Korruptionsbrott irättspraxis 19831—1986
Av juris doktor THORSTEN CARS
Korruptionsbrotten svarar utan tvivel för de högsta mörkertalen och det lärknappast finnas någon sakkunnig person som vågar ens gissa hur stor den verkliga omfattningen i Sverige är. Att antalet fällande brottmålsdomar är i stigande ger föga ledning och behöver inte ens betyda att korruptionsbrotten blir vanligare. Det absoluta antalet fall som kommer till myndigheternas kännedom är nämligen så litet att det inte ger underlag för några statistiska bedömningar. Dessutom kan det inte uteslutas att exempelvis arbetsgivares, arbetskamraters, konkurrenters, skattemyndigheters, åklagares och inte minst massmediernas vaksamhet har ökat under de senaste åren och att därför en större andel av begångna brott blir föremål för beivran.
Trots detta har jag vid samtal med representanter för både närings liv och myndigheter liksom advokater, poliser och åklagare fått den bestämda uppfattningen att korruptionen är på frammarsch i Sverige och breder ut sig inom både den offentliga och den privata sektorn. Förmånerna blir vanligare och exklusivare, de ges mer systematiskt. Steget blir allt kortare mellan en "guldkantad" förmån utan påträngande krav på motprestation och rena arvoden för pliktstridigt handlande som drabbar mottagarens huvudman, givarens konkurrenter och i sista hand konsumenterna — allmänheten.
Sverige har hittills varit förskonat från den röta i samhällskroppen som en utbredd korruption innebär. Effektiva åtgärder måste vidtas för att situationen inte skall förändras. En viktig uppgift i detta sammanhang är att informera om lagstiftningens innehåll och dess tillämpning i praxis. Även jurister brukar häpna över hur sträng bedömningen verkligen är på detta område.
Tyvärr finns det ingen central registrering av korruptionsdomar, varför den följande översikten över rättspraxis under åren 1983— 1986 sannolikt är ofullständig.1 Av de 34 under denna period avgjorda mål som jag fått kännedom om har bara ett prövats av högsta domstolen (NJA 1985 s. 477). Av de fåtaliga hovrättsavgörandena har inget refererats i RfH. Flertalet mål har alltså avgjorts av tingsrätt i första och sista instans. Det skall redan här framhållas att tingsrättsavgörandena innehåller mycket oenhetliga bedömningar och att det vägledande värdet av dem därför är begränsat. Anledningen till att underrättsdomarna liksom något åklagarbeslut att inte väcka åtal likväl tagits med i denna översikt är främst att de ger en viss uppfattning om vilka korruptiva beteenden som kommer till myndigheternas kännedom. I vissa fall kan det emellertid beklagas att åtal inte väckts eller fullföljts till högre instans för att uppnå en mera enhetlig praxis. Det är också av vikt att inte ge underlag för uppfattningen att otillbörliga förmåner till personer i
framskjuten ställning bedöms som mindre straffvärda än andra korruptiva handlingar eller att det visas ovidkommande hänsyn i rättstillämpningen.
Av de 34 målen, som ej alla redovisas här, avser 20 den kommunala sektorn (d.v.s. att mottagaren var kommunal arbets- eller uppdragstagare), 6 den statliga och 8 den privata. På givar sidan dominerade byggnadsbranschen med 14 mål. Beträffande de mål där fullföljd skett i mut- eller bestickningsdelen räknas givetvis bara den högre rättens dom in i denna statistik.
Åtalen för brott inom den privata sektorn kom till stånd antingen enligt 20: 4 st. 1 RB därför att gärningen även. innefattade brott under allmänt åtal (exempel 6) eller enligt 20: 5 st. 3 BrB emedan åklagaren ansett åtal påkallat från allmän synpunkt (exempel 8 och 37). Endast i ett fall (exempel 36) förelåg åtalsangivelse från mottagarens huvudman.
Förmånens samband med mottagarens tjänsteutövning
Enligt lagtexten (17:7 och 20:2 BrB) förutsätts att förmånen lämnas eller mottas för mottagarens tjänsteutövning. Det klassiska mutbrottet går ut på att mottagaren genom uttrycklig eller underförstådd överenskommelse förbinder sig att företa en viss pliktstridig tjänsteåtgärd som motprestation för mutan. Mutbrottet är i dessa klara och otvetydiga fall ofta kombinerat med andra brott, såsom förskingring, trolöshet mot huvudman, bedrägeri eller myndighetsmissbruk.
Exempel 1 (Norrköpings TR DB 1049/1985).
En byrådirektör vid invandrarverket, som självständigt beslutade i ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd för invandrare, mottog under åren 1980—1984 kontanter och presenter för sammanlagt minst 21 000 kr av en i Sverige bosatt utländsk restaurangägare som behövde uppehålls- och arbetstillstånd åt släktingar och medarbetare i sin rörelse. Byrådirektören dömdes för grovt mutbrott och grovt myndighetsmissbruk till åtta månaders fängelse, varvid domstolen utgick från att han skulle avskedas från sin tjänst. Vidare förverkades de 21000 kr som han fått. Restaurangägaren dömdes för bestickning till villkorligdom och 100 dagsböter.
Exempel 2 (Svea HovR, avd. 9, DB 84/1984):
Två förmän vid SJ:s rälsverkstad, vilka svarade för bl. a. lagerinventering och leveranser av kasserad räls till uppköpare, begärde och fick under åren 1979— 1982 olika förmåner för drygt 30 000 kr vardera från ett skrotföretag som i gengäld bl. a. fick större leveranser än det betalade för. Förmännen, av vilka den ene hunnit pensioneras och den andre sedermera avskedades, dömdes för mutbrott, grov förskingring och trolöshet mot huvudman till åtta månaders fängelse och förverkande av de mottagna förmånerna. Skrotföretagets VD dömdes för bestickning till tre månaders fängelse.
Exempel 3 (HovR för Västra Sverige, avd 3, DB 18/1985)
De bägge ägarna till ett företag, som utförde arbeten åt en kommun vid utbyggnad av dess fjärrvärmeverk, vilseledde under åren 1974—1983 kommunen att betala ut drygt fem miljoner kr för mycket genom att lämna oriktiga uppgifter om mängden utfört arbete på de fakturor som
tillställdes energiverket och där attesterades av en ingenjör. Ingenjören fick sedan som ersättning för sin medverkan vara med och dela på de fem miljonerna. Alla tre dömdes för grovt bedrägeri och ingenjören dessutom för grovt mutbrott till fängelse tre år sex månader, varvid beaktades att han blivit avskedad på grund av brotten. De bägge företagsägarna dömdes även för bestickning m. m. och påföljden blev fängelse tre år sex månader respektive två år.2
Exempel 4 (Svea HovR, avd 11, DB 164/1985):
VD (A) i ett finansbolag samt stf VD (B) och finanschefen (C) i ettbyggnads- och fastighetsföretag dömdes för grov förskingring därför attde, sedan finansbolaget åren 1979—1983 lånat drygt 400 miljoner avdet andra företaget, fingerat förmedlingstjänster för lånen: B och Cupprättade för skens skull courtage-räkningar på sammanlagt drygt 1,3 miljoner kronor som tillställdes finansbolaget och där attesterades av A, varefter utanordnade belopp delades mellan A, B och C. I målet hade alternativt yrkats ansvar på A för mutbrott samt på B och C för bestickning. Enligt min mening borde de tilltalade ha kunnat dömas för både grov förskingring och (grovt) mutbrott respektive bestickning (se not 2).
Exempel 5 (Helsingborgs TR DB 814/1986):
Inköpschefen hos ett företag som importerade kaffe träffade i samband med inköp av kaffepartier för företagets räkning överenskommelse med fyra leverantörer att dessa skulle göra ett tillägg på fakturorna med en viss summa per 50 kg kaffe och att inköpschefen, sedan fakturorna betalts, skulle erhålla den överdebiterade summan av leverantörerna, sk kick-back. Under åren 1982-1984 mottog inköpschefen på så sättsammanlagt drygt en miljon kr. Han dömdes för grov trolöshet mot huvudman till skyddstillsyn (enligt läkarintyg hade han begått brotten under inflytande av hjärnskada som utgjorde psykisk sjukdom). Rätteligen borde han — enligt den tidigare utvecklade uppfattningen — ha kunnat dömas även för grovt mutbrott. Endast den svenske agenten fören av leverantörerna, som alla var utlänningar, åtalades och dömdes för medhjälp till trolöshet mot huvudman till villkorlig dom.
Exempel 6 (HovR över Skåne och Blekinge DB 4213/1983):
En distriktschef hos ett företag i småhusbranschen begärde och fick under åren 1980 och 1981 sammanlagt 18 000 kr av en byggmästare för att denne skulle få bygga tre hus. Distriktschefen dömdes för mutbrott och trolöshet mot huvudman till villkorlig dom och 100 dagsböter, varvid beaktades att domen kunde antas medföra påföljder beträffande
hans anställning. Vidare förverkades 18000 kr. Byggmästaren dömdes för bestickning till villkorlig dom och 50 dagsböter.
Det kan också förhålla sig så i allvarliga fall av mutbrott att skadan mera drabbar givarens konkurrenter än mottagarens huvudman.
Exempel 7 (Svea HovR, avd. 9, DB 129/1985):
En byrådirektör vid länsbostadsnämnden, som beredde och föredrog ärenden om bostadslån, begärde 100000 kr av ett byggnadsföretag som ofta sökte sådana lån. Byrådirektören hotade med att utebliven betalning kunde få negativa verkningar beträffande handläggningstid och låneutfall. Företaget, som befann sig i ekonomisk kris, betalade efter upprepade påstötningar. Byrådirektören dömdes för grovt mutbrott tillett års fängelse, varvid beaktades att han sannolikt skulle bli avskedad från sin tjänst. Vidare förverkades 100 000 kr. Byggnadsföretagets styrelseordförande och VD dömdes bägge för bestickning till villkorlig dom och dagsböter.
Även om ingen pliktstridig tjänsteutövning kan påvisas utgör redan förmånens värde ibland en klar indikation om att en viss påverkan varit avsedd och sannolikt även uppnåtts.
Exempel 8 (Sundsvalls TR DB 459/1985):
Ett trädgårdsanläggningsföretag bekostade 1979—1981 för en arbetschef vid ett byggnadsföretag — vilken hade att svara för bl. a. upphandling av underentreprenader — möbler samt arbeten på arbetschefens fritidsfastighet och bostadslägenhet för sammanlagt 90000 kr. Företrädarna för trädgårdsanläggningsföretaget dömdes för bestickning och skattebrott m. m. till fängelse medan arbetschefen dömdes för mutbrott till villkorlig dom och 120 dagsböter samt förpliktades att till statsverket såsom förverkat värde av det utbyte brottet givit utge 15 000 kr. Ingen motivering gavs för att förverkandet begränsades till 15 000 kr.
Det är i allmänhet omöjligt att i det enskilda fallet bevisa vad givaren haft för avsikt med förmånen. Lika svårt är det ofta att bevisa att förmånen verkligen har påverkat funktionären på ett obehörigt sätt, att han inte skulle ha handlat på samma sätt även utan någon förmån. På grund av den här svårigheten att bevisa avsikter och effekter har för straffbarhet bara uppställts den förutsättningen att ett yttre samband finns mellan förmånen och mottagarens tjänsteutövning eller m.a.o. att givaren och mottagaren har, har haft eller kan få kontakt med varandra i tjänsten. Så snart detta samband föreligger, presumeras alltså att förmånen påverkar eller kan påverka mottagarens tjänsteutövning. Och det hjälper inte ens om mottagaren kan bevisa att han inte låtit sig påverkas av förmånen.
Mottagarens tjänsteställning saknar i och för sig betydelse. Det normala är visserligen att det ingår i mottagarens tjänsteuppgifter exempelvis att svara för upphandling av sådana produkter som saluförs av givaren eller det företag som han företräder eller att mottagaren har till uppgift att kontrollera givarens arbete i ett entreprenadförhållande eller att attestera hans fakturor. Men det är inte nödvändigt att mottagaren har behörighet att fatta beslut i sak. Det
kan vara tillräckligt att han exempelvis har möjlighet att inverka på den turordning som ärendena på hans arbetsplats behandlas i.
Mottagarens inflytande kan också vara av indirekt natur. Den som förbereder ett ärende eller föredrar det inför beslutsfattaren har ofta ett betydande inflytande på utgången, även om han inte formellt deltar i beslutet (se exempel 7 och 35). En politiker anses vanligen ha ett visst inflytande även utanför det förvaltningsområde som han är direkt ansvarig för.
Det går inte att kringgå bestämmelserna genom att mutan lämnas — inte till den arbetstagare som man vill påverka — utan till hans make, sambo, barn eller annan närstående (se även exempel 17, 21, 29 och 37).
Exempel 9 (samma dom som i exempel 8):
Ett trädgårdsanläggningsföretag lät på begäran av en platschef vid ett byggnadsföretag — vilken hade att svara för bl. a. upphandling av underentreprenader — företa vissa installationer för drygt 10000 kr på en fastighet som tillhörde platschefens barn. Företrädarna för trädgårdsanläggningsföretaget dömdes för bestickning och skattebrott m. m. till fängelse medan platschefen dömdes för mutbrott till 75 dagsböter och förpliktades att till statsverket såsom förverkat värde av det utbyte brottet givit utge 5 000 kr.
Det har t. o. m. förekommit att den familjemedlem, som erhållit förmånen, åtalats för medhjälp till mutbrott därför att han insett att förmånen utgjorde en otillbörlig belöning för den närståendes tjänsteutövning (exempel 21).
Presumtionen att förmånen påverkat mottagarens tjänsteutövning kan i vissa fall brytas om givaren och mottagaren har vissa relationer med varandra även utom tjänsten (exempel 33). En sådan omständighet som ofta åberopas men sällan godtas av domstolarna är personlig vänskap (se dock exempel 15, 16, 19, 29, 30 och 38 samt s. 108 nederst). Tvärtom anses vänskapsförhållande, åtminstone om det är av mera djupgående natur, grundlägga s. k. delikatessjäv som innebär att parterna bör undvika relationer i tjänsten.
En annan omständighet som kan medföra att förmånen inte anses påverka mottagarens tjänsteutövning är att det gäller ersättning för personligt uppdrag — extraknäck — som ligger helt vid sidan av tjänsten.
Exempel 10 (Göta hovrätt, avd. 1, DB 671/1983):
En överläkare vid en plastikkirurgisk klinik drev vid sidan av sin tjänstprivat praktik där han tog emot patienter med estetiska defekter för undersökning. De flesta av dessa privata patienter togs sedan efter beslut av överläkaren, som ensam bestämde om turordning för operationer på kliniken, in på denna och opererades av honom. Medelväntetiden för sådana operationer på kliniken översteg enligt åklagaren 1 000 dagar mot högst 72 dagar för överläkarens privata patienter. Av omkring 300 patienter, som 1977 — 78 blev föremål för s. k. estetisk kirurgi vid kliniken, utgjordes nära hälften av personer som dessförinnan varit överläkarens privatpatienter. Minst 45 av dessa fick före operationen betala överläkaren ersättning på 800—3 000 kr, sammanlagt minst 75 000 kr. Dessa ersättningar utgjorde enligt överläkaren privata konsultationsarvoden.
TR ansåg utrett att överläkaren begärt och mottagit otillbörlig er
sättning av patienterna för operationer som han utfört i tjänsten. Överläkaren dömdes för grovt mutbrott och myndighetsmissbruk tillfängelse sex månader och förpliktades att såsom förverkat värde av mutbrottet utge 75 000 kr (TR:s dom är refererad i min bok s. 49).
HovR fann det inte tillförlitligen styrkt att överläkaren åsidosatt vad som till följd av lag gällt för hans myndighetsutövning (genom att ge privatpatienterna förtur till operation) och ogillade alltså åtalet förmyndighetsmissbruk. Trots att det sålunda inte kunde läggas honom till last att han handlat pliktstridigt till följd av betalningarna, kunde varken detta förhållande eller att mottagandet skett med huvudmannens vetskap föranleda att betalningarna inte bedömdes som otillbörliga. De arvoden som överläkaren betingade sig avsåg nämligen inte endast konsultation och bedömning utan även beslut om operation, vilka bägge sistnämnda åtgärder föll inom ramen för hans tjänsteutövning. Arvodena erlades på överläkarens initiativ under förväntan av förmånligare bemötande. Även om patienterna, som inte var åtalade, saknat avsikt att med betalningen förmå överläkaren till någon pliktstridig handling eftersom de inte insett att de betalat för en operationsom överläkaren utfört i tjänsten, måste denne ha haft klart för sig samtliga de omständigheter som bildat grundval för bedömningen att betalningarna varit otillbörliga. HovR dömde därför överläkaren för (icke grovt) mutbrott till villkorlig dom och 100 dagsböter samt förverkade 30000 kronor av den ersättning som läkaren uppburit (tre ledamöter var skiljaktiga och ville ogilla åtalet även för mutbrott).
Exempel 11 (Helsingborgs TR DB 1213/1986, överklagad):
En kommunal byggnadsinspektör tog 1982 upp banklån på sammanlagt 70 000 kr, för vilka ett i kommunen verksamt byggnadsföretagtecknade borgen såsom för egen skuld. Krediterna löstes 1985 avföretaget sedan dess ägare avlidit. Inspektören invände mot åtal förmutbrott att han vid sidan av tjänsten hade varit teknisk rådgivare åtföretaget och att "kreditförmånen" ingått som ett led i uppgörelsen mellan dem. TR fann att inspektörens uppgift om uppdragsförhållandet inte hade vederlagts utan att utredningen tvärtom gav vid handen att den rådgivande verksamheten varit tämligen omfattande och att hans närmaste chefer känt till förhållandet utan att förbud meddelats för honom att utöva bisysslan. En skälig ersättning för det arbete som han utfört åt företaget kunde enligt TR inte betraktas som en otillbörlig belöning. Åtalet ogillades därför.
Utgången i det senaste målet synes tveksam mot bakgrund av tidigare praxis3 och den omständigheten att det enligt inspektörens befattningsbeskrivning ålåg honom att bl. a. "lämna råd och anvisningar".
När inträder straffansvaret?
Det är straffbart som fullbordat bestickningsbrott redan att utlova eller erbjuda muta även om mutan sedan aldrig överlämnas (se även exempel 28).
Exempel 12 (Enköpings TR DB 102/1986):
En bilförare, som efter blodprovstagning med anledning av misstanke om rattonykterhetsbrott erbjudit de tjänstgörande polismännen 10 000 kr för att undanskaffa blodprovet, dömdes för bestickning och rattonykterhet (1,38 promille) till 110 dagsböter.
Straffmätningen får anses anmärkningsvärt mild. Om erbjudandet inte bedömdes som seriöst borde åtalet för bestickning ha ogillats medan gärningen i motsatt fall framstår som tämligen allvarlig med hänsyn till att erbjudandet riktades till myndighetsutövare och var förbundet med ett uttryckligt villkor om pliktstridigt handlande som motprestation.
Exempel 13 (Svea HovR, avd. 3, DB 131/1986):
En bilförare, som gripits såsom misstänkt för trafikbrott, erbjöd tjänstgörande polisman 5 000 kronor för att riva polisrapporten. Bilföraren vek därvid upp sin plånbok så att en 500-kronorssedel skymtade. Han bestred emellertid ansvar för bestickning, eftersom "det hela var en lösidé som han plötsligt fick för sig" och han inte hade mer än 500—600 kr med sig vid tillfället, varför han inte kunnat betala ens om polismannen varit intresserad av förslaget. TR, som godtog uppgiften att bilföraren inte haft 5 000 kr i sin ägo vid tillfället, ogillade åtalet för bestickningen är objektiva förutsättningar ej funnits att begå gärningen. HovR fann det däremot för bedömningen av ansvarsfrågan vara betydelselöst hurudan bilförarens ekonomiska situation — d.v. s. hans möjlighet att erlägga det erbjudna beloppet — varit vid det aktuella tillfället. Ett erbjudande hade förekommit och detta hade av polismannen uppfattats som allvarligt menat. Bilföraren dömdes därför för bestickning samt rattonykterhet, rattfylleri och två grova olovliga körningar till det av TR utmätta straffet, fängelse två månader. Samma invändning kunna göras mot detta avgörande som mot det närmast föregående.
På samma sätt blir en tjänsteman straffbar redan när han begär en muta, även om hans begäran avvisas. En tjänsteman kan till och med göra sig skyldig till mutbrott om han — som det står i lagtexten — låter åt sig utlova, d. v. s. acceptera ett löfte om en otillbörlig förmån. Det betyder att man klart och otvetydigt måste avböja löftet. Annars gäller det gamla talesättet att "den som tiger, han samtycker".
Den angivna principen har i rättspraxis kommit till uttryck främst vid testamentariska förordnanden till vårdpersonal (hemsamariter, hemvårdare och personal vid pensionärshem och liknande inrättningar). Inom sjukvården och socialvården råder sedan länge en mycket strikt praxis i fråga om att ta emot gåvor och kontanter från vårdtagare (socialstyrelsens Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 175/1965 och Cirkulär med råd och anvisningar i fråga om mottagande av gåvor från patienter inom den allmänna sjukvården; jfr Vänersborgs TR DB 271/1983, där åtalet ogillades under åberopande av vänskapsförhållanden mellan givare och mottagare som var av djupare art och till övervägande del grundat på annat än kontakter i mottagarens tjänst, och Åmåls TR DB 108/1984, där åtalet bifölls). Testamentariska förordnanden berörs emellertid inte alls i dessa anvisningar. Även domstolarna visade till en början stor villrådighet då problemet först aktualiserades.
Exempel 14 (Arvika TR DB 83/1984):
En pensionär hade testamenterat sin kvarlåtenskap till en hemsamarit som tjänstgjort hos honom i ett och ett halvt år. Han berättade för hemsamariten att han "skrivit så nu är det ditt". Sedan han avlidit ett halvår senare, efterlämnande drygt 70 000 kr, hävdade hemsamaritensin rätt enligt testamentet genom att bestrida klandertalan av vissa delägare i dödsboet. Utredningen ansågs av TR inte ge stöd för att hemsamariten varit verksam för att pensionären skulle skriva sitt testamente eller att hon på något sätt sökt påverka honom för att få någon otillbörlig förmån. Pensionärens antydningar om att hans egendom skulle bli hemsamaritens var vaga och omständigheterna sådana att hemsamariten saknat anledning att närmare kommentera antydningarna. Det kunde därför inte sägas att hon i samband med testamentets tillkomst eller senare låtit åt sig utlova någon belöning eller att hon genom att efter pensionärens död tillträda kvarlåtenskapen mottagit någon muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. Åtalet för mutbrott ogillades.
Exempel 15 (Göta HovR, avd 3, DB 519/1984):
En pensionär förklarade för en hemsamarit, som tjänstgjort hos honom i tolv år, att han ville testamentera all sin egendom till hemsamariten. Denna tog på pensionärens enträgna begäran kontakt med en person som brukade upprätta testamenten samt ytterligare ett testamentsvittne, varefter testamentet upprättades i hemsamaritens bostad. Pensionären avled ett halvår senare efterlämnande drygt 90 000 kr. TR ogillade åtal mot hemsamariten för mutbrott med den motiveringen attuttrycket "låta åt sig utlova" syftade på att bestickaren och den bestuckne ömsesidigt överenskommit att en otillbörlig förmån skall utgå men att den omständigheten att hemsamariten på pensionärens begäran hjälpt till med vissa praktiska detaljer i samband med testamentetsupprättande inte kunde anses innebära att de träffat en ömsesidig överenskommelse om att hemsamariten skulle erhålla någon förmån! HovR ansåg däremot att hon medverkat till testamentets tillkomst påsådant sätt att hon fick anses ha inför pensionären godtagit testamentsförordnandet och därigenom låtit åt sig utlova en förmån. Den frikännande domen fastställdes emellertid med hänsyn till det vänskapsförhållande som uppkommit mellan pensionären och hemsamariten som under den 13 år långa tjänstgöringstiden bistått honom med varje handa göromål i stor utsträckning vid sidan av sin tjänst.
Exempel 16 (HovR över Skåne och Blekinge DB 5183/1985):
Ett vårdbiträde i öppen vård (hemsamarit) erhöll åren 1980—1982 av fyra äldre vårdtagare kontantbelopp och lösören, varierande mellan 6 600 och 19 000 kr, i enlighet med deras testamentariska förordnanden. Hon saknade före testatorernas dödsfall kännedom om de testamentariska förordnandena till hennes förmån och ansvarsbedömningen avsåg därför endast det förhållandet att hon mottagit egendomen.Det ansågs visserligen utrett att hemsamariten, som genom sitt arbete nästan dagligen under en lång följd av år besökt testatorerna i deras hem, stått i ett nära vänskapsförhållande till dessa och att hon på olika
sätt varit dem behjälpliga långt utöver vad som ålegat henne i tjänsten. Detta uppvägde emellertid inte att kontakten mellan hemsamariten och testatorerna uppkommit uteslutande till följd av hemsamaritens tjänst som dessutom bestått intill testatorernas död. Legaten fick därföri allt väsentligt betraktas som belöning för hemsamaritens tjänsteutövning. Vid en samlad bedömning ansågs dock omständigheterna —utöver vänskapsförhållandet att ingen av testatorerna haft bröstarvingar, att de efterlämnat en ganska betydande kvarlåtenskap och att legaten till hemsamariten avsatt enbart en mindre del av denna — ha varit sådana att det inte kunde anses oförsvarligt att hemsamaritentagit emot legaten. Åtalet ogillades därför.
Exempel 17 (Eksjö TR DB 307/1985):
En hemsamarit tjänstgjorde hos ett äldre par från hösten 1977 till mannens död i maj 1979 (kvinnan hade i slutet av 1978 intagits på sjukhus för långvård och avled i juli 1981). I januari 1978 medverkade hemsamariten vid tillkomsten av ett inbördes testamente, där hon och hennes barn insattes som universella testamentstagare till halva kvarlåtenskapen och en broder till den gamle mannen till den andra hälften. Hon var inför testamentets tillkomst medveten om vad det skulle komma att innehålla. Hennes medverkan till testamentets upprättande bestod i att be en person att fungera som testamentsvittne, att vara närvarande när testamentet skrevs ut av en bankjurist på ett bankkontor och att tillsammans med testamentsvittnet och den gamle mannen resa till den gamla kvinnan på lasarettet, där testamentet slutligen upprättades. Bouppteckningen efter kvinnan visade en behållning på 113 830 kr., av vilka hemsamariten i oktober 1981 erhöll 58 446 kr. som hon delade med sina barn. TR konstaterade att hemsamariten låtit åtsig och sina tre barn utlova den testamentariska förmånen, att hon efter testators död inte avsagt sig rätten att taga testamente utan mottagit kvarlåtenskapen. Det framhölls också att hon innan hon utsågs till hemsamarit hos det gamla paret endast haft en helt ytlig grannkontakt med detta. Vid påföljdens bestämmande beaktade TR att hemsamaritens handlande vid testamentets tillkomst låg så lång tid tillbaka att påföljd ej kunnat utdömas enbart därför. Vidare togs hänsyn till att några föreskrifter eller anvisningar ej utfärdats som uttryckligen påtalar risken av att godtaga testamentariska förordnanden. Hemsamariten dömdes för mutbrott till 60 dagsböter och förverkande av 58446 kr, alltså även barnens andelar.
Exempel 18 (NJA 1985 s 477):
Ingrid var föreståndare för ett servicehus, där Andersson, född 1890, vårdades från 1975 till sin död i januari 1980. Ingrid var inte tidigare bekant med Andersson och hade ingen annan kontakt med honom än den som föranleddes av hennes tjänst. År 1976 medverkande Ingrid vid tillkomsten av ett testamente enligt vilket hon skulle få all Anderssons kvarlåtenskap. Andersson hade upprepade gånger bett henne om hjälp med att ändra ett gammalt testamente och upprätta ett nytt till hennes förmån. Hon hade då vidtalat dels en läkare som undersökte Andersson dels en person som upprättade testamentet enligt Anderssons
önskan. Ingrid var dock inte närvarande vid testamentets upprättande, och hon läste inte testamentet förrän det offentliggjordes efter Anderssons död. Andersson hade dock berättat för henne att han testamenterat allt till henne. Efter Anderssons död uppdrog Ingrid åt banken att förvalta hans egendom och hon lät inge testamentet för bevakning. Behållningen i boet uppgick till 85 000 kr. Sedan klandertalan mot testamentet ogillats, mottog Ingrid kvarlåtenskapen. Hon dömdes för mutbrott till 30 dagsböter och den egendom som hon erhållit genom testamentet förklarades förverkad. I domskälen anförde HD bl. a.:
För straffansvar är inte nödvändigt att konstatera att en förmån faktiskt haft betydelse för en funktionärs handlande. Även förmåner som utgår först efter anställningens slut omfattas av straffbestämmelsen, och den som mottar sådan kan ibland straffas t. o. m. om någon belöning aldrig varit på tal dessförinnan. Avsikten är alltså att ge ett långtgående skydd för vad man kallat tjänstens integritet. Till de områden där synpunkten om tjänstens integritet får tillmätas särskild vikt hör vårdverksamheten. Visserligen kan det just inom sjukvården och vikt vid omsorgen om äldre vara närliggande att enskilda kommer i vänskapsförhållande till personalen, och det kan särskilt för den som mist sin regelbundna kontakt med släkt och vänner te sig naturligt och rimligt att genom gåvor och andra belöningar visa sin uppskattning aven funktionär som han särskilt fäst sig vid. Att ge något större utrymme härför är emellertid oförenligt med lagstiftningens syfte, frånsett fall där den väsentliga anledningen tydligen är personliga relationer utan något samband med funktionärens tjänst. Det får inte förekomma att den uppfattningen vinner insteg bland äldre eller sjuka personer att de på sådant sätt kan påverka vårdpersonalens tjänsteutövning till sin förmån. Det är också av vikt att några misstankar om detta inte uppkommer hos allmänheten.
Det är tydligt att förekomsten av ett testamente till en arbetstagares förmån i minst lika hög grad som en gåva är ägnad att påverka fullgörandet av tjänsten; möjligheten att testamentet återkallas skulle rentav vara en särskild anledning för en arbetstagare på vårdområdet att hålla sig väl med testator. Om en sådan arbetstagare får vetskap om att någon pensionär eller patient avser att testamentera egendom till arbetstagaren, måste det åligga honom inte bara att underlåta att medverka vid tillkomsten av ett testamente med detta innehåll utan också att klargöra för testator att arbetstagaren på grund av sin tjänst inte kan ta emot något förordnande; över huvud taget bör han avhålla sig från varje handlande som av testator kan uppfattas som ett samtycke till förordnandet. Om arbetstagaren medverkar till testamentet i strid med vad som nu är sagt, saknas det anledning att bedöma hans handlande på annat sätt än om han låtit utlova en gåva åt sig. Redan genom denna medverkan kan alltså ett fullbordat mutbrott föreligga.
Vad åter angår situationen då efter testators död fråga uppkommer om en arbetstagare, som inte haft några särskilda personliga relationer till testator utanför tjänsten, skall ta emot testamenterad egendom, skulle en speciell bedömning av ett testamentariskt förordnande möjligen kunna te sig mera motiverad. En vägran av arbetstagaren att ta emot egendomen medför i allmänhet ett resultat som testator inte
önskat; om han inte träffat särskilda dispositioner för detta fall tillfaller då egendomen ofta just dem han velat hålla utanför kvarlåtenskapen. En arbetstagares skyldighet att avstå från egendomen kan därför komma i konflikt med den allmänna principen i svensk rätt att testators sista vilja skall respekteras också när det framstår som mindre välbetänkt. Med hänsyn till den förut berörda risken att förordnandet ger upphov till misstankar angående arbetstagarens integritet — och detta oavsett om han medverkat till testamentet eller ej — bör det emellertid inte ens i detta läge kunna accepteras att arbetstagaren mottager egendom av mera än obetydligt värde.
Ingrid har trots sin kännedom om Anderssons planer underlättat för honom att få testamentet upprättat genom att ta kontakt med läkaren och mannen som upprättade testamentet, något som i detta läge gått utöver den hjälp hon som föreståndare var skyldig att lämna de i servicehuset boende. Härigenom har hon låtit utlova åt sig den testamentariska förmånen. Eftersom hennes kontakter med Andersson inte kan anses ha haft sin grund i något privat vänskapsförhållande, har hon vidare mottagit förmånen som belöning för sin tjänsteutövning. Oavsett att pliktstridigt handlande inte har gjorts gällande, är det givet att redan den närliggande risken härför kunnat skada allmänhetens och de i servicehuset boende pensionärernas förtroende för verksamheten på gården och tilliten till föreståndarens integritet. Vid sådant förhållande måste belöningen anses ha varit otillbörlig, något som också framhävs genom förmånens stora ekonomiska värde. Ingrid har alltså gjort sig skyldig till mutbrott. Eftersom hon mottagit den testamenterade egendomen, får ansvaret härför anses omfatta hennes handlande vid testamentets tillkomst. Fråga om preskription beträffande detta handlande uppkommer följaktligen inte. Med hänsyn till att Ingrid kommer att avskedas från sin befattning är ett bötesstraff tillräckligt.
Efter denna lika klargörande som långtgående HD-dom har flera liknande mål avgjorts av lägre instanser. Mest överensstämmande är Sjuhäradsbygdens TR DB 44/86 (överklagad) där en ålderdomshemsföreståndare dömdes till 30 dagsböter för att ha mottagit kvarlåtenskap till ett värde av drygt 23 6000 kr — vilken egendom förverkades — enligt testamente av en person som vårdats på hemmet. Föreståndaren, som först i samband med bouppteckningen fått reda på lydelsen av testamentet, hade tagit emot kvarlåtenskapen först efter att ha frågat sin advokat och fått "klartecken" av denne. TR ansåg den omständigheten inte vara av beskaffenhet att frita honom från ansvar men dock böra beaktas vid straffmätningen. I andra avgöranden har betydande kreativitet visats för att undvika vad man tydligen bedömt som stötande konsekvenser av en alltför sträng rättstillämpning.
Exempel 19 (Stockholms TR, avd 12, DB 195/1986):
Emy och Evy var kommunala vårdbiträden i öppen tjänst. Emy deltog i hemtjänsten hos Gerda, född 1902, under åren 1971 — 1975 och Evy 1976—juni 1984. Genom testamente i november 1981 förordnade Gerda att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Emy och Evy. Någon gång
1982 talade Gerda om för Evy att hon låtit göra sitt testamente och att Evy och Emy skulle ärva henne. Evy hade då svarat något om "vad har du ställt till med". På sommaren 1984 blev Gerda akut sjuk och lade sin på sjukhus. Hos kuratorn på sjukhuset uppgav hon Evy som närmast anhörig, den som skulle underrättas i händelse av hennes död. Gerda avled i oktober 1984 och efterlämnade 53 000 kr. Dödsbodelägare var, förutom Emy och Evy, Gerdas äldre bror John som var barnlös. Testamentet förvarades i ett bankfack, som öppnades i närvaro av en banktjänsteman. I enlighet med bankens rutiner togs testamentet om hand av banktjänstemannen och överlämnades till notariatavdelningen för bevakning. Begravningsbyrån fick sedan testamentet från banken i bevakat skick. Testamentet vann laga kraft sommaren 1985. Evy framställde inte krav på några pengar och ingenting betalades ut.
JO gjorde följande bedömning beträffande Emy. Hennes tjänst hos Gerda upphörde redan 1975. Under de därefter följande åren hade Gerda talrika kontakter med Emy, vissa veckor kunde hon ringa varje dag. De relationer som på så vis uppkom bestod ännu vid tiden för Gerdas död. Det var därför inte uteslutet att det testamentariska förordnandet till Emy kunde ha haft sin grund i det vänskapsförhållande som uppstått under de tidvis dagliga telefonsamtalen efter det hennes tjänst som vårdbiträde upphört. Härvid beaktades särskilt att testamentet upprättats först sex år efter det att Emy slutat sin tjänst hos Gerda. Det kunde alltså inte anses styrkt att det testamentariska förordnandet utgjorde en belöning för Emys tjänsteutövning.
Beträffande Evy ansåg JO däremot att det testamentariska förordnandet utgjorde otillbörlig belöning för tjänsteutövningen. Evy åtalades alltså för mutbrott bestående i att hon mottagit otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning (underlåtenhet att avböja när Gerda berättadeom testamentet eller att avsäga sig förordnandet efter Gerdas död?). Åtalet ogillades med följande motivering:
Genom den berättelse Evy lämnat inför rätten och genom kuratorns vittnesmål har en annan bild av förhållandet blivit tydlig. Den ensamma och fysiskt handikappade Gerda har i Evy funnit en vän, som berett henne glädje genom personlig samvaro, telefonsamtal, gemensamma utflykter och spontana besök, som hälsat på henne när hon legat på sjukhus och som hon kunnat lita till i praktiska angelägenheter. De synpunkter på vikten av vårdens integritet, som utvecklats i HD:s dom, skall självfallet beaktas. Avgörande blir dock förhållandena i det enskilda fallet och TR anser att i detta fall den väsentliga anledningen till det testamentariska förordnadet varit den personliga vänskap, som uppstått mellan dem och som befästs genom åren. Förordnandet kan därför inte bedömas som otillbörlig belöning för Evys tjänsteutövning.
Utgången i detta mål kan jämföras med den likartade bedömningen i JO:s beslut den 12 december 1985 (dnr 1884—1985) att inte väcka åtal mot en hemvårdare för mottagande av testamentariskt förordnande under hänvisning till att de relationer mellan testator och testamentstagare, som uppkommit under tid då hemtjänst pågick, fortsatt och fördjupats under tiden därefter och fram till testators död.
Exempel 20 (Svea HovR, avd 5, DB 130/1986; överklagad av JO).
Lena var anställd som kommunalt vårdbiträde i öppen tjänst och deltog i hemtjänsten hos Karl, född 1897, under åren 1978—1982. Hon var inte dessförinnan bekant med honom. Han bodde på sin gård tillsammans med sin syster som mestadels var på långvården. År 1980 önskade Karl att Lena och hennes två barn skulle bosätta sig på gården men hon avvisade bestämt förslaget. Ett par år senare uppstod osämja och Lena bad att fa slippa tjänstgöra hos Karl. I oktober 1982 överfördes han till långvården, där han antydde att han ville att Lena skulle komma på besök och att han önskade få ett testamente upprättat. Genom kurators försorg anlitades en advokat som i november 1982 upprättade ett testamente enligt vilket all hans egendom skulle tillfalla Lena. Hon fick inte veta detta. Hon besökte emellertid Karl på sjukhuset, vilket uppskattades av Karl. I april 1983 fick Karl besök av en man som såg till att testamentet annullerades. På Karls begäran upprättades dock i maj 1983 ett nytt testamente av samma innehåll. Karl avled i juni 1983 och efterlämnade 600000 kr. Advokaten ombesörjde som bouppteckningsman att båda testamentena bevakades. Klandertalan väcktes inte. En av Karls syster anlitad person vände sig emellertid i oktober 1983 till JO som begärde yttrande från socialnämnden som i sitt yttrande i december samma år anförde att ett mottagande av kvarlåtenskapen inte var olämpligt. Socialförvaltningens utredning delgavs inte Lena och ej heller kontaktade JO henne för att efterhöra hennes åsikt eller varna henne för att ta emot egendomen. Lena mottog ett förskott i april 1985 och slutredovisning av kvarlåtenskapen skedde i juli 1985, då hon tillträdde egendomen. Åtal för mutbrott ogillades med följande motivering:
Med hänsyn främst till de särskilt höga krav på tjänstens integritet som enligt rättsfallet NJA 1985 s. 477 anses böra ställas inom vårdverksamheten och till den mottagna egendomens betydande värde måste belöningen objektivt sett bedömas som otillbörlig. Lena har i allt väsentligt erkänt, att hon varit medveten om alla de av åklagaren åberopade förhållanden som utgjort den yttre bakgrunden till testamentets tillkomst eller ingått i händelseförloppet kring egendomens mottagande. Hon har dock även i hovrätten förnekat, att hon förstått att det varit fråga om en otillbörlig belöning.
Att Lena i och för sig haft en betydande känsla för vad hänsynen till tjänstens integritet krävde hade visat sig redan när hon avvisat Karlserbjudande om att hon och barnen skulle få bo på hans gård. Vidare hade hon själv inte medverkat vid testamentets tillkomst eller ens fått vetskap om testamentet förrän långt efter det att hennes tjänst hos Karl upphört; denne hade då också avlidit. Hon torde därför ha insett, att det inte med fog skulle kunna påstås att tjänsteutövningen påverkats avdet till hennes förmån gjorda förordnandet. Till följd av den långa tiden mellan dödsfallet i mitten av år 1983 och hennes beslut år 1985 att ta emot egendomen måste också integritetssynpunkten hos henne ha trätt något i bakgrunden. Eftersom hon kände till den inställning Karls syster hade, visste hon att det inte heller fanns något anspråk på kvarlåtenskapen som konkurrerade med testamentsförordnandet.Lenas instruktion för tjänsten förbjöd henne enbart att av vårdtagare
ta emot gåvor eller kontant ersättning för arbetet, och den innehöll ingenting om testamentariska förordnanden. Av hänsyn till tjänstensintegritet tvekade hon länge om hur hon skulle göra och talade om saken med flera personer. Något uttalande från JO — efter den gjorda anmälningen dit — hade vid den aktuella tiden inte skett, och även möjligheten av ett JO-ingripande måste då för Lena ha tett sig avlägsen. Av större betydelse för henne måste det ha varit, att den advokat som var boutredningsman i dödsboet i positiva ordalag rådde henne att acceptera testamentet. Eventuellt kvarstående tvekan kan antagas ha blivit undanröjd, när hennes egen arbetsgivare — socialnämnden — i skriftligt yttrande förklarat att det ej var olämpligt att hon mottog kvarlåtenskapen. Efter detta ställningstagande från den på orten centrala instans som hade ansvaret för kommunens vårdtjänst och inte minst för att förtroendet för denna upprätthölls och vars beslut hon iövrigt hade att rätta sig efter har Lena enligt hovrättens mening inte haft anledning räkna med att det kunde anses från socialetisk synpunkt förkastligt att ta emot egendomen. Detta har efter det förutnämnda rättsfallet NJA 1985 s. 477 visat sig vara en felbedömning, som dock med beaktande av de särpräglade omständigheterna i detta fall får anses ursäktlig. På grund av det anförda finner hovrätten, att Lenas handlingssätt inte kan tillräknas henne som uppsåtligt brott.
Exempel 21 (Ronneby TR DB 147/1986, överklagad):
Gunnel och Gun var föreståndarinna respektive biträdande föreståndarinna vid ett kommunalt servicehus, där systrarna Elin, född 1903, och Frida, född 1905 och död i mars 1985, bodde fram till februari 1985. I februari 1984 upprättade Guns man i deras hem testamenten åt Elin och Frida. Närvarande var, förutom testatorerna, Gun samt Gunnel och hennes man. Både Elin och Frida testamenterade hälften av sin kvarlåtenskap till Gunnels och Guns barn (i övrigt skulle 1/4 gå till stadsmissionen och 1/4 till patienter vid servicehuset). I juli 1984 överlät Elin en aktiepost till Guns man och Frida en likadan aktiepost till Gunnels man. Överlåtelserna skedde till betydande underpris: nettovinsten för mottagarna var enligt då gällande börsvärde 64 800 kr. per aktiepost. Inga släkt- eller vänskapsband förelåg mellan de bägge systrarna samt Gunnels och Guns familjer.
Gunnel och Gun, som lades till last att de underlåtit att vidta någon som helst åtgärd i anledning av att deras barn upptagits som testamentstagare och därigenom ingivit testatorerna uppfattningen att deras utfästelser accepterats, dömdes för mutbrott till 50 respektive 40 dagsböter, varvid beaktades att de sannolikt skulle mista sina tjänster. TR fann, med hänvisning till 23:7 BrB, att deras agerande inte var mindre straffvärt därför att de genom sitt handlingsätt berett icke sig själva utan sina barn vinning.
Männen dömdes för medhjälp till mutbrott till 75 respektive 45 dagsböter. Den ene hade återlämnat de inköpta aktierna och slapp därför förverkande men för den andre förverkades nettovinsten 64800 kr.
Gunnels och Guns barn åtalades för att de med insikt om att testamentslotterna utgjorde en otillbörlig belöning för deras mödrars ar-
betsutövning mottagit testamentslotterna efter Frida, 46000 kr. per person. Mottagande av arvs- eller testamentslott sker emellertid först genom arvskifte och något arvskifte hade ännu vid huvudförhandligen ej ägt rum. Inget av barnen hade heller deltagit i förvaltningen av dödsboet eller förfogat över sin andel på något sätt (det framgår inte av domen vem som bevakat testamentet men förmodligen var det banken). De hade å andra sidan ej heller avstått från sina andelar i boet. Barnen frikändes, eftersom den tid av omkring en månad som de haft på sig att reagera varit för kort för att man skulle kunna säga att de genom försummat avstående visat att de önskade mottaga andelarna i kvarlåtenskapen. Dessa andelar förverkades dock enligt 36:1 och 5 BrB.
Mot bakgrund av dessa rättsfall synes det vara anmärkningsvärt att socialstyrelsen ännu inte kompletterat sina cirkulär för sjuk- och socialvårdspersonal med anvisningar i fråga om mottagande av testamentariska förordnanden. Det förefaller också vara angeläget att vårdtagare upplyses om att de genom att testamentera sin kvarlåtenskap till vårdpersonal riskerar att egendomen förverkas till statsverket och inte ens kommer allmänna arvsfonden till godo.
Anvisningar av detta slag måste dock utformas med stor varsamhet så att de i exempel 15, 16 och 19 redovisade avgörandena inte tolkas på det sättet att vårdpersonal, som av förväntan om att bli hågkommen i vårdtagarens testamente ger extra god service och bistånd även vid sidan av tjänsten, går fri från ansvar och att endast den som inte låter sig påverkas av det testamentariska förordnandet riskerar fällande dom. Ty i så fall har man uppnått just de konsekvenser som man ville undvika med uppställandet av mutansvaret.
Förmånens beskaffenhet och värde
Lagtexten innehåller inte någon annan definition på muta än "otillbörlig belöning". Snart sagt vilken förmån som helst kan alltså utgöra muta om den är något sånär attraktiv antingen rent objektivt eller för just den speciella mottagaren (affektionsvärde). Normalt är det fråga om ett värde som går att uppskatta i pengar men så behöver inte nödvändigtvis vara fallet.
Förmånen kan tex bestå i att en arbetstagare, som direkt eller indirekt har möjlighet att påverka sin huvudmans upphandling, av en kontorsmöbelleverantör får en särskilt påkostad möbel till sitt tjänsterum, vilken möbel debiteras huvudmannen med samma belopp som denne betalar för en standardmöbel.
En ganska vanlig invändning i mutmål är att den mottagna förmånen inte var någon gåva utan att meningen var att mottagaren senare skulle betala för varan och vid tiden för åtals väckande kanske också hunnit göra det. Invändningen kan ibland vara svår att motbevisa. Men man skall då inte glömma att även en försträckning kan värderas i pengar och vara otillbörlig.
Exempel 22 (HovR för Nedre Norrland, avd. 1, DB 93/1984):
En kommunal byggnadsinspektör bad ett byggnadsföretag, som var engagerat i kommunala projekt där inspektören var kontrollant, att utföra vissa arbeten på sin privata bostadsfastighet. Arbetena utfördes under hösten 1979 fram till april 1980 för en kostnad på 315 000 kr, som inspektören avkrävdes betalning för först i december 1981 sedan saken
påtalats av kommunens revisorer. HovR uppskattade värdet av kreditförmånen till minst 14000 kr och dömde inspektören för mutbrott till 70 dagsböter och förverkande av 10 000 kr. Byggnadsföretagets företrädare dömdes för bestickning till 50 dagsböter.
Exempel 23 (Helsingborgs TR DB 660/1985):
En kommunal fastighetsdirektör dömdes för mutbrott till 20 dagsböter därför att han av företrädaren för ett byggnadsföretag, vars ärenden han handlade i tjänsten, erhållit borgensförbindelse för en skuld på 120 000 kr. Givaren åtalades inte därför att han hunnit avlida.
Exempel 24 (samma dom i exempel 4):
En finanschef i ett företag dömdes för mutbrott därför att han av VD för ett finansbolag, som han hade att göra med i tjänsten, tagit emot lån på sammanlagt cirka 500 000 kr utan säkerhet. VD dömdes för bestickning. Domen motiverades med att VD — även om lånevillkoren inte varit överdrivet förmånliga och utevaron av kreditprövning i och för sig kunde motiveras av att det rört sig om en person i finanschefensställning — hade agerat så att finanschefen i tilltagande omfattning kommit i beroendeställning genom att lånen beviljades och förlängdes successivt.
Exempel 25: (samma dom som i exempel 11):
En kommunal byggnadsinspektör överenskom med företrädare för ett byggnadsföretag, vars ärenden inspektören varit "inkopplad på", att företaget skulle betala fakturan för varor på 27 500 kr som inspektören tidigare köpt för eget bruk hos en leverantör. Företaget, som även erlade 3 000 kr i dröjsmålsränta på fakturan, erhöll senare en avbetalning på 15 000 kr av inspektören och lagsökte honom slutligen påresterande belopp. Åtal för bestickning och mutbrott bifölls.
En förmån är sällan otillbörlig i sig själv, utan det beror på de yttre omständigheterna om så är fallet. Bortsett från mycket värdefulla förmåner, å ena sidan, och sådana av obetydligt värde, å den andra, kan man därför inte sätta etiketten "muta" på vissa förmåner och etiketten "icke-muta" på andra.
I förarbetena sägs att en av de omständigheter som kan vara av betydelse när man bedömer om en förmån är otillbörlig är förmånens värde (prop. 1975/76: 176 s. 36). Framhållas bör att det är värdet för mottagaren som avses, alltså i regel detaljhandelspriset i öppna marknaden och inte det pris som givaren betalat t. ex. vid inköp av ett stort antal exemplar av samma vara. Det kan rentav hända att förmånen inte kostar givaren någonting alls.
Exempel 26 (HovR för Nedre Norrland, avd. 1, DB 64/1984):
VD för ett schaktentreprenadföretag utnyttjade sin företagsrabatt hos ett annat företag till att låta en kommunal arbetsledare köpa sig encykel minst 300 kr. billigare än butikspriset. VD dömdes för bestickning och arbetsledaren för mutbrott.
Exempel 27 (Västerås TR DB 175/1984):
En tjänsteman på kommunens fastighetskontor, vilken fungerade som
kommunens ombud vid olika byggprojekt, tog kontakt med företrädare för olika företag, som utförde arbeten åt kommunen och som han hade kontakt med i tjänsten, för att anskaffa material och inventarier till uppförandet av ett privat fritidshus. Genom ett elföretag, som inte handlade med varor i detalj, fick han från leverantören elradiatorer levererade till elföretagets inköpspris, vilket var 585 kr. eller 20 % under riktpriset. Från ett byggnadsföretag erhöll han köksutrustningför en kostnad som låg 746 kr. under företagets eget inköpspris och 1 600 kr (cirka 35%) under marknadspriset. I det senare fallet invändes från företagets sida att en felsummering ägt rum och att avsikten varit att tjänstemannen skulle få köpa varorna till inköpspris (knappt 20 % under marknadspriset) jämte smärre påslag. Invändningen godtogs av TR.
Tjänstemannen bestred ansvar på den grund att hans handlande enbart inneburit ett utnyttjande av hans kunnande om prissättningen inom byggnadsbranschen i allmänhet. De priser han betalat hade varken i nämnvärd mån avvikit från vad han kunnat erhålla hos andra leverantörer eller utgjort en för honom exklusiv prisnedsättning.
TR fann att de priser som tjänstemannen fatt varit lägre än de som gemene man kunnat köpa varorna för. Inom branschen förekom emellertid ett utbrett system med rabatter och det var högst varierande vilka som kunde komma i åtnjutande av dessa. I vad mån rabatterkunde erhållas mera allmänt av personer med fackkunskap, av olika intressegrupper eller av personer med skilda slag av förbindelser med företagen var därför enligt TR svårt att fa en säker uppfattning om. Tjänstemannen hade onekligen haft förbindelser i sin tjänst med de företag som sålt de rabatterade varorna. Men med hänsyn till det anförda ansåg sig inte TR kunna faststlå att det var dessa tjänsteförbindelser som gav honom rabatterna. Även om det hade varit lämpligt att han med sin tjänsteställning visat återhållsamhet i utnyttjandet av rabattmöjligheter hos företag som han hade kontakt med i sin tjänst, kunde det därför inte anses visat att de rabatter som lämnats resp.mottagits i de aktuella fallen varit otillbörliga. Åtalen för bestickning och mutbrott i dessa fall ogillades därför.
Det senaste avgörandet synes mig mycket tveksamt. Att tjänstemannen fick tillgodogöra sig säljarens inköpspris kan knappast förklaras av något annat än hans tjänsteförbindelser med företaget. Hade han den marknadskännedom som han själv uppgav borde han för övrigt ha insett att han fick köksutrustningen för långt under leverantörens eget inköpspris.
När det gäller att avgöra om en förmån som åtnjutits under flera år på grund av sitt värde skall anses otillbörlig synes man i praxis ibland bedöma varje år för sig (jfr NJA 1981 s. 477).
Exempel 28 (Stenungsunds TR DB 150/1984):
VD för ett bolag, som utförde schaktningsentreprenadarbeten åt kommunen, utlovade och erbjöd 1979—1982 ett tjugotal kommunala arbetstagare (främst arbetsledare och förmän) bl. a. kostnadsfri och obegränsad tankning av privatbilar ur bolagets dieseltankar. VD åtalades och dömdes för bestickning av samtliga arbetstagare och för bokfö-
ringsbrott till fängelse två månader. Tio av arbetstagarna accepterade erbjudandet och åtalades för mutbrott.
Två arbetstagare hade tagit ut 200 liter diesel à 2 kr/liter under fyra respektive två år — alltså för 100 respektive 200 kr per år — vilket TR ansåg vara av så ringa värde att förmånen inte kunde bedömas som otillbörlig.
En arbetstagare hade tagit ut 250 liter diesel under sex månader, vilket enligt TR visserligen inte var betydande men ändå fick anses vara av sådant värde att förmånen borde bedömas som otillbörlig. Han dömdes för mutbrott till 15 dagsböter och värdet av förmånen förverkades.
Värdet av de förmåner, som övriga arbetstagare utnyttjade, varierade mellan 1 000 och 9 400 kr per år och påföljderna blev 40 respektive 75 dagsböter jämte förverkande av förmånens värde.
Det synes kunna ifrågasättas om inte redan accepterandet av en sådan förmån som obegränsad tankning under obegränsad eller åtminstone längre tid bör anses otillbörlig, oavsett om och i vilken utsträckning förmånen verkligen utnyttjas.4 Detta far i stället påverka straffmätningen.
Det framhålls vidare i förarbetena (a s) att en förmån, som ingår som ett naturligt och nyttigt led i mottagarens tjänsteutövning, normalt är tillbörlig och därmed tillåtlig.
Det vanligaste exemplet på en sådan förmån är en måltid vid inledande av affärsförhandlingar, under förhandlingar eller som avslutning på dem.
Sådana måltider är avdragsgilla i givarens deklaration såsom representation inom vissa gränser och enligt förarbetena kan riksskatteverkets anvisningar i detta hänseende ge viss ledning även för fastställande av gränserna för representation som är tillbörlig ur mutsynpunkt. Under 1986 medgavs 165 kr. per person för lunch och 275 kr. per person för middag eller supé (exkl.moms). Fr. o. m. 1987 har avdraget för middag eller supé begränsats tillsamma belopp som för lunch, alltså 165 kr. Det här behöver enligt min mening inte nödvändigtvis betyda att man också måste göra en motsvarande begränsning från mutsynpunkt. Så länge man håller sig omkring de gamla beloppen synes i varje fall värdet inte ensamt göra förmånen otillbörlig. Däremot bör inte middagen avslutas med teater- eller nattklubbsbesök på arrangörens bekostnad.
Enligt riksskatteverkets anvisningar medges inte avdrag för kostnad som hänför sig till andra personer än dem som har en mera direkt anknytning tillförhandlingarna. Om även anhöriga eller vänner till de av förhandlingarna berörda personerna inbjudits, är således kostnaden för dessa utomstående inte avdragsgill.
Dessa riktlinjer synes dock åsidosättas i stor utsträckning och nästan systematiskt inom vissa branscher. Det finns anledning att i detta sammanhang erinra om uttalandet i förarbetena (a. a.s. 37) att den omständigheten att enförmån av mera betydande värde omfattas av s. k. allmän sedvänja eller en på
visst samhällsområde accepterad kutym inte utan vidare gör förmånen tillbörlig. Upprepade måltider utan samband med förhandlingar och till kostnader avsevärt överstigande avdragsgilla belopp förefaller sålunda vara att bedöma som förmån av mera betydande värde.
Exempel 29 (samma dom som i exempel 27):
Tjänstemän på kommunens fastighetskontor bjöds av konsulter, som utförde uppdrag åt kommunen, på
a) både lunch och middag samma dag à 198 resp. 177 kr./pers. (när avdragsgilla beloppet var 100 resp. 160 kr./pers.)
b) middag à 250 kr./pers. (när avdragsgilla beloppet var 160 kr./pers.) i samband med årligen återkommande förhandlingar angående de debiteringsgrunder som givarna skulle tillämpa gentemot kommunen
c) julmiddag med makar à 362 kr./pers. (när avdragsgilla beloppet förmiddag var 160 kr./pers.).
Beträffande mer än en måltid samma dag fann TR visserligen att det kunde ifrågasättas om en sådan utvidgad gästfrihet varit påkallad men att den ändå fick anses godtagbar.
Måltiderna under b) förekom i samband med förhandlingar om angelägenheter där ett klart motpartsförhållande förelåg. Det kunde enligt TR inte anses godtagbart att inbjudan till restaurangbesök ingick som återkommande inslag i sådana förhandlingar. Även om förmånerna var otillbörliga, borde de emellertid inte anses ansvarsgrundande, eftersom de kunde hänföras till det utrymme, där missbedömningar från de agerandes sida kunde vara förklarliga mot bakgrund av kutymen inom branschen och av att något pliktstridigt handlande fråntjänstemännen ej var ifråga.
Julmiddagarna fick enligt TR ses i belysning av det ovanligt ingående samarbetet mellan deltagande konsulter och tjänstemän och den härigenom uppkomna nära bekantskapen, i vilken även deras fruar blivit delaktiga. Att beakta var även att julmåltider av detta slagkommit att bli en vanlig form av utövande av gästfrihet inom näringslivet. De godtogs alltså trots att även tjänstemännens fruar inkluderats i gästfriheten.
Exempel 30 (Stockholms TR, avd. 17, DB 10/1985, överklagad i annan del av målet):
Ett byggnadsföretag, som utförde entreprenadarbeten åt kommunen, bjöd kommunalanställda kontrollanter på
a) middagar (s.k. femkamper) utan samband med förhandlingar à 274—331 kr./pers. (när avdragsgilla beloppet var 175 kr./pers.)
b) kräftkalas à 454 kr./pers. (när avdragsgilla beloppet var 175 kr./pers.).
TR ansåg inte måltiderna vara otillbörliga och anförde som motivering att det genom kontakten i tjänsten mellan entreprenörens folk och de kommunala befattningshavarna hade framväxt bekantskap som vidareutvecklats till gemenskap, kanske kamratskap. Beträffande syftet med och effekten av givandet respektive mottagandet av förmånerna hade inget förekommit som gav anledning till den bedömningen att
gentjänster eller favoriserande åsyftats eller att allmänhetens förtroende för tillförlitligheten i tjänsteutövningen skulle ha rubbats.
Motiveringarna för de bägge senaste avgörandena synes mig föga övertygande. Det bör emellertid också nämnas att det i båda domarna uttryckligen framhölls att vägledande information saknades från kommunens sida till de anställda. I Stockholms TR:s dom anfördes sålunda:
Det är i första hand en angelägenhet för vederbörande arbetsgivare att till efterrättelse för anställda inte bara sätta den gräns när det gäller mottagande av förmåner, bortom vilken gräns tjänstens korrekta fullgörande kan äventyras, utan även tillse att denna gräns blir känd och hållen i åtanke. I samma mån som arbetsgivare brister härutinnan blirdet naturligtvis i motsvarande mån tveksamt om man kan lägga vederbörande befattningshavare till last att han med vett och vilja överskridit straffbarhetsgränsen. — Vid tillkomsten av nu aktuella straffbestämmelser uttalade emellertid vederbörande riksdagsutskott att det vore en uppgift för "domstolarna i lagtillämpningen" att dra gränsen mellan godtagbara och tillbörliga förmåner. Det förefaller dock tveksamt om dylikt tillvägagångssätt motsvarar rimliga anspråk på förutsebarhet och rättssäkerhet i straffrättskipningen. Ett avgörande i brottmål bör nämligen gå ut på att konstatera huruvida en straffbarhetsgräns överskridits och — inte minst — om gärningsmannen insåg detta före avgörandet i brottmålet.
Med anledning av utgången i dessa senast redovisade mål har vissa informationsåtgärder vidtagits från kommunalt håll. Bl. a. har ett par skrifter utgivits av Stockholms Stad och spritts till andra kommuner. Det är dels en kortfattad upplysningsbroschyr "VARNING FARA" (1985) som är avsedd för kommunalanställda i allmänhet, dels ett något utförligare informationshäfte "OM MUTA" (POF:s skriftserie nr. 10, 1986) som riktar sig till personal i förmans och chefsställning. Vidare har Institutet mot Mutor — som är ett av Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund inrättat fristående organ för information och rådgivning — publicerat en kortfattad skrift "FARLIGA FÖRMÅNER" (1986) som närmast vänder sig till personer som är anställda i näringslivet och som i egenskap av givare eller mottagare kan ställas inför frågan om en förmån är godtagbar eller otillbörlig. Syftet med dessa skrifter, som spridits i massupplagor, är att ingen inom vare sig den offentliga eller den privata sektorn skall riskera att utsättas för lagföring på grund av okunnighet eller aningslöshet.
Studieresor, kurser och konferenser
Sådana förmåner har med åren blivit allt populärare och bekostas ofta av företag som har affärer med den myndighet eller det företag där deltagarna är anställda. Tillbörligheten av sådana arrangemang är ej sällan tveksam.
HD har i ett vägledande avgörande (NJA 1981 s. 1 174) uttalat att sådana arrangemang för att kunna godtas måste hållas inom vissa, tämligen snäva, gränser varmed avses t. ex. att syftet med resan är seriöst, att deltagarna utvalts så att resan framstår som ett naturligt och nyttigt led i utövningen av deras befattningar, att resan inte tar längre tid än som skäligen erfordras och
inte i onödan bereder tillfällen till fritid eller förströelser och att återhållsamhet iakttas beträffande standarden på måltider.
Det krav som skattemyndigheterna brukar uppställa för att resan skall vara avdragsgill för arrangören — att minst sex timmar per dag eller 30 timmar under en femdagarsperiod avsätts till arbete eller studier5 — synes utgöra en lämplig riktlinje även vid avgränsningen av det korruptionsfria området. Om resan förläggs till utlandet skall det vara motiverat av sakliga skäl, t. ex. att totalkostnaden blir lägre än motsvarande arrangemang i Sverige eller att något likvärdigt studieobjekt inte finns på närmare håll. Maskerade semester eller rekreationsresor är givetvis otillbörliga. Så anses i regel också vara fallet när familjemedlemmar få medfölja utan kostnad.
Exempel 31 (samma dom som i exempel 27):
Tjänstemän på kommunens fastighetskontor bjöds i vissa fall av ett byggnadsföretag och i andra fall av konsulter, vilka alla utförde arbeten åt kommunen, på
a) årligen återkommande två dagars studieresor till Stockholm enligt följande program: resa Västerås —Stockholm första dagens eftermiddag, middag på restaurang och nattklubbsbesök, andra dagens förmiddag studiebesök på byggarbetsplats, på eftermiddagen besök på båtmässan i Älvsjö, middag på restaurang och på kvällen återresa till Västerås.
b) en tredagars studieresa till Göteborg enligt följande program: resa Västerås —Göteborg första dagens förmiddag, två VM-matcher i ishockey på förmiddagen och middag på kvällen, andra dagens förmiddag besök på sophanteringsanläggning i Strömstad, lunch, ishockeymatch på eftermiddagen och middag på kvällen samt återresa till Västerås tredje dagens morgon.
c) tredagars konferensresor med båt från Stockholm till Helsingfors inklusive två frukostar och två middagar à totalt 855 kr./pers. (år 1979) — 1 317 kr./pers. (år 1981), av vilka belopp tjänstemännen själva med sina kommunala traktamenten betalade 275 respektive 628 kr./pers.
Beträffande Stockholmsresorna ansåg TR att de hade varit seriösa och till nytta för tjänstemännens arbete men att en dag hade räckt till även för diskussioner kring studiebesöket och om allmänna spörsmål. Med hänsyn därtill och i betraktande av resornas regelbundna knytning till båtmässan fann TR att tonvikten på nöje och förströelse blivit större än vad som var godtagbart, varför åtalen för bestickning respektive mutbrott bifölls. Göteborgsresan bedömdes av TR på motsvarande sätt. Däremot betraktades resorna till Helsingfors som seriösa arbetsresor utan syfte att bereda de deltagande tjänstemännen nöje eller rekreation. Omständigheterna vid resorna kunde enligt TR inte anses vara sådana att de ur otillbörlighetssynpunkt var att betrakta annorlunda än om motsvarande konferens hållits t. ex. på hotell i Stockholm. TR beaktade också att tjänstemännen bidragit till kostnaderna med sina traktamenten. Åtalen ogillades alltså på denna punkt.
Exempel 32 (samma dom som i exempel 30):
Ett byggnadsföretag hade som tradition att regelbundet bjuda kommunaltjänstemän (kontrollanter, inspektörer, besiktningsmän och föredragande i upphandlingsärenden) på båtresa till Helsingfors för en kostnad som högst uppgick till 1 700 kr./person i 1980—1983 års penningvärde. Resorna var enligt vissa deltagare huvudsakligen att anse som nöjesresor även om studiemoment ibland förekom och deltagandet i resorna främjade samarbetet genom att gott förhållande mellan berörda parter "förkortade beslutsvägen". Några av de inbjudna förklarade att företagets generositet i detta hänseende gick utöver vad som var vanligt i branschen. En arbetschef och en platschef på byggföretaget dömdes för bestickning och kommunaltjänstemännen dömdes för mutbrott.
Exempel 33 (regionåklagarmyndighetens i Göteborg beslut den 13 mars 1986 i ärende R 136-85):
Ett allmännyttigt byggnads- och fastighetsföretag bjöd 1985 sju personer med kommunala förtroendeuppdrag — bland dem byggnadsnämndens ordförande — på en resa till Helsingfors. Deltagarna flög till Helsingfors en fredag förmiddag samt tillbringade fredagseftermiddagen med "shopping" och lördagsförmiddagen med sightseeing medan eftermiddagen var fri. Söndagsförmiddagen ägnades åt studiebesök i ett bostadsområde från 60-talet med annorlunda arkitektur, varefter återfärden skedde på söndag eftermiddag. Flygresa och hotellrum kostade 2 435 kr./pers. vartill kom utgifter för restaurangbesök och bussrundtur. Sedan resan kommenterats i pressen inleddes förundersökning som dock nedlades med den motiveringen att företagets regionchef meddelat att syftet med resan från företagets sida var att med företrädare för arbetarekommunen diskutera gemensamma ekonomiska angelägenheter med anledning av arbetarekommunens delägarskap i den lokala folkparken, som hade en låneskuld till företaget.
Beslutet synes mig mycket tveksamt med hänsyn till att det uppgivna syftet med resan inte framstår som seriöst mot bakgrund av resans uppläggning. Fallet kan enligt min mening jämställas med de tidigare berörda vänskapssituationerna (före exempel 10). Med hänsyn till den integritetskänsliga ställning som byggnadsnämndens ordförande intar bör han inte delta i en resa av huvudsakligen nöjeskaraktär som bekostas av ett i kommunen verksamt byggnads- och fastighetsföretag, även om han också har andra relationer till företaget. Som jämförelse redovisas följande fall, som visserligen inte varit föremål för rättslig prövning men som enligt min mening får anses ligga helt i linje med de av HD uppställda kriterierna på tillbörlighet.
Exempel 34:
Nynäshamns Processindustricentrum (NPC) hade ansökt att i Nynäshamn få anlägga ett s. k. energikombinat för produktion av hetvatten och ammoniak m. m. Eftersom meningarna i Nynäshamn var delade i frågan om lokaliseringen borde medges med hänsyn till konsekvenserna i miljö- och sysselsättningshänseende, ansåg NPC det vara angeläget att beslutsfattarna fick bästa möjliga underlag för sitt ställningstagande. Närmaste anläggning av liknande slag fanns i industristaden
Ube i södra Japan. NPC inbjöd därför en representant för varje i kommunfullmäktige representerat parti plus chefen för miljö- och hälsoskyddsförvaltningen — sammanlagt sju personer — att delta i en av företaget bekostad resa till Japan i november 1985. Programmet var upplagt så att deltagarna tillbringade två hela dagar — utnyttjade för studiebesök vid bl. a. anläggningar för kolförgasning och ammoniakframställning samt diskussioner med lokala miljövårdande myndigheter — och tre nätter i Ube men inte övernattade i Tokyo. Resan tog sammanlagt fem dygn.
Exempel 35 (Falu TR DB 119/1985):
En byrådirektör vid ett statligt verk, vilken fungerade som rådgivare inom verket vid dess kontakter med olika konsultföretag, bjöds 1981 av VD för ett sådant företag på en resa till Island för att studera bl. a.pumpstationer och konstgjorda infiltrationsanläggningar.
TR ifrågasatte inte att resan hade varit till nytta för byrådirektören i hans tjänst. Resan hade inte heller haft någon ren rekreations- eller nöjesprägel och någon anmärkning kunde inte riktas mot att den förlagts till utlandet. TR ansåg emellertid att kostnaden för resan, 5 600 kr., översteg vad som kunde vara godtagbart, särskilt som förmånen tillhandahållits en statstjänsteman. Byrådirektören dömdes därför för mutbrott och konsultföretagets VD för bestickning. Dessutom förverkades resans värde.
Bedömningen framstår som ganska sträng, särskilt i jämförelse med följande fall och även om man tar hänsyn till att mottagaren var anställd inom den privata sektorn.
Exempel 36 (Sollentuna TR DB 516/1985):
En inköpschef hos ett större bilföretag bjöds åren 1981 — 1984 av ett leverantörsföretag på dels en resa till Japan med mellanlandningar och besök i Holland, Indien, Hongkong och Manilla för en sammanlagd kostnad på 30000 kr. dels tre resor till USA à 15 000 kr. per styck. TR ansåg att resorna — med hänsyn till den "relativt detaljerade redogörelse" som givits för vad som förekommit under dem — hade varit av affärsmässig karaktär, trots att de företagits under inköpschefens semester och i strid med bilföretagets regler om tjänsteresor. Åtal för bestickning respektive mutbrott ogillades därför.
Utgången är enligt min mening tveksam och kontrasterar starkt mot ett annat rättsfall från den privata sektorn.
Exempel 37 (Umeå TR DB 35/1984)
VD i ett entreprenadföretag, som sålde bl. a. ventilationsutrustning, bjöd 1981 en inköpare hos ett privat byggnadsföretag och dennes hustru på en Stockholmsresa med hotellrum, måltider och teaterbesökför minst 4 700 kr.
TR ansåg att det var en studieresa som utgjorde ett naturligt och nyttigt led i tjänsten. Men eftersom det inte förelegat någon rimlig anledning från studiebesökssynpunkt att låta hustrun följa med utan
kostnad bedömdes kostnaden för henne som en otillbörlig förmån. När inköparen kom till Stockholm blev han informerad om att studiebesöket inte kunde genomföras. Att han då inte återvände snarast möjligt till Umeå utan fortsatte att låta sig bjudas på logi, mat och nöjen gjorde emellertid denna del även av hans resa otillbörlig.
Inköparen dömdes för mutbrott till 30 dagsböter och förverkande av 3 000 kr, medan VD dömdes för bestickning till 40 dagsböter.
En annan typ av gästfrihet är kostnadsfritt nyttjande av fritidshus.
Exempel 38 (samma dom som i exempel 27):
En tjänteman på kommunens fastighetskontor hade bett VD för ett arkitektbolag, som utförde uppdrag åt kommunen, att få begagna bolagets fjällstuga för sig och sin familj under en vintervecka. Tjänstemannen erbjöds då att 1979—1981 kostnadsfritt använda stugan veckan före påsk varje år. Erbjudandet utnyttjades minst två gånger och värdet av förmånen kunde uppskattas till minst 600 kr vid varje tillfälle. VD och tjänstemannen hade under en lång följd av år haft att göra med varandra i tjänsten och därigenom blivit nära bekanta med varandra men bekantskapsförhållandet hade inte utvecklats till privat umgänge mellan dem eller deras familjer.
TR ansåg att en sådan förmån generellt sett var att bedöma som otillbörlig. Kostnaderna för uppvärmning, belysning etc uppgick emellertid endast till 110—125 kr i veckan. För VD, som alltid nyttjade stugan för egen del under påskveckan var det också skönt att stugan var uppvärmd och i ordning när han kom dit. Enligt TR hade det alltså varit mera VD:s kostnader för upplåtelsen av stugan än värdet för tjänstemannen av nyttjandet som stått i förgrunden för dem. Med beaktande även av det långvariga och nära bekantskapsförhållandesom rått mellan dem kunde det enligt TR förmodas att de förhållanden som föranledde att förmånen skulle bedömas som otillbörlig inte stått klara för dem, varför åtalen för bestickning och mutbrott ogillades
Utgången framstår som anmärkningsvärd, eftersom initiativet togs av tjänstemannen och värdet av en förmån, såsom förut framhållits, alltid skall bedömas från mottagarens och inte givarens synpunkt. Något familjeumgänge förelåg inte och någon reciprocitet i fråga om gästfrihet åberopades inte. Att parterna inte skulle ha insett de förhållanden som gjorde förmånen otillbörlig förefaller därför inte osannolikt.
50-årsgåvor
Ett annat avgörande, som synes tveksamt och svårförenligt med tidigare praxis (RfH 13:81), är följande.
Exempel 39 (samma dom som i exempel 26):
Ett kommunalråd — tillika vice ordförande i kommunstyrelsen samt ordförande i byggnadskommittén och i tekniska utskottet (som bl. a.upphandlar alla tekniska tjänster till kommunen) — uppvaktades på sin 50-årsdag i februari 1982 av VD och styrelseordföranden i ett bolag, som sedan 1979 haft avtal med kommunen om rätten till kommunens
maskinbeställningar, med en tenntavla, värd 700 kr. På tavlans baksida var fasttejpat en 1 000-kronorssedel och en maskinskriven skrift från bolaget med lydelsen: "NN 50 år 4/2 1982. Vi gratulerar". Därefterföljde 27 namn, också i maskinskrift. Samtliga dessa personer var aktieägare i bolaget, inhyrda maskinägare eller maskinförare hos bolaget. Alla tillhörde sålunda bolaget och ingen av dem hade tillfrågats om de ville vara med om presenten. Av bolagets bokföring framgick att beloppet bokförts på sedvanligt sätt.
TR fann utrett att gåvan var avsedd som en uppvaktning från bolagets sida och att det inte förelåg sådant vänskapsförhållande mellan jubilaren och de på kortet namngivna personerna att han hade anledning att räkna med privat uppvaktning från deras sida. Det måste därför enligt TR hållas för visst att även kommunalrådet uppfattat gåvan som en uppvaktning från bolaget. TR framhöll vidare att han genom sin ställning tillhörde den grupp av personer som är allra mest känslig från korruptionssynpunkt och att situationen i detta fall var särskilt känslig genom att bolagets avtal med kommunen löpte ut fem månader efter 50-årsdagen. Även om gåvor i samband med uppvaktning på högtidsdagar sker med ett visst mått av öppenhet hindrar det inte att även sådana gåvor kan vara att anse som otillbörliga, ansåg TR och biföll åtalen för bestickning och mutbrott samt förverkade tavlan och de 1 000 kronorna.
HovR ogillade däremot åtalen och förverkandeyrkandet. Det var sålunda inte utrett att syftet med gåvan var att påverka kommunalrådet till att ta ovidkommande hänsyn i samband med ett framtida maskinbeställningsavtal för kommunens räkning. Vidare saknades anledning att inte sätta tilltro till de tilltalades uppgifter att kommunalrådet kommit i kontakt med flera av de personer, som angavs stå bakom uppvaktningen av honom, även i annan egenskap än som kommunalråd. Påståendet att uppvaktningen hade ett inte oväsentligt personligt inslag och således inte skedde enbart för företagets räkning eller avsåg jubilaren endast i hans egenskap av kommunalråd, kunde därför inte lämnas utan beaktande. Aven om gåvan delvis måste anses ha haft ett sådant samband med mottagarens tjänsteutövning som kommunalråd att ansvar för bestickning respektive mutbrott i och för sig skulle kunna komma i fråga, kunde den enligt HovR varken på grund av sitt värde eller eljest anses otillbörlig.
Julgåvor
Efter en avmattning under slutet av 70-talet och början av 80-talet har julgåvornas antal och värden börjat öka alltmer för varje år. I presentvaruföretagens förföriska broschyrer finns t. ex. lyxlådor och gourmetkorgar med rysk kaviar, gåslever och andra delikatesser för tusenlappen och däröver.
Julgåvor à 75 kr (i 1977 år penningvärde) till kommunaltjänstemän har i en hovrättsdom6 bedömts som otillbörliga, medan HD i ett senare avgörande (NJA 1981 s. 477) frikänt beträffande julgåvor à 110 kr (i 1975 års penningvärde) som också lämnats till kommunaltjänstemän. HD:s påpekande — att
den allmänna uppfattningen om vad som är otillbörligt måste växla med tiderna och att tillbörligheten av de i rättsfallet aktuella gåvorna skulle bedömas med hänsyn till de värderingar som rådde när gåvorna gjordes (1971 — 1975) — antyder emellertid att uppfattningen kan ha blivit strängare sedan dess. Det är därför enligt min mening inte säkert att man kan räkna upp beloppen till dagens penningvärde. Följande rättsfall bör kanske tolkas med försiktighet.
Exempel 40 (samma dom som i exempel 27):
En kommunal byggnadskontrollant fick till julen 1980 av ett företag, som var delentreprenör vid ett kommunalt bygge, en klockradio med ett marknadspris på omkring 255 kr.
Chefen för kommunens byggnadsavdelning fick till julen 1981 av företrädare för två byggnadsföretag, som utförde arbeten åt kommunen, ett dussin champagneglas, inköpskostnad 1 694 kr.
TR ansåg att den första gåvans värde så som mottagaren hade uppfattat det — cirka 200 kr — visserligen låg på gränsen till vad som vid ifrågavarande tid kunde anses tillåtligt men att gåvan inte borde bedömas som otillbörlig eftersom denna gräns inte hade klart överskridits.
Däremot fann TR att den andra gåvan klart överskred vad som kunde anses tillåtligt som julgåva till en offentlig befattningshavare. Att det var ett konsortium mellan två företag som stod för gåvan förändrade enligt TR inte den bedömningen. Åtal för bestickning och mutbrott bifölls därför och gåvan förverkades.
Åtgärder mot korruption
Om min uppfattning är riktig att korruptionen tilltar i Sverige, behövs krafttag för att vrida utvecklingen rätt innan det är för sent.
Upplysningen till allmänheten bör intensifieras. Särskilt viktigt är att huvudmän inom både offentlig och privat verksamhet ger korrekt och detaljerad information till sina arbets- och uppdragstagare om vad som kan accepteras ifråga om förmåner från utomstående. Politiker och andra personer i ledande ställning bör givetvis föregå med gott exempel genom att avstå från alla tveksamma förmåner från utomstående.
Det bör också klargöras att när någon döms för mutbrott förverkas i regel också den otillbörliga förmånen eller dess värde. I allvarligare fall utgör brottet även saklig grund för avskedande.
Allra viktigast är kanske att näringsidkare och i synnerhet större företag utarbetar en marknadsföringspolicy som överensstämmer med lag och rättspraxis och att man verkligen inskärper denna policy hos sina medarbetare i marknadsförings- och försäljningsleden. Otillbörliga förmåner är inte avdragsgilla hos givaren.7 Det är i många fall just avdragsyrkanden av detta slag i deklarationen som sätter myndigheterna på spåren och småningom leder till åtal mot både givare och mottagare.
Sedan den 1 juli 1986 kan näringsidkare åläggas företagsbot för allvarligare brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet, om näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Företagsbot åläggs näringsidkaren, vare sig denne är en fysisk eller juridiskperson, och beloppet fastställs till lägst 10000 kr och högst tre miljonerkronor.
I förarbetena (prop. 1985/86:23) betonas att företagsboten är avsedd att tjäna som stöd för den seriösa näringsverksamheten bl. a. genom att möjligheten till konkurrens på lika villkor ökar. Det sägs vidare att företagsbot bör kunna ådömas även vid brott mot bestämmelser som inte är av utpräglat näringsrättslig art, exempelvis centrala straffrättsliga bestämmelser som häleri, bedrägeri m. m. Avgörande är om brottet i betydande grad har förbättrat näringsidkarens ekonomiska ställning eller hans konkurrensställning på marknaden. Någon aktiv medverkan från företagsledningens sida krävs inte för att företaget skall åläggas företagsbot. Det räcker med att brott av anställd personal kan tillskrivas organisatoriska brister i företaget eller ofullständig ordergivning eller instruktion till personalen eller bristfällig övervakning från företagets sida liksom när brott begåtts med ledningens tysta eller uttryckliga medgivande.
Dessa uttalanden passar enligt min mening utmärkt in på bestickningsbrottet även om detta inte uttryckligen nämnts i propositionen. Ett fall där företagsbot borde ha kunnat utdömas synes mig vara exempel 32 ovan. Där handlade det om en otillbörlig policy, som tillämpades systematiskt med företagsledningens goda minne och som sannolikt gav företaget fördelar i konkurrenshänseende och kanske rentav förbättrade det ekonomiska utfallet av pågående entreprenader. En kraftig företagsbot skulle i detta fall ha legat helt i linje med den nya lagstiftningen och kanske kunnat effektivt bidra till en sanering av hela branschen i detta hänseende!