Målutvecklingen i Högsta domstolen
De nuvarande reglerna om prövningstillstånd daterar sig från den 1 juli 1971. Avsikten med de då vidtagna ändringarna var att stärka HD:s ställning som prejudikatinstans. Detta skedde genom att man slopade reglerna om ändrings- och intressedispens och fokuserade dispensprövningen till frågan om det förelåg prejudikatintresse. Vid sidan härav öppnades en möjlighet att i resningsfall och därmed jämförbara sällsynta situationer meddela prövningstillstånd (extraordinär dispens). Som ett av huvudsyftena med reformen angavs att man ville åstadkomma en ordning, där HD:s arbete med prövningstillstånd kunde nedbringas till förmån för den prejudikatbildande verksamheten. Man antog att en sådan reform på längre sikt skulle innebära en betydande nedgång av HD:s arbetsbörda.
    I en artikel i SvJT 1975 s. 478 ff behandlade HD:s dåvarande kanslichef Lars Wilhelmson målutvecklingen under åren 1970—1974. Mot bakgrund bl. a. av att såväl antalet fullföljda mål som övriga till HD inkomna mål och ärenden, såsom ansökningar om resning och återställande av försutten tid, domvillobesvär m. m. ökat under perioden, förutspådde Wilhelmson att förhoppningarna om större förändringar i fråga om fullföljdsfrekvensen inte torde komma att uppfyllas.
    De tio år som förflutit sedan artikeln har besannat Wilhelmsons pessimism. Från 1975 till 1983 har det totala antalet inkomna mål ökat med drygt 68 %, från 2215 till 3782 (med beteckningen mål avses här liksom i fortsättningen, om intet annat sägs, även ärenden). Målutvecklingen illustreras mer i detalj av följande sammanställning:

 

1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982	1983
2215	2416	2487	2744	2719	3168	3346	3478	3732

 

Den allt övervägande delen av tillströmningen utgörs av mål som fullföljts från hovrätt. Under åren 1975 till 1983 har målantalet i hovrätterna stigit från 12 118 mål till 18 645 mål. Motsvarande siffror för HD:s vidkommande är 1 885 och 3 149. Genomsnittligt kan sägas att omkring 16—17 % av hovrättsmålen fullföljts till HD.

 

    Fullföljda mål klassificeras som tvistemål (T-mål), brottmål (B-mål) och besvärsmål (Ö-mål). Inom den sistnämnda gruppen ryms t.ex. arvs- och gåvoskattemål, mål ang. ersättning till offentlig försvarare eller biträde enligt rättshjälpslagen, besvär över utmätning och andra exekutionsrättsliga åtgärder. Fördelningen på T-, B- och Ö-mål framgår av denna uppställning:

 

	1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982	1983
T	413	395	389	481	421	447	509	495	561
B	806	864	926	966	1 023	1 133	1 196	1 165	1 218
Ö	636	741	808	894	886	1 085	1 129	1 273	1 370

 

Det är värt att notera att besvärsmålen fr. o. m. 1982 utgör den största gruppen fullföljda mål.
    Även antalet resningsansökningar m. m. har ökat. Under perioden 1975 —1979 pendlade antalet mellan 350 och 400 ärenden per år. 1980 steg antalet till omkring 500 och har sedan successivt ökat; 1983 registrerades sålunda 583 ärenden av förevarande slag.
    I sin artikel konstaterade Wilhelmson att procenttalen för meddelade prövningstillstånd under åren 1970—1974 successivt gått ned. Samma resultat visar statistiken för åren fr. o. m. 1975. Under 1975 och 1976 låg andelen meddelade prövningstillstånd totalt på omkring 11 %, under de två efterföljande åren på omkring 10 % och sedan 1979 på omkring 7 %. Inom olika målgrupper varierar procenttalen givetvis år från år. Ett genomsnitt för de sista fem åren visar att den antalsmässigt minsta gruppen, T-målen, har den högsta bifallsprocenten, omkring 10 %. Motsvarande siffror för övriga målgrupper är cirka 4 % för brottmålen och 9 % för Ö-målen.
    Den betydande ökningen i måltillströmningen har alltså inte avsatt spår i fler bifallna dispenser: av 3 149 fullföljda mål 1983 ansågs sålunda endast omkring 230 värda prövningstillstånd. Denna siffra inkluderar även de fåtaliga avgöranden, i vilka HD meddelat extraordinär dispens.
    Man kan naturligtvis endast spekulera i vad som är anledningen till att målantalet stiger år från år. En synpunkt som framförts (Ds Ju 1980:12 s. 13) är att parter numera är mindre benägna att godta ett hovrättsavgörande. Det förefaller alltså som om reglerna om prövningstillstånd inte uppfattas innebära någon begränsning av möjligheterna att få talan prövad i HD. Domstolen tycks fortfarande allmänt betraktas som slutinstans i ett treinstanssystem.
    Målavverkningen illustreras av följande uppställning:

 

1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982	1983
1 914	2 462	2 251	2 317	2 544	2 742	3 077	3 248	3 481

 

Som framgår av uppställningen har målavverkningen kunnat hålla samma takt som måltillströmningen. En bidragande orsak härtill har utan tvivel varit de strängare krav i fråga om möjligheterna att få mål prövade av HD som gäller efter 1971 års reform. Genom att möjligheten till ändringsdispens har avskaffats har dispensprövningen blivit enklare och i huvudsak kunnat inriktas på frågan om målet har prejudikatintresse. Den ökade måltillströmningen, främst i fråga om dispensansökningar, har emellertid fört med sig en besvä-

 

rande stor arbetsbelastning för HD:s befattningshavare. År 1979 tillsattes inom HD en arbetsgrupp för att se över möjligheterna att inom ramen för den bestående organisationen skapa rationellare arbetsförhållanden. På grundval av arbetsgruppens förslag genomfördes en del förändringar i arbetsrutinerna. Det stod emellertid snart klart för arbetsgruppen att mera påtagliga förbättringar endast kunde uppnås genom lagstiftningsåtgärder. Mot den bakgrunden tog arbetsgruppen, utökad med en representant för vardera regeringsrätten och justitiedepartementet, upp frågan om möjligheterna att befria HD från en del av de nuvarande arbetsuppgifterna. Arbetsgruppens överväganden kom att ligga till grund för de ändringar i rättegångsbalken som trädde i kraft i januari 1982. Ändringarna innebär att vissa ärendegrupper i princip inte längre prövas av HD (nådeansökningar och ärenden angående utvisning enligt nordiska utlämningslagen), att part är skyldig att ange skälen för prövningstillstånd (tidigare innehöll RB endast en rekommendation i det hänseendet) och nya domförhetsregler. De två först nämnda reformerna tar sikte på att begränsa måltillströmningen. Som framgår av vad som redan sagts beträffande målutvecklingen har i vart fall föreskrifterna att skäl för prövningstillstånd måste anges inte haft någon avhållande effekt. Det största värdet av reformen ligger i domsförhetsreglerna. I det avseendet gäller numera beträffande dispensansökningar att en ledamot kan avgöra dylika, om tillståndsfrågan är av enkel beskaffenhet. På motsvarande sätt har det gjorts en reducering i ledamotsantalet när det gäller resningsansökningar m.m., som tidigare avgjordes på fullsutten avdelning (5 ledamöter); om prövningen är av enkel beskaffenhet är domstolen numera domför med tre ledamöter.
    De nya reglerna om domstolens sammansättning har otvivelaktigt inneburit lättnader i arbetet. En grov uppskattning, baserad på rapporter från föredragandena efter varje föredragning, visar att ungefär 40 % av dispensansökningarna kan klassificeras som enmansmål och drygt 60 % av resningsansökningar m. m. kan handläggas i tremanssammansättning. Domförhetsreglerna har alltså medfört att handläggningen av en stor grupp mål och ärenden kunnat rationaliseras. Detta har varit särskilt värdefullt under åren 1982 och 1983. Under ett vart av dessa år var en av domstolens tre avdelningar bunden under tämligen lång tid av handläggningen av stora mål (1982 av de s. k. Leo och Tsesis-målen och under 1983 av det riksbekanta målet rörande "Växjöoljan"). Till bilden hör också att domstolen under dessa år periodvis haft ett eller två extra lagråd utöver de två ordinarie, vilket inneburit att en eller två ledamöter under dessa perioder inte kunnat delta i den dömande verksamheten.
    Trots den höga målavverkningen har det inte kunnat undvikas att balanserna stigit kraftigt. Vid utgången av år 1975 uppgick balansen till 1 096 mål; motsvarande siffra för 1983 var 1 895 mål, alltså en ökning med i det närmaste 73 %.
    Hur kommer framtiden att gestalta sig? Det är uppenbart att de åtgärder som hittills vidtagits för att ge HD en ställning av renodlad prejudikatinstans inte räckt till. Alltför mycket tid måste nu ägnas åt att hantera mål och ärenden som överhuvudtaget aldrig borde ha kommit under HD:s prövning. För den som tvingas syssla med HD:s statistik finns dock en liten ljusglimt i mörkret. För första gången sedan mitten på 70-talet visar siffrorna från 1983 en vikande måltillströmning till tingsrätterna och en något mattad ökning i hovrätterna. Huruvida detta är en bestående trend är naturligtvis för tidigt

 

att ännu säga. Den historiska utvecklingen pekar trots allt mot att det ännu är en bit kvar innan intentionerna bakom de nuvarande reglerna för fullföljd av talan till HD förverkligas.

Sven A. Leander