Grundlagen och blodprovet — prov utan värde?
Nyligen har i denna tidskrift (1986 s. 308) lämnats en redogörelse för vissa särdrag i den amerikanska straffprocessen. Hovrättsfiskalen Håkan Berglin har beskrivit den modell för kontroll av åklagares och polismäns agerande som tillämpas i det amerikanska systemet. Enkelt uttryckt innebär modellen att de fri- och rättigheter som den enskilde är tillförsäkrad enligt den amerikanska författningen också är en garanti för att åtgärder som har vidtagits från polisens eller åklagarens sida i strid med dessa bestämmelser inte kan åberopas i en brottmålsrättegång till den tilltalades nackdel. Konsekvenserna av detta formaliserade synsätt torde vara väl kända av dem som någon gång följt exempelvis en TV-skildring av en brottmålsrättegång i USA; redan ett misstag från polisens sida när det gäller att i samband med ett gripande underrätta den misstänkte om hans författningsenliga rättigheter kan leda till att det som därefter framkommer vid förhör med den enskilde inte får åberopas i målet. Detta blir följden även om misstaget framstår som bagatellartat och kanske bara gäller ordval o. d.
För många svenska jurister torde det amerikanska synsättet te sig främmande och märkligt. En invändning som man ibland hör är att den amerikanska modellen är överdrivet formell och leder till "orimliga" resultat, dvs. personer vars skuld förefaller vara övertygande klar kan inte lagföras på ett effektivt sätt. De tilltalade "kommer undan" på grund av "teknikaliteter". En sådan inställning kan förefalla naturlig hos en del jurister verksamma inom polis- och åklagarväsendet men bör inte vara vägledande för den rättstilllämpning som sker i domstol.
För första gången, såvitt har kunnat utrönas, har högsta domstolen i Sverige nu prövat frågan om bevisverkan i brottmål av ett bevis som åtkommits i strid med en föreskrift, som är knuten till en grundlagsskyddad rättighet. HD:s avgörande (NJA 1986 s. 489) och de konsekvenser det kan få förtjänar att ytterligare uppmärksammas. I det följande lämnas därför en redogörelse för fallet och några reflexioner i anledning av det.
Fakta är tämligen okomplicerade: Lars L åtalas för att han vid ett tillfälle fört motorcykel, trots att han varit så påverkad av starka drycker att det kunde antas att han inte kunde föra fordonet på ett betryggande sätt. Han hade en alkoholkoncentration i blodet som uppgick till 2,02 promille. — Åtalet avsåg således ett s. k. "promillerattfylleri". Till stöd för åtalet åberopade åklagaren ett analysbevis av ett blodprov som tagits från Lars efter färden. Blodprovet hade emellertid inte tagits av en läkare eller legitimerad sjuksköterska såsom det föreskrivs i 28 kap. 13 § RB utan av en laboratorieassistent.
Med hänvisning enbart till denna felaktighet i fråga om analysbeviset yrkade Lars L. i rättegången att åtalet skulle ogillas. Det gjordes däremot inte gällande att blodprovstagningen som sådan hade utförts på bristfälligt eller okvalificerat sätt.
Såväl tingsrätten som hovrätten biföll åtalet. Tingsrätten fann inte att stadgandet i 28 kap. 13 § RB kunde utgöra något hinder för att lägga analysbeviset som grund för bedömandet, när blodprovet tagits av en väl skickad och erfaren person, som följt de föreskrifter för blodprovstagning som socialstyrelsen utfärdat.
Hovrätten — där Lars L. för första gången uttryckligen gjorde gällande att blodprovstagningen också stod i strid med bestämmelserna i 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen om skydd för den kroppsliga och personliga integriteten — ansåg att dessa grundlagsbestämmelser inte reglerade frågan om vilken bevisning som fick åberopas i brottmål utan var "avsedda att skydda den enskilde individens kroppsliga integritet". Hovrättens skäl överensstämde i övrigt i stort med tingsrättens.
I HD redovisas Lars L:s inställning enligt domen på följande sätt:
"Lars L. har gjort gällande att blodprovet inte tillkommit i laga ordning och att analysbeviset från statens rättskemiska laboratorium därför inte får användas som bevisning samt att det i allt fall inte kan tillerkännas något bevisvärde. Lars L har härvid inte bara åberopat, att blodprovstagningen skett i strid mot 28 kap. 13 § RB, utan också hävdat, att blodprovstagningen inneburit ett åsidosättande av bestämmelserna i 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen om skydd för den personliga integriteten."
Med mycket stor sannolikhet kan det antas att en motsvarande invändning i en liknande process i en amerikansk domstol skulle ha lett till att analysbeviset inte skulle ha fått åberopas och att åtalet därför skulle ha ogillats. Bestämmelsen i 2 kap. 6 § regeringsformen att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, t. ex. blodprovstagning, utan stöd av lag är till sin natur inte annorlunda än motsvarande bestämmelser i den amerikanska konstitutionens s. k. Bill of Rights (se exempelvis fjärde och fjortonde tilläggen till den amerikanska författningen).
I målet mot Lars L är det otvivelaktigt så, att det påtvingade kroppsliga intrånget, blodprovstagningen, skett utan stöd av lag. Den svenska grundlagen medger enligt 2 kap. 12 § RF att grundlagsskyddet i 6 § kan sättas åtsidan endast genom lag. Sådana i lag intagna bestämmelser finns bl. a. i 28 kap. 12 och 13 §§ RB. Enligt dessa bestämmelser får kroppsbesiktning företas på den som skäligen kan misstänkas för brott varå kan följa fängelse och får blodprov tas vid besiktningen. Bestämmelserna innehåller vidare bl. a. att blodprov inte far tas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Något undantag för exempelvis laboratorieassistenter finns inte. En laboratorieassistent som tar ett blodprov på en person i samband med misstanke om rattfylleri på order av en polis eller åklagare medverkar således till att det skydd som grundlagen och rättegångsbalken uppställer faktiskt sätts åt sidan. Detta är ett konstaterande som kan göras oberoende av vilka straffprocessuella slutsatser som avvikelsen bör leda till. Som nämnts torde slutsatsen i ett motsvarande fall i USA vara tämligen given: grundlagsskyddet gäller även ien efterföljande brottmålsrättegång. Det allmänna skall inte få någon fördel gentemot den enskilde genom ett förfarande som står i strid med en skyddsbestämmelse i grundlagen. Den teori som bär upp denna uppfattning brukar kallas principen om "the fruits of the poisoned tree". Om ett handlande (blodprovstagning) innebär ett åsidosättande av en i grundlagen skyddande bestämmelse får "frukterna" (analysbeviset) av denna "förgiftade" handling inte heller åberopas. Principen kan förefalla både logisk och rationell. Densätter således grundlagen före exempelvis det allmännas intresse av att brottslingar straffas. Den enskilde skall inte behöva sväva i tvivelsmål om att skyddsbestämmelser som rör användning av tvångsmedel tillämpas på ett korrekt sätt.
Hur bedömde HD i Sverige det hela? Majoriteten (fyra justitieråd) resonerade på följande sätt.
Inledningsvis slås RB:s grundsats rörande bevisning fast: Bevisrätten enligt RB bygger på principen om fri bevisprövning (jfr 35 kap. 1 § RB) med de undantag som uppställs i RB, t. ex. förbudet i 35 kap. 14 § RB mot skriftliga vittnesintyg.
Därefter gör HD följande konstaterande: "Av 2 kap. 6 § regeringsformen framgår att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, t. ex. blodprovstagning, utan stöd av lag. De bestämmelser som uppställs i 28 kap. 13 § RB har tillkommit författningsenligt. Även beslutet att underkasta Lars L blodprovstagning var lagligen grundat. Det förhållandet att blodprovet tagits av en laboratorieassistent innebär inte sådan avvikelse från regleringen i RB att åtgärden kan betecknas som grundlagsstridig."
Slutsatsen att beslutet om blodprovstagning är lagligen grundat kan tyckas överraskande. Det förefaller enligt en alternativ tolkningsmöjlighet som om HD därmed önskat framhålla att den befattningshavare inom polisen eller åklagarmyndigheten som meddelat beslutet om blodprovstagning gjort detta i "laga ordning". En distinktion som kan tyckas onödig, eftersom förutsättningarna för att meddela beslut om blodprovstagning av L inte hade satts ifråga. (Även det tidigare konstaterandet i domen att bestämmelsen i RB tillkommit "författningsenligt" är likaså strängt taget överflödigt, då inte heller detta gjorts gällande eller aktualiserats i målet. Någon lagprövning enligt 11 kap. 14 § RF är det inte fråga om). I domen har emellertid inte redovisats av vem eller hur beslutet att underkasta L blodprovstagning meddelats. Om beslutet också innefattat — vilket förefaller vara det troligaste —att blodprovet skulle tas av en laboratorieassistent (assistenten torde inte ha utfört blodprovstagningen på eget initiativ) går det knappast att hävda att det är lagligen grundat i alla delar. Hur HD:s bedömning av beslutets omfattning skall tolkas går dock inte att med säkerhet säga. HD nöjer sig, som nämnts, med den efterföljande slutsatsen att avvikelsen från RB:s bestämmelser inte är "sådan" att åtgärden kan betecknas som grundlagsstridig.
Av HD:s motivering i denna del är det således inte heller möjligt att utläsa om ett resonemang om grundlagsstridighet principiellt helt avvisas eller om"avvikelsen" bedömts efter några okända kvantitativa eller kvalitativa kriterier men godtagits därför att den inte når upp till en viss nivå. Det är således möjligt — men inte säkert — att ett förhör som framtvingats genom tortyr (jfr 2 kap. 5 § RF) likväl med hänvisning till HD:s avgörande i detta mål skulle kunna åberopas i en framtida brottmålsprocess (se 46 kap. 6 § RB), eftersom "avvikelsen" från 23 kap. 12 § RB inte är tillräckligt stor. Samma osäkerhet vidlåder frågan om bedömning av en husrannsakan, telefonavlyssning eller liknande intrång som inte skett på det sätt som 2 kap. 6 och 12 §§ RF och föreskrifter exempelvis i RB förutsätter.
Sedan HD på detta sätt kommit fram till att avvikelsen inte är grundlagsstridig, är nästa konklusion i HD:s dom inte överraskande, nämligen att varken RB eller någon "för den svenska rättsordningen grundläggande rättsprincip" hindrar att analysbeviset åberopas. Avslutningsvis gör HD — liksom underrätterna — en prövning av blodprovets bevisvärde mot bakgrund av laboratorieassistentens meriter m. m. och anser dessa tillfyllest och att blodprovet därför bör godtas.
Sammanfattningsvis har HD:s majoritet således ogillat invändningen om att analysbevis inte skall få åberopas främst efter en materiell prövning av
bevisvärdet. Däremot är det något oklart hur HD kommit till slutsatsen att intrånget är förenligt med grundlagen, dvs. efter vilken prövning man bedömt den formella invändningen. Förmodligen bör HD:s ställningstagande dock tolkas så, att man tills vidare velat avvisa den teori som ligger bakom exempelvis det amerikanska synsättet. Hänvisningen till "principer" i den "svenska" rättsordningen i en del av resonemanget kan tyda på detta.
Den oklarhet som kan sägas föreligga beträffande de närmare skälen för majoritetens uppfattning att avvikelsen från regleringen i RB inte är av sådan art att den kan betecknas som grundlagsstridig har fått en viss belysning av dissidenten i HD. En ledamot ville underkänna blodprovets bevisverkan och därmed ogilla åtalet. Utgångspunkten för dissidentens resonemang stämmer inledningsvis överens med majoritetens, dvs. att beslutet om blodprovstagning var "lagligen grundat". Därefter skiljer sig bedömningen åt. I sitt votum anger den skiljaktige ledamoten att frågan om blodprovets bevisverkan är beroende av "den närmare karaktären hos den föreskrift som blivit åsidosatt"— han anlägger således ett kvalitativt betraktelsesätt på avvikelsen. — Efter en genomgång av förarbetena till nuvarande och tidigare lagstiftning om blodprovstagning konstaterar han, att bestämmelserna i RB i denna del avser att såväl slå vakt om den enskildes personliga integritet som att säkerställa ett fullödigt bevis. "Det bör vara lagstiftarens sak att jämka deras innehåll", anser han. Efter denna erinran framhåller han också blodprovets speciella betydelse vid rattfylleribrott: Bevisregeln om en viss större alkoholkoncentration far inte motbevisas, vilket medför att bestämmelsen har karaktär av materiell rättsregel.
Därefter avslutar dissidenten sin analys på följande sätt:
Ytterligare kan ifrågasättas om följden av att annan än därtill behörig person tagit blodprovet behöver bli så långtgående att blodprovet underkänns. Det kunde t. ex.räcka med att ansvar för överträdelserna av bestämmelserna utkrävs av inblandade befattningshavare. Det skydd för den enskilde som bestämmelserna innefattar blir emellertid fullt effektivt först om ett åsidosättande medför att avsedd rättsverkan uteblir. Det måste också anses vara av betydelse att det vid förundersökningen från början står helt klart att ett blodprov taget av annan än därtill enligt lag behörig person inte i något fall godtas. Utredningen kan då i fall när behörig person inte är tillgänglig direkt inriktas på annan bevisning utan spekulationer om att ett blodprov möjligen ändå kan bli godtaget.
Genom att hänvisa till bestämmelsernas karaktär av skydd för personlig integritet och rättssäkerhet samt behovet av att göra dessa regler effektiva har den skiljaktiga ledamoten till skillnad från majoriteten uttryckligen argumenterat på ett sätt som påminner om de skäl som i det amerikanska systemet bär upp teorin om "the fruits of the poisoned tree". Det finns emellertid en avgörande skillnad: Inte heller i minoritetsuppfattningen är det frågan om att ge företräde åt något grundlagsskydd. Det är endast rättegångsbalkens bestämmelser som bedöms. Hänvisningen till lagstiftarens "dispositionsrätt" i fråga om bestämmelsen i dissidentens votum förefaller att klargöra detta.
På goda grunder kan man således säga att HD:s ledamöter i detta mål förefaller att i fråga om blodprovstagning ha underkänt teorin om att de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i regeringsformen bör inverka vid bedömningen av om en viss omständighet bör kunna åberopas mot den enskilde i en brottmålsrättegång. Underkännandet har emellertid skett på ett sätt som inte utesluter en annan utgång i de fall polis eller åklagare gjort sig
skyldig till andra ("sådana") avvikelser från bestämmelser som är knutna till grundlagsskyddade fri- och rättigheter.
Det är emellertid beklagligt att HD med en sådan ordknapphet redovisat sin prövning av grundlagens betydelse i detta sammanhang. Till en del torde det kunna förklaras med att den konstitutionella traditionen på detta område inte är särskilt utvecklad i Sverige och att hela frågeställningen därför ter sig främmande. Det resonemang som dissidenten i domen för, om att bestämmelser till skydd för den enskildes integritet bör upprätthållas och ges effektivitet genom att olagligt åtkommen bevisning förlorar sin verkan, hade tveklöst mycket lättare kunnat föras mot bakgrund av grundlagens regler i stället för som nu med hänvisning endast till rättegångsbalken. Möjligen har man i HD skyggat för tanken på vilka konsekvenser som skulle kunna följa på en genomgående underordning av RB:s principer om fri bevisprövning under RF:s fri- och rättighetskatalog.
En konsekvens av HD:s avgörande i det korta perspektivet är att bl. a. polis- och åklagarmyndighet i praktiken även fortsättningsvis inte behöver fästa alltför stort avseende vid de skyddsregler av processuell eller i övrigt formell natur som finns. En olagligt genomförd husrannsakan, telefonavlyssning, beslag eller förhör samt andra tvångsåtgärder, som exempelvis kan ingå i en "razzia" där tidsmomentet bedöms som viktigt och de formella reglerna hindrande, skulle inte komma att inverka på värdet av de bevis som kan tas fram genom tvångsåtgärderna. (En påverkan av ett mera formaliserat synsätt på den materiella prövningens bekostnad kan dock spåras i det nyligen framlagda förslaget om resning i brottmål vid jäv, Ds Ju 1986: 12).
Endast justitieombudsmannens eller justitiekanslerns granskande verksamhet, reglerna i 20 kap. brottsbalken om myndighetsmissbruk samt det arbetsrättsliga disciplinansvaret utgör då remedium mot olagligheterna. Effektiviteten i dessa åtgärder kan starkt ifrågasättas. (Jfr JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 74—88.) Ett eventuellt ingripande mot dem som — för att bl. a. undvika kostnader för staten — låter andra än läkare och sjuksköterskor ta blodprovenligt 28 kap. 13 § RB torde, om det alls kommer till stånd, inte vara särskilt kännbart. (Utsikten att — vid en annan utgång i HD i förevarande mål —efter resning få kanske hundratals rattfylleriåtal ogillade kan inte heller ha tett sig särskilt lockande för de företrädare för det allmänna som anser att den nuvarande ordningen är tillfredsställande.)
Det prov som grundlagen underkastades i målet om blodprovets bevisvärde är inte helt värdelöst. Utgången i HD:s avgörande bör inte avhålla någon från att i andra fall i brottmål få prövat om en ifrågasatt olaglig åtgärd innebär en"sådan" avvikelse från reglerna att åtgärden är grundlagsstridig och ett bevis därför utan tvekan. Det har tagit nästan fyrtio år för rättegångsbalkens kontradiktoriska princip att slå igenom hos alla domare och förändra ett inkvisitoriskt färgat synsätt i brottmål. Fri- och rättighetskatalogen i grundlagen är bara drygt tio år gammal. I det perspektivet bör det finnas hopp också för tillämpning av konstitutionellt grundade principer i svenska domstolar.
Krister Thelin