Erkännande och verkställighet av utländska civildomar i Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland
Av professor ROLF A. SCHÜTZE, Stuttgart
Fram till sen tid har Sverige intagit en negativ hållning till verkställighet av utländska domar.1 Om det inte fanns internationella överenskommelser,2 hade utländska domar — utom när det gällde speciella ämnen3 — ingen rättsverkan i Sverige. Som en följd härav var man i Förbundsrepubliken Tyskland i doktrinen ense om att kravet på reciprocitet i § 328 första stycket punkt 5 i Zivilprozessordnung4 inte var uppfyllt i förhållande till Sverige. Verkställighet av svenska domar i Tyskland eller av tyska domar i Sverige kunde under sådana omständigheter endast ske i form av dubbel verkställighet via Danmark, Schweiz eller en annan tredje stat, vars domar med stöd av internationella överenskommelser eller intern rätt kunde verkställas i Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige.
En svensk dom, som meddelades av Högsta domstolen den 12 december 1973,5 innebär en omsvängning av den erkännandefientliga hållningen i svensk rätt såvitt gäller den betydelsefulla kategorien domar som meddelats av forum prorogatum. Trots detta har Vakis-domen inte fått den internationella uppmärksamhet den förtjänar.
1. Vakis-domen
Föremål för avgörande var ett avtal mellan ett grekiskt rederi — Vakis Compañia de Navegación S. A. — och en svensk befraktare — Carl R.
Johansson & Co Aktiebolag — om en transport av trävaror till Port Sudan. Avtalet innehöll — via konossementet — en jurisdiktionsklausul, enligt vilken de grekiska domstolarna skulle vara exklusivt behöriga att avgöra tvister. På grund av en restfordran instämde det grekiska rederiet den svenske befraktaren inför en domstol i Piraeus med yrkande om betalning av 61 393: 90 US dollar. Svaranden deltog inte i förfarandet. På grund härav avkunnades den 15 maj 1970 en tredskodom avseende 46 148: 03 US dollar jämte ränta och rättegångskostnader. Svaranden överklagade inte domen som härigenom vann laga kraft.
Det grekiska rederiet yrkade därefter inför Göteborgs tingsrätt att den grekiska domen skulle läggas till grund för en exigibel dom i Sverige. Sedan rederiets talan lämnats utan bifall av tingsrätten och avvisats av hovrätten, biföll Högsta domstolen rederiets talan och förpliktade befraktaren att till rederiet utbetala ett belopp i enlighet med den grekiska domen såsom denna rättats genom en senare dom. Högsta domstolen utgick från att de grekiska domstolarna genom prorogationsavtalet hade fått uteslutande internationell jurisdiktion och att rederiet därför kunde söka sin rätt endast vid dessa domstolar. Avsaknaden av en lagbestämmelse om erkännande och verkställighet kunde under dessa omständigheter inte föranleda att den grekiska domen skulle frånkännas betydelse i Sverige. Parternas rätt att inom ramen för avtalsfriheten välja mellan att ge en annan domstol än den normalt behöriga domstolen internationell behörighet och att ge behörigheten åt en skiljedomstol i stället för en allmän domstol hade som sitt korrelat erkännandet av en sålunda av forum prorogatum meddelad dom. Högsta domstolen lämnade öppet vilka villkor som skullegälla för erkännande i sådana fall men klargjorde uttryckligt att det i det aktuella fallet inte var fråga om något brott mot ordre public.
2. Erkännande och verkställighet av utländska förmögenhetsrättsliga domar
Vakis-domen bildar slutstenen i en utveckling som inletts genom erkännandevänliga tendenser i litteraturen. Hambro6 fastställde visserligen ännu under 1950-talet att doktrinen var mycket negativ till erkännande av utländska domar men konstaterade samtidigt att det fanns motstridiga tendenser. Karlgren och Undén yppade på 1950-talet tvivel om riktigheten i den erkännandefientliga inställningen.7 Särskilt i fråga om domar som meddelats av forum prorogatum har de
positiva rösterna inom rättsvetenskapen blivit allt starkare. Särskilt Eek,8 Hjerner,9 Karlgren10 och Sundström11 förtjänar här att nämnas.
Såvitt man kan se från den senaste utvecklingen, gäller i Sverige följande villkor för att utländska domar skall erkännas och kunna verkställas:
a) Det måste röra sig om ett avgörande i ett civil- eller handelsmål. Detta är en allmänt erkänd princip i den internationella civilprocessrätten som, när det gäller Sverige, också framgår av att tills vidare endast domar som meddelats av forum prorogatum erkänns och prorogationsavtal som regel endast är möjliga i fråga om civil- och handelsrättsliga krav.
b) Avgörandet måste gälla ett förmögenhetsrättsligt anspråk.
c) Den första domstolens internationella jurisdiktion måste grunda sig på ett prorogationsavtal. Därvid fordrar Vakis-domen ett avtal om uteslutande jurisdiktion, såsom framgår av referentens, justitierådet Welamson, yttrande vari klargörs att underlåtenhet att erkänna en dom som meddelats av en enligt avtal uteslutande behörig utländsk domstol skulle kunna innefatta déni de justice, om gäldenären inte har tillräckliga tillgångar i den stat där domen meddelades.
d) Det utländska avgörandet får inte strida mot svensk ordre public. Undantaget för ordre public skall tillämpas restriktivt. Ett sådant undantag finns också i 1932 års överenskommelse mellan de nordiska staterna om erkännande och verkställighet av civildomar. Man måste utgå från att praxis vid tillämpningen av denna överenskommelse också är vägledande för andra därav oberoende situationer. Ett fall är känt från Norge då exekvatur vägrades för en dansk dom på grund av att den stred mot ordre public.12 Tvisten i detta mål gällde en guldklausul som borgenären på tvivelaktigt sätt hade tillfogat på en av gäldenären accepterad växel. Verkställighet vägrades inte på grund av guldklausulen i sig själv utan snarare på grund av det sätt på vilket den kommit till stånd. Parterna träffade senare en överenskommelse utom rätta, med påföljd att det inte blev något avgörande i högsta instans.
3. Kravet på reciprocitet
Enligt § 328 första stycket punkt 5 i Zivilprozessordnung är reciprocitet en förutsättning för erkännande och verkställighet av utländska
civildomar i Förbundsrepubliken Tyskland. Därvid har principen "allt eller intet" för länge sedan övergivits. Det är erkänt att ett partiellt medgivande av reciprocitet är tillräckligt. Endast på så sätt blir detta rättspolitiskt tvivelaktiga krav acceptabelt.
Medan partiellt medgivande av reciprocitet för vissa slag av domar eller med en differentiering grundad på medborgarskap inte förorsakar några problem, råder en viss förvirring när det gäller internationell jurisdiktion och reciprocitet vid rättsordningar som inte motsvarar varandra. I varje fall kan man utgå från att — i den mån reglerna för erkännande av domar motsvarar varandra i tysk och utländsk rätt — det föreligger en partiell reciprocitet. En sådan partiell reciprocitet kan anses föreligga för svenska domar som meddelats av forum prorogatum, försåvitt villkor och förfarande i svensk rätt motsvarar vad som i tysk rätt gäller för sådana domar. Vissa tyngande krav kan i någon mån kompenseras genom andra lättnader. Helt identiska regler för två rättssystem existerar nämligen inte utom i fall då det ena landets regler helt övertagits i det andra landet och även då endast från tidpunkten för övertagandet.
När det gäller förhållandet mellan svensk och tysk rätt kan följande iakttagelser göras:
a) Svensk rätts beredvillighet att erkänna domar i civil- och handelsmål av förmögenhetsrättslig art motsvarar det sakliga tillämpningsområdet för § 328 första stycket punkt 1 i Zivilprozessordnung.
b) Ett prorogationsavtal skapar även enligt tysk rätt en grund förs internationell jurisdiktion. Åtminstone när det är fråga om avtal om uteslutande internationell jurisdiktion, föreligger överensstämmelse mellan kravet på internationell jurisdiktion i svensk och tysk rätt.
c) Enligt både svensk och tysk rätt utgör brott mot ordre public en grund för att vägra erkännande och verkställighet. Härvidlag föreligger överensstämmelse mellan de två rättssystemen. Det är givetvis möjligt att en i och för sig bestående likhet mellan ordre public reglerna kan motverkas av en olikartad praxis. Tillåter exempelvis en stat en ingående saklig överprövning av ett ordre public-förbehåll, kan det uppkomma en olikhet i fråga om innebörden av de i och för sig likartade reglerna. Ingenting tyder emellertid på att så skulle vara fallet i svensk rätt. Vakis-domen visar snarast på motsatsen.
När det gäller förutsättningarna för erkännande av domar som meddelats av forum prorogatum, föreligger alltså överensstämmelse mellan svensk och tysk rätt. Visserligen erfordras enligt svensk rätt ett nytt domstolsförfarande, men detta utesluter inte att reciprocitet föreligger lika litet som en "action upon the foreign judgement" i common law-staterna. Att det inte är fråga om en ny saklig prövning, vilken
skulle leda till att reciprocitet inte förelåg, har i Vakis-domen uttryckligt bekräftats av Högsta domstolen.
I Förbundsrepubliken Tyskland är således reciprocitetskravet i förhållande till Sverige partiellt uppfyllt, nämligen i fråga om domar som meddelats av forum prorogatum.
4. Svensk-tyska prorogationsavtal
Den svenska utvecklingen under senare tid har skapat den rättsliga grunden för att träffa prorogationsavtal i samband med rättsliga transaktioner mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland.
a) Prorogation och derogation
Trots den erkännande fientliga tendensen i svensk rätt har alltid accepterats att en derogation från svensk internationell jurisdiktion är tillåten. Hambro anser detta vara så obestridligt att det inte är nödvändigt att belägga det med några särskilda citat. Detsamma gäller i tysk rätt.
Även prorogation är tillåten i båda rättssystemen.
b) Kollisionsrättsliga problem
Tillåtligheten och verkningarna av ett internationellt prorogationsavtal skall bedömas enligt lex fori men dess tillkomst enligt lex causae. Eftersom prorogationsavtalet i svensk rätt och tysk rätt med avseende på både sin prorogerande och sin derogerande verkan anses som tillåtet och det i båda rättsordningarna finns en processuell spärr mot ett förfarande vid de domstolar från vilka derogation skett, skapar den förstnämnda aspekten i praktiken inga problem. Prorogationsavtalets tillkomst skall bedömas efter den av den internationella privaträtten utpekade materiella rätten. Enligt den i både svensk och tysk rätt härskande principen om partsautonomin är det partsviljan som är avgörande. Som regel träffar parterna i det med ett leverans- eller prestationsavtal förbundna prorogationsavtalet inget val av tillämplig rätt. I ett sådant fall kommer huvudavtalets val av tillämplig rätt att bli avgörande också för prorogationsavtalet. Avtalsstatut för prorogationsavtalet är huvudavtalets lex causae. I ett svensk-tyskt avtal är denna lex causae ofta svensk eller tysk rätt, men detta är inte nödvändigt. Om ett svensk-tyskt köpeavtal innehåller ett prorogationsavtal till förmån för domstolarna i Stuttgart och om schweizisk rätt skall tillämpas på köpeavtalet, skall tillkomsten av prorogationsavtalet bedömas enligt schweizisk rätt.
c) Erkännande av den av forum prorogatum meddelade domen
Parterna i ett prorogationsavtal ägnar ofta inte någon uppmärksamhet åt frågan om en av forum prorogatum meddelad dom också kan verkställas i forum derogatum, där gäldenären som regel har hemvist och tillgångar. I tysk litteratur har därför den uppfattningen framförts att rättsverkningarna av ett internationellt prorogationsavtal beror på om den av forum prorogatum meddelade domen erkännes av forum derogatum. Den härskande läran har emellertid med rätta inte anslutit sig till denna tanke. För det första är det ofta inte möjligt att vid slutandet av prorogationsavtalet förutse om en senare dom kommer att erkännas, och för det andra är det inte säkert att gäldenären i en kommande dom har tillgångar i forum derogatum. Kanske kan verkställighet ske i forum prorogatum eller i en tredje stat. Parterna behöver inget förmyndarskap. De måste veta vad de gör. Uppfylls inte deras förväntningar med avseende på verkställigheten av en av forum prorogatum meddelad dom, kan detta eventuellt innebära att grundvalen för affären ändrats. Att häva avtalet är dock enligt tysk rätt inte möjligt, eftersom ett misstag beträffande möjligheterna till verkställighet är ett irrelevant misstag rörande motiven.
Inte heller i svensk rätt anses möjligheterna att i forum derogatum verkställa en av forum prorogatum meddelad dom vara en förutsättning för prorogationsavtalets giltighet. Även med den strikta erkännandefientliga hållningen i svensk rättspraxis och doktrin ansågs derogation från svensk internationell jurisdiktion allmänt vara tillåtlig. Just den derogationsvänliga tendensen i svensk rätt ledde slutligen till att utländska domar kunde erkännas utöver vad som framgick av lagen. Till skillnad från de tyska författare som vill göra erkännandet av den av forum prorogatum meddelade domen till en förutsättning för att derogationen skall vara giltig har Högsta domstolen i Vakis-målet på motsatt sätt ur möjligheten till derogation härlett erkännandet av den av forum prorogatum meddelade domen. Två olika vägar men ett gemensamt resultat: det ömsesidiga erkännandet av avgöranden som grundar sig på svensk-tyska prorogationsavtal är säkrat.
5. Konklusioner
Den nya utvecklingen i svensk rättspraxis och doktrin säkerställer att tyska domar som meddelats på grund av prorogationsavtal kan verkställas i Sverige. På grund härav är reciprocitetskravet i § 328 första stycket punkt 5 i Zivilprozessordnung partiellt uppfyllt. Svenska domar kan således under motsvarande förutsättningar verkställas i Förbundsrepubliken Tyskland.
Svensk-tyska prorogationsavtal kan ingås även om gäldenären har tillgångar enbart i forum derogatum.