Svensk rättspraxis

 

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1980—1984.

 

Av justitierådet BERTIL BENGTSSON

 

Översikt av innehållet:
1. Förutsättningar för ansvar. 1.1. Principalansvar s. 653. 1.2. Bristfälliga anordningar s. 654. 1.3. Produktansvar s. 655. 1.4 Miljöfarlig verksamhet s. 657. 1.5. Djur s.657. 1.6. Sjöfarts. 657. 1.7. Järnvägstrafik s. 658. 1.8. Vägtrafik s. 658. Halka vid gångtrafik s. 659. 1.10. Va-lagen s. 659. 1.11. Arbetstagare och värnpliktiga s. 660. 1.13. Barn s. 661. 1.13. Psykiskt abnorma s. 662. 1.14. Myndighetsutövning s. 662. 1.15. Ren förmögenhetsskada i övrigt s. 666. 1.16. Skada i vissa kontraktsförhållanden s. 666.
2. Skadeståndet. 2.1. Kausalitet s. 667. 2.2. Medvållande s. 670. 2.3. Allmänna jämkningsregeln s. 672. 2.4. Personskada och psykiskt lidande s. 673. 2.5. Sakskada och ren förmögenhetsskada s. 674.

3. Övriga frågor. 3.1. Preskription s. 674. 3.2. Regressrätt s. 675. 3.3. Trygghetsförsäkring s. 675.

 

Under perioden har frågor om tillämpningen av de nya reglerna i 1972 års skadeståndslag (SkL) i ökad grad kommit upp i praxis, om också det alltjämt är tunt med prejudikat rörande de år 1975 tillkomna bestämmelserna om medvållande, jämkning och personskadeersättning. Inte heller 1975 års trafikskadelag (TL), som jag också behandlar i sammanhanget, har blivit aktuell så ofta i materialet. Några nya lagar av större intresse på området har inte tillkommit (frånsett järnvägstrafiklagen, som antogs först 1985); reformarbetet har tillfälligt avstannat. En ny miljöskadelag lär dock vara på väg.
    I översikten berörs också vissa rättsfall från 1979, som jag inte haft möjlighet att behandla tidigare, nämligen hovrättsfall som tagits upp i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling (FFR) i volymen 1979—80. FFR har för övrigt utkommit med sin sista årgång 1981 och har sedan ersatts av publikationen Rättsfall — Försäkring och skadestånd (RFS). Vidare tar jag upp skadeståndsfall från serien Rättsfall från hovrättterna (RH), vilka ofta återkommer i FFR och RFS.1
    Fast översikten närmast avser utomobligatoriskt skadestånd, har jag tagit med en del avgöranden av intresse om skada i avtalsförhållanden, främst om person- och sakskador (se 1.16).

 

1. Förutsättningar för ansvar.
    1.1. Principalansvar. Regeln om arbetsgivares ansvar för anställdas vållande i 3: 1 SkL är enligt 6: 4 samma lag tillämplig i en rad situationer, där visserligen inte något anställningsförhållande föreligger men skadevållaren utfört arbete under liknande omständigheter. I NJA 1981 s. 929 hade ägaren till en ridhäst hyrt en plats för hästen i ett stall, där hästarna brukade motioneras av hästintresserade flickor, som frivilligt hjälpte till i stallet och oftast skötte en speciell häst. När en annan skötarflicka än den vanliga på egen begäran fick göra en ridtur med hästen, orsakade denna skada på en bil. Ridningen ansågs

 

1 Närmast föregående översikt i SvJT 1982 s. 519 ff.

44—53-169 Svensk Juristtidning

 

654 Bertil Bengtssoninte som ett arbete för hästägarens räkning, varför 6:4 inte kunde tillämpas och därför inte heller hästägaren svarade enligt 3: 1. Bedömningen förefaller ganska naturlig; visserligen ger SkL:s motiv stöd för en ganska vidsträckt tillämpning av 6:4 (jfr NJA II 1972 s. 622 ff), men när den skadegörande verksamheten som i detta fall inte skett i svarandens intresse utan för skadevållarens eget nöje, finns det nog anledning att inskränka principalansvaret till fall där likheten med ett anställningsförhållande är påtaglig i övrigt.
    1.2. Bristfälliga anordningar. Som vanligt förekommer i materialet ett antal fall med det gemensamma draget, att svaranden påstås ha försummat vederbörliga åtgärder mot mera varaktiga risker härrörande från område eller lokal som han disponerar. De illustrerar alltså framför allt vållandebedömningen i olika lägen. Avvägningen mellan skaderisken och de olägenheter som kan vara förenade med skadehindrande åtgärder framgår på ett belysande sätt av NJA 1981 s. 683. På en gata i Sigtuna, som väsentligen var upplåten för gångtrafik, hade som följd av vägarbeten en trappsten utanför ett hus kommit att skjuta upp ett par cm ovanför vägbanan. En dam på väg in i huset snavade på trappstenen och skadade sig. Hon krävde skadestånd av det entreprenadföretag som skötte arbetena. HD ansåg att de risker för olycksfall som uppkommit inte var helt obetydliga och att företaget därför bort anbringa lämpliga varningsordningar. Det hade också satt upp lätta trafikkoner av plast påstället, men dessa hade tydligen tagits bort av obehöriga vid skadetillfället, då arbetet under några dagar varit avbrutet. Enligt HD berodde frågan, hur pass omfattande och vidlyftiga skadeförebyggande åtgärder som borde vidtas av den som framkallat faran, på en avvägning av å ena sidan skaderiskens art och omfattning, å andra sidan kostnader och andra olägenheter förbundna med olika tänkbara åtgärder; skaderisken fick värderas med hänsyn till både risken för att ett skadefall skulle inträffa och risken för möjliga skadeverkningar. Efter en längre diskussion fann HD att entreprenören inte haft fog att anse risken särskilt allvarlig och därför inte varit skyldig att vidta speciella, uppenbarligen tämligen tids- och arbetskrävande, åtgärder för att säkerställa att konerna stod kvar medan arbetet låg nere. Skadeståndstalan ogillades alltså i brist på vållande. — Rättsfallet kan kanske ses som ytterligare ett exempel på HD:s relativa mildhet i vållandebedömningen vid mera måttliga skaderisker (jfr SvJT 1982 s. 520 f); också andra domar, där HD varit återhållsam med att konstatera oaktsamhet i sådana situationer, skall nämnas i det följande. Man kan dock inte tala om någon genomgående tendens i denna riktning. I vissa senare domar förekommer för övrigt en ganska sträng bedömning av HD i andra sådana sammanhang (se särskilt NJA 1985 s. 269 och DT 30/1985). — Här kan vidare nämnas hovrättsfallet RH 1984: 22, också om gatuarbete; trots uppsatta varningsskyltar för vägarbete och gupp blev entreprenören skadeståndsskyldig på grund av otillräcklig utmärkning, när underredet på en personbil fastnade i ett uppskjutande brunnslock.
    En något återhållsam bedömning framträder också i NJA 1984 s. 323. Målet rörde skadeståndstalan mot Gotlands kommun av en person, som cyklat på en stig genom en öppning i Visby ringmur och inte i tid upptäckt att stigen övergick i en trappa: han cyklade omkull och skadades. Kommunen ansågs inte vållande till skadan, eftersom den skäligen inte bort räkna med att en cyklist skulle färdas på stigen som om det inte fanns någon risk för uppdykande hinder. — Fallet belyser sambandet mellan medvållande från den skadelidandes sida och vållande på svarandesidan vid skador av denna typ

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 655(jfr härom Agell, Samtycke och risktagande bl. a. s. 181 ff och Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, avsnitt 15). Ju obetänksammare den skadelidande uppträtt, desto mera oväntat brukar skadeförloppet te sig, och desto ursäktligare blir då en underlåtenhet att vidta särskilda åtgärder mot risken. Som HD framhöll i målet har 1975 års ändringar i SkL, där jämkning av skadestånd för personskada i princip inskränktes till fall av grovt medvållande, inte avsett att förändra själva vållandebedömningen. Här får man göra en liknande avvägning som skett i äldre rätt och som bl. a. NJA 1981 s. 683 illlustrerar. En väghållare eller annan innehavare av ett besökt område får väl i allmänhet räkna med att personer i olika åldrar och med varierande iakttagelseförmåga färdas eller håller till på området (jfr NJA 1979 s. 129), men när det gäller cyklister i en stad med Visbys särprägel har kommunen kanske rätt att vänta sig en särskild försiktighet.
    En annan typ av bristfälliga anordningar orsakade skadan i FFR 1979 s. 163, där en kvinna, som hjälpte sin pojkvän med målningsarbete på dennes sommarstuga, ramlade ned från en ställning, som synbarligen inte skulle ha varit acceptabel på en byggnadsarbetsplats. I det aktuella sammanhanget ansåg hovrätten däremot ställningen fullt godtagbar, och skadeståndstalan mot stugägaren ogillades. Att den skadade velat göra svaranden en tjänst har här inte tillmätts någon betydelse; det väsentliga torde varit, att sådana mera improviserade anordningar ter sig naturliga i privatlivets förhållanden och att man där inte kan begära samma omdöme och omsorg som i näringsverksamhet. (Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. 1985 s. 217 f och Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 253 f.)
    Ansvar, närmast för bristfälliga säkerhetsanordningar, vid idrott blev aktuellt i FFR 1981 s. 178. En åskådare vid en träningsmatch i ishockey skadades av en puck och krävde skadestånd av både arrangören och kommunen, som ägde planen; han åberopade dels vållande, dels garanti. Skadeståndstalan ogillades. Av intresse är att tingsrätten i sin av hovrätten fastställda dom synbarligen ansåg sådant garantiansvar i vissa fall åligga både arrangören och ägaren av idrottsplatsen, dock ej vid träningsmatcher som den aktuella. Frågan om strikt ansvar i sådana fall är dock tveksam (jfr NJA 1959 s. 280 och Bengtsson i Lakimies 1984 s. 998 f).
    Om ansvar för innehavare av riskabla lokaler var fråga i RFS 1982: 4 (en kommun, som trots halkningstillbud inte vidtagit åtgärder mot halka på klinkerplattor i en simhall, blev skadeståndsskyldig mot besökande) och RFS 1982: 23 (skadeståndstalan ogillad mot varuhus, sedan en kund skadats av den impulsstyrda dörren; dock närmast bevisfråga om skadeorsaken). Här kan också nämnas RFS 1983: 24, där en fastighetsägare i avsaknad av vållande inte ansågs ansvarig för att en gran på hans mark blåst ned och skadat en bil, uppställd på en parkeringsplats som han arrenderat ut. Om inverkan av kontraktsförhållandet synes inte ha varit tal. — Av visst intresse är också det straffrättsliga fallet NJA 1980 s. 454, där en fastighetsägare, som underlåtit att ordna ett säkert skydd över en vattenbrunn, frikändes från ansvar för vållande till att en sjuåring drunknat i brunnen. Det är dock inte alldeles säkert att en skadeståndstalan skulle ha ogillats; en missbedömning från ägarens sida har i varje fall konstaterats. Goda skäl kan tala för att bedöma straff- och skadeståndsfrågan olika i vissa sådana gränsfall. (Jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5uppl. 1972, s. 61 f och Conradi i SvJT 1984 s. 179.)
    1.3 Produktskador. Rättspraxis på detta område har under den aktuella

 

656 Bertil Bengtssonperioden präglats av väntan på lagstiftning i frågan. Produktansvarskommitténs förslag om strikt ansvar för tillverkare, importörer m. fl. vid personskada (SOU 1979: 79) har åtminstone tills vidare lagts på hyllan, i avvaktan på den europeiska utvecklingen. Konsumentköputredningen har fram till 1984 utrett frågan om produktansvar för sakskador; resultatet blev att säljaren föreslogs svara strikt för skada på konsumentens egendom, medan man skulle behålla ansvaret för vållande i utomobligatoriska förhållanden (se SOU 1984: 25).Utvecklingen har behandlats ingående av Bill Dufwa (Festskrift till Jan Hellner s. 191 ff) och i någon mån av mig (Lakimies 1984 s. 991 ff), och det finns inte anledning att här ta upp dessa problem mera än i korthet.
    HD:s inställning framträder särskilt i NJA 1982 s. 380 (om tillverkares ansvar för hönsfoder som medfört bismak på äggen) och NJA 1983 s. 118 (om en annan foderproducents ansvar för foder som orsakat botulinförgiftning hos en travhäst). Båda målen rörde — på det sätt talan kom att föras — främst frågan om strikt produktansvar utom kontrakt mot näringsidkare eller likställd, och i båda fallen ogillades skadeståndstalan under hänvisning bl. a. till pågående lagstiftningsarbete. Det framhölls dock att utvecklingen på personskadeområdet, som ju inte var aktuellt här, var på väg mot ett strikt ansvar — antingen man nu tänkte på 1979 års lagstiftning eller på ett sådant rättsfall som NJA 1977 s. 538 — och det är väl inte alldeles uteslutet att HD på vissa områden kan gå vidare i denna riktning t. o. m. under rådande ovisshet om lagstiftningsplanerna. I varje fall synes detta möjligt, när man kan anknyta till gällande oskrivna grundsatser om strikt ansvar för farlig verksamhet eller ett garantiliknande uttalande av svaranden, som vidarebefordrats till den skadelidande. (Vad HD i NJA 1983 s. 118 yttrade om garantiansvar torde inte ta sikte på denna möjlighet.) — Ytterligare är att märka uttalandena av minoriteten i NJA 1982 s. 421 ("Leo-målet", berört nedan under 2.1) angående läkemedelstillverkarens strikta ansvar för sina produkter; att någon sådan skadeståndsskyldighet inte ansågs föreligga kan dock ha berott på produktens särart, främst existensen av en speciell läkemedelsförsäkring som numera täckte sådana skador.
    Också NJA 1982 s. 386 rörde en sorts produktskada, här i kontraktsförhållande. En bilist använde vid tankning vatten i en utställd tvätthink för att rengöra vindrutor och lyktor; bilens lackering fick frätskador, tydligen eftersom någon okänd person hällt syra i vattnet. Skadeståndstalan mot bensinstationsföreståndaren ogillades. Någon garanti ansågs (föga överraskande) inte föreligga, och inte heller försummelse hos personalen, som saknade praktiska möjligheter att hålla fortlöpande uppsikt på stationsområdet. Att anta någon form av vållande från denna sida skulle ha varit klart orealistiskt. Det naturliga förfarandet var att ställa ut hinkar och låta bilisterna sköta tvättningen själva, i viss mån på egen risk. — Angående produktansvar i kontraktsförhållanden kan också nämnas hovrättsdomarna RH 159: 83 (RFS 1984: 33) och RH 112: 84, där talan ogillats mot säljare av giftigt höfoder, resp. leverantör av gjutgrus vilket skadat gjutformen. Strikt ansvar förelåg inte på någon grund. — Till motsatt resultat kom hovrätten i RFS 1984: 1, som angick skada på ett kornfält till följd av besprutning. Domstolen anknöt här till rättsfallet NJA 1968 s. 285, som rörde en liknande situation. I hovrättsfallet hade inte förekommit någon sådan rekommendation som i 1968 års fall ansågs medföra ett strikt garantiansvar; tydligen likställdes med en garanti att besprutaren enligt avtalet skulle välja besprutningsmedel. Bedömningen synes rimlig men

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 657innebär nog ett ytterligare steg mot en skärpning av produktansvaret i en sådan situation. — Se nu även HD:s dom DT 40/1985 (garantikonstruktion; jfr särskilt Dufwa, a. a. s. 194 ff med hänvisningar).
    Ett strikt ansvar för skadebringande fastighet påstods föreligga i FFR 1980 s. 117, där en kommun som markexploatör låtit en entreprenör uppföra hus på området, vilka blev felaktiga till följd av dålig grundläggning. Då entreprenören fått självständigt välja grundläggningssätt och utföra grundläggningen ansågs kommunen inte svara för skadan (tre olika motiveringar förekom i hovrätten). Att märka är att kommunen på vanligt sätt sålt själva marken, som i och för sig var lämpad för bebyggelsen, medan köparna avtalat med entreprenören om husbygget. Om några brister i själva byggnadskontrollen synes inte ha varit fråga (jfr här NJA 1984 s. 340, behandlat 1.14 nedan).
    1.4. Miljöfarlig verksamhet. Det enda refererade rättsfallet om miljöskyddslagens skadeståndsregler från perioden är NJA 1981 s. 622, som här skall behandlas under rubriken kausalitet (2.1). Målet gällde ansvar på grund av vållande hos en kommun. — I detta sammanhang kan nämnas NJA 1983 s. 317, där HD prövat frågan om straffansvar enligt naturvårdslagen och skadestånd på grund av påstådd nedskräpning med djurkadaver, utlagda i jaktvårdande syfte; åtalet och skadeståndstalan ogillades.
    1.5. Djur. Ansvar för skador orsakade av flertalet djur, bl. a. hästar, beror som bekant av vållande (här bortses då från vissa ålderdomliga regler i byggningsbalken, främst 22: 7). I NJA 1983 s. 232 hade ridhästar på bete brutit sig ut genom en inhägnad och orsakat en trafikolycka på allmän väg; skadeståndstalan ogillades, då stängslet var av normalt tillfredsställande slag och några särskilda förhållanden inte gett anledning att ställa upp speciella krav på dess konstruktion och beskaffenhet. Inte heller trafikrisken har alltså ansetts som skäl nog att sträcka kravet på aktsamhet utöver vad som stämde med det sedvanliga. Talan ogillades även i RFS 1982: 12, där en ryttare kastats av en lånad ridhäst på ett fält, varpå hästen rusat ut på en väg och ställt till en trafikolycka. Ryttaren ansågs inte ha varit oaktsam. Samma utgång blev det i RFS 1984: 31, där en annars lugn och foglig häst kommit loss och sprungit ut på vägen. — Ännu ett fall av kollision mellan bil och djur, NJA 1983 s. 606, berörs senare (i 2.1); målet gällde det strikta ansvaret enligt 1943 års lag om tillsyn över hundar.
    I RFS 1984: 5 ansågs en ägare av vildsvin skadeståndsskyldig på grund av vållande, sedan vildsvinen tagit sig ut ur en hägnad och med tiden åstadkommit skada på potatisodlingar i trakten. (Jfr om ansvarsfrågan även Conradi i SvJT 1983 s. 554 ff.) — Här kan också nämnas att samebys strikta ansvar för skada orsakad av ren enligt 90 § 1 st. rennäringslagen ansetts omfatta även skada på skogsplanteringar nedanför odlingsgränsen, uppkomna under tid då renskötsel inte fick bedrivas där (FFR 1981 s. 194 = RH 102: 81).
    1.6. Sjöfart. Det uppmärksammade "Tsesismålet" — NJA 1983 s. 3 — rörde åtskilliga skadeståndsrättsliga frågor av intresse. Målet gällde som bekant en grundstötning av ett ryskt tankfartyg på ett grund, som inte utmärkts på det svenska sjökortet. Svenska staten krävde ersättning av rederiet enligt 1973 års oljeskadelag för kostnader vid sanering av oljeskadorna, medan rederiet yrkade ersättning av staten för skador på fartyget m. m. Staten ansågs ensam vållande till grundstötningen på grund av försummelse vid sjömätning att rapportera existensen av grundet för rättelse av sjökortet och utprickning av grundet; detta ansågs som ett sådant fel av svensk myndighet vid "underhåll

 

658 Bertil Bengtssonav hjälpmedel för navigering" som enligt 3 § 2 st. 3 p. oljeskadelagen befriar rederiet från strikt ansvar för orsakade oljeskador. Vållandet medförde skyldighet för staten att utge ojämkat skadestånd enligt 3: 1 SkL; fel vid myndighetsutövning (vilket enligt 3: 3 SkL möjligen kunde ha lett till något mildare bedömning) ansågs inte föreligga, inte heller godtogs statens invändning att den överträdda handlingsnormen bara var en intern regel, som inte avsåg att skydda utomstående. — HD:s ståndpunkt i fråga om myndighetsutövning har ett principiellt intresse även när det gäller andra åtgärder som skall trygga trafiksäkerheten i olika sammanhang; oavsett om ett faktiskt monopol på åtgärderna föreligger för det allmänna, torde de bedömas enligt 3: 1. (Jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s. 151 ff.) Också HD:s diskussion av frågan om vållande förekommit vid lossning av fartyget förtjänar ett närmare studium. — Hovrätten, men inte HD, hade dessutom att ta ställning i frågan om ett strikt ansvar för rederiet enligt oljeskadelagen skulle jämkas på grund av statens medvållande. Härvid ansåg hovrätten, på goda grunder, att med hänsyn till oljeskaderiskens karaktär och grundsynen bakom oljeskadelagen försiktighet borde iakttas vid jämkningen; skadeståndet till staten nedsattes i enlighet härmed till 3/4 av skadan. (HD fann som sagt rederiet inte alls ansvarigt för skadorna.)
    1.7. Järnvägstrafik. I NJA 1981 s. 412 ansåg HD:s majoritet en skadad passagerare, som saknat giltig färdbiljett och av vissa skäl vägrat att betala till konduktören, inte som resande enligt 1976 års lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande, varför hon inte kunde åberopa det strikta ansvaret enligt lagen. Rättsfallet lär emellertid ha mist sin praktiska betydelse med den nya järnvägstrafiklagen (se prop. 1983/84: 117 s. 47 f, 120 f).
    1.8. Vägtrafik. Prejudikat från HD angående tillämpning av TL:s regler om trafikskadeersättning och skadestånd är alltjämt ganska fåtaliga. NJA 1981 s. 1237 rörde en kollision mellan en bilist, som skulle svänga till höger i en korsning, och en annan bilist, som kom från höger på den korsande vägen och skulle fortsätta rakt fram på denna; bilarnas färdvägar skulle alltså egentligen inte ha skurit varandra. Högerregeln ansågs ändå tillämplig, och den förre bilisten fick — trots att motparten inte hållit sig på sin väghalva — bära 1/3 av skadan. — NJA 1982 s. 12 handlade också om en bilist, som skulle svänga upp till höger på en annan, större väg; efter att vederbörligen ha stannat vid stoppskylt körde hon sakta in på den större vägen men blev då påkörd bakifrån av en annan bil, som kom från vänster på denna väg. Hon ansågs inte ha varit skyldig att hålla undan in på en busshållplats till höger om vägen för att ge den andra bilen rum för omkörning och inte heller annars ha varit vållande till sammanstötningen. Två skiljaktiga ledamöter fann henne däremot i så hög grad ha vållat kollisionen, närmast genom bristande uppmärksamhet, att hennes skadeståndstalan helt ogillades. — Från HD:s praxis kan vidare nämnas jämkningsfallen NJA 1981 s. 920 och NJA 1983 s. 522 (behandlade i 2.2 nedan). Se även om kollision med djur NJA 1981 s. 929 (1.1 ovan), NJA 1983 s. 232, RFS 1982: 12 och RFS 1984: 31 (1.5 ovan) samt NJA 1983 s. 606 (2.1 nedan).
    Också flera andra hovrättsdomar om vägtrafik förekommer från perioden. FFR 1979 s. 167 rörde en kollision med outrett händelseförlopp, där skadeståndstalan från ömse sidor ogillades; FFR 1981 s. 137 och 191 frågor om väjningsplikt vid infart på större väg; FFR 1980 s. 141, RFS 1982: 1 och RFS 1984: 14 högerregeln; RFS 1982: 19 omkörning av vänstersvängande bil; RFS

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 6591983: 7 (RH 83: 83) rondellkörning; RFS 1984: 35 omkörning av buss vid hållplats; RFS 1984: 18 uppställning i dimma på hal huvudled; RFS 1984: 19 dåligt förankrad timmerlast. — I FFR 1980 s. 137 har hovrätten bedömt det som skada i följd av biltrafik, att föraren fastnat i fläktremmen när han sökte fel i motorn.
    1.9. Halka vid gångtrafik. I RFS 1982: 26 ansågs en kommun ansvarig för en halkningsolycka, sedan man underlåtit sanda förlängningen av en gångbana över en garagenedfart och försummat att utmärka var gående i stället borde passera. — RFS 1984: 15 rörde ansvar för en kommun mot en besökare i kommunens skidsportanläggning, sedan han på morgonen halkat på en snötäckt iskulle vid ingången till en värmestuga. Halkningsrisken ansågs vara så stor att kommunen blev skadeståndsskyldig på grund av försummelse att när värmestugan öppnades avlägsna iskullen — en något sträng bedömning bl. a. med tanke på att besökare borde vara i viss mån beredda på sådana risker.
    1.10. Va-lagen. Lagstiftningen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har gett upphov till ett par skadeståndstvister av intresse. NJA 1983 s. 209 gällde tillämpning av den ganska oklara regeln i 29 § va-lagen att om huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre han skall bl. a. ersätta skadan. Frågan var om regeln kunde anses föreskriva ett ansvar oberoende av vållande för en fastighetsägare mot kommunen, när på grund av ett fel på ett oljeeldningsaggregat på fastigheten olja kommit ut i va-anläggningens spillvattennät och medfört saneringskostnader. Ett sådant ansvar ansåg majoriteten föreligga (utom vid force majeure eller jämförbara fall, något som inte var aktuellt i målet). Justitierådet Nordenson analyserade i en utförlig skiljaktighet bestämmelsens bakgrund och innebörd och kom fram till en restriktiv tolkning av regeln, som enligt hans mening inte omfattade ett sådant fall som målet rörde. Hans ståndpunkt synes ha goda rättspolitiska skäl för sig, men den har knappast något stöd i motiven. I alla händelser är det fråga om en ganska säregen regel, tillkommen utan att större hänsyn tagits till principer som annars gäller inom skadeståndsrätten. — Ansvaret ansågs inte täcka ersättning för sådana kostnader för oljesaneringen som avsåg administrativt arbete inom ramen för va-verkets vanliga organisation och inte motsvarades av några särskilda utgifter för kommunen; de kunde inte heller gottgöras som rättegångskostnad.
    Frågan om innebörden av samma paragraf i va-lagen kom också upp i NJA 1984 s. 721, där det avgörande var om en avloppsanläggning enligt 12 § samma lag tillgodosåg "skäliga anspråk på säkerhet" — närmast om den var underdimensionerad med tanke på möjligheter av stora regnmängder. Så ansågs inte ha varit fallet, varför skadeståndstalan ogillades. Av intresse är den vikt som HD tillmätte anvisningar utarbetade av Svenska vatten- och avloppsföreningen, där de flesta kommuner är medlemmar: inget hade förekommit som gav HD anledning ifrågasätta anvisningarnas lämplighet, och om en avloppslednings dimensioner stämde med vad anvisningarna angav skulle man synbarligen presumera att anläggningen tillgodosåg skäliga anspråk. Att en organisation som närmast företräder den skadeståndsskyldige partens intressen på detta vis skulle få ange vad som skäligen kan krävas av denna part stämmer mindre väl med vad som annars är vanligt på skadeståndsrättens område, frånsett kanske vid vissa fall av utpräglad myndighetsutövning (jfr Bengtsson, a. a. s. 229 ff, 357 ff). Förmodligen bör man inte läsa in något mera vittgående principiellt ställningstagande i HD:s resonemang. Rimligen får detta uppfat-

 

660 Bertil Bengtssontas så att den största sakkunskapen på området har ansetts förekomma hos huvudmannen för va-anläggningarna; men tyder något på att man på detta håll brustit i vederbörlig hänsyn till motstående intressen, får anvisningarnas ståndpunkt inte utan vidare betraktas som skälig. — Motsatt utgång blev det i RH 162: 83 (RFS 1984: 23) som gällde skada av liknande orsaker. Också FFR 1981 s. 140 rörde samma regler i va-lagen; här utdömdes halv ersättning (kausalitetsfråga).
    1.11. Arbetstagare och värnpliktiga. Regeln i 4: 1 SkL, att arbetstagare är skadeståndsskyldig bara i den mån "synnerliga skäl" föreligger, har under de 13 år den gällt inte belysts mycket i rättspraxis; de fall som förekommer har mestadels rört militärers ansvar i olika lägen. Vad angår värnpliktiga, som paragrafen också är tillämplig på (se 6: 4 SkL), framträder särskilda synpunkter främst i fråga om förkommen materiel (NJA II 1972 s. 728, 730). Viss ledning beträffande arbetstagares ansvar i allmänhet ger ett par HD-domar, NJA 1981 s. 302 I och II, båda om ansvar för anställda i försvaret sedan materiel kommit bort. Fall I gällde en fanjunkares ersättningsskyldighet för en bärbar radiostation, som kvarlämnats under två timmar i en vaktbil som han ställt på en parkeringsplats och glömt att låsa. Oaktsamheten med den dyrbara och stöldbegärliga egendomen ansågs anmärkningsvärd, och med hänsyn till att fanjunkaren vid tillfället tjänstgjorde som vaktchef med uppgift bl. a. att förhindra stölder förelåg enligt HD synnerliga skäl att ersätta hela värdet (2 200 kr). Motsatt utgång blev det i fall II, där en annan fanjunkare låtit sin vindrock, värd 163 kr., hänga på tork i ett olåst tjänsterum medan han var borta en vecka på semester; enligt meddelade föreskrifter skulle den ha förvarats i hemmet, men den var så våt att han inte ansåg sig böra ta med den hem. HD:s majoritet (4 mot 1) fann inte synnerliga skäl föreligga för skadeståndsskyldighet; omständigheterna betraktades tydligen som i viss mån ursäktliga. — Den olika bedömningen kan förklaras inte bara av radiostationens betydligt högre värde utan också av att den ansvarige i detta fall som vaktchef intog en särskild ställning (jfr 4: 1 SkL); vård av sådan personlig materiel som vindrocken åligger däremot varje militär. Radiostationsfallet visar i alla händelser att när det gäller anförtrodd egendom det inte alltid krävs någon särskilt allvarlig vårdslöshet för att ålägga arbetstagare ansvar, något som ofta lär vara fallet vid skada av annat slag (jfr NJA 1972 II s. 721, 730). Avgörandet kan jämföras med hovrättsfallet RFS 1984: 29, där en körkortslös värnpliktig i tjänsten utan lov tagit en terrängbil för en kort färd och av vårdslöshet skadat bilen. Hans handlande ansågs visserligen vara klandervärt men inte grunda skadeståndsansvar enligt 4: 1 SkL; bl. a. åberopades hans underordnade ställning, men också skadans art kan ha medverkat till den mildare bedömningen. (Jfr dock numera NJA 1985 s. 75 II, som visar att preventionsskäl även i denna situation ansetts väga tungt; här ålades den värnpliktige jämkat ansvar, fast han inte vållat skadan genom oaktsam körning. Se även NJA 1985 s. 75 I.)
    Om militärs ansvar för förkommen egendom var också fråga i FFR 1981 s. 210 (RH 195: 81). En värnpliktig sergeant, som i egenskap av kvartermästare anförtrotts vissa medel med redovisningsskyldighet, fick ca 5 400 kr stulna ur ett låst kassaskrin i en olåst skrivbordslåda i ett låst befälsrum. Fast han dömdes för tjänstefel på grund av oaktsamhet, ansågs inte heller här synnerliga skäl ha förekommit för skadeståndsansvar, bl. a. eftersom situationen måste ha tett sig i viss mån ovan och främmande för honom och oaktsamheten

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 661inte syntes bottna i medveten nonchalans. I detta fall har inte det stulnas värde blivit utslagsgivande. Med tanke på att vårdslösheten inte var särskilt allvarlig förefaller bedömningen rimlig. — På samma sätt såg hovrätten i RH 122: 82 på en kaptens oförmåga att vid sin pensionsavgång redovisa för en kikare, som förkommit; mot skadestånd åberopades bl. a. hans tjänstgöringsförhållanden under den aktuella tiden. RH 71: 84 (RFS 1984: 46) rörde bristande redovisning i ett privat anställningsförhållande. En bensinstationskassörska, dömd för trolöshet mot huvudman, ålades ojämkad ersättningsskyldighet med ca 32 000 kr., varvid åberopades bl. a. att uppsåtligt brott förelåg och beloppet var måttligt till storleken; inte heller ansågs arbetsgivaren medvållande genom underlåtenhet att söka begränsa skadan genom att ordna redovisningen på bättre sätt. Även om skadeståndet var betydligt svårare att klara av i detta fall, synes det stämma väl med motiven att döma ut full ersättning.
    1.12. Barn. Skada som orsakats av barn förekommer numera mindre ofta i rättsfallssamlingarna, efter den förenkling 1972 års lagstiftning inneburit i fråga om deras skadeståndsansvar (jfr SvJT 1982 s. 525). NJA 1980 s. 670 gällde ansvar för barnet självt. En 14-årig elev i en skola, där det för tillfället var populärt att skjuta olika föremål med gummiband, tog med märlor till skolan — enligt egen uppgift för att försvara sig mot beskjutning — och gav sedan sådana bl. a. till en jämnårig kamrat; denne råkade skjuta en flicka i ögat med en märla. 14-åringen ansågs skadeståndsskyldig, då han måste ha insett faran med märlorna och genom att sprida dessa till andra elever av ovarsamhet medverkat till skadan. Även om pojken hade ansvarsförsäkring, kan bedömningen förefalla sträng, med hänsyn till att han endast indirekt förorsakat skadan. Risken måste dock ha stått klar för en fjortonåring. — Målet rörde tillämpning av den äldre regeln i 6: 6 SL, vilket dock knappast spelat en roll för utgången.
    När inte barnet har någon ansvarsförsäkring är det närliggande att försöka få ut skadestånd av någon som försummat tillsyn över barnet. En sådan talan fördes mot en kommun i NJA 1984 s. 764. En sjuårig pojke, som vistades i ett kommunalt fritidshem efter skoldagens slut, stack under lek ett stämjärn el. likn. genom ett hål i en dörr, med påföljd att en jämnårig pojke, som samtidigt från andra sidan tittade in i hålet, skadades i ögat. Verktyget hade tagits från ett skåp med snickarverktyg, som barnen fick förfoga över i ett annat rum. Från den skadades sida påstods att personalen brustit i uppsikt. HD:s majoritet — tre justitieråd — framhöll bl. a. att det måste anses värdefullt att barn i sjuårsåldern får handskas med riktiga redskap men att i detta fall tillsynen varit otillräcklig med tanke på att verktygen varit mer eller mindre lättåtkomliga; kommunen blev alltså skadeståndsskyldig. Bedömningen kan synas naturlig, med tanke på att det onekligen var en riskabel ordning att låta så pass små barn alls få använda dessa verktyg. Tydligen måste en sådan risk kompenseras med att antingen de farliga verktygen bara utlämnas i direkt anslutning till slöjdarbete eller också uppsikten är mera kontinuerlig. Två ledamöter fann dock inte någon oaktsamhet ha förekommit från kommunens sida. — Ett något liknande hovrättsfall är FFR 1979 s. 154, där en 14-åring skadats genom att han mot uttryckligt förbud använde en rikthyvel under skolslöjd. Läraren ansågs ha brustit i uppsikt genom att lämna maskinen innan den stannat, och kommunen fick betala fullt skadestånd. Med hänsyn till den skadades ålder bedömdes hans vårdslöshet inte som grov. Frågan är

 

662 Bertil Bengtssondock om sådan vårdslöshet skulle ha konstaterats ens om han varit äldre; begreppet lär tolkas mycket restriktivt när det är fråga om jämkning på grund av medvållande till personskada (jfr 2.2 nedan och Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 79 f).
    1.13. Psykiskt abnorma. I RFS 1982: 7 hade en psykiskt abnorm man tillgripit en terrängbil tillhörig staten och skadat bilen m. m. genom att i alkoholpåverkat tillstånd köra igenom en grind. Hovrätten utdömde fullt skadestånd, ca 115 000 kr, då det saknades stöd för att jämka skadeståndet enligt 6: 2 SkL bl. a. var det inte oskäligt att mannen fick avstå från en fritidsfastighet, taxerad till ca 90 000 kr, för att betala skadeståndet — och det varken med hänsyn till hans anpassning i samhället eller av annan anledning fanns skäl till jämkning enligt 2: 3 SkL. — Mot motiveringen kan invändas att alla de förhållanden som hovrätten tog upp borde ha bedömts enligt 2: 3, som är den gynnsammaste regeln för den ansvarige; 6: 2 skall tillgripas först när alla andra jämkningsvägar visat sig oframkomliga (jfr Bengtsson, a. a. s. 239). Genom att skäligheten delvis prövats enligt 6: 2 i stället för 2: 3 framstår bedömningen som ganska sträng, något som dock kan sammanhänga med att skadegörarens psykiska tillstånd inte i så hög grad avvikit från det normala. — Fullt skadestånd utdömdes också i RFS 1982: 9, där ett skadeståndsansvar för en sinnessjuk person på ca 27 000 kr. inte betraktades som oskäligt vid uppsåtlig skadegörelse på en bensinstation.
    1.14. Myndighetsutövning. Prejudikat angående de år 1972 tillkomna reglerna om ansvar för det allmänna på grund av fel och försummelser vid myndighetsutövning börjar nu bli något vanligare, men alltjämt är rättsläget mycket osäkert i många situationer av detta slag. Främst för att minska de ekonomiska verkningar som reformen befarades medföra togs en rad regler om begränsning av ansvaret in i 3 kap. SkL; till en del har de framstått som onödigt långtgående också om man ser till detta syfte. Det gäller dock inte i så hög grad 3: 3 SkL ("standardregeln"), som kan sägas gå ut på att inskärpa vikten av en realistisk bedömning av statens och kommunernas möjligheter att bedriva en helt felfri verksamhet — fullständig perfektion kan inte begäras på något håll, men kraven varierar beroende på verksamhetens art. Förnuftigt tolkad bör denna regel inte leda till några orimliga resultat från den enskildes synpunkt. Nackdelen är snarare att den utgör en ganska oklar och svårtillämpad påbyggnad på culparegeln.
    En situation, där den ansvarslindring standardregeln innebär har fått betydelse, är när en skaderisk kan förebyggas inte bara från det allmännas sida utan också av någon enskild; ett typiskt fall är offentlig kontroll av privat verksamhet. Här har SkL:s regler blivit aktuella särskilt i fråga om den kommunala byggnadskontrollen. Det lär inte vara ovanligt med skadeståndskrav på grund av påstådda försummelser av byggnadsnämnder som skulle ha lett till skador på byggnader eller annan förlust för den enskilde. I NJA 1984 s. 340 har HD avgjort tre fall som ganska väl torde belysa de avvägningar som här blir aktuella. En väsentlig synpunkt har varit att meningen med byggnadskontrollen inte är att flytta över på kommunen den byggandes ansvar för att arbetet utförs med omdöme och sakkunskap. Det är han som i första hand svarar för att det sker på ett fackmässigt sätt, som inte kan ge upphov till skador ens på sikt. Ett ansvar för kommunen kommer enligt HD i fråga främst när dess myndigheter av ena eller andra orsaken har klart bättre möjligheter än den byggande att inse skaderisken och bedöma vilka åtgärder som lämpli-

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 663gen bör vidtas mot denna, och härvid får man också ta hänsyn till den byggandes kvalifikationer. Vid påtagliga skaderisker har dock byggnadsnämnden ansetts under alla förhållanden vara skyldig att se till att skadeförebyggande åtgärder blir vidtagna. Det ansvar för sakskador som kommunen sålunda kan ha gäller i princip både mot den som meddelats byggnadslov och mot senare ägare av fastigheten. HD lämnade öppet hur man här får se på ren förmögenhetsskada (1: 2 SkL), t. ex. om en köpare på grund av bristande kontroll får ett hus som är mindre värt än han haft anledning räkna med vid köpet; enligt motiven skulle detta intresse inte skyddas av reglerna om kontrollverksamheten (se prop. 1972: 5 s. 521; jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s. 386). — I fall I (från Trosa) ansåg HD i enlighet med det sagda enhälligt kommunen ansvarig för sättningsskador; bl. a. var skaderisken påtaglig, och kommunen hade känt till att den byggande saknade behövlig erfarenhet och sakkunskap. I fall II (från Österåker) ogillade däremot HD enhälligt skadeståndstalan med beaktande också av standardregeln — här var skaderisken mindre framträdande och den ansvarige byggnadsledaren mera förtroendegivande. I fall III (från Skövde), det mest tveksamma, fann HD med 3 röster mot 2 kommunen ansvarig för bristande kontroll av grundvattenförhållandena, vilken lett till översvämningsskador i en källare. Även här var skaderisken påtaglig, och kommunen hade särskilda möjligheter att överblicka den. — Bedömningen i dessa avgöranden stämmer väl med det tidigare hovrättsfallet FFR 1979 s. 174 (SvJT 1979 rf s. 8), där byggnadsnämnden meddelat byggnadslov utan viss undersökning av väggarnas bärighet, något som inte ansågs försumligt; skadeståndstalan mot kommunen ogillades. (Jfr också det senare avgörandet NJA 1985 s. 324.)
    Resonemanget i 1984 års fall torde få betydelse också vid annan kontroll av näringsverksamhet, när företagaren framstår som fullt sakkunnig på området. Primärt ligger ansvaret på honom, och det allmänna svarar för brister i kontrollen bara när skaderisken av något skäl ter sig särskilt framträdande. Som exempel på en sådan ansvarsfördelning torde man kunna nämna skada genom läkemedel, miljöfarliga produkter eller miljöfarlig verksamhet av annat slag.
    I ett av målen i NJA 1984 s. 340 (III) påstods planläggningsfel ha förekommit från kommunens sida även under tiden innan SkL trätt i kraft. I varje fall vid skada av det aktuella slaget, som inte direkt orsakats genom fysiskt handlande, ansågs något ansvar för felaktig myndighetsutövning inte ha gällt vid denna tid. HD undvek att ta ställning till vissa något diskutabla uttalanden i SkL:s motiv om ett redan föreliggande ansvar för det allmänna vid andra skadetyper (prop. 1972: 5 s. 308 f, 314, 366; jfr NJA 1971 s. 560).
    Också vägrat byggnadslov kan medföra skadeståndsansvar för kommunen, om beslutet är klart felaktigt. Ett exempel härpå är RFS 1983: 26 (RH 10: 83),där byggnadsnämnden avslagit en ansökan på den grund att skyddsrumsfrågan inte var löst — en bedömning som stred mot tydlig författningstext. Kommunen ansågs skadeståndsskyldig, varvid hovrätten betonade att byggnadsnämnden på ett avgörande sätt ingriper i enskildas rätt att förfoga över deras egendom och att höga krav måste ställas på att verksamheten bedrivs med omsorg och skicklighet. Jag vill gärna instämma i dessa uttalanden; det är fråga om en bedömning av annat slag än när standardregeln tillämpas ifråga om otillräcklig byggnadskontroll. Tydligen fann hovrätten (med rätta) inte några sådana ursäktande omständigheter ha förelegat som i det delvis liknande fallet NJA 1979 s. 180 (jfr härom SvJT 1982 s. 528).

 

664 Bertil Bengtsson    På ett annat område har man visat en viss tolerans mot ett uppträdande från kommunens sida, vilket den enskilde lätt kunnat uppfatta som oginhet. I FFR 1981 s. 197 (RH 27: 82) hade en bortforsling av en felparkerad bil trots ägarens begäran inte avbrutits förrän på gatukontorets uppställningsplats, där ägaren fick lösa ut bilen. Kommunen ansågs inte ansvarig, eftersom det inte styrkts att trafikförhållandena medgav att flyttningen kunde begränsas. Resonemanget stämmer kanske med den tanken bakom standardregeln, att man skall visa förståelse för myndigheternas praktiska svårigheter att handla i de enskildas intresse. Frågan är om lagstiftaren menat att förståelsen skulle vara fullt så stor. Tyngden av kommunens invändningar är dock något svårbedömd. (Jfr även NJA 1980 s. 676, där standardregeln inte var aktuell.)
    Den ofta besvärliga frågan, om en handlingsnorm som åsidosatts avsett att skydda just den skadelidandes intresse, blir typiskt sett aktuell främst vid felaktig myndighetsutövning, där de regler som överträtts kan ha mycket varierande syften. (Jfr om ett annat fall SvJT 1982 s. 531 f). Som nämnt har både NJA 1983 s. 3 (Tsesismålet, behandlat under 1.6) och NJA 1984 s. 340 (såvitt angår husägares talerätt) berört problemet, om en skadelidande på sådan grund kunde anses stå utanför den ersättningsberättigade kretsen. I särskild grad ställdes det emellertid på sin spets i NJA 1982 s. 307, där skadan vållats genom att myndigheten visat den enskilde alltför stor välvilja. Patent- och registreringsverket hade, i strid med firmalagen och lagen om bankrörelse, på ansökan inregistrerat en firma för ett mäklarföretag vilken innhöll ordet "bank"; sedan företaget av marknadsdomstolen förbjudits använda firman och därigenom dragit på sig betydande kostnader, krävde företaget staten på ersättning. Från statens sida invändes bara att det skadade intresset inte skyddades av de normer verket överträtt — meningen skulle endast vara att skydda allmänheten från att bli vilseledd av firman, medan den som fått sin ansökan beviljad inte hörde till den krets som kunde begära skadestånd. HD fann emellertid liksom hovrätten att verkets prövning också måste gå ut på att sökanden genom registreringen skulle tillförsäkras en rätt som inte med fog kunde angripas, och biföll talan. — Det är naturligt om man på statens sida reagerat mot att full ersättning av allmänna medel skulle utgå till den som själv begått ett avgörande misstag; men jag undrar om inte en bättre möjlighet hade varit att åberopa medvållanderegler. I den aktuella situationen torde en sökande, typiskt sett, i varje fall ha bort inse att ansökningen var oriktig, inte minst med tanke på att ansökan gjorts av ett affärsföretag. Av någon orsak gick staten emellertid inte på den linjen, kanske för att få fram ett prejudikat om den andra frågan.
    NJA 1984 s. 207 ger ett exempel på att HD försökt minska de obilliga verkningar som de nyss omtalade, begränsande reglerna i 3 kap. SkL medfört. Det gällde här bestämmelsen i 3: 7 SkL om att skadeståndstalan enligt 3: 2 inte får föras bl. a. med anledning av regeringsbeslut eller beslut som fullföljts till regeringen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Regeln är emellertid mindre grundad på statsfinansiella än på statsrättsliga skäl. Den kan sägas vara berättigad i sådana fall där ett regeringsbeslut, som påstås vara felaktigt, är politiskt präglat — då kommer i stället regeringens konstitutionella ansvar in, och det har också ansetts svårt att göra en juridisk vållandebedömning vid sådana beslut. Till detta har kommit att möjligheten att processa på grund av påstådda misstag eller övergrepp av regeringen skulle kunna utnyttjas i ovidkommande syfte — t. ex. för att skaffa publicitet åt dess kritiker inför ett

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 665stundande val. (Jfr om det sagda prop. 1972: 5 s. 336 ff.) Flertalet regeringsbeslut kan emellertid knappast sägas vara av politisk natur, och frågan är om inte lagstiftaren trots dessa betänkligheter borde ha kunnat acceptera en talerätt också vid sådana beslut, liksom t. ex. i Danmark och Norge, i hopp om att domstolarna skulle hantera skadeståndsreglerna på ett omdömesgillt sätt och allmänheten skulle genomskåda ett processande i propagandasyfte. I varje fall kan bestämmelsen i 3: 7 SkL, tolkad efter bokstaven, lätt leda till stötande resultat.
    Regelns avigsidor framträdde klart i det aktuella målet. En universitetsstuderande, som på grund av vissa felaktigheter i ett lottningsförfarande inte antagits till psykologutbildning, överklagade antagningsbeslutet upp till regeringen; denna lämnade besvären utan bifall, tydligen inte därför att antagningsbeslutet var riktigt utan därför att det nu var för sent att riva upp beslutet och efter en termins studier utesluta vissa andra studenter från kursen. HD antog — utan nämnvärt stöd i motiven — att det inte kunnat vara avsikten med bestämmelsen att den som på detta vis fört besvärstalan mot ett felaktigt beslut upp till högsta instans skulle bli sämre ställd än den som låtit sig nöja med beslutet i fråga: i detta senare fall utgör ju inte 3: 7 hinder för skadeståndstalan (medan däremot skadeståndet kan tänkas bli nedsatt enligt den s.k. passivitetsregeln i 3: 4). Skadeståndstalan tilläts alltså. Tanken lär ha varit, att i den mån stadgandet i 3: 7 avsåg att värna om regeringens auktoritet denna inte sattes på spel i ett läge där regeringen i själva verket inte godtagit det oriktiga beslutet. I denna situation har alltså HD tolkat regeln om rättegångshinder restriktivt, närmast i strid med ordalagen, för att tillgodose den enskildes behov av rättsskydd. (Jfr det särskilda yttrandet.) — På motsvarande sätt såg HD på möjligheten att föra skadeståndstalan, när en annan skadelidande i målet, som också klagat över antagningsbeslutet, fått sina besvär avvisade på formell grund — de hade inkommit efter besvärstidens utgång. Här hade emellertid bedömningen direkt stöd i motiven (prop. 1972: 5 s. 544).
    Man kan undra, om HD är beredd att inskränka räckvidden av 3: 7 SkL också i andra fall, där starka rättskyddsintressen talar för detta. Ett exempel är när HD eller regeringsrätten vägrar prövningstillstånd utan att ett fel i underinstansernas bedömning upptäckts — det kanske inte alls förts på tal vare sig i högsta instans eller tidigare. Att rättegångshinder här föreligger iprincip, om någon vill föra skadeståndstalan, antyds i lagtexten och framgår av motiven (prop. 1972: 5 s. 542 f). Också en sådan regel kan emellertid tänkas leda till klart stötande resultat, särskilt ifall grund för resning inte föreligger. Situationen har såvitt känt ännu inte blivit aktuell. — Förbudet att föra talan i anledning av HD:s och regeringsrättens beslut grundar sig emellertid inte på konstitutionella skäl eller på något behov av att uppehålla domstolarnas auktoritet utan beror närmast på praktiska överväganden (jfr prop. 1972: 5 s. 348 ff). Det är därför inte lätt att föra motsvarande resonemang som i NJA 1984 s. 207. Kanske kan man hoppas på att i alla händelser justitiekanslern — den skadereglerande myndigheten — intar en generös hållning, när goda skäl finns för en skadelidandes anspråk men process inte är tillåten på grund av 3: 7 SkL.
    Som framhölls i det särskilda yttrandet innebar inte HD:s avgörande att man tog ställning till frågan om det felaktiga antagningsbeslutet kunde medföra skadeståndsansvar. (Jfr det senare fallet NJA 1985 s. 360, där det dock

 

666 Bertil Bengtssongällde en friare meritvärdering i ett tillsättningsärende; då krävs det tydligen åtskilligt för att enligt 3: 3 skadestånd skall utgå.)
    1.15. Ren förmögenhetsskada i övrigt. Den allmänna principen, att - frånsett vid myndighetsutövning — ansvar för ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden bara föreligger vid brottslig gärning (2: 4 och 3: 1 SkL) kan som bekant uppmjukas bl.a. i vissa kontraktsliknande förhållanden (jfr Hellner, Skadeståndsrätt s. 61 ff). Ett exempel ger vissa associationsrättsliga mellanhavanden. NJA 1982 s. 330 gällde en tvist om ett aktiebolag, som skulle inlösa vissa minoritetsaktier i sitt dotterbolag, svarade för ren förmögenhetsskada tillfogad minoritetsaktieägare genom ett felaktigt besked. HD ansåg frågan ha sådant prejudikatintresse att hovrätten bort meddela prövningstillstånd enligt lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden. I RH 28: 84 biföll sedan hovrätten skadeståndstalan, enligt grunderna för 15 kap. 1 § aktiebolagslagen; att döma av rubriken till rättsfallet har ett kvasikontraktuellt förhållande ansetts föreligga mellan aktieägarna, tydligen genom att det inlösande bolaget åtagit sig viss underrättelseskyldighet som ålåg dotterbolaget. I vad mån liknande principer kan tillämpas i andra mellanhavanden mellan aktieägare är väl mer oklart. (Jfr SvJT 1982 s. 529.) Se även NJA 1980 s. 383 (behandlat av Hellner a. st.).
    1.16. Skada i vissa kontraktsförhållanden. En del avgöranden, där utgången klart präglas av ett föreliggande avtalsförhållande, skall här bara omtalas i korthet. NJA 1983 s. 617 och NJA 1983 s. 701 är två intressanta avgöranden om ansvar för omhändertagen egendom — en travhäst i en tränares vård resp. ytterkläder förvarade i en restauranglokal. Skadeståndstalan ogillades i det förra fallet och bifölls i det senare, på grund av styrkt vållande (i motsats till i det liknande fallet RH 32: 82, om församlings ansvar för en päls upphängd i församlingslokalen). RFS 1982: 16 rörde lån av en stuga för övernattning; samma presumtionsansvar, m.a.o. exculpationsskyldighet för innehavaren, har ansetts gälla som vid lån av lös egendom (jfr om frågan Bengtsson, Nyttjanderätt till fast egendom, 2 uppl. 1976, s. 142 ff). I RH83: 84 undgick en verkstad, som förvarade en bil i samband med reparation, att svara för frysskador i motorn, eftersom ägaren underlåtit upplysa om att kylarvätskan inte var frostbeständig. — Om ansvar för vållande av juridiskt ombud (förbundsjurist) var fråga i NJA 1981 s. 1091, där det ansågs som oaktsamt att han i ett något oklart rättsläge underlåtit att framställa ett yrkande, som hade visst stöd av lagmotiv och litteratur och enligt senare HD-domar visade sig stämma med gällande rätt. Fallet berörs också på tal om kausalitet (2.1 nedan). — En advokat ansågs i RH 21: 82 skadeståndsskyldig mot sin klient för en rättslig felbedömning och för att han i ett sent skede, strax innan en frist att väcka talan utgick, avsagt sig uppdraget. — I RFS 1982: 24 fritogs en bank från ansvar för visst förlustbringande dröjsmål att söka lagfart på en utländsk medborgares vägnar (en ganska mild bedömning). Om fastighetsmäklarens ansvar mot uppdragsgivarens motpart handlar RH 156: 81 (se nu 14 § i 1984 års lag om fastighetsmäklare). Bland kontraktsfallen kan slutligen nämnas RH 114: 82, där en hyresvärd ålades presumtionsansvar enligt 12: 11 och 12: 16 JB för vattenskada på en hyresgästs egendom, samt RFS 1984: 26, där en målerifirma på grund av presumtionsansvar fick byta ut låsen i en större hyresfastighet, sedan omhändertagna huvudnycklar förkommit.

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 6672. Skadeståndet
2.1 Kausalitet. Under den period som behandlades i föregående översikt förekom ett principiellt viktigt avgörande om beviskravet för orsakssammanhang, NJA 1977 s. 176, där detta krav lindrades i ett mål om trafikolycka genom påstådd bristfällig väghållning. (Se SvJT 1982 s. 530.) HD har nu fortsatt på denna väg i ett par andra situationer. NJA 1981 s. 622 gällde ett fall av miljöskada. Regnbågsforeller i en fiskodlingsanstalt hade dött i stort antal, vilket enligt ägaren berott på giftiga utsläpp från en kommuns dagvattenanläggning; denna mynnade i en sjö med utlopp i den å varifrån fiskodlaren tog vatten till sina dammar. Ägaren yrkade ersättning av kommunen, som bestred orsakssammanhang. HD utalade i viss anslutning till 1977 års fall, att i en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan parterna, det får anses tillräckligt för att man skall godta en skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet; just när det gällde så svåröverskådliga och komplicerade skadeförlopp som förgiftningar genom miljögifter och liknande tedde sig en sådan lindring av beviskravet särskilt motiverad. Enligt detta resonemang fann HD tillräcklig bevisning föreligga om orsakssammanhang mellan utsläppet och fiskdöden.2 En medverkandeåtgärd av den industri, varifrån miljögiftet härrört, kunde enligt HD inte anses som en så säregen och oförutsedd händelse att kommunen kunde undgå att svara för dess följder — adekvans konstaterades alltså. Kommunen blev ansvarig på grund av vållande till skadan.
    Nästa — och hittills sista — prejudikat i denna serie är NJA 1982 s. 421, där patienter yrkade skadestånd av ett läkemedelsföretag (Leo) på grund av att de skadats av kontrastmedel använt vid röntgenundersökning. Det påstods alltså föreligga en läkemedelsskada, vilken uppkommit innan läkemedelsförsäkringen började gälla i juli 1978 och följaktligen endast kunde grunda vanliga skadeståndskrav. Avgörande blev i målet den ytterligt komplicerade frågan, om orsakssammanhang förelåg mellan kontrastmedlet och skadorna. Här anknöt HD till samma formulering av beviskravet som i fråga om miljöskadorna i NJA 1981 s. 622, varvid som ytterligare motivering anfördes att det var angeläget att beviskravet inte sattes så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blev illusorisk. Majoriteten — fyra justitieråd — fann emellertid att de skadelidande inte lyckats uppfylla ens detta lindrade beviskrav och ogillade skadeståndstalan. Man kan med hänsyn härtill fråga, hur pass långt bevislindringen egentligen ansetts gå — "sannolikt" är ju ett tänjbart begrepp, och när HD använt uttrycket kan detta uppfattas på olika sätt. (Jfr Dufwas kritik av bedömningen i Läkartidningen 1983 s. 4381 ff.) En minoritet av två ledamöter kom till motsatt resultat i kausalitetsfrågan, varvid dessa — under hänvisning även till vissa andra HD-fall än de nämnda — tycks ha tillämpat en bevisregel som var ännu något förmånligare för de skadelidande. Även minoriteten ogillade emellertid patienternas yrkande i brist på styrkt vållande från Leos sida.

 

2 Att — som minoriteten påpekade i NJA 1982 s. 421 — man härvid använde sig av något andra ordalag än när den allmänna principen fastslogs lär inte ha inneburit någon ytterligare lindring i beviskravet. 

668 Bertil Bengtsson    Man kan i alla händelser konstatera att en lindring i kravet på orsaksbevisning gäller i fråga om vissa svåröverskådliga och komplicerade skadeförlopp. Vilka situationer som här blir aktuella är ganska ovisst; utom miljöskador, sannolikt framför allt av smygande, småningom inträdande slag, kan nämnas produktskador av liknande typ, t. ex. genom inverkan av kemiska medel, och troligen vissa förgiftningar i arbetet (där dock arbetsskadeförsäkringen och trygghetsförsäkringen numera i regel svarar för kompensationen till arbetstagaren). Det är inte heller så lätt att ange vad bevisregeln närmare går ut på, även om den formuleras som i 1981 och 1982 års rättsfall. Att jämföra bevisprövningen i olika mål av denna invecklade typ är inte så givande, och man har knappast fog för att påstå att en annan princip skulle ha använts i Leomålet än i de föregående avgörandena — något som för övrigt är mindre troligt bl. a. med tanke på att starkare sociala skäl torde ha talat för skadestånd i detta personskadefall än i målet om fiskdöden från 1981. (Jfr om dessa frågor även SOU 1983: 7 s. 70 ff med hänvisningar och Dufwa i Festskrift till Jan Hellner s. 222 ff.) — Liknande synpunkter torde f. ö. ha legat bakom den generösa bevisvärderingen i RFS 1984:5 (se 1.5 ovan).
    Frågor om adekvat kausalitet har uppkommit i flera fall under perioden. Adekvanskravet kan som bekant beskrivas på flera olika sätt, fast i de allra flesta skadeståndstvister dess närmare innebörd inte har någon avgörande betydelse för utgången. En skillnad av viss praktisk vikt är dock, om det avgörande skall anses vara en subjektiv bedömning — frågan blir alltså vad skadegöraren haft anledning att ta i beräkning — eller mera objektiva kriterier, som om följden varit "typisk", "legat i farans riktning" el. likn. (Jfr Hellner, a.a. s. 165 ff med hänvisningar, Peczenik, Causes and damages, 1979, kap. 6—8 och senast Conradi i SvJT 1984 s. 177 ff.) Vilket resonemang som stämmer bäst med gällande rätt är inte alldeles klart. Det är möjligt att detta i viss mån beror på skadetypen, och vidare kan tillkomsten av den allmänna jämkningsregeln i 6: 2 SkL (se 2.3 nedan) ha i någon mån ändrat läget: man har numera möjlighet att komma till rätta med alltför betungande skadeståndsskyldighet som beror på en liberal adekvansbedömning (jfr Conradi, a.s. s. 182).
    NJA 1982 s. 106 rör omfattningen av trafikskadeersättning vid personskada. En turkisk kvinna, som trafikskadats under det att hon var tjänstledig från statstjänst i hemlandet och studerade i Sverige med behållen lön, kunde på grund av skadan inte återinträda i arbetet vid tjänstledighetens slut och var därför enligt avtal med turkiska staten skyldig återbetala lön som hon uppburit under ledigheten. Frågan var om även denna förtjänst skulle ersättas. HD framhöll att det inte kunde anses som en opåräknelig följd av en personskada att den skadelidande inte kunde fullgöra tidigare åtaganden och därför blev betalningsskyldig mot annan; att betalningsskyldigheten i detta fall kunde te sig främmande för svensk rättsuppfattning var inte tillräcklig anledning till att trafikförsäkringen skulle undgå ersättningsskyldighet. Man kan fråga om samma generositet skulle ha förekommit vid exempelvis vanligt skadestånd för egendomsskada, om egendomens ägare råkat ut för säregna ersättningskrav till följd av skadan. (Jfr om liknande frågor Hellner, Skadeståndsrätt s. 170 ff, Peczenik, a.a. s. 256 ff, 266 f.) — Som jämförelse kan nämnas RFS 1982: 2 (RH 19: 82), som rörde stilleståndsersättning. Stilleståndstiden hade förlängts på grund av vissa villkor för vagnskadegarantin (en ersättningsbil hade återtagits av garantigivaren på grund av misstanke

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 669om rattonykterhet); detta förhållande ansågs inte trafikförsäkringen böra svara för.
    Om samband mellan en misshandel, som bedömts som ringa (slag med en vidja), och vissa psykiska besvär var fråga i FFR 1981 s. 164. Både hovrättens majoritet, som utdömde skadestånd, och dess minoritet fann det avgörande vara om skadegöraren kunnat förutse, resp. haft rimlig anledning räkna med, att beteendet också kunde orsaka psykisk skada — alltså till synes en subjektiv adekvansbedömning. Ett sådant resonemang kan ha verkat naturligt i ett brottmål av denna typ. Man kan dock undra, om inte just vid uppsåtlig misshandel den skyldige rimligen bör bära risken för någorlunda typiska följder oavsett hans personliga möjligheter att förutse dessa. (Jfr Hellner, a.a.s. 170.)
    Även frågor om avbrott i kausaliteten genom handlingar av tredje man ses ofta som adekvansfrågor. Ett exempel på denna situation ger NJA 1983 s. 419. Skadeståndstalan fördes här mot en person, som gjort sig skyldig till häleribrott beträffande ett parti tofflor. Sedan åklagaren felaktigt hävt beslag på tofflorna, blev dessa utmätta och såldes exekutivt, varför ägaren inte kunde återfå dem. Ägaren krävde den tilltalade på skadestånd för toffelpartiets värde. Den omständigheten, att tofflorna skulle ha återställts om inte beslaget hävts, ansågs inte innebära att ägarens skada ej skulle anses föranledd av den tilltalades förfarande, och fullt skadestånd utdömdes. Bedömningen synes naturlig; sådana felaktiga handlingar av tredje män torde bara anses avbryta adekvansen när de är helt oväntade och säregna (jfr Hellner, Skadeståndsrätts. 169; Peczenik, a. a. s. 223 ff; se även om NJA 1981 s. 622 ovan), och att det här varit fråga om ett oriktigt myndighetsbeslut lär väl i varje fall inte medföra någon principiell skillnad. — Frågan om samverkande orsaker till uppdelbar skada var uppe i FFR 1981 s. 140, omtalat förut (i 1.10).
    Att den skadelidande uppträtt på ett oväntat sätt och därmed ådragit sig skadan anses normalt inte heller utesluta adekvans (här bortses då från sådana äldre rättsfall som NJA 1944 s. 164 och NJA 1945 s. 55, som knappast har något prejudikatvärde idag; jfr Hellner, a. a. s. 168). Ett sådant förfarande bedöms däremot ofta som medvållande, vilket i allmänhet är en fördel för den skadelidande (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 168 ff). I vissa fall, där det är fråga om underlåtenhet att begränsa en förmögenhetsförlust, kan dock den erforderliga kausaliteten anses brista. Ett exempel ger det tidigare (i 1.15) berörda rättsfallet NJA 1981 s. 1091, där det oaktsamma ombudet inte ansågs svara för viss ekonomisk förlust (underlåten indexuppräkning av ersättningsbelopp), uppkommen genom att den skadelidande huvudmannen inte överklagat tingsrättens dom. Skadan ansågs inte ha sådant samband med utformningen av ersättningsyrkandet i tingsrätten att adekvat kausalitet förelåg.
    Frågan, om den som medverkat till brott också kan anses ersättningsskyldig till uppkommen skada, framstår i vissa fall som ett kausalitetsproblem. Här kan nämnas FFR 1979 s. 178, där en person N, som försökt avråda en kamrat från att tillgripa en bil, trots allt frivilligt följt med kamraten i bilen; denna skadades när en polispatrull förföljde dem båda. Hovrätten tolkade N:s handlingssätt så att han deltagit i tillgreppet och ålade honom skadeståndsansvar. Bedömningen förefaller något diskutabel men rör kanske närmast en bevisfråga.
    I detta sammanhang kan slutligen nämnas NJA 1983 s. 606, där den ovän-

4553-169 Svensk Juristtidning

 

670 Bertil Bengtssontade faktorn i skadeförloppet bestod av ett djurs beteende. En bil kolliderade med en älg, som följd av en jakthund rusade ut på vägen. Bilägaren krävde hundägaren på skadestånd med hänvisning till det strikta ansvaret enligt lagen om tillsyn över hundar, varvid han framhöll att älgen visserligen inte jagats ut på vägen av hunden men att denna ändå påverkat älgens uppträdande i sådan grad att den orsakat olyckan. HD ogillade emellertid skadeståndstalan, bl. a. eftersom det var vanligt att älgar korsade vägar och att det inte fanns tillräcklig grund för slutsatsen att hunden haft så bestämmande inverkan på älgens beteende att den kunde anses vara orsak till att älgen kommit ut på vägen.
    2.2 Medvållande m. m. De nya regler om medvållande till personskada som infördes 1975 har bara i ett par fall kommit upp till prövning i HD; det har då rört bestämmelsen i 12 § TL, vilken liksom 6: 1 SkL i princip inskränker jämkningsmöjligheten vid personskada till fall av grovt medvållande och i fråga om ansvar för efterlevande till omkommen person fordrar uppsåtlig medverkan — självmord — för att ersättningen skall kunna reduceras. Om den sistnämnda situationen var det fråga i NJA 1981 s. 920, där en gift man avsiktligt kört ihjäl sig i sällskap med en kvinna (som f.ö. överlevde olyckan). HD utgick från en huvudregel om ojämkad trafikskadeersättning i självmordsfallen; bara om denna utgång undantagsvis tedde sig stötande skulle nedsättning ske. I det aktuella fallet hade mannen, enligt hovrättens av HD fastställda dom, inte handlat i avsikt att bereda de efterlevande ekonomiskt skydd för framtiden, och framför allt med hänsyn till deras ekonomiska villkor ansågs det inte heller från annan synpunkt stötande med full ersättning. Onekligen tycks det bli mycket sällsynt med jämkning av trafikskadeersättning i detta fall; om bedömningen blir densamma i andra lägen, exempelvis när någon kastar sig framför ett tåg, är kanske inte helt säkert (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 135 ff; se dock Hellner a. a. s. 186). I de flesta fall där strikt ansvar för självmord är praktiskt tänkbart torde emellertid hänsyn till den ersättningsskyldige komma i skymundan för sociala synpunkter, som talar för en väl tilltagen ersättning till de efterlevande.
    Också annars lär jämkning av skadeståndet för personskada bli ganska ovanligt, eftersom enligt stadgad rättspraxis vårdslösheten skall vara mycket allvarlig för att betecknas som grov i sådana sammanhang. (Bengtsson, a. a.s. 71 ff.) Ett praktiskt fall av grovt medvållande är emellertid misslyckade självmordsförsök, som lett till personskada. Två domar refererade i NJA 1983 s. 522 gällde psykiskt sjuka personer, som i förvirrat tillstånd hamnat framför en bil och skadats svårt. Beträffande en av de skadade, som led av epilepsi, fann HD inte underlag för att anta att han (som påståtts från motsidan) skulle ha haft självmordsavsikt, och övervägande skäl talade för att han inte var så medveten om sitt handlande som fordrades för att uppsåt eller grov vårdslöshet skulle föreligga. Fullt skadestånd utdömdes alltså. I det andra fallet fann HD utrett att den skadelidande önskat beröva sig livet och kastat sig framför lastbilen, varför förutsättning för jämkning förelåg. I jämkningsfrågan tog domstolen hänsyn bl. a. till att valet av självmordssätt "inte föregåtts av några som helst andra överväganden än rena ändamålssynpunkter" (kanske åsyftades att han inte valt trafikskada som det säkraste sättet att ge sina efterlevande ersättning) och att det slutliga valet skett förhållandevis hastigt och slumpmässigt. Vidare framhölls den skadades svårt sociala och ekonomiska situation efter olyckan. Oavsett att han ensam fick anses vållande jämkade HD skadeståndet till 2/3.

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 671    Det stämmer väl med tanken bakom regeln om medvållande till personskada att bedöma medverkan av psykiskt abnorma personer särskilt milt. Man kan diskutera om egentligen uppsåt kan anses ha förelegat vid misslyckade självmordsförsök — vad den skadade än åsyftade lär det inte ha varit att leva vidare svårt invalidiserad. I fall av den senare typen kan det ibland vara berättigat med en viss jämkning på grund av grov vårdslöshet, men vid klara fall av psykisk abnormitet förefaller det rimligare att som i den första domen utdöma full ersättning när självmordsavsikt saknas (jfr prop. 1975: 12 s. 173). — Att märka är att HD i det senare avgörandet inte synes ha fäst vikt vid om något vållande förelegat på motsidan, när man bedömde jämkningsfrågan. Ett sådant betraktelsesätt verkar motiverat i vart fall när det gäller en försäkringsordning av trafikförsäkringens typ. Däremot lär resonemanget inte bli helt detsamma vid skadefall där sociala hänsyn spelar mindre roll än på TL:s område (jfr nedan).
    I praktiken torde jämkning på grund av den särskilda regeln i 12 § TL om vårdslöshet vid rattfylleri och rattonykterhet ha större betydelse än jämkning på grund av grovt medvållande. Exempel på denna situation är RFS 1982: 3, där en rattfull motorcyklist ansågs i så hög grad själv ha vållat skadorna vid en singelolycka att jämkning borde ske med (åtminstone) hälften.
    Utanför trafikförhållanden lär grovt medvållande till personskada bara bli aktuellt i speciella situationer, såsom vid slagsmål. I RH 129: 84 hade en person F uppträtt störande nattetid utanför Å:s bostad, yttrat sig grovt kränkande om Å:s sambo och senare angripit Å; denne misshandlade då F med vissa skador som följd. Å ansågs ha handlat i nödvärnsexcess och vara skadeståndsskyldig mot F, men skadeståndet jämkades till 2/3 på grund av grovt medvållande, varvid hovrätten amärkte att en viss jämkning inte kunde vara oskälig mot F. Bedömningen förefaller väl avvägd. — Jfr om grovt medvållande också FFR 1979 s. 154 (se 1.12 ovan).
    I fråga om medvållande till sakskada och ren förmögenhetsskada innebär 1975 års lagstiftning inga större förändringar, och äldre rättspraxis har alltjämt betydelse. Ett nytt avgörande på området är NJA 1984 s. 420. Frågan var där om ägaren av en hamnanläggning på grund av oaktsamhet hos personalen endast skulle få nedsatt skadestånd efter ett oljeutsläpp från ett tankfartyg, som lade till i hamnen. Sådan oaktsamhet ansågs dock inte föreligga. Tyvärr hade HD inte anledning att ta ställning till problemet om oaktsamhetsbedömningen, som hamnägarens motpart påstod, skulle ske med beaktande av att hamnen fick anses bära strikt ansvar enligt 30 § miljöskyddslagen (jfr hovrättens bedömning av en liknande fråga i NJA 1983 s. 3, omtalat under 1.6). Av processuella skäl gick HD i 1984 års fall inte heller in på den ännu intressantare frågan, om jämkning oavsett medvållande borde ske redan på grund av ett sådant strikt ansvar på den skadelidandes sida — ett oklart spörsmål, där flera prejudikat kunde behövas.

 

En sådan regel om jämkning i vissa fall stämmer med motiven till TL (prop. 1975/76: 15 s. 84, jfr s. 201; se även Nordenson, Trafikskadeersättning s. 265 ff), där allmänna skadeståndsprinciper åberopas, men motivuttalandet har satts i fråga av Hellner (se numera a. a. s. 192 f) och Dufwa (SvJT 1979 s. 445 f). I arbetet Om jämkning av skadestånd har jag varit inne på problemet (s. 164 ff, jfr s. 161) och därvid delvis utgått från uttalandet. Mot min ståndpunkt i denna och en del närliggande frågor har i sin tur Hellner riktat en säkert vägande men delvis inte så lättillgänglig kritik (SvJT 1984 s. 149 ff). Såvitt jag kan förstå består meningsskiljaktigheten mellan oss väsentligen i att

 

672 Bertil BengtssonHellner inte vill tillåta jämkning på grund av att den skadelidande bär strikt ansvar, om även den skadeståndsskyldige svarar strikt — parterna står då "på samma linje" i fråga om ansvaret (jfr även Hellner, Skadeståndsrätt s. 192 f). Om t. ex. en hund kommer i vägen för en bil, skulle alltså hundägaren trots sitt strikta ansvar enligt 1944 års lag om tillsyn över hundar kunna kräva en ojämkad trafikskadeersättning en i och för sig rimlig lösning (jfr Dufwa, a. a. s. 446 f). Men principen lär också innebära, att om även bilen skulle bli skadad, kanske genom en dikeskörning, bilägaren skulle kunna få fullt skadestånd av hundägaren med stöd av 1944 års lag. Möjligen kunde detsamma gälla t. o. m. vid hundslagsmål varje hundägare skulle kunna få full ersättning av motparten eller dennes ansvarsförsäkring. (Så långt går dock inte Hellners uttalanden.)
    Ståndpunkten kan verka tilltalande när hundägarna är försäkrade men ter sig annars något säregen. Jag har svårt att se något avgörande skäl mot att jämka också i de nu berörda fallen. Om bilägaren får vidkännas jämkning när han utan egen skuld kolliderat med en vårdslös cyklist t. o. m. till hälften, jfr NJA 1985 s. 3093a är det överraskande om han skulle få full ersättning av en icke vårdslös hundägare, ifall en trafikolycka av samma slag orsakas av dennes hund (jfr Nordenson, a. a. s. 265). Just Hellner har utvecklat att en skillnad av denna typ mellan ansvar för vållande och strikt ansvar knappast är grundad i ansvarets funktion och rättspolitiska grunder (se bl. a. SvJT 1984 s. 150). I varje fall verkar det befogat att göra en sådan skillnad bara med stöd i lagmotiv eller praxis, och ett sådant stöd verkar inte så lätt att finna. För min del undrar jag om inte resonemanget om att två parter står på samma linje i ansvarshänseende bara hör hemma där samma lagstiftning gäller för båda.4
    I detta sammanhang kan nämnas att Hellner (i SvJT 1984 s. 150) också tar avstånd från min uppfattning (a. a. s. 115) att man skulle kunna "kumulera" ett strikt ansvar med ett vållande på samma sida, när det gäller jämkning av skadeståndet — ungefär som hamnägarens motpart gjorde gällande i NJA 1984 s. 420. Han kan här bl. a. åberopa det goda argumentet, att det då finns risk att man beaktar farligheten hos den strikt ansvariga verksamheten två gånger dels som skäl för strikt ansvar, dels vid culpabedömningen. Det är något man får se upp med. Men om det strikta ansvaret ger uttryck för en önskan hos lagstiftaren att lägga risken för skador uppkomna vid en viss verksamhet på den som bedriver verksamheten i fråga, är det enligt min mening naturligt att se detta som ett självständigt skäl, vid sidan av ett eventuellt vållande, för att utvidga dennes ansvar. (Jfr HD:s liknande resonemang i NJA 1985 s. 309.)

 

    Om medvållande kan slutligen nämnas att en bilägare, som låtit en ovan 18-åring köra bilen i halt väglag, i RH 106: 83 (RFS 1984: 20) ansågs ha oaktsamt medverkat till att bilen skadades under färden. I RFS 1984: 13 fann hovrätten på liknande sätt en bilägare medvållande genom att han låtit en rattonykter person köra bilen med skada som följd.
    2.3. Allmänna jämkningsregeln. Bestämmelsen i 6: 2 SkL om jämkning av oskäligt betungande skadestånd, också tillkommen år 1975, har hittills fått sin största betydelse när skadestånd yrkas av tilltalad på grund av uppsåtligt brott (jfr SvJT 1982 s. 534). I NJA 1983 s. 379 har HD första gången tagit ställning till detta jämkningsfall. En 22-åring (J) hade hjälpt en kamrat att lura av posten över 100 000 kr genom att lämna uttagsblanketter till personkonto och legitimationshandling till kamraten, som sedan övertrasserade kontot. Av pengarna hade J fått 15 000 kr för sin medverkan; PK-banken krävde dock ersättning av honom med ca 99 700 kr. I brottmålet hade J, som

 

3 Jfr här diskussion av Grönfors, Skadelidandes medverkans. 171 f, se även s. 174 not 3. Man kan också erinra om vissa äldre hovrättsavgöranden där en bilägare, som inte kunnat exculpera sig, ansetts berättigad bara till jämkad ersättning av hundägare (FFR 1952 s. 254, FFR 1957 s. 344; se även FFR 1948 s. 303, NJA 1951 s. 550, hovrättens dom); skulle verkligen övergången från presumtionsansvar till strikt ansvar för trafikförsäkringen medföra en helt annan syn på dessa frågor? Vid hundslagsmål är väl tveksamt om alls ett strikt ansvar gäller för skada på andra hunden.

3a Här har äldre rättspraxis inverkat. Jfr Hellners kritik i Skadeståndsrätt s. 199.

4 Jfr om bilansvarighetslagen Grönfors, a. a. s. 155 ff, Karlgren, a. a. s. 150.

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 673tidvis missbrukat alkohol och gått arbetslös, dömts till skyddstillsyn; hans tillgångar utgjorde ca 13 000 kr, och han hade en månadsinkomst av ca 5 500 kr. HD fann att J:s ekonomiska förhållanden i och för sig var sådana att fullt skadestånd framstod som oskäligt betungande; emellertid hade han genom uppsåtligt brott av allvarlig art medverkat till PK-bankens skada, och det måste ha stått klart för honom att hans medverkan kunde orsaka skada av denna storleksordning. Jämkning kunde då komma i fråga endast om skyldighet att utge ojämkat skadestånd kunde antas på ett avgörande sätt äventyra J:s anpassning i samhället, och det fanns inte tillräckligt stöd för ett sådant antagande. Skadeståndet nedsattes därför inte. — Motiveringen stämmer med rättsfallet NJA 1979 s. 581 (se SvJT 1982 s. 527 f), där det var fråga om ansvar enligt 2: 3 SkL för en psykiskt abnorm person, som begått ett postrån och inte fick ett skadestånd på ca 9 600 kr jämkat. Rimligen borde dock bedömningen vara lindrigare i fråga om sådana skadevållare; hade den psykiskt abnorme istället begått det bedrägeribrott som 1983 års fall rörde, hade säkerligen inte något fullt skadestånd dömts ut. (Jfr dessa frågor Bengtsson, a. a. s. 276 ff, 307 ff.) På liknande sätt har i hovrättsdomen FFR 1981 s. 208 (RH 144: 81) redan tidigare bedömts ett skadeståndskrav om 68 600 kr mot en kvinnlig kontorist, dömd för bedrägeribrott av ungefär samma typ som J. Även hon fick alltså utge ojämkad ersättning. I RFS 1983: 37 har vidare en kommun ansetts berättigad till ojämkat skadestånd om ca 43 000 kr på grund av ett socialhjälpsbedrägeri; med hänsyn till att den tilltalade tillgodogjort sig beloppet är det naturligt, att någon nedsättning inte skedde trots hans dåliga ekonomi.
    2.4. Personskada och psykiskt lidande. Flertalet frågor om personskadeersättning prövas som bekant av skadenämnder — trafikskadenämnden och ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd — vilkas högt kvalificerade och sakkunniga ledamöter har ett väsentligt inflytande på praxis. Ett och annat mål kommer dock till HD och hovrätterna. NJA 1982 s. 668 gällde skadeståndskrav av en person, som rest hem från Australien i anledning av sin fars allvarliga trafikskada kort innan fadern avled. HD dömde ut trafikskadeersättning för resekostnaden, varvid ifrågasattes om inte praxis dittills varit alltför snäv isådana fall; en utvidgning av ersättningsmöjligheten borde kunna ske, om erforderlig försiktighet iakttogs. Domstolen framhöll att sonen hade kunnat få ersättning med ett skäligt belopp, om han åkt hem i anledning av faderns begravning, och inte borde ha mindre utsikter att få ersättning när han rest medan fadern alltjämt var i livet. Däremot ansågs sonen själv böra stå kostnaden för inkomstförlust i anledning av faderns sjukdom och dödsfall. — Ersättning för lyte och men har bedömts i NJA 1982 s. 793; tillägg till den ersättning som framgick av de sedvanligen använda hjälptabellerna har utgått med hänsyn till den skadades svåra värk, som medfört sömnsvårigheter och andra psykiska besvär. Ersättning av samma slag till en svårt invalidiserad 14-åring har i RFS 1983: 1 bestämts till 200 000 kr. (Jfr också FFR 1981 s. 164, som dock delvis gällde en kausalitetsfråga.) — Ideell ersättning för sveda och värk samt psykiskt lidande har i FFR 1981 s. 168 utgått med 1 000 resp. 15 000 kr till en kvinna, som utsatts för misshandel och våldtäkt m. fl. sexuella övergrepp från sin f. d. sambos sida. Mera generös var hovrätten i RH 104: 83, där 25 000 kr utdömdes för sveda och värk och psykiskt lidande vid flera våldtäkter och andra sexuella övergrepp efter varandra, i RFS 1984: 36,där samma belopp utdömdes i ett ganska likartat fall, och i RH 135: 84, där skadeståndet vid sexuellt tvång under knivhot vid ett tillfälle bestämdes till

 

674 Bertil Bengtsson20 000 kr. I RFS 1984: 30 utdömdes 6 000 kr vid frihetsinskränkande otukt, som bedömdes vara allvarlig integritetskränkning; endast den ansvarige förde talan i hovrätten. Allmänt sett synes ersättningarna i sådana fall ligga lägre än man på många håll finner rimligt.
    2.5. Sakskada och ren förmögenhetsskada. I NJA 1980 s. 497 har vid olaga jakt på älg skadeståndet bestämts till fällda älgars beräknade avelsvärde, medan ersättning inte dessutom utgick för deras slaktvärde. HD förde resonemanget, att skadan avsåg villebrådsbeståndet, medan de levande älgarna inte i sig själva var föremål för jakträttshavarens äganderätt och förlusten av enskilda djur därför inte innebar ersättningsgill skada för honom. Slaktvärdet borde alltså inte ersättas på den aktuella grunden (däremot eventuellt med stöd av regler om förverkande). — Beräkning av värdet av skjutna älgar var aktuellt också i RH 56: 84 (RFS 1984: 41).
    Ersättning för kommuns administrationskostnad bedömdes i NJA 1983 s. 209 (se 1.10 ovan).
    NJA 1984 s. 34 gällde skadeståndets bestämmande vid uppsåtligt intrång i upphovsrätt — utbjudande och försäljning av olovligen framställda grammofonskivor (bootlegskivor). Bedömningen både av ekonomiskt och av ideellt skadestånd påverkades av immaterialrättsliga synpunkter.

 

3. Övriga frågor
    3.1. Preskription. I NJA 1981 s. 577 har HD inte velat analogt tillämpa en preskriptionsbestämmelse angående talan mot aktiebolags likvidator (se nu 13: 7 4 st., 15: 3 3 st., 15: 6 1 st. 2 p. i 1975 års aktiebolagslag) i ett fall, där bolaget under likvidationsförfarandet försatts i konkurs och fristen därför inte kunde beräknas från redovisningens framläggande på bolagsstämma i enlighet med vad lagen föreskrev. En utvidgad tillämpning av preskriptionsregeln i detta fall ansågs möta starka betänkligheter från legalitets- och rättssäkerhetssynpunkter. Sannolikt är inställningen typisk för bedömningen av många skadeståndrättsliga preskriptionsregler: den skadelidandes intresse tar i tveksamma fall över det behov av trygghet som den skadeståndsskyldige kan ha.
    En sådan ståndpunkt framträder i varje fall i NJA 1983 s. 836, som gällde frågan om en skadelidande kan komma förbi en snäv preskriptionsfrist i en speciallag (tvåårsfristen i 6 § luftfartsansvarighetslagen) genom att grunda sin talan på konkurrerande allmänna skadeståndsrättsliga principer — här om strikt ansvar för särskilt farliga militärövningar eller SkL:s regler. Såvitt angick motsvarande speciella preskriptionsregel i 1886 års järnvägsskadelag, hade ett sådant resonemang — trots stöd i den föreslagna SkL:s motiv — inte godtagits i NJA 1972 s. 296 (ett i mitt tycke diskutabelt avgörande, jfr SvJT 1978 s. 518 f); där åberopade emellertid den skadelidande de oskrivna skadeståndsgrundsatser som tillämpades före SkL:s ikraftträdande. I 1983 års fall ansågs däremot inte preskriptionsregeln omfatta talan på annan grund. Att man frångick inställningen i det tidigare avgörandet motiverades med att detta gällde konkurrens mellan ett principalansvar enligt 1886 års lag och ett principalansvar enligt allmänna grundsatser — alltså två ansvarstyper av samma slag — medan den nya tvisten avsåg konkurrens mellan principalansvar och luftfartsansvarighetslagens strikta ansvar. Man kan möjligen invända, att om det avgörande vore att ansvarstyperna är desamma, det inte varit helt konsekvent att som i 1983 års fall tillåta den skadelidande att grunda sin talan även på strikt farlighetsansvar — samma sorts ansvarsregel som i

 

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 675luftfartsansvarighetslagen. Det riktigaste torde vara att anse 1972 års fall helt överspelat i och med SkL:s ikraftträdande.
    Någon sådan välvillig bedömning mot den skadelidande ansågs inte möjlig i FFR 1981 s. 132, där banarbetares ersättningskrav mot SJ för personskada genom påstådd hormoslyrförgiftning under 1950-talet ansågs preskriberade 10 år efter besprutningens upphörande, fast skadan enligt de skadelidande klarlagts först i mitten av 1970-talet. Hovrätten följde här den traditionella tolkningen både av 1862 års preskriptionsförordning (tillämplig i målet) och av 2 § i 1981 års preskriptionslag: en fordran på skadestånd anses tillkommen i och med den skadegörande handlingen. Ståndpunkten har stöd i preskriptionslagens motiv (prop. 1979/80: 119 s. 39; jfr även SOU 1983: 7 s. 194 med hänvisningar), och den kan naturligtvis sakligt sett vara rimlig i många situationer — om t. ex. någon skadas på grund av bristfällighet i ett 50 år gammalt hus, kan han inte gärna få kräva ersättning av byggmästaren. Däremot kan man med fog reagera mot att inte utgångspunkten för fristen i detta fall framgår av lagtexten. Att en skadeståndsfordran skall anses uppkommen långt innan skadan framträtt, kanske när kravet redan är preskriberat, är en onaturlig tolkning, som från en skadelidandes synpunkt kan verka mycket stötande; det är förklarligt att den omtalade domen väckte stark indignation bl. a. från fackligt håll. Miljöskadeutredningen har föreslagit en ändring av preskriptionslagen, som går ut på att (samtidigt som preskriptionstiden förlängs i vissa fall) fristens beräkning åtmistone skall framgå av lagtexten, inte som nu närmast stå i strid med denna (SOU 1983: 7 s. 31, 198 f). Men någon ändring av lagregeln förefaller inte aktuell.
    Preskription av ersättningskrav på grund av vattenreglering, sedan bedömningen av skadans omfattning uppskjutits under en prövotid, var aktuell i RFS 1984: 10.
    3.2. Regressrätt. I NJA 1983 s. 496 vägrades staten regressrätt för utgiven sjukvårdskostnad för värnpliktig, som vårdats utanför sitt eget hemlandstingsområde. Ersättningen enligt värnpliktsavlöningsförfattning ansågs utgöra en sådan motsvarighet till de allmänna sjukvårdsförmånerna att den borde behandlas på samma sätt i fråga om återkrav.
    3.3. Trygghetsförsäkring. Skadeståndsfrågorna vid olycksfall i arbete har som bekant kommit i ett radikalt annat läge än tidigare genom den trygghetsförsäkring som arbetsgivaren tecknar för de anställda; därigenom garanteras kompensation åt den skadade utöver arbetsskadeförsäkringen, utan att han behöver processa om ersättningen. Försäkringsvillkoren innehåller en bestämmelse, att anställd som omfattas av försäkringsavtalet inte får föra skadeståndstalan mot sin arbetsgivare eller mot annan arbetsgivare som tecknat försäkring i samma försäkringsanstalt (AMF trygghetsförsäkring). I FFR 1980 s. 132 var en anställd inte nöjd med försäkringsersättningen utan stämde en kommun — inte hans egen arbetsgivare — på skadestånd, på den grund att kommunen var vållande till olycksfallet. Villkorsbestämmelsen ansågs utgöra hinder för en sådan talan. Det gällde här ett viktigt inslag i försäkringsordningen, motiverat särskilt med tanke på de stora fördelar som denna allmänt sett innebär för de anställda. Villkoret om rättegångshinder kan ses som en förutsättning för det tredjemansavtal som trygghetsförsäkringen innebär. Det är naturligt att domstolarna upprätthåller detta villkor, i varje fall så länge försäkringsordningen framstår som så förmånlig som nu i jämförelse med vanliga skadeståndsregler.