CLAES GÖRAN PALMGREN. Excellensen Lars Herman Gyllenhaal. Stockholm 1984. Seelig & Co 630 s.
Det är ganska vanligt att praktiska jurister har historia som humanistiskt sidointresse. I flertalet fall yttrar sig detta intresse blott rent passivt — genom historiska böcker som nöjesläsning — men emellanåt tar sig böjelsen mera positiva uttryck, och någon gång händer det t. o. m. att intresset leder till litterär produktion, både inom rättshistorien (märk bl. a. B. Wedbergs H. D. Historik och Hemming — Sjöbergs Almqvist bok) — och inom mera allmän historia. Här kan från senare år nämnas Alfred Bexelius' arbete om Mannerheim, vår förste JO — intressant speciellt som socialhistoriskt dokument. Senast kan noteras hovrättsrådet C. G. Palmgrens biografi över en släkting på mödernet, verksam i både domstolsväsen och politik, presidenten i Göta hovrätt och justitiestatsministern Lars Herman Gyllenhaal (1790—1858).
Gyllenhaals levnadsbana är — frånsett de höga slutposterna — icke ovanlig bland Carl-Johanstidens adelsmän. De som icke ägnade sig åt skötseln av gods och gårdar och icke blev militärer på heltid sökte sig ofta till Kgl Maj:ts kansli och domstolsväsendet. G. blev sålunda efter universitetsstudier småningom assessor i Svea hovrätt (1815), lagman i Västernorrlands lagsaga (1828) och slutligen president i Göta hovrätt (1836). I denna post kvarstod han, med avbrott för nära två år som justitiestatsminister (1843 — 44) till pension 1856. Vid sidan av tjänsten och det politiska arbetet — han var aktiv vid en följd av riksdagar och blev t. o. m. lantmarskalk vid 1850 — 51 års riksmöte — ägnade G. sig åt allehanda ekonomiska angelägenheter, detta bl. a. som ägare av godset Härlingstorp i Skaraborgs län; han ansågs så väl förfaren i ekonomiska ting att han fick sköta kung Carl-Johans olika egendomar och andra näringslivsintressen i Syd- och Västsverige. Ej minst var det dessa kontakter med monarken, som bidrog till hans upphöjelse till posterna som hovrättspresident och statsminister.
Palmgrens omfattande arbete ger en högst levande inblick i stora delar av Carl-Johanstidens samhälle och en ganska realistisk bild av G:s person. Någon stor jurist var han uppenbarligen inte men efter allt att döma en hygglig och praktisk man. Hans utnämning till president kritiserades från flera håll; man pekade på att hans hovcharge, hovmarskalk, och hans kontakt ej blott med monarken utan även med dennes inflytelserike gunstling Magnus Brahe spelat en roll. Som ett sekundärt skäl för presidentutnämningen noterar Palmgren en omständighet som ter sig högst bizarr för 1980-talets domare och högre ämbetsmän. Palmgren skriver härom:
Det fanns hos Carl Johan en tanke att man på höga befattningar i landsortsstäderna borde placera personer, som var ekonomiskt oberoende och även i övrigt hade förutsättningar att genom storslagen gästfrihet verka för ett höjande av sällskapslivets ibland alltför småstadsmässiga nivå. I sådant hänseende var Jönköping av stor vikt, eftersom där fanns ett betydande antal jurister, officerare och ämbetsmän i övrigt samt ett antal "ståndspersoner". Att en sådan tanke legat bakom eller i vart fall spelat en viss roll vid CarlJohans utnämning av Gyllenhaal kan — — — utläsas av ett brev som Gyllenhaal skrev på hösten 1836 — — —
Man ser av biografins uppgifter, att G. i hög grad uppfyllde de förväntningar som ställdes på hans förmåga av representation. Det är alldeles häpnadsväckande, vilka stora och dyrbara fester och måltider som en man i G:s ställning svarade för. Betydelsen av representationsförmågan belyses även i andra sammanhang i boken: särskilt må nämnas notisen att ett dugligt hovrättsråd, som man ville göra till vice president, avböjde denna befordran med hänvisning till att hans ekonomi ej tillät honom att representera på ett sätt som var påkallat i det berörda ämbetet!
Justitiestatsminister blev Gyllenhaal under en tid, då det både på grund av kungens tillstånd — en sorts senilitet i förening med envis härskarvilja — och oppositionens, speciellt den liberala pressens, politiska hållning ej var särskilt eftersträvansvärt för de bästa krafterna att bli ledamöter av regeringen. Omdömena om Gyllenhaal som justitiestatsminister var delvis ganska kritiska; någon större insats i ämbetet tycks han ej ha gjort.
I nutiden klagas med all rätt över en tendens till politiska utnämningar, alltså benägenheten att använda utnämning till höga statstjänster som belöning eller en sorts maskerad social hjälp för politiska krafter, där vederbörande anses ha gjort nog inom politiken och behöver ekonomiskt eller socialt stödjas. Biografin över G. visar emellertid att man på hans tid kunde tillåta sig andra otillbörliga hänsyn i befordringsfrågor. Sammanhanget var, att Oscar I:s regering till 1844 års riksdag framlagt ett förslag om lika giftorätt och arvsrätt, som 1845 av konungen stadfästes och som väckte stor tillfredsställelse i liberala kretsar, en entusiasm som bl. a. tog sig uttryck i en bankett i Jönköping den 5 juni 1845. G., som i sin starka konservatism ogillade arvsrättsreformen, tycks vid denna tid ha kallat till sig två yngre tjänstemän vid hovrätten och låtit dem förstå, att det skulle skada deras befordringsutsikter om de deltogo i denna "partifest"!
Palmgrens arbete innehåller många intressanta notiser om hovrättens ledamöter under Gyllenhaals tid — däremot ganska litet om arbetsförhållandena. Påfallande är de långa tider, som G. kunde vara borta från Jönköping för vistelse å Härlingstorp, för ekonomiska ärenden i Stockholm och på andra orter m. m. Häpnadsväckande även för den historiskt orienterade är notiserna om det ceremoniösa i domarexistensen, texterna till olika hyllnings- och avskedsanföranden etc. Kuriöst för dagens jurist är en notis som antyder tjänsteuniformens betydelse; sålunda upplyses att G. begärt (och fått) tillstånd att även efter avskedstagandet bära presidentuniformen!
Palmgrens biografi är, som av det ovanstående framgår, mycket omfattande. Den har blivit så tjock bl. a. därför att förf. tar upp ställningar och förhållanden i Carl-Johanstidens Sverige av mer allmänkulturellt intresse — även sådana utan nära anknytning till Gyllenhaals karriär. Ett och annat mera sekundärt stoff hade kanske kunnat lämnas ute, men nästan allt är faktiskt roande och belysande för tidens förhållanden, en epok, som ingalunda generellt förtjänar beteckningen den gamla goda tiden. Släktskapet med Gyllenhaal har ej drivit förf. till speciella hänsyn i referaten av samtidens omdömen om G. — även många starkt kritiska röster återges utförligt.
Till före detta Göta hovrättisters upplysning kan påpekas, att denna hovrätt vad angår mitten av 1800-talet av en slump kommit att belysas inte bara vad angår Gyllenhaals tjänstetid utan också i fråga om både hans närmaste företrädare och hans närmaste efterträdare. Sålunda utgavs 1919 företräda-
rens, presidenten S. A. Leijonhufvud, minnen1 — där vederbörandes tidiga avgång från presidentämbetet dramatiskt belyses. Efterträdaren, representationsreformens Louis De Geer, har som bekant i sina minnen, en klassisk memoarbok, givit en skildring av 1850-talets Göta hovrätt. Men fylligast och mest upplysande i sammanhanget är otvivelaktigt vad Palmgrens arbete innehåller om Gyllenhaals två decennier som president.
En lärd observatör, professor Sten Carlsson, har påpekat att bristen på biografier över ledande svenska stats- och ämbetsmän i modern tid bl. a. får tillskrivas språkområdets litenhet och de följaktligen små upplagorna. Ej desto mindre har man skäl att beklaga frånvaron av sådana skildringar av 1800- och 1900-talens märkesmän, motsvarande den i England vanliga kategorien "Life and Letters". Man skulle önska, att några historiker — fackmän eller lärda amatörer som Palmgren — försökte sig på att beskriva levnadsloppet hos sådana statsmän och jurister som t. ex. lantmannapartiets Arvid Posse — kort debut i Skånska hovrätten 1844—47, sedan politiker, godsägare och affärsman i ungefär 30 år, statsminister 1880—83, till slut president i Kammarrätten — tullstridernas Oscar Themptander (statsminister 1884—88), till sist Gränges bolagschef — eller Ernst Trygger, professor, justitieråd och till sist (1923) statsminister.
Kurt Holmgren