Färre personundersökningar?
Riksrevisionsverket (RRV) har givit ut en rapport "Personundersökning i brottmål", Dnr 1983: 661. I rapporten konstaterar man, att personundersökningsverksamheten kostar statsverket minst 30 miljoner kronor per år och att den är obehövlig. Följaktligen föreslår man att verksamheten skall upphöra.
    Personundersökning i brottmål beslutas vanligtvis av domstol i brottmål där påföljden kan bli fängelse sex månader eller däröver.
    I sitt påföljdsförslag skall personundersökaren och skyddskonsulenten enbart ta hänsyn till individualpreventiva behov, d. v. s. vad som är bäst för att just den misstänkte skall avhålla sig från brott.
    När man tar del av RRV:s utredning slås man genast av att den är osaklig och ologisk. Man anar gamla fördomar och auktoritetstro så till vida att juristernas/domarnas kompetens och omdöme aldrig ifrågasätts, liksom inte heller läkarnas. Däremot nedvärderas närmast föraktfullt socionomers och beteendevetares skicklighet och arbetsmoral. Personundersökarnas och skyddskonsulentorganisationens trovärdighet ställs i tvivel. Utredarna bollar med statistiska uppgifter och tyckanden, allt i avsikt att förklara personundersökningsverksamheten värdelös.
    RRV skriver: "PU-institutet tillkom ursprungligen i det enda syftet att förse domstolen med underlag för valet av påföljden villkorlig dom. Genom en lagändring 1979 upphävdes emellertid ett tidigare gällande krav på PU som förutsättning för villkorlig dom."
    Det är svårt att veta, om ovanstående slutsats är ett bevis på okunnighet eller medvetet manipulerande av fakta. Villkorlig dom var fram till 1965 ett samlande begrepp för flera olika typer av villkorliga påföljder, som kunde innebära anstånd både med straffs ådömande och med straffs verkställighet, såväl med övervakning som utan. 1965 infördes två villkorliga påföljder: villkorlig dom, som inte förenades med övervakning, och skyddstillsyn som förenades med övervakning.
    När nu RRV konstaterar, att kravet på PU vid villkorlig dom inte längre finns, berättar man enbart halva sanningen: kravet kvarstår när det gäller domar på skyddstillsyn.

 

508 Ulf Klevteg    RRV uppger vidare: RRV har funnit att personuppgifter har betydelse främst i följande typer av fall:
    1. Vid återfall i brott. I dessa fall finns i allmänhet ett kvalificerat underlag för bedömningen av den misstänktes person tillgängligt genom tidigare samhällsingripanden mot honom.

 

Jag har som frivårdare lärt mig, att det mycket sällan finns kvalificerade underlag i dessa fall. Tänk efter: Var finns underlaget, om en person en eller flera gånger varit dömd till böter? Var finns underlaget, om en person varit dömd till villkorlig dom? Var finns underlaget, om en person varit dömd till kortare fängelsestraff?
2. I fall där fängelse är den normala påföljden men starka individualpreventiva skäl kan medföra villkorlig dom eller skyddstillsyn.

 

Med nuvarande ordning när det gäller personundersökning är det just i dessa fall, som personundersökningen har sin viktigaste uppgift. Frågan är emellertid, om det är hönan eller ägget som kommer först. Just genom att det görs personundersökning, kan undersökaren och skyddskonsulenten avgöra, i vilka fall domstolen bör ta särskilda hänsyn. Med all respekt för jurister, deras utbildning är inte inriktad på att bedöma — utan att döma — människor. Om personundersökningsverksamheten slopas, lämnar samhället helt över i domstolarnas händer att avgöra, i vilka fall domstolarna skall avvika från gängse praxis.
3. I fall där det finns anledning att ifrågasätta läkarundersökning enligt 7 § LPU eller rättspsykiatrisk undersökning eller någon av påföljderna i 31 kap. brottsbalken, BrB, (överlämnande till särskild vård) kan vara aktuellt.

 

Utöver viss typ av brottslighet (främst brott mot person) har även här personundersökningen en diagnosticerande uppgift. Personundersökarna har rutin och vana att bedöma behov av läkarundersökning före ett domfällande, och därigenom initieras också ofta i domstolen frågan om läkarintyg.
    I de två sistnämnda fallen, där domstolen enligt RRV skulle bedöma om det föreligger behov av personuppgifter anser jag också att det finns ett betydande mått av risk för ojämlikhet. Om PU inte görs, ligger initiativet till utredning antingen hos domstolen eller hos den misstänktes försvarare. RRV har i sin utredning konstaterat, att domstolarna inte läser de nu befintliga utredningarna och att de inte är intresserade av dem. Alltså kommer — om RRV:s förslag genomförs — ansvaret att vila tungt på den misstänkte eller hans försvarare att initiera personutredning, när det finns skäl att undersöka, om domstolen bör frångå allmän praxis eller inhämta läkarintyg.
    Jag anser risken överhängande, att endast den som gör gott intryck vid huvudförhandlingen eller den som har en skicklig och engagerad försvarare kommer att bli föremål för särbehandling. Den vanlige "Svensson" med en dussinadvokat som försvarare kommer att stå sig slätt.
    RRV konstaterar vidare: "Domstolen har också möjlighet att begära yttrande från sociala myndigheter, kriminalvården, behandlande läkare etc."
    Samtidigt hänvisar man till att i de mål, där domen blir fängelse, PU verkställts endast i 23 % av fallen och antyder därmed att behov av PU knappast finns. Vad RRV därmed undanhåller läsarna är dels att krav att PU skall göras finns först där domen kan bli fängelse sex månader eller däröver, dels att de som döms till fängelse längre tid ofta har tidigare domar på sig (där

 

Färre personundersökningar? 509PU har gjorts) och att skyddskonsulenten för det mesta avgivit yttrande istället för PU.
    RRV gör allt för att misstänkliggöra PU-verksamheten. "Behovet av uppgifter om barndoms- och uppväxtförhållanden anses inte alltid lika självklart." Jag tvivlar på att utredarna tagit sig tid att läsa igenom någon representativ PU. Utredningsarbetet inriktar sig främst på att klargöra den misstänktes förhållanden under de senare åren med betoning på den aktuella situationen.
    Sedan framhåller RRV att "PU till största delen bygger på den misstänktes egna uppgifter och denne har stora möjligheter att påverka valet av referenspersoner ..." Det är diskriminering av personundersökarna som utredare och frivårdarna som yrkeskår att ifrågasätta deras förmåga till objektivitet.
    Kriminalvårdsstyrelsen har dels givit ut anvisningar för hur utredningsverksamheten ska bedrivas, dels ställt ett utbildningspaket till skyddskonsulentens förfogande för utbildning av personundersökare. I utbildningen betonas vikten av objektivitet, nödvändigheten av att ställa den misstänktes uppgifter mot referenternas men samtidigt enbart se till de individualpreventiva aspekterna. Mot bakgrund av detta är jag tveksam om vilken yrkesgrupp som kan klandras, när RRV påpekar att individualpreventiva påföljdsförslag ibland bedöms som så orealistiska, att domstolens tilltro till undersökningen som helhet minskar. Det är domstolen ensam som har att ta ställning till både individual- och allmänprevention, inte personundersökarna och frivården.
    För att komma till rätta med subjektiviteten i utredningarna föreslår RRV istället att den misstänkte vid rättegången skall tillfrågas om sina personliga förhållanden. Svaren skulle då bli mer tillförlitliga. Med tanke på hur sanningen manipulerats i denna RRV:s utredning skulle det vara intressant att höra hur t. ex. en tjänsteman vid RRV skulle lämna uppgifter vid en huvudförhandling med ett hot om fängelse hängande i luften.
    Läkarna behandlas av RRV mera hovsamt än vad som är fallet med personundersökarna och skyddskonsulentorganisationen. RRV: "Överensstämmelsen mellan § 7-intygens förslag och domstolens val av påföljd är ca 75 % enligt en undersökning från 1974 (L Lidberg: Liten sinnesundersökning). Intygen bedöms sålunda vara av stor betydelse vid domstolarnas val av påföljd."
    RRV kommenterar dock inte sin egen statistik i utredningens bilaga, där det framgår att träffprocenten (påföljd enligt dom överensstämmer med PU-förslag) beträffande skyddstillsyn är 77 %, beträffande fängelse 81 % och villkorlig dom 64 %. Alla förslag medräknade sammanfaller förslag och dom i 71 % av personundersökningarna.
    Vad jag emellertid som beteendevetare mest reagerar på är RRV:s totala ointresse för PU:ns sociala funktion. Den grupp som blir föremål för PU är oftast förstagångsåtalade, unga människor som tidigare inte kommit i kontakt med samhällets rättsmaskineri. Utöver själva utredningsarbetet gör personundersökaren en insats som samtalskontakt, en medmänniska som kan förklara och räta ut de frågetecken, som hopat sig för den misstänkte. Det ingår i personundersökarens arbetsuppgifter både att informera om processförfarandet och påföljdssystemet och att ge kurativa råd i mån av behov. Inte sällan initierar personundersökaren kontakter med t. ex. arbetsförmedling och socialvård. Man kan inte förutsätta, att den som blir föremål för personundersökning redan har etablerat kontakter med eller är känd hos olika myndigheter.

 

510 Färre personundersökningar?    Det ingår i personundersökarens uppgifter att vid förslag på skyddstillsyn föreslå lämplig övervakare. Ofta kan detta bli en socialt etablerad person i den misstänktes omgivning och där deras inbördes relationer redan är etablerade.
    I sin okunnighet föreslår RRV att domstolen — om den tänker döma till skyddstillsyn — skall ringa skyddskonsulenten och be om övervakarförslag, ungefär som man ringer och beställer taxi.
    Utredningen har inte heller med en rad berört de lagändringar som trädde i kraft 1983-07-01 och som innebär att övervakning vid skyddstillsyn skall gå i verkställighet genast efter dom utan avvaktan på laga kraft. Detta förutsätter dels att skyddskonsulenten har förberett ärendet genom att i PU:n lämna förslag på övervakare, dels att handläggaren hos skyddskonsulenten är så insatt i ärendet att behandlingsplanering kan ske omgående efter domfällandet.
    Konsekvensen av RRV:s förslag blir att övervakningsarbetet förskjuts, om frivården måste påbörja ärendet med en omfattande behandlingsundersökning.
    Slutligen vill jag kommentera RRV:s åsikt "att skyddskonsulenten under hela prövotiden bör kunna åläggas att till domstolen avge yttrande avseende övervakningstiden". Prövotiden för skyddstillsyn är tre år, övervakningstiden ett år. Prövotiden vid villkorlig frigivning är mestadels ett år; många ställs inte under övervakning vid frigivningen. RRV förklarar i utredningen att PU:n inte är användbar på kriminalvårdsanstalt, eftersom den ofta inte är helt aktuell, när verkställigheten börjar. Om skyddskonsulenten avger yttrande till domstol under pågående prövotid men långt efter det att övervakningen upphört — eller övervakning aldrig ägt rum — avseende tiden den misstänkte står under kriminalvård, torde även dessa uppgifter sakna aktualitet.
    Sammanfattningsvis framgår det helt klart av RRV:s utredning, att man inte vågar rikta direkt kritik mot domarkåren, som trots lagändring inte har begränsat antalet beslut om personundersökning. Detta verkar stämma dåligt med uppgifterna att man vid domstolarna inte läser mer än sammanfattningen av PU:n och dessutom inte är intresserad av att den görs. Domare och nämndemän borde rimligen vara intresserade av att ta del av allt matérial i en rättsprocess, och om man inte är intresserad och har möjlighet att utesluta något (t. ex. PU i klara villkorlig dom-ärenden) göra så.
    Statsverket är ute efter besparingar. Dessa får emellertid inte gå ut över jämlikhet och rättssäkerhet. Det finns emellertid vissa möjligheter att göra besparingar i PU-verksamheten. Sålunda är det tämligen meningslöst att verkställa PU beträffande utlänningar som inte har anknytning till Sverige. Jag ifrågasätter också PU när det gäller t. ex. ekonomiska brottslingar, i vilka mål i varje fall skyddstillsyn sällan utdöms. Man kan också hysa tveksamhet inför att det görs PU vid mycket allvarlig brottslighet, där straffet utan tvekan blir fängelse lång tid.
    Däremot säger min erfarenhet som frivårdare mig, att merparten av dem som blir föremål för PU är unga människor som tidigare haft liten kontakt med myndigheter. Det finns vanligtvis inte mycket "kvalificerat" utredningsmaterial beträffande dem. Samhället har inte råd att införa en slentrianmässig lagföring för dem. Ett slopande av PU skulle rycka undan förutsättningarna för kriminalvård i frihet.


Ulf Klevteg