"Utmätning av annans häst".Gemensam besittning enligt 4: 19 st. 2 utsökningsbalken

 

Av jur. dr ULF GÖRANSON

 

1. Inledning1
Huvudregeln för att utmätning skall få ske framgår av 4: 17 utsökningsbalken (UB): det skall styrkas att egendomen tillhör gäldenären. I två efterföljande §§ meddelas vissa presumtionsregler. Gäldenären skall anses vara ägare till egendom som han har i sin besittning, 4: 18. Om gemensam besittning stadgas i 4:19. I första stycket behandlas makar och andra under äktenskapsliknande former varaktigt sammanlevande. Andra stycket rör övriga kategoriers gemensamma besittning.2 4: 19 st. 2 UB medför, att presumtionen om gäldernärens äganderätt går förlorad för utmätningssökanden. Det är i stället denne som skall styrka förutsättningarna för att egendomen får utmätas hos gäldenären.
    "Om gäldenären och annan än som avses i första stycket (1 st. upptar make och sambo3) har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären."
    Högsta domstolen har under senaste tid varit flitigt sysselsatt med presumtionsfrågorna i UB. Av särskilt intresse, inte minst från rättsteoretisk synpunkt, är avgörandet NJA 1984 s. 456: Hos en travtränare utmättes en häst, som lämnats honom av utmätningsgäldenären. Travtränaren intygade att hästen kommit till hans stall genom förmedling av gäldenären. Tredje man gjorde gällande äganderätt till hästen, men kunde inte styrka sitt påstående att gäldenären endast handlat på hans uppdrag. Inte heller utmätningssökanden kunde

 

1 För berikande synpunkter på de behandlade frågorna tackar jag Torgny Håstad , Per Olof Ekelöf och — som antyds av rubriken — Per Henrik Lindblom.

2 Varken lagberedningens eller departementets förslag innehöll något motsvarande stadgande om gemensam besittning. Det infördes i förtydligande syfte efter lagrådets initiativ. LR föreslog dock en placering i 4: 18, medan depch föredrog 4: 19. Att lagutskottet därefter ändrade 4: 19 st. 1 — från presumtion om makars/sambors samäganderätt till "förstahandspresumtion" om gäldenärens ensamma äganderätt - förenklar inte tolkningen av andra stycket. Se prop. 1980/81: 8 s. 428 ff, 1106 ff, 1209 ff; LU 1980/81: 23 s. 28 ff. LU uttalade dock inget om andra stycket. Jfr även nedan vid not 17 ff, 27 f.

3 Termen "sambo" används fortsättningsvis om kategorin i 4: 19 st 1 UB, d.v. s. varaktigt samboende makar och andra par under äktenskapsliknande former. 

Gemensam besittning 539styrka att hästen tillhörde gäldenären. Travtränaren kunde inte uttala sig i äganderättsfrågan. HD:s majoritet fann, att gäldenären hade hästen i medelbar besittning. Även den besittningsformen ansågs utgöra sådan presumtion om äganderätt, som avses i 4: 18 UB, varför utmätningen fastställdes. Eftersom tredje man gjort sin äganderätt sannolik, förelades han dock att väcka talan vid domstol enligt 4: 20 UB, s.k. hänvisningstalan enlig gamla 69 § UL. Minoriteten däremot ansåg att utmätning endast kunde ske enligt 4: 17 UB och hävde den följaktligen. — Inte bara lös egendom som finns i gäldenärens omedelbara rådighet, i hans bo enligt äldre terminologi, utan även sådan egendom som förvaras av tredje man för gäldenärens räkning, anses han således vara ägare till enligt 4: 18 UB.4 Inledningsvis vill jag uttala, att jag helt ansluter mig till detta HD:s ställningstagande, som dock skedde med minsta möjliga övervikt och utan uttalat stöd i doktrinen.5
    I annat sammanhang har jag sökt utveckla en mera allmän syn på besittningsbegreppet och fördelen med att ge det en generell tillämpning i förmögenhets-, straff- och processrätten5a. De argumenten kan inte utvecklas här. Jag inskränker mig alltså till frågor om ett teoretiskt fixerat besittningsbegrepps verkningar på presumtionerna i 4: 18—19 UB. Bl. a. skall undersökas, om den nu knäsatta medelbara besittningen medför någon ändring av reglerna för gemensam besittning i utmätningssammanhang. Frågan om vad som avses med "gemensam besittning" är förvånansvärt sparsamt kommenterad. Eftersom rättsföljden är högst väsentlig för exekutionförfarandets effektivitet, skall jag söka belysa olika situationer där faktiskt föreliggande gemensam besittning — eller påstående därom — får betydelse. Skall numera krävas, att borgenären styrker gäldenärens äganderätt enligt 4: 19 st 2 UB, blott denne påstår att det finns en tredje man som har medelbar besittning? Vad skulle ha inträffat, om utmätningen i målet i stället

 

4 "Utmätning av annans häst" prövades även i NJA 1984 s 132, där majoriteten på samma sätt men utan lika tydligt angivande lät medelbar besittning vara utgångspunkt för äganderättspresumtion. Det är inte helt klart om minoriteten i NJA 1984 s. 456, 465, lade vikt vid den skillnaden, att hästen i det äldre målet mera varaktigt förvarats hos gäldenären, innan den uppstallades hos den travtränare, där den befann sig vid utmätningen. Tredje man som påstod äganderätt var i NJA 1984 s. 132 utmätningsgäldenärens hustru, varför gemenskap på den medelbara sidan var utan betydelse i presumtionshänseende, 4: 19 st. 1 UB. Jfr nedan avsnitt 4.3.

5 Till det följande, se Gregow, T, Utsökningsrätt (1983) s. 93 ff; dme, Svensk rättspraxis. Exekutionsrätt 19751981, SvJT 1984 s. 257320, särsk. s. 271 ff. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom2 (1984) s. 90 ff; Walin, G, m. fl., Utsökningsbalken (1982) s. 136 ff. Se vidare mycket innehållsrika vota i NJA 1984 s. 456, där ändamålssynpunkter dominerar mera än i denna uppsats.

5a Göranson, U, Traditionsprincipen. De svenska reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer i komparativ och historisk belysning (1985), särsk. s. 453 ff. När manus till förevarande uppsats insändes, var avsikten att den skulle hinna publiceras före avhandlingen; i stället blev det tvärtom. 

540 Ulf Göranssonägt rum för travtränarens gäld? Skall han anses som ensambesittare enligt 4: 18 UB och presumeras vara ägare. Eller skall han anses ha gemensam besittning med den som lämnat honom hästen, varigenom utmätningssökanden enligt 4: 19 st. 2 har bevisbördan för hans äganderätt? Betyder "besittning" i 4: 18 detsamma som i 4: 19? Att svaret inte blir så entydigt jakande, som man kunde föreställa sig, skall visas i det fortsatta. Ett av skälen torde vara, att stadgandet tillkom på ett sent stadium i lagstiftningsärendet och att det därför blev ofullständigt utformat.

 

2. Några besittningsdistinktioner
I NJA 1984 s. 456 uttalade majoriteten, att det civilrättsliga besittningsbegreppet är behäftat med "i viss utsträckning betydande oklarhet".6 Konstaterandet är riktigt. Förhållandet torde vara beroende av den moderna sakrättslitteraturens obenägenhet att vilja teoretisera över hithörande spörsmål. Äganderätten och därmed även besittningen tillerkänns i modern svensk doktrin inget substantiellt innehåll. Detär främst olika funktioner — här närmast lösningen av skilda tredjemanskonflikter — som är föremål för sakrättens studium.7 Utrymmet för en mera elaborerad besittningslära blir därför synnerligen begränsat. Annorlunda förhåller det sig i de kontinentala rättsordningar, där besittningsförvärv på ett eller annat sätt bildar utgångspunkten för äganderätt, som i sin tur medför sakrättsligt skydd. Nu har den medelbara besittningen "väckts till liv" av högsta domstolen och getts om inte materiell så dock betydelsefull processuell verkan. Måste då inte också vi gå i närkamp med själva besittningsbegreppet? Jag tror det. I det aktuella lagstiftningsärendet och annorstädes synes man ofta utgå från att besittning är ett enkelt och lätt påtagligt faktiskt förhållande.7a Antingen har A eller B eller båda en sak i besittning. Vad som närmare avses — i faktisk och rättslig mening — är nog inte alltid klart. Begreppets centrala roll som presumerande faktum i UB gör dessutom att det rent allmänt kan vara av värde med vissa

 

6 NJA 1984 s. 456, 460. Även minoriteten tycks dela den uppfattningen. Motivens korta hänvisning till att vad som "i allmänhet" gäller om besittning även skall tillämpas för utmätningspresumtion, säger inte mycket; se LB i SOU 1973: 22 s. 242. Jfr även NJA 1984 s. 132, 135.

7 Se om besittning ex.vis Beckman, N, i Festskrift för Nial s. 73 ff, Hessler, H, Allmän sakrätt (1973) s. 99 ff; Håstad s. 41 ff Inte heller Knut Rodhe, Handbok i sakrätt (1985), ägnar frågan om besittning något intresse från teoretisk utgångspunkt. Synsättet grundlades redan av Undén, Svensk sakrätt10 s. 27 ff.

7a En närmare analys av gällande rätt på borgenärsskyddets område påvisar enligt min mening att ett sådant omdöme inte håller streck, se Göranson, Traditionsprincipen s. 549 ff och 730 f. 

Gemensam besittning 541teoretiska bestämningar. Jag startar med att nämna några distinktioner, som kunde hjälpa till att bringa viss klarhet.
    För det första måste man göra klart för sig, om besittning är ett uttryck för något blandat rättsligt och faktiskt förhållande eller för enbart faktiska, fysiska omständigheter. Enligt min uppfattning, som inte här närmare kan utvecklas, gäller det förra. I NJA 1984 s. 456 var det rättsförhållandet, ett sysslomannaavtal, mellan gäldenären och förvararen, som var utslagsgivande.8 Ostridigt hade varken gäldenären eller tredje man direkt rådighet över hästen vid utmätningstillfället. De hade den inte i sin vård, det något ålderdomliga uttryck som används i lösöreköplagen och som jag vill reservera för det faktiska innehavet eller besittning i fysisk mening.9
    Besittning kan karakteriseras i tre skilda grupper eller distinktioner, beroende på dess faktiska och rättsliga komponenter. Först bör dock påpekas, att en person för tillfälligt bruk kan inneha en sak utan att han därför anses besitta den. Han är blott osjälvständig besittare, eller med andra termer besittningsbiträde eller -medhjälpare. Standardexempel är restauranggästernas förhållande till matställets bordsuppsättning och resenärens läsande av medpassagerarens Guide Michelin. De har visserligen saker i sin vård under ätande resp. läsande. Någon självständig eller rättsligt verksam besittning föreligger dock inte. Denna kategori kan vi bortse ifrån i utmätningssammanhang.10 Medelbar och omedelbar besittning, den första distinktionen, innehåller element av både rättsligt och faktiskt slag. Travtränaren i rättsfallet var omedelbar besittare genom att hästen stod i hans stall och sköttes av honom. Den befann sig i hans vård, den faktiska komponenten. På grund av avtal med gäldenären — det rättsliga elementet — hade denne överlämnat sina faktiska dispositionsmöjligheter till vårdhavaren. Gäldenären i hästfallet var sålunda medelbar besittare. Distinktionen är neutral i två hänseenden. Den säger inget om vilken rättsställning den medelbare besittaren har i förhållande till saken. Han må vara ägare, pantsättare, uthyrare, långivare, deponent eller kommittent. Samma gäller för den omedelbare besittaren, som också kan vara ägare; han kan lika gärna inneha saken med begränsad rätt i egenskap av pant-

 

8 Se vidare Göranson, Traditionsprincipen kap. 17, där det påvisas att synsättet inte är begränsat till den dagsaktuella rättstillämpningen rörande UB:s presumtionsregler. — Olivecrona, Utsökning9 s. 98 f, påpekade, att besittning stundom kan ses som ett "rättighetsliknande förhållande", dock utan att närmare precisera tankegången.

9 Utomlands brukas ofta någon avledning av latinets detentio för att skilja den faktiska besittningen från den rättsliga, possessio. Detention är dock hos oss numera förknippad med en delform av säkerhetsinstitutet retentionsrätt och därför obrukbar.

10 Hit torde även räknas butiksbiträden, jfr påpekande i NJA 1984 s. 456, 461 f. Huruvida barn kan ha besittning i rättslig mening berörs nedan i anslutning till NJA 1983 not C 104. 

542 Ulf Göranssonhavare, hyresman, depositarie, kommissionär etc. Rättsförhållandet mellan parterna går ofta ut på att den omedelbare besittaren efter avtalstiden skall återställa saken till den medelbare (lån, depositionetc.). Det kan också innebära ett realisationsuppdrag (försäljningskommission)11 eller en säkerhetsrätt (återtagandeförbehåll, pant). Begreppsparet är likaledes användbart både på sådana fall, då den medelbare besittaren har faktisk tillgång till saken, och sådana då han inte har det. En pantsättare är således liksom en depositarie medelbar besittare. Hade gäldenären däremot vid utmätningstillfället själv ridit hästen hade han "ryckt upp" till omedelbar besittning. I förstone skulle man därav kunna tro, att presumtionen i 4: 18 UB i en sådan situation plötsligt gått förlorad för utmätningssökanden och att 4: 19 st. 2 skulle tillämpas. Så förhåller det sig emellertid inte automatiskt, vilket skall framgå av det följande.11a
    Nästa distinktion bör göras mellan ensambesittning och gemensam besittning. För den senare termen används fortsättningsvis synonymt den något lätthanterligare sambesittning.12 Här skall endast de faktiska förhållandena beaktas, låt vara att det även föreligger en rättslig aspekt, som stundom måste tilläggas viss betydelse. Vi återvänder till omständigheterna i NJA 1984 s. 456. Vid de tillfällen gäldenären uppehöll sig i stallet för att visa hästen för tilltänkta kunder eller då han medfört den för egen träning, skall travtränaren och gäldenären anses ha haft hästen i sambesittning, åtminstone om bortförandet var tillfälligt. När gäldenären däremot inte hade någon närmare kontakt med hästen, var den i förvararens omedelbara ensambesittning, liksom gäldenären på sin sida var medelbar ensambesittare. På grund av att begreppet är inriktat på faktiska förhållanden kommer ensam- och sambesittningsläget att kunna växla från tid till annan så länge rättsförhållandet består. Entydigare är det i pantsättningsfall. Där fordras enligt huvudregeln, att panthavaren får och bibehåller ensambesittning utan att bereda pantsättaren sambesittning. Att den inte behöver vara omedelbar, framgår av att panthavaren mycket väl kan deponera pantgodset hos annan, varigenom även han blir medelbar besittare. Mellan panthavaren och pantsättaren råder för den skull ingen sambesittning, eftersom de inte kan få tillgång till saken på enahanda villkor. Pantsättning kan även åstadkommas genom en sorts avhändelse av ensambesittningen så att den övergår till kvalificerad sambe-

 

11 I rena ombudssituationer anses däremot huvudmannen ha omedelbar besittning.

11a I Traditionsprincipen, avsn. 15.4.2, har jag sökt formulera en standardregel för gränsdragningen mellan omedelbar och medelbar besittning, se sammanfattningsvis s. 494.

12 Ang. terminologiska invändningar mot UB:s språkbruk, se Håstad s. 44 f.

 

Gemensam besittning 543sittning, det som före UB i doktrinen kallades gemensam besittning. I sådana fall har ingen av parterna ensam möjlighet att fa tillgång till saken. Svensk rättspraxis har emellertid intagit en sträng attityd till denna pantsättningsform.
    Av det sagda förefaller det saknas utrymme för begreppet "medelbar sambesittning" i relationen mellan den medelbare och den omedelbare besittaren. Sambesittningen skulle fordra att båda har omedelbar tillgång till saken.13 Jag antydde dock att det stundom måste vägas in en rättslig eller avtalsenlig aspekt även i distinktionen mellan ensam- och sambesittning. Här berörs först frågan om ett blott rättsligt men ej faktiskt utestängande räcker för att tala om den en esensambesittning. Därpå upptas förhållandet att en medelbar besittare så ofta utnyttjar sin rätt att bruka eller på annat faktiskt sätt handhasaken, att han oavsett det bakomliggande rättsförhållandet skall anses vara sambesittare.
    Kraven på det faktiska utestängandet av annan kan inte sättas orealistiskt högt för att man, åtminsone i UB-sammanhang, skall tala om ensambesittning, förutsatt att innehavaren har en rättsgrund för denna position. En trädgårdsägare är ensam i besittningen av sin solstol, även om ingen mur omgärdar täppan. Trots att vem som helst kan gå in och sätta sig i stolen, påverkar en sådan åtgärd inte ägarens besittning. Bär däremot en tjuv bort stolen förlorar ägaren sin ensambesittning, som i stället övergår till tjuven. Om ägaren inte genast kan ta tillbaka stolen, har han heller ingen sambesittning med tjuven; en medelbar besittning har han dock till följd av sin äganderätt, åtminstone tills tredje man gör ett exstinktionsförvärv.
    Jag övergår till en något mera komplicerad situation. Föremålen i ett bankfack måste anses vara i ägarens medelbara besittning. I det sammanhanget torde föga tvivel tidigare ha rått om att 4: 18 UB kunnat användas, då gäldenären var ensam om hyreskontrakt och tillträde. Begreppsmässigt utgör således hästfallet NJA 1984 s. 456, där detta förhållande berörs av majoriteten, ingen nyordning. Samma måste sägas om utmätning hos panthavare för pantsättarens gäld. Antag att den ene av två samboende makar hyr ett bankfack, vartill den andre inte har tillgång enligt hyreskontraktet eller avtal mellan

 

13 Jfr Beckman i Festskrift Nial s. 77. — Två eller flera personer kan ha medelbar sambesittning i relationen sins emellan men enligt här framförd teori inte i förhållande till sakens faktiska förvarare. Exempel härpå är att två personer tillsammans äger en häst och inbördes har lika rätt att rida den. Som nyss påpekades blir det däremot inte tal om medelbar sambesittning, då de medelbara besittarnas ställning bygger på skilda avtal.— Frågeställningen uppmärksammades av JustR Gregow i NJA 1984 s. 456, 468. De av honom antydda komplikationerna blir, som skall visas, inte påtagliga. Jfr även majoriteten, s. 462, med svårtolkad hänsyftning till lagmotiv och -kommentar. 

544 Ulf Göranssonmakarna. Bankfacksnyckeln förvaras däremot öppet i bostaden, och till den har båda således omedelbar sambesittning. Föreligger det sambesittning också till bankfacket och dess innehåll, om den rättsligt utestängde maken genom ett olovligt lån av nyckeln bereder sig tillträde dit? Så kunde tyckas rimligt med hänsyn till den ostridiga sambesittningen av nyckeln. Det till förmån för andra maken ensidiga hyreskontraktet skulle vara ett alltför lättforcerat hinder, åtminstone om den uteslutne maken regelbundet besöker bankvalvet utan att bankpersonalen protesterar; han kan vara en känd och välsedd kund. Svensk rätt synes emellertid i motsvarande situation lägga störst vikt vid det avtalsenliga.
    I NJA 1984 s. 244 förelåg just de beskrivna omständigheterna.14 Där var ostridigt, att gäldenären "innehade" en nyckel till sin sambos bankfack och att han förvarade betydande kontantbelopp där. Det förhållandet medgav enlig HD "inte slutsatsen att han på grund av fullmakt från sambon eller eljest hade tillgång till bankfacket". Sambon hade "följaktligen ensam haft besittningen . . .". Endast de kontanter som ostridigt tillhörde gäldenären kunde därför tagas, inte de som sambon påstod sig äga. — Avgörandet ställer förvånansvärt låga krav för att ensambesittning skall föreligga. Min spontana kommentar är att HD på flera sätt varit för frikostig. Besittningsuppfattningen har inte tagit tillräckliga hänsyn till gäldenärens reella möjligheter att disponera över facket. Den rättsliga aspekten har enligt min mening tillåtits väga över mer än som är rimligt, eftersom denna distinktion — till skillnad från de båda övriga — främst skall se till den faktiska möjligheten att råda över saken respektive utestänga andra från tillgång. Härvidlag måste nämligen föremålets beskaffenhet och sedvanliga utnyttjande spela stor roll. Den förut omnämnda solstolen kan i detta hänseende inte jämställas med bankfacket!15 Det bör även påpekas, att HD:s ställningstagande i sambesittningsfrågan måste tolkas oberoende av mot vem av de samboende exekutionen riktade sig. Hade den i stället skett hos fackhyraren, hade den andres pengar åkt med enligt 4: 18 UB, om hans äganderätt ej kunnat styrkas. — Det naturliga är väl också att HD:s ställningstagande avser besittning i dess allmängiltiga betydelse och inte som någon egenartad "presumtionsbesittning". Denna väsentliga aspekt skall dock inte beröras närmare i denna uppsats.15a

 

14 Målet rörde betalningssäkring enligt 1978 års lag; dess 10 § hänvisar dock till 4: 1719 UB.

15 Jag återkommer i avsnitt 3 till HD:s lika förvånande bevisbördeplacering, när det gäller frågan om ensam- eller sambesittning.

15a I ett senare mål, NJA 1984 s. 656 har HD gjort en funktionell markering och talat om besittning i UB:s mening såvitt angår bankmotbok. 

Gemensam besittning 545    Jag går vidare till den andra "blandningen" mellan rättsliga och faktiska aspekter på frågan om sam- eller ensambesittning. Den rör situationen, då den medelbare besittaren ofta utnyttjar sin möjlighet att faktiskt råda över saken. Som det förut uttrycktes rycker han då upp till ställning av omedelbar besittare. I det läget föreligger otvivelaktigt en sambesittningssituation. Men hur är det i mellantiden? I bankfacksfallen kan sambesittning mellan banken och fackhyraren knappast anses föreligga mer än i de ögonblick fackinnehavaren vistas i valvet och sysslar med de deponerade värdesakerna. I hästfallet är det mera tveksamt. Antag att en hästägare dagligen besöker stallet för att sköta och motionera sin springare. Borde man då inte tala om en fortgående omedelbar besittning även för ägaren, trots att han kanske inte när som helst kan ta sig in i stallet; han saknar nyckel och är således beroende av att stallkarlen håller öppet. Anses det föreligga omedelbar besittning under hela den tid dessa dagliga ägarbesök förekommer, är också ägaren och stallkarlen sambesittare. Begränsas den omedelbara besittningen begreppsmässigt till de ögonblick hästägaren verkligen omhänder har sitt djur, har denne under övriga tider medelbar besittning; vardera parten är då ensambesittare under dygnets allra flesta timmar. — Annorlunda förhåller det sig mellan personer som bor tillsammans. Allt som finns i bostaden och i övrigt hör till familjens normala utrustning måste, i vart fall i UB:s mening, anses vara i de sammanlevandes omedelbara besittning, oavsett om någon av dem tillfälligtvis är bortrest. De är således sambesittare, eftersom de när som helst kan bereda sig tillgång till hemmet men samtidigt inte har rätt att utestänga andra familjemedlemmar.
    Gränsdragningen mellan ensam- och sambesittning är, som framgått, inte alltid okomplicerad. Trots att begreppen borde gå att bestämma utifrån rent teoretiska grunder, visar det sig att den närmare preciseringen av säregna fall torde kräva ett visst mått av ändamålsresonemang. Så gäller enligt min mening framför allt, då det i en viss avtalssituation, där typiskt sett den ene är blott medelbar besittare, den från handhavandet eljest avskurne temporärt utövar sin rätt till saken omedelbart. Bör man här "presumera" sam- eller ensambesittning? Av skäl som jag återkommer till i avsnitt 4.3 nedan bör utgångspunkten i dessa tveksamma fall vara ensambesittning. När ett gemensamt brukande är normalt — exempelvis skilda familjemedlemmars tillhörigheter i den gemensamma bostaden — bör man däremot utgå från att de alla är sambesittare. Det är förmodligen just den situationen som föresvävat lagstiftaren. I detta fall kunde man tala om en standardregel för bestämningen av det "normala". Familjeförhållanden är det entydigaste exemplet på sådan normalstandard.

 

546 Ulf Göransson    En tredje distinktion bör göras mellan egenbesittning och representationsbesittning. Här spelar endast rättsliga bedömningar roll. Egenbesittning kan nämligen bara utövas av ägaren; han besitter saken för egen räkning. Det kan ske medelbart eller omedelbart, ensamt eller gemensamt med annan. I övriga fall är besittaren endast representant för annan i egenskap av panthavare, depositarie etc.16
    Det kan invändas, att dylika uppdelningar saknar praktisk betydelse. Det går inte att kräva av kronofogdemyndigheternas personal, att den skall känna till dessa distinktioner. Endast den faktiska besittningssituationen, vården, kan tillmätas betydelse. Efter NJA 1984 s. 456 är sådan "enkel" konkretisering inte längre möjlig. Den var väl inte heller tidigare för handen, om utmätning ägde rum i bankfack eller hos panthavare, låt vara att ägarförhållandena då mindre ofta är tvistiga gäldenären och förvararen emellan. För egen del tycker jag inte att det blivit en försämring, tvärtom. Om det trots allt begås misstag på verkställighetens markplan genom dessa komplikationer, kan felen inom ramen för förfarandet rättas av myndigheten själv (4: 33 UB) eller i högre instans. Ett nyanserat synsätt leder förhoppningsvis till att bättre materiell rätt skapas inom den summariska ramen, till fromma för både sökandena och intervenerande tredjemännen. Möjligen kommer det att leda till viss ökning av instituten hänvisning (4: 20) och förbehållsutmätning (4: 22).
    Jag skall nu visa några praktiska konsekvenser av att sambesittning föreligger eller påstås. I sammanhanget måste först åberops- och bevisbördefrågor beröras. Skall alltid 4: 19 st. 2 UB tillämpas, bortsett från samboendefallen enligt 4: 19 st. 1, då sambesittning aktualiseras?

 

3. Skall gemensam besittning beaktas ex officio?
Som framgår av not 2 ovan tillkom stadgandet i 4: 19 st. 2 UB under lagstiftningsärendets slutskede. I motiven saknas därför en mera omfattande diskussion om de situationer, då sambesittning förekommer i utmätningssammanhang.17 Där det berörts, förefaller man ha haft ett förhållandevis klart fall i tankarna, nämligen att den uppgivne ägaren är närvarande vid utmätningen och hävdar att viss sak tillhör honom och inte gäldenären. Exemplen rör dock endast den situationen, att

 

16 Vid återtagandeförbehåll är situationen något mera komplicerad. Köparen besitter saken för egen räkning, men säljarens medelbara besittning avser inte själva saken utan i verkligheten återtaganderätten som fordringssäkerhet. Om den senare är föremål förbesittning eller ej kan vara en smaksak.

17 Förhållandena mellan sambor enl. 4: 19 st. 1 är däremot utförligt berörda utifrån alla stadiers skilda lösningsförslag. 

Gemensam besittning 547den uppgivne sambesittaren bor tillsammans med gäldenären. Då föreligger väl knappast några problem. Sker utmätning i ett hem med vuxna barn och arvtanter, som påstår sig äga bättre rätt till värdeföremål än gäldenären, måste sökanden styrka gäldenärens äganderätt.18 Tag i stället det förut ofta berörda hästfallet. Om utmätning skulle ske hos travtränaren för dennes gäld, samtidigt som hästägaren står och ryktar det värdefulla djuret, måste sökanden då styrka tränarens äganderätt? Det skulle borgenären i princip inte ha behövt, om hästägaren inte varit på plats, eftersom hästen då varit i tränarens ensambesittning.19
    För att få klarhet i det sist sagda, som i sanning förefaller besynnerligt, måste vi börja med frågan om kronofogdemyndighetens (krfm) officialprövning. Det sägs i korthet i litteraturen, att utmätning inte skall ske vid ensambesittning, om det av omständigheterna förefaller klart att viss egendom tillhör annan än gäldenären. En biblioteksbok tas som exempel. Den regeln är självklar och följer redan av 4: 17 UB. Men vad gäller om sådan klarhet inte föreligger? Kan i så fall utmätningen avvärjas endast efter invändning? Ligger det rent av en åberopsbörda på gäldenären eller på tredje man att påstå sambesittning för att hindra utmätning enligt den allmänna besittningspresumtionen i 4: 18 UB?20 Eller skall varje antydan om sambesittning med annan än sambo medföra att utmätningssökanden måste styrka äganderätt förgäldenären enligt 4: 19 st. 2 UB? Antag att krfm tänker mäta en Lundbergpastell i gäldenärens villa. Den tillhör egentligen dennes rullstolsbundna faster, som också bor där. Gäldenären, som redan länge väntat på arvfallet, tycker det är mycket lämpligt att hans skatteskulder gäldas med fasterns tavla. Han protesterar därför inte när pastellen häktas ned. Skall förrättningsmannen avbryta verkställigheten, bara för att han på trappavsatsen ser en förvånad äldre dam? Eftersom han inte har annat stöd än besittningen för att gäldenären äger tavlan, skulle en tillämpning av 4: 19 st. 2 UB i det uppkomna läget omöjliggöra utmätning.21 Nej, blotta förhållandet att det i samma villa bor eller rent av vistas andra än gäldenären och hans make/

 

18 Prop. 1980/81: 8 s. 434 (depch), likartat uttalande av LR, s. 1111. - I det sist berörda läget finns presumtion mot gäldenären bara om hans hustru påstår sig vara ägare, 4: 19 st. 1. Åberopar arvtanten äganderätt tillämpas 4: 19 st. 2.

19 Exemplet blir kanske mera realistiskt, om utmätning sker hos en lantbrukare med två ridhästar, den ena hans och den andra tillhörig en släkting i närbelägen tätort. I det fallet föreligger inget allmänt indicium på att inte båda djuren tillhör lantbrukaren.

20 Likartat för att en sambo inte tillhör kategorin enligt 4: 19 st. 1. — Ett om än hårdraget stöd för åberopsbördan finns i NJA 1983 not C 104, refererat nedan avsn. 4.1.

21 Möjligen vore rekvisiten för 4: 22 UB uppfyllda, trots att krfm inte då vet, vem talan om äganderätten skall riktas mot. 

548 Ulf Göranssonsambo räcker inte för att 4: 19 st. 2 UB skall tillämpas. Utmätning får ske enligt 4: 18 eller 4: 19 st. 1.
    Mot kravet att gäldenären/tredje man verkligen måste åberopa sambesittning talar med icke ringa styrka förfarandets officialkaraktär. Det åligger krfm att självmant pröva allehanda förhållanden i utmätningssammanhang.22 Det kan alltså inte vara ett civilprocessuellt åberopande, som krävs för att frågan om sambesittning skall beaktas. Framgår det inte tydligt av omständigheterna, åvilar det ändock gäldenären/tredje man någon form av initiativskyldighet. Boman talar för indispositiva tvistemål och informationsbörda. Sökandens motparter måste således införa sambesittningen som ett rättsfaktum, om den omständigheten inte redan uppmärksammats vid förrättningen.23
    Med åberopsbörda följer ofta bevisbörda. Lika naturlig är fördelningen kanske inte, sedan vi konstaterat att gäldenären/tredje man blott har en informationsbörda. Bevisbördans placering är emellertid väsentlig. Är det gäldenärens/tredje mans sak att visa sambesittning eller sökandens att visa icke sambesittning? Och vilket materiellt beviskrav skall gälla: styrkt eller sannolikt? För sökandens bevisbörda talar allmänna rättssäkerhetsskäl. Sökanden har vid gäldenärens ensambesittning övervältrat bevisbördan såvitt avser äganderätten för gäldenären. Den förmånen skulle utan laga stöd inte få utsträckas vidare än 4: 18 UB stadgar. Ett visst stöd för synsättet att sökanden skall visa ensambesittning återfinns i det nyss refererade bankfacksmålet, NJA 1984 s. 244. Det är dock ovisst, om HD funderat över spörsmålet. — Å andra sidan finns klara ändamålsskäl för att gäldenären/trejde man har bevisbördan. Utmätningen skulle allvarligt försvåras, om ett enkelt påstående om sambesittning godtas utan varje bevis. Ofta kan krfm göra sig en föreställning om sannolikheten i en sådan uppgift genom att betrakta de yttre omständigheterna. Antag dock i tavelfallet att gäldenären inte vill bli av med tavlan och att fastern inte är hemma. Hon har så nyligen flyttat dit, att hon inte är kyrkobokförd på adressen och namnidentiteten har inte föranlett extra namnskylt på brevlådan. Har tex en häst just lämnats i ett stall, eller står en maskin på ett företag, drivet tillsammans med annan som för

 

22 I 4: 34 UB förekommer en allmän anvisning att rättelse skall ske, om krfm finner "skäl ... att viss egendom ej borde ha utmätts". Den är begränsad till två veckor från utmätningsbeslutet och skall avse bl. a. misstag vid beneficiebedömningen (prop. 1980/81: 8 s. 163). Finner krfm klarlagt att tredje man är ägare, skall rättelse utan tidsbegränsning ske enligt 4: 33 UB.

23 Jfr domstols skyldighet att beakta res judicata. Skulle domstolen inte informeras om ett tvingande rättegångshinder, kan det riskeras att detta förbigås. Det saknar dock betydelse vem som upplyses om dess förhandenvaro; annorlunda beträffande åberopsbördan i dispositiva mål enl. 17: 3 RB. 

Gemensam besittning 549tillfället är frånvarande, finns inget påtagligt som stöttar gäldenärens invändning om sambesittning. Det sagda talar för att viss bevisning måste krävas.
    Gäldenären/tredje man har således enligt min mening informations- och bevisbördan för sambesittning.24 Hur mycket bevisning skall krävas? Det blir kanske inte särdeles mycket. Så snart "skäl" föreligger, att en invändning om tredje mans äganderätt är sannolik, skall krfm visserligen utmäta men samtidigt förelägga tredje man att väcka talan enligt 4: 20 UB.25 Likartat beviskrav återfinns i 4: 22 UB. Där skall krfm utmäta med förbehåll för tredje mans rätt, om gäldenärens äganderätt är sannolik, och regelmässigt förelägga sökanden att stämma denne. Hur skall dessa stadganden jämföras med regeln i 4: 19 st. 2 om att utmätningssökande borgenären skall styrka gäldenärens äganderätt, ifall sambesittning verkligen förekommer? Innebär det att gäldenären/tredje man istället måste styrka sambesittning, för att avvärja presumtionen om äganderätt vid ensambesittning enligt 4: 18?
    För att besvara frågan om beviskravet för invändning om sambesittning, måste vi samtidigt betrakta det materiella påstående om äganderätt, som ligger dolt eller framförs öppet i samband med invändningen om sambesittning. Det är här de tre besittningsdistinktionerna från avsnitt 2 kommer in. Vidare måste man göra klart för sig, vilket belyses i det följande, mellan vilka kategorier av pretendenter en eventuell sambesittning råder. Mellan medelbara besittare inbördes, liksom mellan omedelbara, kan det föreligga sambesittning. Kärnfrågan är, om det verkligen kan råda sambesittning mellan en omedelbar och en medelbar besittare; lagtexten ger inget entydigt svar. Även dessa relationer klarnar, om det understryks att besittningsfrågan inte alltid kan ses friställd från den äganderätt som samtidigt impliceras. I vissa fall skall det visa sig, att den presumerande omständigheten, besittningen, inte blir mera lättvisad än den presumerade, äganderätten.

 

24 I synsättet att det bör finnas en bevisbördefördelning, ehuru den inte är lagstadgad, följer jag Ekelöf, Rättegång IV5 (1982), § 25. II. 2, s. 98 ff. - Den som till äventyrs vill hävda att frågan om sambesittning bör avgöras genom den s. k. överviktsprincipen hänvisas till Ekelöfs kritiska betraktelse, s. 114 ff. Jag berör den tankegången kortfattat i slutet av avsnitt 5.

25 Om beviskravet för hänvisning, se NJA 1983 s. 410 I och II, särsk. s. 414 f, där HD uttalar att mindre än "sannolikt" kan godtas för hänvisning endast i undantagsfall. Jfr Gregow i SvJt 1984 s. 274. 

550 Ulf Göransson4. Olika invändningar avseende besittningsförhållandena vidutmätning
I avsnitt 2 konstaterades att besittning kan betyda åtminstone tre olika rättsliga eller faktiska förhållanden. Inledningsvis har också påpekats, att besittning enligt 4: 18 UB i följd av NJA 1984 s. 456 avser inte blott faktiska förhållanden utan även rättsliga, eftersom presumtionen för äganderätt utsträckts även till medelbar besittning. Vilka av de tre besittningsformerna måste krfm beakta, när han skall avgöra om 4: 18 eller 4:19 st. 2 är tillämpligt?

 

4.1 Invändning om att gäldenären är representationsbesittare
Enklast behandlad är invändningen om representationsbesittning. Gäldenären påstår att en sak i hans omedelbara ensambesittning innehas av honom som representant för annan. Han säger sig vara panthavare, hyresman, depositarie etc. Detta är bara ett annat uttryck för en invändning rörande själva äganderätten och skall inte beaktas. Utmätning får äga rum enligt 4: 18 UB, om tredje man inte förmått styrka sin äganderätt.
    Så bör enligt min mening det något dunkelt motiverade NJA 1983 not C 104 tolkas. Vid utmätning av minnesmynt invände gäldenären, att de tillhörde hans barn, det äldsta 13 år. HD konstaterade endast, att saken fanns i mannens och hans hustrus gemensamma besittning. Utan att alls beröra barnens besittning fastställdes utmätningen enligt 4: 19 första stycket, d. v. s. presumtionen att egendom i makars gemensamma besittning tillhör gäldenären, om annan ej styrker sin rätt. Barnens sambesittning beaktades alltså inte i HD:s skäl, vilket måste bero på att HD ansett sig kunna bortse från invändningen. Slutsatsen blir, att ett enkelt påstående om tredje mans äganderätt inte är tillräckligt för prövning av frågan, huruvida sambesittning enligt 4: 19 st. 2 föreligger. — Jag erkänner villigt att tolkningen är hårdragen. Ett visst stöd, vid sidan av det otvetydiga skrivsättet i HD:s skäl, skulle ligga i att HD inte prövade frågan om samäganderätt mellan makarna, när det konstaterades att mynten fanns i deras besittning. Eftersom den saken inte upptogs ex officio, måste åtminstone samäganderättsprövning vara beroende av åberopande.26 På likartat sätt måste alltså tydligen gäldenären/tredje man påstå, att visst, särskilt beskaffat, gemensamt besittningsförhållande föreligger. Det räcker inte med att säga "representationsbesittning". Men det torde heller ingen ha gjort före läsandet av denna uppsats!

 

26 Se även HD:s domskäl i NJA 1984 s. 375, 378; "har inte gjorts gällande".

 

Gemensam besittning 551En naturligare tolkning av NJA 1983 not C 104 skulle säkerligen vara, att HD ansett så små barn sakna självständig besittning. Det finns emellertid ingen som helst antydan till den tankegången i HD:s skäl. Kanske har HD varit inspirerad av en mening som lagberedningen uttalade i anslutning till sin formulering av sambesittningspresumtion. Beredningen hade valt att låta alla sammanboende, oavsett relation, anses vara samägare till egendomen i deras gemensamma besittning. En sådan konstruktion hade emellertid varit praktiskt ohållbar, om utmätning skedde låt säga i en fembarnsfamilj. Gäldenären skulle då endast svara med en sjundedel av det utmättas värde. Därför ansåg lagberedningen, dock utan närmare motivering och utan den nu givna förklaringen: "Egendom i föräldrars och barns gemensamma bostad får i regel anses vara endast i föräldrarnas besittning." Saken kunde komma i ett annat läge, om barnen var vuxna.27 Det förefaller troligt att lagberedningen i sitt uttalande gjorde en dygd av nödvändigheten. Varför ett barn inte skulle ha självständig omedelbar sambesittning med föräldrarna till gåvor som lämnats av utomstående, är svårt att se. En annan sak är att traditionskravet för sakrättsskydd är nästan omöjligt att uppfylla, om saken givits eller sålts av den som vid tillfället och framgent sammanbor med annan.28 — Här kan inflikas en allmän maning till påpasslighet beträffande motiven till 4: 17—19 UB. Det gäller att efterforska, om uttalandena passar ihop med den slutligt antagna lagtexten.

 

4.2 Invändning om att annan är omedelbar sambesittare
Om påstående enbart om representationsbesittning således kan lämnas därhän, gäller samma inte för invändning från gäldenärens sida om att det finns en omedelbar eller medelbar sambesittare. Jag börjar med den omedelbara sambesittningen och väljer ett exempel med något rikare staffage än hästfallet. Det senare återkommer i slutavsnittet.
    Antag att i en sommarstuga finns tre saker som kan vara av värde vid utmätning:29 en kvalificerad stereoanläggning, en uppsättning NJA I och II samt ett piano. Antag vidare att huset disponeras till lika delar av två personer, en radiohandlare och en jurist. Antag slutligen att huset och pianot ägs av en utomstående. Radiohandlaren äger stereon, juristen arkivet. Med här tillämpade distinktioner kan besittningsförhållandena karakteriseras på följande sätt. Otvivelaktigt har var och en av hyresgästerna sinsemellan omedelbar sambesittning till alla tre sakerna samt egenbesittning till den av honom ägda saken och representationsbesittning till de båda andra föremålen. Gentemot husägaren, om

 

27 SOU 1973: 22 s. 247, märkligt nog upprepat i prop. 1980/81: 8 s. 429 trots att departementsförslaget endast avsåg presumtion om samäganderätt mellan sambor, ej mellan alla gemensamt boende. — I fråga om ålder för självständig besittning har sådan ansetts föreligga för 18- och 19-åringar, se NJA 1976 s. 523 (stereo) och NJA 1973 s. 460 (piano); se vidare Göranson, Traditionsprincipen s. 466 f.

28 Jfr NJA 1962 s. 669.

29 För klarläggande exemplifiering av skilda utmätningssituationer, se Håstad s. 95 ff. Fall nr 6 har dock av förklarliga skäl inte kunnat beakta NJA 1984 s. 456 och är kanske inte direkt inriktat på dess mera tillspetsade omständigheter. 

552 Ulf Göranssondenne håller sig borta och kanske rent av saknar nyckel, är däremot vardera hyresgästen ensambesittare, liksom husägaren gentemot dem är medelbar ensambesittare till pianot. Han har ju ingen på sin sida att besitta gemensamt med. Till arkivet och stereon har husägaren i detta läge ingen besittning. Under förutsättning att husägaren har fri tillgång till sin fastighet för skötsel o. dyl., får han vid sådan vistelse där omedelbar sambesittning till alla sakerna.
    Krfm skall verkställa utmätning hos en av de i sommarstugan boende; jag väljer av hänsyn till läsekretsen radiohandlaren. Denne är således gäldenären; juristen och husägaren är tredje män eller "annan" enligt UB:s ordval. Allehanda invändningar kan resas vid verkställigheten, sanna såväl som falska. — Eftersom radiohandlarens rörelse just försatts i konkurs, avstår krfm från underrättelse om utmätningen (4: 12 st. 2) och inställer personal för omedelbar verkställighet. Man känner till att gäldenären bott i sommarstugan under många år men vet inget om juristen, som just flyttat in där. Skulle ingen av de båda sommarboende vara närvarande, torde alla tre sakerna utmätas, eftersom det saknas tydliga spår av sambesittning. Då huset är ett 20-årigt svartbygge är inte heller äganderätten till det helt klarlagd. Ovissheten bjuder dock krfm att inte utan närmare utredning vilja utmäta även huset.
    Vi antar i stället att juristen är på plats. Hans blotta närvaro gör påstående om sambesittning antagligt, kanske sannolikt. Men är det styrkt? Han kan ju lika gärna vara en tillfällig nattgäst. Eftersom han inte gärna vill fara med direkta lögner om ägandeförhållandena, påstår han blott sambesittning enligt 4: 19 st. 2. Krfm saknar utredning som styrker radiohandlarens äganderätt till någotdera föremålet. Hur skall förrättningsmannen bete sig? Bör verkställigheten anstå eller skall utmätning ske, eventuellt med förbehåll enligt 4: 22 UB? I detta läge, med ett blankt påstående om omedelbar sambesittning, som inte stöttas av närmare utredning om äganderättsförhållandena, kan man nog utgå från att det föreligger en undandragandeavsikt. Det bör inte gå lätt att komma förbi besittningspresumtionen i 4: 18 UB. Redan genom att styrka sambesittning kunde bevisbördan för gäldenärens äganderätt tyckas ha "återgått" på utmätningssökanden. Eller har den inte det?
    Antag i stället att juristen är mera meddelsam och säger, att arkivet är hans men att han inte så noga vet vem som äger stereon och pianot; de har stått där sedan han flyttade in. Förrättningsmannen godtar påståendet om sambesittning till NJA och utmäter inte böckerna, eftersom inget visar att de är radiohandlarens (4: 19 st. 2). Som jag strax skall återkomma till, anser jag det räcka med att juristen gör

 

Gemensam besittning 553sannolikt att sambesittning föreligger för att utesluta tillämpning av 4: 18 UB. — Kronoassistenten frågar vidare, om det finns någon ytterligare sambesittare utöver radiohandlaren. Juristen, som ännu ej tagit del av NJA 1984 s. 456 och saknar närmare insikt om den medelbara besittningens natur, svarar nekande på frågan. Föreligger alltjämt hinder mot utmätning? Enligt ordalydelsen i 4: 19 st. 2 UB skulle det vara nödvändigt att styrka radiohandlarens äganderätt. Stereon är det väl minst sagt sannolikt att han äger, men måste den därför tas enligt 4: 22 UB? Knuten till problemet måste enligt min mening ligga i att det, som läget nu är, inte åberopats något väsentligt utöver sambesittningen, nämligen äganderätt för annan än gäldenären. Gör nämligen inte sambesittaren för egen räkning anspråk på den gemensamt disponerade egendomen, skall väl inte heller sökanden bli lidande av att det eventuellt kan finnas andra tredje män med bättre rätt än gäldenären. Den risken behöver inte utmätningssökanden stå vid ensambesittning. I förhållande till pianoägaren i vårt exempel är, som nyss påpekades, hyresgästerna ensambesittare. Ägaren kan inte rimligen dra fördel av det enkla förhållandet, att mer än en person bebor stugan, där instrumentet är uppställt;30 inget hinder mot 4: 18 UB således. — Skyddet för sambesittaren i 4: 19 st. 2 UB måste vidare ta sikte på ett sakrättsligt giltigt förhållande, exempelvis ägande- eller panträtt. När juristen i exemplet inte påstår, med forna tiders uttryckssätt, att han vunnit sakrätt i stereon och pianot, måste sambesittningsförhållandet som sådant vara utan betydelse. Detta framgår så mycket klarare, om han skulle hävda beträffande stereon, att den tidigare ägts av radiohandlaren men att han köpt apparaten av denne. I avsaknad av tradition eller lösöreköpsregistrering saknar hans äganderättsförvärv sakrättsligt skydd.31 Sambesittningsförhållandet utgör i det läget inget hinder mot utmätning enligt 4: 18 UB. Lydelsen i 4: 19 st. 2. UB måste därför enligt min mening underkastas ett slags reduktionsslut. Dess tillämpning fordrar både sambesittning och invändning om den sambesittandes tredjemansskyddade bättre rätt. Man kan nog utgå från att lagstiftaren avsett en sådan regel. Som stadgandet står, är det emellertid långt mer vidsträckt.
    Skulle juristen däremot trassla till det med ett påstående om att hanhaft stereon hemma i sin stadsvåning men nu tagit ut den på landet,

 

30 Till frågan huruvida pianoägarens medelbara besittning ger särskild presumtionsförmån återkommer jag under 4.3.

31 Se härom Håstad s. 166 f. Jfr i presumtionshänseende LB till 4: 18 UB, prop. 1980/81: 8 s. 424, och LR s. 1111. Se vidare Walin m. fl., Utsökningsbalken s. 147; Gregow, Utsökningsrätt s. 94; NJA 1984 s. 456, 467. — En invändning från sambesittaren om icke sakrättsligt skyddad begränsad rätt, exvis. hyra eller lån, får självfallet inte heller beaktas som en anledning att tillämpa 4: 19 st. 2. 

37 — 53-168 Svensk Juristtidning

 

554 Ulf Göranssonfår frågan om sambesittning ånyo betydelse. Är hans uttalande riktigt och har tillräcklig tid förflutit, är förvärvet skyddat mot radiohandlarens borgenärer, trots att saken återkommit i dennes besittning. Hur lång tid som krävs, måste här lämnas öppet.32 Hade säljaren varit ensambesittare i det uppkomna läget, utmäts stereon för hans skuld enligt 4: 18 UB. Juristen kan visserligen efter beslutad utmätning rädda fånget med hjälp av besvärstalan, självrättelse av krfm enligt 4: 33 eller hänvisning och domstolsprövning enligt 4: 20. Det är dock förenat med både olägenhet och risk. Skall det krävas, att tredje man styrker sambesittning då han som nu lämnat fullständig redovisning av de bakomliggande förhållandena? Det förefaller mig mindre välbetänkt. Krfm bör på grund av de lämnade uppgifterna göra en sammanfattande bedömning av båda rättsfakta, sambesittning och sakrättsskydd. Har det visats sannolika skäl för annans äganderätt, oavsett om det rör sig om en från gäldenären förvärvad eller under hans vård införd sak, bör det bara krävas sannolika skäl i besittningsdelen. Sannolikhet för sambesittning medför i detta läge enligt min mening hinder mot utmätning enligt 4: 18 UB. Är sambesittningen blott antaglig, kan 4: 18 tillämpas, exempelvis om det i stugan inte finns personliga föremål, knutna till juristen, annat än arkivet och detta saknar ägarmarkering. Vid bevisvärderingen rörande sambesittningsinvändningen kommer således det samtidigt åberopade sakrättsskyddet att spela roll. Det förefaller svårt att nå upp till sannolikhet för sambesittning, om det inte samtidigt föreligger sannolika skäl i sakrättsdelen. Krävdes i stället full bevisning för sambesittning, trots sannolika skäl för annans äganderätt, skulle bevisbördan för två bevistemata, gäldenärens äganderätt (4: 17) och ensambesittning (4: 18), lyftas av utmätningssökanden. I så fall rubbades balansen mellan intressenterna väl mycket. Jag har däremot inte velat fästa avseende vid utgången i NJA 1984 s. 244 (bankfacket), där HD möjligen lagt bevisbördan i besittningsfrågan på borgenären.33 Även om så skulle ske, står dock sökanden inte helt utan hjälp. Om krfm finner att sannolikhet likväl föreligger för att gäldenären, radiohandlaren, trots allt är ägare — stereon i sig är ett gott indicium — kan utmätning ske med förbehåll för juristens rätt, 4: 22 UB.
    Mera komplicerat är läget, om juristen ur minnet grävt fram NJA 1916 s. 656 och frankt påstår, att radiohandlaren överlåtit en hälftendel av stereon till honom och att andelsöverlåtelser blir sakrättsligt skyddade

 

32 Jfr Håstad s. 163 med det underkända "fyradagars-fallet" NJA 1934 s. 193. Utförligt härom Göranson, Traditionsprincipen s. 601 ff med ytterligare hänvisningar.

33 Se ovan före not 24. Där gällde frågan sambesittning mellan makar, som ger samma äganderättspresumtion som ensambesittning för andra kategorier. Jfr även not 36. 

Gemensam besittning 555redan genom avtalet. Oavsett prejudikatvärdet hos detta avgörande,34 förefaller ju transaktionen skum. Emellertid har lagstiftaren här kommit sökanden till hjälp, så att sambesittningsförhållandet inte behöver få lika stor betydelse. Stereon kan utmätas i sin helhet redan med hjälp av 4: 17 jämförd med 8: 9 UB, eftersom gäldenärens samäganderätt är ostridig. Huruvida gäldenären är ensam ägare, blir aktuellt först vid köpeskillingsfördelningen, 8: 8 UB. För att inte krångla med ytterligare en regel om bevisbördepunktens placering för just sambesittning efter andelsöverlåtelser, anser jag att det bör räcka med sannolikhet även här. Antag att juristen i exemplet gör sannolikt, att han och radiohandlaren har stereon i sambesittning med samäganderätt. Stereon utmäts, men sökanden måste styrka ensam äganderätt för gäldenären, om han vill undgå trassel i det fortsatta förfarandet, 4: 19 st 2 UB analogt. Görs sambesittningen blott antaglig, kan stereon utan avseende på andelsinvändningen mätas enligt 4: 18 UB.

 

4.3 Invändning om att annan är medelbar besittare
Innan jag sammanfattar resultaten, skall prövas, huruvida invändning om medelbar besitting får några konsekvenser. I vårt sommarstugeexempel är det — vid fall av sanna invändningar — endast pianot som kan bli aktuellt för sådant påstående.
    Jag tar först överlåtelsefallet. Även gäldenären, radiohandlaren, är denna gång på plats och invänder, falskeligen, att han sålt stereon till husägaren men att denne låtit den stå kvar under avtal om hyra. Juristen fyller i, att köparen därvid fått medelbar besittning till apparaten och att det således föreligger gemensam besittning enligt 4: 19 st 2 UB, att krfm måste styrka att stereon tillhör radiohandlaren samt att 4: 18 UB ej kan tillämpas. — Av flera skäl skall krfm bortse från denna invändning. Svensk rätt erkänner inte sådant constitutum possessorium, om det inte manifesterats i ett registrerat lösöreköpskontrakt.35 Transaktionen som sådan ger därför inget sakrättsskydd och inverkar inte på äganderättspresumtionen vid ensambesittning enligt 4: 18. Utmätning skall ske utan hänvisningsmöjligheter. Det är för övrigt ovisst, om man i ett sådant läge över huvud taget skall tala om medelbar besittning. Från sakrättslig synpunkt är åtgärden utan betydelse, eftersom redan avtalet gett vissa rättsverkningar (exvis rätt att vidareöverlåta eller som här påståtts upplåta begränsad rätt). Ett särskilt avtal om medelbar besittning fyller därvid ingen funktion.

 

34För den moderna kritiska diskussionen, se Göranson s. 407 och Håstad s. 176 med hänvisningar.

35 Vi kan bortse från undantagen i 22 § SkbrL om banks överlåtelse av värdepapper samt virkesmärkning enligt 1944 års lag. 

556 Ulf GöranssonDen kan heller inte sakrättsligt skydda köparen i tredjemanskonflikt med säljarens borgenärer eller singularsuccessorer. För övrigt har juristen "fel", eftersom det inte finns någon rättsfigur, som i den situationen fyller kraven på medelbar sambesittning. Stereoköparen blir sambesittare, först när han har faktisk tillgång till saken, och då föreligger ju omedelbar besittning.
    Nu till fallet, då gäldenären sanningsenligt påstår sig vara omedelbar representationsbesittare för en medelbar, d. v. s. beträffande pianot i exemplet. Så länge ägaren håller sig borta och är medelbar besittare, kan 4: 19 st 2 UB inte komma ifråga. Mellan stughyraren och hyresvärden råder sambesittning endast då den senare mera varaktigt uppehåller sig inom räckhåll till pianot. Finns det däremot flera delägare till instrumentet kan de på sin sida ses som medelbara sambesittare, ett i detta utmätningssammanhang ointressant faktum. Pianot skall i stället tas i mät enligt 4: 18 UB, såvida gäldenärens sambesittare, juristen, inte gör gällande bättre rätt till det.
    Någon vill invända att detta är rena begreppsjurisprudensen. Bara ett påstående om att det saknas en rättsfigur "medelbar sambesittning" mellan ägare och hyresman räcker inte. Själv tycker jag det. Men opponenten vill framhärda i att det mycket väl går att förena lagtextens "gemensam besittning" med förhållandet mellan pianoägaren och stughyraren, nu sedan HD jämställt medelbar och omedelbar besittning. Som alltid måste dock begreppsresonemangen avvägas mot de reella konsekvenserna, allmänna ändamålsskäl och rättspolitiskt lämpliga resultat. De står alla väl tillsammans. Synnerligen goda skäl kan anföras mot att "släppa in" medelbara besittare i den gemenskap som avses med 4: 19 st 2 UB. Hela utmätningssystemet skulle rubbas i sina grundvalar, om bevisbördan för gäldenärens äganderätt återgick på borgenären, om det räckte att göra sannolikt att det fanns en "medelbar sambesittare" till egendomen. Den invändningen kan endast komma under prövning efter hänvisning enligt 4: 20 UB. Regleringen har varit enahanda sedan över 100 år enligt 69 § utsökningslagen. Det kan aldrig ha varit högsta domstolens mening att ändra den ordningen till de utmätningssökandes nackdel,mycket mindre som introducerandet i NJA 1984 s. 456 av den medelbara besittningen skedde till deras fördel genom en extensiv, ehuru berättigad, tolkning av 4: 18 UB. De rättspolitiskt välslipade argumenten i målets vota ger heller inget som helst belägg härför, se särskilt ss. 463 och 468.

 

Gemensam besittning 5575. Några sammanfattande synpunkter
Högsta domstolen har genom NJA 1984 s. 456 uttryckligt tagit ställning till förmån för ett besittningsbegrepp som inte enbart hänför sig till faktiskt påtagliga förhållanden. Härigenom kan regeln i 4: 19 st 2UB bli en smula otydlig. När skall "gemensam besittning" anses föreligga på sådant sätt, att sökande utmätningsborgenär måste styrka gäldenärens äganderätt till viss egendom, innan den kan utmätas? Undersökningen har visat, att "besittning" i det stadgandet inte har samma innebörd som i 4: 18 UB. Gemensam besittning eller sambesittning — termerna har här använts synonymt — kan enligt här uppgjord begreppsapparat inte förekomma mellan en person som är omedelbar och en som blott är medelbar besittare. Inte heller skall den gemensamma besittningen, fast den utövas omedelbart, tilläggas betydelse, då sambesittaren inte för egen räkning gör gällande bättre rätt till egendomen. Besittningsförhållandet kan således inte alltid ses isolerat från den äganderätt, som skall presumeras. Detta innebär i sin tur en viss brist i själva presumtionssystemet. Det förefaller mindre välbetänkt med presumerande fakta (besittning), vilka det medför nästan lika stora komplikationer att få grepp på som den presumerade omständigheten själv (äganderätt). Emellertid är denna verkan inte en följd av den medelbara besittningens introducerande. Just beträffande gemensam besittning framträder vissa svårigheter, oberoende av att det förekommer medelbar besittning för annan än gäldenären. Det går nämligen inte alltid att bortse från åberops- och bevisspörsmål.
    Genom att återvända till NJA 1984 s. 456 (hästfallet) kan tankegången exemplifieras. När gäldenären inte befann sig i stallet, hade han medelbar besittning. Hästen kunde därför enligt HD utmätas för hans gäld på grund av presumtionen i 4: 18 UB. Det förelåg medelbar ensambesittning.36 Hade gäldenären däremot varit närvarande vid utmätningsförrättningen, den kritiska tidpunkten, skulle han enligt mitt synsätt och här brukad terminologi vara omedelbar sambesittare med travtränaren. Så länge den senare inte själv påstår äganderätt, uppstår inga problem. Utmätningen kan likväl ske enligt 4: 18 UB. Antag — till skillnad från omständigheterna i målet — följande. Om travtränaren i de båda nu nämnda situationerna hävdat äganderätt för

 

36 Härifrån måste skiljas att det kan finnas flera pretendenter på den medelbara sidan (berört i NJA 1984 s. 456, 463). Den i målet klagande tredje mannen var, om hans påstående om äganderätt godtas, medelbar besittare i förhållande till den i sin tur medelbart besittande gäldenären. Inte heller dem emellan förelåg alltså sambesittning.— Påstående från tredje man i målet, att gäldenären handlat som hans ombud, är direkt inriktat på äganderättsfrågan. Någon bevislättnad är inte aktuell i det läget; jfr om sådan representationsbesittning avsnitt 4.1. 

558 Ulf Göranssonegen räkning, hade en märkvärdighet uppstått. När gäldenären var frånvarande, tillämpas fortfarande 4: 18, ty gäldenären var medelbar ensambesittare. Hade gäldenären varit på plats, skulle 4: 19 st. 2 vinna tillämpning, ty då var han omedelbar sambesittare. Till synes skulle utmätningssökandens rättsställning försvagas, då gäldenären är på plats, eftersom borgenären då måste styrka gäldenärens äganderätt. Den skulle däremot vara starkare, om gäldenären höll sig borta; då skall tredje man styrka sin äganderätt (4: 18). Det förefaller inte helt rimligt, när egendomen befinner sig hos den, som själv påstår sig vara ägare. Blir hans invändning sannolikare, bara för att den eljest medelbart besittande gäldenären dyker upp? Knappast. — Saken löses dock relativt tillfredsställande, om vi samtidigt betraktar bevisfrågorna. Är det inte ostridigt att gäldenären är medelbar besittare, måste utmätningssökanden på något sätt visa, att ett sådant rättsförhållande råder, som grundar gäldenärens medelbara besittning. Denna bevisskyldighet ligger mycket nära den som föreskrivs i 4: 19 st. 2 UB. Det normala medelbara besittningsfallet är just att den medelbare besittaren är ägare. I tvistiga fall skulle det således inte vara någon större förmån, att krfm teoretiskt sett kan använda sig av 4: 18 UB vid den medelbare besittarens utevaro. Sådana tankegångar framfördes och exemplifierades i NJA 1984 s. 456, 463, 466 f.
    Jag har av både teoretiska och ändamålsmässiga skäl hävdat, att gemensam besittning inte kan anses föreligga annat än då två eller flera har omedelbar besittning till viss egendom. Med den bestämningen får den nyss antydda komplikationen en begränsad räckvidd. Det kan visserligen vara slumpartat, om medelbar ensambesittning "växlar över" till omedelbar sambesittning. Men det är bara då den "ständigt" omedelbare besittaren hävdar egen bättre rätt, som 4: 19 st. 2 UB skall användas i stället för 4: 18. Eljest ligger den medelbara besittningen inte utmätningsförfarandet till last. Det beskrivna särfallet bör inte hindra rättstillämpningen från att fortsätta den inslagna vägen. Vad däremot saknas är klara regler om bevisbördan,37 då en en till synes ensam besittare påstår sambesittning för att värja sig eller tredje man mot äganderättspresumtionen. För egen del har jag valt att lägga den på gäldenären, främst av effektivitets- och balansskäl.
    Samma synsätt är enligt min mening det lämpligaste, då utmätning sker för den varaktigt omedelbare besittarens skulder. Antag hypotetiskt, att utmätningen i hästfallet avsett travtränarens gäld. Denne invänder att annan är ägare. Blotta påståendet beaktas inte, eftersom

 

37 Jämför HD:s ganska öppna men något oklara bevisresonemang i NJA 1983 s. 436, åberopat i NJA 1984 s. 456, 460. 

Gemensam besittning 559det för krfm bara kan konstateras ensambesittning; 4: 18 UB tillämpas. Om den uppgivne ägaren däremot är på plats och ryktar eller rider hästen, råder enligt min mening omedelbar sambesittning. Utmätningssökanden skall således vara tvungen att styrka travtränarens äganderätt enligt 4: 19 st. 2 UB, förutsatt att också följande omständigheter föreligger. Sambesittningen måste göras sannolik, i detta fall avden uppgivne ägaren som dessutom för egen del måste påstå bättre rätt till hästen. Vidare har jag hävdat att det vid värderingen av den åberopade bevisningen för sambesittning måste läggas vikt vid hur sannolikt det är att annan än gäldenären verkligen är ägare.
    Skulle inte detta "paket" krävas, kunde en omedelbart besittande ägare alltför lätt avvärja utmätning. Han kunde kalla vem som helst till platsen, sedan han underrättats om den förestående förrättningen. En sådan figur är på sin höjd osjälvständigt besittningsbiträde, som inte kan påverka äganderättspresumtionen i 4: 18 UB. Det vet å andra sidan krfm inte av blotta utanskriften. Därför krävs av den påstående sambesittaren att han också gör detta förhållande sannolikt. Men, säger någon, det är ju detsamma som att han gör sin äganderätt sannolik.38 Ja, i stort sett, men med ett viktigt undantag. Vid gäldenärens ensambesittning medför annans sannolika äganderätt endast, att denne efter verkställd utmätning kan få möjlighet att i domstol styrka sin rätt. Vid tillämpning av 4: 19 st. 2 UB skall utmätning inte ske, om sökanden inte styrker gäldenärens äganderätt. Om nu krfm — förvirrad av alla dessa sannolikhetsgraderingar — ändå tar hästen enligt 4: 22 UB, är likväl ägarens processuella utgångspunkt bättre än om han själv måste ta initiativ till rättegång enligt 4: 20 UB.
    En mindre begreppsanfäktad ville förmodligen framföra ett alternativt synsätt. Den varaktige omedelbare besittaren — travtränaren i exemplet — skulle under nu skisserade omständigheter ses som ensambesittare. Den uppgivne ägarens vistelse på platsen tilläggs ingen betydelse annat än som osjälvständig besittning, om han inte fullt ut styrker sin rätt till hästen. Envar som i utmätningssammanhang dyker upp på det sättet — falsk eller äkta ägare — ses som enbart ett besittningsbiträde. Vissa antydningar att beskriva den osjälvständiga besittningen så återfinns i NJA 1984 s. 456, 462. Då har man emellertid avvikit från den i uppsatsen förespråkade kategoriseringen av de olika besittningsdistinktionerna. Ty råder ett verkligt rättsförhållande mellan de inblandade, är det teoretiskt sett inte samtidigt fråga om osjälvständig besittning. Någon praktisk felaktighet ligger det självfallet inte i resonemanget, eftersom man i svensk sakrättsdoktrin inte anser det tillråd-

 

38 Jfr NJA 1984 s. 456, 463, 468.

 

560 Ulf Göranssonligt att ge begreppen ett egenvärde. Men får deras materiella innehåll växla hur mycket som helst, allt efter vad ett praktiskt behov fordrar?
    Man måste ha klart för sig följande. Besittningens rättsliga komponent skall tilläggas betydelse för att enligt 4: 18 UB utpeka en medelbar besittare. Däremot slapp man att ta hänsyn till samma rättsliga aspekt, förvaringsavtalet, då det gäller att fastställa vem som är omedelbar sambesittare enligt 4: 19 st 2 UB. Mera betänkligt är emellertid, att gränsdragningsspörsmålet förs över till ett nytt plan: Vad är självständig och vad är osjälvständig besittning? Skall den frågan avgöras genom en bevisbördereglering eller genom en mera vagt formulerad överviktsprincip?39 Utrymmet för skönsmässiga bedömningar torde bli större. Dessutom skulle ett sådant förfarande bli ett allvarligt hot för deponenter, pantsättare m fl ägarkategorier. Det skulle finnas mindre utrymme för helt lojala ägare att i sådana avtalssituationer hindra utmätning enligt 4: 18 UB.
    En begreppsmässigt klar hantering av det blandat rättsliga och faktiska institutet besittning, sammantagen med här förespråkade bevisbörderegler, ger enligt min mening större stadga åt systemet, god möjlighet till materiellt ganska säkra slut och rättspolitiskt lämpliga konsekvenser. Jag tror dessutom att det är lättare för krfm:s personal att tänka i dessa, litet stelbenta banor än att i varje säreget fall föra intrikata ändamålsresonemang, på sätt HD gjorde i NJA 1984 s 456.

 

39 Den som hyllar en sådan bevislära kunde i förstone tro sig finna stöd i HD:s skrivsätt i ett just avgjort mål om försäkringsersättning, NJA 1984 s. 501, Försäkringstagaren har bevisbördan för att försäkringsfall föreligger. Han skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet, säger HD (s. 505), "om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet". — Här synes HD emellertid ha bortsett från att bevisfrågan bör ses i två steg, dels fastställande av ett beviskrav — i detta fall sannolikt — och dels själva bevisvärderingen. HD:s skrivsätt tar uppenbarligen syfte på bevisvärderingen, vilket särskilt tydligt framgår av det andra under samma rubrik refererade målet (s. 511 f). Är försäkringsgivarens motbevisning för att ett försäkringsfall inte föreligger tillräckligt stark, brister försäkringstagaren i sin skyldighet att visa sannolikhet.