CLAES PETERSON. Äganderätt, avtalsfrihet och fördelning av företagens vinster. Juridiska Fakulteten i Stockholm; Skriftserien nr 3, 1984.

 

Det finns smala böcker och det finns breda. Claes Petersons arbete är både smalt och brett. Smalt för att ämnet är benhårt begränsat till ideologiska, ekonomiska och rättsliga element i 1800-talets debatt om företagsmakt och äganderätt i allmänhet och om vinstandelssystem i synnerhet. Bredd har boken för att den öppnar nya perspektiv. Att läsa den är som att komma ut ur snårskogen, plötsligt nå skogsbrynet och se ett vidsträckt och böljande landskap breda ut sig.
    Bokens huvudtema är egentligen ganska enkelt beskrivet. Den handlar om den "sociala frågan" eller "arbetarfrågan", hur man skall lösa de konflikter mellan företagare och anställda som den mognande industrialismen fört med sig. En ståndpunkt representeras här av Manchesterliberalismen och den tyska nationalekonomiska historiska skolan: att arbetarklassen skall med marknadskrafterna i ryggen hjälpa sig själv genom intresseföreningar. Denna ståndpunkt förfäktas i Sverige föga förvånande av nationalekonomiprofessorn i Lund, Gustaf Hamilton, omskriven av Bengt Lidforss som akademisk undantagsgubbe. Och onekligen ligger ståndpunktstagandet i linje med samme Hamiltons princip, "att allting är bäst just som det är".
    Så växer nya idéer fram i Tyskland, "katedersocialisterna" träder in på arenan, kräver slut på laissez-faire och i stället bestämda socialpolitiska insatser för arbetarklassen — dock utan att ge någon uppmuntran åt den framväxande fackföreningsrörelsen och framför allt ingen växtkraft för det fruktade socialistspöket. Tongångarna fångas upp av en svensk nationalekonom, Johan Leffler, som för dem vidare med koncentration på vinstandelssystemet, en lösning som redan tidigare skymtat i den ekonomiska och juridiska debatten. I Lefflers tappning är det tänkt att de anställda skall få på förhand avtalade andelar i företagets vinst som lönetillägg. Därmed skall produktiviteten höjas och de anställda tillgodoses till en sådan grad att deras lojalitet vänds mot företaget. Ägare skall de dock inte bli. En viktig bieffekt är enligt Leffler att drivkrafterna för fackföreningarna blir svagare och att den socialistiska framtidsbilden bleknar.
    Denna medicin för "arbetarfrågan" väcker anklang i liberala företagskretsar och Leffler blir en omtyckt föredragshållare. Även som riksdagsman verkar han för vinstandelar i företagen. Pressen uppmärksammar idén och en del företag prövar den med ganska växlande framgång. Den frifräsige riksdagsmannen Klinckowström lägger fram en vidlyftig motion med tonvikt på vinstandelssystemet och detta presenteras också som en lösning av justitierådet Ernst Herslow i ett yttrande över de bolagsrättsliga lagförslagen inför 1895 års reform. I den konservativa pressen och den socialistiska har man emellertid inget till övers för vinstandelsidéerna. Däremot är de liberala tidningarna försiktigt positiva. Frågan faller emellertid i riksdagen och debatten ebbar ut för denna gången.
    Men det mest spännande är att sista ordet inte är sagt, att konflikten ligger

 

744 Anm. av Claes Peterson: Äganderätt, avtalsfrihetkvar och att debatten och förslagen hela tiden kommer tillbaka. Fastän rösträttsreformen och den sociala upprustningen har kommit emellan är konfliktläget och klimatet nästan detsamma i 1970-talets medbestämmande-, löntagarfonds- och företagsdemokratidebatt. Samma skräck för socialism och fackföreningsvälde härskar. Förmedlande och försvagande lösningar i stil med vinstandelssystem, aktieägande för anställda och individuella fondsystem föreslås i stället för de fruktade löntagarfonderna och "fackföreningspamparnas" medbestämmande. Den som deltagit i den debatten har en viktig sak att lära sig av Claes Peterson: att inget är nytt under solen.


Carl Martin Roos