Neutralitet och utrikeshandel

 

I neutralitetsrätten finns inga allmänna regler om utrikeshandeln. Något krav på "ekonomisk neutralitet" uppställs inte. Tvärtom är den neutrala staten fri att utforma sin utrikeshandelspolitik med hänsyn till sina egna behov. För neutrala staters varuutbyte i stort med krigförande stater gäller inte den i andra sammanhang viktiga regeln om opartiskhet.
    Handeln med krigsmateriel regleras genom särskilda bestämmelser.1 De stadgar ett förbud för den neutrala staten — men inte för dess medborgare — att exportera krigsmateriel till en krigförande stat. I praktiken kan gränsdragningen mellan militär materiel och civila varor vålla en del problem.
    Krigsrättens regler om blockad och kontraband innebär vissa begränsningar i de neutrala staternas handel med krigförande makter. En effektiv blockad förhindrar även neutrala staters handelsfartyg från att inlöpa och utlöpa. Och krigskontraband får beslagtas, både som neutralt gods på fientligt fartyg och som fientligt gods på neutralt fartyg.
    Under första och andra världskriget påtvingades de neutrala staterna omfattande inskränkningar i sin utrikeshandel. Som ett led i den ekonomiska krigföringen förklarades fiendens hela område i blockad. I ubåtskriget sänktes även neutrala handelsfartyg utan föregående varning. Kontrabandslistorna utvidgades med tiden till att omfatta nästan alla varor.
    Genom att ingå handelsavtal med de krigförande tillförsäkrade sig de neutrala staterna särskilt viktiga importvaror. Som motprestation måste de acceptera vissa inskränkningar i handeln med avtalspartnerns fiende. I krigshandelsavtalen var det i hög grad fråga om quid pro quo.
    För att bemöta kraven från de krigförandes sida på att skära ner handeln med motsidan hävdade de neutrala staterna rätten att åtminstone upprätthålla handeln i normal omfattning. Någon skyldighet för ett neutralt land att begränsa export, import eller transitohandel till "courant normal" existerar däremot inte.
    Det kan vara intressant att jämföra teori och praktik i fråga om neutrala staters utrikeshandel. Först kommer neutralitetsrättens regler — eller snarare avsaknad av regler — om utrikeshandel i allmänhet att belysas. Därefter följer en redogörelse för några särskilt viktiga drag i den svenska krigshandelspolitiken under världskrigen. Även schweizisk praxis kommer i viss mån att beröras.
    Krigsrätten regleras främst i Haagkonventionerna från 1907. För neutrala stater är särskilt den femte och den trettonde konventionen av betydelse. De handlar om neutrala makters rättigheter och skyldigheter under ett landkrig respektive ett sjökrig. Ett ovillkorligt förbud gäller för neutrala stater att direkt eller indirekt överlåta krigsmateriel till någon krigförande, vare sig motbetalning eller som gåva. Däremot är ett neutralt land inte skyldigt att förbjuda sina medborgare att exportera krigsmateriel till krigförande stater.
    Den mycket liberala regeln när det gäller privatpersoners och privatföretags export av krigsmateriel vittnar om att huvudprincipen var handelns

 

1 Jfr min artikel om "Neutralitet och vapenhandel" i SvJT 1984 s. 45 — 56.

 

Rolf H. Lindholm 497frihet — även under krig. I konferensens slutakt finns en särskild, enhälligt antagen "vœeu" om utrikeshandeln:

 

La Conférence émet le vœu qu'en cas de guerre, les autorités compétentes, civiles et militaires, se fassent un devoir tout spécial d'assurer et de protéger le maintien des rapports pacifiques et notamment des relations commerciales et industrielles entre les populations des Etats belligérants et les pays neutres.2

 

Ingenting hindrar givetvis en neutral stat från att införa vissa begränsningar eller förbud för medborgarnas handel med krigsmateriel. Sådana restriktioner måste emellertid enligt Haagkonventionerna tillämpas likformigt gentemot de krigförande. Det innebär också att de måste införas respektive upphävas samtidigt med avseende på alla krigsdeltagare. Här gäller således ett krav på opartiskhet.

 

    Om man bortser från vissa bestämmelser i fråga om krigsmateriel saknas i Haagkonventionerna regler för utrikeshandeln. Detta är knappast förvånande, eftersom utgångspunkten var handelns frihet. Man har betecknat avsaknaden av normer som "en kvalificerad tystnad".3 Den neutrala staten är fri att utforma sin krigshandelspolitik på det sätt som bäst gagnar dess egna intressen.
    Denna uppfattning har varit förhärskande i doktrinen och omfattas även efter andra världskriget.4 Under Hitlertiden hävdade vissa tyska skribenter att neutrala stater måste iaktta "wirtschaftliche Neutralität". De menade att den ekonomiska krigföringen hade egna regler och att neutrala stater i sin utrikeshandel i princip skulle behandla de krigförande parterna lika. I varje fall fick de inte gå med på att delta i den ena sidans ekonomiska krigföring mot den andra.5
    Att det skulle föreligga någon "ekonomisk neutralitet" av detta slag bestreds på neutralt håll. Man hänvisade till att en reglering saknades i Haagkonventionerna just därför att utrikeshandeln skulle vara fri. Det hade inte ens framlagts några förslag till bestämmelser som berörde utrikeshandeln. För övrigt var det svårt att se hur några allmänna regler för denna skulle kunna utformas. Hänsyn måste ju tas till geografiska förhållanden, ekonomisk och industriell struktur, etablerade handelskontakter och behovet av förändringar på grund av krigsutvecklingen. En neutralitetsrättslig normgivning skulle också förutsätta att balans kunde uppnås mellan de krigförandes och de neutralas intressen, så att förpliktelserna för neutrala stater motsvarades av andra förpliktelser för krigförande makter.6

 

2 Deuxième Conférence internationale de la Paix, Actes et Documents, I, Haag 1907, s. 700.

3 Richard Ochsner, Der Transit von Personen und Gütern durch ein neutrales Land im Falle des Landkrieges, Zürich 1948, s. 119.

4 Se t. ex. Erik Castrén, The Present Law of War and Neutrality, Helsingfors 1954, s. 453 ff. "The idea of commercial neutrality cannot be accepted" sammanfattar Castrén.

5 G. Grewe, Wirtschaftliche Neutralität, i Zeitschrift der Akademie für deutsches Recht, 1940, s. 141 —144. — Det kan nämnas att motsvarande krav ställdes redan under första världskriget; jfr Max Hagemann, Die neuen Tendenzen der Neutralität und die völkerrechtliche Stellung der Schweiz, Basel 1945, s. 16 f.

6 Se D. Schindler, Wirtschaftspolitik und Neutralität, i Schweizerische JuristenZeitung, 1942, s. 209-214 och s. 225-231. 

498 RolfH. Lindholm    Det i neutralitetsrätten så viktiga kravet på opartiskhet och likabehandling har i avsaknad av allmänna regler om utrikeshandeln ingen självständig betydelse.7 I Haagkonventionerna uppställs endast krav på likformig tillämpning, om en neutral stat väljer att införa vissa villkor, inskränkningar eller förbud. Detta gäller för privat export eller transitering av krigsmateriel, för tillträde till hamnar och för användning av utrustning för telekommunikation. Om en neutral stat vidtar andra åtgärder (som inte är påbjudna eller förbjudna) kan man inte begära att de krigförande skall ha samma fördelar eller nackdelar — vare sig formellt eller reellt.
    Det brukar hävdas att neutrala stater inte har andra plikter än sådana som uttryckligen ålagts dem. Statssamfundet består av suveräna och jämlika stater, som endast är bundna av allmän folkrätt och traktater. Alla begränsningar i suveräniteten måste tolkas restriktivt; detta gäller också för de skyldigheter som åvilar neutrala makter.8
    Ledstjärnan för den neutrala staten på utrikeshandelns område måste vara de egna behoven. Eftersom utrikeshandeln — bortsett från krigsmateriel — är fri kan inga vägande invändningar göras, om en neutral stat i sina utrikeshandelsförbindelser med de krigförande parterna inriktar sig på att tillvarata sina egna intressen. Ett neutralt land, som oförskyllt drabbas av svårig-

 

7 "Grundsätze wie die jenigen der Unparteilichkeit, der Parität oder der Gleichbehandlung sind zu unbestimmt, um als Rechtssätze anerkannt zu werden", Schindler a. a.s. 229. Han skriver vidare (s. 230): "Aus dem Gesagten ergibt sich, dass die sachlich begründete Verschiedenheit der Wirtschaftsbeziehungen zu den Kriegführenden der Neutralität nicht widerspricht. Unzulässig wäre lediglich die Parteilichkeit, d. h. die Benachteiligung des einen Kriegführenden in der Absicht, dadurch zugunsten des Gegners in den Kampf einzugreifen. Die Einmischung in den Krieg, um den einen zubegünstigen und den andern zu benachteiligen, ist unzulässig, nicht aber die Verteidigung eigener Rechte und Interessen. Aus der Unzulässigkeit der Parteilichkeit können aber keine positiven neutralitätsrechtlichen Pflichten abgeleitet werden." — Jfr Ochsner a. a. s. 174: "Parität ist nach den Haager Abkommen jed och nur im Bereichder Art. 7 und 8 geboten; eine allgemeine Pflicht zur Unterlassung jeder Handlung, dienur einer oder vornehmlich einer kriegführenden Partei zum Vorteil gereicht, bestehtkeineswegs unbeschränkt." och s. 177: "Gültigkeit hat das Gebot der Parität als Rechtsvorschrift nur insoweit, als der neutrale Staat Einschränkungen und Verbote betr. seinen Export und die durch sein Gebiet laufenden Durchfuhren erlässt. Eine Konstruktion weiterer positiv-rechtlicher Pflichten aus dem Grundsatz der Unparteilichkeit muss abgelehnt werden." Även Denise Robert, Etude sur la neutralité suisse, Zürich 1950, s. 78 f: "Il faut, en effet, exclure dès l'abord l'idée d'une neutralité économique basée sur l'application du principe d'impartialité; étant donné la complexité des rapports économiques et la diversité de structures des économies nationales, l'égalité de traitement est exclue, aussi bien du point de vue formel que du point de vue matériel." — Se dessutom Castrén a. a. s. 443 ff och s. 453 ff.

8 "Der Neutrale dagegen, der dem Kriege fern steht und durch diesen nur Lastenerhält, ist zu nichts verpflichtet, was ihm nicht ausdrücklich auferlegt ist, bezw. wassich nicht als Pflicht aus dem Wesen der Neutralität notwendig ergibt. Die Vermutungstreitet immer für die Freiheit des Neutralen.", Max Huber, i Jahrbuch des öffentlichen Rechts der Gegenwart, Tübingen 1908, s. 586. - "Grundsätzlich sind alle Neutralitätspflichten als Einschränkungen der staatlichen Freiheit restriktiv zu interpretieren. Denn das Völkerrecht beruht auf einer Gemeinschaft souveräner Staaten; die Vermutung spricht deshalb gegen Beschränkungen der staatlichen Unabhängigkeit, Verpflichtungen sind im Zweifelsfall einschränkend auszulegen.", Rudolf L. Bindschedler, Die Neutralität im modernen Völkerrecht, i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, band 17 (1956/57), s. 1-37 (7). 

Neutralitet och utrikeshandel 499heter på grund av kriget, har ett legitimt intresse av att trygga sitt försörjningsläge.9
    Den neutrala staten är hänvisad till att genom handelsförhandlingar med de krigförande göra det bästa möjliga av situationen. Förhandlingsläget är besvärligt, eftersom krigsdeltagarna har ett ömsesidigt intresse av att begränsa den neutrala statens handelsutbyte med motsidan. I den ekonomiska krigföringen ingår ju omfattande handelsblockader som ett viktigt vapen. Härtill kommer att transportvägarna ofta kontrolleras av de krigförande staterna. Den neutrala staten har å andra sidan vanligen vissa produkter som är begärliga för de krigförande. En viss återhållande effekt har också det faktum att en neutral stat kan tvingas till ett intensivare handelsutbyte med det motsatta lägret om den utsätts för alltför hård press. Ibland kan ett välvilligt hänsynstagande till det neutrala landets önskemål leda till större inskränkningar i dettas handel med motsidan än utövandet av tvång. Handelsförhandlingarna mellan neutrala och krigförande präglas således i stor utsträckning av do ut des.
    Under de båda världskrigen ingick de neutrala staterna krigshandelsavtal med de krigförande makterna. Medan den svenska krigshandelspolitiken under första världskriget var dogmatisk och ledde till stora försörjningssvårigheter, intogs under andra världskriget en pragmatisk linje som var framgångsrik. Utan att i detta sammanhang gå in på detaljer kan det vara motiverat att redovisa några huvuddrag i utvecklingen av särskilt intresse.10
    När striderna utbröt 1914 utfärdade Sverige neutralitetsförklaringar, den 31 juli för kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien samt den 3 augusti —sedan Tyskland förklarat Ryssland och Frankrike krig — "under nu pågående krig", vilket gjorde ytterligare neutralitetsförklaringar överflödiga när andra makter inträdde i kriget. Redan den 1 augusti utfärdades exportförbud för spannmål, stenkol, krigsmateriel m. m. och den 3 augusti för nötkreatur, kött m. m. Därmed lades från början grunden för den statliga dirigering av näringslivet som blev alltmer utpräglad under krigsåren.
    Av största betydelse för krigets utgång blev den ekonomiska krigföringen. Englands dominerande styrka på havet möjliggjorde en kännbar handelsblockad mot centralmakterna. Både blockaden och det av Tyskland som svar tillgripna ubåtskriget drabbade även de neutrala staterna. I november 1914 förklarade det brittiska amiralitetet Nordsjön som "krigsområde", och i februari 1915 avgav den tyska marinledningen motsvarande förklaring med avseende på farvattnen runt Storbritannien och Irland, inklusive Engelska

 

9 Ochsner (a. a. s. 170) anför: "Es gibt... in der Wirtschaftspolitik der Neutralen einen unantastbaren Grundsatz: denjenigen der Selbstbehauptung. Das Haupthandelsproblem des neutralen Staates ist dasjenige seiner eigenen Versorgung." — Jfr Schindlera. a. s. 210. — Se även Gunnar Hägglöf, Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget, Stockholm 1958, s. 18 f.

10 När det gäller första världskriget grundas uppgifterna i huvudsak på Torsten Gihls framställning i Den svenska utrikespolitikens historia, IV, 1914—1919, Stockholm 1951. Se även Kurt Bergendal, Handels- och sjöfartspolitik under världskriget, i Bidrag till Sveriges ekonomiska och sociala historia under och efter världskriget, II, Stockholm 1926, s. 177—295. — I fråga om andra världskriget är huvudkällan det i föregående not angivna arbetet av Gunnar Hägglöf. Jfr W. N. Medlicott, The Economic Blockade, I och II, London 1952 resp. 1959, i samlingsverket History of the Second World War, I s. 139—152, 180—192 och 617-632 samt II s. 173205 och 454497. Se också Wilhelm M. Carlgren, Svensk utrikespolitik 1939—1945, Stockholm 1973. 

500 Rolf H. Lindholmkanalen. Blockaden mot Tyskland skärptes ytterligare genom att de brittiska och franska regeringarna i mars 1915 meddelade de neutrala staterna att de som repressalieåtgärd med anledning av den tyska ubåtskrigföringen ämnade förhindra varor av alla slag från att nå fram till eller lämna Tyskland. I ubåtskriget växlade mildare och hårdare metoder, ända tills det oinskränkta ubåtskriget inleddes i februari 1917, vilket medförde Förenta Staternas inträde i kriget. Tyskland förklarade vidsträckta områden i Nordsjön och Atlanten kring de brittiska öarnas och Frankrikes kuster samt i Medelhavet för "spärrområden", där all sjötrafik skulle bekämpas med alla medel.
    De krigförandes kontrabandslistor utvidgades oavbrutet, så att de mot slutet av kriget upptog alla varor av någon betydelse. I november 1914 riktade tyskarna ett hårt slag mot Sverige genom att förklara alla slags trävaror som krigskontraband. Trävaror var vid denna tid Sveriges största exportartikel. Anledningen till åtgärden var tyskt missnöje med den svenska transitotrafiken till Ryssland, som hade fått mycket stor omfattning. I januari 1915 utfärdades ett förbud mot transitering genom Sverige av vapen, ammunition och vissa andra för krigsbruk direkt användbara varor.
    De neutrala staterna protesterade mot de krigförandes övergrepp mot den neutrala handeln. Klagomål riktades mot fjärrblockaderna, mot den omåttliga utvidgningen av krigskontrabandsbegreppet, mot ubåtskriget m. m. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld formulerade själv förslagen till noter. Han uppträdde till folkrättens försvar och irriterade mottagarna genom sin didaktiska ton.11 Ordalagen tyder på att han ansåg att den neutrala staten inte bara hade en rättighet utan också en skyldighet att motsätta sig de krigförandes anspråk på kontroll över utrikeshandeln. Han har därför kritiserats för att inte i första hand ha tillvaratagit Sveriges intresse av att importera råvaror och livsmedel.12
    Svårigheter för försörjningen uppstod snart, eftersom sjöfarten drabbades av mineringar, torpederingar och andra stridsåtgärder. Priserna steg och allt strängare ransoneringar infördes. Missnöjet över kristiden riktades mot regeringen. Denna gjorde inte heller mycket för att genom förhandlingar med de krigförande förbättra försörjningsläget. Särskilt i förhållande till ententen, som ändå behärskade handelsvägarna över havet, drog förhandlingarna ut på tiden.
    En första överenskommelse, som i huvudsak innebar att Sverige genom exportförbud förhindrade att från Storbritannien och Frankrike importerade varor reexporterades till Tyskland, ingicks den 8—10 december 1914. I juni 1915 togs initiativet till nya förhandlingar med Storbritannien, men i oktober avbröts de utan att något resultat hade uppnåtts. Handeln fördes alltmer på kompensationsbasis — brittiska exportlicenser mot svenska export- och transitolicenser — och försörjningsläget försämrades undan för undan. Hammarskjöld motsatte sig nya förhandlingar med England, men utrikesminister K. A. Wallenberg fick i september 1916 stöd av regeringens övriga medlem-

 

11 I en protestnote till de brittiska, franska, ryska och tyska sändebuden i Stockholm den 12 november 1914 anslogs tonen: "Att bringa i erinring folkrättens principer, det är att söka bevara ett de civiliserade staternas gemensamma arv och förhindra, att de framsteg, som vunnits genom mer än ett århundrades ansträngningar, gå om intet", Bergendal a. a. s. 200.

12 Gihl a. a. s. 75 ff och s. 192.

 

Neutralitet och utrikeshandel 501mar för att försöka nå en uppgörelse. Till något resultat hade överläggningarna ännu inte lett, när ministären Hammarskjöld avgick i mars 1917. Först den 8 maj slöts ett avtal mellan Sverige och Storbritannien. Denna s. k. "shipping agreement" möjliggjorde införsel av 92 000 ton spannmål till Sverige, så att brödransonerna kunde säkerställas tills den nya skörden hade bärgats på hösten 1917. Det "stora avtalet" mellan Sverige och ententemakterna undertecknades inte förrän den 29 maj 1918, d. v. s. "för sent".13
    Avtalen med Tyskland beredde inte lika stora problem. Sverige utnyttjade tidigt möjligheten till "give and take". I mars 1915 ingicks ett avtal, enligt vilket Tyskland förband sig att inte tillämpa kontrabandsbestämmelserna från november 1914 på svenska fartyg med last av trävaror. I gengäld utfäste sig Sverige att tillåta utförsel till Tyskland av 10 000 hästar samt att t. v. inte förbjuda export dit av kött och mejeriprodukter. Tack vare detta avtal kunde den svenska trävaruexporten (med undantag för pitprops) fortsätta utan störningar ända tills det oinskränkta ubåtskriget började 1917. När svårigheterna ökade för Sverige att importera västerifrån fick handelsförbindelserna med Tyskland större betydelse. Varubristen i Tyskland gjorde det dock allt svårare för Sverige att därifrån få de råvaror och livsmedel som behövdes. Den 26 april 1917 slöts ett avtal med Tyskland som bl. a. möjliggjorde det svensk-brittiska avtalet den 8 maj. Här var det således redan under första världskriget fråga om en utpräglad dubbelförhandling.
    Den svenska utrikespolitiken under första världskriget har karakteriserats som en mot Tyskland välvillig neutralitet. Hammarskjölds handelspolitik anses ha varit mer inspirerad av allmänpolitiska än av folkrättsliga skäl. Det är sannolikt att han trodde på Tysklands segerutsikter och att han såg Ryssland som ett hot mot Sverige. Regeringen kan räknas till godo att politiken var konstant inriktad på att hålla Sverige utanför kriget. Däremot kom den till korta när det gällde att genom handelsavtal med de krigförande säkra en tillräcklig import till Sverige.
    Under andra världskriget fördes en helt annan krigshandelspolitik. Att den borde vara mycket olik den Hammarskjöldska stod klart från början. "Detta betydde att man inte borde låsa fast sig i några folkrättsliga blockaddoktriner, att man i princip borde låta staten taga ansvaret för utrikeshandelns gestaltning och att man borde eftersträva en snabb uppgörelse med västmakterna till tryggande av importen västerifrån."14
    Sveriges egna intressen ställdes i centrum. Utrikesminister Sandler sammanfattade redan före krigsutbrottet: "Rent svenska intressen bliva sålunda avgörande för Sveriges handelspolitik under ett krig, däribland givetvis intresset att icke äventyra neutralitetens upprätthållande."15 Exportförbud som täckte praktiskt taget hela den svenska varuutförseln infördes omedelbart, och regeringen fick därigenom ett effektivt kontrollsystem i sin hand.
    Det mest utmärkande för den svenska krigshandelspolitiken under andra världskriget var dubbelförhandlingarna med England och Tyskland. Dessa kom snabbt i gång, och i december 1939 undertecknades avtalen, den 7

 

13 "Om Sverige gått in på ett avtal med England 1915 eller 1917, då detta kunnat ske på ojämförligt lindrigare villkor än 1918, skulle svenska folket besparats en massa onödiga lidanden", Gihl a. a. s. 338.

14 Hägglöf a. a. s. 15.

15 Hägglöf a. a. s. 30. Jfr s. 18-19 vad Undén tidigare anfört i samma riktning.

 

502 Rolf H. Lindholmdecember i London och den 22 december i Berlin. Den svenska handelspolitikens mål var att upprätthålla normala handelsförbindelser med förbehåll för de inskränkningar som var nödvändiga med hänsyn till det svenska folkhushållets behov. I praktiken kom förhandlingarna med båda sidor att i huvudsak gälla den svenska handeln med Tyskland. För Sverige var det naturligt att hävda rätten till "normal trade" och att eftersträva en allmän balans i handelsförbindelserna med utlandet. I de svensk — brittiska förhandlingarnakom man överens om att betrakta 1938 års handelssiffror som normala. Detta passade Sverige, som gentemot Tyskland kunde hävda att det var logiskt att välja det sista förkrigsåret som basår, och engelsmännen var inte missnöjda, eftersom den svenska exporten till Tyskland hade varit något mindre och den till England något större 1938 än under de närmast föregående åren.16 Viktigast var järnmalmsfrågan. I 1939 års krigshandelsavtal fastställdes en totalkvantitet för den svenska järnmalmsexporten till Tyskland under 1940 på 10 miljoner ton. Denna årssiffra blev normerande även i fortsättningen, men i realiteten gick volymen ned något.17
    Genom det tyska överfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940 stängdes för Sverige porten västerut. Handelsutbytet med Tyskland blev nu helt dominerande. En viss lättnad innebar dock lejdtrafiken, varom avtal träffades i februari 1941. Denna begränsade trafik med svenska fartyg till och från Göteborg förutsatte såväl tyskt som brittiskt medgivande. Det var således fråga om ännu en dubbelförhandling. När trafiken var som störst omfattade den omkring trettio fartyg. Importen uppgick 1941 till 200 000 ton och exporten till 120 000 ton. De viktigaste importprodukterna var oljor, industrivaror och livsmedel, bl. a. kaffe. Under 1942 inlöpte 58 fartyg till Göteborg och 60 utlöpte därifrån. Trafiken stoppades vid flera tillfällen men återupptogs igen, och under våren 1945 var Sveriges utrikeshandel praktiskt taget begränsad till Göteborgstrafiken.
    I september 1943 ingick Sverige ett allmänt krigshandelsavtal med Storbritannien och USA. Kriget hade nu vänt, och Sverige tvingades till betydade medgivanden. Det sista svensk—tyska avtalet undertecknades i januari 1944. Det innebar betydande nedskärningar av den svenska totalexporten och framför allt av leveranserna av järnmalm, kullager och specialstål. Dessutom införde Sverige undan för undan nya ensidiga restriktioner, och vid årsskiftet 1944/45 hade all handel mellan Sverige och Tyskland upphört.
    Efter den 9 april 1940 försökte Sverige också få till stånd import från Sovjetunionen, främst av oljeprodukter. I september samma år slöts en handelsöverenskommelse i Moskva. I praktiken blev avtalet en stor besvikelse.
    Medan krigshandelspolitiken under första världskriget stod i centrum för debatten och slutligen ledde till regeringen Hammarskjölds fall kom den under andra världskriget helt i skymundan av andra problem. Den viktigaste orsaken härtill var naturligtvis att Sveriges försörjningsläge 1939 — 45 var betydligt bättre än 1914—18. Detta i sin tur berodde på den framgångsrika krigshandelspolitiken.
    Schweiz hade likartade krigshandelsproblem under andra världskriget. Från mitten av juni 1940 till sommaren 1944 var landet helt omslutet av axelmakterna. Krigshandelsavtal tecknades med Tyskland i oktober 1939

 

16 Medlicott a. a. I s. 150.

17 Medlicott a. a. II s. 665.

 

Neutralitet och utrikeshandel 503samt med Frankrike och Storbritannien i april 1940. Efter Frankrikes militära nederlag förblev avtalet i kraft med England trots att många av bestämmelserna inte längre kunde tillämpas. Nya avtal med Tyskland ingicks i juli 1941 och i september 1943. Ett kompensationsavtal med Storbritannien och Förenta Staterna uppnåddes i december 1942. Det avlöstes av ett nytt avtal i december 1943, som förlängdes i augusti 1944. Vändningen i kriget 1943 gjorde att Schweiz tvingades till kraftiga nedskärningar av exporten till Tyskland från början av 1944.18
    Ett särskilt problem för Schweiz utgjorde vapenexporten till de krigförande.19 Både under första och andra världskriget infördes till en början exportförbud för krigsmateriel. I bägge fallen tvingades man emellertid snart medge viss export av vapen och ammunition för att tillförsäkra sig för sin försörjning absolut nödvändiga motleveranser. 1939 exporterades vapen och ammunition till Frankrike för 40 miljoner schweizerfrancs och till Storbritannien för 2 miljoner. 1940 var siffrorna: Frankrike 26 milj., Storbritannien 21 milj., Tyskland 33 milj. och Italien 34 milj. 1941 förekom ingen export till de allierade men desto mer till Tyskland (122 milj.) och Italien (61 milj.). Inte förrän den 1 oktober 1944 förbjöds schweizisk export av krigsmateriel till alla krigförande makter.20
    Liksom Sverige försökte Schweiz i görligaste mån vidmakthålla normala handelsförbindelser. I krigshandelsförhandlingarna blev "courant normal" ett ofta använt begrepp. Som basår åberopades i olika sammanhang 1936, 1937 och 1938, 1937 och 1938 eller bara 1938. Särskilda listor upprättades över de produkter för vilka olika regler gällde. En del varor var underkastade begränsningen "courant normal", för andra krävdes tyska transiteringstillstånd (Geleitscheine) eller brittiska transportintyg (navicerts, navigation certificates).21 Totalt förbud rådde för krigsmaterielexport till de allierade. Det fanns också fria listor. Krigsutvecklingen påverkade förhandlingspositionerna, vilket ledde till ändringar i krigshandelssystemen och listorna.
    Någon skyldighet för en neutral stat att begränsa sin utrikeshandel till "normal trade" ("courant normal") föreligger inte. Eftersom utrikeshandeln är oreglerad i folkrätten kan den neutrala staten alltefter behov öka eller minska sin handel med de krigförande eller behålla den oförändrad.22 Argumentet "normal handel" kom emellertid väl till pass för att bemöta de krigförandes ofta motsatta önskemål om minskningar respektive ökningar av handeln (som när det gällde de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland).

 

18 Medlicott a. a. I s. 223237 och 585594 samt II s. 206235 och 498524.

19 Den svenska regeringen tillät ingen export av vapen till deltagarna i stormaktskriget, Hägglöf a. a. s. 64.

20 Medlicott a. a. I s. 588 samt II s. 226 ff och 516 ff.

21 Jfr Castrén a. a. s. 542 ff.

22 Jfr Undén hos Hägglöf a. a. s. 18— 19, Schindler a. a. s. 231, Ochsner (utförligt) a. a. s. 178 f, A. Vaudaux, Blockade und Gegenblockade; Handelspolitische Sicherung der schweizerischen Ein- und Ausfuhr im Zweiten Weltkrieg, Zürich 1948, s. 70, Roberta. a. s. 79 samt Paul Guggenheim, Traité de Droit international public, II, Genève 1954, s. 520. — "Die von der Eidgenossenschaft während des letzten Krieges befolgten Prinzipien des courant normal und der gleichwertigen Gegenleistung im Handelsverkehr sind von ihr selbst gewählte wirtschaftspolitische Grundsätze", Conception officielle suisse de la neutralité (26 november 1954), i Schweizerisches Jahrbuch für Internationales Recht/Annuaire suisse de droit international, 1957, s. 195—199 (198 f). 

504 Neutralitet och utrikeshandel    Under världskrigen gjordes från de krigförandes sida stora ingrepp i de neutrala staternas utrikeshandel.23 Frågan har ställts om den neutrala utrikeshandelns frihet därmed i rättsligt avseende har inskränkts. Detta besvarades nekande i doktrinen både efter första och efter andra världskriget.24 De neutrala staternas handlingsfrihet i handelspolitiken består. De äger efter bästa förmåga, från fall till fall, genom avtal eller på annat sätt tillvarata sina egna intressen. Deras läge är prekärt nog ändå. De drabbas på många sätt, även om de lyckas i sitt huvudsyfte, att undgå att bli indragna i kriget.


Rolf H. Lindholm