EDVARD NILSSON och ERLAND STRÖMBÄCK. Konsumentförsäkringslagen. Kommentar, lagtext och försäkringspraxis. Stockholm 1984. Liber. 219 kr.
Närmare fyra år efter det att konsumentförsäkringslagen (KFL) trädde i kraft har nu den första mera utförliga lagkommentaren kommit ut. Dröjsmålet har emellertid varit välmotiverat. Numera har försäkringspraxis stadgat sig, bl. a. genom att försäkringsbolagen efter åtskillig tveksamhet tagit konsekvenserna av den nya lagstiftningen vid utformningen av sina villkor. Det finns också ett ganska omfattande material angående lagens tolkning, främst uttalanden av nämnder som Allmänna reklamationsnämnden och Skadeförsäkringens villkorsnämnd (där dock inställningen i olika frågor kan skifta en hel del) men i någon utsträckning också domstolsavgöranden. Kommentaren är av Libers vanliga typ, lättläst och överskådlig men utan konsekventa hänvisningar till motiv och litteraturuttalanden; just detta arbete innehåller emellertid något fylligare referenser än annars, vilket måste anses välkommet. Vid sidan av diskussioner om paragrafernas innebörd får man värdefulla översikter av faktiska förhållanden på försäkringsområdet och allmänna rättsprinciper av betydelse, och därigenom underlättas förståelsen av reglerna. Författarnas sakkunskap är betydande: Nilsson (numera rättschef i justitiedepartementet) var den närmast ansvarige för KFL liksom för åtskillig annan ersättningslagstiftning, och Strömbäck har som tidigare direktör i Försäkringsbolagens Service AB och som nuvarande chefsjurist i Folksam haft särskilda möjligheter att överblicka utvecklingen. Deras bakgrund förefaller ha medverkat till en lycklig balans mellan lagstiftar- och branschsynpunkter i framställningen.
Dessa båda perspektiv är annars inte helt lätta att förena, när det gäller denna lagstiftning. KFL framstod redan från början som en kontroversiell reform. Förslaget byggde visserligen på ett väl genomarbetat, delvis banbrytande betänkande av försäkringsrättskommittén under Jan Hellners ordförandeskap, men detta hindrade inte att det kritiserades livligt från försäkringshåll, främst därför att lagstiftningen skulle göra försäkringarna för dyra. När en proposition i väsentlig överensstämmelse med betänkandet lades fram för riksdagen, inträffade det ovanliga att moderaterna ville avslå förslaget trots att det härrörde från en borgerlig regering. Från konsumentsynpunkt innebar lagstiftningen ett betydande framsteg, med åtskilliga ganska radikala lösningar: bl. a. ålades försäkringsbolagen en vittgående informationsskyldighet, vidare infördes en sorts kontraheringsplikt för bolagen — konsumenten har
under vissa förutsättningar både rätt att få teckna försäkring och rätt att få en försäkring förlängd — och i fråga om påföljder vid överträdelse av biförpliktelser innebar lagen ett helt nytt system: en reduktion av ersättningen efter skälighet är det normala, inte ett bortfall av ansvaret. I synnerhet denna sistnämnda nyhet ansågs göra en kraftig premiehöjning nödvändig; reglerna skulle enligt bolagens mening inverka på preventionen mot skador. Här liksom så ofta annars framträdde en viss pessimistisk inställning hos försäkringsmännen till de ekonomiska verkningarna av sådana reformer (såvida de inte kommer till stånd på branschens eget initiativ, då man kan godta också radikalt konsumentvänliga lösningar). Det är kanske en kvarleva av detta betraktelsesätt som ligger bakom kommentarens uttalande, att det som huvudregel inte går att täcka skador som lätt kan undvikas genom normal försiktighet (s. 14) — ett omdöme som motsägs av de faktiska förhållandena och inte på något sätt präglar de fortsatta utläggningarna.
Som författarna framhåller (s. 121 f) visade sig i alla händelser bolagens farhågor länge obefogade på denna punkt. Fram till den senaste tiden har man i stort sett lyckats undvika andra fördyringar än dem som beror på inflationen. Olägenheterna med KFL torde snarare ligga på ett annat plan. Den i och för sig angelägna reformen har medfört vissa komplikationer vid det fortsatta lagstiftningsarbetet, särskilt på skadeförsäkringens område. Siktar man på en i stort sett gemensam lag för all skadeförsäkring — den naturliga lösningen, om inte försäkringslagstiftningen skall bli alltför krånglig och vidlyftig — är det svårt att för företagsförsäkringens del ge helt andra lösningar än enligt KFL ens i sådana fall där de skulle förefalla lämpligare. Vill man dessutom behålla den nordiska rättslikheten inom försäkringsavtalsrätten (utom för Danmarks del, där EG-medlemskapet naturligtvis lägger hinder i vägen) är det också en svårighet, att vi i Sverige redan föregripit utvecklingen genom KFL; entusiasmen för vårt regelsystem är inte fullt så stor på norskt och finländskt håll, där erfarenheter och praxis inte är desamma. Samtidigtkan vi i Sverige inte gärna av hänsyn till det nordiska samarbetet ta ifrån konsumenterna några förmåner av betydelse som KFL gett dem — i vart fall inte utan starka sakliga skäl av annat slag eller kompensation på andra väsentliga punkter.
Från konsumentsynpunkt kan nog lagen sägas ha tillkommit vid den lämpligast tänkbara tidpunkten. Inställningen till konsumentfrågor på politiskt håll är idag inte riktigt densamma som tidigare.1 Man bör emellertid kunna räkna med att de vinster konsumentsidan gjorde med KFL:s tillkomst blir bestående. I en allmän skadeförsäkringslagstiftning kommer kanske reglerna om konsumentförsäkring att formellt undergå vissa förändringar — det är nästan oundvikligt, om de skall fogas in i ett större system — men i sak blir de nog väsentligen desamma. Kommentaren kan väntas behålla sitt värde lång tid framåt.
Några detaljfrågor som kommentaren tar upp har intresse också för det fortsatta lagstiftningsarbetet.
KFL innebär som sagt flera principiellt intressanta nyheter på försäkrings-
lagstiftningens område, däribland att försäkringsbolagen åläggs också vissa andra skyldigheter mot försäkringstagarna än sådana som avser betalning av försäkringsersättningen. Det medför att frågan kommer upp om de civilrättsliga påföljderna när dessa skyldigheter eftersätts; bl. a. blir numera även skadeståndsansvar aktuellt mot försäkringstagarna.
Vad först angår den långtgående informationsplikt som KFL infört för bolagen, är bestämmelserna härom av marknadsrättsligt slag: följden av försummad information kan bli ett föreläggande av konsumentombudsmannen eller informationsåläggande av marknadsdomstolen. Som författarna framhåller är det inte uteslutet att också civilrättsliga konsekvenser kan uppkomma, bl. a. vid missvisande uppgifter i reklam (s. 48). Som exempel nämns att ett villkor jämkas enligt 36 § avtalslagen eller att ett oklart villkor tolkas mot bolaget. Åtminstone den senare påföljden torde vara relativt oskyldig från branschens synpunkt, och den är man nog villig att utan vidare acceptera (i förhoppning att i varje fall 36 § avtalslagen inte skall bli aktuell). Man kan emellertid tänka sig betydligt mera långtgående konsekvenser av oriktig information: försäkringstagaren skulle kunna ta fasta på ett felaktigt uttalande om försäkringens räckvidd, trots att detta inte har något stöd i villkoren, och göra gällande försäkringsskydd i enlighet med uttalandet. Han skulle också kunna kräva ersättning — på skadeståndsrättslig eller försäkringsrättslig grund — om han till följd av uttalandet, eller försummelse av bolaget eller dess ombud att ange viss begränsning av försäkringen, har underlåtit att skydda sig mot en risk och sedan lider förlust genom att skada just av detta slag inträffar: han får t. ex. uppfattningen att försäkringen omfattar också hans husdjur och låter bli att ta särskild försäkring för dem. Frågan om skadestånd i sådana fall har under de senaste åren uppmärksammats i den nordiska försäkringsdiskussionen; bl. a. har paralleller dragits med yrkesmässig rådgivning i andra fall.2
Försäkringsrättskommittén diskuterade på sin tid en regel i KFL om ett ansvar för bolaget vid försummad information, som medför att försäkringstagaren underlåter att teckna tilläggsförsäkring; bolaget skulle svara som om sådan försäkring meddelats. Man avstod emellertid från att föreslå en sådan bestämmelse, som kunde befaras ge upphov till svårbedömda tvister; inte heller ansågs regler om ansvar för försumlig information av ombud motiverad, utan dessa frågor skulle liksom dittills få "avgöras efter allmänna överväganden",3
Ser man frågan som ett skadeståndsrättsligt problem kan resultatet bli, att ersättning utgår också för skador som inte ens med den generösaste villkorstolkning kan anses falla inom försäkringen, och detta utan att försäkringstagaren betalat ens tillnärmelsevis den premie som motsvarar risken. Att denne själv tagit för lätt på frågan om försäkringens omfattning skulle kanske ibland medföra jämkning på grund av medvållande, men inte bortfall av ansvaret. Det är naturligt att man från försäkringsbolagens sida ställer sig negativ till en sådan princip, inte minst om den skulle gälla också vid utebliven information; den kunde ge anledning till åtskilliga fantasifulla krav från försäkringstagare, som menar att bolagets upplysningar varit alltför knapphändiga med tanke på hans förhållanden. Det skall också medges att skadeståndssanktionen inte
är särskilt väl anpassad just för dessa situationer. Det är inte lätt att utreda, vilken inverkan en bristfällig information haft på försäkringstagarens handlande — skulle han verkligen ha försäkrat sig mot olika tilläggsrisker, om han fått en riktig uppfattning om vad skyddet innebar?
Man kunde tycka att en försäkringsavtalsrättslig lösning borde verka mindre betänklig från bolagens synpunkt: försäkringstagaren skulle ha rätt att ta fasta på uttalanden från bolagets sida och kanske också åberopa underlåten information, men bara om han är i god tro. Genom godtroskravet skulle man lättare komma till rätta med de befängdaste missförstånden angående försäkringens omfattning. Å andra sidan har det påpekats att denna lösning i vissa fall leder till en förmånligare ersättningsregel från den försäkrades synpunkt. Anser man försäkringsavtalet gälla också för egendom som bolaget inte avsåg att försäkra, innebär detta ofta en gynnsammare beräkning av ersättningen för skadad egendom: ägaren kan bli gottgjord för nyvärdet, inte bara för ett värde beräknat enligt skadeståndsrättsliga principer.4 — Samtidigt kan det förekomma en del ersättningsanspråk som faller utanför den avtalsrättsliga lösningen, t. ex. om bolaget försummar att upplysa om att en risk som försäkringstagaren velat försäkra går att täcka genom en annan försäkring i samma eller ett annat bolag. Det försäkringsavtalsrättsliga resonemanget utesluter alltså inte långtgående skadeståndskrav.
Veterligen har ersättningskrav av det diskuterade slaget ännu inte fått större praktisk betydelse i Sverige. Det är naturligt att frågan inte berörs i kommentaren, som också — såvitt jag kan finna — förbigår problemet om bolagets ansvar för sina ombud. Genom att KFL inte alls behandlar frågan om det civilrättsliga ansvaret för informationen kan man emellertid inte utesluta möjligheten av skadeståndsskyldighet, när skada uppkommit till följd av bristfällig information från bolagets sida. Att bolaget här svarar också för självständiga medhjälpare mot en medkontrahent stämmer med allmänna kontraktsrättsliga principer. En tänkbar invändning kunde vara att försäkringsavtalets speciella karaktär skulle tala mot sådana allmänna regler om skadestånd för egen eller medhjälpares försumlighet; jag undrar dock om den är hållbar. Möjligen kan sägas att de särskilda förhållandena motiverar en mild vållandebedömning vid bristfällig rådgivning, men också detta kan diskuteras — här gäller mer än vid de flesta avtalstyper att ena parten är överlägsen den andra i sakkunskap.5 — Även om rättsläget är oklart, har alltså bolagen anledning till vissa bekymmer på denna punkt, särskilt som det knappast torde vara praktiskt möjligt för dem att på något hållbart sätt friskriva sig från ett ansvar för bristande information. Utgår man från att sådant ansvar föreligger idag, måste detta vidare få betydelse också för det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Ett annat fall där ett skadeståndskrav mot bolaget kan bli av intresse är när bolaget vägrat att meddela försäkring enligt 9 § eller att förnya försäkringen enligt 15 §; en sådan vägran kan ju få till följd att konsumenten saknar skydd vid en händelse, som annars skulle ha utgjort försäkringsfall. Den påföljd lagstiftaren här sett som den normala är tydligen att på konsumentens yrkande den begärda försäkringen förklaras gälla redan vid tiden för försäkringsfallet. Talan om sådan förklaring skall emellertid väckas inom en frist på en månad
från det att konsumenten mottog resp. bolaget avsänt visst meddelande från bolaget (41 § 2 st., 42 § 2 st.), medan inget sägs om motsvarande preskription av rätten till skadestånd. Enligt kommentaren skall samma preskriptionstid gälla för en skadeståndstalan (s. 187). Man kan diskutera om en preskriptionsregel på detta vis bör tolkas extensivt till konsumentens nackdel; från rättssäkerhetssynpunkt verkar det inte alldeles tillfredsställande. Att märka är vidare att skadeståndspåföljden i detta läge kan gå längre än ett ersättningskrav stött på försäkringen. Bl. a. kan annan skada ha uppkommit för konsumenten än att han står utan försäkringsskydd, t. ex. särskilda kostnader som föranletts av bolagets felaktiga inställning. Kommentarens uttalande saknar direkt stöd i motiven,6 och möjligen bör det inskränkas till att gälla i fall där skadeståndskravet bara motsvarar anspråket på ersättning för försäkringsfallet. I alla händelser hade det varit mera tillfredsställande, om preskriptionsregelns ordalag hade omfattat också skadeståndstalan.
De omstridda nedsättningsreglerna i 30—34 §§, tidigare utförligt debatterade i fackpressen,7 behandlas ingående också i kommentaren. Av väsentlig betydelse är naturligtvis det sätt varpå reglerna i fråga får uttryck i försäkringsvillkoren (jfr s 119 ff). Som författarna framhåller har bolagen här använt sig av två olika metoder: antingen anges nedsättningsprinciperna utförligt i olika situationer, eller också informeras försäkringstagaren mera översiktligt om vad han skall iaktta och vilka påföljder som annars kan bli aktuella. Den senare villkorstypen kan verka tilltalande genom sin korthet och överskådlighet, och den går kanske bra att använda i fråga om mera sällsynta eller mera speciella överträdelser av biförpliktelser — exempelvis brott mot upplysningsplikten eller oriktiga uppgifter vid skaderegleringen. Däremot sätter jag i fråga om metoden är så lämplig i sådana vanliga situationer som när säkerhetsföreskrifter i villkoren har åsidosatts. En skälighetsbedömning av den typ KFL innebär, där en mängd olika faktorer skall vägas mot varandra, utgör ju alltid en risk för rättsosäkerhet: försäkringstagaren har inte stor möjlighet att överblicka konsekvenserna av sitt handlande och kontrollera, om hans skada regleras på samma vis som andra av samma slag. Även om bolaget ger riktlinjer för en enhetlig skadereglering, går det inte för försäkringstagaren att få någon insyn i dem, och inte heller kan han jämföra sin ställning vid olika överträdelser med vad som gäller i andra bolag. Att lita till nämndernas praxis för att få rättsläget klargjort är också en ofullkomlig metod: det tar tid innan innebörden av en regel slagits fast vid olika typer av skadefall, och konsumenterna har inte lätt att få ett grepp om denna rättstillämpning. Mycket talar alltså för att villkoren närmare anger, vilka följder ett mera praktiskt fall av överträdelse i allmänhet medför. Detta alternativ torde också lagstiftaren ha föredragit,8 och kommentaren tycks närmast gå på samma linje (s. 120). Det är en viktig fördel med KFL:s ordning, att man kan kombinera en konkret information till försäkringstagaren med den flexibilitet som en skälighetskontroll ger; att märka är att nedsättningsreglerna lär innebära en längre gående kontrollmöjlighet än 36 § avtalslagen (knappast bara en "precisering" av denna regel, som kommentaren uttrycker det s. 124).
En annan sak är om nedsättningsreglerna kan få samma utformning i en
lagstiftning som är gemensam för all skadeförsäkring. Egentligen borde det väl inte finnas några hinder att föreskriva liknande principer också för företagsförsäkringens del, vilka får preciseras i försäkringsvillkoren. Här måste ju skälighetsbedömningen göras med beaktande av företagsförsäkringens speciella förhållanden, och det medför att stränga villkor får anses godtagbara i en helt annan utsträckning än vid konsumentförsäkring. I vart fall gäller detta för större företag, där inte sällan försäkringarna är skräddarsydda med tanke på de speciella riskerna i det särskilda företagets verksamhet. Inom branschen möter man emellertid uppfattningen att varje möjlighet till en skälighetsprövning, när det gäller sådana villkor som säkerhetsföreskrifter eller bestämmelser om fareökning, utgör ett hinder för att nya försäkringsprodukter utvecklas på ett önskvärt sätt. Saken ligger något annorlunda till för småföretagens del, där det ofta framträder liknande synpunkter som i konsumentförhållanden.
Nedsättningsreglerna är ju också tillämpliga beträffande ansvarsförsäkring, frånsett bestämmelserna i 32 § 2 st. KFL om oaktsamt framkallande av försäkringsfallet. Man kunde tycka att just vid denna försäkring, där skadan drabbar andra och därför preventionssynpunkter väger särskilt tungt, lagen borde särskilt inskärpa aktsamhet hos den försäkrade. Försäkringens speciella struktur gör den emellertid, här liksom i FAL, svår att passa in i lagens regelsystem om överträdelse av biförpliktelser. Ansvarsförsäkringens funktion som skydd för tredje man har alltmer kommit att betonas; nedsätts försäkringsersättningen, går detta i synnerhet vid konsumentförsäkring ut över den skadelidande, som kan ha svårt att få ut ett större skadestånd av den skadeståndsskyldige personligen. Det nämnda undantaget i 32 § har motiverats just av denna synpunkt (jfr kommentaren s 147 f). — Tankegången är emellertid inte konsekvent genomförd i KFL. Den gäller av naturliga skäl inte vid uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet, där den skadelidande inte heller vid ansvarsförsäkring får något skydd (32 § 1 st).). Och vad som kan tyckas mera anmärkningsvärt: den har inte fått spela någon roll vid andra överträdelser av biförpliktelser, t. ex. vid åsidosättande av säkerhetsföreskrifter eller fareökning (se 31 §). Här kan det alltså ibland få avgörande betydelse, om man kan se ett skadevållande som bara ett vårdslöst framkallande av försäkringsfallet eller också som ett brott mot försäkringsvillkoren enligt 31 §. Den skadelidande kan visserligen utan obehagliga konsekvenser visa att den försäkrade gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, men han får akta sig väl för att påstå ett handlingssätt som strider mot en säkerhetsföreskrift — då riskerar han att försäkringsbolaget inte betalar skadan. Svårigheten ökar ytterligare om man till säkerhetsföreskrifter hänför sådana villkor som riktar sig mot alkoholpåverkan, användning av narkotika och liknande förhållanden som har direkt betydelse för att försäkringsfallet inträffar (jfr kommentarens lätt antydda, välmotiverade skepsis s. 133). Den skadelidande bör då inte heller åberopa något sådant som att skadevållaren var berusad som skäl för att ett vållande förekommit.
Detta rättsläge är inte alldeles tillfredsställande. I viss mån bör man kanske också i denna situation kunna beakta försäkringens karaktär vid skälighetsbedömningen, bl. a. just att försäkringen i praktiken skyddar också tredje man. Problemet löses emellertid inte helt på det viset, och såvitt jag förstår går det nog inte alls att lösa på ett lämpligt vis med den traditionella syn på ansvarsförsäkringen som ligger bakom både FAL och KFL. En möjlighet att komma
till lämpligare resultat kunde däremot vara att ge den skadelidande ett direkt krav mot ansvarsförsäkringen och sedan låta försäkringsbolaget efter en skälighetsbedömning kräva tillbaka ersättningen helt eller delvis från den försäkrade, om denne framkallat försäkringsfallet genom allvarligare former av vårdslöshet eller allvarligare brott mot säkerhetsföreskrifter — en ordning som påminner om trafikskadelagens system (jfr 20 §). Att ge den skadelidande ett direkt krav mot en vanlig ansvarsförsäkring i denna situation skulle emellertid gå längre än t. o. m. den franska rätten, som annars brukar åberopas som ett mönster för regler om direktkrav; där lär bolaget mot den skadelidande kunna åberopa alla invändningar grundade på förhållanden före skadans uppkomst.9 En så radikal lösning kanske inte heller är så lätt att acceptera för försäkringsbolagen, som mot regler om direktkrav bl. a. brukar framhålla riskerna för misshälligheter med försäkringstagarna och för missförstånd om ansvarsförsäkringens innebörd bland de skadelidande och den stora allmänheten. Från preventionssynpunkt borde den dock ha sina fördelar.
Regeln, att ersättning skall utgå trots att den försäkrade oaktsamt framkallat försäkringsfallet, har i lagen angetts gälla försäkringsersättning som avser "skadestånd" — detta i motsats till försäkringsrättskommitténs förslag, där istället försäkring som avser "skadeståndsskyldighet" undantogs (21 §). Som kommentaren uppmärksammat (s. 147) har skillnaden betydelse i fråga om det överfallsskydd som ingår i hemförsäkringen — det är alltså fråga om en garanti för den rätt till skadestånd den försäkrade kan ha av en skadegörare. Författarna menar att detta moment i försäkringen inte omfattas av lagens undantag och att därför vissa oaktsamhetsfall kan hållas utanför överfallsskyddet, något som bör kunna bli aktuellt t. ex. vid skada i samband med slagsmål eller provokation från den försäkrades sida. Såvitt jag förstår är emellertid en sådan tolkning, hur rimlig den än kan synas, oförenlig med ordalagen — vad lagstiftaren än tänkt sig måste försäkringen här anses "avse skadestånd", om också skadeståndet i det aktuella fallet betalas av annan än den försäkrade. Jag sätter i fråga om inte den tvingande regeln träffar sådana situationer, vilka dock förhoppningsvis har mindre praktisk betydelse.
Beträffande kommentarens närmare utläggning av nedsättningsreglerna kan anmärkas att den tolkar uppsåtsbegreppet ganska vidsträckt. Uppsåtligt brott mot säkerhetsföreskrift anses tydligen föreligga så snart ett uppsåtligt handlande strider mot meddelade föreskrifter (s. 134); man kan fråga hur det vanliga fallet skall bedömas att försäkringstagaren glömt vad föreskriften innebär eller inte fattar att den är tillämplig. Och försäkringsfallet vid ansvarsförsäkring skulle ha framkallats uppsåtligt, så snart en skada utgör en adekvat följd av ett uppsåtligt förfarande (s. 146 f; jfr exemplet med avsiktligt slag mot en person), vilket bl. a. skulle medföra att allehanda skador till följd av oskyldiga practical jokes och liknande skulle falla utanför försäkringen (jfr NJA 1950 s. 440, FFR 1957 s. 383). Antagligen blir bestämmelsen tillämplig i sådana fall bara om det funnits uppsåt att orsaka åtminstone någon skada. I övriga fall föreligger ofta grovt vållande — men det saknar som sagt betydelse för ersättningen vid ansvarsförsäkring.
I båda de nu nämnda fallen har antagligen författarnas uttalanden fått en
mera vittgående formulering än vad som egentligen varit meningen, och här som annars är det bara fråga om bagatellartade anmärkningar. Kommentaren håller enligt min mening hög klass alltigenom.
Bertil Bengtsson