Religionsfriheten — helig ko i den svenska debatten?
I regeringsformen (RF) sägs: "Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildningeller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning för åskådning som avses i första meningen."
    I detta lagrum regleras de s. k. negativa opinionsfriheterna. Beträffande den negativa religionsfriheten finns en hel del att säga.
    Det är högst troligt att majoriteten av Sveriges befolkning, oavsett trosuppfattning, livssyn eller politisk tillhörighet, anser att formuleringen i RF 2: 2 är utmärkt. Så är fallet också med mig. Dock finner jag tillämpningen, eller korrektare avsaknaden av tillämpning, av den hedervärda formuleringen om den negativa religionsfriheten mer än skrämmande.
    I Sverige finns ingen författningsdomstol till vilken en enskild medborgare kan vända sig med en begäran om prövning av om en representant för det allmänna, det må vara en enskild tjänsteman eller en myndighet, har agerat i strid med gällande grundlag. Det hör också till sällsyntheterna att domstolarna i sina domar hänvisar till de grundläggande rättigheterna i RF.
    Det finns ingen korresponderande ansvarsbestämmelse till RF 2: 2. Detta medför att det alltid är lönlöst att till polis- och åklagarmyndighet anmäla brott mot den negativa religionsfriheten, oavsett svårhetsgrad. Detta har vid ett flertal tillfällen icke-troende föräldrar fått erfara då de har anmält flagranta övergrepp från skollärare, d. v. s. representanter för det allmänna, gentemot svårskyddade barn.
    Vid anmälan av brott mot den negativa religionsfriheten finner varje åklagarinstans alltid att brott ej är styrkt. Detta beror inte på att de anmälda fallen inte strider mot den negativa religionsfriheten utan på att ingen lämplig brottsrubricering finns att tillgå för den handläggande åklagaren, något som denne naturligtvis är lättad över. Redan nu är åklagarna överhopade med arbete och det ligger därför inte i deras intresse att exempelvis använda sig av bestämmelserna i brottsbalkens 20:e kapitel om myndighetsmissbruk. En fällande dom, med åtföljande publicitet, skulle med all sannolikhet medföra att ett mycket stort antal liknande anmälningar skulle komma in till åklagarna runt om i landet, företrädesvis i Småland.
    Ett av de grövre fallen av brott mot den negativa religionsfriheten gällde en gymnasierektor som bjöd in pingstungdomar att missionera bland eleverna på såväl lektionstid som rasterna. Ett flertal auktoriteter inom ämnet offentlig rätt har hållit med anmälaren om att detta fall är ett klart brott mot RF 2: 2, men eftersom ingen korresponderande ansvarsbestämmelse finns så kan inte anmälaren göra någonting åt saken.
    I lagen om offentlig anställning finns visserligen bestämmelser om disciplinansvar avseende arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten. Handläggningen av ärenden som avser sådan tjänsteförseelse regleras i lagen om rättegången i arbetstvister. Detta medför att varken en drabbad enskild medborgare eller en icke-facklig intresseorganisation för denne kan väcka talan hos arbetsdomstolen om brott mot den negativa religionsfriheten.
    Denna tingens ordning är märklig och jag har tillskrivit justitieombudsmannen i hopp om att från denne få ett klargörande besked om vilken väg som

 

står öppen för den som har anledning att påtala brott mot den negativa religionsfriheten. Att Europadomstolen tycks vara den enda vägen ter sig anmärkningsvärt med tanke på att Sverige allmänt anses vara en god rättsstat där vi ofta är snara att fördöma situationen i andra länder vad gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna.
    Som ett av de lindrigare exemplen på brott mot RF 2: 2 kan nämnas den i många grundskolor i praktiken obligatoriska skolavslutningen i kyrkan med psalmsång och predikan, d.v. s. sammankomst för opinionsbildning i det allmännas regi! Detta närmast tabubelagda ämne i den svenska debatten är av ett mycket stort intesse för den stadigt växande gruppen av icke-troende i vårt samhälle. Den jurist som på goda grunder anser nämnda typ av skolavslutning vara förenlig med RF 2: 2 torde inte finnas.

Rudolf Engström