GUNNAR BRAMSTÅNG: Sociallagstiftningen, Norstedts Gula Bibliotek, 470 s.

 

Sedan den nya sociallagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1982 har flera kommentarer till lagstiftningen kommit. Dessa har emellertid, som Bramstång påpekar, huvudsakligen återgivit vad som sagts i förarbetena till lagarna. Den nu föreliggande kommentaren innehåller även analyser av de grundläggande begreppen på området, belyser de problem som föreligger i bevishänseende och beträffande lagtolkning samt tar upp ett flertal omtvistade spörsmål till kritisk granskning. Sett från denna synpunkt är boken mycket välkommen. Den kommer säkert också att vara till stor nytta för våra allmänna förvaltningsdomstolar. Författaren uttalar därjämte en förhoppning att den skall fylla ett behov av läromedel vid de juridiska institutionerna ochvid socialhögskolorna. Att den skulle bli en bestseller bland studerande förefaller emellertid något tvivelaktigt. Mot detta talar bokens pris (460 kr), det något ålderdomliga språket — författarens använder konjunktiv samt långa ord som "självförsörjningsunderlåtenhetsrekvisitet" — och de stundtals invecklade teoretiska resonemangen.
    Att i en anmälan av denna art ta upp alla de frågor som berörs i boken är givetvis inte möjligt. Det får i stället räcka med några spridda reflexioner.
    I inledningen av boken indelas den "socialvårdande verksamheten" i tre huvudtyper. Den första typen omfattar olika former av personlig vård, den andra sociala tjänster av servicekaraktär och den tredje ekonomiskt bistånd. Det kan diskuteras om en sådan indelning numera har någon större betydelse. Bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (SoL) kan ju utgå i en mängd olika former. Som författaren själv påpekar kan gränsdragningen vara besvärlig.
    Mera förvånande är emellertid att författaren hänför lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) till tvångslagstiftningen inom "socialvården". Nämnda lag anses eljest höra hemma inom hälso- och sjukvården. Detta har genom den nya sociallagstiftningen än mer markerats genom att de sociala nämndernas möjligheter att göra ansökan om psykiatrisktvångsvård avskaffats.
    Som framhålls i boken är socialtjänstlagen en s.k. målinriktad ramlag. Man kan liksom författaren fråga sig vilken betydelse den s. k. portalparagrafen har med sina allmänt formulerade övergripande mål. (Ett förslag under lagstiftningsarbetet att tonsätta portalparagrafen togs inte på allvar.) Man kan också fråga sig vilken betydelse ramlagarna har för rättssäkerheten. Det hade varit tacksamt om detta belysts något mer än som skett.
    Av stort intresse är kommentaren till bestämmelsen i 3 § SoL att kommunen har det yttersta ansvaret för att alla de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Bestämmelsen har visat sig skapa problem dels när det gäller det yttersta ansvaret, dels när det gäller begreppet vistelse.
    Som författaren nämner innebär kommunens yttersta ansvar bl. a. att kommunen är skyldig att lämna den enskilde stöd och hjälp i avvaktan på att annan huvudman, som har ansvaret för vårdbehovet, träder in. Regeln är inte avsedd att föranleda någon utvidgning av det kommunala ansvaret. Bestämmelsen har emellertid i praktiken visat sig leda till konflikter mellan de olika

 

Tor Sverne 443områdena. Problem har sålunda uppstått om ansvarsfördelningen mellan hälso- och sjukvård, på den ena sidan, och socialtjänsten, på den andra sidan, när det gällt vården av äldre sjuka människor i deras hem. Frågan har gällt bland annat vem som skall svara för tillsynen av dessa människor. I andra fall har problem uppkommit om landstinget eller kommunen skall tillhandahålla färdtjänst osv. Enligt lagtexten är det klart att socialtjänsten är skyldig att tillhandahålla hjälpen till dess det blivit avgjort vem som slutligen skall svaraför den. Det förefaller emellertid som detta inte alltid gått att lösa utan att den enskilde kommit i kläm.
    Kommunens skyldighet att svara för dem som vistas i kommunen gäller, som författaren påpekar, oavsett om vistelsen är permanent eller tillfällig. Bestämmelsen tillkom under en tid då det ekonomiska läget var gott och då man räknade med att kommunala utjämningsbidrag skulle kompensera de kommuner, som har institutioner inom sina gränser eller som av annan anledning får ta emot tillfälliga besökare. Resultatet har blivit att många mindre kommuner fått ta på sig utgifter för tillfälliga besökare i en utsträckning som varit besvärande för kommunen. Regeringsrätten har sålunda i en rad avgöranden fastslagit att en enskild som vistas på en vårdinrättning har rätt till bistånd av den kommun där vårdinrättningen är belägen. Kostnaderna kan för denna kommun bli omfattande.
    Ett ärende, som avser vård eller annan åtgärd beträffande en enskildperson, kan enligt 72 § SoL flyttas över till en annan kommun. En förutsättning för att en sådan överflyttning skall kunna ske är dock att den senare kommunen samtycker till åtgärden.
    Författaren har i annat sammanhang i boken pekat på att äldre tiders socialnämnder ibland gjorde sig skyldiga till illojal maktanvändning genom att bevilja ekonomiskt bidrag till bosättning i annan kommun. På så sätt befriade man sig från framtida ekonomiska förpliktelser mot familjen. Dessa förpliktelser fick i stället fullgöras av inflyttningskommunen. Frågan är om vi inte fått ett motsatt förhållande genom bestämmelsen i 72 § SoL. Det har nämligen visat sig att kommunerna ibland använder sig av möjligheten att vägra samtycke till att ett ärende flyttas över till kommunen enbart av det skälet att man inte vill ha de utgifter som överflyttningen medför. Det har sålunda hänt att ett barn omhändertagits för vård och av fullt godtagbara skäl placerats i en grannkommun. Så småningom har de biologiska föräldrarna av eget initiativ flyttat till samma kommun. När placeringskommunen sedan önskat överflytta ärendet till grannkommunen har denna med tanke på utgifterna vägrat att samtycka till överflyttningen. Någon överklagningsrätt finns inte och inte heller har tillsynsmyndigheterna någon möjlighet att göra något åt saken.
    Författaren påstår att den enskildes rätt till bistånd i skilda hänseenden urholkats i förhållande till äldre system. Bl. a. skulle detta ha skett genom att de grundläggande biståndsrekvisiten inte längre återfinns i lagtexten och genom att länsstyrelsens möjligheter att ingripa i ett biståndsärende försvagats. Det kan diskuteras om det inte tvärtom är så att rätten till bistånd utvidgats. I vart fall torde det ha varit lagstiftarens avsikt. Frågan är också om inte författaren något underskattat domstolarnas möjligheter att rätta till missförhållanden. Regeringsrätten har numera kommit med ett flertal domarsom bör bli vägledande. (Det skall dock villigt erkännas att exempel finns på socialnämnder som inte tycks rätta sig efter dessa domar). I boken redogörs

 

444 Tor Sverneendast för de kammarrättsdomar, som meddelats vid bokens skrivande. Det skall bli intressant att se en ny upplaga med kommentarer till vad rikets högsta instans uttalat på området.
    En fråga som varit föremål för mycken debatt är i vilken utsträckning socialnämnden kan uppställa villkor för utgivande av ekonomiskt bistånd. Kan socialnämnden — om man vänder på frågan — neka bidrag, om den enskilde vägrar att ta visst arbete, att delta i terapeutiska samtal (ev. gruppsamtal), att vid misstänkt narkotikamissbruk lämna urinprov osv. Det hade varit en fördel om denna fråga belysts på ett utförligt sätt.
    I 34 § SoL sägs att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte medför kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. Däremot får kommunenta ut skälig ersättning för andra stöd- och hjälpinsatser. Författaren framhåller att åtskilliga besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma i detta sammanhang. Detta har också konstaterats i praktiken. Mycket talar för författarens ståndpunkt att en viss frikostighet och liberalitet mot den enskilde är att rekommendera i dessa fall. Det förefaller emellertid som kommunerna inte alltid är villiga visa en sådan generositet.
    När författaren kommer in på hur utredningar skall bedrivas hos socialnämnden framhåller han, som sig bör, att samråd med annan myndighet regelmässigt kräver den enskildes samtycke. Kanske borde dock i detta sammanhang den reservationen ha gjorts att socialnämnden enligt 57 § SoL har rätt att av de allmänna försäkringskassorna och erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp, som lämnats till enskilda som har ärenden hos nämnden. Bestämmelsen infördes bl. a. för att undvika dubbelutbetalningar. Detta samråd kan alltså ske utan den enskildes samtycke. Enannan sak är att det oftast är lämpligt att den enskilde underrättas om att denna kontroll görs.
    I sammanhang med barns talerätt återger författaren ett uttalande av socialstyrelsen i dess allmänna råd. Det sägs där att en framställning om bistånd från den som fyllt 15 år alltid skall prövas i sak, oberoende av föräldrarnas inställning till ansökan. Det hade funnits skäl att samtidigt påpeka att regeringsrätten fastslagit, att ett femtonårigt barn inte kan beviljas familjehemsplacering mot vårdnadshavarens vilja.
    En stor del av boken ägnas lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt min mening ligger bokens största värde i de analyser av lagens olika begrepp som görs här samt i redogörelsen för förutsättningarna för beredande av vård. Möjligen dras värdet ner något av att författaren på flera ställen citerar den ovederhäftiga artikeln i Der Spiegel 1983 om KinderGulag. Det hade varit bättre om författaren i stället hade kommenterat det förhållandet att antalet tvångsomhändertaganden mer än halverats efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Bl. a. hade det varit intressant med synpunkter på det förhållandet att kriminell ungdom inte tas om hand av de sociala myndigheterna i samma utsträckning som tidigare.
    I övrigt föranleder detta avsnitt i boken endast en fråga, som den som varit med om att införa agaförbudet inte kan undgå att ställa. Vad menar författaren, när han på s. 233 skriver följande mening. "Som en ytterligare svårighet vid bestämningen av det förvaltningsrättsliga misshandelsbegreppet tillkommer gränsdragningen mot vad som åtminstone tidigare benämndes rättsenlig aga." Understrykningen av ordet åtminstone har gjorts av anmälaren.
    Boken avslutas med ett avsnitt om lagen om vård av missbrukare i vissa fall

 

Anm. av Gunnar Bramstång: Sociallagstiftningen 445(LVM). Även här har gjorts många värdefulla analyser av lagens begrepp m. m. Till författarens allmänintryck att lagtillämparen visat en viss benägenhet att in dubio föredra LVM framför SoL ställer jag mig dock rätt skeptisk.
    Det finns skäl att understryka vad som sägs om att planeringen av den åsyftade vården måste vara förankrad i verkligheten och att ansökan om vård inte bör ges in till länsrätten förrän det är klarlagt, att adekvat vård kan ordnas. Det har nämligen i flera fall visat sig, att när länsrätten väl fattat beslut om vård har någon plats på institution inte kunnat uppbringas.
    Avslutningsvis kan sägas att det finns anledning att med stort intresse emotse nästa av författaren utlovade upplaga av boken. Det finns mycket som kan vidareutvecklas. Inte minst för förvaltningsdomstolarnas del bör en ny upplaga vara av värde.
 

Tor Sverne