Bör tryckfrihetsprocessen reformeras?

 

Av juris doktor THORSTEN CARS

 

Yttrandefrihetsutredningen behandlar i sitt omfattande och intressanta betänkande Värna yttrandefriheten (SOU 1983: 70) bl. a. tryckfrihetsprocessens utformning (sid. 198 ff: processuella regler). Utgångspunkten är — liksom i utredningens tidigare debattbetänkande (SOU 1979:49) — att juryn skall behållas och t. o. m. användas i andra mål om yttrandefrihetsbrott. Vissa modifieringar av de processuella reglerna kan utredningen dock tänka sig.
    Det finns ingen anledning att här upprepa alla argument som anförts för och emot den svenska tryckfrihetsjuryn (se därom t. ex. SOU 1979:49 sid. 88-91 och 189 ff). Som bakgrund till de partiella reformförslag som jag senare skall redovisa kan det emellertid vara lämpligt att ange vad jag anser vara de väsentligaste bristerna i det nuvarande jurysystemet.
    Redan sättet att utse jurymän gör att juryns opartiskhet rent generellt kan ifrågasättas. Eftersom jurymännen väljs av en politisk församling (landsting eller kommunfullmäktige) och parterna har begränsad möjlighet att påverka juryns sammansättning i det enskilda målet, kan utgången förefalla given på förhand om målet är politiskt färgat — vilket tryckfrihetsmål ofta är — och minst fyra meningsmotståndare till målsäganden ingår i juryn. Vidare synes de politiska partierna i viss utsträckning söka tillse att som jurymän väljs personer med publicistisk anknytning (jfr Cars-Danowsky, Pressen inför rätta sid. 21). Dessa omständigheter kan möjligen delvis förklara varför juryn friar i nära tre fall av fyra (se a.a. sid. 7 not 2).
    Den viktigaste invändningen mot juryn är emellertid enligt min mening att den inte motiverar sina utslag. Redan detta förhållande måste från principiell synpunkt väcka stora betänkligheter i en rättsstat. Den enskilde, som genom juryns nekande svar ej endast anser sig definitivt ha förlorat sin heder och ära utan också tillfogats en kännbar ekonomisk förlust på grund av skyldigheten att bära alla rättegångskostnader i målet, far ej ens en förklaring till utgången. Det kan inte heller uteslutas att just friheten från att tvingas redovisa en motivering för utslaget kan medverka till förbiseenden och felslut eller rentav slapphet och slentrian i tänkandet. Juryns ställningstagande i ett tryckfrihetsmål är ej sällan tämligen komplicerat och sker eller bör

 

åtminstone för det mesta ske i flera led. Sålunda måste man i tur och ordning avgöra om målsäganden identifierats i den åtalade skriften, om den uppgift som lämnats om honom är nedsättande, om det var försvarligt att lämna uppgiften och om uppgiften var sann eller om det åtminstone fanns skälig grund för den.
    Eftersom ett friande juryutslag inte kan överklagas och närmare 75 procent av juryutslagen är friande, följer också att någon nämnvärd prejudikatbildning ej kan ske. Detta är enligt utredningen (sid. 78) enbart positivt för yttrandefriheten, eftersom en omfattande rättspraxis "beroende av i vilken riktning en sådan utvecklas kan leda till försagdhet eller hänsynslöshet i användningen av ordet, samtidigt som det självständiga ansvaret för hur det handhas reduceras till förmån för juridisk rådgivning. En proccssuell ordning som medförde en vidsträcktare prejudikatbildning skulle leda till att den samhällskritiska granskningen och debatten förlorade i utrymme".
    Enligt min mening är det anmärkningsvärt att en konsekvent och förutsebar tillämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser kan betecknas som "inte i yttrandefrihetens intresse". Just konsekvens och förutsebarhet i rättstillämpningen — principen att lika fall verkligen behandlas lika så långt det står i mänsklig makt — anses ju annars vara det viktigaste kriteriet på rättssäkerhet. Den omständigheten, att exempelvis samma slags uppgift om samma typ av målsägande under motsvarande omständigheter i det ena fallet anses ägnad att utsätta honom för andras missaktning men inte i det andra utan att man kan erhålla ett prejudikat i frågan, synes knappast stärka yttrandefriheten. Jag är inte säker på att man från pressens sida skulle betrakta frånvaron av vägledande rättspraxis såsom varande "i yttrandefrihetens intresse" om det i stället var så att tre juryutslag av fyra var fällande och även de fällande utslagen var bindande.
    Aven om bristen på prejudikat av vissa ansvariga utgivare kan upplevas som en fördel, får man inte glömma att den enskilde som anser sig förtalad i pressen har ett legitimt anspråk på att åtminstone med hjälp avjuridisk sakkunskap kunna i förväg bedöma möjligheterna att vinna en tryckfrihetsprocess. För närvarande är detta i de flesta fall omöjligt: processandet är rena lotteriet. Det enda man kan säga är att chansen för målsäganden att vinna rent statistiskt är avsevärt mindre än risken att förlora.
    Ett av juryns försvarare ofta framfört argument är att allmänna uppfattningar och värderingar ändras så snabbt att prejudikat inte skulle ha någon vägledande betydelse. Samma sak kan emellertid sägas om många andra rättsområden där man aldrig övervägt att införa jurysystemet. Givetvis måste prejudikat behandlas med försik-

 

tighet och tolkningen av rättspraxis variera mellan olika rättsområden.
    Det är alltså min bestämda uppfattning att tryckfrihetsjuryn helt bör avskaffas. Den lekmannamedverkan som finns i både tingsrätt och hovrätt utgör en fullgod garanti för att den vid varje tidpunkt gällande rättsuppfattningen hos den stora allmänheten alltjämt skulle bli utslagsgivande för utgången i tryckfrihetsmål. Såsom ytterligare skäl för en reform av detta slag kan anföras att nämndens ställning nyligen har förstärkts genom att nämndens ledamöter erhållit individuell rösträtt.
    Jag är emellertid tillräckligt realistisk för att inse att tiden ännu inte är mogen för ett så radikalt steg som att avskaffa juryn. Men om man nu ändå skall göra ändringar i tryckfrihetslagstiftningen finns det all anledning att genom partiella reformer söka råda bot på de värsta nackdelarna med jurysystemet.
    Problemet med juryns bristande opartiskhet kan lösas genom att utforma valsystemet efter anglosaxisk förebild så att jurymän i varje enskilt mål utses genom ett slumpmässigt urval ur exempelvis mantalslängderna kombinerat med vissa möjligheter för parterna att utesluta ett antal av de utlottade jurykandidaterna.
    I anglosaxiska rättssystem kan man trots att juryn ej heller där motiverar sina utslag ändå bilda sig en viss uppfattning om skälen förutslagen genom den utförliga instruktion eller sammanfattning, "summing-up" eller "charge to the jury", som det åligger domaren att lämna juryn innan denna efter rättegångens avslutande börjar sin överläggning. Denna ofta lysande sammanfattning medverkar också till att ge juryutslagen större stadga och enhetlighet liksom att göra det möjligt att i efterhand bedöma om juryn hållit sig inom ramarna för sitt uppdrag. En liknande ordning skulle man möjligen kunna överväga att införa i det svenska jurysystemet.
    Vid en partiell reform av rättegångsordningen i tryckfrihetsmål synes man vidare böra överväga om det finns skäl att behålla samma processuella regler för mål om tryckfrihetsbrott under allmänt åtal, å ena sidan, samt målsägande brottmål och mål om enskilt anspråk, å den andra (i praktiken enbart förtalsmål). Beträffande de senare kan det åtminstone inte generellt sägas att den tilltalade/svaranden är så mycket svagare än motparten att han behöver skyddas av en rad processuella "handicap". Vanligen förhåller det sig tvärtom så att målsäganden/käranden — särskilt om han inte erhåller allmän rättshjälp — framstår som klart underlägsen åtminstone i ekonomiskt hänseende gentemot den ansvarige utgivaren som normalt har sitt tidningsföretag bakom sig (ej sällan också formellt som medpart i

 

rättegången). För de senare medför ett bifall till åtal och eventuellt skadeståndsanspråk enbart en ekonomisk förlust på högst några tiotusentals kronor (från fängelsestraff för förtal kan man numera bortse), medan ett ogillande av talan för motparten kan innebära förutom kännbar ekonomisk skada — på grund av skyldigheten att bära alla rättegångskostnader — även svåra sociala följder. Att lagstiftningen trots detta tar parti för den tilltalade/svaranden synes både inkonsekvent och stötande.
    Bland de regler som det sålunda skulle kunna finnas anledning att ändra för förtalsmålens vidkommande märks bestämmelsen i 12 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen om kvalificerad majoritet (minst sex av nio jurymän) för fällande utslag. Om parterna skall behandlas som likaberättigade bör enkel majoritet (minst fem) fälla utslaget.
    Vidare anser jag att den i 10 § lagen (1949: 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål inskrivna fakultativa regeln om kvittning av rättegångskostnaderna — "må, om omständigheterna föranleda därtill, förordnas att målsäganden och den tilltalade skola bära var sin rättegångskostnad" — bör göras obligatorisk genom att ordet "må" ändras till "skall". Eftersom bestämmelsen enligt förarbetena (NJA II 1949 sid. 536) är avsedd för sådana fall då rätten har en annan uppfattning i skuldfrågan än juryn, skulle rättens lagfarna ledamöter genom en sådan ändring bli skyldiga att själva ta ställning i målet och inte såsom för närvarande kunna nöja sig med att automatiskt lägga hela kostnadsansvaret på målsäganden när juryns utslag är friande. Reformen skulle vara ägnad att öka målsägandens rättssäkerhet genom att de ekonomiska konsekvenserna för målsäganden av orimliga juryutslag modifierades.
    En av de processuella frågor som yttrandefrihetsutredningen behandlat är möjligheten att dela upp rättegången (SOU 1983: 70 sid.198 ff). Man föreslår sålunda att rätten först prövar frågorna om vad som yttrats och om den tilltalade är ansvarig för yttrandet — i den mån dessa frågor är tvistiga — innan juryn bedömer yttrandets laglighet.
    Det finns enligt min mening inget att erinra mot detta förslag, som kan visa sig ändamålsenligt om grundlagsskyddet utsträcks även till offentliga yttranden som inte framträder i lika tekniskt fixerade former som de tryckta eller eftersända. Jag anser emellertid att man bör gå längre i fråga om att erbjuda möjligheter till en uppdelning av processen.
    Som tidigare anförts bör prövningen av yttrandets laglighet i förtalsmål vanligen ske i flera led. Sålunda måste man i tur och ordning

 

avgöra om målsäganden identifierats i den åtalade skriften, om den uppgift som lämnats om honom är nedsättande, om det var försvarligt att lämna uppgiften och om uppgiften var sann eller om det åtminstone fanns skälig grund för den. Till att börja med skulle jag vilja förorda att rätten uttryckligen ges befogenhet att vid den förberedande handläggningen av tryckfrihetsmål av visa erbjuden sanningsbevisning, om man finner det uppenbart att det inte var försvarligt att publicera den påtalade uppgiften. På så sätt skulle målsäganden kunna förskonas från det stora och onödiga obehag eller rent av lidande som ett ventilerande inför offentligheten av för honom nedsättande omständigheter skulle innebära (se Cars-Danowsky, a.a. sid. 247 f). Ett annat alternativ, som berörs på sid. 255 i betänkandet och som synes vara förtjänt av närmare övervägande, är att låta juryn på ett tidigt stadium av rättegången i förtalsmål fatta beslut om huruvida sanningsbevisning skall tillåtas eller inte.
    Slutligen bör enligt min mening övervägas om inte juryn bör åläggas att efter huvudförhandlingens avslutande yttra sig successivt om de olika led i prövningen av yttrandets laglighet som är aktuella i målet. Det synes sålunda vara önskvärt att juryn redovisar om den åtalade uppgiften är nedsättande och, om så är fallet, om det var försvarligt att lämna uppgiften samt, om även det är fallet, om uppgiften var sann eller om det åtminstone fanns skälig grund för den. En sådan uppdelning av juryns utslag skulle inte behöva medföra någon nämnvärd fördröjning av förfarandet eftersom juryn ju ändå måste eller åtminstone bör göra en prövning av detta slag. Uppdelningen skulle emellertid med största sannolikhet bidra till större stadga och konsekvens i juryns överläggning och därmed öka förutsebarhet och rättssäkerhet.
    Förebilder till den här föreslagna uppdelningen av juryns prövning saknas inte i anglosaxisk rätt. Ett utmärkt åskådningsexempel utgör den omskrivna rättegången mellan förre israeliske försvarsministern Ariel Sharon och tidskriften Time, som i en artikel den 21 februari 1983 hade rapporterat om de överläggningar som Sharon hade haft med de libanesiska falangistledarna 1982 före massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i västra Beirut. Det påstods i artikeln att Sharon hade uppmuntrat falangistledarna till massakrerna genom att med dem diskutera behovet av hämnd för det nyligen timade mordet på president Bashir Gemayel. Det var detta avsnitt av artikeln som Sharon ansåg ärekränkande och som han krävde ett skadestånd på 50 miljoner dollar för. Den federale domaren Abraham Soafer lät först juryn yttra sig om huruvida det påtalade avsnittet var nedsättande (defamatory) för Sharon. Sedan juryn besvarat frågan

 

jakande, anmodades den att pröva om artikelavsnittet var sakligt oriktigt (factually false). Även denna fråga bejakades av juryn, som slutligen ålades att uttala sig om huruvida Time publicerat avsnittet trots att man hade allvarliga tvivel om dess sanningshalt (serious doubts as to its truth). Efter det att juryn svarat nekande på denna tredje och avgörande fråga ogillades Sharons talan. Soafers handläggning av målet har vunnit stort erkännande i USA och framstående jurister på området anser att den bör stå modell för framtida rättegångar om förtal av offentliga personer (jfr ledarartikel i Svenska Dagbladet den 27 januari, Time den 28 januari sid. 34 f och den 4 februari sid. 30 ff, Editor & Publisher den 2 februari sid. 9 och Columbia Journalism Review maj/juni 1985 sid. 20 f).
    Slutligen anser jag att man allvarligt bör överväga att införa en motsvarighet till det s. k. mortifikationsinstitutet som sedan länge funnits i dansk, isländsk och norsk rätt (jfr Forhandlinge ved Det 30. nordiske juristmøtet i Oslo 1984 sid. 463 f). Det innebär att domstol kan förklara en ärekränkande uppgift för "död og makteslös" när uppgiftslämnaren inte kunnat styrka den. Målsäganden kan begära mortifikation även om det inte går att utkräva straff- eller skadeståndsrättsligt ansvar därför att uppgiftslämnaren hade skälig grund för uppgiften.
    En mortifikationsprocess går alltså endast ut på att fastställa om den ärekränkande uppgiften rent objektivt är sann eller rättare sagt om uppgiftslämnaren förmår styrka den. Kan han inte det, fastslår domstolen att uppgiften är osann och målsäganden får sin heder upprättad — vilket ofta är huvudsyftet med en förtalsrättegång — men varken straff eller skadestånd utdöms. Mortifikationsprocessen är alltså något enklare än en normal ärekränkningsrättegång och processkostnaderna bör därför kunna hållas lägre. Eftersom varken straff eller skadestånd hotar, kanske den uppgiftslämnare — eller i tryckfrihetsmål ansvarige utgivare — som vet med sig att uppgiften är osann har lättare att medge talan. Just frånvaron av sanktioner innebär möjligen rentav att man skulle kunna undvara juryn i mortifikationsprocesser avseende tryckt skrift utan att tryckfriheten kunde sägas vara hotad?