 1979 körkortstillstånd, enligt vilket han skulle avlägga körkortsprov före 17.10.1980. Senare blev N uppmanad av sin arbetsgivare att köra bil i arbetet. Med anledning härav tog arbetsgivaren kontakt med trafiksäkerhetsverket. Av verket fick arbetsgivaren och N den uppfattningen, att körkortstillståndet berättigade N att köra bil under tiden fram till 17.10.80. I anledning härav började N köra bil i tjänsten. Han åtalades för olovlig körning. HovR konstaterade, att 3 § 1 st trafikbrottslagen som betingelse för straff uppställde att det är fråga om ett körkortspliktigt fordon och att föraren inte är berättigad föra sådant fordon. Vidare fann HovR att båda dessa omständigheter skulle omfattas av uppsåt. Enär N:s invändning att han trott sig berättigad att köra bil inte kunde lämnas utan avseende ogillades åtalet. Den aktuella villfarelsen betraktades således som en oegentlig rättsvillfarelse, som utesluter ansvar för uppsåtligt brott.
    Bestämmelsen i 3 § 3 st. trafikbrottslagen förutsätter med avseende på förarens avsaknad av körkort antingen uppsåt eller oaktsamhet hos den som tillhandahåller fordonet. Om inte speciella omständigheter föreligger kan en bilförsäljare som lämnar sin kund en bil för provkörning inte anses tillräckligt aktsam om han inte ber att få se kundens körkort; NJA 1978 s. 725.
    I NJA 1982 s. 114 ogillade HD åtal för rattfylleri i ett mål där blodundersökning inte företagits. Någon bevisning om att tt vid tillfället gått ostadigt, talat sluddrigt e d hade inte förebringats. Vittnesbevisning om att denne betett sig som en berusad person ansågs inte tillräckligt.
    I tidigare avgöranden NJA 1958 s. 39 och 1973 B 11 har HD funnit moped, vars motor varit funktionsoduglig, inte utgöra motorfordon i 4 § trafikbrottslagens mening. I NJA 1978 s. 458 fastslogs, att de ändringar med avseende på betydelsen av begreppet moped som har gjorts i vägtrafikförfattningarna efter den tidpunkt till vilken det senare av HD:s avgöranden hänför sig inte påverkar förutsättningarna för denna rättstillämpning.

 

Påföljdsbestämning i rattfyllerimål.
Sådana förmildrande omständigheter som erfordras för att bötespåföljd skall komma i fråga för rattfylleribrott ansågs inte föreligga i NJA 1976 s. 650. Tt hade visserligen fört bilen endast en kortare vägsträcka, men vägen utgjorde förbindelseled mellan två starkt trafikerade huvudleder och han hade utan försvarliga skäl använt bilen för färd trots att han varit medveten om sin betydande alkoholförtäring. I NJA 1980 s. 112 II ansågs rattfylleribrottet vara av sådan beskaffenhet att det förelåg särskilda skäl att döma den (vid domen) 19-årige gärningsmannen till fängelsestraff. När åldersgränsen i 26: 4 (fängelse får ådömas endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl) höjdes från 18 till 21 år uttalades i förarbetena, att med lagändringen inte åsyftades ändring i praxis när det gäller påföljdsvalet för de brottstyper som regelmässigt leder till fängelsestraff, exempelvis rattfylleri (JuU1978/79: 38 s. 44 f., jfr prop. 1978/79: 212 s. 64). En 59-årig kvinna ådömdes i NJA 1981 s. 723 I fängelse 1 mån. för rattfylleri; det förhållandet att lagföringen inneburit allvarliga påfrestningar för henne och att fängelse skulle drabba henne hårt utgjorde enligt HD inte sådana särskilda skäl att en frihetsberövande påföljd kunde undvikas. I NJA 1981 s. 723 II bedömde HD risken att ett frihetsberövande skulle medföra skadliga följder för tt:s familj som otillräckligt skäl att döma till icke frihetsberövande påföljd för ett allvarligt rattfylleri-

 

372 Madeleine Löfmarckbrott. I NJA 1982 s. 350 prövade HD i fyra fall frågan om betydelsen för valet av påföljd för rattfylleri av körkortsåterkallelse då tt har behov av körkort i sin yrkes- eller näringsverksamhet. Målen rörde således tillämpningen av den nya bestämmelsen i 6 § trafikbrottslagen, som trätt i kraft 1 juli 1981. I det första fallet konstaterade HD, att körkortsåterkallelsen utgjorde hinder för tt att utöva sitt yrke som lastbilschaufför. Fängelsestraff ansågs trots detta vara nödvändigt men böra stanna vid 14 dagar. I det andra fallet, där tt likaledes var lastbilschaufför, ansågs återkallelsen inte ha inneburit synnerliga svårigheter; mannen hade efter någon tid fått annan anställning, om än med något lägre lön, och snart efter återkallelsens upphörande fått arbete som lastbilschaufför igen. HD fastställde där det av HovR utmätta fängelsestraffet 1 mån. I det tredje fallet bedrev tt skolskjutsverksamhet och beställningstrafik med buss. HD konstaterade, att körkortsåterkallelsen medfört synnerligen stora svårigheter för honom och bestämde påföljden till fängelse 14 dagar. I det sista fallet kunde tt klara sin blomsteraffärsrörelse med vissa försakelser och särskilda ansträngningar; svårigheterna bedömdes inte som synnerligen stora och brottet föranledde fängelse 1 mån.
    En man med betydande alkoholproblem fick i NJA 1975 s. 438 en dom på fängelse 3 mån. för bl. a. rattfylleri och misshandel ändrad till skyddstillsyn. Den förhållandevis gynnsamma utvecklingen som kunnat förmärkas skulle enligt HD:s majoritet — två JR ville fastställa HovR:s dom — med stor sannolikhet brytas genom ett fängelsestraff. En till internering dömd man som länge haft allvarliga alkoholproblem men vid tidpunkten för HD:s dom i ett rattfyllerimål mot honom hade förbättrat sin sociala situation undgick att återintas i anstalt. Två beträffande motiveringen skiljaktiga JR anförde, att avgörandet borde uppfattas som ett led i den pågående utvecklingen av praxis i rattfyllerimål bort från ett ensidigt beaktande av allmänpreventiva hänsyn; NJA 1976 s. 39. Frihetsberövande påföljd ansågs inte erforderlig i NJA 1976 s. 587 för flera fall av rattfylleri, olovlig körning m. m. av en man, vars sociala förhållanden uppvisade en viss positiv utveckling. Avgörande för påföljdsvalet var det förhållandet, att mannen som anhållen och häktad samt enligt tingsrättens dom på ungdomsfängelse varit berövad friheten under drygt två månader. En kvinna som i panik över utsikten att bli lämnad ensam på en tältplats bland berusade män hade fört bil cirka 2 km i berusat tillstånd dömdes i NJA 1977 s. 614 till villkorlig dom och dagsböter. Med hänsyn till kvinnans personliga förhållanden och omständigheterna vid gärningens begående, vilka gjorde att brottet framstod som mindre allvarligt än rattfylleribrott i allmänhet, ansågs tillräckliga skäl föreligga att inte ådöma frihetsberövande påföljd. En man som gjort sig skyldig till rattfylleri och olovlig körning i direkt samband med alkoholmissbruk dömdes i NJA 1978 s. 178 till icke frihetsberövande påföljd; tidigare ådömd skyddstillsyn förordnades avse även dessa brott. Mannen var vid tidpunkten för domen alltjämt i stort behov av läkarbehandling för sitt alkoholmissbruk, och trots att hans psykiska tillstånd synbarligen stabiliserats ansågs ett fängelsestraff komma att allvarligt motverka resultatet av den pågående behandlingen. I NJA 1978 s. 229 hade tt förövat rattfylleri, grov olovlig körning och vårdslöshet i trafik under inflytande av kronisk alkoholism. Han hade vid tidpunkten för HD:s dom en välordnad arbetssituation och ordnade hemförhållanden. Ett fängelsestraff skulle, bedömde HD, innebära risk för att den sociala återanpassningen skulle brytas. Behov av övervakning ansågs föreligga och påföljden bestämdes till skydds-

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 373tillsyn kombinerad med ett bötesstraff. I NJA 1979 s. 381 bestämdes påföljden för rattfylleri för en frånskild man till skyddstillsyn med hänvisning till att ett fängelsestraff enligt i målet företedda intyg från flera läkare skulle innebära betydande risker för mannens psykiska hälsa. En man som under en period av svårt alkoholmissbruk gjort sig skyldig till inte mindre än tre rattfylleribrott dömdes i NJA 1980 s. 74 till skyddstillsyn. HD konstaterade, att mannen genom att frivilligt underkasta sig anstaltsvård av allt att döma lyckats komma till rätta med missbruket, nu levde under ordnade om än knappa förhållanden och strävade efter att göra rätt för sig. Ett fängelsestraff bedömdes skola kunna allvarligt skada mannens sociala återanpassning och medföra risk för återfall. I NJA 1980 s. 112 I dömdes en 18-årig yngling som kört bil berusad en sträcka av 150 — 200 m för att parkera och sova på en parkeringsplats till villkorlig dom jämte dagböter. Omständigheterna vid körningen och tt:s ålder och omogenhet ansågs medföra att fängelse inte erfordrades av hänsyn till allmän laglydnad. Övervakning var inte påkallad för ynglingen, som var bosatt hos föräldrarna och hade ordnade arbetsförhållanden. I NJA 1982 s. 190 dömdes en man, som fört bil med en alkoholhalt iblodet av minst 2,20 promille och därvid påkört och skadat en annan bil, till skyddstillsyn jämte 75 dagsböter för vårdslöshet i trafik och rattfylleri. Han hade vid gärningarna varit hemfallen åt svårt alkoholmissbruk men därefter genomgått en positiv utveckling. Hans situation bedömdes som ömtålig med stor risk för nya svårigheter vid avtjänande av frihetsstraff. Behov av övervakning ansågs föreligga. Den år 1980 införda möjligheten att förena skyddstillsyn med ett kortare fängelsestraff ansågs i NJA 1983 s. 491 inte böra användas vid ett rattfylleribrott av tämligen normal art och en ringa misshandel. Den av TR ådömda skyddstillsynen — varav halva prövotiden gått till ända vid tiden för HD:s dom — hade haft en mycket positiv verkan. Påföljden blev skyddstillsyn förenad med 75 dagsböter.
    En man som fört bil med en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,48 promille dömdes i NJA 1981 s. 308 för rattonykterhet och olovlig körning till dagsböter. HD anförde, att det syntes bäst överensstämmma med utformningen av bestämmelserna om ansvar för trafikonykterhetsbrott och med praxis i rattfyllerimål att man, för rattonykterhetsbrott där omständigheterna i övrigt kring körningen inte ter sig särskilt anmärkningsvärda, använder bötesstraffet ända intill den av lagstiftaren bestämda promillegränsen för rattfylleri.
(Forts. TBL m. m.)
    I NJA 1975 s. 498 ogillade HD åtal för obehörigt avvikande från olycksplats mot en man som, efter att ha kört av vägen och på en belysningsstolpe så att bilen vält, lämnat bilen på ett sådant sätt att den utgjort ett allvarligt trafikhinder. Då han fått uppgift om att polisen tillkallats kunde det enligt HD under de föreliggande omständigheterna — han hade avlägsnat sig för att hjälpa en skadad passagerare till vård — inte läggas honom till last att han inte förrän påföljande morgon själv tog kontakt med polisen. Att en bilförare som insett att han skapat en situation som inneburit risk för trafikolycka avlägsnar sig från platsen utan att förvissa sig om huruvida sådan olycka inträffat är enligt HD i NJA 1976 s. 6 inte tillräckligt för ansvar enligt 5 § trafikbrottslagen. Det måste därtill, enligt vedertaget sätt för bestämmande av eventuellt uppsåt, krävas att omständigheterna ger fog för antagandet att han skulle ha avvikit från platsen även om han varit säker på att trafikolycka inträffat. En kvinna

 

374 Madeleine Löfmarcksom en stund brustit i uppmärksamhet vid förande av bil upptäckte att hon kommit över på den vänstra körbanan. En mötande bil hade kört ner i diket med person- och fordonsskador som följd. Kvinnan, som inte var medveten om att en olycka inträffat, fortsatte sin färd i känsla av stor lättnad att tillbudet avlöpt väl. Åtal för olovligt avvikande från trafikolycksplats ogillades med motiveringen att uppsåt inte förelegat; NJA 1977 s. 412. I NJA 1980 s. 681 ansåg HD att smitningsbrott inte förelåg då tt, efter att en kväll vid 23-tiden ha påkört och skadat en mur till en stadsfastighet, avlägsnat sig från olycksplatsen utan någon åtgärd för att underrätta fastighetsägaren om händelsen; hon hade dock lämnat denne erforderliga uppgifter följande morgon. I detta fall ansågs detta tillräckligt, i motsats till den situation som förelåg i fallet NJA 1974 s. 115, där skada vållats på en parkerad bil och där snabbhet var påkallad med hänsyn till att bilen inom kort kunde komma att föras från olycksplatsen. Åtal enligt 5 § trafikbrottslagen ogillades i NJA 1981 s. 1169 med motiveringen, att tt lämnade in sin bil på en bilverkstad dit han efter olyckan fört en skadad kvinna och att han var väl känd av personalen där. Han hade därför inte behövt upplysa de två övriga inblandade bilarnas förare om namn och hemvist. Se om rättsfallen och allmänt om 5 § Hoflund, Trafikbrottslagen, 2 uppl. Sthlm 1983 s. 122 ff.
    Ett parkeringsförbudsmärke på högra sidan av en enkelriktad gata ansågs i fallet NJA 1976 s. 55 inte utgöra en angivelse om parkeringsförbud även på gatans vänstra sida. Med hänsyn till föreskriften i. 167 § 2 st. vägtrafikkungörelsen ogillades därför åtal för olaga uppställning mot en man som parkerat på vänstra sidan.
    En man som varit innehavare av taxitillstånd och ensam bestämmande i det aktiebolag som han låtit registrera för att bedriva taxiverksamhet dömdes i NJA 1978 s. 521 för olaga yrkesmässig trafik enligt 5 § och 34 § 1 mom. förordningen (1940: 910) ang yrkesmässig automobiltrafik m m. Bolaget, som ägde de tre taxibilarna och som redovisat och beskattats för vinsten i rörelsen, ansågs ha bedrivit verksamheten och det hade saknat erforderligt tillstånd. Se numera 4 kap. 1 § yrkestrafiklagen (1979: 559).
    En veteranbil med bortmonterad motor hade i NJA 1980 s. 295 bogserats till en verkstad trots att fordonet var avställt och inte trafikförsäkrat. Bilen ansågs brukad i trafik med hänsyn till att motorn inte monterats bort för att bilen skulle skrotas eller fortsättningsvis användas utan motor. Jfr NJA 1972 s. 177. HD godtog vidare tt:s uppgift att han vid förfrågningar hos polisen och ett försäkringsbolag fått intrycket, att bogsering inte var förbjuden respektive att bilen inte behövde trafikförsäkras, och bestämde med hänsyn härtill påföljden till ett lågt antal dagsböter. Med hänsyn till att de subjektiva kraven för ansvar för förseelserna är något oklara är det svårt att avgöra vilket slags villfarelse som förelåg. HD:s skrivsätt tyder dock på att det är fråga om en egentlig rättsvillfarelse.
    I NJA 1979 s. 711 fann HD, att fotografier med traffipax-kamera inte utgjorde tillförlitlig bevisning om den främre av två samtidigt fotograferade bilars hastighet.
    Bestämmelserna om ordningsbot måste anses förutsätta att i domstolspraxis normalstraffet för ordningsförseelser inte frångås annat än under alldeles speciella omständigheter. Då sådana inte ansågs föreligga i NJA 1983 s. 709 utdömde HD det bötesstraff om 300 kr som RÅ förordnat att upptas som påföljd i föreläggande av ordningsbot för trafikförseelse av det slag varom i målet var fråga.

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 375    Undantaget från bilbältesskyldigheten i 117 a § 3 st vägtrafikkungörelsen befanns i NJA 1983 s. 798 omfatta en taxiförare, som visserligen hade sin familj med i bilen vid tillfället, men som fick anses ha varit beredd att efter anrop inom kort tid påbörja körning för att ta upp kunder. Förande i yrkesmässig trafik ansågs föreligga.

 

Uppbördslagen
En dom, varigenom en arbetsgivare fälls till ansvar för underlåtenhet att verkställa inbetalning av innehållen källskatt för anställda under viss termin utgör, klargjorde HD i NJA 1975 s. 260, enligt RB 30: 9 hinder för att mot honom väcka nytt åtal grundat på att underlåtenheten haft större omfattning än som antagits i det åtal som lett till domen. Uppbördsbrott enligt 81 § 1 st. synes därmed kunna betecknas som ett s. k. kollektivdelikt (jfr Brottsbalkskommentaren I, 4 uppl. s. 59 f.) för varje uppbördsperiod, liksom flera oriktiga uppgifter i självdeklaration för visst år konstituerar ett skattebedrägeri. Om termen kollektivdelikt bör reserveras för situationer i vilka fråga är om handlande eller underlåtenhet vid ett antal skilda tillfällen kan detta brott dock, liksom kollektivdelikten, hänföras till kategorin "likartad lagkonkurrens", liksom t. ex. flera slag mot en person vid ett tillfälle utgör ett misshandelsbrott och tillgrepp av saker från flera personer vid ett tillfälle utgör ett stöldbrott. Vid ett mindre verkstadsföretag hade driften fortsatt trots lågkonjunktur med kronofogdemyndighetens och kommunens (som gått i borgen) goda minne. Ansvar för uppbördsbrott ansågs inte kunna ådömas verkställande direktören enär, med hänsyn särskilt till det samråd som förekommit med kronofogdemyndigheten och denna myndighets inställning till fortsatt drift, direktörens förfarande inte utgjorde grov oaktsamhet; NJA 1975 s. 745. RÅ hade medgett bifall till revisionsyrkandena och därvid hänvisat till fallet NJA 1974 s. 423, som angavs innebära att man, när det gäller kvalificeringen av brottet, inte helt kan bortse från kfm:s agerande, oavsett dess kompetens. I NJA 1977 s. 711 ogillades talan om ansvar och betalningsskyldighet enligt uppbördslagen mot en verkställande direktör i ett aktiebolag med motiveringen, att det inte styrkts att mannen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet föranlett det läge som hindrade bolaget från att fullgöra sin inbetalningsskyldighet utan att därigenom andra borgenärers rätt avsevärt skulle ha försämrats (löneborgenärerna; annorlunda enligt nuvarande förmånsrättsordning). Tt hade en tid haft en banks löfte om bistånd och sedan detta återkallats hade han inte genom den fortsatta driften försämrat bolagets möjligheter att betala skatt under uppbördsterminerna. Jfr HD i NJA 1969 s. 326. Åtal för uppbördsbrott ogillades med liknande motivering i NJA 1979 s. 229. I NJA 1979 s. 555 dömdes en man som självständigt utövat ledningen för ett familjeföretag till ansvar enligt 81 § 1 st. uppbördslagen. Tt:s fader var vid gärningstidpunkten verkställande direktör i bolaget. Tt ansågs dock ha haft ett avgörande faktiskt inflytande på bolagets handlande i fråga om skatteinbetalning och genom de i samråd med fadern fattade besluten att underlåta detta ha ådragit sig ett självständigt ansvar härför. I NJA 1981 s. 1014 ansågs underlåtenhet att betala in källskatt i behörig ordning inte bero av uppsåt eller grov oaktsamhet. Tt hade, enligt vad utredningen utvisade, haft fog för att utgå från att berörda myndigheter, och särskilt kronofogdemyndigheten, godtog hans underlåtenhet härvidlag.

 

376 Madeleine LöfmarckVarusmugglingslagen
Vad som menas med införsel till riket anges inte i varusmugglingslagen. Tullpliktiga drycker ombord på en fritidsbåt, avsedda för besättningens eget bruk under en tolv veckor semestersegling i Östersjön, ansågs i NJA 1983 s. 601 ha varit föremål för försök till införsel till Sverige och ansvar för försök till varusmuggling utdömdes. Gods som medförs på en segling, företrädesvis på inre svenskt vatten, får nämligen anses infört till riket. Ansvar för varusmuggling enligt 1 § ådömdes i SvJT 1978 rf. s. 29 en man som underlåtit att anmäla en personbil för förtullning vid inresa till Sverige i den felaktiga tron att anmälan skulle göras på hemorten. HovR betraktade således hans villfarelse som en egentlig rättsvillfarelse, som inte uteslöt uppsåt. Stöd för en sådan ståndpunkt kan man finna i förarbetena till varusmugglingslagen; se prop. 1960: 115 s. 61 och SOU 1959: 24 s. 173 f. En annan syn har redovisats i SvJT 1968 rf. s. 17, där en villfarelse om tullplikt för emballage bedömdes som en oegentlig rättsvillfarelse och ansvar således ådömdes endast för oaktsamtbrott (5 §). Att betrakta villfarelse angående tullplikt som egentlig rättsvillfarelse medan villfarelse om skattskyldighet bedöms som oegentlig sådan förefaller inkonsekvent. Denna fråga synes påkalla ett prejudicerande avgörande. Jfr Thornstedt — Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 4 uppl., Sthlm 1981 s. 38 f.1
    Genom lagändring 1 januari 1974 har straffet för grov varusmuggling som inte avser narkotika bestämts till fängelse lägst sex månader högst sex år. Lagändringen, som inte var föranledd av brottsutvecklingen i fråga om smuggling av vapen, innebär enligt HD i NJA 1975 s. 776 att till gärningar att bedöma som grova skall hänföras endast de i särskild grad allvarliga fallen. Försök till olovlig införsel av två laddade pistoler jämte skarp ammunition bedömdes i fallet, trots att lagen som en omständighet att beakta vid klassificeringen som grovt brott nämner att gärningen varit av särskilt farlig art, inte som grovt brott.
    En man som vid hemflyttning från Colombia till Sverige lämnat oriktig uppgift om innehållet av spritdrycker bland flyttsakerna har i NJA 1981 s. 900 frikänts från åtal för varusmuggling och inte heller dömts till ansvar enligt 5 §. Enligt HD hade uppgiften lämnats av oaktsamhet men denna kunde inte anses grov bl. a. enär uppgiften formulerats så att den bort föranleda, och också föranlett, en närmare kontroll från tullverkets sida och med hänsyn till relationen mellan det uppgivna och det faktiska antalet flaskor. I NJA 1982 s. 825 ansågs brott enligt 5 § 2 st. föreligga då en speditör — F — undertecknat en importanmälan med tulldeklaration avseende återinförsel av en hjullastare, i vilken anmälan gjordes anspråk på tullbefrielse eller nedsättning enligt 13 § 1 tullförordningen (1973: 979), och en planerare — P — i ett returintyg avseende samma vara försäkrat att sådan befrielse inte sökts eller skulle sökas. F deklarerade sedan varan som tullfri men mervärdeskattebelagd under åberopande av returintyget. F ansågs ha förfarit grovt oaktsamt genom att inte framhålla för P att denne bort kontrollera uppgiften i returintyget (F hade kryssat för däri i rutan för att befrielse ej sökts utan att närmare undersöka

 

1 Under publiceringstiden för denna översikt har HD i dom DB 9 den 3 april 1985 (under dissens) förklarat, att villfarelse rörande tull- eller avgiftsplikt skall behandlas som en egentlig rättsvillfarelse (d. v.s. inte utesluta uppsåt) vid tillämpningen av 1 st. i 1 § varusmugglingslagen men som en oegentlig rättsvillfarelse (som utesluter uppsåt men ev. utgör grov oaktsamhet) vid tillämpningen av 2 st. i samma lagrum. 

Svensk rättspraxis: straffrätt 377saken) och att åberopa intyget. P ansågs ha handlat grovt oaktsamt genom att inte göra någon som helst kontroll av uppgiften. Fara för att tull eller annan allmän avgift skulle undandras statsverket ansågs ha uppkommit enär den oriktiga uppgiften var sådan att den inte skulle ha upptäckts vid en normalt omsorgsfull granskning av tulldeklarationen.
    Olovlig befattning med smuggelgods i form av en 70 cl flaska whisky ansågs i NJA 1981 s. 835 utgöra ringa brott, för vilket således straff inte skall ådömas enligt 6 § 3 st. I NJA 1977 s. 82 fann HD att talan om förverkande av en bil, som varit föremål för försök till varusmuggling av annan person än bilens ägare, kunde prövas utan hinder av att ägaren — som vistades utomlands — inte hade instämts (20 §). Förverkandeyrkandet ogillades dock med motiveringen att det framstod som uppenbart obilligt mot ägaren.

 

Narkotikastrafflagen
T och E hade lämnat varsin summa pengar till B för att denne skulle inköpa cannabisharts från en okänd person för deras räkning. T och E medföljde i B:s bil till en ort, där B köpte 1 kg cannabisharts, som lades i bilen att efter återfärd vägas och delas upp. HD ansåg att T och E innehaft narkotikan under färden och dömde envar av dem för narkotikabrott till fängelse 1 mån.; NJA 1981 s. 444. I NJA 1981 s. 519 fastslog HD, att odlande av cannabisväxter innefattar narkotikainnehav med hänvisning till kungörelsen (1972: 113) med förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen (numera förordningen 1983: 366 om att vissa substanser skall anses som narkotika), som avslutas med följande särskilda stycke: "Vidare skall vid tillämpning av förordningen med cannabis förstås de ovan jordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis (med undantag av frön), från vilket hartset icke blivit extraherat och oavsett under vilka benämningar de förekommer".
    I NJA 1982 s. 164 hade en svensk och en nederländsk medborgare av HovR dömts till vardera 3 års fängelse för medhjälp till grovt narkotikabrott. HD konstaterade, att utredningen i målet visade att det överlämnande av pengar som åtalet avsåg utgjort led i narkotikahandel men inte klarlade den närmare beskaffenheten av transaktionen. Det kunde därför inte uteslutas att denna varit av ett slag som inte utgjorde brott enligt gärningsbeskrivningen, t. ex. endast inneburit att pengar som redan flutit in till en holländsk organisation till vilken de tilltalade kunde varit knutna vidarebefordrats av den ene till den andre av dessa. HD underströk att det, trots de bevissvårigheter som kan föreligga när en penningtransaktion med narkotikaanknytning avslöjats, också i narkotikamål för en fällande dom måste krävas att det blivit ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med åtalet. Åtalet ogillades således.
    I två andra mål under perioden har HD haft att ta ställning till vilka krav som skall ställas på bevisningens styrka i mål om ansvar enligt narkotikastrafflagen. Målen har även aktualiserat de begränsningar som funnits i ansvaret för olika förfaranden enligt denna lag. I NJA 1982 s. 525 ogillade HD åtal mot en 35-årig man för försök till narkotikabrott i form av överlåtelse enär dennes handlande inte påståtts ha omfattat annat än viss medverkan vid anskaffningen och transporten av heroin och en överenskommelse med andra personer att detta sedermera skulle föras ut på marknaden i Sverige för försäljning. Inte heller kunde mannens handlande föranleda ansvar för anstiftan av narkotikabrott då gärningsbeskrivningen inte innefattat påstående om

 

378 Madeleine Löfmarckatt de personer som anstiftan skulle ha avsett hade begått någon gärning innefattande tillverkning, saluhållande eller överlåtelse av narkotika; anstiftan av innehav konstituerade inte något brott. På samma grunder ogillades yrkandet om ansvar för medhjälp till narkotikabrott. Åtal för stämpling till grovt narkotikabrott bifölls efter en prövning av bevisningens styrka. Ett flertal olika omständigheter befanns sammantagna utgöra bevisning för att mannen var en av de avsedda mottagarna i Sverige för heroinpartiet och för att överförandet hit för överlåtelse på den svenska marknaden beslutats i samråd mellan flera personer, däribland mannen. HD anförde, att kraven på bevisningen måste ställas lika högt i mål om ansvar för grov narkotikabrottslighet som när det gäller ansvar för annan grov brottslighet. Även i NJA 1982 s. 64 var fråga om bevisningens tillräcklighet i narkotikamål. Åtalet gällde stämpling till narkotikabrott avseende överlåtelse. Tt hade skrivit brev till en kvinna med uppmaning att hon skulle inköpa 30 g cannabisharts och smuggla det till den anstalt där han var intagen. HD fann, att det inte kunde uteslutas att den tilltalade med brevet avsett att uppdra åt kvinnan att göra inköpet för hans räkning och att hon därvid skulle försträcka honom pengarna härför. Då detta inte skulle innefatta någon överlåtelse av narkotika från kvinnan till tt hade åtalet mot denne för stämpling till narkotikabrott i form av överlåtelse inte styrkts. Detta lämnades därför utan bifall.
    Genom ändring i 1 § narkotikastrafflagen har från 1 juli 1983 ansvaret för narkotikabrott utvidgats att omfatta även de förfaranden som i de nu nämnda fallen från 1982 befunnits icke utgöra brott.
    I NJA 1982 s. 325 ansåg HD att fängelsestraff erfordrades med hänsyn till allmän laglydnad vid narkotikabrott bestående i innehav av cannabisharts av en intagen i kriminalvårdsanstalt med avsikt att lämna narkotikan till en annan intagen.
    Som en hållpunkt i den straffrättsliga bedömningen av kokainets farlighet uppställde HD i NJA 1983 s. 754 I att kokain är att anse som något farligare än amfetamin. I målet hade presenterats ett omfattande material rörande egenskaperna och farlighetsgraden hos kokain, jämfört med amfetamin respektive heroin. Innehav av 46,75 g av ett preparat innehållande kokain, en kvantitet som enligt HD inte i sig innebar att brottet borde bedömas som grovt, under omständigheter vilka vid en helhetsbedömning inte gav fog för att anse grovt brott föreligga, bedömdes i fallet som icke grovt narkotikabrott och påföljden bestämdes till fängelse 1 år.
    Medan innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen har konsumtion av narkotika och befattning i omedelbar anslutning till egen konsumtion befunnits falla utanför det straffbara området. I NJA 1983 s. 887 fann HD, att ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion inte kunde anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening och att det därför var straffritt. En resningsansökan lämnades i fallet NJA 1983 s. 893 (och i ett samtidigt avgjort, likartat fall) utan bifall, trots att den gärning som ansökan avsåg varit sådan befattning med narkotika i anslutning till egen konsumtion som i NJA 1983 s. 887 befunnits straffri. Tolkningsfrågan lämnade enligt HD visst utrymme för delade meningar och en på den motsatta ståndpunkten grundad rättstillämpning kunde inte anses uppenbart strida mot lag. Jfr hovrättsfallet SvJT 1971 rf. s. 13: "annat förfarande icke lagts J till last än att han i samband med L:s inköp av amfetamin provsmakat en mindre kvantitet av preparatet upplöst i vatten. Denna befattning med amfetaminlösning kan

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 379icke betraktas som olovligt innehav av narkotika". I samma riktning hovrättsfallet RH 137: 82. Narkotikakommissionen (PM nr 8), regeringen (prop. 1984/85: 46) och riksdagen (i dec. 1984) har ansett att denna begränsning av straffansvaret för befattning med narkotika även framdeles bör gälla.
    I NJA 1981 s. 1076 förklarade HD ett guldhalsband värt 13 500 kr förverkat enligt 6 § 1 st. narkotikastrafflagen som vinning av narkotikabrott och klargjorde därigenom att med vinning där avses även konkreta föremål. I NJA 1975 s. 327 ogillade HD ett yrkande om förverkande av ett antal cannabispipor, en tesil och en brevvåg med motiveringen att de kunde sägas ha utgjort hjälpmedel vid — icke brottslig — konsumtion av narkotika men däremot inte vid innehavet av narkotikan. Från 1 juli 1983 har 6 § ändrats. Numera kan en haschpipa, en injektionsspruta eller ett annat föremål som är särskilt ägnat att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika förklaras förverkat förutsatt att det påträffas hos någon som har begått brott enligt narkotikastrafflagen eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som varit föremål för brott enligt sagda lag. Förverkande skall kunna ske även om det är okänt vem som äger narkotika, som påträffats i t.ex. en knarkarkvart (prop. 1982/83: 141 s. 29 f.). Eftersom förverkandemöjligheten knutits till frågan i vilket sammanhang pipan etc. påträffats kan dock förverkande inte utan vidare ske av exempelvis haschpipor som innehas som souvenirer. Jfr prop. 1982/83: 141 s. 38.

 

Skattebrottslagen
I NJA 1979 s. 286 hade HovR ogillat ansvarsyrkande för grovt skattebedrägeri mot huvudaktieägaren i ett fåmansbolag med hänvisning till att kammarrätten vid avgörande av beskattningsfrågan följt principen, att icke redovisade rörelseintäkter i fåmansbolag betraktas som förtäckt lön, men att annat ej styrkts i brottmålet än att de aktuella pengarna använts i bolagets rörelse. HD fastställde emellertid TR:s dom på grovt skattebedrägeri — fängelse 8 mån. —med motiveringen att tt enligt kammarrättens bedömning varit skyldig att personligen erlägga skatt för de från bolagets bokföring undanhållna beloppen och således genom att utelämna beloppen i sina deklarationer lämnat oriktiga uppgifter, samt vidare att han måste anses ha haft uppsåt att undandra beloppen från inkomstbeskattning, oavsett huruvida beloppen skulle vara att bedöma som skattepliktig inkomst för bolaget eller för honom personligen. Bedömningen av skattebedrägerierna som grova motiverades med att de avsett mycket betydande belopp — vid den mildaste bedömningen, som bolagsinkomst, 220 000 kr — och skett med användande av vilseledande bokföring. Verkan av kvittningsinvändning i mål om ansvar för skattebrott har prövats i två fall, NJA 1980 s. 359 I och II. I det förra fallet hade den undanhållna inkomsten enligt tt använts för betalning utomlands av reklamationsersättningar och representation, vilka kostnader varit avdragsgilla. HD konstaterade, att den allmänna regeln att bevisbördan för påstående om brottslig gärning åvilar åklagaren får anses tillämplig också när fråga är om invändning om s.k. kvittning med ej tidigare åberopad utgift. För att en sådan invändning skall kunna godtas enbart därför att den inte blivit vederlagd måste emellertid krävas, att den blivit så konkretiserad att den inte på grund av sin vaghet praktiskt sett undandrar sig kontroll. De aktuella uppgifterna präglades i hög grad av sådan vaghet. Tt dömdes för skattebedrägeri till fängelse 2 mån. Varken det undandragna skattebeloppets storlek — 31 000 kr

 

380 Madeleine Löfmarck— eller andra omständigheter vid brottet ansågs föranleda den av HovR åsatta rubriceringen grovt brott. Sådant brott ansågs inte heller föreligga i fall II, där det undandragna beloppet beräknades till 83 000 kr — detta sedan HD godtagit tt:s invändning att beloppet skulle beräknas med avdrag för den ytterligare avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning som skulle varit möjlig om det undandragna intäktsbeloppet medtagits i bolagets självdeklaration. Se om kvittningsinvändning vid åtal för skattebrott — och även om dessa båda fall — Thornstedt — Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 4 uppl. Sthlm 1981 s. 33 ff. I NJA 1981 s. 277 bedömdes flera oriktiga uppgifter i självdeklaration som ett brott trots att vissa av uppgifterna avgetts uppsåtligen och andra av grov oaktsamhet och trots att förfarandet i enlighet därmed rubricerades som skattebedrägeri och vårdslös deklaration. Det var således i straffmätningshänseende som brottsligheten bedömdes som en enhet; straffet utmättes enligt den strängaste latituden i de tillämpliga lagrummen. Ett JR var skiljaktigt och ansåg brottskonkurrens, dvs flera brott, föreligga. Majoritetens bedömning av vissa av uppgifterna som vårdslös skatteuppgift grundades på att dessa (väl ej ensamma men) tillsammans med övriga oriktiga uppgifter rört betydande belopp.
    Frågan i vad mån legalitetsprincipen tillåter analog tolkning av strafflag, närmare bestämt skattebrottslagen, var före i NJA 1978 s. 452. Stadgandet i 2 § 2 st. om s. k. passivt skattebedrägeri kan inte anses enligt sin avfattning inrymma det fall, att någon genom underlåtenhet att avge deklaration föranleder att han inte blir föremål för något beslut om fastställelse av skatt. Av förarbetena till skattebrottslagen (SOU 1969: 42 s. 229 och prop. 1971: 10 s. 253 och 356) framgår emellertid otvetydigt, att lagstiftaren avsett att även sådana fall skulle gå in under det straffbara området. I detta fall fann HD, att skälen för en analogisk tillämpning i detta hänseende av 2 § 2 st. hade sådan styrka, att de — även med tillbörligt beaktande av den i och för sig tungt vägande legalitetsprincipen — måste anses utslagsgivande. Inom tillämpningsområdet för stadgandet i fråga borde följaktligen falla att någon med avsikt att skatt eller avgift inte skall påföras honom underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att intet belopp påförs honom eller den han företräder. Kritik mot domen anförs av Jareborg i Brotten I, 2 uppl. Sthlm 1984 s. 103. I SvJT 1980 rf. s. 25 hade tt inte lämnat någon deklaration avseende inkomståren 1973—1975 i syfte att undgå skatt. Odeklarerade inkomstbelopp var 33 200 kr, 37 900 kr respektive 203 600 kr. HovR dömde för grovt skattebedrägeri trots att endast det sista beloppet var att anse som mycket betydande enligt 4 §. Det ansågs försvårande att tt under flera år systematiskt åsidosatt sin deklarationsskyldighet för att slippa eller åtminstone uppskjuta beskattningen. Målet aktualiserar den intressanta — men i domen ej berörda — frågan om brottsenheten vid passivt skattebedrägeri. Kan ett brott som består i en viss underlåtenhet vara systematiskt? Grovt skattebedrägeri ansågs däremot inte föreligga i hovrättsfallet RH 67: 82. Tt var styrelseledamot och firmatecknare i ett aktiebolag och hade under tre redovisningsperioder i följd underlåtit att redovisa mervärdeskatt. Sådan skulle ha påförts med 62 983 kr, 65 695 kr respektive 35 951 kr. Skatten hade preliminärt fastställts till 5 000 kr, 5 000 kr respektive 7 000 kr. Att underlåtenheten avsåg flera perioder ansågs försvårande, men med hänsyn till tt:s ekonomiska oerfarenhet och oförmåga att bemästra situationen bedömdes hans handlande inte som av synnerligen farlig art. Inte heller i NJA 1980 s. 359

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 381II dömdes för grovt brott trots vilseledande bokföring och osanna verifikationer. HD framhöll att tt inte handlat med särskild skicklighet eller förslagenhet och att han, då beloppet påförts honom följande år, endast erhållit en tillfällig skattelättnad.
    En felsummering på 10 000 kr i en läkares självdeklaration ansågs i NJA 1975 s. 719 inte innefatta grov oaktsamhet; åtal för vårdslös deklaration enligt 2 § skattestrafflagen (med dess enligt praxis lägre krav på oaktsamhetens grovhet) ogillades. Med hänsyn till storleken av läkarens totala intäkter och till att dessa intäkter växlat från tid till annan kunde det inte anses att han bort misstänka att redovisningen var oriktig. En utländsk läkare, som under sin första tid i Sverige inte förstått innebörden av deklarationsblankettens tekniska termer, ansågs i NJA 1976 s. 507 inte ha uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i deklarationen. Hans åtgärd att utan att söka utröna innebörden och kontrollera riktigheten av däri upptagna uppgifter, underteckna och inge deklarationen lades honom däremot till last som grov oaktsamhet. Även i detta mål var skattestrafflagen tillämplig; mannen dömdes för vårdslös deklaration. Med den skärpning av kravet på grov oaktsamhet som skett i skattebrottslagen torde ett liknande fall knappast föranleda straffansvar utan endast skattetillägg. Åtal mot en revisor för medhjälp till vårdslös deklaration ogillades i NJA 1977 s. 569. Den kontrolluppgift från vilken revisorn hämtat inkomstuppgiften avsåg inte hela kalenderåret. Den obligatoriska uppgiften om den tid förmånen avsåg var inte ifylld. Revisorns underlåtenhet att efterforska hur därmed förhöll sig ansågs med hänsyn till omständigheterna —beloppet var inte så lågt att han bort misstänka fel — inte innefatta grov oaktsamhet. I NJA 1983 s. 374 ogillades åtal för vårdslös skatteuppgift mot en kvinna som undertecknat en av hennes make upprättad deklaration för henne, i vilken realisationsvinst för bostadsrätt inte fanns upptagen som inkomst. Hennes allmänna okunnighet om skatter och deklarationer var bland de omständigheter som enligt HD medförde att hennes oaktsamhet inte var grov. I NJA 1976 s. 580 hade en man felaktigt tillgodofört sig värdeminskningsavdrag för en lastbil som blivit försenad i leveransen och åberopat ett av säljaren antedaterat köpekontrakt. Den förre åtalades för försök till skattebedrägeri, den senare för medhjälp till sådant brott. Om leveransen av lastbilen hade fullföljts på normalt sätt hade yrkandet om värdeminskningsavdrag varit anmärkningsfritt. Med förfarandet kunde endast uppnås en temporär skattelättnad. Med hänsyn till omständigheterna och då kännbara böter ådömdes ansågs hänsynen till allmän laglydnad inte utgöra hinder för villkorlig dom.
    En arbetsgivare, som saknat kännedom om skyldigheten att lämna redovisning även när innehållen skatt för anställda inte inbetalas, ansågs i NJA 1977 s. 225 inte kunna dömas för det uppsåtliga brottet oredlig uppbördsredovisning i 7 § skattebrottslagen. Förfarandet bedömdes däremot som vårdslös uppbördsredovisning enligt 9 §, således som grovt oaktsamt. Villfarelsen var vad som i doktrinen betecknas som en oegentlig rättsvillfarelse, uteslutande uppsåt, nämligen en villfarelse rörande innehållet i andra författningar, till vilka bestämmelsen om oredlig uppbördsredovisning hänvisar. Jfr Thornstedt, Om rättsvillfarelse, Sthlm 1956 s. 231 ff. samt NJA 1973 s. 232. En rörelseidkare som lagt sina räkenskaper i en lastbil, varefter de försvunnit, ansågs i NJA 1977 s. 691 ha ådagalagt grov oaktsamhet vid bevarande av räkenskaperna och dömdes för försvårande av skattekontroll. HD framhöll, att räkenskaperna avsett ett helt verksamhetsår och att lastbilen användes för frakt av annat gods.

 

382 Madeleine LöfmarckVårdslös hantering av räkenskapsmaterial av detta slag är numera straffbart som bokföringsbrott; jfr Löfmarck, Gäldenärsbrotten, Sthlm 1982 s. 313 och 328 f. Se även NJA 1983 s. 479, varom ovan vid BrB 35 kap.

 

Utlänningslagen
Den nya utlänningslagen trädde i kraft 1 juli 1980. I NJA 1976 s. 446 konstaterade HD, att olovlig underrättelseverksamhet är ett brott av sådan art att det föranleder att en utlänning inte bör få kvarstanna i riket (då 26 § 1 st., i nuvarande lag 40 § 2 st.). En israelisk medborgare förvisades. Mannen bodde i Sverige sedan 4 år och hade kontakt med en son som han hade med en kvinna som han tidigare sammanbott med. En man som misshandlat först en hustru och sedan, efter skilsmässa och nytt giftermål, sin andra hustru hade i NJA 1980 s. 769 av TR utvisats på 10 år. HovR hade emellertid upphävt utvisningsbeslutet (och förlängt fängelsestraffet). HD ändrade domslutet till det av TR bestämda. Talan om utvisning ansågs böra bifallas då mannen kunde förväntas komma att här i landet fortsätta den parasiterande livsföring och brottsliga verksamhet han övertygats om. I NJA 1980 s. 407 ansåg HD inte skäl för utvisning föreligga beträffande en turkisk medborgare som med knivhugg dödat en man i samband med bråk mellan raggare och invandrare. Gärningen betraktades som mord och föranledde en påföljd av fängelse 10 år. Med hänsyn till mannens och hans familjs anknytning till Sverige och deras (välordnade) levnadsförhållanden här i landet fann HD att — trots brottets mycket allvarliga karaktär — synnerliga skäl för utvisning inte förelåg. I NJA 1981 s. 426 utvisades en finländsk medborgare som varit bosatt i Sverige sedan mer än 4 år, i samband med dom på grov stöld m. m. Hans anknytning till Sverige var mycket svag och hans möjligheter att anpassa sig till en socialt ordnad tillvaro i Sverige bedömdes, med hänsyn bl. a. till återfall i brott och alkoholmissbruk, som små. En marockansk medborgare, som bott i Sverige i över 5 år och hade stark anknytning hit, utvisades i samband med dom för grovt narkotikabrott, grov varusmuggling m. m. i NJA 1981 s. 825. Synnerliga skäl för utvisning ansågs föreligga med hänsyn till brottslighetens allvarliga art, risken för fortsatt brottslighet samt den skada som denna brottslighet åsamkar samhället. I NJA 1981 s. 1246 upphävde HD beslut om utvisning av två personer som dömts för grovt narkotikabrott. Den ene, en sydafrikansk medborgare, var att anse som flykting och hans brott, som visserligen var mycket allvarligt, var inte av den synnerligen grova beskaffenhet som enligt 41 § tredje meningen jämförd med 78 § fordrades för att han skulle kunna utvisas. Den andra, en marockansk medborgare, hade bott i Sverige i mer än 10 år och i det stora hela lyckats integrera sig i det svenska samhället på ett för en person med hans ursprung ovanligt framgångsrikt sätt. Trots brottets allvarliga karaktär förelåg därför inte synnerliga skäl för hans utvisning. I NJA 1982 s. 198 dömdes en grekisk medborgare, som vistats i Sverige i 15 år och sedan 6 år innehade tjänst som gymnastiklärare, för misshandel, koppleri och olaga hot till fängelse 5 mån. HovR:s utvisningsbeslut upphävdes med motiveringen att synnerliga skäl härför inte förelåg trots brottens allvarliga karaktär och risken för fortsatt brottslig verksamhet. Upphävandet av utvisningsbeslutet föranledde, trots beaktande av att mannen troligen skulle komma att avskedas från sin tjänst, en skärpning av fängelsestraffet. Det har i förarbetena till utlänningslagen förutsatts att längden av en utlännings vistelse här i riket skall tillmätas stor betydelse vid prövningen av fråga om hans

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 383utvisning. Något ovillkorligt förbud mot utvisning av en utlänning som kommit hit som barn men som föredragit att behålla sitt utländska medborgarskap ansågs i NJA 1983 s. 131 trots uttalandena i prop. 1979/80: 96 s. 63 och arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80: 27 s. 56 och 74 — inte föreligga. En etiopisk medborgare, bosatt i Sverige sedan 13 år (15 år gammal vid ankomsten till Sverige), som i HovR dömts till fängelse 7 år för försök till dråp, våld mot tjänsteman m m, fick i HD fängelsestraffet bestämt till 3 år och utvisades ur riket på livstid. Se även NJA 1980 s. 725, varom ovan vid BrB 6 kap.

 

Konkurrenslagen
Av intresse även för tillämpningen av den nya konkurrenslagen (1982: 729) är två fall avdömda enligt lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. En marknadschef dömdes i NJA 1976 s. 299 för brott mot 2 § andra ledet nämnda lag, överträdelse av det s.k. bruttoprisförbudet; se 13 § konkurrenslagen. Tt hade självständigt skött företagets marknadsföring. I HovR hade åtalet ogillats med motiveringen, att förutsättningarna för delegation av företagaransvar inte var förhanden. Jfr Thornstedt, Företagarens straffansvar, Sthlm 1976 s. 22 ff. I NJA 1979 s. 683 ogillade HD:s majoritet åtal mot sex direktörer i olika byggföretag för brott mot 3 § konkurrensbegränsningslagen. Den information som företagen fått hade inte visats stå i sådant direkt samband med anbudsgivningen i det särskilda fallet som krävdes för att 3 § skulle vara tillämplig. Ett avtal att inräkna administrationskostnader m. m. i anbuden och bestämma kostnadspålägg ("p-belopp") särskilt för varje anbud ansågs inte heller utgöra brott enligt 3 §, då avtalet stod närmare överenskommelser om gemensamma kalkylationsnormer än egentliga anbudskarteller och p-beloppen varit helt obetydliga i förhållande till anbudssummorna. Se numera 14 § konkurrenslagen.

 

384 Madeleine LöfmarckI ÖVERSIKTEN BEHANDLADE RÄTTSFALL

 

1975 s. 92        355

1975 s. 115       343

1975 s. 131       367

1975 s. 230     337

1975 s. 260     375

1975 s. 265     368

1975 s. 327     379

1975 s. 438     372

1975 s. 471      365

1975 s. 498     373

1975 s. 528     368

1975 s. 589     337

1975 s. 594     339

1975 s. 691     340

1975 s. 703     358

1975 s. 719     381

1975 s. 745     375

1975 s. 756     365

1975 s. 762     352

1975 s. 768     341

1975 s. 776     376

1976 s. 6         373

1976 s. 10 I    367

1976 s. 10 II  366

1976 s. 39      372

1976 s. 55      374

1976 s. 113     343

1976 s. 150    337

1976 s. 183    343

1976 s. 202    345

1976 s. 233    355

1976 s. 288   366

1976 s. 299    383

1976 s. 332    358

1976 s. 334    341

1976 s. 368   359

1976 s. 383   369

1976 s. 414    347

1976 s. 436   352

1976 s. 446   382

1976 s. 489   357

1976 s. 507    381

1976 s. 577    358

1976 s. 580    381

1976 s. 587     372

1976 s. 650    371

1976 s. 653    359

1976 s. 689    348

1976 s. 712     358

1977 s 33        359

1977 s. 46       355

1977 s. 59       363

1977 s. 63      369

1977 s. 82      368, 377

1977 s. 89      369

1977 s. 194    352

1977 s. 225    381

1977 s. 259    354

1977 s. 329    348

1977 s. 343    363

1977 s. 412     374

1977 s. 468    370

1977 s. 521     341

1977 s. 535     341

1977 s. 569     381

1977 s. 574     365

1977 s. 614     372

1977 s. 630     338

1977 s. 649     340

1977 s. 655     362

1977 s. 691     381

1977 s. 711      375

1978 s. 67      361

1978 s. 77      363

1978 s. 157    349

1978 s. 171     369

1978 s. 178    372

1978 s. 229   372

1978 s. 242   353

1978 s. 244    338, 344

1978 s. 251     370

1978 s. 356    360

1978 s. 360    370

1978 s. 374     340

1978 s. 398    350

1978 s. 452    380

1978 s. 458    371

1978 s. 446    363

1978 s. 476    343

1978 s. 477    343

1978 s. 480   341

1978 s. 521    374

1978 s. 607   349

1978 s. 666 I 366

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 3851978 s. 666 II 366

1978 s. 671     342

1978 s. 715     363

1978 s. 725     371

1978 s. 736    367

1978 C 272    343

1979 s. 62      349

1979 s. 139    364

1979 s. 153     347

1979 s. 195 I  369

1979 s. 195 II 369

1979 s. 229     375

1979 s. 274     370

1979 s. 286     379

1979 s. 335     362

1979 s. 381     373

1979 s. 386     358

1979 s. 418     341

1979 s. 517      363, 365

1979 s. 524     340

1979 s. 555      375

1979 s. 602     337,346

1979 s. 657      357

1979 s. 683      383

1979 s. 711        374

1979 s. 715       356

1979 s. 759      349

1979 s. 802     344, 360, 365

1980 s. 28       343

1980 s. 33       343

1980 s. 64       367

1980 s. 74       373

1980 s. 94       353, 368

1980 s. 112 I   373

1980 s. 112 II  363, 371

1980 s. 182     362

1980 s. 224    347

1980 s. 237    341

1980 s. 253    348

1980 s. 295    374

1980 s. 334    341, 348

1980 s. 359 I  379

1980 s. 359 II 379,380

1980 s. 407    344, 382

1980 s. 417     340

1980 s. 421     357

1980 s. 435    354

1980 s. 454    344

1980 s. 514     339

1980 s. 606    360

1980 s. 650    354

1980 s. 681    374

1980 s. 725    345, 383

1980 s. 769    382

1981 s. 253     345

1981 s. 273     349

1981 s. 277     380

1981 s. 308    373

1981 s. 318    364

1981 s. 327    366

1981 s. 335    340

1981 s. 380    366

1981 s. 392    356

1981 s. 426    382

1981 s. 439    366

1981 s. 444    377

1981 s. 452    368

1981 s. 474    359

1981 s. 477    358

1981 s. 519    377

1981 s. 523    365

1981 s. 604    354

1981 s. 718    352

1981 s. 723 I  371

1981 s. 723 II 371

1981 s. 787    350

1981 s. 825    382

1981 s. 835    377

1981 s. 864    342

1981 s. 900    376

1981 s. 907    362, 365

1981 s. 967    364

1981 s. 998    370

1981 s. 1010   357

1981 s. 1014   375

1981 s. 1041   369

1981 s. 1057   360

1981 s. 1070   370

1981 s. 1076   379

1981 s. 1135   360, 361

1981 s. 1169   374

1981 s. 1174   358

1981 s. 1246   382

1981 s. 1252   359

1981 B 7          346

1982 s. 17        364

1982 s. 59       367

1982 s. 64       360, 378

1982 s. 102     348

26—53-165 Svensk Juristtidning

 

386 Madeleine Löfmarck1982 s. 1 14     371

1982 s. 128     357

1982 s. 143     345, 366

1982 s. 164     377

1982 s. 190     373

1982 s. 198     366, 382

1982 s. 325     378

1982 s. 350     372

1982 s. 511      364

1982 s. 520     343

1982 s. 525     377

1982 s. 621     362, 365

1982 s. 645     363

1982 s. 675     363

1982 s. 714      370

1982 s. 719      348

1982 s. 825     376

1982 s. 836     355

1982 s. 863     350

1983 s. 131     383

1983 s. 163     341

1983 s. 198     359

1983 s. 205     354

1983 s. 262     365

1983 s. 286     368

1983 s. 329     366

1983 s. 339     345

1983 s. 374     381

1983 s. 425     342, 360

1983 s. 441     343, 351, 352

1983 s. 479     366, 382

1983 s. 491      364, 373

1983 s. 500     364

1983 s. 593     368

1983 s. 601     376

1983 s. 612     370

1983 s. 644     358

1983 s. 662     345

1983 s. 709     374

1983 s. 741     367

1983 s. 750     346

1983 s. 754 I  378

1983 s. 786    363

1983 s. 798    375

1983 s. 887    378

1983 s. 893    378

1983 s. 897    359

1983 s. 899    359

 

RH

35:81    360

81:81    370

131:81  338

176:81  340

197:81  359

67:82   380

137:82  379

2:83      346

67:83    347

127:83   358

 

SvJT

1975 rf.s. 7      361

1975 rf.s. 17     348

1975 rf.s. 22    347

1975 rf.s. 33    339

1975 rf.s. 53    356

1976 rf.s. 14     350, 352

1976 rf.s. 39    353

1976 rf.s. 42    346

1977 rf.s. 45     347

1978 rf.s. 29    376

1978 rf.s. 49    339

1980 rf.s. 25    380

 

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 387SAKREGISTER

 

advokat — åtal mot 353

affekthandling 338, 339, 363

analogi 380

anbudskartell 383

annons 346

ansvarsfrihetsgrund 344, 347, 360 ff.

antedatering 355, 381

arbetsplats - stöld på 341, 348, 363

avräkning av tid för anhållande o. häktning 365

avskedande 340, 366

 

bankomatkort 347

bar gärning 361

bedrägeri 350

bedr. beteende 356

besittning 349

bestickning 357

bokföringsbrott 354, 356

bolagsmän — åtal mot 356

brottskonkurrens 380

bruttoprisförbud 383

 

cannabisharts 377

chefsåklagare — åtal mot 358

 

delegation av företagaransvar 383

disciplinstraff 359, 365

dödshjälp 344

 

egenmäktighet med barn 346

egentlig rättsvillfarelse — se villfarelse

egna angelägenheter 355, 356

exklusivitet — TF 337

 

faktisk villfarelse — se villfarelse

fara i bevishänseende 355

fjortondagarsfängelse 362

FN-tjänst 342

fotokopia 356

framkallande av fara för annan 360

främjande av flykt 358

fullbordanspunkten 346

förargelseväckande beteende 357

förberedelse 360

försvårande av skattekontroll 366, 381

försök

till dråp 337

till bedrägeri 351

— till mordbrand 343

— till olaga tvång 366

— till snatteri (ej brott) 346

— till varusmuggling 376

förtal 337

förverkande 367, 368, 369, 377, 379

förvisning 338, 363

 

gemensam dom 340

gemensam påföljd 340, 342

gemensam vårdnad 346

gripande 361

gäldenärsbrott 353

gärningsmannaskap 344, 361

gärningsorten — lag på 342

 

Hassela-kollektivet 364

Helg-Extra 337

hemvärnsmän — åtal mot 360

hets mot folkgrupp 357

hjälpmedel 342, 360, 367

hovrättsassessor — åtal mot 358

hypotetiskt prov 338

häleri 352, 364

häleriförseelse 352

 

ideellt värde 354

importanmälan 376

impulshandling 338, 348

införsel 376

internering 361

 

jämställdhetsfall 365

 

kassaapparater — datoranslutna 347

kausalitet 339

kokain 378

kollektivdelikt 366, 375

kommunala förtroendemän — åtal mot 357

kommunala tjänstemän — åtal mot 357

kompensation — vid bedrägeri 350

konsumtion 347, 378

kontrollmärke 354

koppleri 337, 345, 382

krigsman 342

 

 

388 Madeleine Löfmarckkriminalvårdsanstalt

— införa narkotika på 341, 378

— åtal mot vårdare vid 350

kronofogdemyndighet 375

kvittningsinvändning 379

kvitto 355

kärnkraftsmotståndare 362

körkort — utländskt 368

körkortstillstånd 371

körkortsåterkallelse 372

 

larmportal 346

legalitetsprincipen 380

likartad lagkonkurrens 375

livets regel 347, 362

lydnadsbrott 358, 365

löpsedel 337

 

mannamån mot borgenärer 353

marknadschef — åtal mot 383

marknadsdomstolen 337

massjukskrivning 359

medhjälp 344, 356, 381

medvetandegrad 343

medåkande 353

mened 354

missbruk av urkund 356

misstagsbetalning 350

mord — dråp 344

mordbrand 354, 363

försök till 343

mutbrott 358

myndighetsutövning 357, 358

månadskort 356

människorov 361

märkesförfalskning 354

 

Norrmalmstorgsdramat 361

näringsförbud 341

nöd 361, 362

nödvärn 360

nödvärnsexcess 362

 

obestånd 353

ocker 352

ofredande 361

oegentlig rättsvillfarelse — se villfarelse

olaga diskriminering 357

olaga frihetsberövande 345

olaga intrång 345

olaga jakt 369

olaga tvång 345, 366

olaga uppställning 368, 374

olaga vapeninnehav 366

olaga yrkesmässig trafik 374

olovlig befattning med smuggelgods 377

olovligt brukande 353

olovligt förfogande 350

olovlig jakt 369

olovlig underrättelseverksamhet 382

olovlig vistelse i riket 363

omfattande förstörelse 354

ordningsbot 374

oredlighet mot borgenärer 353

oredlig uppbördsredovisning 381

osant intygande 355, 356

otillbörlig belöning 357

otillbörligt syfte 353

 

pantavtal 355

passivt skattebedrägeri 380

patalogiskt rus 339

polisman — misshandel av 339

politiskt brott 343

preskription 366

presumtion för fängelse 341

privat bestraffningsaktion 345

promillegränsen 373

provkörning — bilförsäljning 371

Prylbanksmålet 350

påföljdseftergift 365

 

realisationsvinst 381

reseräkningar — osanna 340

reskassa — tillgrepp av 347

resning 337, 366

revisionsberättelse 356

revisor 356, 381

rus — straffansvar vid 339

rymning 359rån 340, 348

rättslig befogenhet 360, 361

 

samtycke 344

samverkande skadeorsaker 339

sannolikhetsuppsåt 338

sexklubb 345

självbetjäningsaffär 346

självmord — medhjälp till 344

skadegörelse 362

 

 

Svensk rättspraxis: straffrätt 389skenrättshandling 355

skälig anledning anta 352

skälig ursäkt 355

sluten psykiatrisk vård 365

smitning 373

socialberedningen 365

specialitetsprincipen 351

strejkande arbetare 345

stämpling 360

subsidiaritetsklausul 367

Sverige — brott mot 342

särskild rätt till egendom 367

 

tillämplighet i tiden 368

tjuvgömmefallet — enligt stöldskyddslagen 368

tjänstefel 359

tobaksvaror — hälerigods 352

totalvägran 358

traffipaxkamera 374

trolöshet mot huvudman 352

tryckfrihet 337

trängande fara 349

TV-apparater — hälerigods 352

 

undanhållande 359

undanröjande av dom 340

underlåtenhet 344, 350, 352

ungdomsfängelse 363, 364, 365

uppsåt

— direkt 338

eventuellt 337, 373

uppvigling av krigsmän 359

urkundsförfalskning 351utebliven vinst 351

utlämning 342, 351

uttagsautomater 347

utvisning 343, 382

 

vapenfri tjänst 358

vapenlagen — brott mot 360

varuhus — tillgrepp i 346, 348

verkställande direktör — åtal mot 346, 368, 375, 383

villfarelse 

faktisk 339, 359

egentlig rätts- 349, 374, 376

— oegentlig rätts- 371, 376

villkorlig frigivning 359

vite — utdömande av 367

våld mot tjänsteman 339, 383

våldtäkt 345

vållande till annans död 344

vållande till kroppsskada 344

vårdslös deklaration 380, 381

vårdslös försäkran 355

vårdslöshet i trafik 370 f.

vårdslös uppbördsredovisning 381

väjningsplikt 370

värdeminskningsavdrag 381

värnpliktsvägran 358

Växjöoljan 351

 

zigenare 357

 

årsredovisning 356

åtalsförordnande 342, 343

 

älgjakt 369

 

överste — åtal mot 340