Kanada moderniserar sin skiljedomslagstiftning, ansluter sig till New York-konventionen och öppnar skiljedomscenter i Vancouver
Sedan en tredagarskonferens om internationell skiljedom avhållits i Quebec i oktober 1985, inbjöd provinsen British Columbia till ett tvådagars seminarium i Vancouver i maj 1986. Detta ägde rum i anslutning till den världsutställning som samtidigt pågick i staden.
    Kanada var länge ett av få västländer med internationell handel som inte anslutit sig till den s. k. New York-konventionen av 1958, betr. erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Detta har haft till följd att få internationella skiljeförfaranden förlagts till Kanada, men framför allt medfört svårigheter vid tecknandet av internationella affärsavtal, eftersom osäkerhet rått om möjligheten att få en skiljedom verkställd i Kanada.
    Kanada, som är en federal stat, kunde inte ansluta sig till New York-konventionen med mindre än att de olika provinserna samtyckte. Intresset för skiljedomsfrågor har under många år varit svalt i vissa provinser. Den federala regeringen har emellertid aktivt verkat för en anslutning och åstadkommit att provinserna i början av 1986 antagit en provinslagstiftning som öppnat möjlighet för en anslutning och i maj 1986 deponerade den kanadensiska regeringen hos FN erforderliga instrument. New York-konventionen gällernumera i Kanada från den 10 augusti 1986. Landet har gjort den s.k. kommersiella reservationen, dvs. konventionen tillämpas på tvister som enligt kanadensisk uppfattning är av kommersiell natur, men har inte uppställt kravet på reciprocitet. Således kan skiljedom meddelad i ett icke-konventionsland verkställas i Kanada.
    Sedan en stabil grund för skiljeförfaranden sålunda lagts i och med anslutning till New York-konventionen, har provinsen British Columbia tagit ytterligare steg för att etablera sig på den internationella skiljedomskartan. Dels har två nya lagar antagits: Den ena (Bill 22) avseende internationella skiljeförfaranden är inspirerad av UNCITRAL's modellag av den 21 juni 1986,vilken således provinsen British Columbia blev först med att omsätta i inhemsk lagstiftning. Den andra är en lag för skiljeförfaranden i provinsen.
    Men inte nog med detta. Vid seminariet i maj invigdes också British Columbias skiljedomscenter, beläget i splitter nya lokaler i World Trade Center i Vancouvers hamn. Denna institution erbjuder alla moderna faciliteter för genomförande av internationella skiljeförfaranden. Provinsregeringen står för kostnaderna under ett inledningsskede av 3 — 5 år och centret sköts av en stiftelse som drivs utan vinstsyfte. Huvudmännen för stiftelsen har omgett sig med rådgivare på det lokala och internationella planet. Huvudmotivet för tillkomsten av Vancouvers skiljedomscenter är en önskan att dra till sig skiljetvister mellan parter i stillahavsområdet och västerlandet, i främsta rummet från den nordamerikanska kontinenten.
    The British Columbia International Commercial Arbitration Centre (BCICAC), som det officiellt heter, kommer dels att antaga ett eget skiljedomsreglemente baserat på UNCITRAL's skiljedomsregler, dels också att hålla dörren öppen för förfaranden enligt andra reglementen som parterna enas om, såsom t. ex. ICC's, American Arbitration Association's, Londons eller övriga regler.

 

564 Notiser    Det är för tidigt att yttra sig om vilken betydelse Vancouvers nya skiljedomscenter kommer att få; imponerande är i alla fall den beslutsamhet man visar att erbjuda ett alternativ till etablerade orter. Avgörande för attraktionskraften kan bli de lokala domstolarnas förmåga att hantera procedurfrågor och incidenter i kommande skiljemål. Erfarenheten från andra länder lär att det tar en icke obetydlig tid att bygga upp ett förtroendekapital hos utländska affärsmän och jurister.
 

Sigvard Jarvin