Påföljd för brott. Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986: 13-15).
Enligt de ursprungliga direktiven från 1979 skulle kommittén behandla fem huvudfrågor, nämligen 1. minimitiden för fängelsestraff, 2. reglerna om villkorlig frigivning, 3. allmänna regler för påföljdsval och straffmätning, 4. brottens straffskalor samt 5. medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens olika organ. Tre av dessa huvudfrågor - p. 1, 2 och 5 - har redan behandlats av kommitttén i två delbetänkanden från 1980 respektive 1981. Kommittén har emellertid valt att på nytt, i huvudbetänkandet, överväga frågorna om allmänna fängelseminimum (p. 1) och villkorlig frigivning (p. 2).Huvudbetänkandet behandlar därför fyra av de fem huvudfrågorna. Härtill kommer institutet påföljdseftergift enligt tilläggsdirektiv från 1981.
Kommittén synes ha haft tämligen fria tyglar vid utförandet av utredningsuppdraget, utom i ett avseende: man skulle söka få till stånd en minskad användning av fängelsestraff och avkorta längden på de straff som döms ut.
När fängelsestraffkommittén nu lagt fram sitt huvudbetänkande, kan man konstatera att den som gav direktiven blivit bönhörd: kommittén föreslår verkligen minskad användning av fängelsestraffet, först och främst genom en justering av straffskalorna som innebär en sänkning av straffnivån för många brott. Å andra sidan måste understrykas att den allmänna sänkningen av straffnivån i straffskalorna inte i motsvarande mån kommer att leda till sänkt anstaltstid. Kommittén föreslår nämligen ändrade regler för villkorlig frigivning, dvs. en övergång från halvtidsfrigivning till tvåtredjedelsfrigivning. Straffskalorna hade därför behövt sänkas, även om målet hade varit att söka uppnå oförändrad anstaltstid. Vidare kan en viss justering nedåt av straffskalorna förklaras därmed att man endast "luftat ur" de överlappande straffskalorna för lägre grader av gradindelade brott. Straffmätningen för normalgraden av ett brott sker i allmänhet inom den del av straffskalan som är gemensam för normalgraden och den ringa graden. Det betyder att straffmaximum för lägre grader av gradindelade brott kan sänkas utan att det i praktiken kommer att leda till någon straffsänkning. Utöver den allmänna sänkningen av straffnivån bör nämnas att man i vissa straffskalor, som för närvarandeendast omfattar fängelsestraff, infört bötesstraff som alternativ samt att man i andra straffskalor, som i dag omfattar de två alternativen, böter eller fängelse, utmönstrat fängelsealternativet.
Till grund för de förslag kommittén lägger fram angående påföljderna, straffskalorna och påföljdsbestämningen ligger en delvis förändrad syn på straffsystemets kriminalpolitiska funktion. Vad innebär detta synsätt?
Huvudtanken bakom straffsystemet är även enligt kommitténs uppfattning att skydda samhället och medborgarna mot brott. Allmänpreventiva överväganden har således grundläggande betydelse för beslutet om kriminalisering. Det betyder emellertid inte att allmänpreventiva — eller individualpreventiva — hänsyn skall tillmätas vikt vid utformningen av straffskalorna för de olika brotten. Ej heller vid straffmätningen eller påföljdsvalet i det enskilda fallet skall allmän- eller individualpreventiva synpunkter i princip tillmätas någon självständig betydelse. Kommittén menar nämligen att allmän- och indivi-
dualpreventiva teorier har varierande betydelse på olika nivåer i det straffrättsliga systemet. Man bör därför skilja mellan den betydelse de har vid beslut om att kriminalisera en gärning, vid fastställande av straffskalorna, vid påföljdsval och straffmätning samt vid verkställigheten av påföljden.
När man bestämmer straffskalorna för de olika brotten skall man enligt kommittén inte utgå från några allmänpreventiva hänsyn och ifrågasätta hur stort behovet av moralbildning eller moralförstärkning är för det aktuella brottet. Ej heller skall man föra något effektivitetsresonemang och överväga behovet av avskräckning, föranlett exempelvis av den omständigheten att ett visst brott påtagligt ökat i antal. Straffskalorna skall i stället bestämmas utifrån ett rättviseresonemang som innebär att brotten tilldelas straffskalor efter hur klandervärda de är. Brottens straffskalor skall således baseras på brottens svårhet eller förkastlighet. Härmed menas att man bedömer vad brotten allmänt sett förtjänar av straff. Denna straffvärdebedömning grundas främst på den skada eller fara som brottet innebär i vid bemärkelse mot bakgrund av det värde eller intresse som skall skyddas. Hänsyn till de avskräckande eller moralbildande effekterna får således inte medföra att straffskalan för ett visst brott sätts högre än vad förfarandets klandervärdhet påkallar.
Den nyss nämnda principen gäller vid påföljdsvalet, dvs. vid valet mellan i straffskalan upptagna påföljder och alternativa påföljder som inte finns omtalade i straffstadgandet, samt vid straffmätningen, dvs. vid fastställandet av straffet inom den tillämpade straffskalan. Domstolarna skall i princip inte tillmäta vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet. Kommittén föreslår därför upphävande av bestämmelsen i 1: 7 BrB, som stadgar att rätten vid påföljdsvalet med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad skall fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Utgångspunkten vid påföljdsvalet och straffmätningen skall i stället vara brottets klandervärdhet och s. k. billighetshänsyn.
Vid verkställigheten av påföljden, slutligen, anser man att vård- och behandlingssynpunkter respektive intresset av inkapacitering får beaktas.
Straffets ändamål har således inget inflytande på bestämmandet av straffets mått. Något tillspetsat kan man säga att det är allmänpreventionen, inte rättvisan, som ligger bakom kravet på kriminalisering, samtidigt som straffskalorna respektive straffmätningen skall baseras på vad rättvisan, inte allmänpreventionen, kräver. Om gärningsmannen inte straffas för att rättvisan kräver bestraffning eller för att han förtjänar att straffas — utan för att allmänpreventionen så kräver — kan det synas inkonsekvent att man baserar straffmätningen på det straff gärningen förtjänar enligt ett renodlat rättviseresonemang. Kommittén menar emellertid att straffsystemet måste uppfattas som legitimt av medborgarna för att kriminalisering skall kunna fungera effektivt som medel för att påverka normefterlevnad. Skulle medborgarna anse att straffsystemet riktas mot en rad förfaranden som saknar straffvärde (klandervärdhet) eller att straffen ibland sätts högre än vad gärningen på grund av dess klandervärdhet förtjänar, påverkas den generella normefterlevnaden i negativ riktning. Om systemet har hög legitimitet, är möjligheterna att genom kriminalisering styra beteenden större än annars.
Fråga är emellertid hur man skall förfara, om medborgarna anser brotten vara så förkastliga att de förtjänar mer eller mindre sadistiska straff som ligger på en betydligt högre nivå än den straffnivå som kommittén finner vara
motiverad. Kräver legitimiteten att man ger efter för medborgarnas krav? Vidare frågar man sig om inte principen straff efter förkastlighet kommer att kräva större förändringar av straffsystemet än man är villig att acceptera.
Låt oss börja med påföljdsvalet. Kommittén konstaterar att det grundläggande problemet vid påföljdsvalet är enligt vilka kriterier lika klandervärda förfaranden skall kunna bemötas med olika påföljder. Vidare konstateras att påföljden fängelse är att anse som en strängare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Trots att man således har att göra med olika stränga påföljder, undviker kommittén att besvara frågan enligt vilka kriterier lika klandervärda förfaranden skall kunna bemötas med olika stränga påföljder. Uppmärksamheten ägnas i stället åt frågan under vilka förutsättningar fängelsestraffet skall få användas. Detta lappkast verkar förvirrande. Att särskilda förutsättningar skulle behöva uppställas för att fängelse skall få väljas som påföljd för de brott å vilka fängelse kan följa enligt straffskalan synes egendomligt. Det naturliga vore att man särskilt formulerar förutsättningarna för att de alternativa påföljderna, dvs. de påföljder som inte finns omnämnda i straffstadgandena, skall få användas. Man frågar sig varför kommittén lägger ned så stor möda på att se över straffskalorna och justera fängelsestraffets längd i proportion till brottens svårhet, när man samtidigt i ett särskilt stadgande, 34: 6 enligt förslaget, föreslår att fängelse skall tillgripas i sista hand, nämligen endast om gärningen har betydande straffvärde eller om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till brottets art eller den tilltalades tidigare brottslighet. I första hand skall man således välja böter eller någon av de alternativa påföljderna, t. ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn, vilka inte finns omnämnda i de olika straffbestämmelserna och därför inte är relaterade till brottens svårhet. Fråga är m. a. o. vilken funktion straffskalorna är tänkta att fylla, om de i många fall inte kommer att utgöra något riktmärke för domstolarna vid påföljdsbestämningen.
Trots att utgångspunkten för straffmätningen skall vara brottets klandervärdhet, menar kommittén att lika klandervärda brott skall kunna föranleda val av olika stränga påföljder, liksom att olika klandervärda brott skall kunna medföra val av samma, dvs. en lika kännbar, påföljd. Vid vissa arter av brott, t. ex. rattfylleri och skattebrott, anses nämligen de allmänpreventiva hänsynen göra sig gällande med större styrka än vid andra, vilket innebär att fängelse är att rekommendera, även om brottet inte har ett betydande straffvärde. För andra brott som inte tillhör denna kategori men är av samma — icke betydande — straffvärde kan däremot villkorlig dom eller skyddstillsyn meddelas. Vidare innebär utredningens förslag att brott med varierande straffvärde kan föranleda samma påföljd — villkorlig dom eller skyddstillsyn — så länge gärningarna inte uppfyller förutsättningarna enligt förslagets 34: 6 för att fängelse skall få användas.
Detta synsätt borde rimligen inverka på allmänhetens bedömning av straffsystemets legitimitet. Allmänheten kan knappast förväntas göra någon distinktion mellan straffmätning och påföljdsval. Om en person tilldelas fängelse, en annan villkorlig dom, för två lika klandervärda gärningar, får man enligt kommitténs eget synsätt förvänta att den generella normefterlevnaden påverkas i negativ riktning på samma sätt som skulle ske, om straffet vid straffmätningen ibland sattes högre, ibland lägre, än vad gärningen på grund av dess klandervärdhet förtjänade.
Kommittén menar att hänsyn till de allmänpreventiva effekterna inte får
medföra att straffet för ett visst brott sätts högre än vad förfarandets klandervärdhet påkallar. Detta hindrar uppenbarligen inte att ett brott kan föranleda val av en lindrigare påföljd än den i straffskalan angivna, t. ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn, i sådana fall då de allmänpreventiva hänsynen gör sig gällande med lägre styrka. Domstolen får således välja en påföljd som är lindrigare än vad gärningens klandervärdhet påkallar, men den får inte utmäta ett straff som är strängare än vad brottets svårhet påkallar. Enligt min mening strider detta synsätt mot kravet på proportionalitet och ekvivalens som kommittén säger sig värna om.
Beträffande påföljden överlämnande till särskild vård — vård inom socialtjänsten, missbruksvård, psykiatrisk vård och vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda — anser kommittén att man löser problemet med kravet på proportionalitet och likformighet genom att låta överlämnande till särskild vård upphöra att benämnas straffrättslig påföljd. Kommittén föreslår ett system som innebär att påföljd kan ersättas med överlämnande till särskild vård som blott utgör en reaktion från samhällets sida vid brott.
Denna lösning är enligt min mening teoretiskt otillfredsställande. Så länge rättsfaktum utgörs av ett begånget brott, är rättsföljden, överlämnande till särskild vård, att betrakta som en påföljd för brott. Varför annars uppställa som krav att den som "tilldelas" vården begått ett brott? Vidare lär allmänheten knappast göra någon distinktion mellan straffrättslig påföljd och reaktion. Om lika klandervärda brott således föranleder val av olika stränga "påföljder" i allmänhetens ögon, lär den av kommittén befarade risken att straffsystemet inte uppfattas som legitimt av medborgarna uppstå. Principen påföljdsbestämning efter klandervärdhet (och billighetshänsyn) är enligt min mening knappast förenlig med ett bibehållande av institutet överlämnande till särskild vård som reaktion vid brott, som begåtts av tillräkneliga personer. Avskaffande av detta institut är dock — med all säkerhet — från politisk utgångspunkt otänkbart. Det har därför sannolikt legat utom ramen för kommitténs direktiv att överväga ett sådant avskaffande. Om det emellertid legat utanför ramen att överväga de alternativa påföljderna, kan man möjligen ifrågasätta meningen med att lansera en strikt princip, påföljdsbestämning efter brottets klandervärdhet.
Ett annat exempel där man kan ifrågasätta om kommittén tillämpar sina egna resonemang med konsekvens är behandlingen av återfallsbrottsligheten. Trots att man anser att brottets svårhet skall ligga till grund för straffmätningen, föreslår kommittén att möjligheter ges till en strängare bedömning av återfallsbrottslighet, dvs. en bedömning som är strängare än vad gärningens klandervärdhet påkallar. Återfall i bötesbrott föreslås medföra högre bötesstraff. Vidare förordas beträffande fängelsestraff en straffskärpning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Enligt de föreslagna reglerna om tvåtredjedelsfrigivning skall fängelsestraffet för förstagångsförbrytaren vara två tredjedelar av det straff brottet förtjänar. Den villkorligt medgivna friheten skall dock förverkas, om gärningsmannen återfaller i brott. Kommittén åberopar inte något principiellt skäl varför man överger det rättviseresonemang man annars propagerar för och låter allmän- och individualpreventiva synpunkter tillmätas avgörande betydelse just vid återfall. "Det torde knappast finnas något rättssystem där inte tidigare domar för brott kan påverka påföljden för den nya brottsligheten", omtalan kommittén.1 Frågan om man i
dessa rättssystem baserar straffmätningen uteslutande på brottets klandervärdhet besvaras dock inte. Det är svårt att dela kommitténs uppfattning att det oberoende av grundsyn skulle vara "självklart" att tidigare brottslighet bör påverka påföljdsbestämningen.
Kommittén har förmodligen känt sig tvingad till en kompromiss. Emot förslaget har två reservanter riktat den invändningen att samhällets reaktion på upprepad brottslighet tvärtom borde vara skarpare än vad som föreslås av kommittén. Dessa reservanter — Blenda Littmarck och Jan Nilsson — åberopar preventiva skäl för sin ståndpunkt. De kritiserar m. a. o. kommitténs förslag från en helt annan utgångspunkt. Deras kritik hade givetvis varit ännu starkare om kommittén inte hade anammat något preventionstänkande alls. Detta kan tänkas vara förklaringen till att kommittén inte strikt följer sitt eget rekommenderade förkastlighetsresonemang.
Även behandlingen av s.k. flerbrottslighet kan nämnas som exempel på avsteg från huvudprincipen om straffmätning efter brottets svårhet. När någon skall dömas för flera brott vid ett tillfälle sker nämligen inte straffmätning för varje brott för sig efter klandervärdheten, varefter straffen läggs samman (kumulation), utan gemensam straffmätning sker för alla brott på en gång, varvid gärningsmannen tilldelas en relativt kraftig rabatt. Emot kumulationsprincipen invänder kommittén att den innebär "utmätande av straff som är helt oförenliga både med svensk rättstradition och med de principer som ligger till grund för vårt arbete".2 Fråga är emellertid enligt min mening om inte kumulationsprincipen är förenlig med utredningens principer, i den meningen att den baserar straffmätningen på brottens svårhet. En helt annan sak är att kumulationsprincipen kan ifrågasättas utifrån allmän- och individualpreventiva resonemang samt att den naturligtvis måste ifrågasättas av en utredning som arbetar med ambitionen att begränsa användningen av fängelsestraffet.
När det sedan gäller den andra stora frågan, straffskalornas fastställande, har kommittén först beslutat på vilken ungefärlig nivå straffen skall läggas, varefter straffskalorna närmare bestämts med ledning av brottens relativa straffvärde, dvs. brottens svårhet i förhållande till varandra. Beträffande själva straffnivån konstaterar kommittén att kriminologiska undersökningar tyder på att ett ökat användande av fängelsestraff inte är ett verksamt medel när det gäller att minska brottsligheten eller ens att motverka en ökning av denna.Härav drar man slutsatsen att det inte heller finns något som tyder på att enmåttlig minskning av användandet av fängelsestraff allmänt sett har någonbetydelse för brottslighetens omfattning. Bruket av fängelse kan därför minskas. Som ytterligare ett skäl åberopas att man av humanitära skäl bör hålla bruket av fängelse på en låg nivå, om man inte kan visa att skillnader i detta bruk också innebär skillnader i faktisk brottslighet.
Jag har inget att invända mot kommitténs resonemang i denna fråga. Någon gång lär man naturligtvis nå en punkt, under vilken straffen inte kan sänkas utan att brottsligheten ökar. Ingen vet emellertid var denna punkt är belägen. En måttlig sänkning av den allmänna nivån torde man därför våga sig på. Att förslaget innebär ett experiment kan knappast vara något fel. Vilka straffskalor vilar inte på experimentell grund?
Vad härefter beträffar själva klandervärdhetsbedömningen kan tilläggas att för att allmänheten skall uppfatta en handling som klandervärd endast ford-
ras att medborgarna anser att handlingen skadar/kan skada ett skyddsvärt intresse på det sätt kommittén utvecklat. Något krav att man dessutom rubricerar handlingen som "osedlig" e. d. fordras inte. När lagstiftaren på sin tid införde bestraffning av rattfylleri, t. ex., var det inte många människor som ansåg det "osedligt" att köra bil i berusat tillstånd. Likväl kan de ha ansett handlingen vara klandervärd enligt kommitténs definition och således ha uppfattat kriminaliseringen som legitim. Alla "osedliga" handlingar är givetvis inte kriminaliserade, och alla kriminaliserade handlingar är inte "osedliga".
Straffskalorna har enligt kommittén bestämts med ledning av brottens relativa straffvärde, dvs. brottens klandervärdhet eller svårhet i förhållande till varandra, efter det att man beslutat på vilken ungefärlig nivå straffen skall läggas. Lika svåra straff har bestämts för likvärdiga brottstyper. Det abstrakta straffvärdet för en brottstyp är det straffvärde som framgår av straffskalan, om man jämför denna med straffskalorna för andra brott. Man frågar sig dock om det är möjligt att ange brottstypernas svårhet i förhållande till varandra med hjälp av straffskalorna, så länge dessa är utformade som intervall med varierande bredd. På vad sätt markerar t. ex. straffskalorna för brottstyperna obehörig kapitulation (fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid, 24: 12 enligt förslaget) och väpnat hot mot laglig ordning (fängelse, lägst fyra och högst tio år, 21: 3 enligt förslaget) sinsemellan att den ena brottstypen är svårare än den andra eller att brottstyperna är likvärdiga?
Straffvärdebedömningen har enligt kommittén gjorts efter en värdering av brottens relativa svårhet eller förkastlighet. Man har härvid bedömt främst brottets skadlighet eller farlighet i vid bemärkelse mot bakgrunden av det värde eller det intresse som straffstadgandet avser att skydda. Vidare har man beaktat graden av skuld hos gärningsmannen. Uppsåtliga brott anses sålunda ha högre straffvärde än brott som begås av oaktsamhet.
Fråga är enligt min mening om det är klokt att binda straffskalorna vid en strikt förkastlighetsbedömning. Om man menar att hänsyn till avskräckande eller moralbildande effekter aldrig far medföra att straffskalan för ett brott sätts högre än vad förfarandets klandervärdhet påkallar och man en gång slagit fast en lämplig straffskala härefter, kan man inte utan vidare höja eller sänka denna. Man kan naturligtvis höja (sänka) straffskalan, om man som skäl åberopar att förfarandet visat sig vara mera (mindre) klandervärt än vad man tidigare antagit. Men varför välja en lösning som tvingar lagstiftaren i framtiden till en sådan argumentering?
Vidare måste nog ifrågasättas om kommitténs bedömning alltid har gjorts utifrån ett förkastlighetsresonemang, dvs. om inte hänsyn till avskräckande eller moralbildande effekter ibland fått medföra att straffskalan satts högre än vad klandervärdheten påkallar. Jag tänker närmast på narkotikabrotten.
Narkotikabrotten (normalgraden och grovt brott) följer inte med i den allmänna sänkningen av straffnivån eller i den sänkning som föranletts av övergången till tvåtredjedelsfrigivning. Detta innebär att straffvärdet höjs. Kommittén föreslår samma straffskala (fängelse i högst tre år) för narkotikabrott (normalgraden) som för kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Anser verkligen kommittén det vara lika klandervärt att blott och bart inneha narkotika som att t. ex. använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten eller att med hjälp av olaga tvång bemäktiga sig ett luftfartyg?
Kommittén motiverar straffskalan för narkotikabrott bl. a. med följande
resonemang: "Narkotikabrottsligheten har på ganska kort tid kommit att bli ett centralt kriminalpolitiskt problem i Sverige. Så sent som under 1950-talet utgjorde narkotikamissbruket och därtill knuten brottslighet omfångsmässigt endast ett marginellt problem. I dag råder allmän enighet om att narkotikamissbruket är ett allvarligt samhällsproblem och att alla krafter bör samlas föratt motverka det missbruk som finns och förebygga en vidare spridning. Ett av medlen som använts mot narkotikamissbruket är de straffrättsliga ingripandena mot den illegala narkotikahanteringen."3
Å ena sidan anser kommittén att det faktum att ett visst brott har ökat i antal inte påverkar den straffvärdebedömning som görs med förkastlighetsargument. Att en viss typ av brott blivit mera elakartad än man tidigare antagit anses å andra sidan kunna vara ett användbart argument vid straffvärdebedömningen. Härigenom kan brottets skadeverkningar eller den fara som brottet innebär ha ökat liksom dess svårhet i jämförelse med andra brott.4
Överförs dessa synpunkter på narkotikabrotten kan till en början konstateras att det faktum att antalet narkotikabrott ökat lavinartat inte utgör ett argument för en höjning av straffskalan i relation till andra brott av motsvarande förkastlighet. Ej heller kan den omständigheten att narkotikamissbruket kommit att bli ett av vår tids största sociala problem utgöra ett användbart argument vid straffvärdebedömningen, eftersom man vid bedömningen av hur allvarligt ett brott är skall utgå från brottet, dvs. det aktuella brottetsrekvisit. Vad som skall prövas är således frågan hur allvarligt det kan anses vara att inneha narkotika — om vi ett ögonblick koncentrerar oss på dennatyp av narkotikabrott — inte hur allvarligt man ser på det icke kriminaliserade narkotikamissbruket. Och om man verkligen planerar att kriminalisera själva missbruket och bestraffa detta med böter, som det stått i tidningarna, frågar man sig hur lagstiftaren skall försvara att han ser så mycket allvarligare på innehav av narkotika än på själva missbruket.
En annan brottskategori som värderas förhållandevis högt är sexualbrotten. Straffskalorna för dessa brott har endast justerats med hänsyn till den föreslagna övergången till tvåtredjedelsfrigivning. Dessa brott följer således inte med i den allmänna sänkningen av straffnivån, vilket kommittén motiverar med argumentet att "vi inte här och nu bör ta upp straffvärdet hos sexualbrotten till ny bedömning".5 Den oinitierade känner sig lite förvirrad. Det faktum att kapitlet om sexualbrotten genomgripande förändrades 1984 kan inte gärna utgöra något skäl varför brotten 1986 inte bör följa med i den allmänna sänkningen av straffnivån, särskilt inte som man betonar att straffskalorna bestäms med ledning av brottens relativa straffvärde.
En genomgående linje vid straffskaleöversynen är enligt kommittén att man sänkt förmögenhetsbrottens (utom skadegörelsebrottens) straffvärde och höjt straffvärdet för våldsbrotten. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i att böter släppts in i straffskalorna för ett antal förmögenhetsbrott, bl. a. stöld, bedrägeri (dock ej skattebedrägeri), förskingring och oredlighet mot borgenärer, samt att fängelse utmönstrats ur straffskalorna för ett antal lindriga förmögenhetsbrott, bl. a. snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Tilläggas bör att man föreslår en skärpning av bötesstraffet. Beträffande våldsbrotten är det
kanske lite missvisande att säga att straffvärdet höjts, eftersom man släppt in böter i straffskalorna för misshandel och vållande till annans död samt vidare gjort vissa justeringar nedåt av straffskalorna med hänsyn till såväl tvåtredjedelsfrigivningen som den allmänna sänkningen av straffnivån. Å andra sidan synes det mig som de så vanligt förekommande ropen på höjda straff förvåldsbrott är något överdrivna. Det väsentligaste är att man i praktiken verkligen tillämpar straffskalorna.
För några brott föreslår kommittén inte bara en uppvärdering genom oförändrad straffskala, vilket bl. a. gäller vissa skadegörelsebrott, allmänfarliga brott samt brott mot allmän ordning, utan en direkt höjning av straffskalan (främst maximum) jämfört med den nu gällande. Det gäller t. ex. brotten olovlig kraftavledning, grovt svindleri, grovt falskt åtal, falskt larm samt främjande av flykt.6
I 33 kap. enligt förslaget föreslår kommittén införande av bestämmelser om vilka omständigheter som är straffvärdeminskande respektive straffvärdeökande, vilka bestämmelser är avsedda att tillämpas på alla brott vid sidan av de omständigheter som gäller för varje särskild brottstyp. När man med hjälp av dessa regler bestämt det begångna brottets svårhet, har man funnit det konkreta straffvärdet för den aktuella gärningen.
Kommittén tänker sig att straffvärdebedömningen i vissa fall leder till att gärningen blir att hänföra till en högre grad, t. ex. grov stöld, medan den i andra fall endast ökar straffvärdet inom graden, t. ex. inom normalgraden av stöld. Detta skulle följa av att de föreslagna reglerna i 33: 2 — 5 är avsedda att gälla vid sidan av de omständigheter som gäller för varje särskild brottstyp, t. ex. de krav som särskilt uppställs för att en stöld skall anses grov, samt att vissa av de i 33: 3 — 5 upptagna omständigheterna inte skulle inrymmas underde omständigheter som påverkar gradindelningen enligt de särskilda bestämmelserna härom.
Kommitténs resonemang är inte lätt att förstå, bl. a. av det skälet att de särskilda bestämmelserna om gradindelning av brott i allmänhet inte ger ett uttömmande svar på frågan vilka omständigheter som påverkar gradindelningen. Dessa bestämmelser är ofta formulerade så, att man räknar upp några omständigheter som särskilt skall beaktas. Till detta skall läggas det faktum att man i förslagets 33: 2 slår fast att ett brotts straffvärde bestäms av brottets svårhet. Kommittén har m. a. o. bestämt att reglerna i 33: 3 — 5 endast omfattar omständigheter som påverkar det aktuella brottets svårhet eller förkastlighet, således inga andra omständigheter, hur belastande eller befriande de än må vara för gärningsmannen.
Kommitténs uppfattning innebär att de överlappande straffskalorna för gradindelade brott inte kan "luftas ur" helt och hållet. Argumentet för att inte lägga straffskalorna för olika grader av brott kant i kant, utan låta skalorna lappa över varandra något, är nämligen att det finns omständigheter som ökar straffvärdet utan att högre grad blir tillämplig. Det finns enligt min mening all anledning att ställa sig positiv till förslaget att göra straffskalorna mindre överlappande. Det allra bästa hade dock varit att konstruera bestämmelserna så, att överlappningen helt och hållet kunde upphävas. Det skulle
sannolikt bidra till att öka förutsebarheten och enhetligheten i de straffrättsliga avgörandena.
Vid införandet av straffvärdebestämmelserna i förslagets 33 kap. säger sig kommittén ha strävat efter att i största möjliga utsträckning lagfästa nuvarande praxis. Härvid måste man dock beakta att man introducerar en princip som inte renodlat tillämpats tidigare, nämligen principen straffvärdering efter klandervärdhet. Som exempel kan nämnas den försvårande omständighet som kommittén tar upp i 33: 3 p. 6, det faktum att brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken gärningsmannen spelat en betydande roll. Jag frågar mig om en gärning verkligen blir mer klandervärd av att gärningsmannen begått andra gärningar. Ett inbrott blir enligt min mening knappast mer förkastligt av att gärningsmannen utfört ytterligare en serie inbrott. Det faktum att ett brott varit av betydande omfattning bör rimligen tillmätas relevans endast om brottet utgjort ett s.k. kollektivdelikt. Föreligger således endast ett brott, även om gärningsmannen begått flera handlingar vid olika tillfällen, av vilka var och en för sig är tillräcklig för att han skall ådra sig ansvar, blir brottet givetvis allvarligare om handlingarna utförts i större omfattning. Enligt gällande rätt, däremot, kan man fästa avseende vid den omfattning i vilken brottet begåtts, oberoende av om brottet är ett kollektivdelikt eller ej, eftersom man inte lika strikt bundit sig vid principen straffvärde efter klandervärdhet.
Idén att formulera straffvärdebestämmelser avsedda att tillämpas på alla brott är utmärkt. Möjligen borde man ha tagit ett mera principiellt grepp på ämnet. I stället för att generellt belysa frågan vilken inverkan gärningsmannens högre eller lägre motiv har för bedömningen av brottets svårhet, tar kommittén i 33:5 p. 4 upp den omständigheten att brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla som exempel på en förmildrande faktor. En annan omständighet som kunde belysas mera generellt är brottets konsekvenser för offret i det enskilda fallet. Enligt 33: 3 p. 3 ökar straffvärdet av den omständigheten att gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårighet att värja sig. Att stjäla ett par skidor i fjällvärlden kan få betydligt allvarligare konsekvenser än om stölden sker i en storstad, påpekar kommittén. Fråga är emellertid hur långt konsekvenstänkandet får drivas. Menar kommittén att straffvärdet ökar vid stöld av pengar från en mindre bemedlad person, medan straffvärdet sjunker vid stöld från en välsituerad person? Är våldtäkt av en s.k. familjeflicka en omständighet som ökar straffvärdet i jämförelse med våldtäkt av en prostituerad? Ett klarare svar på dessa frågor skulle inte skada. Möjligen efterlyses även någon ledning för bedömningen av frågan hur avvägningen mellan olika straffvärdeökande och straffvärdeminskande omständigheter skall göras. Ar det mer förkastligt att stjäla 10 000 kronor för egenkonsumtion än att stjäla 50 000 kronor för att ge till behövande? Uppgiften är naturligtvis svår, men det hindrar inte att den i praktiken måste lösas. Lite vägledning skulle uppskattas.
Om, slutligen, förslaget att överföra viss specialstraffrättslig lagstiftning till brottsbalken är inte mer att säga än att idén är utmärkt. Synd bara att den inte kunde genomföras fullt ut.
Suzanne Wennberg