Panträtten och kreditinstituten

 

Av bankdirektören STIG KÄRRBERG

 

Lagstiftningsarbetet med panträtten, som pågått i flera decennier, är nu avslutat i och med promulgering av lagarna om ändring i jordabalken (SFS 1985: 172) och om ändring i sjölagen (SFS 1985: 176) m.fl. lagar. De nystiftade lagarna överensstämmer till sin lydelse helt med de förslag, som framlades i propositionen 1984/85: 54 om panträttsreglerna i jordabalken, sjölagen m. m. Kreditinstituten har åtminstone sedan år 1971 varit i hög grad berörda av lagstiftningen i fråga. Det finns därför anledning att göra en överblick och belysa de skilda turerna i lagstiftningsarbetet och visa vad resultatet blivit.
    Inteckningsförordningens regler blev på sin tid mönsterbildande för reglerna om hypotek i fartyg och luftfartyg och även för företagsinteckningar. Våra hypotekariska panträttsregler var därigenom i stort sett enhetliga och fungerade förhållandevis väl inom kreditväsendet.
    I nya jordabalken fick panträtten då det gäller fast egendom en ändrad struktur. Ordningen med intecknade skuldebrev hade i praktiken lett till rutiner med dubbla fordringsbevis. Man arbetade med en omslagsrevers vari lånevillkoren angavs och säkerställde denna med en inteckningsrevers, vilken som regel saknade andra villkor än tidpunkt för betalning och för ränteberäkning. Inteckningsreversen ersattes i nya jordabalken med ett pantbrev, som inte är något fordringsbevis utan endast bevis för att inskrivning av inteckning skett i fastighetsboken. I slutfasen av lagstiftningsarbetet med jordabalken tog bankinspektionen i ett yttrande till Lagberedningen initiativet till en mer radikal utformning av de nya panträttsreglerna genom ett förslag, som innebar att viktiga moment i pantsättandet avskildes från inskrivningen i fastighetsboken. Såsom reglerna utformades kom ansvaret för pantsättningen att helt överföras från inskrivningsmyndigheten till pantsättare och borgenär. Inte förrän något halvår före det nya jordabalken skulle träda i kraft uppmärksammade kreditinstituten vilka hinder de nya reglerna skulle komma att innebära för den praktiska handläggningen av kreditärenden. Efter framställan från instituten lagstiftades då enligt proposition 1971: 179 om viss ändring i den ännu ej ikraftträdda lagen. I anslutning till lagändringen gjorde departementschefen i propositionen omfattande uttalanden, som syftade till att stärka skyddet för godtroende panthavare i situationer då pantförskrivning, överlämnande av pantbrev och utbetalning av låne-

 

Panträtten och kreditinstituten 717valuta inte sammanfaller tidsmässigt. Det viktigaste uttalandet innebar, att den som förlitade sig på ägaruppgifter i ett gravationsbevis, som ej var äldre än sex månader, skulle anses vara i god tro. Departementschefen antydde också att det fanns anledning att se på reglerna på ett annat sätt när fastighetsböckerna överförts till ADB-register. Innebörden av godtrosreglerna blev föremål för en omfattande debatt, som påvisade åtskillig oklarhet i regelsystemet. För kreditinstituten medförde panträttskonstruktionen behov av fler kontroller i samband med kreditgivning än vad som erfordrats på inteckningsförordningens tid och dessutom en besvärande osäkerhet i fråga om gränserna för godtrosskyddet.
    Jordabalkens panträttskonstruktion lades till grund för den reviderade sjölagens sakrättsliga stadganden. Det utvidgade godtrosskyddet i jordabalken ansågs dock inte böra tillföras sjölagen. Anledningen härtill var att sådana godtrosregler knappast skulle harmoniera meddet sakrättsliga skydd och den publicitetsverkan som i sjölagen följer av inskrivning i skepps- och skeppsbyggnadsregistren enligt den s. k. inskrivningsprincipen. I sammanhanget hänvisades också till de stora värden det vid pantförskrivning och överlåtelse av skeppsegendom ofta är fråga om, många gånger med utländsk avtalspart.
    Följden härav blev att reglerna för pantförskrivning av skeppsegendom illa tillgodosåg kreditinstitutens behov vid rationell kreditgivning.
    I betänkandet Rätt till luftfartyg m.m. (SOU 1976: 70) gjorde luftfartsutredningen ett försök att inom sjörätten och lufträtten lösa problemen för kreditinstituten i situationer då tidpunkterna för pantförskrivning, överlämnande av pantbrev och utbetalning av lånevaluta inte sammanfaller mest med tanke på kredit mot de för affärsbankerna så viktiga generella hypoteken. Den tillämpade metoden, som skulle ha kunnat användas även vid en revision av jordabalkens panträttsregler, vann dock ej sådant gillande att den kunde läggas till grund för lagstiftning.
    Då detta blev uppenbart begärde kreditinstituten våren 1978 att panträtten skulle göras till föremål för en särskild utredning med uppdrag att utforma ändamålsenliga och enhetliga panträttsregler inom sjö-, luft- och fastighetsrätt. Överläggningar förekom i justitiedepartementet med företrädare för näringslivet. Redareföreningen framhöll i skrivelse till departementet att de sjörättsliga panträttsreglerna medförde problem vid upptagande av kredit utomlands, vilka i sammanhanget borde uppmärksammas. Hypoteksinstituten begärde en översyn av bestämmelserna om tillägg till pantbreven föranledd av rådande höga ränteläge — en begäran som affärsbankerna förklarade sig biträda.

 

718 Stig Kärrberg    I januari 1979 förordnade så regeringen om den utredning, som senare antog namnet "Pantbrevsutredningen".
    Enligt direktiven skulle utredningen se över reglerna om pantsättning i jordabalken och sjölagen och samtidigt utreda huruvida tillägget enligt pantbreven borde höjas och därvid:
● kartlägga svårigheterna vid tillämpning av panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen, undersöka problemen i samband med övergång till ADB och — utan att göra genomgripande förändringar i jordabalkens panträttskonstruktion — föreslå åtgärder, som kunde undanröja rådande tveksamheter
● lägga fram de förslag till ändring i den sjörättsliga lagstiftningen, som kunde erfordras för att eliminera rådande svårigheter vid upptagande av kredit utomlands
● överväga hur panträttssystemet på luftfartsområdet borde vara utformat
● pröva om samma lösningar kunde användas inom fastighets-, sjö- och lufträtten, vilket borde eftersträvas.

 

Pantbrevsutredningen löste uppgiften genom att göra pantbrevet till en innehavarehandling. Innehavet av pantbrevet skulle enligt utredningens förslag utgöra presumtion for att pantsättaren är ägare av pantobjektet och därmed i pantavtal med godtroende avtalspart behörig pantsättare. Befogenheten att pantsätta pantbrev skulle av ägaren kunna upplåtas till annan person. Som en följd av innehavarefunktionen skulle en godtroende mottagare av pantbrev vara befriad från skyldighet att kontrollera pantsättarens uppgifter i fastighetsbok eller ADB-register. Detta skulle enligt förslaget gälla även inom sjörätten och löste därmed de av Redareföreningen påtalade problemen vid upptagande av kredit utomlands.
    En för kreditinstitutionerna besvärande följd av jordabalkens panträttsregler är situationer då en avstyckning skett från en intecknad fastighet och avstyckningen överlåtits till annan person utan att inteckningen dödats i avstyckningen. Pantbreven kan då inte längre göras gällande i avstyckningen. Pantbrevsutredningen föreslog att denna s. k. diskrepansfråga skulle lösas genom en regel, som föreskrev att ett pantbrev fortsatt skulle medföra panträtt i den i handlingen angivna fasta egendomen även om en del därav avstyckats och överlåtits till annan person. Förhållandet skulle råda till dess relax av inteckningen kommit till stånd.
    För att särskilt komma tillrätta med problemen knutna till kreditgivning mot generella hypotek föreslogs att kreditgivaren skulle anses vara i god tro angående äganderätten till den egendom generellt pantsatta pantbrev omfattade intill dess kreditgivaren "fått vetskap om" en ägandeförändring.
    Vid exekutiv försäljning av fast egendom har svårigheter uppstått vid tillämpning av regeln om att kapitalbeloppen enligt inteckningar

 

Panträtten och kreditinstituten 719med samma rätt eller företrädesrätt omedelbart efter varandra skall sammanläggas och först tagas i anspråk innan tilläggen får tillgripas (blockbildningsregeln). För att nå en begränsning av nämnda svårigheter innehöll pantbrevsutredningens betänkande förslag om förbud mot utmätning av tillägg.
    I ett delbetänkande hade utredningen föreslagit att gällande rörliga tillägg inom fastighetsrätten skulle ökas från sex procent till tio procent årlig ränta. Ändringen hade införts i 6 kap. 3 § jordabalken enligt SFS 1981: 194, som trädde i kraft den 1 juli 1981. Utredningen föreslog i det slutliga betänkandet att det fasta tillägget liksom tidigare skulle uppgå till 15 % av pantbrevets belopp, medan det rörliga tillägget eller utmätningsräntan skulle beräknas efter en räntesats motsvarande vad som gäller enligt räntelagen. I och med att räntesatsen i räntelagen höjdes från diskontot plus fyra procentenheter till diskontot plus åtta procentenheter begärde utredningen att den högre räntesatsen också skulle gälla för det rörliga tillägget.
    Utredningen föreslog också viss förenkling i reglerna vid överhypoteksförskrivning genom en ändring i 1936 års lag om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man. Förenklingen innebar att en andrahandspanthavare inte för giltig pantsättning skulle behöva förete bevis om andrahandspantsättningen vid denuntiation hos förstahandspanthavaren.
    Vidare föreslog utredningen att regler om sammanföring av inteckningar, sådana de utformats i jordabalken, skulle tillföras också sjörätten och lufträtten.
    Härtill kom förslag till regler om inteckning i flygplansbygge.
    För lufträtten föreslogs pantsättningsregler likformiga med dem inom fastighetsrätt och sjörätt.
    Övergångsbestämmelserna hänförde sig enbart till reglerna om tillägget och om förbudet mot utmätning av tillägg.
    I propositionen 1984/85: 54 om panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen m. m. tog regeringen ställning till pantbrevsutredningens förslag.
    Förslaget om att ge pantbrevet karaktär av innehavarehandling avvisades därvid. De tidigare departementschefsuttalandena till panträttsreglerna i jordabalken om att godtroende borgenär vid panträttsupplåtelse kan förlita sig på ägaruppgifter i ett gravationsbevis, vilket ej är äldre än sex månader, föreslogs bli lagfästa och kompletterades med en motsvarande regel gällande ett högst en månad gammalt gravationsbevis upprättat enligt ADB-fört inskrivningsregister. Någon lösning på problemen vid upptagande av kredit utomlands mot

 

720 Stig Kärrbergpant i skeppsegendom då förhållandena är sådana att omedelbar kontroll hos fartygsregistret ej står till buds lämnades inte.
    Pantbrevsutredningens förslag om att avstyckningar intill dess relax skett skulle utgöra pant enligt pantbrev gällande i stamfastigheten godtogs inte.
    Som lösning på kreditinstitutionernas problem vid kreditgivning då tidpunkten för pantförskrivning, överlämnande av pantbrev och utbetalning av lånevaluta ej sammanfaller utvidgades godtrosskyddet för panthavaren ytterligare. I såväl jordabalk som sjölag föreskrevs att förnyad ägarkontroll inte skulle erfordras när generellt pantförskrivet pantbrev utnyttjades för ny kredit eller lån flyttades över eller konverterades på sedvanliga villkor. Förutsättningen enligt propositionen är dock att borgenär inte före fordringens uppkomst fått kännedom om att upplåtaren av panträtt inte längre är ägare av egendomen. Genom att utdrag av propositionen 1971: 179 med förslag till lag om ändring i jordabalken m. m. intogs som bilaga i den nya propositionen markerades att departementschefens tidigare gjorda omfattande uttalanden i godtrosfrågorna skall gälla som komplettering till den nya lagstiftningen. Uttrycket "fått kännedom om" bör till följd av departementschefens nämnda uttalanden betyda "underrättats om", vilket torde motsvara vad pantbrevsutredningen uttryckte med orden "fått vetskap om".
    Förbudet mot utmätning av tillägg kompletterades med förbud att i andra hand pantförskriva tillägg.
    I överenstämmelse med utredningens förslag skulle det fasta tillägget utgå med oförändrat 15 % medan det rörliga tillägget fastställdes till diskontot plus fyra procentenheter. Dessa tilläggsregler skulle också tillföras lagen om företagshypotek.
    Propositionen omfattade utredningens förslag till ändring i 1936 års lag om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man, och också förslaget om sammanföring av inteckningar inom sjörätten.
    I propositionen meddelades att förslag till lagstiftning om rätt till luftfartyg kommer att framläggas i annat sammanhang.
    Enligt propositionen skulle de nya reglerna ha trätt i kraft den 1 januari 1985 och övergångsbestämmelserna, som endast hänförde sig till reglerna om tillägget och om förbudet mot utmätning och andrahandspantförskrivning av tillägg, gjordes i princip likformiga i jordabalk och sjölag. Innebörden var att äldre bestämmelser om tillägg skulle kunna tillämpas på inteckning som sökts före ikraftträdandet, om fastigheten respektive skeppsegendomen utmätts, konkursansökan gjorts eller medel som i övrigt skall fördelas, nedsatts före ikraftträdandet eller efter ikraftträdandet men före utgången av år 1987 eller

 

Panträtten och kreditinstituten 721sålunda under en treårsperiod. I situationer efter ikraftträdandet skulle dock fordras ett yrkande om tillämpning av äldre lag från ägaren eller från annan förmånstagare med rätt som sökts före ikraftträdandet. Förbudet mot utmätning och andrahandspantsättning av tillägg skulle inte gälla om åtgärden vidtagits före ikraftträdandet.
    I lagutskottets betänkande LU 1984/85: 20 tillstyrktes förslagen i propositionen med visst undantag vad gäller föreslagen treårig övergångstid i fråga om tillämpning av de nya reglerna för det rörliga tillägget. Anledningen härtill var en till lagutskottet inkommen skrivelse från riksskatteverket, vari verket framhöll att övergångsreglerna skulle medföra omfattande merarbete för kronofogdemyndigheterna. Utskottet gjorde den bedömningen att det ekonomiska resultatet för parterna, när det gäller fastighetspantbrev, inte skiljer sig mycket från vad som för närvarande gäller med en tioprocentig utmätningsränta, varför ett avsteg från regeln att civilrättslig lagstiftning inte bör ges retroaktiv verkan borde kunna godtagas inom fastighetsrätten. Samtidigt konstaterades att den föreslagna lagstiftningen skulle betyda en väsentlig höjning av utmätningsräntan inom sjörätten, vilken enligt gällande regler begränsar sig till 6 %. En övergångstid om tre år syntes därför vara påkallad ifråga om skeppspantbrev.
    Lagutskottet föreslog att riksdagen skulle antaga propositionens förslag till lag om ändring i jordabalken med den föreskriften att lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1985 och att äldre bestämmelser om tillägg skall tillämpas på pantbrev som sökts före ikraftträdandet om fastigheten utmätts, konkursansökan gjorts eller medel som i övrigt skall fördelas nedsatts före ikraftträdandet. I propositionen föreslagna regler för tillämpning under en övergångstid av tre år från ikraftträdandet slopades. Av förbiseende utelämnade lagutskottet i sitt betänkande propositionens förslag under punkt tre i övergångsbestämmelserna om att förbudet mot utmätning och andrahandspantsättning av tillägget inte skall gälla om åtgärden vidtagits före ikraftträdandet.
    I fråga om förslaget till lag om ändring i sjölagen angav lagutskottet samma tidpunkt för ikraftträdandet och vidtog ingen annan ändring i de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna än att den föreskrivna treårsperioden angavs löpa till utgången av juni månad 1988.
    Förslaget till lag om ändring i 1936 års lag om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man, tillstyrktes oförändrat med angivande av den 1 juli 1985 som ikraftträdande tidpunkt.
    Också förslagen i anslutning till lagstiftningen om företagshypotek tillstyrktes utan angivande av tidpunkt för ikraftträdande.
    Lagutskottets förslag antogs av riksdagen den 28 mars 1985. Dock

 

722 Stig Kärrbergträngde utskottets föbiseende i fråga om övergångsbestämmelserna igenom även vid tryckningen av lagen om ändring i jordabalken (SFS1985: 172). En rättelse har sedermera införts i författningssamlingen den 22 maj 1985.
    Med undantag för nämnda ändringar i övergångsbestämmelserna motsvarar de nya lagarna sålunda vad som föreslogs i propositionen.
    Vad innebär då de nya reglerna för kreditinstitutens rutiner?
    (1) Vi har fått i det närmaste enhetliga panträttsregler inom fastighets- och sjörätt och kommer sannolikt att få sådana även inom lufträtten, vilket allt underlättar institutens hantering särskilt vad gäller generella hypotek.
    (2) Innebörden av godtrosskyddet har klarlagts inom fastighetsrätten och har inom sjörätten utvidgats då det gäller kreditgivning mot generella hypotek och omläggning och konvertering av lån. Generella hypotek, som innehåller pantbrev i såväl fast egendom som skeppsegendom, kan i fortsättningen handhavas på likformigt sätt.
    (3) Det rörliga tillägget blev begränsat till diskonto plus fyra procentenheter mot begärda åtta procentenheter i överensstämmelse med de ändrade reglerna i räntelagen. Av den enkät hos kreditinstituten, som pantbrevsutredningen föranstaltade om, framgår emellertid att ett rörligt tillägg om diskontot plus fyra procentenheter i de allra flesta fall är tillfyllest för bankerna. Det är främst hypoteksinstitut, som tillämpar en ordning med räntebetalning en gång om året, som blir lidande av den lägre utmätningsräntan. Systemet med underbelåning av pantbrev skall därför normalt inte behöva tillämpas av bankerna.
    (4) Förbudet mot utmätning av tillägg drog med sig ett förbud mot överhypoteksförskrivning av tillägg, vilket ej ingick i pantbrevsutredningens förslag och knappast är förenligt med kreditinstitutens intressen. Dock torde fördelarna med utmätningsförbudet och därav följande hinder för utmätningsborgenär att genom kronofogden bryta sig in i förmånsrättsordningen till förfång för borgenär med sämre förmånsrätt överväga nackdelarna med pantsättningsförbudet. Det senare kan dock bidraga till att ägare för att rätt utnyttja sin egendom som säkerhetsunderlag kommer att drivas till att uttaga pantbrev i mindre valörer, vilket torde ge bankerna mer hanteringsarbete än stora valörer och överhypoteksförskrivningar.
    (5) Ändringarna i reglerna i 1936 års lag kan betyda viss förenkling av rutinerna vid överhypoteksförskrivning i varje fall i mellanhavanden mellan kreditinstituten där huvuddelen av hanteringen förorsakad av sådan pantförskrivning förekommer.
    (6) Sammanföring av inteckningar inom sjölagen, företagshypotekslagen och väl så småningom också inom lufträtten är uppenbarli-

 

Panträtten och kreditinstituten 723gen en lämplig komplettering av regelsystemet, varom kreditinstituten gjort framställning.
    Den nytillkomna kompletterande lagstiftningen rörande panträtten torde således föranleda endast begränsade ändringar i kreditinstitutens rutiner.
    I fråga om fast egendom skall kontrollen av lagfart o. d. fortsatt göras mot gravationsbevis, som ej är äldre än sex månader, dock om fastigheten är införd i ADB-register mot gravationsbevis, som ej är äldre än en månad. Besvärande kontrollkrav vid ny kredit mot generellt hypotek kan slopas. En förenkling i förfarandet vid överhypoteksförskrivning då innehavaren av det förskrivna pantbrevet är ett annat kreditinstitut är att vänta så snart nu inledda förhandlingar mellan kreditinstituten blivit slutförda.
    Vad gäller belåning av pantbrev i skeppsegendom har fordrats noggrann kontroll av ägareförhållanden och av förekomsten av eventuella inskränkningar i ägarens förfoganderätt över skeppsegendomen vid uppläggning, höjning, utbetalning av kredit inklusive lyft på byggnadskreditiv och vid förlängning av checkkredit. Den noggranna kontrollen krävs alltfort vid uppläggning av kredit, medan i övriga fall enklare rutiner kan tillämpas till följd av de nya godtrosreglerna. Sammanföring av inteckningar är en nytillkommen möjlighet vid hantering av pantbrev i skeppsegendom.
    I en uppsats i Svensk Juristtidning år 1977 sid. 630 analyserade Christer Rune pantsättningsreglerna utifrån kreditlivets behov. Han uppehöll sig i uppsatsen vid fyra krav som han menade borde ställas på den hypotekariska panträtten som modernt kreditsäkerhetsinstrument.
(1) Enkel att stifta.
(2) Användbar i alla kreditförhållanden som praktiseras.
(3) Fungera oavsett partskonstellationen i pantfordringsförhållandet.
(4) Ej kränka pantägarens behöriga intressen.
    Christer Rune konstaterade
    att luftfartshypoteket — utformat med regelsystemet i den gamla inteckningsförordningen som mönster — väl fyllde dessa krav,
    att fastighetshypoteket till följd av 1971 års tilläggslagstiftning fått en "respirator varförutan det inte kunnat födas till dagligt liv"
    och att skeppshypoteket "lägger på kreditgivaren en ny möda, som han kunnat ägna nyttigare uppgifter och som kan få utländska kreditgivare, vana vid mer rationell ordning att stegra sig".
    Hur fyller då panträttsreglerna sådana de nu utformats de av Christer Rune uppställda fyra kraven?

 

724 Stig Kärrberg1 Enkel att stifta
Den omständigheten att pantförskrivningen enligt gällande panträttskonstruktion helt och hållet är ett mellanhavande mellan pantsättare och borgenär innebär i sig en komplikation. Tre moment skall vara uppfyllda för att panträtt skall komma till stånd
● inteckning skall vara inskriven
● pantbrev ha överlämnats
● lånevaluta ha utbetalts.

 

När dessa moment är uppfyllda, vilket ofta inträffar vid skilda tidpunkter, vilar det på borgenären — kreditgivaren — att utreda huruvida pantsättaren är behörig att pantsätta och om något förhållande rörande pantobjektet hindrar att panträtt kommer till stånd på avsett sätt.
    Ser vi på rutinerna vid uppläggning av kredit mot pantbrev i fast egendom innebär de kontroller som erfordras inget avsevärt merarbete för kreditinstituten. Vid uppläggning av ny kredit är det angeläget för instituten att skaffa sig god kännedom om såväl kunden som hans pantobjekt. De kontroller som erfordras har sedan länge varit brukliga, dock med ett undantag — avstyckningskontrollen. Pantbrevsutredningen föreslog regler, som hade eliminerat denna. Förslaget blev ej godtaget, varför avstyckningskontrollen framgent framstår som nödvändig. Den är betungande särskilt då skogsbolags ofta omfattande portfölj av pantbrev skall granskas mot uppgifterna i fastighetsbok.
    Vid uppläggning av kredit mot pantbrev i skeppsegendom är läget mer komplicerat till följd av den s. k. inskrivningsprincipen i sjörätten och den därav följande publicitetsverkan av inskrivning. För att vara förvissad om vem som är rätt ägare och därmed behörig pantsättare fordras att kunna stå i direkt förbindelse med sjöfartsregistret i Stockholm. Som redarna framhöll i samband med pantbrevsutredningens tillsättande skiljer sig den svenska panträttskonstruktionen avsevärt från vad som gäller i omvärlden, vilket skapar osäkerhet hos utländska kreditgivare. Pantbrevsutredningens förslag hade gjort pantbrevet hanterligt även i utländska kreditsammanhang. Som det nu blivit kvarstår problemen, som dock till följd av rådande konjunktur inom skeppsfarten för närvarande inte ter sig särskilt besvärande. Härtill kommer att då krediter upptages i utlandet detta ofta sker genom förmedling av svensk bank, som genom sin kännedom om kreditsökanden och dennes förhållanden i de flesta fall kan lämna den kreditgivande utländska banken tillfredsställande uppgifter.

 

Panträtten och kreditinstituten 7252 Användbar i alla kreditförhållanden, som praktiseras
Affärsbankernas ansträngningar i de skilda turer panträttskonstruktionen genomgått har huvudsakligen gått ut på att få till stånd en hanterlig ordning i löpande kreditförhållanden. En sådan ordning åstadkoms provisoriskt genom de regler som tillfördes jordabalken i propositionen 1971: 179. Mycket haltade dock och i propositionen angavs att översyn av reglerna erfordrades sedan fastighetsböckerna blivit överförda till ADB-register. Inom sjörätten utgjorde reglerna i 1973 års lagstiftning direkt hinder mot tillämpning av rationella rutiner särskilt vid kreditgivning mot generella hypotek.
    Genom den nya lagstiftningen har oklarheten inom fastighetsrätten eliminerats och hindren i sjörätten avlägsnats, varför kreditinstitutens önskemål i detta avseende blivit uppfyllda.

 

3 Fungera oavsett partskonstellationen i pantfordringsförhållandet
Här är det främst fråga om pantsättning mellan delägare t. ex. partredare eller mellan ägare i succession såsom mellan varv och beställare inybyggnadskontrakt. Ingenting sägs om detta i den aktuella propositionen.
    Christer Rune behandlade frågan i sin bok "Rätt till skepp" och kom fram till att sådan pantsättning är giltig. Pantbrevsutredningen utredde förhållandena i ett särskilt avsnitt "Pantsättning mellan ägare" och ansåg sig kunna instämma i Christer Runes slutsats.
    Kreditinstituten bör därför kunna utgå ifrån att pantsättning mellan ägare vinner giltighet.

 

4 Ej kränka pantägarens intressen
Pantägarens intressen har varit omhuldade av lagstiftaren alltsedan lagberedningen föreslog en omstrukturering av panträtten. Man har inte velat avvika från regeln att pantförskrivningen helt och hållet är ett mellanhavande mellan rätt ägare och borgenär. För att göra panträtten hanterlig i kreditinstituten har man i stället infört vittgående undantag att gälla så länge borgenären är i god tro. Genom att låta pantbrevet legitimera innehavaren som ägare eller som den till vilken ägaren upplåtit rätten att pantsätta sökte pantbrevsutredningen skapa ett logiskt underlag för borgenärens goda tro. Som det nu blivit kvarstår regeln att endast ägaren kan pantsätta samtidigt som denna betänkligt försvagats genom omfattande godtrosregler. Att godtrosreglerna kommer att medföra äventyrligheter behöver kanske inte befaras, eftersom den handläggning de avser att möjliggöra endast förekommer hos kreditinstituten, som får anses bedriva en seriös verksamhet.

49—53-170 Svensk Juristtidning

 

726 Stig Kärrberg    Slutsatsen blir att panträttsreglerna, som de nu blivit utformade, inte alltför illa uppfyller Christer Runes fyra krav. Kreditinstituten bör därför kunna vara tillfreds med vad som åstadkommits även om resultatet vid första påseende kan synas magert i jämförelse med alla ansträngningar som gjorts och i belysning av pantbrevsutredningens mera heltäckande förslag.
    Kvar står att den svenska hypotekariska panträtten med sina pantbrev starkt avviker från ordningen i omvärlden. Dock bör man inte bortse från det förhållandet att de till form och innehåll standardiserade pantbreven, som läggs som säkerhet för förbindelsen mellan borgenär och gäldenär, ger möjlighet till omläggningar och ändringar i mellanhavandet mellan parterna utan att formell omregistrering av omfattande dokument erfordras. I här skisserade situationer ter sig vårt svenska system som enkelt och lätthanterligt i jämförelse med vad som på många håll gäller i omvärlden.