Personutredning i rattfyllerimål
Riksrevisionsverket har i en rapport 29.6.1984 påtalat att det utföres alltför många personundersökningar i brottmål. Det kan därför finnas risk för inskränkningar i detta avseende av kostnadsskäl. En sådan inskränkning kan vålla bekymmer i mål om rattfylleri där det gäller att finna ut om det föreligger särskilda skäl mot fängelse. Den som har goda kontakter och god ekonomi kan lätt skaffa fram ett läkarintyg som utvisar att hans redan dåliga nerver blir helt förstörda genom ett fängelse, att han tagit in på ett vilohem, att han underkastat sig en behandling som inte lämpligen bör avbrytas o. s. v. I normala fall har domstolen i rattfyllerimål mycket liten möjlighet att få fram uppgifter som kan tyda på ett vårdbehov eller annat skäl för att avvika från gängse praxis. En tilltalad som infinner sig ensam i domstolen kan ha svårt att redogöra för sina problem och tror kanske att ett alkoholberoende är en belastning för honom i stället för skäl att ådöma en icke frihetsberövandepåföljd. Han kan därför underlåta att redogöra för sina problem. Många kan på så sätt bli dömda till fängelse fastän det i själva verket funnits verkligt angelägna skäl mot ett frihetsberövande.
    Sedan 1.1.1984 har reglerna i rättegångsbalken om rätten till offentlig försvarare skärpts. Sålunda föreskrives i 21 kap. 3 a § 2 p. rättegångsbalken att offentlig försvarare förordnas om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Departementschefen har i proposition 1983/84: 23 (sid. 17) framhållit att offentlig försvarare i rattfyllerimål inte bör förordnas enbart av den anledningen att det kan bli fråga om en frihetsberövande påföljd. Han har emellertid samtidigt anfört att intet finns att invända mot att offentlig försvarare förordnas där det föreligger skäl för en alternativ påföljd — främst skyddstillsyn.
    Men hur kan domstolen få veta om det föreligger skäl för en alternativ påföljd om försvarare inte finns och personundersökning inte gjorts? Kriminalregisterutdraget kan i vissa fall ge viss ledning men i övrigt finns i akten inget av intresse om den tilltalades person.
    I förundersökningsprotokoll redovisas fortfarande noggrant vad en rattfyllerist druckit före bilfärden — när, hur, i samband med lagad mat o. s. v. — en redogörelse som oftast inte på något sätt stämmer med den promille som blodprovsanalysen utvisar. I regel är en sådan utredning ointressant eftersom domstolen dömer efter promillehalten. Hur vore det om polisen under förundersökningen i stället för att så noga redovisa alkoholkonsumtionen hörde sig för om rattfylleristens alkoholvanor? Vid det första förhöret av den nyss gripne rattfylleristen kan någon meningsfull utredning i detta avseende av

 

Personutredning i rattfyllerimål 507naturliga skäl inte tänkas. Emellertid torde denne vid kompletterande förhör, då han i bästa fall är nykter och befinner sig i en helt annan sinnesstämning, vara benägen att besvara frågor om han har några alkoholbesvär, om han undergår behandling härför, om han har kontakt med någon läkare eller står under övervakning o.s.v. En sådan utredning på detta stadium, en förberedande personundersökning i liten skala, skulle kunna vara mycket värdefull till ledning för domstolen, som då målet kommer in kan bilda sig en uppfattning om huruvida en försvarare bör förordnas och en fullständig personundersökning genomföras. På så sätt kan kanske särskilda förhållanden bättre komma fram som kan ge anledning till att göra avkall på normalstraffet för rattfylleri. Polisen borde upplysa den misstänkte om att sådana omständigheter som vårdbehov har betydelse för möjligheten att erhålla skyddstillsyn istället för fängelse. Vidare borde polisen också vid sina första förhör efterhöra hur förlusten av körkort påverkar den misstänktes situation, en omständighet som enligt 6 § trafikbrottslagen skall beaktas vid val av påföljd.


Bengt Lindblad