KURT GRÖNFORS. Avtalslagen. Lund 1984. Norstedts. 256 s.

 

Den klassiska svenska kommentaren till AvtL — utgiven av Tore Almén och Rudolf Eklund, de sista upplagorna av Torkel Nordström — har sedan länge spelat slut sin roll. Under de inemot sjuttio år som AvtL varit i kraft har samhället genomgripande utvecklats, särskilt genom framsteg inom ekonomi och teknik. I expansionen och nyordningen har också den allmänna avtalsrätten fått andra dimensioner, påverkats av nya värderingar och ställts inför tidigare okända problem. Man kan peka på det kollektiva drag som framträder i konsumentskyddet, en ofta bristande paritet mellan avtalsparterna med därav föranlett behov att skydda en svagare part, standardavtalens explosiva utveckling, den aktiva marknadsföringens inverkan, strävanden till internationell harmonisering av avtalsrätten etc. I det skenet ter sig många av AvtL:s bestämmelser förlegade eller inaktuella.
    Har det, utgående härifrån, alls varit motiverat att producera en ny kommentar till AvtL? Hade det inte varit tillfyllest att belysa den betydelsefulla ändring som "den stora generalklausulen" (36 §, lag 1981: 799) innebar och låta det gamla vila i frid?
    Svaret blir beroende av hur kommentatorn angriper och löser sin uppgift.
    Två alternativ har Grönfors ställt upp. Det ena är att läsa "lagtexten inifrån", att se den som ett uttryck för lagskrivarnas föreställningsvärld och tolka både lagtexten och dagens aktuella situation i belysning härav. Det andra sättet är att läsa "lagtexten utifrån", så långt som möjligt befriad från sin föråldrade dogmatiska bakgrund och i ljuset av dagens förhållanden. Grönfors har helt riktigt valt den senare vägen. På det sättet har det blivit möjligt att ta med en del rättsliga nybildningar utanför AvtL:s egentliga ram, t. ex. nya avtalsmekanismer och fullmaktstyper. En härutöver vidgad framställning av aktuella problem och strävanden inom den allmänna avtalsrätten har inte funnit plats inom ett begränsat utrymme. Sålunda har t. ex. standardavtalen berörts mycket litet — men de har ju förtjänstfullt behandlats i andra sammanhang.
    Många principiella frågor dyker upp för den som skall tolka eller tillämpa en lag tillkommen under andra samhällsförhållanden. I anslutning till Grönfors skall jag beröra två av dem.
    Vilken betydelse har lagens förarbeten? Grönfors utgår från att AvtL är starkt tidsbunden vid det samhälle som fanns vid tillkomsten och att den delvis bygger på ännu äldre samhällsförhållanden (s. 11). Därför är lagens förarbeten präglade av tidslägets förhållanden och uppfattningar men också av de juridiska konstruktioner och läror som var relevanta när lagen bereddes. Det har därför gällt att i fråga om de ursprungliga förarbetena "tona ned tankar och uttalanden som inte verkar övertygande på nutidens jurister" (s. 15). Detta är riktigt och nödvändigt. Men det betyder inte att Grönfors försöker dölja principiella ställningstaganden som AvtL bygger på och som inte kan bortförklaras så länge lagen gäller, t. ex. den bundenhet som anbud och svar framkallar eller åtskiljandet av behörighet och befogenhet i fullmaktsläran. Helt annorlunda förhåller sig Grönfors till den stora generalklausulens förarbeten som i stort speglar dagens situation, hans kommentar bygger helt på dem.

 

Lars Erik Taxell 391    Den andra frågan som jag önskar ställa är om en lagkommentar, som har ett på rättstillämpningen inriktat praktiskt syfte, utöver det egentliga sakstoffet skall ge plats åt doktrinära spörsmål och principiella överväganden. Svaret beror dels på lagens karaktär, dels på kommentarens läsekrets. AvtL är en del av den allmänna avtalsrätten som i mycket sysslar med principiella och generella lösningar. Den är en lektyr närmast för jurister. De principiella och teoretiska resonemangen bör därför inte utestängas. Det har Grönfors inte heller gjort. Jag tycker att han i många stycken funnit en riktig balans mellan konkret material och principiella klarlägganden. På den vägen har vyer vidgats och sammanhang uppenbarats. För lagtillämparen är detta av större betydelse än att bli serverad kategoriskt formulerade men otillräckligt underbyggda påståenden. En lagkommentator skall inte i första hand ge svar på ett otal konkreta frågor, han skall lägga fram material, argument och synpunkter — med både praktisk och teoretisk inriktning — och på det sättet dra riktlinjer för problemlösningar som andra skall stå för.
    Inför texten i 1 kap. AvtL känner man sig förflyttad till en gången tid då jämbördiga parter utväxlade bindande anbud och svar. Avtalsmekanismerna var enkla och relativt okomplicerade. I dag har utvecklingen gått långt förbi AvtL:s regleringar, lagens dispositiva natur har tillåtit detta. Kommentaren ger en överskådlig och riktig bild av nuläget med dess mångskiftande och inte sällan problematiska modeller för ingående av avtal.
    För Grönfors har det varit angeläget att betona att avtal inte nödvändigtvis förutsätter viljeförklaringar. Han använder det vidare begreppet "direkt avtalsgrundande rättsfakta" och hänvisar till typer av avtal som förekommer rikligt i det dagliga livet: man stiger på en spårvagn, ställer bilen på en parkeringsplats med automat, inlämnar gods för transport etc. AvtL:s viljedogmatiska modell behövs inte och passar inte in i sådana situationer. Detta sätt att betrakta avtal som en följd av rättsfakta, som inte behöver vara viljeförklaringar, innebär en konstruktion — på sidan om AvtL:s tankebyggnad — utan vilje- och förklaringsteorier och med ytterst liten anknytning till parternas goda eller onda tro.
    Av särskild vikt är det Grönfors säger om avtalsbundenheten. Denna kan ha olika verkningar — alltså en gradering — "ända till en fullt utvecklad och sanktionerad avtalsbundenhet" (s. 30). Denna iakttagelse synes mig väsentlig särskilt för avtalsmekanismer enligt vilka kontakter och förhandlingar fortskrider etappvis: parterna enas om huvudpunkter eller riktlinjer, delar av ett avtal lämnas öppna för fortsatta utredningar och förhandlingar etc. Möjligen kunde man i sådana fall tala om "successiv avtalsbundenhet". En sådan passar egentligen inte in i AvtL:s mönster som förutsätter att anbud och svar är definitiva. Denna problematik framträder bl. a. i fråga om "letter of intent" som Grönfors har i tankarna när han talar om en "stegvis lösning". Sina synpunkter på en avtalsbundenhet som fortskrider stegvis utvecklade Grönfors i ett vägande inlägg i diskussionen om "letter of intent" vid 30 Nordiska Juristmötet i augusti 1984.
    I en efterskrift till 1 kap. får läsaren en överskådlig sammanställning av olika avtalsmekanismer eller, såsom Grönfors formulerar det, "modeller för avtalsgrundande rättsfakta" (s. 63 — 65).
    Bestämmelserna i 2 kap. AvtL framstår i många stycken som tidsenliga, låt vara att lagstiftningstekniken är något bakvänd. Visserligen har det uppstått nya rättsbildningar vid sidan av lagens fullmaktstyper. De gamla typerna

 

392 Lars Erik Taxelldominerar likväl i praktiken och deras grund är orubbad. Tillämpningen av lagens fullmaktsregler bereder i allmänhet inte större bekymmer — möjligen med undantag för ställningsfullmakten. En kommentar kan inte ge så mycket nytt.
    Det vore likväl fel att påstå att Grönfors endast skulle ha följt upptrampade spår. Med omfattande fullmaktsrättsliga arbeten bakom sig har han haft möjlighet att föra in nya och berikande synpunkter. I den bakgrund som Grönfors tecknar till kapitelrubriken — efter att ha nämnt olika betydelser i vilka termen fullmakt nyttjas — fäster man sig särskilt vid det han kallar "fullmaktsgrundande rättsfakta" (s. 67, 135). Han tillbakavisar tanken att endast en fullmaktsförklaring av något slag ger upphov till normala fullmaktsverkningar. Här följer Grönfors samma tankeväg som i fråga om slutande av avtal. Han nämner särskilt den behörighetsgrundande ställningen (ställningsfullmakt), tolererandet av upprepade handlingar som företrädare (toleransfullmakt) samt underlåtenhet att undanröja vissa yttre faktorer som ger iakttagaren intryck av behörighet. Som en nyhet har Grönfors infört en sanktionstanke: huvudmannen blir "så att säga straffad" för att han anlitar andra, fullmakten är ett led i hans organisation och utgör en "företagsrisk" förhonom. Grönfors tillägger att beskrivningen av olika fullmaktstyper ger vid handen att "moment av viljeförklaring och moment av sanktion dominerar olika typer av fullmakter och att momenten av viljeförklaring och sanktion även kan förekomma samtidigt i olika starka doser" (s. 134).
    När Grönfors behandlar fullmaktens roll som partsbindningsmedel placerar han in fullmakten i ett större mönster. Han ser fullmaktsreglerna som inkörsporten till all organiserad verksamhet mellan människor och ett nödvändigt medel för affärslivet (s. 69). Fullmaktsreglerna måste tillgripas för att komplettera det associationsrättsliga regelsystemet. Samtidigt framhåller Grönfors att partsbindning kan uppnås genom andra rättsfigurer än fullmakt. Han nämner godkännande i efterhand (ratihabition), identifikation mellan huvudmannen och hans företrädare, bulvanskap, vissa överlåtelser, tredjemansavtal etc. När Grönfors i överensstämmelse härmed konstaterar att fullmaktsreglerna befinner sig mitt i en arsenal av olika juridiska verktyg, som kan användas för att framkalla partsbundenhet, vidgar han perspektivet för fullmakten och underlättar den rätta förståelsen av olika fullmaktsregler.
    Med sakkunskap och stringens klarlägger Grönfors den för fullmaktssituationerna grundläggande skillnaden mellan behörighet och befogenhet och dess ursprung i 1800-talets tyska separationsdoktrin (s. 71 f, 76—78).
    Ogiltighetsreglerna i 3 kap. AvtL tar som känt sikte blott på några ogiltighetsfall vilka man vid lagens tillkomst fann anledning att precisera och reglera. Föreskrifter om tvång, ocker etc. fyller fortfarande ett behov även om deras betydelse minskats genom nyskrivningen av 36 §. Nya element har egentligen inte påverkat de ursprungliga ogiltighetsreglernas innebörd. De kan därför förbigås här.
    Den år 1976 i AvtL 36 § införda stora generalklausulen betecknas av Grönfors som lagens kanske mest betydelsefulla bestämmelse. Den åberopas ofta i avtalstvister som grund för jämkning men får likväl sin största betydelse genom att "förläna en särskild karaktär åt grundläggande principer för hela den svenska avtalsrätten" (s. 171).
    Det är uppenbart att tillkomsten av den stora generalklausulen påverkar bedömningen av åtskilliga avtalsrättsliga problem och attityderna till dem.

 

Anm. av Kurt Grönfors: Avtalslagen 393Generalklausulens största förtjänst består — enligt mitt sätt att se — däri att den dels möjliggör lösningar i mittfältet mellan fullständig avtalsbundenhet och total ogiltighet, dels preventivt inskärper betydelsen av lojalitet och måttfullhet i partsrelationer. Den är sålunda en modererande faktor med stor spännvidd. Man bör likväl minnas att klausulens oskälighetsbedömning inte innebär något helt nytt, 8 § SkbrL tillämpades länge ex analogia. Men det råder intet tvivel därom att generalklausulen ytterligare aktualiserat och stärkt skälighetssynpunkterna. Därtill kommer att klausulen uttryckligen framhäver skyddet för den som är konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet — ett uttryck för en generell linje att skydda den som är underlägsen i relation till sin motspelare.
    Grönfors har valt att kommentera 36 § så att han huvudsakligen håller sig till uttalanden i propositionen (1975/76: 81), särskilt departementschefens yttranden. Detta är motiverat därför att lagens förarbeten är så omfattande att man inte — åtminstone i detta skede — har anledning att söka ytterligare vägledning samt att propositionen med stor tillförlitlighet redovisar lagstiftarens motiv och syften. Det är likväl viktigt att i överensstämmelse med lagrådets uttalande betona att det "inte är fråga om att motivledes genomföra en detaljreglering av hur generalklausulen skall tillämpas" samt att "förhållanden och värderingar ständigt utvecklas och förändras" (s. 176).
    När man har att klarlägga innebörden och tillämpningen av 36 § möter man tre huvudproblem. De behandlas av Grönfors utgående från lagens förarbeten.
    Det första spörsmålet gäller oskälighetsrekvisitet. De riktlinjer som Grönfors drar avser dels en konkret bedömning varvid han särskilt för sig behandlar avtalets innehåll, dess tillkomst, samband med andra avtal, parts egen avtalspraxis samt avtalet som helhet bedömt mot bakgrunden av ändrade förhållanden, dels en abstrakt bedömning i relation till tvingande och dispositiva rättsregler och till gott affärsskick. Bedömningsmönstret kompletteras med synpunkter på obalans mellan parterna och konsumentskyddets betydelse.
    Det andra problemet framträder i rättsföljderna, m.a.o. hur och i vilken omfattning jämkning (inkl. total ogiltighet) skall genomföras när oskälighetprövats föreligga in casu. I redogörelsen härför fästes uppmärksamheten dels vid en helhetsbedömning dels vid riskfördelningen mellan parterna.
    För det tredje behandlar Grönfors den synnerligen viktiga frågan om förhållandet mellan jämkningsregeln och principen om avtalsbundenhet. Han framhåller med rätta att det föreligger en målkonflikt. Utgående från vägledande uttalanden i förarbetena drar Grönfors konklusionen att meningen varit att det skall "råda balans mellan principen om avtalsbundenhet och jämkningsmöjligheterna" och att det inte är fråga om samma balans som tidigare (s. 194). Hur denna balans egentligen skall uppfattas och gestaltas förblir oklart, åtminstone till en del beroende på att lagmotiven — såsom Grönfors framhåller — uppenbarligen innehåller en sammanskrivning av motstridiga synpunkter. Enligt min mening vidgar detta domstolens prövningsrätt.
    Tendensen att ge jämkningsmöjligheterna ett mycket brett spelrum på bekostnad av avtalsrättens grundläggande princip om avtalsbundenhet inger mig betänkligheter. Jag tror att det är viktigt att man öppet erkänner avtalsbundenhetens prioritet och att det sålunda inte är fråga om två jämbördiga

 

394 Lars Erik Taxellavtalsrättsliga grundsatser. Sett ur min finländska synvinkel är det uppenbarligen så. Det beror kanske delvis på att förarbetena till generalklausulen i Finlands AvtL som huvudmotiv för jämkning av oskäliga avtalsvillkor starkt understryker skyddet för den svagare parten. Därtill kommer att jämkningen av konsumentavtal, beträffande vilka jämkningsbehovet måhända är starkast, lagtekniskt är lösgjord från den stora generalklausulen och regleras särskilt för sig i konsumentskyddslagen. (Jag hänvisar till min uppsats "Jämkning av avtal", FJFT 1984 s. 606-630).
    Jämkning av avtal bör enligt min mening ske med varsamhet. Avlägsnandet av oskälighet för den ena parten leder lätt till oskälighet för den andra. För jämkning borde krävas att ett avtalsvillkor eller dess tillämpning överskrider den risk- och toleransgräns som normalt inkluderas i avtal av ifrågavarande typ. Jag ser den stora generalklausulens funktion såsom i första hand preventiv genom den värdering av partsrelationerna som lagstiftaren givit uttryck åt i lagtexten och genom motiven. Klausulens tillämpning får inte bli en vanlig eller normal mekanism för reducering eller upplösning av avtalsbundenheten. I sina avgöranden ställs domstolen inför tre element: lagtexten anger grunden och ramen, lagmotiven drar riktlinjer, domstolen prövar förutsättningarna för och konsekvenserna av en jämkningstalan. I detta samspel är domstolens prövningsrätt det viktigaste elementet.
    Kommentarerna till den stora generalklausulen är i många avseenden förtjänstfulla. Grönfors har lyckats sammanställa och komprimera lagförarbetenas ledande tankar på ett sätt som säkert är till stor nytta i rättstillämpningen.
    Den nya kommentaren till AvtL för fram eller väcker många frågor av principiell natur inom allmän avtalsrätt. Att jag uppehållit mig vid några av dem får inte förstås så att kommentaren skulle ha en i huvudsak doktrinär inriktning. Tvärtom domineras framställningen av rättstillämpningens sakfrågor. Inte bara grunderna och riktlinjerna utan även detaljerna är sakkunnigt belysta. Kommentaren ger en god och realistisk bas för bedömandet av mångahanda avtalsrättsliga spörsmål.
    Stoffets gruppering och indelning är överskådliga. Användbarheten ökas av att de olika avsnitten under varje kommenterad paragraf försetts med korta och adekvata rubriker. Nyare rättspraxis har observerats och i viss utsträckning refererats. Hänvisningar till nyare nordisk litteratur förekommer. Utblickar mot internationell reglering och utländsk rätt ger jämförelsematerial. Språket är klart, många formuleringar är slagkraftiga.
    Slutligen återkommer jag till frågan om behovet och nyttan av en ny kommentar till AvtL. Den tveksamhet jag till en början kände är borta med den friska vind som Grönfors låtit blåsa genom AvtL:s dammgömmor från "världen utanför". Min uppfattning om den nya kommentarens värde präglas främst av tre moment: de teoretiska inslagen och principiella resonemangen som stöd för tolkning och tillämpning, utblickarna mot nya rättsbildningar och handlingsmönster och deras relationer till den grund på vilken AvtL bygger samt den skickligt gjorda analysen av den stora generalklausulen med dess ovanligt starka förankring i lagens förarbeten.
    Kommentaren är skriven för bruk i Sverige. Men den har dessutom i det mesta giltighet och betydelse för rättslivet i övriga nordiska länder med deras i stort sett likalydande avtalslagar. Av nationella förhållanden betingade åsiktsnyanser och olikheter i rättsutvecklingen kan föranleda reservationer

 

Anm. av Kurt Grönfors: Avtalslagen 395mot en del av Grönfors' tankegångar och ställningstaganden. Nordisk rättsenhet kan aldrig vara fullständig. Men trots vissa olikheter i rättsliga bedömningar kvarstår faktum att den nya kommentaren till AvtL är en samnordisk tillgång.
    Avtalsrätten genomgår en ständig utveckling. Förskjutningar i tänkesätt och värderingar kommer att ske även framdeles, nya rättsbildningar och mönster kommer att tränga sig fram. Man hoppas därför att Grönfors skall följa med det som sker och låta utvecklingen speglas i nya upplagor av kommentaren.


Lars Erik Taxell