BRIT-MARIE ERICSSON. Namnlagen. Namnskick och namnrätt med lagkommentar. Stockholm 1983. Liber förlag. 288 s.
Den 1 januari 1983 ersattes 1963 års namnlag med en ny namnlag. Debatten hade, särskilt sedan regeringens förslag framlagts för riksdagen, varit ganska livlig. I efterhand kan konstateras att de farhågor som på många håll hystes inför den nya lagen och dess följder synes ha varit något överdrivna.
Till grund för lagen ligger namnlagsutredningens betänkande från 1979 om nya namnregler. Sekreterare i utredningen var hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson, som i Liber förlags Publica-serie har gett ut en kommentar till lagen. Kommentaren innehåller en allmän del och en del med kommentarer paragraf för paragraf samt en avslutande del med redogörelser för namnrätten i de nordiska länderna och i vissa andra länder. I den allmänna delen behandlas kortfattat det svenska namnskickets utveckling och namnets rättsliga behandling i Sverige. I den allmänna delen finns vidare en redogörelse för den nya lagens allmänna utgångspunkter och en allmän kommentar till lagen. Som bilagor finns namnlagens och namnförordningens lagtexter, ett rättfallsregister, olika blanketter i namnärenden m. m. samt den danska och norska namnlagen. Boken avslutas med ett fylligt sakregister.
Författaren bygger till största delen på förarbetena, d. v. s. betänkandet och propositionerna om ny namnlag och om internationella namnregler. I den mån äldre källor och rättsfall fortfarande är av intresse har hänsyn också tagits till dessa. Författaren har vidare fått med en del avgöranden efter lagens ikraftträdande. Genom notapparaten framgår var författaren hämtar stöd för sin framställning. Författarens egna ställningstaganden och vissa exkurser anges genom annan typsättning eller framgår av de formuleringar som används. Framställningen konkretiseras genom ett stort antal exempel.
Boken utgör en lättläst och grundlig kommentar till namnlagen. Genom sitt sakregister och genom de många praktiska exemplen förstärks dess värde som handbok. För alla dem som på ett eller annat sätt har att tillämpa namnlagen torde den vara till stor nytta men även den som helt allmänt vill sätta sig in i vår nuvarande namnrätt har glädje av boken. De lösningar som författaren anger när namnlagens regler inte har något direkt svar tycks i de flesta fall vara väl underbyggda. I en del fall blir det naturligtvis först rättsutvecklingen som kan ge det definitiva svaret. Författarens framställning ger endast anledning till några randanmärkningar.
Vid riksdagsbehandlingen infördes vissa spärregler, bl. a. när det gäller makars förvärv och byte av efternamn. Reglerna utformades så att makar genom anmälan till pastorsämbetet en gång kan få namngemenskap i äktenskapet och därefter en gång kan få byta tillbaka till sina namn som ogifta. Några särskilda övergångsbestämmelser för makar som har gift sig före den nya namnlagens ikraftträdande infördes inte. På s. 106 och 107 diskuterar författaren följderna av spärreglerna när en make byter tillbaka från ett gemensamt efternamn till det namn som han eller hon har haft som ogift och därefter vill byta till något av de av föräldrarnas efternamn som står till buds enligt 5 § namnlagen. Som författaren antyder är det svårt att dra några slutsatser om vilka lagstiftarens intentioner är i detta fall. Det kan emellertid
ifrågasättas om, som författaren anser, regeln i 5 § tredje stycket i namnlagen slår till när maken vill byta från namnet som ogift till något av föräldrarnas efternamn. Enligt tredje stycket e contrario får visserligen ett sådant byte inte ske om byte redan har skett enligt 5 § första eller andra stycket och den som vill byta namn är över 18 år. Har en make bytt tillbaka till sitt namn som ogift har emellertid bytet inte skett enligt 5 § första eller andra stycket utan enligt 10 § andra stycket varför 5 § tredje stycket knappast kan medföra att hinder föreligger.
Författaren har också i övrigt berört de konsekvenser som de av riksdagen införda spärreglerna har fatt. Sedan boken har kommit ut har även riksdagen behandlat denna fråga (LU 1984/85: 3). Riksdagen har därvid förordat att regeringen i lämpligt sammanhang överväger om vissa begränsade ändringar bör göras i namnlagen.
Förutom när det gäller makar har det i namnlagen på flera ställen förekommande begreppet efternamn som någon "senast har burit som ogift" betydelse i fråga om barns namnförvärv. I en namnrättslig probleminventering i tidskriften Advokaten (4/1985 s 265) har professorn Michael Bogdan vänt sig mot författarens tolkning av begreppet. Enligt författaren skulle det avse det efternamn som en person bar innan han eller hon eventuellt förvärvade makens efternamn, även om det som ogift burna namnet faktiskt förvärvats under äktenskapet. Detta skulle kunna vara fallet om efternamnet förvärvats exempelvis genom en ansökan hos patent- och registreringsverket. Tolkningen bygger på namnlagsutredningens definition av begreppet. Propositionen (prop. 1981/82: 156 s. 49) synes emellertid ge vid handen att begreppet endast kan avse namn som har förvärvats före ingående av det första äktenskapet. Utöver propositionsuttalandet talar en del andra av Bogdan anförda skäl för att begreppet ges denna mer begränsade betydelse.
Enligt namnlagen skall numera domstolsprövning av det lämpliga i namnbyte för barn i de vanligaste fallen ske endast när barnet har namngemenskap med en förälder som inte är vårdnadshavare och som motsätter sig bytet. Tidigare var domstolsprövning i de flesta fall nödvändig oberoende av de berördas inställning. Författaren tar bl. a. upp vilken betydelse som bör tilläggas en förälders önskan om fortsatt namngemenskap med barnet när förälderns efternamn är förvärvat genom äktenskap med någon annan än barnets andra förälder (s. 110). Författaren ifrågasätter om inte barnets intresse av namnbyte bör väga över i dessa fall. Bortsett från att det kan vara olyckligt att renodla frågan till en motsättning mellan barnet och föräldern har jag svårt att se att man principiellt bör se annorlunda på förälderns önskan i dessa fall än i de fall där han eller hon har förvärvat sitt namn på något annat sätt.
Författaren utgår från att när domstolsprövning äger rum av ett barns namnbyte rättsfallet NJA 1977 s. 495 alltjämt är tillämpligt när det gäller fördelningen av rättegångskostnaderna (s. 213). Enligt rättsfallet skall samma normer tillämpas som i mål och ärenden om vårdnad, varför huvudregeln blir att kostnaderna kvittas. Svea hovrätt har i två beslut under hösten 1984 (9: SÖ 105 och 115) funnit att namnärenden enligt den nya namnlagen inte är av den beskaffenheten att det går att förordna att vardera parten oavsett utgången skall bära sin kostnad. Hovrätten har pekat på att domstols medverkan behövs endast när föräldrarna inte är överens.
I anslutning till 8 § om fosterbarns byte till fosterförälders efternamn påpe-
kar författaren att det förutsätter vårdnadshavarens samtycke genom att anmälan till pastorsämbetet om byte måste göras av vårdnadshavaren. Samma gäller ansökan vid domstol om domstolsprövning av namnbytets lämplighet. I praxis har uppkommit frågan om det skulle vara möjligt att förordna god man för barnet enligt 18 kap. 2 § föräldrabalken, när ett förhållandevis moget barn vill byta till fosterföräldrarnas efternamn men vårdnadshavaren motsätter sig detta. Denna fråga har, i linje med författarens ståndpunkt, besvarats nekande av Svea hovrätt i ett beslut under våren 1985 (12: SÖ 24).
Enligt 15 § anses ändring av ett utländskt efternamns genusform inte som byte till annat efternamn, varför ändringen kan ske genom en anmälan till pastorsämbetet. Författaren diskuterar hur de olika genusformerna skall behandlas vid förvärv av namnet (s. 155 ff). Samma fråga har behandlats av Bogdan (Advokaten 4/1985 s 263). De lösningar som Bogdan presenterar skiljer sig något från dem som författaren lägger fram. Båda lösningsalternativen präglas emellertid av en strävan att komma fram till rimliga resultat. Det är emellertid inte helt säkert att utgångspunkten för resonemanget kring alternativen överensstämmer med gällande svensk namnrätt (jfr RA 1979 s. 316). Utgångspunkten synes vara att ett utländskt efternamn trots olika genusformer i princip skall betraktas som samma efternamn. 15 § reglerar dock endast hur en ändring av namnets genusform skall behandlas. Det kan därför vara vanskligt att dra några mer långtgående slutsatser.
Om det i exempelvis ett mål om hävande av den legala faderskapspresumtionen faställs att mannen i äktenskapet inte är barnets far, följer av 16 § att barnet förlorar sitt efternamn om barnet har förvärvat namnet från fadern. Istället får barnet det namn som modern bar vid barnets födelse. Om det finns synnerliga skäl får domstolen tillåta att barnet behåller faderns efternamn. Författaren nämner som synnerliga skäl att en man i ett bestående äktenskap har medverkat till att hans namn har anmälts för barnet och att barnet önskar behålla namnet. Att mannen i tron att barnet är hans har anmält sitt namn för barnet bör knappast vara en sådan omständighet som talar för att det finns synnerliga skäl för barnet att behålla namnet. Däremot bör — som författaren framhåller — barnets förhållande till och identifiering med namnet tillmätas stor vikt.
Författaren påpekar (s. 228) i anslutning till de internationella namnreglerna att någon motsvarighet till namnlagsutredningens förslag till regler för lagens tillämpning på flyktingar inte finns i namnlagen. Detta beror (prop. 1982/83: 38 s. 9) dels på att det har ansetts att flyktingar inte bör behandlas på annat sätt än andra utländska medborgare i namnhänseende, dels på att man genom en sådan lösning undviker en del praktiska problem när det gäller att avgöra vem som skall betraktas som flykting.
Som framgår pågår det en viss utveckling på det namnrättsliga området. När denna ger anledning till en ny upplaga av Brit-Marie Ericssons bok kommer det säkert att bli lika intressant att ta del av den upplagan som det är när det gäller den nuvarande.
Göran Håkansson