U-båtsspionaget: missförstånd på missförstånd; en replik.
I en artikel tidigare i år1 framlade jag den åsikten att man i de svenska diskussionerna om tillåtliga ingrepp mot spionerande u-båtar missförstått immunitetsbegreppet då man påstått att ingripanden mot u-båtarna endast kunde ske om man kunde förklara att immuniteten "förlorats". Enligt min mening hade det varit lämpligare att rättfärdiga svenska ingripanden på grund av självförsvar, men självförsvarsbegreppet hade inte ens nämnts i de svenska diskussionerna.
    Rättschefen i justitiedepartementet Johan Munck har nu, med den reservationen att han inte är folkrättsjurist, i ett senare inlägg i frågan påstått,2 att jag skulle ha missförstått syftet med den svenska lagen om ändring i brottsbalken. När min artikel publicerades förelåg propositionen om ändringen. Lagen har sedermera antagits av riksdagen, utfärdats den 6 juni 1985 och trätt i kraftden 1 juli 1985.3 Den svenska lagen skulle enligt Johan Munck endast behandla den "svenska beslutordningen", och en sådan ordning skulle vara"utan betydelse från folkrättslig synpunkt". Jag är inte omedveten om lagens formulering som föreskriver:

 

"Har en utlänning begått brott i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation, får åtal för brotten väckas endast efter förordnande av regeringen ..."

 

Även om lagen sålunda indirekt föreskriver att allmän åklagare saknar behörighet att förordna om åtal, är det dock ofrånkomligt att lagen visar att regeringen har sådan befogenhet. Det är av föga gagn att veta att regeringen naturligtvis vid utövandet av denna befogenhet kommer, såsom Johan Munck understryker,4 att taga hänsyn till folkrättsliga förpliktelser. Men prima facie framstår själva lagen som ett avsteg från folkrättsliga principer i det att den förutsätter att regeringen enligt folkrätten skulle vara behörig att förordna om åtal mot bl. a. krigsmän för handlingar i tjänsten å annan stats vägnar. Sådana tjänsteakter innefattar handlingar för vilka krigsmän liksom diplomater enligt folkrätten åtnjuter immunitet. Att lagens syfte är just att reglera åtalsförfarandet beträffande spionerande krigsmän framgår tydligt av lagens förarbeten. Att "ovillkorlig immunitet" för straffrättsliga åtgärder föreligger för krigsman som i uniform begår brott i tjänsten tillstår även Johan Munck.5

 

1 SvJT 1985 s. 162.

2 SvJT 1985 s. 504.

3 Brottsbalken 2 kap. 7a §, SFS 1985: 518.

4 SvJT 1985 s. 505.

5 SvJT 1985 s. 505.

 

684 Ubåtsspionaget: missförstånd på missförståndFör diplomater torde väl immuniteten vara ännu mer oantastad. Men varkenkrigsmän eller diplomater kan någonsin anses ha personligt ansvar för sina tjänstehandlingar, med mindre de begått veritabla folkrättsbrott, såsom till exempel folkmord. I andra fall måste åtgärder riktas mot den sändande staten. Sålunda föreligger, både i fall av u-båtskränkningar och i fall av diplomaters attack mot värdlandet, såsom i det libyska dramat i London i år, en självklar rätt till självförsvar. Rätten till självförsvar, liksom rätt till repressalier och andra tvångsingripanden,6 föreligger oberoende av "förlust" eller "hävande" av immunitet och är inte heller beroende av ändring eller reglering av föreliggande svensk lag.


Ingrid Detter Delupis

 

6 Dessa som Johan Munck påstår att jag ej skulle ha beaktat behandlades utförligt i den artikel jag publicerade under titeln Foreign Warships and Immunity for Espionage i American Journal of International Law, 1984, sid. 53, till vilken jag hänvisade i min svenska artikel.