Mänskliga rättigheter i Sverige

Rätten till domstolsprövning

Av kanslirådet ROLF H. LINDHOLM

 

Intresset för mänskliga rättigheter är stort i Sverige. I första hand gäller det kanske de svåra brotten mot mänskliga rättigheter i andraländer.¹ Grova kränkningar av de mest elementära mänskliga rättigheterna förekommer ju i många delar av världen i form av summariska eller godtyckliga avrättningar, försvinnanden och tortyr. Det är angeläget att individer, organisationer och stater reagerar mot dessa.
    Efter andra världskriget har åtskilliga konventioner tillkommit i syfte att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna. I FN:s stadga anges redan i artikel 1 som ett av organisationens ändamål "befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion". 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som emellertid inte är juridiskt bindande för staterna.
    Inom Europarådet utarbetades ett regionalt MR-instrument, konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som antogs 1950. Konventionen upprättade även ett maskineri för övervakning av de anslutna staternas efterlevnad av förpliktelserna. En europeisk kommission och en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna utsågs. Dessutom har Europarådets ministerkommitté vissa funktioner i sammanhanget.²
    Den europeiska konventionen fungerade som inspirationskälla förarbetet inom FN på att utarbeta konventionstexter. Först 1966 antogs dock den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En väsentlig skillnad mellan konventionerna är att de ekonomiska, sociala och kulturella rättighe-

 

¹ UD:s informationsskrift "Sverige och de mänskliga rättigheterna" (1979: 1 och 1985: 1) behandlar i huvudsak Sveriges arbete för de mänskliga rättigheterna i internationella sammanhang. — Standardverket på MR-området är Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, 3:e uppl., Stockholm 1984.

² Europarådets medlemsstater är Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. 

terna skall "gradvis förverkligas", medan denna inskränkning inte gäller för de traditionella mänskliga rättigheterna i den andra konventionen. Till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter finns vidare ett fakultativt protokoll, som gör det möjligt för enskilda personer i stater som tillträtt protokollet att få klagomål prövade av en särskild kommitté för de mänskliga rättigheterna. Endast ett trettiotal stater har dock ännu godtagit en sådan granskning. Ett åttiotal stater har däremot anslutit sig till var och en av de två centrala konventionerna.³
    Inom FN har även utarbetats andra konventioner som skyddar vissa mänskliga rättigheter. Här kan nämnas 1966 års internationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, 1953 års konvention om kvinnans politiska rättigheter och 1979 års konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning och 1954 års konvention angående statslösa personers rättsliga ställning. Åtskilliga konventioner på MR-området har dessutom tillkommit på initiativ av FN:s fackorgan, främst ILO och UNESCO.
    Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) har antagit vissa texter till skydd för mänskliga rättigheter. Dessa behandlas i slutdokumentets princip VII, liksom i ett avsnitt om mänskliga kontakter. Vid uppföljningsmötet i Madrid tillkom vissa skrivningar, bl. a. om fackföreningar. Ett problem är dock att texterna utformats som kompromisser mellan väst och öst och snarast är ett slags avsiktsförklaringar. Motsättningarna är stora, och vid det särskilda expertmöte om mänskliga rättigheter, som hölls i Ottawa i maj—juni 1985, diskuterades MR-läget i olika ESK-stater och framlades förslag, men mötet lyckades inte ens ena sig om en slutkommuniké. Inte sällan talar staterna förbi varandra. Som exempel kan nämnas att när man diskuterade "rätten till liv" avsåg Sverige dödsstraffets avskaffande, medan begreppet i USA används av abortmotståndarna och öststaterna menade skyddet mot att utsättas för kärnvapenkrig.
    Om man ser till de konventionstexter som finns kan det förefalla som om de mänskliga rättigheterna åtnjuter ett omfattande och mångsidigt skydd. Det råder emellertid en tragisk brist på överensstämmelse mellan ord och gärningar. Många stater som är bundna av konventioner bryter grovt mot de mest elementära rättigheterna. Detta gäller främst i öststater och vissa u-länder, men problem finns även i väst.

 

³ USA har inte anslutit sig till någon av dessa konventioner. Ingen öststat har anslutit sig till det fakultativa protokollet. 

    1982 avkunnade den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för första gången en fällande dom mot Sverige. Det var i Sporrong och Lönnroth-målet, där domstolen med 10 röster mot 9 ansåg att äganderätten inte hade beretts tillräckligt skydd i ett expropriationsförfarande. En ytterligare brist var att det saknats möjlighet att få domstol att pröva om vissa beslut i expropriationsförfarandet var lagliga.⁴
    Därefter har den europeiska domstolen respektive ministerkommittén i ytterligare två fall funnit att Sverige kränkt konventionen. Dessa mål gällde rätten för en person att snabbt ställas inför domstol (McGoff-fallet) och förfarandet vid inlösen av minoritetsaktier i aktiebolag (Bramelid och Malmström-fallet). I det senare målet ansåg både kommissionen och ministerkommittén att det förelåg en kränkning av rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till opartisk och offentlig rättegång.
    Ett annat mål — Leander-fallet — har nyligen av kommissionen hänskjutits till domstolen. Den klagande hade gått miste om en tjänst på grund av uppgifter i en hemlig persondossier. Kommissionenansåg visserligen inte att något brott mot konventionen förelåg, men meningarna var delade när det gällde rätten att föra talan mot kränkningar av fri- och rättigheter (artikel 13 i konventionen). Enligt kommissionens rapport ansåg en majoritet på 7 ledamöter — mot en minoritet på 5 ledamöter — att ingen kränkning av artikel 13 förelåg. Ändå beslöt kommissionen att låta även domstolen pröva målet.
    Antalet anmälningar mot Sverige till den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna har ökat markant på senare år. Anmälningarna avser t. ex. utvisningar, barnomhändertaganden, SIA-skolan, personnumren, löntagarfonderna, fria fisket samt differentierade vårdavgifter. Kommissionen avvisar emellertid enligt statistiken nästan 97 procent av alla klagomål på grund av formella brister eller därför att de är i sak ogrundade.
    Ett grundlagsskydd för de mänskliga rättigheterna tillkom i Sverige först genom 1974 års regeringsform.⁵ Andra kapitlet i regeringsformen har rubriken "Grundläggande fri- och rättigheter". Kapitlet har utvidgats och ändrats 1976 och 1979. Det omfattar numera 20 paragrafer, som i vissa fall är krångligt utformade (t. ex. 12 §).
    Det kan finnas olika meningar om värdet av detta grundlagsskydd. Holmberg/Stjernquist skriver: "RF:s bestämmelser om fri- och rättig-

 

⁴Jfr Torkel Opsahl och Erik Fribergh, Sverige fällt av Europadomstolen, SvJT 1983 s. 401-428.

⁵ Tryckfriheten fick dock grundlagsskydd redan 1766.

 

heter syftar främst till att slå vakt om möjligheterna till politiskverksamhet och i övrigt till offentliga meningsyttringar. — Bakom ligger uppfattningen att inga verkligt kraftiga övergrepp kan företagas och fortgå i ett samhälle som tillåter fri information och fri debatt."⁶Gustaf Petrén har anfört: "I grundlagen intogs en allmänt angiven ram för rättigheterna. Sedan var det fritt fram för riksdagen att vidga eller inskränka rättigheterna efter behov. Ett skydd av denna typ är av ganska begränsat värde för medborgarna."⁷
    Också i ett annat avseende var Sverige ganska sent ute. Först 1966 erkändes den europeiska domstolens jurisdiktion. Det anfördes att erfarenheter av hur domstolen praktiskt fungerade borde avvaktas innan man tog ställning till frågan om erkännande. Man ifrågasatte rent av om det vid sidan av kommissionen fanns ett praktiskt behov av domstolen.⁸
    Sverige ansåg sig kunna acceptera förpliktelserna enligt den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna utan att ändra något i svensk lagstiftning. Läget var något annorlunda i fråga om detvå FN-konventionerna. Här gjorde Sverige förbehåll på vissa punkteri samband med ratificeringen.
    En intressant fråga är i vilket förhållande MR-konventionerna står till svensk lag. De har inte inkorporerats i svensk rätt och inte heller blivit föremål för en motsvarande lagstiftning (transformation). Konventionerna kan därför inte direkt tillämpas av svenska domstolar och andra myndigheter. Detta följer av den dualistiska synen på förhållandet mellan folkrätt och inhemsk rätt, vilka betraktas som skilda rättssystem.
    Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall användas som rättsnorm av de nationella myndigheterna. Vid transformation omarbetas de delar av överenskommelsen som behöveri nförlivas med den interna rättsordningen till författningstext. Båda metoderna används i Sverige.⁹
    Men vad gäller om en internationell överenskommelse varken inkorporerats eller transformerats? Högsta domstolen anförde i en dom den 2 oktober 1973:

 

⁶ Erik Holmberg och Nils Stjernquist, Grundlagarna med tillhörande författningar, Stockholm 1980, s. 61.

⁷ Gustaf Petrén, Vägen till en svensk rättighetskatalog, i: Skrifter till minnet av Halvar G. F. Sundberg, Stockholm 1978, s. 17-33 (28).

⁸ Se prop. 1966:33.

⁹ SOU 1974: 100, Internationella överenskommelser och svensk rätt, särskilt s. 43—46, 75-77, 89-95, 106 och 116. 

Även om Sverige biträtt en internationell överenskommelse, gäller den ej direkt för den inomstatliga rättstillämpningen. I den mån överenskommelsen ger uttryck för principer som ej tidigare varit rådande här i riket, genomföres en korresponderande lagstiftning ("transformering"). Någon sådan har emellertid ej ansetts erforderlig vid Sveriges ratificering av de utav Sandström åberopade överenskommelserna. Det är därvidlag att märka att dessa ej kan anses ha den innebörd som Sandström påstår.¹⁰

 

Den sista meningen är viktig. Den visar att domstolen granskade de åberopade överenskommelsernas bestämmelser — bl. a. den europeiska MR-konventionen — men fann att dessa inte hade den innebörd som käranden hävdat. Domstolen tillade även:

 

De internationella överenskommelserna kan ej heller anses innehålla någon allmän rättsgrundsats om att en arbetsgivare är skyldig att betala arbete av samma slag med lika lön.

 

I ett annat mål, som gällde krav på förbud mot affischering av vålds och sexfilmer inom en skolas lokaler, anförde regeringsrätten den 28 juni 1974:

 

En av Sverige biträdd internationell överenskommelse gäller ej direkt för den inomstatliga rättstillämpningen i vårt land, utan de rättsliga principer, som kommit till uttryck i överenskommelsen, måste för att bli gällande rätt i vårt land, i den mån så erfordras, upptagas i en motsvarande svensk lag (transformering). Någon mot art. 2 i tilläggsprotokollet 20.3.52 till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna svarande svensk transformeringslag har icke kommit till stånd. Förpliktelse har således icke uppkommit för skolstyrelsen att i sin verksamhet iakttaga reglerna i tilläggsprotokollet.¹¹

 

Det framgår inte av domen om regeringsrätten närmare studerat tilläggsprotokollets bestämmelser. Därmed kan regeringsrättens inställning framstå som mer restriktiv än högsta domstolens. I ett senaremål (Tsesis-fallet) har högsta domstolen åberopat sig på en internationell överenskommelse vid tolkningen av 1973 års oljeansvarighetslag. I domen, som avkunnades den 13 januari 1983, heter det:

 

Emellertid måste i detta sammanhang beaktas, att oljeansvarighetslagen i sin helhet grundar sig på en av Sverige tillträdd internationell konvention, 1969 års s. k. oljeansvarighetskonvention.

 

¹⁰ NJA 1973: 75 s. 423-439 (438).

¹¹ Regeringsrättens årsbok 1974:61 s. 121-122. (Vid ratificeringen av detta tilläggsprotokoll gjorde Sverige ett förbehåll avseende innebörden av föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse). 

    Av förarbetena till den svenska lagen framgår, att man allvarligt övervägde att införliva konventionen med svensk rätt utan att på sätt som tidigare vanligtvis skett "transformera" konventionens bestämmelser till en självständig svensk lag, utarbetad med användande av sedvanlig svensk lagstiftningsteknik. Det alternativ som diskuterades var att i stället genom en s. k. inkorporering direkt upphöja konventionen till svensk lag genom endast en promulgationsförfattning med vissa kompletterande bestämmelser, till vilken konventionen i engelsk och fransk text samt en svensk översättning skulle fogas som bilaga (jfr lagen (1969: 12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg och lagen (1973: 1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden).
    Att man slutligen likväl valde den hävdvunna transformationstekniken berodde, enligt vad som också framgår av förarbetena, väsentligen på att det under lagstiftningsärendets behandling visat sig att det under alla förhållanden skulle krävas omfattande och delvis invecklade kompletterande nationella regler och att svårbemästrade tekniska problem skulle uppkomma när det gällde samordningen mellan dessa regler och konventionsbestämmelserna,varigenom lagstiftningen skulle bli svåröverskådlig och delvis svårtillgänglig (prop. 1973: 140 s. 37). I detta sammanhang underströk emellertid föredragande departementschefen, att om man omformade konventionens regler till nationell lag, den bakomliggande konventionstexten och den rättspraxis, både nationell och internationell, som anknyter till denna givetvis måste tillmätas stor betydelse vid tolkningen av lagen. Av de nu återgivna motivuttalandena kan den slutsatsen dragas att valet av lagstiftningsteknik inte avsågs skola inverka på lagstiftningens sakliga innehåll.
    Under dessa förhållanden är det naturligt att med utgångspunkt i konventionstexten och tillgängliga förarbeten till konventionen samt med användande av andra tillgängliga tolkningsdata söka utröna vilken innebörd den bestämmelse i konventionen har som motsvarar undantagsregeln i 3 § 2 st. 3 i den svenska lagen.¹²

 

En internationell överenskommelse och dess travaux préparatoires kan således få betydelse som tolkningsdata för att bestämma innebörden i svensk rätt. Man brukar även presumera att svensk lag står i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Ett uttryck härför finns i arbetsdomstolens dom den 18 februari 1972:

 

Vad särskilt angår tidigare berörda bestämmelser i internationella överenskommelser, är det i vårt land en vedertagen uppfattning, att sådana bestämmelser — i den mån de inte redan har motsvarighet i vår lagstiftning eller sedvanerätt — inte utan förmedling av lagstiftning blir gällande svensk rätt. De kan emellertid belysa innebörden av här stiftade lagar, vilka får antagas stå i överensstämmelse med vårt lands internationella åtaganden.¹³

 

¹² NJA 1983: 1 s. 3-91 ( 69 f).

¹³ Arbetsdomstolens domar 1972: 5 s. 75-91 (91). - Jfr Danelius a. a. s. 53-58 samt Torsten Gihl, Huvuddragen av den allmänna folkrätten, Stockholm 1956, s. 127—136, och Göran Melander, The Effect of Treaty Provisions in Swedish Law, i: Nordisk Tidsskrift for International Ret, 1984: 3-4, s. 63-70. 

 2—36-161 Svensk Juristtidning

 

Det faktum att Sverige i flera fall fällts för kränkningar av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna aktualiserar frågan om svensk rätt i alla avseenden uppfyller konventionens krav. Enligt artikel 53 i konventionen är staterna skyldiga att rätta sig efter domstolens utslag. Detsamma gäller när ministerkommittén fastställt att en kränkning av konventionen skett (artikel 32: 4). En förpliktelse att lagstifta kan således uppstå.
    I Sporrong och Lönnroth-målet fälldes Sverige på två punkter. Dels ansåg domstolen med 10 röster mot 9 att en kränkning förelåg av artikel 1 i det första tilläggsprotokollet (om skydd för äganderätten), dels konstaterade den med 12 röster mot 7 att artikel 6: 1 (om rätten till domstolsprövning) kränkts. De expropriationstillstånd som målet gällde hade meddelats enligt äldre lagstiftning. I ett svar på en interpellation i riksdagen sade justitieminister Sten Wickbom den 12 januari 1984:

 

Enligt den nu gällande expropriationslagen skall i expropriationstillstånd bestämmas viss tid, inom vilken saken skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol. I praktiken bestäms denna tid numera till ett år. Den i tillståndet bestämda tiden kan bara förlängas om det föreligger särskilda skäl.Beslut om förlängning är ovanliga. Fastighetsägaren kan begära att den bestämda tidsfristen förkortas när ett år har förflutit från det att tillståndet beviljades.
    I det rättsläge som nu råder finns det således inte anledning att räkna med att några kränkningar av det slag som förekom i det aktuella målet kanuppkomma. Jag anser därför att det inte finns skäl att ändra expropriationslagen med anledning av Europadomstolens dom.

 

I McGoff-fallet fann domstolen enhälligt att en kränkning förelåg av artikel 5: 3 med avseende på rätten för den som anhållits eller häktats som misstänkt för brott att ofördröjligen ställas inför domare. För McGoffs del hade det dröjt 15 dagar. Regeringen gav häktningsutredningen i uppdrag att föreslå nödvändiga ändringar i rättegångsbalken. I det svenska svaret till ministerkommittén hette det:

 

The Swedish Commission for Revision of certain parts of the Code of Judicial Procedure, established in the spring of 1983, has been informed about the judgment of the European Court of Human Rights and asked to propose and work out the details for such amendments to the Code as required in order to put it beyond any doubt that it is in conformity with Article 5, paragraph 3, of the Convention. In the meantime, the Government has seen to it that the National Board of the Judiciary and the Chief Prosecutor publish a summary of the judgment so as to enable the judiciary and the prosecutors to avoid creating situations which had been found to constitute a violation of the said Article.

 

    The Swedish Commission has held meetings in different parts of Sweden informing the police, the prosecutors and the court of the judgment of the Court of Human Rights. The judgment has also been published in professional publications for police, prosecutors and judges.¹⁴

 

1983 års häktningsutredning har nyligen överlämnat sina förslag till lagändringar (SOU 1985: 27).
    I Bramelid och Malmström-målet ansåg kommissionen enhälligt att det förelåg en kränkning av artikel 6: 1, som gäller rätten till opartisk och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Den svenska aktiebolagslagen (14 kap. 9 §) föreskriver obligatoriskt skiljeförfarande i tvister om inlösen av minoritetsaktier i aktiebolag och om den ersättning som skall betalas för sådana aktier. I målet gällde det inlösen av minoritetsaktier i Nordiska Kompaniet i samband med fusionen med Åhléns. Kommissionen anförde att tvisten enligt svensk rätt endast kunde lösas genom skiljedom och konstaterade att det i fråga om utseendet av skiljemännen förelåg en viss olikhet mellan parterna. Enligt kommissionens mening hade kravet på oavhängighet och opartiskhet därigenom inte respekterats. Ministerkommittén delade kommissionens uppfattning. I ett pressmeddelande den 8 november 1984 från Europarådet anfördes:

 

During the examination of this case by the Committee of Ministers, the Government of Sweden informed the Committee that it accepted the report of the Commission and that the Swedish Parliament had adopted an amendment to the legislation which had come into force on 1 July 1984 according to which a party not satisfied with a decision of the arbitrators could initiateproceedings before an ordinary court.¹⁵

 

Man kan konstatera att i två av målen förelåg kränkningar mot rätten till domstolsprövning och i det tredje mot rätten att ofördröjligen ställas inför domare. I Sporrong och Lönnroth-målet fann domstolen och i Bramelid och Malmström-målet kommissionen att det inte var nödvändigt att pröva om det dessutom förelåg ett brott mot artikel 13 om rätten att föra talan mot kränkningar av fri- och rättigheter. Frågan om Sverige kränkt artikel 13 torde dock komma att avgöras av domstolen i Leander-målet.
    Artikel 13 lyder:

 

Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet och detta även i det fall, att kränkningen förövats av ämbetsman i tjänsteutövning.

 

¹⁴ Pressmeddelande den 21 juni 1985 från Europarådet.

¹⁵ Som ett resultat av detta mål har således en rätt till domstolsprövning vid inlösen av minoritetsaktier åter införts i aktiebolagslagen (SFS 1984: 342). 

I den europeiska domstolens praxis har detta tolkats som att var och en som påstår sig vara offer för en kränkning av rättigheterna enligt konventionen skall ha tillgång till ett effektivt inhemskt rättsmedel. I den engelska versionen av konventionen talas om "an effective remedy before a national authority". Artikeln kräver således inte att talan skall kunna väckas vid domstol. För att en annan myndighet skall kunna accepteras krävs dock att denna kan fatta beslut med anledning av yrkandet och i förekommande fall åstadkomma rättelse. Annars kan man ju inte säga att rättsmedlet är "effektivt". Ibland har flera rättsmedel separat ansetts otillräckliga men tillsammans bedömts uppfylla kraven enligt artikel 13. Detta var majoritetens uppfattning i Leander-fallet.¹⁶
    En kränkning av artikel 13 kan föreligga separat, d. v. s. oberoende av om någon av konventionens substansartiklar kränkts. I Leanderfallet undersökte den europeiska kommissionen om sökanden hade tillgång till ett effektivt inhemskt rättsmedel för den påstådda kränkningen av artikel 8 i konventionen (om rätten till skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens). Kommissionen ansåg inte attnågot av de separata rättsmedel som den svenska regeringen refererat till kunde betraktas som "effektivt". När det gäller klagomål till JO konstaterade kommissionen att denna myndighet inte kan fatta bindande beslut och, om det är motiverat, åstadkomma rättelse. JK ansågs inte vara tillräckligt oberoende och kan inte heller fatta bindande beslut. Tillsammans bedömdes dock de fyra möjligheter som regeringen nämnt uppfylla kraven enligt artikel 13 i detta fall. Kommissionen tog därvid hänsyn till "the limited scope of any possible Art. 13 remedy inherent in any secret system of the protection of national security". Kommissionen ställde inga krav på att den svenska regeringen skulle avslöja "the particulars which are being held against the applicant. It has also concluded that the secret police register and the personnel control procedure as such are in conformity with Art. 8".
    En majoritet på 7 ledamöter hade uppfattningen att det inte förelåg någon kränkning av artikel 13. En minoritet på 5 ledamöter kom till motsatt slutsats. Minoriteten ansåg inte att det räckte med "what the majority calls an 'aggregate of remedies'". Den framhöll att artikel 13 kräver "that an 'authority' has the competence independently to verify whether or not the conditions were fulfilled to store the relevant information about the applicant. In addition the authority must be

 

¹⁶ Kommissionens rapport den 17 maj 1985 i fallet Leander (mål 9248/81).

 

competent to take a decision which can be seen as an 'effective remedy', ie either quash the original decision or grant compensationor some other sort of relief".
    Kommissionen har beslutat att hänskjuta Leander-målet till domstolen. Eftersom kommissionen var enig i övrigt — om att det inte förelåg någon kränkning av artikel 8 och att ingen separat fråga uppkom under artikel 10 — kan man utgå från att det är artikel 13problematiken som kommissionen vill att domstolen skall ta ställning till.
    I bakgrunden skymtar den större frågan om inte Sverige också i många andra fall kan ha svårt att uppfylla kraven enligt artikel 13. Denna artikel utgör ett särskilt problem för stater som inte har gjort konventionens bestämmelser till direkt tillämplig inhemsk rätt. Det har i doktrinen ifrågasatts om det finns lokala remedier enligt artikel 13 i Sverige.¹⁷ I Sporrong och Lönnroth-målet fälldes Sverige av kommissionen bara på en punkt, i fråga om artikel 13 (med 10 röster mot 2). Domstolen fällde däremot Sverige för kränkning av bl. a. artikel 6: 1, och ansåg det därför inte nödvändigt att undersöka om även artikel 13 kränkts.
    Det kan också tänkas att Sverige i nya fall kommer att fällas för  brott mot de procedurella garantierna i artikel 6: 1. Hans Danelius skriver:

 

Tolkningen av begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" i art. 6: 1 är både svår och av stor betydelse för många konventionsstater. Utsträcks rätten till domstolsprövning till att gälla viktiga kategorier av beslut som fattas av administrativa myndigheter, torde det visa sig att många konventionsstater inte uppfyller de krav som ställs av art. 6: 1. Inte minst gäller detta för ett land som Sverige, där betydande delar av den offentliga förvaltningens verksamhet är undandragen judiciell kontroll. Den europeiska domstolens dom i fallet Sporrong och Lönnroth kan därvid ses som en första varningssignal. — — — Det finns emellertid också andra stora grupper av förvaltningsärenden i vilka regeringen beslutar antingen i första instans eller efter besvär och i vilka det inte heller finns någon rätt till domstolsprövning. I den mån dessa ärenden, på samma sätt som expropriationstillstånden, har sådana konsekvenser för enskilda personer att dessas civila rättigheter eller skyldigheter är berörda, föreligger även i dessa fall en brist på överensstämmelse med art. 6: 1.¹⁸

 

¹⁷ "Endast genom att erkänna en vidsträckt möjlighet för den enskilde att föra talan mot kronan om skadestånd i fall, då han anser någon av sina av konventionen skyddade fri- och rättigheter ha blivit kränkta, skulle svensk rätt dock kunna sägas oomtvistligt fylla det krav artikel 13 ställer." Hilding Eek, Om främlingskap, Stockholm 1955, s. 114. — När Sveriges anslutning till konventionen föreslogs utgick regeringen från att JO och MO uppfyllde anspråket i artikel 13 (prop. 1951: 165 s. 12-13).

¹⁸ Danelius a. a. s. 112.

 

Det är naturligt att en viss osäkerhet råder om var gränserna går när det gäller omfattningen av skyddet för de mänskliga rättigheterna. Rättigheterna är ofta allmänt formulerade och kan ge upphov till olika tolkningar. Europarådsorganen bidrar därför genom sina avgöranden till att ge konkret innehåll åt den europeiska konventionens normer. Konventionsstaterna har också i allmänhet lojalt accepterat utslagen och vid behov t. ex. genomfört lagändringar.