398 Hugo TibergBo HELANDER. Kreditsäkerhet i lös egendom. Ak. avh. Sthlm 1984. 809 s.

 

En betydelsefull och hittills eftersatt del av den svenska civilrätten har fått sin monografiska behandling. Som sig bör i en akademisk avhandling har det blivit mer än en ren monografi; Helanders avhandling formar sig till en kritisk granskning av ett rättsområde som i förvånande utsträckning har fått styras av dogmatiska föreställningar och samhällsekonomiskt irrationella regler. Kritik har kommit fram förr, men Helander framför den och sätter den i ett sammanhang som exponerar bristerna på hela kreditsäkerhetsområdet.
    Kritiken mot den nuvarande ordningen präglar arbetets uppläggning. I stället för en sedvanlig komparativ överblick över nordisk och främmande rätt har Helander en 240 sidors presentation av registreringssystemet i USAs Uniform Commercial Code, som han ser som förebildligt. Därefter genomgås utförligt de svenska reglerna om tradition och denuntiation, våra relativt få fall av hypotekarisk säkerhetsrätt och säkerhetsrätter utan sakrättsmoment, och slutligen kommer en jämförelse mellan det amerikanska och det svenska systemet med övervägande av vilka delar av det amerikanska man skulle kunna utnyttja i svensk rätt.
    Såsom varje omdömesgill betraktare av det svenska systemet måste medge, träffar kritiken i stort rätt, och den valda uppläggningen är väl ägnad för att framföra den på ett övertygande sätt. Arbetet ger därutöver en utförlig och konsekvent presentation av de svenska kreditsäkerhetsreglerna, medan man nog kan säga att information om det amerikanska systemet bättre inhämtas ur amerikanska källor. Jag skall i fortsättningen begränsa mig till det svenska materialet.
    Framställningen är genomgående pålitlig, och förf. är noga med att klargöra när han kommer ut på osäker mark. Lovvärd är också förf:s på många ställen framträdande försiktighet med att dra slutsatser av enskilda rättsfall eller motivuttalanden. Även om man på en del punkter kan ha annan uppfattning än förf., blir man knappast bedragen ifråga om vad som anges som säkert gällande rätt.
    Det kan inte påstås att de 800 sidorna är någon genomgående nöjsam och lättflytande läsning. Fullständigheten urartar ofta till omständlighet, och en del frågor visar sig dessutom vara dubbelbehandlade. Framställningen är bitvis svår att följa. Förf:s tålmodiga och omfattande arbete under många år har kommit till uttryck i god behärskning av materialet men inte i den genomarbetning av texten som ger läsaren en koncis, otvetydig och lättillgänglig framställning.
    Jag skall inte uppehålla mig vid sådana ordfel, meningsbyggnadsfel och obegripliga passager som exemplifierats vid disputationen utan nöjer mig med presentationen av det s. k. Hesslerska schemat, som ska vara ett hjälpmedel för rättsfallsreferaten men själv erbjuder nio sidors svårforcerad analys; för övrigt kan man nog mena att schemat närmast komplicerar framställningen av de skildrade förhållandena, och att aktörerna i ett rättsfallsreferat lättare känns igen i kött och blod än i schemats förandligade skepnader A, B, C 1,C 2 och C 3.
    Några terminologiska påpekanden kan vara motiverade för förståelsen av framställningen.
    Förf. betecknar, särskilt på s. 458 ff, gäldenären som "sekundogäldenär"vid överlåtelse, vare sig det är tal om skydd mot hans borgenärer (där det är

 

Anm. av Bo Helander: Kreditsäkerhet i lös egendom 399begripligt och vedertaget), eller om konkurrens mellan säkerhetsförvärvare (där det kan begripas men ej är vedertaget), eller om konkurrens mellan omsättningsförvärvare (där termen är omöjlig). Normal terminolgi är i de båda senare fallen "gäldenären" eller "cessus".
    I avhandlingen används uttrycket "öppna fordringar" på sådana för vilka inget skuldebrev utfärdats. Termen har lånats från en annan författare, men den är ej bra och bör inte spridas vidare. "Öppen" anger väl för ett oförvillat öga att fordringen inte är fixerad, såsom kan vara fallet med en checkkredit eller ett resekreditiv. För papperslösa fordringar är den vedertagna termen"enkla fordringar" bättre.
    En annan närmast terminologisk fråga gäller det mångenstädes återkommande påståendet om att det finns "dubbla sakrättsliga moment" vid pantbrev. På s. 331 sägs härom:

 

"Panträtten i fastigheten ... är hypotekarisk, men det krävs även tradition av pantbrevet för panträttens fullbordande. Panträttens giltighet kan därför sägas kräva dubbla sakrättsliga moment, dels inteckning i ett offentligt register, dels tradition."

 

Men angivelsen i registret innebär ju ingen pantsättning utan bara en materialisering av fastigheten så att man kan säkerhetshandla med den. På liknande sätt innebär väl inte transportgods' inskrivande i ett konossement någon pantsättning, så att pantsättning av godset via konossementet skulle innebära krav på "dubbla sakrättsliga moment"!
    På s. 705 f leder avhandlingsämnet förf. till litet väl generella uttalanden om fordringsöverlåtelser. Vid försök att skilja omsättningsöverlåtelse från säkerhetsöverlåtelse förkastar han för fordringars del synsättet att omsättningsöverlåtelsen sker för föremålets egen skull och säkerhetsöverlåtelsen för säkerhets skull. Det är malplacerat för fordringar, menar förf., därför att sådana inte har något pris och därför inte förvärvas för sin egen skull. Men visst har fordringarna ett pris, beroende på ränteläge (som förf. själv påpekar) och kreditrisk. I vissa länder sker normal indrivning genom att fordringen överlåts till en entreprenör för vad den anses värd, varefter entreprenören driver in den i eget intresse. Men det kan vara riktigt att kriteriet är mindre gångbart för att skilja de två slagen av factoring.
    Rörande det juridiska innehållet finns en hel del frågetecken i smått, men jag skall nöja mig med att ta upp några tankar som genomläsningen frammanat. Först ett rent tilläggspåpekande.
    När förf. på ss. 44—45 och senare talar om avsaknaden av behovet av att skilja mellan pant- och retentionsrätter, är detta säkert riktigt de lege lata, men det kan vara skäl att erinra om att den tidigare skillnaden fyllde ett behov. Svea hovrätts yttrande härom i remissvar till 1970 års ändringar i utsökningslagen kan vara värt att bevara:

 

Handpanthavare kan behöva sin penningplacering. På förfallodag skall han få sälja eller, om värdet just då är lågt, vänta, alltefter sina förutsättningar. Retinenten vill ha betalt snarast; han har ej räknat med visst värde eller med försäljning utan ser denna som en nödutväg."

 

Konsekvensen var enligt Svea hovrätt att handpanthavaren ej bör kunna utlösas mot sin vilja, medan så bör kunna ske med retinenten, som varken räknat med försäljning eller värde. Handpanthavaren borde alltså inte behö-

 

400 Hugo Tibergva finna sig i en undervärdesförsäljning utan borde enligt då gällande regler få förbehålla sig sin rätt, medan inget sådant borde gälla för retinenten.
    Departementet lyssnade dock inte på det örat, och likställigheten genomfördes, som förf. riktigt noterar.
    På s. 320 ff förekommer ett resonemang om lagerbevis m. fl. handlingar som borde ha krävt ytterligare analys. Förf. påpekar inledningsvis att det finns behov av icke lagreglerade traditionshandlingar vid förvaring (och, kan man tillägga, transport), och han frågar sig hur de kan ges sådan egenskap att besittningstagande av handlingen ger förvärvare eller panthavare skydd mot fångesmannens borgenärer och mot konkurrerande förvärvare.
    Jo, säger förf., det avgörande är att handlingen har värdepappersegenskap. Men den egenskapen gäller ju legitimationen och är sekundär i förhållande till sakrättsskyddet. Om handlingen säger "Gäldenären får inte åberopa betalning till annan än uppvisaren", är den ett värdepapper, men detta säger inget om sakrättsskydd. Vill man skapa sakrättsskydd borde man inrikta sig direkt på sakrättsfrågan och ange "Den som köper detta papper ska veta att han förvärvar rätten däri endast om han tar det i besittning".
    Det kunde möjligen hävdas att denna fråga om det slutliga förhållandet mellan borgenärerna inte vidkommer gäldenären, och att han får nöja sig med att reglera legitimationen, som direkt berör honom, men detta vore knappast rättvisande. Gäldenären har intresse av att skapa ett papper som är gångbart i handeln, och han bör då inrikta sig på att direkt knyta sakrättsskydd till överlämnandet. Det är bakvänt att ta till huvudfråga huruvida det är möjligt att utan stöd av lag utforma lagerbevis e. d. så att de blir värdepapper i teknisk mening, eller att säga att "värdepappersegenskapen står i fokus".
    Även på s. 458 är legitimations- och sakrättsskyddsregler sammanblandade. Förf talar om möjligheten till olika sakrättsdenuntiation med strängare krav för borgenärsskydd än för skydd mot senare förvärvare av sammahandling.

 

''Om t. ex. gäldenären fått kännedom om en överlåtelse utan att formellt ha denuntierats och sedan meddelats om ett senare förvärv, så att han kan upplysa om att skuldebrevet redan förvärvats av annan, vore det omotiverat att låta den senare förvärvaren företräde framför den tidigare eftersom gäldenären av sin onda tro är förhindrad att betala till överlåtaren (mina kursiveringar)."

 

Men detta är ju en ren legitimationsfråga, som avgörs just som förf säger. Först sedan gäldenären enligt detta med befriande verkan betalt till försteförvärvaren uppstår sakrättsproblemet, i eventuell rättegång mellan förste- och andreförvärvaren.
    På s. 440 diskuterar förf. förvärv av framtida hyresfordringar och vänder sig mot att detta ska vara förbjudet.

 

"Förvärvaren av de framtida fordringarna bör få finna sig i de eventuella ändringar i kontraktet som fastighetsägaren och hyresgästen kan komma överens om och det får han ta hänsyn till vid bedömningen av förvärvet."

 

Citatet visar att problemet har missuppfattats. Regeln avser att hyresvärden inte får genom överlåtelse av rätten till hyran ställa sig i en situation där han ens moraliskt kan känna sig bunden att ej vidta ändringar i kontraktet. Det går ej att i efterhand konstatera i vad mån hyresvärdens senare handlande

 

Anm. av Bo Helander: Kreditsäkerhet i lös egendom 401mot hyresgästen kan ha bestämts av att han bundit sig mot en förvärvare av hyreskravet. Även om han får ändra kontraktet, har det av hänsyn till hyresgästen ansetts böra undvikas att motivationen härtill kan komma från andra relationer än hyresrelationen.
    En huvudavdelning i boken är som tidigare sagts den om traditionskravet. Förf. diskuterar kravets funktion att hindra dubbeltransaktioner och gör i samband härmed en distinktion mellan extinktiva och derivativa fång som han inte är ensam om. Köper jag av en ägare, gäller reglerna för derivativa fång bara för den förste förvärvaren; sedan säljaren "tömt" sin äganderätt genom att avtala bort den, kan han överlåta rättigheter bara enligt reglerna om extinktion, ungefär som vid förvärv från den som stulit eller saknar giltigt fång. Helander utför resonemanget ifråga om traditionskravets verkan på dubbelförfoganden så här. Traditionskravet kan hindra dubbelförfoganden bara när det uppställs som krav för första förvärvarens skydd; för den andre eller senare än dubbelförfogandet redan ett faktum som ej kan hindras av krav på tradition.
    Jag har så svårt att acceptera detta. Förf. tänker uppenbarligen bara på det enskilda fallet, där överlåtelse till andreförvärvaren redan skett och alltså inte kan hindras av krav på överlämnande. Men detta är att leka blindbock. Om dubbelöverlåtelse faktiskt förekommer, så att det finns andraförvärvare, måste vi inrikta uppmärksamheten på hur de konkurrerande förvärvarna kan påverkas av traditionskravet. Ingen vet om han är den förste eller andre eller tionde förvärvaren, och regeln måste verka lika avhållande på alla.
    Det realistiska synsättet måste väl ändå vara att dubbelförvärvet från en säljare är en tävlan, där ingen blir fullfjädrad ägare förrän han fullbordat sitt förvärv med sakrättsligt moment, vare sig säljaren råkat avtala med någon annan förut eller inte.
    För övrigt har förf. en tes som tar loven av hans resonemang, nämligen att den erforderliga traditionen är en momentan företeelse, och att besittningen kan återgå utan att den skedda traditionen förlorar sin verkan. Om det är så, och om egendomen har återlämnats, har traditionen ingen hämmande verkan på dubbelförvärv, vare sig det gäller försteförvärvare eller senare.
    Jag tror emellertid inte på denna temporära tradition, och jag anser icke, som förf. på s. 403 m. fl. ställen, att man vid en tydlig kringgåendetransaktion har anledning att ställa frågan "hur länge måste en köpare inneha köpt egendom innan den återgår till säljaren". När avsikten klart har varit att egendomen skall återgå, nyttar inget än så långvarigt innehav. Förf. har inte heller några belägg för sin tes.
    En besläktad frågeställning, på s. 391 ff, berör en handpants tillfälliga återgång till pantsättaren, med resp. mot panthavarens vilja. Vid behandlingen måste särskiljas två frågor, nämligen (1) om det tillfälliga återlämnandet bryter panträtten (av betydelse för ursprunglig förmånsrätt, bestånd av sekundapantsättning, samt återvinningstid), och (2) om ett konkurrerande anspråk som aktualiseras under återlämnandet bryter panträtten. Förf., som uppdelar sin behandling i frågor om återgång mot panthavarens vilja (rättsstridighet, misstag) och återgång med panthavarens medverkan, ser konkurrens mellan aktualiserade anspråk som huvudfrågan för båda fallen och betecknar (s. 398 ö) uttalanden om panträttens bestånd sedan panten återtagits som"hypotetiska".
    Jag förstår inte detta resonemang och tycker att förf. rullar upp problemet

27 — 53-165 Svensk Juristtidning

 

402 Hugo Tibergpå ett avigt sätt. Enklast vore väl att först diskutera huruvida en frivillig återgång bryter panträtten, vilket den torde göra utom vid en del tillfälliga återlämnanden, och att sedan övergå till ofrivillig övergång, där en panträttsbrytande effekt dessutom kan ifrågakomma när konkurrerande anspråk aktualiseras (t. ex. genom konkurs) under den tid pantsättaren har återtagit besittningen.
    På s. 483 yttrar sig förf. kritiskt rörande det formella kravet på denuntiation vid fordringsöverlåtelse.

 

"Redan genom att gäldenären får (faktisk) kunskap om en företagen transaktion finns ett utomstående vittne som kan tillgodose publicitetsintresset, eftersom en spekulant på fordringen hos gäldenären kan kontrollera att det redan skett en överlåtelse. Detta hindrar då dubbelöverlåtelser."

 

Och på s. 484:

 

"Sammanfattningsvis verkar skälen mindre övertygande för att formlig denuntiation skulle behövas."

 

Jag kan inte hålla med om detta. För det första är bevisläget beträffande faktisk kunskap allmänt dåligt. En formell denuntiation — helst en skriftlig — är ett påtagligare kriterium. Men därtill kommer att överlåtaren inte behöver veta om att "vittnet"/gäldenären känner till överlåtelsen, och att han kan vara frestad till dubbelöverlåtelse om det inte finns en regel som ger anledning räkna med att förvärvaren denuntierar.
    Beträffande både tradition och denuntiation är det en trossats hos förf. att sakrättsliga moment har till funktion att avskära överlåtarens rådighet, och att det därutöver ej är behov av att förvärvaren får egen rådighet. "Om detta inte stämmer med traditionell uppfattning", menar förf. på s. 379, "är det så mycket värre för den traditionella uppfattningen".
    Det låter ju tvärsäkert och reser förväntning om en övertygande argumentering, men sådan saknas tyvärr i sammanhanget. Det enda som sägs i samband med traditionskravet är att man inte ska låta sig styras av begreppsjuridiska uppfattningar om att en panthavare måste ha "besittningen". Ändå anges pås. 380 som utgångspunkt att bedömningen bör koncentreras till frågan om pantsättaren tillräckligt avskurits från rådighet:

 

"Den ledande synpunkten bör därför vara att traditionskravet mot bakgrund av det sagda måste innebära att pantsättaren avskärs från praktisk möjlighet att förfoga över panten och motsvarande bör gälla för överlåtelsefallet."

 

Förf. har senare en genomgång av skäl som anförts för traditionsregeln och finner att inget talar starkt för ett krav på omhändertagande av panten. Men eftersom tydligen praxis ställer ett sådant krav, bör förf. påvisa skäl för en ändring, närmast olägenheter med den praktiserade regeln. Som det är känner nog läsaren otillräckligt stöd för den med sådan kraft hävdade ståndpunkten.
    På s. 271 överför förf. sitt resonemang om panthavarens rådighet till att avse även denuntiation. Här upprätthålls inte lösöresakrättens krav på positiv rådighet, ty rådighet över en fordring innebär legitimation, men denuntiationen ger legitimation bara om den kommer från pantsättare eller överlåtare. Förf. ser detta som ett stöd för att rådighet inte heller borde krävas i lösöresakrätten.

 

Anm. av Bo Helander: Kreditsäkerhet i lös egendom 403    På s. 474 diskuteras huruvida denuntiationen måste ange förvärvarens identitet, och förf. anser inte detta nödvändigt, eftersom endast rådighetsavskärande är nödvändigt enligt hans uppfattning. Detta förefaller både tveksamt och spekulativt, och, som Rodhe påpekat, skulle en så inskränkt regel lämna en lätt väg för skentransaktioner. Ett ytterligare skäl är situationen vid sekundärtransaktioner.
    Där förhåller det sig på följande komplicerade sätt. A har en fordring mot C som han säkerhetsförskrivit till B, och A nu vill utnyttja ett övervärde (överhypotek) i fordringen genom sekundärförskingring till någon annan. Frågan är hur denuntiationen ska ske. Enligt skuldebrevslagen ska "gäldenären" meddelas, och HD har i rättsfallet NJA 1980 s. 197 ansett att därmed vid pantsättning avses den ursprunglige gäldenären C. Men i praxis denuntieras ofta primärförvärvaren B, eftersom det pantsatta överhypoteket är en rättighet tillkommande A gentemot B, som "gäldenär" i den relationen. Svaret bör kunna sökas i legitimationsreglerna, eftersom det bör råda harmoni mellan legitimation och sakrättsskydd.
    Förf:s framställning härom haltar något. Förf. nämner att enligt Bogdan en överlåtelseterminologi i denuntiationen medför att ursprunglige gäldenären C kan betala bara till säkerhetsköparen, vilken framstår som ensam fordringsägare och legitimerad, medan panträttsterminologin ger honom möjlighet att finna ut om överhypoteket och därmed skyldighet att beakta pantsättarens rätt till detta. Säkerhetsköparen skulle alltså ha en obetingad rätt att inkassera hela fordringen. Ett danskt fall av säkerhetsöverlåtelse, där denuntiation till primär förvärvare om sekundärförvärv godtagits, förklaras av just detta; ursprunglige gäldenären C måste betala allt till primärförvärvaren, och genom denuntiationen blir denne i sin tur förpliktad att tillgodose sekundärförvärvaren. I pantfallet NJA 1980 s. 197, däremot, kunde gäldenären med befriande verkan ha betalat överhypoteket till sin borgenär pantsättaren, och det behövs en denuntiation till honom om sekundärtransaktionen för att hindra detta. Detta resonemang verkar riktigt.
    Förf. invänder emellertid beträffande överlåtelsefallet där det skulle räcka med denuntiation till primärförvärvaren, att om ursprunglige borgenären A skulle vidareöverlåta fordringen med den dubbla belastningen, en spekulant som frågar gäldenär C bara skulle få reda på den belastning som ligger i den första överlåtelsen.
    Men detta bör väl vara fullt tillräckligt? Eftersom det är fråga om en formell överlåtelse, har gäldenären C bara skäl att säga att fordringen är "överlåten" till den och den, vilket skulle betyda att det inte finns något överhypotek. Med den upplysningen måste spekulanten vända sig till den anvisade säkerhetsförvärvaren, och denne åligger det att enligt den erhållna denuntiationen meddela om överlåtelsen av överhypoteket. Men detta förutsätter att, enligt allmän uppfattning, denuntiationen måste ange förvärvarens identitet.
    Ett välkänt stridsämne gäller pantsättning av avbetalningsfordringar, som Helander tar upp på flera ställen. Själv menar jag att om FIAT pantsätter kontraktet till Svenssons avbetalningsköpta bil, så pantsätter bolaget i själva verket två rättigheter, nämligen dels betalningskravet och dels en alternativ fordring på återtagande om köpet inte fullföljs. Helander motsätter sig konstruktionen dels därför att han tror att den medför dubbla denuntiationskrav och dels för att han anser den orealistisk. Såvitt jag kan se har Helander inte

 

404 Hugo Tibergrätt uppfattat den kritiserade uppfattningen, och han gör det väl lätt för sig genom sina antaganden om vad den innebär.
    Vad först gäller den komplicerade denuntiationen, är det klart att någon dubbel denuntiation inte behöver ske. Panträttsdenuntiation enligt 1936 års lag är nog och tillgodoser även kraven på fordringsdenuntiation.
    Beträffande konstruktionen i övrigt menar Helander att det är orealistiskt att betrakta säljaren som ägare medan köparen inte skulle vara det. Det torde alla hålla med om, och Helander slår in öppna dörrar. Vad han missuppfattar är den alternativa karaktären av säljarens återgångskrav; det är bara i den situationen att säljaren vill återta godset som han ses som ägare. Samma misstag framkommer på s. 621 ifråga om utmätning:

 

"Själva den på ägarförbehåll sålda egendomen (ej rättigheten att få ut den) kan utmätas hos köparen, varvid överensstämmelse med panträttsregeln nås genom att egendomen liksom vid panträtt får säljas endast om köpeskillingen förslår för betalning av kreditgivaren.
    Vid köparens konkurs kan däremot säljaren (med viss inkonsekvens, min kurs) betraktas som ägare på grund av ägarförbehållet, då han behandlas som separatist och inte som förmånsberättigad borgenär."

 

    Nej, detta är ingen inkonsekvens utan ett resultat av att säljaren gör gällande sin rätt till egendomen. Men, menar Helander, det måste ändå vara missvisande att kalla denna rätt för en äganderätt:

 

    "Om man tar hänsyn till att säljaren numera inte ens behöver använda ägarterminologi framstår det som än mer konstlat att tala om honom som ägare i förevarande fall. Själva frågeställningen går f. ö. inte fri från inslag av begreppsjurisprudens."

 

Även detta är ett misstag: den av Helander kritiserade uppfattningen är inte beroende av om man använder ägar- eller återtagandeterminologi. När säljaren kräver återtagande, innebär det hävning. Han återkräver alltså egendomen som ägare och inget annat. Detta är inte begreppsjurisprudens.
    Slutligen menar Helander att om grunden för den ifrågasatta regeln är hänsynen till gäldenärens möjligheter att bedöma legitimationsfrågorna, det vore nog med en skärpning inom ramen för skuldebrevslagen.
    Men grunden för "den ifrågasatta regeln" är helt enkelt lagtexten om pantsättning av egendom hos tredje man. Det rör sig faktiskt efter hävningen om en situation där pantsatt lös egendom finns hos tredje man. När detta inträffar ska denuntiation ha skett enligt lagens föreskrifter för att ge sakrättsskydd. Av Helander citerade uttalanden av lagrådet visar förvisso att texten är uttryck för en hänsyn till gäldenären, men detta är den legislativa bakgrunden, ej någon spekulativ grund för en fritt uppfunnen regel. Det finns då inte heller utrymme för någon "skärpning inom ramen för skuldebrevslagen".
    Som erfarenheterna från flera rättsfall visar, behöver Svensson ett klart meddelande om att bilen är pantsatt och inte får återlämnas till FIAT, och för detta är bankens meddelande att betalningskravet numera tillkommer banken inte tillfyllest. Man kan spekulera om olika sätt att tillgodose behovet, t. ex. genom särskilda regler för konsumenter såsom ifrågasatts i ett tämligen färskt rättsfall, men sådan beskäftig omsorg är överflödig och felaktig när nu pantsättningslagen uttryckligen anger hur det ska ske.
    Det finns många sådana frågor att diskutera i Helanders avhandling, och

 

Anm. av Bo Helander: Kreditsäkerhet i lös egendom 405det är genomgående sådant som förf. själv för fram som diskussionsfrågor. Det rör sig om svårlösta problem som oftast lämnar utrymme för skilda uppfattningar. Vad man ibland kan sakna är en rätt värdering av de bekämpade ståndpunkterna. Men varken detta, eller formella invändningar eller det onödigt stora formatet rubbar helhetsintrycket av ett angeläget arbete på ett svårt och omfattande område.


Hugo Tiberg