Henrik Hessler 61Ett spörsmål om lagstiftningsteknik i jordabalken
En domare har befunnits skyldig till vårdslös myndighetsutövning på grund av viss åtgärd i samband med dom i en tvist om hävning av ett fastighetsköp (NJA 1984 s. 80). I botten på hela historien ligger ett felaktigt avgörande av en tvist om hävning av fastighetsköp på grund av att köparen inte betalat köpeskilling såsom det ålegat honom; i denna dom dömdes till hävning fastän det inte fanns något förbehåll om rätt därtill i avtalet. Är det då inte konstigt att en erfaren domare förbiser vad som kan tyckas vara en central regel rörande köp av fastighet?
    Vad orsaken var i det aktuella fallet vet jag inte. Men efter min mening har lagstiftaren att bära ett tungt ansvar för eventuella missuppfattningar rörande lagens rätta innebörd.
    Det förhåller sig ju alltså så att i detta fall, där något särskilt villkor om hävningsrätt vid underlåten betalning inte finns, det inte är korrekt att döma till hävning. Men om man nu för tillfället inte har det här rättsområdet helt present, hur kommer man snabbt fram till klarhet om vilket rättsläget är? Jag skulle kunna föreställa mig ett resonemang av ungefär följande innehåll som fullt rimligt (fastän det leder fel). Ett köp där ena parten inte fullgör sin prestation, det måste naturligtvis vara hävningsbart från andra partens sida. Det får väl anses höra till själva grundvalen för ett köp att köparen presterar sitt åtagande, liksom att säljaren presterar sitt. Beträffande lösöre står ju detta uttryckligen i 28 § första stycket köplagen. Fast det görs ju ett viktigt undantag i andra stycket: om säljaren har låtit köpeobjektet komma i köparens besittning så får säljaren inte häva, om han inte gjort förbehåll om det.
    Hur är det då vid fastighetsköp enligt vår nya, moderna jordabalk? Finns månne där en motsvarighet till 28 § köplagen? En snabb titt på 4 kapitlet — som handlar om köp — tycks ge vid handen att det inte finns någon motsvarighet till 28 § köplagen i detta kapitel. Där finns ett antal bestämmelser om "villkor" (4—6 §§), men här är väl inte fråga om något "villkor" (jfr Westerlinds kommentar s. 258 not 93); här rör det sig ju, kan den hastige läsaren resonera, om en självklar utgångspunkt för köpet. Ett noggrant studium, omfattande även 4 § andra stycket och 25 § andra stycket borde förstås fått vår läsare att bli litet misstänksam (men knappast mer). Men till ett sådant var här inte tillfälle och, som sagt, någon motsvarighet till 28 § köplagen finns, det kan lätt konstateras, inte.
    Hur är det förresten, funderar vår läsare, om köpet vidlåds av en ogiltighetsgrund? Även om fråga är om en s. k. lindrigare ogiltighetsgrund, så kan uppenbarligen talan om återgång ske; det behövs inte att säljaren (eller köparen) särskilt förbehållit sig detta. Och det här fallet borde väl kunna likställas med ett ogiltighetsfall.
    Nu är det som sagt klart hur det hela förhåller sig vid köpardröjsmål. Har väl avtalet kommit till stånd, får det inte hävas även om köpeskillingen inte betalas. Det fordras att säljaren gjort särskilt förbehåll om hävningsrätt för att sådan skall föreligga. Men då man vill ange detta har man i lagtext och förarbeten svept in saken i diverse oklara uttryck av typen köpets "fullbordan eller bestånd", äganderättens övergång o. d. Tanken att det skall krävas förbehåll för att hävning skall få ske vid kontraktsbrott är f. ö. inte konsekvent genomförd. Hävning vid den form av kontraktsbrott som består av fel kräver inte att särskilt förbehåll gjorts.
    Efter min mening är detta en dålig lagstiftningsteknik (se närmare min

 

62 Lagstiftningsteknik i jordabalkenAllmän sakrätt, 1973, s. 177 ff). Varför inte skriva i lagtexten precis vad man menar? T. ex.: Har avtal om köp av fastighet ingåtts i vederbörlig ordning, vinner köparen skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet. (Denna regel finns över huvud inte uttalad i lagen.) Försummar köparen att erlägga köpeskilling i föreskriven ordning, får säljaren likväl inte häva avtalet, om han inte gjort förbehåll därom. Skall part eljest enligt avtalet ha rätt att häva köpet, om viss omständighet inträffar eller inte inträffar, får frågan om hävning skall kunna ske eller ej hållas svävande under högst två år.
    Om dessa regler (som säkert kunde formuleras bättre) stod i lagen, skulle jäktade domare (och advokater) löpa mindre risk att snubbla. Och en juridiskt intresserad allmänhet skulle rent av kunna begripa vad det är som gäller, något som nu torde vara uteslutet.


Henrik Hessler