Straffrätt och immunitet — en missuppfattning
I en rad artiklar i SvJT och i andra organ har de åtgärder som vidtogs i samband med ubåt 137-affären kritiserats och vissa officiella uttalanden med anknytning till denna affär ifrågasatts. För den som utan att vara folkrättsexpert med intresse har tagit del av artiklarna är det påfallande i hur hög grad skilda uppfattningar — ofta diametralt motsatta — ibland har förts fram från experternas krets. Inte sällan har detta skett på ett sådant sätt att man fått intrycket att vederbörande författare ansett den egna uppfattningen vara närmast självklar och höjd över varje debatt.
Min avsikt är emellertid inte att här försöka bidraga till den rättsvetenskapliga diskussionen i ämnet utan endast att rätta till ett missförstånd som kommit till uttryck bl. a. i Ingrid Detter Delupis' artikel i ämnet i SvJT 1985 s. 162 ff. Ingrid Detter Delupis riktar där kritik mot den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian (Ds Ju 1984: 6) Folkrätt och straffansvar. Denna kritik bygger väsentligen på en felaktig uppfattning om vad förslaget i promemorian innebär.
Den aktuella promemorian domineras av en probleminventering och analys av olika frågor som berör folkrättens betydelse för straffansvar och straffprocessuella åtgärder. I promemorian behandlas emellertid också den interna svenska beslutsordningen när det gäller bl. a. vissa åtalsfrågor där folkrättsliga synpunkter kan göra sig gällande. I den delen är det i grunden inte fråga om något folkrättsligt problem. Vilken beslutsordning en enskild stat väljer för att säkerställa att den kan tillgodose sina folkrättsliga förpliktelser är nämligen i princip utan betydelse från folkrättslig synpunkt. Överträds en
folkrättslig förpliktelse blir ju staten som sådan ansvarig, oavsett vem som faktiskt har svarat för åtgärden.
Det lagförslag som läggs fram i promemorian tar sikte endast på att lösa en fråga som rör denna interna beslutsordning. Förslaget har med smärre justeringar förts vidare i prop. 1984/85: 156, som numera har antagits av riksdagen. Det innebär att, om en utlänning har begått ett brott i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation, åtal för brottet får väckas endast efter förordnande av regeringen. Detta gäller dock inte om gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han handlat.
Ingrid Detter Delupis synes ha uppfattat förslaget på det sättet att meningen skulle vara att ge den svenska regeringen befogenhet att föranstalta om åtal mot exempelvis främmande krigsmän för brott mot svensk lag även för det fall att de enligt folkrätten är immuna mot straffrättsliga ingripanden. Detta är emellertid inte alls avsikten med den föreslagna bestämmelsen. Denna reglerar som redan berörts bara den svenska beslutsordningen och innebär i denna del ett förbud för allmän åklagare mot att väcka åtal utan förordnande av regeringen i de fall som bestämmelsen tar sikte på. Självfallet avses regeringen i förekommande fall vara bunden av folkrätten vid sin bedömning av frågan om ett sådant förordnande bör meddelas. Detta framgår klart både av promemorian och av propositionen.
Varför behövs då den föreslagna bestämmelsen? Utrymmet tillåter inte att jag här mera ingående behandlar frågan. Låt mig bara konstatera att ett huvudsyfte har varit att beslutsbefogenheterna så långt möjligt skall samlas på en hand när det gäller att snabbt avgöra hur en uppkommen incident bör hanteras från svensk sida. Jag vill peka på att riksdagen ansett det väsentligt att ett betydande handlingsutrymme för regeringen finns när det gäller frågor av aktuellt slag (jfr konstitutionsutskottets betänkande 1981/82: 32 s. 19).
En koncentration av beslutsbefogenheterna anses ju i allmänhet vara en fördel när extraordinära situationer skall bemästras. I fall av det slag som avses här synes en sådan ordning vara så mycket mera väsentlig som folkrätten knappast i alla avseenden torde vara så klar och entydig som man skulle kunna frestas att tro när man läser Ingrid Detter Delupis' artikel. Enligt henne föreligger en ovillkorlig immunitet mot straffrättsliga åtgärder, om en krigsman som begått ett brott har uppträtt i tjänsten och varit iklädd uniform, förutsatt att fråga inte är om något regelrätt folkrättsbrott. Jag tror personligen att det finns mycket goda skäl för denna uppfattning. Den har emellertid — som förf. också anger — bestritts av experter både i Sverige och utomlands (se t.ex. SvJT 1984 s. 68).
Och även om nu alla skulle ha varit eniga om att det i denna del förhåller sig på det sätt med immuniteten som Ingrid Detter Delupis anger så kan det i praktiken uppkomma allehanda gränsfall. För svensk del har det ju exempelvis vid skilda tillfällen funnits anledning att räkna med möjligheten av att man skulle anträffa miniubåtar — kanske utan nationalitetsbeteckningar — och främmande grodmän, som inte utan vidare kan förutsättas bära uniform. Det är inte rimligt om det — vid sidan av de militära och utrikespolitiska åtgärder som aktualiseras och som ytterst måste ledas av regeringen — skulle ankomma på enskilda polis- och åklagarmyndigheter att ta ansvaret för att avgöra de folkrättsliga immunitetsproblem som kan uppkomma i sådana och likartade situationer.
Även i en del andra hänseenden kan enligt min mening erinringar riktas mot Ingrid Detter Delupis' framställning. Bl. a. gäller att hennes resonemang inte beaktar skillnaden mellan militära väpnade åtgärder och sådana åtgärder som visitation och förhör (jfr SvJT 1985 s. 68 ff) samt att hon förbigår läran om folkrättsligt tillåtna s. k. repressalier. Vidare förefaller det mig som om hon inte tolkar FN-stadgans bestämmelser om självförsvar i enlighet med stadgans ordalydelse och förarbeten utan hellre förlitar sig på uttalanden i International Law Commission. Utrymmet tillåter emellertid inte att jag går närmare in på dessa komplicerade spörsmål.
Johan Munck