Riksdagen om rättskipningens organisation
I riksdagen har under senare tid arbetsvillkoren inom domstolarna och härtill anknytande frågor kommit att uppmärksammas allt mer. Justitieutskottet har sålunda vid de senaste årens budgetberedning uttryckt sin oro över arbetsläget inom både de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottet har därvid bl. a. uttalat att det är mycket angeläget att förhållandena inom domstolarna förblir sådana att den hittillsvarande höga standarden i dömandet och rättsvården i övrigt behålls. Detta har ansetts vara av vital betydelse inte bara för de enskilda medborgare som kommer i kontakt med rättsväsendet utan också för statsverksamheten i stort. I sammanhanget har utskottet erinrat om att det i domstolarna måste ges erforderlig tid åt den betydelsefulla träning och utveckling av blivande domare som där äger rum. Utskottet har också uppmärksammat olika utvecklingstendenser som kan inverka menligt på rekryteringen till domarbanan. I huvudsak har utskottet — och riksdagen — ställt sig bakom de förslag till medelsanvisning och andra åtgärder i dessa hänseenden som regeringen lagt fram.
Ett något annorlunda grepp togs i en motion som väcktes av Gunilla André m.fl. (c) under den allmänna motionstiden i januari 1985. Motionen mynnade ut i en begäran om en principiell översyn av rättskipningens organisation. Översynskravet motiverades med uppgifter om olägenheter i det nuvarande systemet med flera olika typer av domstolar, och motionärerna förde fram tanken att i rationaliseringssyfte slå samman de allmänna domstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vidare uttalades — också i andra motioner — önskemål om översyn i syfte att minska antalet specialdomstolar och partssammansatta domstolar samt om överförande av målområden från sådana domstolar till allmänna domstolar.
De frågor som sålunda aktualiserats har därefter tilldragit sig uppmärksamhet vid olika sammankomster inom domstolsväsendet och behandlats i inlägg i denna tidskrift av generaldirektören Mats Börjesson och kammarrättspresidenten Henry Montgomery (1985 s. 521 och 709) m. fl.
Efter remissbehandling och beredning inom justitieutskottet har riksdagen under våren 1986 för sin del tagit ställning i saken. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1985/86: 28) tog utskottet enhälligt avstånd från tanken att nu förorda en organisationsöversyn syftande till ett sammanförande av de allmänna domstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottets majoritet avvisade också tanken på en översyn i riktning mot att nedbringa antalet specialdomstolar m. m.
Det kan här vara anledning att säga att utskottets beredning av ärendet — såsom framgår av det följande — präglats av en strävan att nå enighet och att denna inställning också avspeglar sig här och var i formuleringarna i betänkandet.
I motionen framfördes som stöd för yrkandet bl. a. att samma sak kan föranleda rättegång i mer än en typ av domstol, t. ex. i fråga om vårdnadstvister, skattemål, trafikmål och patentmål. Systemet med specialdomstolar sades leda till att domstolens ledamöter kan komma att sakna den nödvändiga allmänna överblicken över rättsutvecklingen. Ordningen med olika typer av
domstolar angavs vara betänklig eftersom den blivit svåröverskådlig och krånglig.
Remissutfallet i frågan om en översyn med inriktning på ett sammanförande av de båda allmänna domstolsorganisationerna var negativt; en övervägande majoritet av remissinstanserna tog mer eller mindre bestämt avstånd från den tanken. I specialdomstolsfrågan var remissopinionen överlag positiv. Några instanser förespråkade en översyn av målfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.
Utskottet noterade inledningsvis att ledstjärnan för arbetet med att bygga upp den nuvarande strukturen för offentlig rättskipning i Sverige varit att garantera medborgarna största möjliga rättssäkerhet samtidigt som det gällt att slå vakt om effektiviteten i rättskipningen och att hushålla med resurserna. Utskottet antecknade vissa allmänna huvudprinciper i den nuvarande organisationen, såsom rättskipningens lokala förankring samt de allmänna domstolarnas mer eller mindre generella sakliga kompetens och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så bred kunskap och överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. I sammanhanget nämndes också den under olika skeden med varierande styrka visade obenägenheten att anordna särskilda domstolar för särskilda typer av mål.
I frågan om en översyn i syfte att sammanföra de båda organisationerna av allmänna domstolar hänvisade utskottet bl. a. till de krav som dikterat uppbyggnaden av de allmänna förvaltningsdomstolarna och till det förhållandet att denna organisation fått sin slutliga gestaltning så sent som år 1979. Utskottet framhöll också att skilda processordningar tillämpas i de båda slagen av domstolar och att dessa skillnader kan hänföras till olikheter mellan måltyperna. Utan hinder av sådana omständigheter skulle enligt utskottet en översyn ändå kunna vara motiverad om starka skäl talade för det, såsom utsikter till betydande statsfinansiella vinster eller andra betydande fördelart. ex. för rättssäkerheten eller för arbetsförhållandena i domstolarna. I likhet med remissopinionen hade utskottet emellertid svårt att se några nämnvärda sådana fördelar. I anslutning till påståendena om s.k. dubbelprocesser lämnades i betänkandet uppgifter om nyligen gjorda överväganden av riksdagen ide aktuella ämnena, dvs. om handläggningen av mål rörande barn1, om förhållandet mellan förfarandet i skattebrottmål och taxeringsprocessen, om förhållandet mellan trafikbrottmål och körkortsmål samt om rättegångsordningen i patenträttsliga mål. Av dessa uppgifter kunde utläsas att påståendena om dubbelprocesser inte är något skäl för en sådan översyn som motionärerna efterlyst. Härtill kom enligt utskottet att arbetsläget inom de båda slagen av domstolar sedan flera år är ansträngt samtidigt som det förekommer en tendens till svårigheter att rekrytera och behålla dugliga krafter inom domarbanan. Sammanfattningsvis fann utskottet det inte vara tillrådligt att i ett sådant läge initiera en vittutseende organisationsöversyn. En annan sak är — framhöll utskottet — att man i det fortgående reformarbetet bör sträva efter
att utjämna sådana olikheter mellan processordningarna i de båda slagen av domstolar som inte är rationellt motiverade och i övrigt verka för en önskvärd cirkulation av domare mellan domstolarna. — I slutsatsen att avstyrka bifall till motionen i denna del var utskottet enhälligt. Centerns företrädare i utskottet hade dock en avvikande motivering.
I den politiskt något mer kontroversiella specialdomstolsfrågan konstaterade utskottet till en början att behovet och lämpligheten av att inrätta en speciell domstol eller en särskild organisatorisk enhet eller att koncentrera vissa måltyper till en eller flera domstolar med särskild sammansättning merendels varit så uppenbara att de principiella skälen mot en sådan anordning lätt fått vika (t. ex. beträffande arbetsdomstolen, vattendomstolarna och sjörättsdomstolarna). I andra fall, anförde utskottet vidare, hade frågan om inrättandet av och funktionerna hos sådana organ varit mera svårbedömbar, och önskemål om annan organisation hade framförts (t. ex. i fråga om hyresprocessen och besvärsprövningen inom socialförsäkringen). Efter att ha lämnat vissa ytterligare uppgifter konstaterade utskottet (majoriteten) i den här delen sammanfattningsvis att det — i ett läge där snart sagt samtliga här aktuella spörsmål antingen nyligen bedömts av statsmakterna eller var under övervägande — inte fanns tillräckliga skäl för riksdagen att för närvarande initiera någon översyn. Detta borde emellertid inte hindra att man, i takt med att reformarbetet fortskrider, noga överväger behovet och lämpligheten av en särreglering. Av särskild vikt härvidlag är enligt utskottets mening att beakta intresset av att vidmakthålla en bred kunskap och en allmän överblick över hela det juridiska fältet hos dem som är verksamma inom det ordinära domstolssystemet. — Företrädarna i utskottet för moderata samlingspartiet och folkpartiet uttalade sig i en reservation till förmån för en begränsad översyn i syfte att nedbringa antalet speciella domstolar och organ. Centernsföreträdare uttalade sig för sin del för en genomgripande översyn i detta syfte.
I den enhälliga delen av utskottets betänkande gjorde utskottet vissa uttalanden i syfte att lyfta fram ett par särskilda ämnen som syntes förtjänta av att uppmärksammas i det fortsatta reformarbetet. Detta gällde intresset av att inom de allmänna domstolarnas ram kunna erbjuda ett attraktivt skiljeförfarande eller annat system som skulle kunna medföra att handläggningen av mål inom viktiga rättsområden, främst den centrala civilrätten, skulle kunna återföras till de allmänna domstolarna. I ett lämpligt sammanhang borde enligt utskottet också övervägas möjligheten av att göra rationaliseringsvinster genom att till domstolsverkets ansvarsområde rent administrativt föra över speciella domstolar och liknande organ som för närvarande inte hör dit. Slutligen uttalade utskottet att frågan om den lämpliga fördelningen av vissa måltyper mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol naturligtvis får aktualiseras i vanlig ordning i det fortsatta reformarbetet.
Avslutningsvis kan det här vara skäl att uppmärksamma ett särskilt yttrande som utskottets ordförande fogat till betänkandet. Inledningsvis heter det där bl. a. att betänkandet gäller frågor av central betydelse för vidmakthållandet av vår rättskultur, och att det därför varit naturligt att utskottets arbete präglats av en strävan att nå enighet i principiella avseenden. Sammantaget, sägs det vidare i yttrandet, kan det slås fast att utskottet önskat värna om en kvalitativt högtstående rättskipning i fria och obundna domstolar samtidigt som utskottet uttalat sin oro över senare tiders tendens till svårigheter att rekrytera och behålla dugliga krafter inom domarbanan. Detta är ämnen där
kortfristiga politiska eller andra särintressen givetvis inte kan få öva ett avgörande inflytande.
Björn Edqvist