Något om otillåten bevisning i den amerikanska brottmålsrättegången: En modell för kontroll av åklagares och polismäns agerande i samband med brottsutredning.

 

I SvJT 1986 s. 235 har jag kortfattat redogjort för den diskretionära makt en åklagare har i den amerikanska brottmålsprocessen och de möjligheter som därigenom öppnats inom ramen för den summariska process genom vilket flertalet för brott misstänkta lagförs i USA. På sätt och vis skall jag i denna artikel redovisa andra sidan av myntet. Sålunda, medan jag är tämligen övertygad om att många läsare av min förra artikel kunde skönja risken av en fällande dom även mot en oskyldig tilltalad, är jag lika övertygad om att denna artikel kommer att ge rika illustrationer på det omvända, d.v. s att även den skyldige när det väl kommer till en fullständig rättegång kan ha goda möjligheter att undgå en fällande dom. Även om detta skulle kunna belysas på andra sätt, skall jag här göra det genom att beröra några av de regler som gäller med avseende på vad som är tillåtet, eller snarare inte tillåtet, som bevisning i en brottmålsrättegång.
    Den som vid något tillfälle sett en dramatiserad TV-skildring av en amerikansk brottmålsrättegång, har nästan säkert också upplevt den situationen, att ett till synes väl grundat åtal fallit platt till marken av det skälet att domstolen, efter invändning av försvararen, vägrat tillåta det avgörande beviset eller den avgörande frågan till nyckelvittnet. Även om TV-skildringar av den typen inte alltid redovisar hela sanningen eller nöjer sig med att skildra enbart sanningen, speglar de ändå som vi skall se i påtaglig utsträckning en bakomliggande verklighet.
    Medan i vårt system relativt få begränsningar gäller ifråga om vad som får åberopas som bevisning i en brottmålsrättegång, styrs den amerikanska av en mångfald invecklade och oftast svårtolkade bevisregler som endast få jurister torde kunna påstå sig behärska i varje detalj. Som en indikation på regelkomplexets omfång kan nämnas, att dessa regler i USA utgör ett särskilt avsnitt i den juridiska utbildningen (ett avsnitt som oftast inte är obligatoriskt) som ifråga om studietid vanligtvis motsvarar ämnen som t. ex. familjerätt och straffrätt. Redan av det skälet är det nödvändigt att i en artikel som denna begränsa framställningen till att behandla endast någon eller några komponenter i det omfattande regelsystemet. Jag har därvid valt att i någon mån försöka belysa hur oegentligheter av polis och åklagare under brottsutredningen kan komma att påverka tillåtligheten av bevisning i en senare rättegång. De oegentligheter jag ämnar behandla är vidare begränsade tilldels otillåtet användande av straffprocessuella tvångsmedel och dels åsidosättande av regler som gäller med avseende på förhör av en för brott misstänkt person.
    Liksom i vårt system gäller strikta regler rörande förutsättningarna för frihetsberövanden och andra straffprocessuella tvångsåtgärder, som t. ex. kroppsvisitation och husrannsakan, liksom regler som syftar till att tillvarata en persons rättssäkerhet i samband med att han eller hon förhörs som misstänkt för brott. Även om både de bakomliggande motiven för dessa regler och reglernas huvudsakliga innehåll påminner om våra, är effekterna av en un-

 

Håkan Berglin 309derlåtenhet från polismans och åklagares sida att iaktta dessa spelets regler helt annorlunda i den amerikanska brottmålsprocessen. Sålunda medan vi i allt väsentligt förlitar oss på den typ av kontroll över polis- och åklagarverksamheterna som utövas av JO, gäller i USA i princip att bevisning som åtkommits utan iakttagande av sagda regler inte får åberopas mot den misstänkte i en senare brottmålsrättegång.
    Eftersom denna framställning huvudsakligen kommer att bestå i en redovisning av ett antal rättsfall, är det måhända på sin plats att påminna om att den amerikanska rätten i långt större utsträckning än vår är byggd på domstolsavgöranden snarare än lagar och förordningar av den typ vi är vana vid. De regler jag avser belysa i denna artikel är t. ex grundade på ett par mycket allmänt formulerade stadganden i den amerikanska konstitutionen och har erhållit sin närmare utformning genom en lång rad avgöranden av US Supreme Court under framför allt 1960- och 70-talen. Även om det inom de skilda jurisdiktionerna förekommer författningar av den typ vi är vana vid, är dessa knappast mer än försök att kodifiera rättsläget sådant det definierats genom sagda domstolsavgöranden, och har dessa författningar ytterst effekt endast i den mån de i varje enskilt fall sanktioneras av domstolarna. Med andra ord, även om t. ex. ett frihetsberövande skulle vara verkställt helt i enlighet med en delstats kodifierade lagstiftning i ämnet, kan domstolarna, och ytterst U S Supreme Court, ändå finna frihetsberövandet oförenligt med de rättssäkerhetsgarantier en misstänkt konstitutionellt tillförsäkrats och därmed rättsstridigt.
    En konsekvens av det sagda är naturligtvis, att inte ens en relativt ytlig och översiktlig utredning av gällande rätt av det slag jag nu ämnar presentera kanske med utgångspunkt från någon lag eller förordning som systematiskt och något så när fullständigt behandlar de skilda situationer som i praktiken kan tänkas uppkomma. I stället måste den ske på grundval av en mängd mer eller mindre upplysande domstolsavgöranden. Eftersom snart sagt varje enskilt fall presenterar en unik kombination av fakta, är det helt naturligt att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att med utgångspunkt från ett avgörande forma generella regler. Den följande framställningen skall därför ses som en kortfattad och allmänt hållen redogörelse för några företeelser i den amerikanska brottmålsprocessen och jag vill särskilt framhålla att effekterna av de regler jag avser belysa i inte obetydlig utsträckning är mildrade genom ett antal mer eller mindre långtgående undantag vilka av utrymmesskäl i stort sett måste förbigås.
    En av artiklarna i den s. k. Bill of Rights, som utgör del av den amerikanska konstitutionen, stadgar, något förenklat, att ingen må berövas friheten eller utsättas för andra straffprocessuella tvångsåtgärder med avseende på sin person eller egendom med mindre han är på sannolika skäl misstänkt för brott. Det skulle utan tvekan föra alltför långt att här redogöra för lagstiftares och domstolars tolkning av detta stadgande. För att lättare följa den fortsatta framställningen skall jag dock ge en mycket allmän, och något förenklad, beskrivning av de typsituationer som oftast initierar åtgärder från polismans sida och de befogenheter som tillkommer honom i dessa situationer, en beskrivning som schematiskt kan indelas i tre olika skeden.
    Det första skedet inträder när polisman, utan att sannolika skäl till misstanke om brott föreligger, på grund av en persons uppträdande eller av andra skäl har anledning att anta att denne begått eller står i begrepp att begå brott.

 

22-36-164 Svensk Juristtidning

 

310 Håkan BerglinPolismannen har i detta skede rätt att kortvarigt hejda personen och ställa ett fåtal frågor i syfte att undersöka huruvida antagandet har någon grund. Personen ifråga behöver inte besvara frågorna, eller ens stanna på polismannens uppmaning, och polismannen äger i detta skede ingen rätt att mot personen eller dennes egendom tillgripa någon form av tvångsåtgärder.
    Nästa skede inträder om polismannen, även om formell brottsmisstanke ännu inte föreligger, på grund av personens uppträdande eller av andra skäl har befogad anledning att anta att denne kan vara beväpnad och utgöra ett hot mot polismannens eller annans personliga säkerhet. Polismannen äger då rätt att företa vad vi kan kalla en säkerhetsvisitation. Visitationens enda syfte är att utröna om personen är beväpnad, och polismannens befogenheter har därför begränsats till en rätt att känna utanpå personens klädsel. Endast om detta leder till en skälig misstanke att personen är beväpnad, t. ex. genom att polismannen kan känna ett dolt vapenliknande föremål, har denne rätt att fortsätta undersökningen innanför personens ytterkläder och, i förekommande fall, avväpna honom eller henne.
    Det tredje och sista skedet inträder när omständigheterna är sådana, att personen ifråga kan på sannolika skäl misstänkas för brott. Först i detta läge inträder den formella rätten att beröva personen friheten och att mot honom använda andra straffprocessuella tvångsåtgärder. Under vissa förutsättningar kan därvid beslut om sådana åtgärder fattas omedelbart av polismannen själv, men oftast gäller att han först måste utverka en s.k. warrant.
    Mot bakgrund av denna korta beskrivning av förutsättningarna för polisingripande mot en för brott misstänkt person, skall jag med några avgöranden av U S Supreme Court belysa de potentiella effekterna av ett överskridande av befogenheterna, och inledningsvis effekterna av ett rättsstridigt frihetsberövande.
    En pizzeriaägare mördades i samband med ett rånförsök. Vid förhör med en uppgiftslämnare erhölls sådan information att den undersökande polismannen beslöt att omedelbart, och utan att utverka en s. k. warrant, "plocka in" till polisstationen en man som misstänkt för brottet. Den misstänkte förklarades inte formellt gripen, men upplystes i vederbörlig ordning om sin rätt att vägra yttra sig samt om sin rätt till försvarare, vilka rättigheter han förklarade sig villig att i detta skede avstå från. Under det följande förhöret lämnade mannen uppgifter och upprättade en skiss som band honom till brottet. Vid den senare rättegången återtog han sina uppgifter och yrkade att hans tidigare lämnade uppgifter liksom den upprättade skissen inte måtte tillåtas som bevisning. U S Supreme Court biföll dessa hans yrkanden på den grunden att förutsättningar för ett laga frihetsberövande inte förelegat samtatt de vid polisförhöret lämnade uppgifterna och den upprättade skissen därför utgjort frukterna av ett rättsstridigt frihetsberövande. Domstolen framhöll att det under dessa förhållanden saknade betydelse att förhöret som sådant i övrigt företagits under iakttagande av alla vederbörliga regler. Den avgörande omständigheten var att den misstänkte utan laga grund berövats friheten och att den ifrågavarande bevisningen varit ett resultat av detta frihetsberövande.
    Detta förbud mot att som bevisning utnyttja "frukterna av ett förgiftat träd" är i viss mån mildrat genom ett antal mer eller mindre väl definierade undantag. Utan att göra något försök att närmare redogöra för dessa, kan jag allmänt säga att de huvudsakligen avser situationer där sambandet mellan

 

Något om otillåten bevisning 311det rättsstridiga frihetsberövandet och den säkrade bevisningen är i tillräcklig grad uttunnat för att rättfärdiga åberopandet av bevisningen. Som omständigheter att ta under övervägande vid denna bedömning kan nämnas bland annat det tidsmässiga sambandet mellan frihetsberövandet och de lämnade uppgifterna, sannolikheten för att bevisningen hade kunnat säkras även utan frihetsberövandet samt graden av den kränkning den misstänkte utsatts för genom det rättsstridiga frihetsberövandet.
    I det redovisade fallet utgjordes den otillåtna bevisningen av den misstänktes egna uppgifter. Resultatet hade emellertid i princip blivit detsamma om bevisningen hade bestått i t. ex. konkreta föremål som påträffats som en följd av det rättsstridiga frihetsberövandet. Frihetsberövandet innebar vidare en förhållandevis allvarlig kränkning av den personliga integriteten i det att den misstänkte hämtades i ett bostadshus och infördes till polissstationen. Kränkningen skulle emellertid kunna vara av långt "oskyldigare" karaktär och ändå ha samma fatala effekt med avseende på tillåtligheten av den bevisning som säkras till följd av kränkningen. Följande exempel är belysande i dessa båda hänseenden.
    Narkotikaspanare på Miami internationella flygplats iakttog en resande som enligt polismännen företedde alla de karaktäristika som kännetecknar en narkotikakurir. De hejdade mannen, identifierade sig och avkrävde honom färdbiljett och legitimation. Det framkom därvid att biljetten var utställd iannan persons namn och att mannens bagage också hade checkats in under detta namn. Under samtalet uppträdde mannen mycket nervöst. Polismännen omhändertog mannens färdbiljett och legitimation, delgav honom misstanke om narkotikabrott samt ombad honom medfölja in i ett angränsande rum på flygplatsen. Genom polismännens försorg hämtades också mannens två resväskor, som hade checkats in för New York, och efter att ha erhållit mannens medgivande därtill öppnades väskorna. Båda väskorna visade sig innehålla marihuana och mannen förklarades gripen. I den följande rättegången uppkom fråga om den sålunda påträffade narkotikan lagligen kunde åberopas som bevisning. U S Supreme Court fann att de av polismännen inledningsvis vidtagna åtgärderna — omhändertagandet av färdbiljett och legitimation, delgivning av misstanke om brott samt uppmaningen att medfölja till ett angränsande rum — sammantagna varit sådana, att mannen redan när han gav sitt samtycke till att öppna väskorna i praktiken varit frihetsberövad, att omständigheterna inte rättfärdigat detta frihetsberövande samt att narkotikan därför inte kunde tillåtas som bevisning vid rättegången eftersom den utgjort frukten av det rättsstridiga frihetsberövandet.
    Jag har tidigare nämnt att polisman under vissa förutsättningar kan ha rätt att kortvarigt hejda en person och ställa ett fåtal frågor även om omständigheterna inte är sådana att personen kan på sannolika skäl misstänkas för brott och på den grunden utsättas för straffprocessuella tvångsåtgärder. Personen ifråga kan i denna situation ge sitt uttryckliga tillstånd till t. ex. en visitation av medfört resbagage, i vilket fall åtgärden skulle vara berättigad även om omständigheterna inte var sådana att personen kunde på sannolika skäl misstänkas för brott. Domstolen, som i det nu aktuella fallet fann att polismännen varit berättigade att vidta dessa mindre långt gående åtgärder, framhöll därför att utgången hade blivit en annan om polismännen i det inledande skedet, innan mannen i praktiken berövats friheten, begärt och erhållit hans tillstånd att visitera resgodset.

 

312 Håkan Berglin    I de två redovisade fallen har bevisningen säkrats medan den misstänkte varit utan laga grund berövad friheten och bevisningen har utgjorts av den misstänktes egna uppgifter eller, som i det sistnämnda fallet, har påträffats hos honom själv. Otillåtligheten drabbar emellertid i stor utsträckning också bevisning som påträffas senare som ett resultat av den misstänktes uppgifter, även om bevisningen inte påträffas hos honom själv, och kan även drabba uppgifter som den misstänkte lämnat efter det att det rättsstridiga frihetsberövandet upphört. Som redan nämnts, är det i dessa fall fråga om en bedömning av sambandet mellan det rättsstridiga frihetsberövandet och åtkomsten avbevisningen. Följande fall kan tjäna som illustration i nu nämnda hänseenden.
    En person, A, greps såsom misstänkt för narkotikainnehav. Vid kroppsvisitation påträffades narkotika som A sade sig ha köpt från en person som han endast kände under namnet "Blackie Toy" och som drev en tvättinrättning på X-street. Efter att ha lokaliserat en tvättinrättning på nämnda gata som drevs av en James Wah Toy, begav sig polismän till tvättinrättningen och ringde på dörren, som öppnades av Toy själv. När polismännen identifierade sig, slog Toy igen dörren och försvann springande in i fastigheten. Polismännen bröt sig in och grep honom. Han förhördes omedelbart på platsen, förnekade brott och uppgav att en tredje person, B, sålt den ifrågavarande narkotikan till A. Polismännen besökte B, som frivilligt överlämnade en kvantitet narkotika vilken han sade sig ha köpt av James Wah Toy några dagar innan. Toy försattes senare samma dag på fri fot. Några dagar senare förhördes han på nytt och lämnade då uppgifter som innefattade ett erkännande av åtminstone delaktighet i det ifrågavarande narkotikabrottet. Hans berättelse nedtecknades och han vidgick korrektheten i den sålunda nedtecknade berättelsen. I den senare rättegången mot Toy, i vilken han återtog sina tidigare lämnade uppgifter, uppkom bland annat frågan om tillåtligheten som bevisning av hans berättelse avgiven i samband med att han greps, den narkotika som av B överlämnats till polisen samt Toys vid det senare polisförhöret avgivna berättelse innefattande erkännande av brott. U S Supreme Court konstaterade först att polismännen när de grep Toy inte haft sannolika skäl att misstänka honom för brott. Domstolen grundade detta ställningstagande på bland annat de omständigheterna, att polismännen saknat underlag för att bedöma A:s trovärdighet och att de inte haft tillräcklig grund att anta att den James Wah Toy de grep verkligen var identisk med den av A utpekade "Blackie Toy". Efter att sålunda ha konstaterat att Toy utan laga grund berövats friheten, fann domstolen att såväl hans berättelse i samband med att han greps, den hos B beslagtagna narkotikan som Toys senare avgivna erkännande utgjort frukterna av det rättsstridiga frihetsberövandet och att berättelserna och narkotikan därför inte kunde tillåtas som bevisning i rättegången.
    De fall jag redogjort för har avsett rättsstridiga frihetsberövanden. Jag har redan nämnt, att effekterna med avseende på eventuell bevisning är desamma när bevisningen åtkommits i samband med tex olaga husrannsakan eller kroppsvisitation, och detta gäller också bevisning som säkrats endast genom utnyttjande av information erhållen i samband med sådana åtgärder. Följande två fall visar att så kan vara fallet även om åtgärden, ehuru företagen utan laga grund, kan synas utgöra en relativt måttlig kränkning av den personliga integriteten.

 

Något om otillåten bevisning 313    En narkotikaspanare i New York observerade oavbrutet under en tid av åtta timmar en man som sammanträffade och samtalade med åtminstone sex personer vilka av polismannen var kända som narkotikamissbrukare. Polismannen kunde inte höra samtalen och heller inte se huruvida några "affärer" förekom. Vid midnatt gick den övervakade mannen in på en restaurang där han sammanträffade med ytterligare tre personer, av polismannen identifierade som narkotikamissbrukare. Även här misslyckades polismannen med att uppfatta vad som sades och att göra några iakttagelser beträffande eventuella affärsuppgörelser. Kort därefter ingrep polismannen, identifierade sig och ombad mannen att följa med ut. Utanför restaurangen sa polismannen: "Du vet vad jag är ute efter." Mannen mumlade något ohörbart och gjorde en ansats att sticka sin ena hand i fickan. Polismannen förekom honom emellertid och stack i stället sin hand i mannens ficka där han fann, och omhändertog, ett kuvert som visade sig innehålla heroin. I den följande rättegången, i vilken fråga uppkom huruvida den sålunda påträffade narkotikan lagligen kunde åberopas som bevisning, fann US Supreme Court att polismannensaknat sannolika skäl att misstänka mannen för brott, att han följaktligen inte haft befogenhet att visitera honom samt att narkotikan därför, såsom varandefrukten av en utan laga grundföretagen kroppsvisitation, inte kunde tillåtas som bevisning. Domstolen gick emellertid, vilket inte är ovanligt i USA, längre än vad som var nödvändigt med hänsyn till de fakta som förelåg i målet. Jag har tidigare nämnt, att en ytlig sk säkerhetsvisitation under vissa förutsättningar får företagas även om formell brottsmisstanke inte föreligger. Med avseende på denna möjlighet uttalade domstolen nu, att utgången i målet inte hade blivit en annan även om omständigheterna varit sådana att polismannen haft befogad anledning att företa en sådan visitation. Genom att sticka handen i mannens ficka utan en föregående undersökning utanpå kläderna, och genom att ur mannens ficka avlägsna kuvertet, som inte gärna kunnat förväxlas med ett farligt vapen, hade polismannen under alla förhållanden överskridit sina befogenheter. Dessa åtgärder var nämligen, konstaterade domstolen, mer än vad som krävts för att utröna huruvida mannen var beväpnad och, i förekommande fall, avväpna honom.
    Beträffande det andra fallet i vilket den utan laga grund företagna åtgärden kan synas utgöra en högst måttlig kränkning av den personliga integriteten, är följande kommentar nödvändig för förståelsen av utgången i målet. Som ovan nämnts, kan polisman som på sannolika skäl misstänker någon för brott under vissa förutsättningar själv omedelbart besluta om tvångsåtgärder medan han i andra fall först måste utverka en s k warrant. Något förenklat gäller med avseende på det nu aktuella fallet, att när polisman i vederbörlig ordning stoppat ett fordon och på sannolika skäl misstänker föraren av, eller passagerare i, fordonet för brott, fordonet får genomsökas utan warrant medan däremot en warrant är nödvändig innan polismannen får öppna slutna väskor eller andra förvaringspersedlar som påträffas i fordonet. Undantag gäller isistnämnda hänseende beträffande förvaringspersedlar som på grund av sin form eller av andra skäl undanröjer varje tvivel om dess innehåll, som t ex vapenetuier och genomskinliga plastförpackningar. I det nu aktuella fallet stoppades ett fordon och polismännen kände tydlig lukt av marihuanarök närde närmade sig fordonet. Vid undersökning av fordonet påträffade polismännen dels inne i passagerarutrymmet fullt synligt en kvantitet marihuana och dels i bilens bagageutrymme två paket inslagna i grön ogenomskinlig plast.

 

314 Håkan BerglinPolismännen, som hade hört att marihuana brukade förpackas i sådana paket, öppnade förpackningarna som båda visade sig innehålla marihuana.Vid den senare rättegången yrkade den tilltalade att sistnämnda narkotika inte måtte tillåtas som bevisning på den grunden att polismännen inte ägt rätt att öppna förpackningarna utan att först ha utverkat en warrant. U S Supreme Court biföll yrkandet och framhöll att förpackningarna som sådana inte medgett en tillräckligt väl grundad slutsats ifråga om innehållet och att polismännen därför överskridit sina befogenheter när de utan warrant öppnat dem.
    Samtliga hittills redovisade fall har avsett ingripanden motsvarande de ivår rättegångsbalk reglerade straffprocessuella tvångsåtgärderna. Det bör dock i den här delen avslutningsvis framhållas, att effekterna med avseende på eventuell säkrad bevisning oftast visat sig lika fåtala när spelets regler åsidosatts i samband med andra typer av ingripanden. Som ett exempel kan nämnas följande fall där bevisningen utgjorde resultatet av otillåtet stoppande av fordon, ett fall som är av särskilt intresse mot bakgrund av det faktum att, som tidigare nämnts, fordon normalt får genomsökas utan föregående warrant om det stoppats i vederbörlig ordning och det föreligger sannolika skäl för misstanke om brott. En patrullerande polisman stoppade rutinmässigt ett fordon för kontroll av körkort och registreringshandlingar. Inget hade förekommit som gett polismannen anledning att anta att något brottsligt förekommit, och han hade därför inte befogenhet att stoppa fordonet. När han närmade sig fordonet, kände han tydlig lukt av marihuanarök. När han tittade in i bilens passagerarutrymme upptäckte han, fullt synligt på golvet, en kvantitet marihuana. Såvitt framgår av U S Supreme Court's referat avfallet beslagtog polismannen den fullt synliga kvantiteten marihuana utan att ytterligare undersöka vare sig fordonet eller den misstänkte. I den följande rättegången uppkom fråga om den sålunda beslagtagna narkotikan lagligen kunde åberopas som bevisning. U S Supreme Court fann, att narkotikan åtkommits på grund av att polismannen utan laga grund stoppat fordonet, och att den därför inte kunde tillåtas som bevisning i rättegången.
    Jag övergår nu till den situationen där en för brott misstänkt i vederbörlig ordning lagligen berövats friheten och fokuserar intresset på det skede undervilket polis och åklagare genom förhör med den misstänkte söker säkra bevisning med avseende på det misstänkta brottet. Liksom i vår brottmålsrättegång kan naturligtvis den misstänktes egen berättelse vara av stor, och ibland av direkt avgörande, betydelse när det gäller att bedöma ansvarsfrågan. Och liksom i vårt system kan den bedömningen ibland komma att ske på grundval av en berättelse avgiven under ett tidigare skede än rättegången. Stor vikt har därför tillmätts utarbetandet av regler vilka så långt som möjligt garanterar att en berättelse är frivilligt avgiven och inte ett resultat av otillbörlig påverkan, och särskilt intresse har därvid kommit att ägnas åt det allra första skedet efter ett frihetsberövande, genom vilket den misstänkte mot sin vilja placerats i en för honom helt främmande miljö i vilken han oftast av naturliga skäl lätt befinner sig i psykologiskt underläge.
    En av utgångspunkterna för de regler som i detta skede styr polismäns och åklagares agerande är de konstitutionella stadgandena att ingen får tvingasatt själv lämna uppgifter som kan åberopas mot honom i brottmålsprocessen och att envar anklagad för brott har rätt till biträde av försvarare. En direkt konsekvens av det första stadgandet är inom parentes sagt, att det i den

 

Något om otillåten bevisning 315amerikanska brottmålsrättegången är mycket vanligt, att den tilltalade föredrar att inte bli hörd under rättegången. Före 1966 rådde delade meningar rörande tillämpligheten och innebörden av dessa stadganden med avseende på den del av brottmålsprocessen som äger rum före rättegången, d.v.s vad vi kallar förundersökningsstadiet. Genom ett avgörande nämnda år av U S Supreme Court gjorde domstolen klart att dessa den misstänktes privilegier gäller fullt ut även under förundersökningsstadiet. Många kommentatorer har betecknat målet som århundradets rättsfall i USA.
    Omständigheterna var i korthet följande. Fyra tilltalade hade dömts i lägre instans för allvarlig brottslighet innefattande bland annat mord, dråp, människorov och våldtäkt. De fällande domarna var samtliga delvis grundade på de tilltalades i samband med tidigare polisförhör avgivna erkännanden och beträffande tre av de tilltalade t. o. m. egenhändigt undertecknade skriftliga erkännanden. Erkännandena hade i samtliga fall avgetts i ett tidigt skede av polisutredningen och efter det att de misstänkta berövats friheten och införts till polisstationen. Samtliga erkännanden var avgivna frivilligt i den meningen, att vare sig otillbörligt hot eller tvång eller otillbörliga löften hade använts för att påverka de misstänkta. På yrkande därom av de dömda, undanröjde US Supreme Court samtliga domar på den grunden att de tilltalades ovannämnda konstitutionella rättigheter åsidosatts genom att deras under polisutredningen lämnade berättelser tillåtits som bevisning vid rättegången. I de utförliga domskälen angav domstolen — även om den medgav att den misstänktes konstitutionella rättigheter i nu ifrågavarande hänseenden väl kunde tänkas tillfredsställande garanteras genom andra likvärdiga arrangemang — följande minimikrav för att en tilltalads uppgifter lämnade under polisutredningen skulle få åberopas mot honom i rättegången, av vilka ett eller flera inte nöjaktigt tillgodosetts beträffande nu aktuella tilltalade: Innan några som helst förhör med en misstänkt får äga rum, skall han upplysas om att han ägerrätt att vägra yttra sig, att allt han säger kan komma att användas mot honom samt att han äger rätt att ha försvarare närvarande under förhöret. Sedan denna s. k. Mirandavarning (namnet efter en av de tilltalade i målet) delgetts den misstänkte bestämmer han själv över fortsättningen såtillvida, att förhör får hållas endast om han avstår från sin rätt att vägra yttra sig och att eventuellt förhör får äga rum utan närvaro av försvarare endast om den misstänkte samtyckt till detta. Uttalanden av den misstänkte som gjorts vid förhör i samband med vilket dessa regler åsidosatts, liksom annan bevisning som säkrats som en följd av sådant förhör, får inte åberopas mot honom i en senare rättegång.
    Redan i den allmänna motiveringen i detta fall gjorde domstolen fullständigt klart att den ämnade effektivt värna om dessa den misstänktes grundläggande rättigheter och att i förekommande fall en tung bevisbörda skulle komma att vila på åklagaren när det gällde att visa att rättigheterna respekterats. Det framhölls t. ex. att Mirandavarningen måste vara uttrycklig och ges i "klara och otvetydiga" termer samt omfatta samtliga den misstänktes ovan nämnda rättigheter. Domstolen underströk vidare, att ett förhör inte fick påbörjas, eller genast måste avslutas om det i vederbörlig ordning påbörjats, om den misstänkte "på något sätt indikerat" att han önskade utnyttja sin rätt att inte uttala sig eller uttryckt önskemål om att ha försvarare närvarande under förhöret. Domstolen konstaterade att eventuella uttalanden av den misstänkte efter det att han på detta sätt åberopat sina rättigheter "kan inte

 

316 Håkan Berglinvara annat än en produkt av tvång", och får därför inte tillåtas som bevisning mot honom. Ifråga om den misstänktes möjligheter att avstå från sina rättigheter slutligen, uttalade domstolen att ett sådant avstående inte kunde presumeras på grund av att den misstänkte underlåtit att aktivt åberopa rättigheterna, utan måste ske uttryckligen och innan förhöret påbörjats.
    Även om domstolen genom detta avgörande tämligen ingående försökt definiera minimikraven för att uppgifter lämnade under polisförhör, liksom bevisning som säkrats med utnyttjande av sådana uppgifter, skulle kunna åberopas i en senare rättegång, har ändå påfallande många senare fall kommit att handla om den närmare innebörden av dessa krav. Frågor som ofta uppkommit har t. ex. varit huruvida den misstänkte tillräckligt klart delgetts Mirandavarningen, huruvida han med erforderlig klarhet förklarat sig avstå från sina rättigheter samt huruvida en berättelse avgivits frivilligt och spontant snarare än som en följd av en utfrågning från polismannens sida. De bedömningar som därvid gjorts har naturligtvis i stor utsträckning varit betingade av omständigheterna i varje enskilt fall och ger därför knappast utrymme för några generella slutsatser. Utan anspråk på fullständighet skall jag ändå avslutningsvis redogöra för två fall som i vart fall ger en antydan om den vikt U S Supreme Court fäst vid dessa den tilltalades konstitutionella rättigheter och den potentiella effekt detta har med avseende på möjligheterna att i en brottmålsrättegång åberopa under tidigare polisförhör lämnade uppgifter liksom bevisning som säkrats som en följd av sådant förhör.
    Det ena fallet avsåg en av de tilltalade i det ovan behandlade Mirandamålet och rörde närmast frågorna huruvida den misstänkte i vederbörlig ordning upplysts om sina rättigheter och huruvida han förklarat sig avstå från dessa. Den tilltalade hade i lägre instans dömts för människorov och våldtäkt bland annat på grundval av ett i samband med tidigare polisförhör avgivet erkännande. Erkännandet, som var egenhändigt undertecknat av den tilltalade, var nedtecknat på ett formulär som inleddes med en förtryckt upplysning att berättelsen var avgiven frivilligt, utan föregående hot eller löften, och "med full kännedom om mina lagliga rättigheter och med full insikt om att varje uttalande jag gör kan komma att användas mot mig". Enligt vittnesmål vid rättegången hade denna förtryckta upplysning upplästs för den misstänkte. US Supreme Court, som alltså undanröjde den fällande domen på den grunden att erkännandet felaktigt tillåtits som bevisning, framhöll bland annat att den misstänkte, såvitt visats, inte upplysts om sin rätt att vägra yttra sig och sin rätt att ha försvarare närvarande under förhöret, samt konstaterade avslutningsvis att den omständigheten att den misstänkte undertecknat ett erkännande innehållande nämnda skriftliga information var "inte tillnärmelsevis det medvetna och insiktsfulla avstående som krävs för ett uppgivande av konstitutionella rättigheter."
    Det andra fallet, som också rönt stor uppmärksamhet, rörde bland annat frågorna huruvida den misstänkte i vederbörlig ordning avstått från sin rätt att ha försvarare närvarande under förhöret och huruvida hans berättelse avgetts frivilligt och spontant eller om den utgjort resultatet av ett formellt förhör. En tio-årig flicka hade försvunnit i samband med att hon tillsammans med sin familj bevistade ett sportevenemang i X-city. Efterföljande utredning ledde snabbt till misstanken att hon bortförts i en bil tillhörig en person som nyligen avvikit från ett mentalsjukhus, och personen ifråga efterlystes därför. Två dagar senare upplyste en advokat i X-city polisen där att han kontaktats

 

Något om otillåten bevisning 317av den misstänkte, att denne uppgett sig befinna sig i Y-city samt att advokaten rekommenderat honom att anmäla sig hos polisen i Y-city. Samma dag anmälde sig den misstänkte självmant hos polisen i Y-city, delgavs i vederbörlig ordning sin Miranda-varning samt erhöll försvarare i Y-city. Eftersom utredningen var en angelägenhet för polisen i X-city, sändes polismän därifrån för att hämta den misstänkte. Försvararen i Y-city rekommenderade den misstänkte att inte uttala sig rörande det misstänkta brottet förrän han anlänt till X-city och haft tillfälle att rådgöra med sin försvarare där, vilken rekommendation också uttryckligen delgavs polismännen som utfäste sig att inte förhöra den misstänkte under färden.
    Utan att vid något tillfälle under resan göra någon ansats att diskutera det ifrågavarande brottet med polismännen, framhöll den misstänkte vid upprepade tillfällen att han ämnade "berätta hela historien" efter att ha rådgjort med sin försvarare i X-city. Man pratade i stället om en mängd alldagliga ämnen, och eftersom polismännen visste att den misstänkte var djupt religiös, kom samtalet snart att glida in på religion. Under det sålunda avspända samtalet avlevererade en av polismännen plötsligt det som i rättsfallsreferatet från U S Supreme Court har beskrivits som det "Kristna Begravningstalet", och som jag tycker att jag bör återge ordagrant. Framhållande att han inte önskade något svar eller någon diskussion rörande denna fråga, sade polismannen följande:

 

I want to give you something to think about while we're traveling down the road... Number one, I want you to observe the weather conditions it's raining, it's sleeting, it's freezing, driving is very treacherous, visibility is poor, it's going to be dark early this evening. They are predicting several inches of snow for tonight, and I feel that you yourself are the only person that knows where this little girl's body is, that you yourself have only been there once, and if you get a snow on top of it you yourself may be unable to find it. And, since we will be going right past the area on the way into [X-city], I feel that we could stop and locate the body, that the parents of this little girl should be entitled to a Christian burial for the little girl who was snatched away from them on Christmas Eve and murdered ...

 

Det dröjde sedan inte länge förrän den misstänkte började fråga polismännen om hur utredningen fortskridit, och så småningom dirigerades polismännen till ett flertal platser där den misstänkte uppgav sig ha gjort sig av med flickans kläder och andra tillhörigheter. Efter ytterligare anvisningar av den misstänkte påträffades slutligen också flickans kropp. På mannens yrkande därom, undanröjde U S Supreme Court en av lägre instans meddelad fällande dom för mord på den grunden, att den information som sålunda lämnats under bilfärden felaktigt tillåtits som bevisning i rättegången. I domskälen konstaterades inledningsvis att polismannens "Kristna Begravningstal" varit lika effektivt, om inte till och med effektivare än, ett regelrätt förhör när det gällt att förmå den misstänkte att lämna de ifrågavarande uppgifterna, samt att denne därför varit berättigad att ha sin försvarare närvarande. Domstolen ansåg vidare att den misstänkte inte vid något tillfälle sagt eller gjort något som kunde tolkas som ett uppgivande av denna rätt utan tvärtom att både vad som förekommit i Y-city och den misstänktes under färden upprepade löfte att avge en berättelse först efter att ha rådgjort med sin försvarare i X- city varit klara uttryck för att han önskade begagna sig av sin rätt tillförsvarare. Genom att ändå sättas i en situation som varit fullt jämförbar med, om inte ännu mer besvärande än, ett regelrätt förhör, hade den miss-

 

318 Något om otillåten bevisningtänkte, konstaterade domstolen, effektivt berövats denna sin konstitutionella rätt, och hans uttalanden kunde därför inte tillåtas som bevisning i rättegången.
    Av processuella skäl avsåg domstolens avgörande i detta fall endast de av den misstänkte under bilfärden lämnade uppgifterna. Omständigheterna i fallet kan emellertid i långt större utsträckning användas för att illustrera de potentiella effekterna av förbudet mot att som bevisning åberopa "frukterna av ett förgiftat träd". Det är för det första helt klart att förbudet i förekommande fall också skulle ha drabbat annan bevisning som syftat till att visa de omständigheter som ledde till upptäckten av flickans kropp och hennes tillhörigheter. Vidare, tillåtligheten av all annan bevisning som kunnat säkras efter den misstänktes avslöjanden, som t. e. x kroppens belägenhet och tillstånd liksom hela den arsenal av teknisk bevisning som regelmässigt säkras på fyndplatser av detta slag, skulle sannolikt ha blivit beroende av att åklagaren lyckats visa att bevisningen hade kunnat säkras även utan den misstänktes avslöjanden. Utan att för egen del spekulera i åklagarens möjligheter i denna situation kan nämnas, att domstolens avgörande i detta fall var fattat av en majoritet utgörande fem av nio ledamöter och att de fyra skiljaktiga ledamöterna bedömde åklagarens möjligheter att säkra en fällande dom under de förutsättningar majoriteten sålunda dikterat som närmast obefintliga.
    Jag antydde redan i inledningen av denna artikel att de bevisregler som gäller i den amerikanska brottmålsrättegången förefaller ge en tilltalad rika möjligheter att undgå en fällande dom även i fall där i vårt system bevisningen förmodligen skulle befinnas övertygande. Framställningen skulle knappast vara rättvisande om jag inte avslutningsvis också erinrade om, attett för åklagaren oförmånligt beslut med avseende på viss bevisning naturligtvis inte alltid leder till en frikännande dom eftersom givetvis bevisningen i övrigt kan befinnas övertygande. I det sammanhanget bör också framhållas, att ett undanröjande i högre instans av en fällande dom på den grunden att otillåten bevisning tillåtits i rättegången inte innebär att den tilltalade frikänns, utan i princip endast att han förklaras berättigad till ny rättegång, i vilken den otillåtna bevisningen inte längre får åberopas. I de fall bevisningen i övrigt är tillräcklig, har åklagaren därför alltjämt möjlighet att i ny rättegång övertyga domstolen om den tilltalades skuld.
 

Håkan Berglin