"Missförstånd på missförstånd på ..." "Ubåtsspionage" ännu en gång
I artikeln Ubåtsspionaget och folkrätten (SvJT 1985 s. 162) hävdade Ingrid Detter Delupis att förslaget till den numera införda bestämmelsen i 2 kap. 7 a § BrB föreföll vara grundad på ett missförstånd. Bestämmelsen, enligt vilken åtal i vissa fall förutsätter förordnande av regeringen, skulle enligt Detter Delupis "utgöra ett dramatiskt avsteg från allmän folkrätt". Den skulle nämligen öppna möjligheten till åtal mot folkrättsligt immuna personer.
    I en senare artikel (SvJT 1985 s. 504) invänder Johan Munck mot Detter Delupis artikel som han anser bygga på ett missförstånd. Munck påpekar att den föreslagna bestämmelsen endast berör den svenska beslutsordningen och att regeringen är bunden av folkrätten vid sin bedömning av om ett förordnande om åtal bör meddelas.
    I SvJT 1985 s. 683 återkommer Detter Delupis under rubriken "Ubåtsspionaget: missförstånd på missförstånd; en replik". Hon hävdar nu att" prima facie framstår själva lagen som ett avsteg från folkrättsliga principer i det att den förutsätter att regeringen enligt folkrätten skulle vara behörig att förordna om åtal" i fall som enligt folkrätten inte kan medföra personligt ansvar.
    Med uppenbar risk att framstå som tjatig vill jag hävda att Detter Delupis gör sig skyldig till ett missförstånd.
    Enligt 2 kap. 7 § BrB skall de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser iakttas ifråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Bestämmelsen skall beaktas inte bara av domstol utan självfallet också av åklagare i samband med åtalsfrågans prövning (jfr DsJu 1984:6 Folkrätt och straffansvar s. 33). Om folkrättsliga grundsatser

 

Missförstånd på missförstånd på ... 385medför att någon fallande dom inte kan meddelas skall åtal inte väckas och något åtalsförordnande inte meddelas. Om så ändå sker skall åtalet ogillas (jfr NJA 1946 s. 65) och ansvar för falskt eller obefogat åtal (15 kap. 5 § BrB) kan komma i fråga.
    Anledningen till den nya bestämmelsen i 2 kap. 7 a § är just att folkrättsligt skydd mot straffansvar regelmässigt är förbundet mot skydd också mot åtal och andra straffprocessuella åtgärder (prop. 1984/85: 156 s. 7). Om man i fall där frågan om det folkrättsliga skyddet kan framstå som tveksamt skulle hänskjuta avgörandet till svensk domstol kan det, såsom påpekas i propositionen (s. 8), föreligga en påtaglig risk att Sverige redan därigenom bryter mot folkrätten. Det är bl. a. mot denna bakgrund som det ansetts att en särskild bedömning av åtalsfrågan bör ske hos regeringen. Tvärtemot vad Detter Delupis antagit öppnar den nya bestämmelsen i 2 kap. 7 a § inte möjligheter till folkrättsstridiga åtal utan utgör ytterligare ett skydd mot att Sverige väcker sådana åtal.
    Detter Delupis har också fått för sig att man "i de svenska diskussionerna" påstått att ingripanden endast kan ske om man kunde förklara att immuniteten "förlorats". Också detta är ett missförstånd (se t. ex. Dsju 1984:6 s. 99 och 105). För den som med någorlunda omsorg läst departementspromemorian och propositionen som ligger till grund för bestämmelsen i 2 kap. 7 a § torde det också vara uppenbart att det just är andra åtgärder än åtal, som är folkrättsenliga helt oberoende av immunitet och okränkbarhet, som i första hand blir aktuella vid exempelvis ubåtskränkningar. I departementspromemorian behandlas sådana åtgärder exempelvis på s. 99—109, 113—124 och 155—158. Jämför också propositionen på s. 4, 7 och 9. Att själva termen självförsvar inte använts i sammanhanget beror bl. a. på att det är oklart vad som kan anses tillåtet på grund av rätten till självförsvar men i vart fall helt klart att de folkrättsenliga ingripande möjligheterna sträcker sig längre än den rätt till självförsvar som regleras i FN-stadgan. I propositionen talas därför istället bl. a. om "sådan preventiv åtgärd som en stat enligt folkrätten har rättatt genomföra i syfte att värna sitt territorium".
 

Dag Victor