Rättvisa underhållsbidrag — en replik
I SvJT 1985 s. 512 har Svante Johnsson under rubriken ovan lämnat sin och förmodligen många försäkringskassors syn på de allmänna domstolarnashandläggning av en av de mest frekventa måltyperna, nämligen fastställandetav underhållsbidrag till barn. Artikeln kan sägas utmynna i relativt frän kritik av domstolarnas sätt att beräkna underhållsbidrag. Eftersom artikelförfattaren även inbjuder till diskussion känner jag mig, i egenskap av domstolsjurist, föranledd att komma med ett bemötande.
Det i artikeln refererade fallet önskar jag kommentera endast på så sätt att jag hänvisar till följande, som jag menar, mycket belysande dom från underrättspraxis. I avgörandet, som torde ha åtminstone visst prejudikatvärde med tanke på att det är intaget i socialstyrelsens och riksförsäkringsverkets ut-
märkta handledning Underhållsbidrag och bidragsförskott, skriver tingsrätten, såvitt nu är av intresse, bl. a. följande. "Det är nämligen självklart att en person med en årsinkomst på drygt 230 000 kr har förmåga att täcka ett barns ifrågavarande behov av underhåll. Det innebär således att tingsrätten inte anser det rimligt att den bidragsskyldiges alla utgifter får beaktas innan barnets behov av fordrat underhåll är täckt. Det är för rätten liksom för övrigt för en bred allmänhet välbekant att det svenska skattesystemet medför att avdrag före skatt är mer begärliga än inkomsten i sig. Det förhållandet kan dock ej fa medföra att en förälder tillåts ha varjehanda utgifter — bl. a. för att öka sin förmögenhet — innan underhållsskyldighet mot barn fullgjorts och att samhället t. o. m. skall kunna tvingas stå för dessa barns underhåll, helt eller delvis." Måhända är domsreferatet efter den senast genomförda marginalskattereformen något överspelat, men andemeningen är fortfarande lika aktuell. "Frivilliga spekulationsinvesteringar", som Johnsson benämner dem, skall alltså inte alls gå före underhåll till barn. Å andra sidan kan det vid en vanlig domstolsförhandling ibland uppstå processuella situationer där domstolen är mer eller mindre utlämnad åt parternas eller rättare sagt deras ombuds agerande. Frågor om underhåll är av dispositiv natur. Skulle motsidan t. ex. vidtsorda den underhållsskyldiges uppgifter angående hans socioekonomiska situation finns det i normalfallet ingen anledning för rätten att ifrågasätta dem, utan de läggs i stället till grund för bedömningen. Eventuellt borde artikelförfattaren kanske rikta sin kritik framför allt mot advokatkårens representanter, vilka i denna typ av odramatiska vardagsmål vanligtvis inte anstränger sig över hövan. Slutligen skulle jag själv vilja kritisera försäkringskassorna — allt under förutsättning att den av många ombud framförda åsikten är riktig — att de, under hot av inget bidragsförskott, av den underhållsberättigade ständigt tycks kräva att han yrkar på ett underhållsbidrag i storleksordningen gällande bidragsförskott när det även för lekmannen är uppenbart att den underhållsskyldige inte kan betala något alls eller högst 100 kr i månaden. Processen blir då närmast ett beklagligt skenfäkteri mellan de närvarande, allt för att kunna blidka försäkringskassornas tjänstemän.
Sven Martinger