750 Bill W. DufwaTERKI, NOUR-EDDINE, Les obligations. Responsabilité civile et Régime général. Paris 1982. Editions Publisud. 287 s.
Terki, juris professor vid universitetet i Alger, har utarbetat en lättläst och klar framställning över algerisk skadeståndsrätt och allmän obligationsrätt. Verket förtjänar trots vissa brister i tekniskt hänseende uppmärksamhet, och då särskilt i den internationella skadeståndsdebatten. Genom en avancerad trafikskadereform 1976 (jfr SvJT 1984 s. 633) har Algeriet kommit att utöva lockelse på många skadeståndsspecialister. Dessa har emellertid haft svårt att få närmare upplysningar om den algeriska skadeståndsrätten. I fransk doktrin ges endast sparsamma informationer om dess innehåll. Och samma restriktivitet präglar den internationella juridiska litteraturen i övrigt. I den del av the International Encyclopedia of Comparative Law som behandlar skadeståndsrätten (Torts, 1979) och som har titeln Liability for One's Own Act — ett centralt parti i det verket — uppmärksammas flera arabländer. Besked om just Algeriet är dock svårt att få. Terkis bok fyller därför ett påtagligt behov.
Efter frigörelsen från Frankrike 1962 har Algeriet strävat efter en nyorientering även i rättsligt hänseende. De algeriska rättsreglerna har likväl alltjämt, i vart fall inom förmögenhetsrätten, till stor del franskt innehåll. Terkisverk ger belägg härför.
I internationell, särskilt kontinental, litteratur är det vanligt att behandla skadeståndsrätten tillsammans med obligationsrätten utan att de båda sammanförs närmare innehållsmässigt. Detta mönster återfinns också i Terkis verk. Att författaren först beskriver skadeståndsrätten innebär sålunda inte att han lägger särskild vikt vid skadeståndet, när de obligationsrättsliga frågorna senare utvecklas.
Ett välkänt dilemma för författare till översikter, läroböcker och liknande framställningar gäller dispositionen: skall man först skildra de allmänna reglerna och principerna och sedan de mer speciella eller skall man göra tvärtom? Eftersom den speciella delen kan vara svår att förstå utan vidare börjar de flesta författare med den allmänna. Problemet är bara det att även den senare kan vara mödosam att tillgodogöra sig för läsaren; här därför att denne saknar den konkretion som den speciella avdelningen kan erbjuda.
Terki har såvitt angår skadeståndsrätten framgångsrikt prövat en medelväg. Han börjar med den speciella delen, innan han behandlar den allmänna, dvs. skadebegreppet, orsakförhållandet och skadeståndets beräkning (s. 165 ff). Men till framställningen har fogats ett inledande avsnitt (s. 12—56) om skadeståndsrättens utveckling, vilket är nog informativt för att läsaren skall kunna tillgodogöra sig det speciella avsnittet utan att ha insikt i vad som längre fram presenteras i den allmänna delen.
Algeriet är en socialistisk enpartistat. Vissa reformer har efter frigörelsen genomförts inom skadeståndsområdet (jfr ovan). På det hela taget har reformarbetet emellertid inte drivits så långt som man kanske hade kunnat vänta. Terki ger ingen förklaring härtill och han är påtagligt försiktig, när det gäller att uttala sig om framtiden.
Författaren ser i den islamiska rätten en möjlighet till utveckling. På detta håll är chansen att erhålla skadestånd i vissa hänseenden bättre än i modern algerisk rätt. Detta sammanhänger väsentligen med att culparegeln, som gäller i Algeriet, principiellt inte har något fäste i den islamiska rätten. Terki förordar därför i vissa frågor ett närmande till detta rättssystem. Det är dock