Tre resningsbeslut.
Högsta domstolens beslut i resningsärenden refereras numera inte i NJA:s notisavdelning. Det medför att de är svårtillgängliga för intresserade personer, utom när de någon gång ansetts ha sådant prejudikatsvärde att de förtjänar ett referat i NJA. Detta är emellertid sällan fallet i den mest praktiska situationen, när prövningen avser bevisfrågor. Man har menat att också beslut av detta slag emellanåt har mera allmänt intresse, bl. a. genom att dekan belysa HD:s sätt att resonera vid tillämpningen av regeln i 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken om resning till förmån för den tilltalade i brottmål. Här återges besluten i tre uppmärksammade ärenden av detta slag — det första angående Keith Cederholm, det andra angående Olle Möller och det tredje angående Bertil Ströberg.
I.
Genom dom den 28 april 1981 i mål mellan bland andra Keith Cederholm, å ena, och allmän åklagare m.fl., å andra sidan, dömde hovrätten över Skåne och Blekinge Keith Cederholm för grov mordbrand till fängelse i åtta år samt förpliktade honom att solidariskt med andra utge visst skadestånd; mordbranden avsåg Granbackens gård i Malmö, som vid tillfället var upplåten som lokal åt en motorklubb. Sedan Keith Cederholm fullföljt talan mot hovrättens dom, fann HD enligt beslut den 10 juni 1981 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast. — Genom dom den 17 maj 1982 dömde vidare hovrätten Keith Cederholm för medhjälp till misshandel och för människorov till fängelse två år; gärningarna skulle ha begåtts i Malmö samma natt som mordbranden. Sedan Keith Cederholm fullföljt talan mot denna dom, fann HD enligt beslut den 5 juli 1982 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom också i detta mål skulle stå fast.
Keith Cederholm sökte resning i båda brottmålen under åberopande av att han inte begått gärningarna.
Riksåklagaren bestred bifall till ansökningarna.
HD — JustR:n Hult, Fredlund, Welamson, Sven Nyman och Bengtsson (referent) — yttrade i beslutet den 24 november 1983:
Hovrättens avgörande såväl i mordbrandsmålet som i det senare avgjorda målet — i fortsättningen kallat misshandelsmålet — har inneburit att tingsrättens domslut fastställts för Keith Cederholms del i skuldfrågan samt rörande fängelsepåföljden och skadeståndet. Domstolarnas avgöranden i båda målen har varit enhälliga.
Åtalen har i båda målen avsett gärningar begångna i Malmö natten mellan den 24 och 25 november 1979 omkring klockan 0.35, då larm skedde om branden. Misshandeln och människorovet har enligt åtalet begåtts mot Bo Göransson, som — efter vad tingsrätten funnit utrett — samma natt dött genom drunkning, sedan han kastats i vattnet i Helsingborgs hamn. Enligt vad tingsrätten och hovrätten i olika lagakraftvunna domar uttalat har jämte Keith Cederholm sex andra ynglingar, däribland Keith Cederholms bror Rick Cederholm samt Christer A. och Kennet F., medverkat vid anläggandet av branden och människorovet, Rick Cederholm även vid misshandeln. Där-
jämte har tre av ynglingarna, bland dem Rick Cederholm och F., dömts för grovt vållande till Göranssons död; åtalet mot dem avsåg i första hand mord. De tilltalade delgavs misstanke om brott mot Göransson först under huvudförhandlingen i tingsrätten i mordbrandsmålet.
Keith Cederholm har i resningsärendena, liksom i brottmålen, förnekat att han vid det aktuella tillfället varit i Malmö. Han har gjort gällande att han på kvällen den 24 november under permission från kriminalvårdsanstalt varit tillsammans med sin dåvarande fästmö Christel Jönsson, hennes föräldrar Siv och Stig Jönsson samt några andra personer hos Christel Jönssons föräldrar i Klippan och sedan tillbragt natten i sin och Christel Jönssons lägenhet i samma hus.
Som skäl för att även Keith Cederholm medverkat vid mordbranden, misshandeln och människorovet har i hovrättens båda domar väsentligen åberopats att det saknades anledning att ifrågasätta riktigheten av uppgifter härom som A. och F. lämnat under förundersökningen i mordbrandsmålet. I misshandelsmålet fann hovrätten på grund härav och vad i övrigt förekommit utrett att Keith Cederholm vid tiden för branden befunnit sig på platsen; i skuldfrågan förklarade sig hovrätten ense med tingsrätten, som rörande Keith Cederholms skuld hänvisat huvudsakligen till utredningen i mordbrandsrättegången.
Om de åberopade uppgifterna av A. och F. kan här nämnas följande. A. berättade vid polisförhör till en början utförligt om hur ynglingarna i bil åkt från Helsingborg till Malmö, anlagt branden och sedan återvänt till Helsingborg, varvid han inte nämnde Keith Cederholm bland deltagarna och närmast angav Rick Cederholm som den ledande. Enligt protokoll vid ett några dagar senare hållet förhör med F. beskrev denne ynglingarnas bilfärd och framställde härvid Keith Cederholm — vilken enligt F. skulle ha träffat de andra ynglingarna ett par timmar före avfärden till Malmö — som initiativtagare till mordbranden och ledare vid dess anläggande. Vid ett förhör nästa dag sade sig A. ha "kommit till att minnas" att även Keith Cederholm varit med i Malmö. Under häktningsförhandling i mordbrandsmålet vidhöll A., men ej F., sina uppgifter om färden till Malmö och om Keith Cederholms medverkan. Vid huvudförhandling i tingsrätten i samma mål förnekade både A. och F. att de alls varit i Malmö den aktuella natten. Samma uppgifter lämnade de vid huvudförhandlingar i hovrätten i mordbrandsmålet. När sedan misshandelsmålet företogs till huvudförhandling i tingsrätten erkände A. att han deltagit i färden till Malmö men sade sig numera inte vara riktigt säker på att Keith Cederholm varit med vid denna, medan F. alltjämt förnekade sitt deltagande. Hörd som vittne i hovrätten i detta mål förklarade sig A. nu vara säker på att Keith Cederholm inte varit med om den aktuella händelsen i Malmö. — I detta sammanhang kan anmärkas att A:s och F:s berättelser vid polisförhören, vilka avgavs innan misstanke uppkommit om brotten mot Göransson, inte berör någon medverkan av Keith Cederholm vid misshandel eller människorov, samt att varken dessa eller andra tilltalade under misshandelsmålets handläggning i domstolarna uppgav att Keith Cederholm medverkat vid angivna brott.
I mordbrandsmålet åberopade Keith Cederholm i tingsrätten och i hovrätten vittnesmål av Christel Jönsson och Siv Jönsson om Keith Cederholms förehavanden på kvällen den 24 november och den följande natten. Tingsrätten, som inte fann anledning att misstro i vittnesmålen lämnade uppgifter om
att Keith Cederholm ätit middag tillsammans med familjen Jönsson och därefter sett på TV, ansåg detta inte utesluta att han därefter skulle ha kunnat lämna familjen och "bege sig annorstädes om annan bevisning skulle tala för detta". Hovrätten berörde inte trovärdigheten av dessa vittnesmål i sin fällande dom. I misshandelsmålet åberopade Keith Cederholm vittnesförhör, förutom med Christel och Siv Jönsson, med Stig Jönsson och med en bekant till familjen, Nils Nyman, som enligt egen uppgift varit närvarande vid middagen hos familjen Jönsson den 24 november. Hovrätten anslöt sig i sinadomskäl i detta mål till tingsrätten beträffande dessa vittnesmål. Tingsrätten hade härom uttalat, under framhållande av berättelsernas anmärkningsvärda detaljrikedom, att vittnena sinsemellan torde ha diskuterat händelserna och därvid kommit att påverka varandra; vidare fann tingsrätten att vittnena förväxlat händelserna vid Keith Cederholms anstaltspermission den 23 — 26 november med vad som förekommit vid en permission den 2—4 november 1979.
Keith Cederholm har som grund för resning åberopat 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken. Förutsättning för resning enligt denna bestämmelse är att det åberopas omständighet eller bevis, som inte tidigare förebragts. Vidare fordras antingen att dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller brott för vilket han dömts hänförts till mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller också att — med hänsyn till de nya förhållanden som åberopats och vad som förekommer i övrigt — det föreligger synnerliga skäl att frågan, om den tilltalade begått brottet, prövas på nytt.
Den grundläggande förutsättningen för resning enligt lagrummet är alltså, att till stöd för ansökningen åberopas ny omständighet eller nytt bevis. Bestämmelsen öppnar inte möjlighet för en ny bedömning som innebär endast en omprövning av den bevisning som tidigare har förebragts. Men uppenbarligen måste domstolen vid bedömningen av den nya utredningens betydelse också ta hänsyn till hur pass stark den bevisning är som förekommit i brottmålet. Om utgången i brottmålet framstår som tvivelaktig finns det sålunda större anledning att fästa vikt vid ytterligare utredning än om den ursprungliga bevisningen ter sig mycket övertygande.
De nya omständigheter och bevis som Keith Cederholm åberopar i resningsärendena gäller i allt väsentligt frågan, om de vittnen som hördes på hans begäran i misshandelsmålet förväxlat händelseförloppen vid de båda permissionstillfällena på det sätt som tingsrätten och hovrätten antagit. I syfte att visa, att omständigheterna vid permissionstillfället den 2 — 4 november var så speciella att ingen förväxling kunnat ske, har han åberopat bl. a. förhör med sin tidigare övervakare Jan Sivertoft rörande sin hemfärd från kriminalvårdsanstalten vid detta tillfälle samt ett läkarintyg utvisande att Stig Jönsson, efter att enligt egen uppgift under en vecka ha haft besvär av njurstenssmärtor, natten till den 5 november drabbades av akut sådan smärta och besökte akutmottagningen på sjukhuset i Ängelholm. Härvid har också framhållits att vissa andra personer utanför familjen Jönsson kunde lämna uppgifter om Stig Jönssons njurstensanfall. Dessutom har Keith Cederholm åberopat förhör med Christel Jönssons femtonåriga syster Birthe Jönsson angående vad som förekommit vid båda permissionstillfällena. I anledning av vad som sålunda åberopats har genom riksåklagarens försorg polisförhör ägt rum med bl. a. Christel, Siv, Stig och Birthe Jönsson samt Sivertoft.
Genom vad som förekommit i resningsärendena kan inte några nya om-
ständigheter i egentlig mening anses ha tillförts utredningen; däremot har viss ny bevisning åberopats för att styrka omständigheter som redan berörts i brottmålen. Det får numera anses mindre sannolikt att en förväxling skett av permissionstillfallena. I anslutning härtill kan anmärkas att det enda argument som i övrigt anförts i brottmålsdomarna mot Keith Cederholms alibibevisning — nämligen att innehållet i vittnesutsagorna inte ens i och för sig skulle utesluta att Keith Cederholm deltagit i bilfärden till Malmö — redan under handläggningen av brottmålen har kommit att framstå som ohållbart; bl. a. är hans deltagande enligt vittnesmålen, som täcker tiden fram till midnatt, oförenligt med F:s tidsuppgifter och övrig utredning om händelseförloppet under brandnatten. Argumentet har inte heller vidhållits av domstolarna i misshandelsmålet.
Den nya utredning som förebragts i resningsärendena kan visserligen inte anses väga tungt i och för sig. Bedömd mot bakgrunden av bevisningen i brottmålen inger den emellertid tvivel på att utgången i dessa mål är förenlig med det beviskrav som måste uppställas särskilt när det gäller brott av så allvarlig art. Redan detta talar för resning. Härtill kommer att omständigheterna i målen varit särpräglade. Att misstankarna om brotten mot Göransson uppkom först efter det att polisutredningen i mordbrandsmålet var avslutad och att mordbrands- och misshandelsmålen handlagts var för sig kan sålunda tänkas ha inverkat på de hörda personernas utsagor på ett sätt som är svårt att överblicka. Dessa förhållanden synes i alla händelser ha försvårat för domstolarna att göra en samlad bedömning av den bevisning om de olika brotten som åberopats mot Keith Cederholm. På grund av det anförda får synnerliga skäl anses föreligga att frågan om Keith Cederholms brottslighet i båda målen prövas på nytt. Jämlikt 58 kap. 9 § rättegångsbalken bör resning i mordbrandsmålet även omfatta skadeståndsfrågan.
På grund härav bifaller HD jämlikt 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken resningsansökningarna och förordnar att målen såvitt angår Keith Cederholm på nytt skall tas upp i hovrätten.
HD föreskriver tillika att vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens domar i ansvarsdelen inte får äga rum förrän målen mot Keith Cederholm slutligen avgjorts. Intill dess far inte heller hovrättens dom på skadestånd i mordbrandsmålet verkställas såsom lagakraftvunnen.
Oavsett huruvida Keith Cederholm kan anses på sannolika skäl misstänkt för brott varå inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, finner HD med hänsyn till den tid han varit berövad friheten och till omständigheterna i övrigt skäl till häktning ej föreligga. Han skall därför omedelbart försättas på fri fot.
Sedan målen återupptagits, ogillade hovrätten genom dom den 17 juli 1984 åtalen och skadeståndsyrkandena mot Keith Cederholm.
II.
Rut Lind, född 1925, från Fjugesta sydväst om Örebro försvann den 26 maj 1959 efter ett besök på ortopediska avdelningen vid centrallasarettet i Örebro. Hon återfanns den 25 juni 1959 död i ett skogsparti invid en allmän väg nordost om Örebro, den s. k. Dyltastigen. Genom rättsmedicinsk obduktion fastslogs att dödsorsaken med all sannolikhet var skador i huvudet, möjligen i
förening med strypning. Skadorna i huvudet hade sannolikt tillfogats med något tillhygge. Landsfogden i Örebro län väckte den 15 oktober 1959 vid Osternärkes domsagas häradsrätt åtal mot Olle Möller för dråp av Rut Lind. I dom den 5 augusti 1960 fann häradsrätten Möller skyldig till att uppsåtligen och av hastigt mod ha förövat misshandel mot Rut Lind varav döden följt och dömde honom till förvaring i säkerhetsanstalt. Sedan både åklagaren och Möller hade överklagat häradsrättens dom, meddelade Svea hovrätt dom i målet den 28 mars 1961. Liksom häradsrätten ansåg hovrätten Möller skyldig till det våld som hade lett till Rut Linds död men bedömde gärningen som dråp. Hovrätten bestämde den minsta tiden för förvaring i säkerhetsanstalt till elva år. Möller fullföljde talan mot hovrättens dom. Enligt beslut den 9 oktober 1961 fann HD inte skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
Möller ansökte om resning år 1981. Han avled den 22 mars 1983. Hans resningsansökan övertogs därefter av en dotter.
Riksåklagaren bestred bifall till resningsansökan.
HD — JustR:n Fredlund, Sven Nyman, Bengtsson, Broomé (referent) och Bergqvist — yttrade i beslut den 24 maj 1985:
Möller var vid den aktuella tiden bosatt strax utanför Örebro. Också han hade den 26 maj 1959 besökt ortopediska avdelningen vid Örebrolasarettet. Han var då klädd i en rutig arbetsskjorta. Hovrätten — vars bedömning av bevisningen i huvudpunkterna nära stämmer överens med häradsrättens — fann det sannolikt att Möller vid samtal med Rut Lind på lasarettet hade erbjudit sig att i bil skjutsa henne till hemmet i Fjugesta. Utredningen ansågs visa att Möller, efter att en gång under eftermiddagen ha lämnat lasarettet, återvände dit vid 17-tiden, sannolikt för att fullgöra sitt erbjudande, men strax avlägsnade sig. Hovrätten konstaterade vidare ett Möller haft möjlighet att, fastän utan lov, förfoga över en mindre grön lastbil, använd i fiskhandlare Hjalmar Mellgrens rörelse. Lastbilen förvarades normalt på gården till saluhallen i centrala Örebro. Den var på utsidan försedd med text och emblem som knöt den till Mellgrens rörelse. Hovrätten ansåg det genom vittnesmål utrett att vid 17-tiden den 26 maj hade företagits en färd med fiskbilen från en plats i närheten av lasarettet i Örebro till ett område strax väster om ett vägskäl vid Nybble. Vägskälet är beläget cirka två mil från Örebro på vägen till Fjugesta. Bilen hade enligt domen körts åter till staden och vid 18-tiden ställts upp på saluhallsgården. Det befanns styrkt att Möller varit fiskbilens förare och att Rut Lind, som kort före kl. 17 setts lämna lasarettet, hade följt med som passagerare förbi Nybble vägskäl.
Hovrätten angav vidare i sin sammanfattning i skuldfrågan bl. a. följande. Rut Lind har inte setts i livet eller avhörts, sedan hon iakttogs vid Nybble vägskäl. Den tid som vid tillfället stod till Möllers förfogande har varit tillräcklig för honom att hinna med bilfärden samt att döda Rut Lind och tillfälligt gömma hennes kropp. Rut Lind har dödats på annan plats än där kroppen återfanns vid Dyltastigen. Möller har på morgonen den 27 maj med fiskbilen företagit en färd förbi fyndplatsen, och omständigheterna talar starkt för att han under denna färd forslat kroppen till fyndplatsen. Möller har i flera hänseenden medvetet lämnat oriktiga uppgifter i rättegången.
Den närmare platsen för brottet mot Rut Lind har inte kunnat fastställas. Inte heller har något brottsverktyg återfunnits.
I 58 kap. 2 § rättegångsbalken anges under fyra olika punkter i vilka fall
resning i brottmål kan beviljas till förmån för den dömde. I korthet innebär reglerna att resning är möjlig när brott eller tjänsteförseelse ligger vissa befattningshavare till last i fråga om målet, när falsk bevisning har förekommit, när ny omständighet eller nytt bevis åberopas och när rättstillämpning som ligger till grund för domen är uppenbart oriktig. I detta ärende åberopas resningsskäl som berör samtliga punkter i lagrummet.
Resningsansökan innehåller en utförlig argumentering. Den hänvisar också till en inom länsåklagarmyndigheten i Örebro län under åren 1981 — 1984 verkställd utredning. Utredningen, här kallad Örebroutredningen, föranleddes av att en kvinna i oktober 1981 lämnade uppgifter till polisen om att en man år 1967 eller 1968 för henne hade berättat att det var han som hade berövat Rut Lind livet. Utredningsmannen, kriminalinspektör Stig Sandin, har gjort en omfattande genomgång av de arkiverade handlingarna från utredningen av Rut Linds död och från rättegången mot Möller samt föranstaltat om viss ny utredning. Sandin ger i sin redogörelse för genomgången uttryck för kritik mot det sätt på vilket förundersökningen bedrevs. Enligt Sandin kan utredningen ha startat från den förutfattade meningen att Möllerstod bakom Rut Linds försvinnande och död. Sandin pekar också på att vissa uppgifter har utelämnats, dels genom att förhörsprotokoll och promemorior inte har tagits in i förundersökningsprotokollet, dels genom att transumeringar gjorts i förundersökningsmaterialet.
Med hänvisning till Örebroutredningen har i resningsansökan gjorts gällande att utredningsarbetet var styrt till Möllers nackdel och att åtskilligt utredningsmaterial som talade till Möllers fördel undanhölls förundersökningsprotokollet och därmed domstolsprövning.
I 23 kap. 4 § rättegångsbalken fastslås den för förundersökningsförfarandet grundläggande objektivitetsprincipen: vid förundersökning skall inte blott de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas. Enligt 21 § första stycket i samma kapitel skall vid förundersökning föras protokoll över "vad därvid förekommit av betydelse för utredningen". Samtidigt som dessa bestämmelser uppmärksammas får hållas i minnet att det under en så omfattande och omskriven brottsutredning som den angående Rut Linds försvinnande och död rimligen kommer fram åtskilliga uppgifter av tvivelaktigt värde. Hur långt olika spaningsuppslag skall fullföljas och hur fullständigt utredningsmaterialet skall redovisas i förundersökningsprotokollet blir i många fall, även vid en korrekt tillämpning av de refererade bestämmelserna, en omdömesfråga.
Åklagare i det aktuella målet har tillika varit förundersökningsledare under en stor del av förundersökningen. Enligt 58 kap. 2 § första punkten rättegångsbalken kan resning i brottmål komma i fråga, om bl. a. åklagare har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse; däremot nämns i bestämmelsen inte sådant handlande av befattningshavare inom polismyndighet. I resningsärendet har inte visats, och f. ö. knappast ens påståtts, att brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse med avseende på målet ligger åklagare till last. Detta innebär givetvis inte att upplysningar om att uppgifter under förundersökningen till den tilltalades förmån utelämnades från bevisningen inför domstolen ej skulle kunna leda till resning. Betydelsen av sådana upplysningar blir att bedöma enligt resningsparagrafens tredje punkt, som
handlar om verkan av att ny omständighet eller ny bevisning åberopas. HD återkommer härtill i det följande.
Enligt den nyss berörda första punkten i den ifrågavarande resningsparagrafen kan även brott från försvararens sida som gäller målet leda till resning. I resningsansökan ifrågasätts, om inte Möllers offentlige försvarare har gjort sig skyldig till "trolöshet" mot Möller bl. a. genom att utan tillräcklig kontroll godta polisens uppgifter under utredningens gång. Det saknas emellertid stöd för att något brottsligt förfarande skulle ligga försvararen till last.
Resningsansökan innehåller vidare påståenden om att flera vittnen och en sakkunnig medvetet har lämnat oriktiga uppgifter inför domstolarna i målet. Falsk utsaga av vittne eller sakkunnig kan enligt 58 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken medföra resning. Att någon sådan utsaga skulle föreligga har dock inte styrkts i ärendet.
Huvudintresset i resningsärendet tilldrar sig det nämnda lagrummets tredje punkt. Förutsättning för resning enligt denna bestämmelse är att det åberopas omständighet eller bevis som inte tidigare har förebragts. Vidare fordras som huvudregel att dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts i den hållna rättegången eller brott för vilket han dömts hänförts till mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt en tilläggsregel kan resning också beviljas om det — med hänsyn till de nya förhållanden som åberopas och vad som förekommer i övrigt — finns synnerliga skäl att frågan, om den tilltalade begått brottet, prövas på nytt.
I resningsansökan kritiseras ingående vissa avsnitt i domstolarnas bevisbedömning, och kritik mot denna på en del punkter kan utläsas också ur Örebroutredningen. Som framgår av den återgivna lagtexten öppnar bestämmelsen i tredje punkten emellertid inte möjlighet för en ny bedömning som innebär endast en omprövning av den bevisning som tidigare har förebragts. En utgångspunkt i resningsärendet är alltså att något i förhållande till den föregående domstolsbehandlingen nytt skall ha tillkommit. Samtidigt står detklart, att verkan av nytillkomna omständigheter eller bevis inte kan bedömas isolerad från vad som tidigare har förekommit i målet. Ar den bevisning som redan har prövats av större styrka, måste för resning ställas högre krav på den nya bevisningen, medan tilltron till en mindre övertygande bevisning lättare rubbas av nytt material.
De fällande domarna i häradsrätten och hovrätten mot Möller är grundade på en omfattande vittnes- och sakkunnigbevisning. Bevismaterialet är utförligt redovisat och noggrant analyserat i domarna. Värderingen av vittnesbevisningen har gjorts med kritisk blick för risken att vittnena har låtit sig suggereras av den livliga uppmärksamhet som brottet mot Rut Lind och misstanken mot Möller tilldrog sig hos press och bland allmänhet, inte minst i Örebrotrakten. Också andra felkällor i vittnesmålen har vägts in vid bevisbedömningen. Såsom framgått av det förut gjorda sammandraget, bygger slutsatsen i skuldfrågan väsentligen på en sammanvägning av bevisvärdet av förhållanden som har ansetts säkerställda eller mycket sannolika och som till betydande del har kunnat bedömas fristående från varandra. Att med dessa förhållanden förena ett antagande att någon annan person än Möller är gärningsman synes knappast möjligt, om man inte förutsätter sammanträffanden av mycket säreget slag. Som riksåklagaren har anfört ter sig visserligen några länkar i beviskedjan mindre starka — riksåklagaren syftar främst på spörsmålet ifall den tid som stod till Möllers förfogande var tillräcklig för att
han skulle hinna med bilturen från Örebro till trakten av Nybble och återsamt döda Rut Lind och tillfälligt gömma hennes kropp. Inte desto mindre ger en samlad bedömning av det material som har redovisats i domarna vid handen att bevisning av avsevärd tyngd talar för att Möller var skyldig till att ha bragt Rut Lind om livet.
I resningsansökan hävdas att det på ett mycket stort antal punkter har kommit fram nya uppgifter som är till Möllers förmån vid bevisprövningen — främst genom den kartläggning av förundersökningsmaterialet som har gjorts genom. Örebroutredningen. I det följande behandlar HD under 1—7 de uppgifter som i första hand bör uppmärksammas och tar ställning till om deras förebringande sannolikt skulle ha lett till att Möller frikänts från åtalet.
1. Som nämnts framkom på hösten 1981 uppgifter som kunde peka på att en annan person än Möller var gärningsman. Uppgifterna lämnades av Karin Gustafsson och gällde en namngiven man. Örebroutredningen innehåller förhör med Karin Gustafsson och med personer i mannens omgivning samt en redogörelse för att kartlägga mannens förehavanden i slutet av maj 1959. Karin Gustafsson uppgav att hon sommaren 1967 eller 1968 i sin sommarstuga i Småland hade fått besök av mannen, en granne som hon inte förut kände. Mannen hade gjort vissa sexuella anspelningar och därefter berättat att det var han som hade dödat Rut Lind. Han skulle ha uppsökt väntrummet på lasarettet i Örebro för att få kontakt med någon kvinna. Han hade valt ut Rut Lind och erbjudit henne bilskjuts, eftersom hon hade missat sin buss. De hade tillsammans lämnat väntrummet och åkt iväg i mannens bil. Mannen uppgav att han hade bjudit Rut Lind på vindruvor. Karin Gustafsson hade upplevt besöket i sommarstugan som mycket obehagligt och fruktat att mannen skulle våldta henne. — Mannen i fråga, som var född 1904, avled år 1982 utan att ha blivit hörd av polisen i saken. Enligt uppgift skall han ha liknat Möller till det yttre.
Mannen hade vid den aktuella tiden sin bostad i Stockholm. Han arbetade ofta utomlands men vistades vid tillfället i landet. Någon uppgift som ger positivt stöd för att han den 26 maj 1959 uppehöll sig i Örebro på den ortopediska lasarettsavdelningen har inte kommit fram. Påståendet att Rut Lind åt vindruvor kort före sin död kan tyda på en anmärkningsvärd förtrogenhet med sakförhållandena; av obduktionsprotokoll framgår nämligen att så var fallet. Uppgift härom hade emellertid förekommit i pressen under sommaren 1959, låt vara mera undanskymt. F. ö. kan överensstämmelsen vara en ren slump. Övriga inslag i mannens berättelse stämmer mindre välmed vad som får anses utrett angående de omständigheter under vilka Rut Lind lämnade lasarettet. Över huvud taget framstår mannens uppgift om besöket på lasarettet som föga trovärdig med tanke bl. a. på det uppgivna ärendet. Det övervägande sannolika är att mannen i en speciell situation har velat imponera på eller skrämma Karin Gustafsson och av det skälet gripit till uppslaget att utge sig för att vara gärningsmannen till det omskrivna våldsbrottet mot Rut Lind. De uppgifter som Karin Gustafsson har lämnat får på grund av det anförda anses ha föga bevisvärde.
Det kan här inskjutas att både i resningsansökan och i Örebroutredningen framhålls att flera personer den 26 maj 1959 har gjort iakttagelser på lasarettet av män som var klädda i rutig skjorta men som inte behöver ha varit identiska med Möller. Uppgifterna härrör emellertid till väsentlig del från personer som har hörts inför domstol i målet om sina iakttagelser av de
besökande på ortopediska kliniken. Det rör sig alltså i denna del inte om nya bevis.
2. Under hösten 1959 uppgav en kvinna till polisen att en manlig bekant till henne, som var lik Möller till utseendet, skulle ha kommit i bil till hennes bostad i Stäket utanför Stockholm natten till den 27 maj 1959. Han var blodig och smutsig och förklarade detta med att bilen hade krånglat. Han påstod sig ha gjort ett besök i Örebro för att skaffa hålfotsinlägg. Kvinnans uppgifter och den utredning som med anledning härav verkställdes har inte tagits in i förundersökningsprotokollet.
Den utpekade mannen, som var född 1904 och numera är död, var bosatt i Huddinge. Han bekräftade vid förhör att han hade besökt kvinnan men bestred att det var den av henne uppgivna dagen och att han hade varit i Örebro. Också andra av polisen inhämtade upplysningar kan tyda på att kvinnan har tagit miste på dag. Något förhållande som binder mannen till Örebro har inte framkommit. Ett antagande att mannen har haft att göra med Rut Linds död kan inte betraktas som annat än en svagt grundad hypotes.
3. Av arkivhandlingar, som inte har införlivats med förundersökningsprotokollet, får anses framgå att Johan Artur Persson den 26 maj 1959 med en grön lastbil passerade det vägskäl i Nybble där vittnena Lars Callebro och Sixten Johansson uppgav sig samma dag ha observerat Mellgrens fiskbil på väg mot Granhammar med en man och en kvinna i förarhytten. Persson synes ha kört förbi platsen vid ungefär den tidpunkt, då de nämnda vittnena enligt sina uppgifter såg fiskbilen, och tagit samma väg som denna bils förare. Den bilsom Persson förde var snarlik fiskbilen. I resningsansökan hävdas att det sannolikt är den av Persson körda lastbilen som Callebro och Johansson har iakttagit vid tillfället, och inte fiskbilen.
Vad som har gjort det särskilt lätt att identifiera Mellgrens fiskbil har varit det på bilen anbragta firmanamnet och emblemet. Callebro och Johansson har båda uppgett att den lastbil som de varseblev var försedd med Mellgrens firmabeteckningar. Den andra lastbilen saknade firmabeteckningar. I denna åkte dessutom endast en person. Härtill kommer att Johansson har uppgett att han något senare samma dag på nytt fick se fiskbilen, denna gång under färd på Fjugestavägen i riktning från Fjugesta. Persson har emellertid förklarat att han återvände med den andra lastbilen samma väg som han kom, och Johanssons nu nämnda iakttagelse kan därför inte ha avsett den bil somPersson körde. Att fiskbilen har varit synlig i trakten kring Nybble vid den aktuella tidpunkten får också stöd av två andra vittnesmål. På grund av det sagda får det hållas som högst osannolikt att Callebro eller Johansson har förväxlat Mellgrens fiskbil med den andra gröna lastbilen i vägskälet vid Nybble.
4. Det har numera framkommit att några journalister vid Aftonbladet i juni 1959 lånade Mellgrens fiskbil och provkörde denna i Nybbletrakten och möjligen också i Dyltatrakten. Exakt tidpunkt för lånet av bilen har inte kunnat utrönas. Av uppgifter som har lämnats Sandin får emellertid anses framgå att tidpunkten är att förlägga till dagarna omkring den 10 juni. Frågan uppkommer, om dessa turer kan ha påverkat vittnesutsagorna vid domstolarna angående iakttagelser av fiskbilen i anslutning till Rut Linds försvinnande.
Om man först bortser från de personer som har sagt sig observera fiskbilen vid Dylta bruk, har så gott som samtliga vittnen förlagt sina iakttagelser av denna bil till den 26 maj eller dagarna närmast därefter. De har överlag
angett särskilda hållpunkter till stöd för sina tidsuppgifter. Risken för att de omvittnade iakttagelserna i själva verket skulle ha gällt journalisternas körning måste betecknas som mycket liten. Beträffande journalisternas körning vid Dylta bruk är att notera, att Rut Linds döda kropp återfanns vid Dyltastigen först den 25 juni; det är därför inte lätt att se vilket skäl journalisterna haft för att köra med fiskbilen i denna trakt dessförinnan. Hur som helst torde vittnesmålen om iakttagelser av fiskbilen vid Dylta bruk ha spelat en mycket underordnad roll i vart fall i hovrättens bevisbedömning.
5. I Örebroutredningen redovisas ett flertal utredningsuppgifter från olika personer om iakttagelser av bilar och deras passagerare vilka skulle kunna tyda på att Rut Lind efter att ha lämnat lasarettet följde med någon annan än Möller i bil. Merparten av dessa uppgifter tycks inte ha tagits in i förundersökningsprotokollet eller förebragts under rättegångarna. En del av uppgifterna skulle kunna läggas till grund för en hypotes att Rut Lind åkte med en bil i riktning mot Dyltastigen, där ju hennes kropp senare påträffades. Som särskilt intressanta synes ha ansetts utsagor från Stig Thorsson och Georg Björklund. Thorsson uppgav vid förhör den 29 juni 1959 att han den 26 maj strax före kl. 17 hade sett en man och en kvinna på väg norrut på Storgatan i Örebro i en grön lastbil. I ett förhör den 30 juni 1959 berättade Björklund att han den 26 maj cirka kl. 17.10 hade iakttagit en mindre grönaktig lastbil på vägen från Örebro mot Fellingsbro, till vilken Dyltastigen ansluter i söder. Bilen fördes av en man, med en kvinna i blå kappa som passagerare. (Rut Lind var vid försvinnandet klädd i en blå kappa.)
De uppgifter om bilfärder som det nu är fråga om bildar inte något enhetligt mönster, även om några kan tyckas passa så väl samman med avseende på tid och plats för iakttagelserna att det kan tänkas vara fråga om en och samma färd. Uppgifter från vissa sagesmän är tidsmässigt osäkra eller av annat skäl av begränsat värde. Vad särskilt gäller Björklund, har denne enligt ett protokoll från ett senare förhör i september 1959 ändrat sina uppgifter på ett sätt som försvagar tilltron till hans utsagor; han har dock numera till Sandin påstått att detta senare protokoll inte rätt återger hans berättelse. I de fall uppgiftslämnarna alls har sett någon kvinna i den iakttagna bilen har ingen av dem kunnat identifiera henne såsom Rut Lind. Det är högst osannolikt att Rut Lind godvilligt skulle ha följt med på bilfärd åt ett håll rakt motsatt det där hennes hemort låg, och det är inte heller troligt att en person som i onda avsikter hade förespeglat Rut Lind bilskjuts till hemmet omedelbart skulle ha böjt av i fel riktning och därmed väckt protester eller oro hos henne. Flertalet uppgivna iakttagelser gäller gröna lastbilar. Söker man ett alternativ till teorin att Rut Lind följde med Möller i Mellgrens fiskbil mot Fjugesta, finns det emellertid knappast anledning att fästa särskilt avseende vid observationer av just gröna lastbilar. Sammanfattningsvis kan sägas att de uppgifter det här gäller inte kan ses som annat än uppslag utan något påtagligt positivt bevisvärde.
6. Under förundersökningen uppgav Sune Blomkvist att han den 26 maj 1959 mellan kl. 17 och 17.30 i Örebro saluhall såg en person som han sedermera identifierade som Möller med hjälp av tidningsfotografier. Han ändrade emellertid under utredningens gång sin uppgift om dagen för iakttagelsen och hördes aldrig vid domstol. Blomkvist har nu meddelat Sandin att han år 1959 ändrade sig mot bättre vetande, skrämd av sin far för följderna av misstankar om mened. Till Sandin har han uppgett att mötet med Möller
enligt hans nuvarande uppfattning ägde rum den 26 maj strax före stängningsdags kl. 18.
Blomkvist har vid de skilda förhören lämnat motstridiga uppgifter om såväl dag som klockslag för sina iakttagelser av Möller. Den första versionen av hans berättelse visade sig vid kontroll under förundersökningen felaktig i visst hänseende. Med hänsyn bl. a. till det sagda saknas anledning tro att vittnesmål av Blomkvist skulle förstärka Möllers alibibevisning.
7. Som nämnts har det tillhygge varmed delar av Rut Linds huvud krossades inte påträffats. I arkivmaterialet har nu återfunnits en handling, daterad den 26 juni 1959, enligt vilken en man uppgav att han den 22 juni samma år hade lagt märke till en tegelsten något tiotal meter från den plats invid Dyltastigen, där Rut Linds kropp hittades den 25 juni. Tegelstenen har inte noterats vid brottsplatsundersökningen, inte heller synes uppgiften om fyndet av denna ha beaktats i samband med undersökningen. I resningsansökan görs gällande att Rut Lind dödades vid fyndplatsen och att tillhygget för slagen kan ha varit tegelstenen. Till stöd för teorin om var brottsplatsen är belägen och på vilket sätt då det tillgått har åberopats också andra förhållanden; det rör sig dock här knappast om nya bevis.
Som förut antecknats har hovrätten ansett sig kunna hålla för visst att Rut Lind dödades på annan plats än inom området vid Dyltastigen. Hovrätten har därvid väsentligen stött sig på en sakkunnigutredning bestående av jämförande undersökningar av jordföroreningar i Rut Linds hår och på hennes kläder, å ena sidan, samt prov tagna från marken kring fyndplatsen, å den andra. Den nya upplysningen om en tegelsten på fyndplatsen kan inte, även om man beaktar övriga argument till stöd för att brottsplatsen är lokaliserad till Dyltastigen, sägas i nämnvärd grad försvaga hovrättens slutsats.
Den verkställda genomgången måste anses ge vid handen att de nya omständigheter och bevis som avses under punkterna 1 — 7 ovan, bedömda mot bakgrunden av den ursprungliga bevisningen i brottmålet, varken var för sig eller sammantagna sannolikt skulle ha lett till att Möller blivit frikänd, om materialet hade förebringats vid rättegångarna. Slutsatsen blir densamma, även om man beaktar de ytterligare nytillkomna uppgifter som upptas i Örebroutredningen eller annars åberopas i resningsansökan men för vilka någon särskild redogörelse här inte har synts motiverad. Grund för resning enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § tredje punkten rättegångsbalken föreligger därför inte.
Trots den gjorda bedömningen kan resning komma i fråga med stöd av tilläggsregeln i den nyss nämnda tredje punkten. Denna regel har klar undantagskaraktär; synnerliga skäl krävs för resning. Regelns tillämpning blir aktuell främst i fall då någon — som nu Möller — har dömts för ett mycket grovt brott. Aven i sådana fall fordras emellertid för resning att det nya material som åberopas har sådan tyngd att det vid en sammanvägning med det äldre bevismaterialet framstår som ägnat att framkalla tvivelsmål om den slutliga bevisbedömningen i den fällande domen. De nytillkomna omständigheter och bevis som har lagts fram i detta resningsärende kan knappast anses vara av denna beskaffenhet. Härtill kommer att det nu — sedan mer än 25 år förflutit från händelsen samt Möller och vissa andra berörda personer har avlidit — finns ringa utsikter att genomföra en verkligt meningsfull rättegång i skuldfrågan. Enligt HD:s åsikt föreligger inte synnerliga skäl att frågan om Möllers
brottslighet prövas på nytt. Inte heller med stöd av tilläggsregeln kan alltså resning beviljas.
I resningsansökan påstås slutligen, med hänvisning till 58 kap. 2 § fjärde punkten rättegångsbalken, att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens dom mot Möller uppenbart strider mot lag därigenom att bevisbördan i vissa hänseenden har lagts på den tilltalade i stället för på åklagaren. Något fog för resning på den angivna grunden föreligger emellertid inte.
På grund av vad sålunda har anförts lämnar HD resningsansökan utan bifall.
III
Svea hovrätt meddelade den 26 oktober 1983 dom i ett från Stockholms tingsrätt fullföljt mål mellan Bertil Ströberg och allmän åklagare angående grovt spioneri. Sedan Ströberg fullföljt talan mot hovrättens dom fann Högstadomstolen genom beslut den 17 januari 1984 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
Ströberg ansökte om resning samt hemställde att bli försatt på fri fot.
Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen.
HD (JustR Höglund, Erik Nyman, Vängby, Ehrner och Magnusson, referent) yttrade i beslut den 18 juli 1985:
I åtalet mot Ströberg påstods att han den 22 april 1983 hade tillställt polska beskickningen i Stockholm ett brev vari han erbjudit sig att lämna uppgifter om svenska militära förhållanden av hemlig natur. I brevet hade Ströberg enligt åtalet krävt minst 25 000 kr. i kontanter för fortsatt kontakt och som leveransprov under fem avsnitt lämnat uppgifter av hemlig natur om svenskförsvarsplanering vad gäller ledning och samband med angivande av platser, funktion och betydelse.
Det angivna brevet — i fortsättningen kallat ambassadbrevet — överlämnades av polska ambassaden till svenska utrikesdepartementet den 27 april 1983 tillsammans med en skrivelse där det bl. a. uppgavs att brevet hade mottagits den 22 april 1983 klockan 13.00. Enligt åklagaren hade en taxiförare vid namn Johan Olsson samma dag omkring klockan 12.30 vid Centralstationen i Stockholm fått i uppdrag av en man att köra till polska konsulatet med brevet.
I ambassadbrevet, som var handskrivet och undertecknat "SRL", sades bl. a. att det där nämnda beloppet skulle sändas till Sven Roland Larsson, Poste restante, 101 10 Stockholm. Sedan polisen med anledning av denna uppgift hade anordnat bevakning av postkontoret Stockholm 1, kom en man dit den 20 maj 1983 och frågade efter brev till Sven Roland Larsson. Mannen greps och visade sig vara Ströberg.
Såväl i tingsrätten som i hovrätten förnekade Ströberg vad som lades honom till last. Enligt tingsrättens dom uppgav han bl. a. följande. Någon gång i mars 1983 såg han på Djurgården i Stockholm en man som var invecklad i ett bråk vid en bil. När Ströberg kom närmare släpptes mannen.Under en efterföljande promenad berättade mannen för Ströberg att han hette Sven Larsson. I slutet av april fick Ströberg ett brev från mannen, med vilket denne översände 200 kr. som tack för hjälpen. Vidare tillfrågades Ströberg i brevet om han den 18 maj vid 17-tiden ville hämta ut en postere-
stanteförsändelse på Stockholm 1 och därefter överlämna försändelsen till en person i entrén till Hotell Continental. Om Ströberg ville utföra uppdraget, skulle han bekräfta detta i brev till Sven Roland Larsson, Poste restante, Stockholm 1. Den 9 maj skickade Ströberg ett jakande svar. Dessförinnan hade han i enlighet med brevskrivarens instruktioner kastat bort det mottagna brevet men antecknat huvudpunkterna i det. När Ströberg den 20 maj kom till Stockholm 1 för att utföra uppdraget fick han endast det brev som han själv hade skrivit.
Beträffande sina förehavanden den 22 april 1983 uppgav Ströberg i tingsrätten bl. a. följande. Enligt företedda in- och utpasseringsbesked, vilkas riktighet han inte ifrågasatte, var han borta från sin arbetsplats på flygstabén mellan klockan 11.43 och 12.56. När han hade lämnat arbetsplatsen gick han till sin bostad för att ta del av ett viktigt brev som rörde hans då pågående skilsmässoförhandlingar. Sedan han hade läst brevet och ätit lunch i hemmet återvände han till arbetsplatsen.
Utöver förhöret med Ströberg förekom en omfattande utredning i tingsrätten. Vittnesförhör ägde rum med den tidigare nämnde taxiföraren Johan Olsson och med taxiföraren Karl Erik Jarlhäll, som hade sett när Olsson fick ett brev vid Centralstationen. Två polismän från rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning hördes angående vad som förekom vid gripandet av Ströberg den 20 maj 1983 och därpå följande vallning av Ströberg. Olika militära befattningshavare hördes om bla Ströbergs möjligheter att lämna sådan information som ambassadbrevet innehöll och spridningen — totalt sett — av sådan information.
I tingsrätten förelåg vidare ett utlåtande från professorn Lennart Elmevik, som hade gjort en språklig jämförelse mellan ambassadbrevet och visst skriftligt material från Ströberg. Utlåtande förelåg också från statens kriminaltekniska laboratorium över en handstilsjämförelse mellan ambassadbrevets text och tillhandahållet jämförelsematerial, skrivet av Ströberg. Såväl Elmevik som tjänstemän från laboratoriet hördes även muntligen.
Som ytterligare skriftlig bevisning förebragtes i tingsrätten utlåtande över fingeravtrycksundersökning av ambassadbrevet jämte ytter- och innerkuvert som brevet hade varit inneslutet i, datalistor över Ströbergs in- och utpasseringar till och från arbetsplatsen under tiden den 16 juni 1982 — den 20 maj 1983 samt en av överbefälhavaren gjord menbedömning.
I dom den 13 juli 1983 anförde tingsrätten bla följande. På grundval av utredningen måste det hållas för visst att Ströberg vid den ifrågavarande tidpunkten hade haft möjligheter att lämna den hemliga information som upptagits i ambassadbrevet. Han tillhörde en mycket begränsad krets som kunde antas ha förmått göra detta. Det fick anses ådagalagt att Olsson den 22 april 1983 hade överbringat ambassadbrevet till den polska beskickningen. Anledning förelåg inte till annat antagande än att ambassadbrevets författare avsett att för ekonomisk vinnings skull etablera den kontakt som föreslagits i brevet. Framförda tankar om provokation och konspiration från främmande makts sida fann tingsrätten inte vara så verklighetsförankrade att de borde vinna beaktande.
Vad beträffar frågan vem som skrivit ambassadbrevet framstod enligt tingsrätten den omständigheten att Ströberg den 20 maj 1983 efterhört en posterestanteförsändelse till Sven Roland Larsson som synnerligen betydelsefull. Även det omvittnade chocktillstånd som Ströberg råkade i efter gripandet
talade mot honom. Ströbergs uppgifter om sammanträffandet med en okänd man på Djurgården samt om mottagandet av ett brev från denne med uppdrag att hämta ut post tedde sig i och för sig mindre trovärdiga. Än mer osannolikt var enligt tingsrättens bedömning att Ströberg, med den bakgrund han hade, i god tro skulle ha ställt sig till förfogande som budbärare på det sätt och under de betingelser han uppgivit.
I fråga om taxiförarna Olsson och Jarlhäll anförde tingsrätten att de inte hade kunnat identifiera Ströberg som den man vilken överlämnat ett brev vid Centralstationen men att deras vittnesmål inte uteslöt Ströberg. Det måste enligt tingsrätten anses klarlagt att Ströberg hade haft tillfälle att själv eller genom bud lämna ambassadbrevet till Olsson omkring klockan 12.30. Vad slutligen beträffar den språkliga analysen av ambassadbrevet och handstilsjämförelsen hade det visserligen inte därigenom kunnat fastslås att brevskrivaren var identisk med Ströberg. De sakkunnigas iakttagelser och bedömningar talade dock i någon mån för att Ströberg kunde vara författaren.
En samlad bedömning av samtliga omständigheter medförde enligt tingsrättens mening, att det måste anses ställt utom allt tvivel att det var Ströberg som hade skrivit ambassadbrevet och låtit överbringa det till den polska beskickningen. Ströberg dömdes för grovt spioneri till fängelse sex år. En nämndeman var emellertid av skiljaktig mening och fann åtalet inte tillförlitligen styrkt.
Den bevisning som hade förekommit i tingsrätten upptogs i allt väsentligt på nytt i hovrätten. Dessutom förebragtes viss ny utredning.
I sin dom den 26 oktober 1983 anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning och fastställde tingsrättens dom. Två ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg att bevisningen inte var av sådan styrka att den band Ströberg till ambassadbrevet.
Ströberg fullföljde talan mot hovrättens dom.
Den 21 november 1983, således efter hovrättens dom och under det Ströberg satt häktad, mottog Ströbergs offentlige försvarare, advokaten Rolf Lundquist, ett anonymt brev poststämplat i Skövde den 19 november 1983. I brevet — det s. k. novemberbrevet — förekom namnen "Strömberg" och Sven R Larsson. Brevet innehöll vidare uppgifter om vissa hemliga militära förhållanden av liknande slag som de i ambassadbrevet. Sedan brevet hade överlämnats till åklagaren igångsattes förundersökning. I januari 1984, innan frågan om prövningstillstånd hade avgjorts, fick Högsta domstolen del av den dittills företagna utredningen tillsammans med åklagarens bedömning, att utredningen inte hade lett fram till skälig misstanke mot någon viss person. Högsta domstolens beslut om vägrat prövningstillstånd meddelades den 17 januari 1984. Förundersökningen lades ned den 14 december 1984 av den anledningen att skäligen grundade misstankar inte kunnat riktas mot någon.
I sin resningsansökan, som inkom till Högsta domstolen den 18 februari 1985, har Ströberg gjort gällande, att det efter domarna i målet har framkommit nya omständigheter som är av sådan styrka att grunden för resning är uppenbar och att det inte finns sannolika skäl att misstänka att han är skyldig till den gärning som han dömts för.
Som en ny omständighet åberopas för det första novemberbrevet och den utredning som företagits på grund av detta. Utredningen visar enligt Ströberg att han själv inte kan ha haft del i novemberbrevets tillkomst. I stället anges utredningen entydigt peka på att en annan, av Ströberg namngiven person är
författare. Denne har enligt vad som framkommit skrivit andra anonyma brev. Ströberg gör gällande att samme person med fog kan misstänkas för att ha skrivit ambassadbrevet. Ströberg har framhållit som anmärkningsvärt att det i annat fall skulle finnas tre personer med likartad informationskapacitet som var för sig skrivit anonyma brev. I varje fall har enligt Ströberg de anklagelser som riktats mot honom själv rörande ambassadbrevets tillkomst försvagats betydligt genom novemberbrevsutredningen.
Till stöd för att den namngivne personen är författare till ambassadbrevet har Ströberg också åberopat en s. k. anagramteori angående tillkomsten av namnet Sven Roland Larsson.
Ströberg har i resningsansökningen vidare åberopat vissa uppgifter som lämnats av journalisten Leif Holmqvist och av Roland Adielsson. Holmqvist har enligt Ströberg uppgett att han under våren 1983 i Göteborg fått flera anonyma telefonsamtal från en svensktalande man, som lämnat en del militär information och även sagt sig veta att Ströberg var oskyldig. Adielsson har berättat att han under vintern/våren 1983 i centrala Göteborg råkat avlyssnaett samtal mellan två svensktalande män, vilket handlade om ett planerat försök att misskreditera en officer så att denne skulle förlora sin befattning.
Ytterligare en omständighet som Ströberg har pekat på är att det i det hus och på det våningsplan på Valhallavägen i Stockholm där han själv hade en lägenhet också bodde en sovjetisk medborgare vid namn Igor Malgin, som var vice verkställande direktör och styrelseledamot i Scansov Transport AB. Malgin lämnade enligt Ströberg Sverige i maj 1984, trots att han hade visum till april 1985. Ströberg har vidare anfört att i det angivna företagets styrelse också ingick en direktör i Ericsson-koncernen med tidigare verksamhet vid flygvapnet och med erfarenhet av bl. a. öststatshandel. Dessa omständigheter visar enligt Ströberg att misstankarna mot honom måste ses i ett vida mer komplicerat perspektiv än som har skett i tingsrättens dom.
Till de förhållanden som har åberopats av Ströberg hör också utredning om vilka personer som har haft möjlighet att lämna de hemliga uppgifterna i ambassadbrevet. Denna utredning ger enligt Ströberg vid handen, att ett betydande antal personer kunnat komma över uppgifterna, och rycker därmed undan grunden för tingsrättens och hovrättens uppfattning att det rört sig om endast en "mycket begränsad krets".
Ströberg har slutligen åberopat och gett in ett utlåtande av freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell i frågan om en eventuell utländsk inblandning i ambassadbrevets tillkomst och överlämnande.
Riksåklagaren har i resningsärendet åberopat inhämtade yttranden från överåklagaren i Stockholm, Claes Zeime, och åklagaren i målet, chefsåklagaren K. G. Svensson. Till Svenssons yttrande har fogats bl. a. visst material rörande novemberbrevsutredningen samt protokoll över förhör med dels Holmqvist och Adielsson, dels byrådirektören vid fortifikationsförvaltningen Lars Thorsson, vilken hörts angående det antal befattningshavare som kunnat lämna den hemliga informationen i ambassadbrevet. Vidare har bifogats en skrivelse av polisintendenten Christer Ekberg med synpunkter på Agrells utlåtande samt vissa uppgifter från rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning angående Malgin.
Med anledning av bl. a. Ekbergs synpunkter har Ströberg gett in dels skriftliga kommentarer av Agrell, dels en promemoria av översten Filip Grudemark.
Resningsansökningen skall med hänsyn till de omständigheter den grundas på bedömas enligt 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken. Förutsättning för resning enligt detta lagrum är att omständighet eller bevis åberopas som inte tidigare har förebragts. Vidare fordras antingen att dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brott för vilket han dömts hänförts under en mildare straffbestämmelse än som tillämpats eller också att — med hänsyn till de nya förhållanden som åberopas och vad som förekommer i övrigt — synnerliga skäl föreligger att frågan, huruvida den tilltalade begått brottet, prövas på nytt.
Åtskilliga av de av Ströberg åberopade omständigheterna förelåg redan i brottmålet. Novemberbrevet kom visserligen inte till Ströbergs offentlige försvarare förrän efter hovrättens dom. Det åberopades emellertid till stöd för Ströbergs ansökan om prövningstillstånd i Högsta domstolen. Viss utredning med anledning av novemberbrevet hade också slutförts och förelåg i Högsta domstolen. Som tidigare framgått fortsatte emellertid utredningen efter Högsta domstolens beslut. Vad som därvid har framkommit är ägnat att ytterligare belysa innehållet i novemberbrevet och den tidigare gjorda utredningen. Allt som framkommit under det utredningsarbete som föranletts av novemberbrevet bör ses i ett sammanhang. Novemberbrevutredningen bör därför i sin helhet beaktas vid bedömningen av resningsansökningen.
Även när det gäller utredningen om kretsen av de personer som kan ha lämnat informationen i ambassadbrevet samt uppgifterna från Adielsson rör det sig om omständigheter som delvis har förebragts redan i brottmålet. Liksom i fråga om novemberbrevet bör emellertid omständigheterna i sin helhet kunna beaktas i resningsärendet.
Vid bedömningen av den utredning som nu bör beaktas är novemberbrevet av särskilt intresse. Brevet är skrivet på maskin och omfattar elva rader. Förutom vissa nya hemliga militära uppgifter lämnas i brevet en del information som också återfinns i ambassadbrevets hemliga del. Detta förhållande jämte ordalagen i brevet tyder på att författaren har känt till åtminstone delar av ambassadbrevet. Novemberbrevet har en sådan utformning att det ligger nära till hands att anta att brevskrivarens syfte har varit att söka fria Ströberg.
Novemberbrevsutredningen har innefattat vissa tekniska undersökningar, bl. a. i syfte att få fram fingeravtryck och bestämma vilken typ av skrivmaskin som har kommit till användning. Språket i brevet har analyserats av den i brottmålet anlitade professorn Lennart Elmevik, som därvid också har gjort jämförelser med ambassadbrevet. Försvarsstabens säkerhetsavdelning har gjort en utredning för att söka fastställa vilka personer som dels kan ha känt till innehållet i ambassadbrevet, dels kunnat lämna den nya information som finns i novemberbrevet. Inom säkerhetsavdelningen har också upprättats en särskild promemoria angående Ströbergs möjligheter att lämna de nytillkomna militära uppgifterna. Vidare har överbefälhavaren gjort en menbedömning av dessa uppgifter. Förhör har ägt rum med Ströberg samt med hans hustru och ett trettiotal andra personer, huvudsakligen militära befattningshavare. Förhören har bl. a. gått ut på att undersöka om de olika personerna har haft de kunskaper som har varit nödvändiga för att skriva novemberbrevet. En särskild utredning har gjorts beträffande bevakningen av Ströberg i samband med besök hos honom i häktet.
Med hänsyn till att novemberbrevet kan ha tillkommit för att vara till hjälp
åt Ströberg har särskild uppmärksamhet ägnats åt möjligheten att Ströberg själv skrivit brevet eller lämnat underlag för det. Utredningen ger dock inte stöd för ett antagande att Ströberg har haft del i tillkomsten av brevet.
Vad därefter gäller den av Ströberg namngivne personen är det visserligen klarlagt att han har skrivit tre anonyma brev som berörts särskilt under utredningen och dessutom andra anonyma brev vid tillfällen som ligger längre tillbaka i tiden. De tre förstnämnda breven är emellertid av annan karaktär än novemberbrevet, i det att de berör enbart personliga förhållanden, delvis av intim art. Med hänsyn härtill och till utredningen i övrigt finnsinte grund för att anta att den namngivne personen är novemberbrevets författare.
Novemberbrevsutredningen ger inte heller underlag för att peka ut någon annan person som upphovsman.
Novemberbrevets betydelse i resningsärendet beror till väsentlig del på vilket samband som kan fastställas mellan novemberbrevet och ambassadbrevet. Så mycket kan sägas att breven har vissa beröringspunkter. Av novemberbrevets innehåll framgår sålunda att författaren haft kännedom om hemlig militär information liknande den i ambassadbrevet. Novemberbrevets innehåll tyder också på, som tidigare nämnts, att författaren har känt till åtminstone delar av ambassadbrevets hemliga avsnitt. Författaren säger sig vidare ha lämnat underlag förut till Sven R. Larsson avseende vissa hemliga militära uppgifter.
Att novemberbrevets författare haft informationskapacitet och dessutom känt till delar av ambassadbrevets hemliga avsnitt behöver inte betyda att han också skrivit ambassadbrevet eller eljest haft del i dess tillkomst. Det förhållandet att namnet Sven R. Larsson finns i novemberbrevet kan inte tillmätas särskild betydelse med hänsyn till att namnet Sven Roland Larsson, som förekommer i ambassadbrevets öppna del, redan var känt genom den offentlighet som givits saken innan novemberbrevet kan antas ha skrivits. Utredningen i övrigt ger inte heller stöd för att författaren till novemberbrevet haft med ambassadbrevets tillkomst att göra. Genom att något närmare samband mellan breven sålunda inte kan påvisas förringas novemberbrevets betydelse i resningsärendet.
Den ytterligare utredning som har gjorts i fråga om kretsen av personer som har haft möjlighet att lämna den militära informationen i ambassadbrevet har inte gett något klart resultat. Omständigheterna tyder dock på att kretsen har varit betydligt större än vad tingsrätten och hovrätten har antagit.
Vad gäller Holmqvist och Adielsson har de vid de hållna förhören bekräftat att de lämnat de uppgifter som Ströberg åberopat i resningsansökningen.Uppgifterna är emellertid inte av sådan karaktär att de ger grund för några bestämda slutsatser.
Möjligheterna att Ströberg skulle ha utsatts för en komplott eller dylikt uppmärksammades redan i brottmålet men ansågs inte böra vinna beaktande. I resningsärendet har komplotteorin utvecklats närmare av olika experter. De förda resonemangen syftar, i vad de åberopats till stöd för resningsansökningen, till att visa att hypotesen om en komplott, särskilt om den initierats av främmande makt, kan ge en naturlig förklaring till Ströbergs berättelse om episoden på Djurgården och hans efterföljande kontakter med den uppgivne Sven Roland Larsson.
Utöver hypotetiska resonemang förekommer i bilden — förutom de redan
berörda uppgifterna av Adielsson — uppgifterna om att en sovjetisk medborgare vid namn Malgin bodde granne med Ströberg. Några omständigheter rörande Malgin och det bolag där han var anställd, Scansov Transport AB, som stöder komplotteorien har emellertid inte framkommit.
Efter hovrättens dom har framkommit att en kidnappningsscen liknande den av Ströberg uppgivna episoden på Djurgården ingick i en skriftlig säkerhetsorientering, som Ströberg fick del av på flygstaben i februari 1983. Denna omständighet i förening med vad de av Ströberg åberopade experterna uppgivit ger visserligen vid handen att den berättelse Ströberg lämnat om kontakten på Djurgården inte i och för sig är otänkbar om det skulle vara fråga om en komplott. Säkerhetsorienteringen kan emellertid lika väl ha givit Ströberg uppslag till en konstruerad berättelse av det innehåll som han uppgivit. Orienteringen bör också ha gjort Ströberg, som enligt uttalanden från många håll hade ett starkt säkerhetsmedvetande, särskilt uppmärksam.
Fortfarande framstår det som osannolikt att Ströberg, som han uppgivit, skulle ha åtagit sig ett uppdrag åt en person som han under egendomliga förhållanden sammanträffat med en enda gång på Djurgården, ett uppdrag som dessutom inneburit att han under säregna former skulle fungera som förmedlare mellan denne och en för Ströberg helt okänd person. Det torde också svårligen ha kunnat förutsättas vid planeringen av en komplott att Ströberg skulle handla på angivet sätt.
Med hänsyn till det sagda kan trovärdigheten av Ströbergs berättelse om bakgrunden till hans handlande den 20 maj 1983 inte anses ha stärkts genom vad som förekommit rörande möjligheten av en komplott.
Materialet i resningsärendet skall ses mot bakgrunden av vad som förekom i brottmålet. De skäl som bestämt utgången i målet talar med avsevärd styrka för att Ströberg gjort sig skyldig till den gärning som avses med åtalet. Det har visserligen i brottmålet också framkommit en del omständigheter som är ägnade att inge osäkerhet, såsom att Ströberg inte kunnat identifieras som den som lämnat brevet till Olsson vid Centralstationen. Dessa omständigheter rubbar dock inte den nyss gjorda helhetsbedömningen.
En del av de nya omständigheterna i resningsärendet — främst novemberbrevet — framstår som egendomliga. På en punkt har också underlaget för den fällande domen försvagats, nämligen när det gäller kretsen av informationskapabla personer. Kvar står dock bl. a. de tungt vägande förhållandena att Ströberg har haft eller kunnat skaffa sig de kunskaper som krävts för att skriva ambassadbrevet samt att det var han som på postkontoret i Stockholm 1 frågade efter brev till Sven Roland Larsson och att han inte kunnat lämna en godtagbar förklaring därtill.
De av Ströberg åberopade omständigheterna kan, tagna var för sig eller tillsammans, inte anses ha sådan tyngd att de, om de hade förebragts i brottmålet, sannolikt skulle ha lett till att Ströberg hade frikänts eller till att brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Det nya materialet och vad som i övrigt förekommit är inte heller sådant att det kan anses föreligga synnerliga skäl till att frågan, om Ströberg förövat det påstådda brottet, prövas på nytt.
På grund av det anförda lämnas Ströbergs resningsansökan utan bifall.
B B