Offentliga biträden för barn i mål om vård enligt LVU
Bakgrund
I lag om samhällets vård av barn och ungdom (29 april 1960) (barnavårdslagen, BvL) fanns förfaranderegler om ärendes handläggning hos dåvarande barnavårdsnämnden. Av 20 § BvL framgick, att "Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna". Bestämmelsen avsåg endast närvaro vid förhör. Några särskilda kompetenskrav uppställs inte. Biträdet skulle kunna avvisas om han visade sig olämplig.
    Inom förvaltningsförfarandet i allmänhet saknades tidigare bestämmelser om rätt till ombud och biträden. I förarbetena till förvaltningslagen (prop.1971:30) erinrade departementschefen om att förvaltningsärenden vanligen handlades skriftligen och att frågan om rätten att anlita ombud eller biträden inte fick samma betydelse som i rättegång, där förfarandet byggde på muntlighetsprincipen. Oavsett detta var det också i förvaltningsförfarandet, med tanke på den enskildes rättsskydd, angeläget att denna rätt kom till klart uttryck.
    Enl. 6 § förvaltningslagen far den som för talan i ärende anlita ombud eller biträde. Den i BvL intagna bestämmelsen om rätt att anlita biträde utgick då FL trädde i kraft 1971.

 

⁸ RÅ 1984 s. 352 n.

 

Offentligt biträde
Utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden (SOU 1971: 76), vars förslag kom att ligga till grund för lagstiftning, ansåg att offentligt biträde borde kunna förordnas i ärende hos förvaltningsdomstol angående omhändertagande av barn. Offentligt biträde skulle inte kunna förordnas vid handläggningen i barnavårdsnämnd.
    Mot förslaget framförde bl. a. socialutredningen kritik. Denna ansåg att i här avsedda mål och ärenden kunde finnas ett legitimt behov av biträde redan under handläggningen i första instans. Man borde öppna möjligheten att i sådana situationer få offentligt biträde.
    Departementschefen hade samma uppfattning som socialutredningen. En allmän förutsättning för förordnande av offentligt biträde borde vara att behov av biträde kunde konstateras vid en objektiv bedömning i det enskilda fallet. Departementschefen framhöll vidare att ett offentligt biträdes insatser i allmänhet torde vara av största betydelse på utredningsstadiet, och då särskilt i sådana fall där väsentligt motstridiga uppgifter lämnats. Genom ett förtroendefullt samarbete med den enskilda parten och hans närmaste torde ofta ett biträde ha särskilda förutsättningar att bidra till ett tillförlitligt och fullständigt beslutsunderlag och en nyanserad bedömning av olika förhållanden. Vid bedömningen av biträdesbehovet skulle särskilt beaktas om motstridiga uppgifter lämnats i ärendet eller om sakförhållanden i övrigt var oklara. (prop.1972: 132)
    En av lagrådets ledamöter påpekade att offentligt biträde enligt förslaget skulle utses för den som åtgärden avsåg om det behövdes för tillvaratagande av hans rätt. I remissprotokollet diskuterades inte innebörden av detta vid den ofta föreliggande motsättningen mellan barnets och föräldrarnas intressen vid omhändertagande för samhällsvård. Frågan var om det offentliga biträdets uppgift var att objektivt söka tillgodose barnets bästa enl. BvL:s syften eller om uppgiften var att biträda föräldrarna i processen. Det kunde uppenbart råda en sådan intressemotsättning mellan barn och föräldrar att det måste vara svårt att biträda båda. Att biträda barnet måste vara det primära även om det medförde att biträdet skulle stödja barnavårdsnämndens talan. Allmän rättshjälp var enligt lagens konstruktion utesluten i fall där offentligt biträde kunde förordnas.
    Departementschefen ansåg, att skulle det råda delade meningar i ett ärende rörande omhändertagande för samhällsvård mellan det offentliga biträdet och föräldrarna skulle biträdet iaktta barnets bästa. Om föräldrarna i en sådan situation kunde få allmän rättshjälp var beroende av omständigheterna. En förutsättning var att den rättssökande hade ett självständigt rättsligt intresse i saken.
    JO framhöll i ett inspektionsärende (Dnr 1928/74) att det fanns risk för att ett ärende skulle få slagsida till förmån för barnavårdsintressena, om dessa stod emot föräldrarna intresse av att vårda sitt eget barn och offentligt biträde förordnas för att tillvarata barnets intressen samtidigt som också beslutsinstansen var inställd på att i första hand se till barnets skydd. Från flera synpunkter skulle det te sig mer tillfredsställande om i ett fall där en verklig intressekonfrontation uppstod också föräldrarna kunde anses som "den åtgärden avser" i 42 § rättshjälpslagen och få rättshjälp genom offentligt biträde. En sådan lösning skulle emellertid kunna nås endast genom en lagändring.
    Socialutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1977:40) att offentligt

 

biträde alltid skulle utses när det blev aktuellt att omedelbart omhänderta någon enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Offentligt biträde skulle också förordnas när fråga uppkom hos nämnden om att bereda underårig vård, eller om nämnden motsatte sig begäran om upphörande av vården. Socialutredningen påpekade att om motstridiga intressen förelåg mellan föräldrarna och barnet borde biträdet i första hand tillvarata barnets intressen. I sådana fall borde emellertid länsrätten kunna utse särskilt offentligt biträde för föräldrarna om de ansökte om det. När fråga om vård av underårig p. g. a. brister i omsorgen blev aktuell var det troligt att sådana intressemotsättningar fanns.
    I lagrådsremissen (prop. 1979/80: 1 del C) instämde departementschefen i socialutredningens förslag om offentliga biträden. De remissinstanser som tog upp frågan var alla positiva till en generösare inställning till rätten till offentligt biträde. Departementschefen anslöt sig till rättshjälpsutredningens förslag att införa en presumtionsregel för att offentligt biträde skulle utses i de aktuella ärendeslagen. Detta skulle innebära att offentligt biträde skall förordnas om det inte av omständigheterna klart framgår att behov av offentligt biträde inte föreligger. Så snart ett sådant ärende anhängiggjordes skulle myndigheten också utan ansökan ta ställning till frågan om behovet av offentligt biträde.
    Rättshjälpsutredningen föreslog att inte bara barnet utan också föräldrarna skulle ha rätt till offentligt biträde i samhällsvårdsärenden. Detta förslag godtogs av de flesta remissinstanser. Samtidigt påpekades att konstruktionen med offentligt biträde för barn under 15 år är otillfredsställande från formell synpunkt. Barn i de yngre åldrarna kan inte fungera som huvudmän gentemot sitt offentliga biträde. Varken biträdet eller barnet har rätt att anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas.
    Riksdagen antog sedan LVU, lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, där 22 § lyder: "Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972: 429)".

 

Vid vilken tidpunkt skall offentligt biträde förordnas?
Huvudregeln är att offentligt biträde skall beviljas den som åtgärden avser om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Offentligt biträde skall inte förordnas om det redan från början står klart att ett beslut kommer att bli positivt för den enskilde. Om en person får avslag på en ansökan och omedelbart därefter väcker frågan igen, kan omständigheterna vara sådana att ett offentligt biträde inte skall förordnas.
    Socialnämnden har skyldighet att ta initiativ till att offentligt biträde förordnas. I förarbetena till rättshjälpslagen (cit. i prop. 1979/80: 1 del C) påpekas, att ett offentligt biträdes insatser torde vara av största betydelse på utredningsstadiet. Det offentliga biträdet kan bidra till ett bättre beslutsunderlag genom att t. ex. ha möjlighet att begära komplettering av den utredning som finns. Socialstyrelsen skriver i sina allmänna råd 1981: 2, LVU:

 

Om (omedelbart) omhändertagande inte skett bör frågan om offentligt biträde vara löst senast i samband med att handlingarna i ärendet kommuniceras med föräldrarna eller den unge. Däremot kan det inte ställas några krav på att nämnden alltid skall anmäla behov av offentligt biträde så snart en utredning inletts. En sådan utredning behöver inte utmynna i en situation där en ansökan om vård enligt LVU anses nödvändig. Såsnart läget klarnat tillräckligt för nämnden att bedöma att en ansökan framstår som trolig bör dock frågan om offentligt biträde tas upp.

 

Domstolsverket har i ett yttrande till länsrätten i Stockholms län ansett, att först när det står klart att ett samtycke till erforderlig vård inte lämnas, kan ett offentligt biträde förordnas. "Så länge det kan tänkas att erforderlig vård kan åstadkommas på frivillig väg kan enligt DV:s mening offentligt biträde inte förordnas. Det får förutsättas, att utredningen drivs med största möjliga samförstånd mellan berörda parter, (a. prop. s. 504). Ett offentligt biträde, oftast en advokat, har enligt DV:s mening ingenting att skaffa med en sådan utredning. På det stadiet är det i vid mening fråga om människovård, inte om juridik."
    Enligt bestämmelserna i 1 § LVU skall vård beredas i enlighet med rekvisiten i lagtexten, om inte vården kan ske med samtycke. I det skede då utredningen och den eventuella vårdplanen kommuniceras med föräldrarna är det fortfarande osäkert, om vården skall ske efter samtycke från föräldrarna (och den unge, om han har fyllt 15 år) eller om en ansökan skall ske till länsrätten om att den unge skall beredas vården med stöd av LVU.
    I och med att den nya förvaltningslagen trädde i kraft den 1 jan. 1987, med krav på muntlig handläggning i större utsträckning för att underlätta för den enskilde, torde det offentliga biträdets medverkan tidigare i handläggningen vara av än större betydelse än vad som tidigare varit fallet.
    Enl. 43 § rättshjälpslagen skall myndighet som inte själv kan förordna offentligt biträde (t. ex socialnämnden) med eget yttrande överlämna en ansökan om ett sådant biträde, eller själv anmäla behovet av biträde. En sådan ansökan skall vidarebefordras snarast. JO har i ett ärende ansett att en tidsutdräkt på 16 dagar mellan ansökan från en part till dess denna vidarebefordrades till länsrätten var anmärkningsvärt lång. Nämnden hade i det fallet inte heller bifogat ett eget yttrande till ansökan.

 

Vem skall förordnas som offentligt biträde?
Departementschefen ansåg, att när det gällde uppdrag som offentligt biträde var den processuella erfarenheten inte av samma betydelse som när man annars förordnade biträde enligt rättshjälpslagen. Insatserna skulle inte vara begränsade till den muntliga handläggningen. Det var av vikt att biträdet hade god kännedom om och erfarenhet av lagstiftningen på det område där tvångsåtgärden förekom, t. ex socionomer och andra välutbildade och erfarna socialarbetare. Ett allmänt lämplighetskrav var tillräckligt. Den enskilde partens önskemål skulle beaktas i största möjliga utsträckning. I fråga om det offentliga biträdets befogenheter skulle detta få föranstalta om sådan utredning som var skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som inte kan fås genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
    Socialstyrelsen påpekar i sina allmänna råd att det kan vara av värde att socialnämnden har en uppfattning om personer som lämpligen kan fungera som offentliga biträden och i samråd med klienten föreslå någon av dessa. Det finns erfarenhetsmässigt ett behov av att kunna förena juridiska kunskaper med insikter i de sociala, psykologiska och behandlingsmässiga aspekter som ofta blir aktuella i ärenden enligt LVU. Detta är i synnerhet fallet när det gäller fall som avser brister i barnens hemförhållanden. Socialstyrelsen föreslår t. ex. socionomer verksamma inom områden som berör socialt arbete med barn och familjer.
    I praktiken har det visat sig att socialnämndernas förslag på personer

 

lämpliga som offentliga biträden, inte fått gehör. Parterna utgår i vissa fall från, att eftersom det råder en motsatsställning mellan dem och socialnämnden, nämnden kan ha en baktanke med att föreslå en person och parten därför vägra acceptera denna. Socialnämndens förslag till länsrätten om lämplig person som biträde för barnet avvisas inte öppet, men ofta förordnas annan person. Det förefaller som om även vederbörande länsrätt har uppfattningen att socialnämnden kan föreslå en person som är "partisk" och inte därför tillgodoser barnets intressen.
    Det kan föreligga svårigheter att få rätt person som offentligt biträde för barn. Ett krav på ett offentligt biträde för barn borde vara att biträdet har viss kännedom om barn och barns beteende. Få vuxna har lätt att identifiera sig med barn och sätta sig in i deras situation. Det är lättare att identifiera sig med en vuxen och förälder, eftersom man ofta är det själv. Det finns exempel på offentliga biträden för barn som har en ideologisk uppfattning att alla föräldrar är lämpliga därför att de är föräldrar, och att barn alltid har det bäst hos sina föräldrar. I sådana fall finns det en uppenbar risk att det offentliga biträdet inte förmår frigöra sig från sin generella inställning. En annan fara ligger i att det ofta är unga jurister som förordnas som offentliga biträden —de har oftast tid för sådant — och det är möjligt att känsla av kollegialitet med föräldrarnas offentliga biträde medför en kanske inte helt opartisk inställning. Personligen har jag varit med om att ett offentligt biträde för ett barn tillstyrkt att barnet skulle beredas vård, och efter förhandlingen bett sin kollega om ursäkt för ställningstagandet. Det är alltså av stor betydelse att länsrätten har kunskap inte enbart om personer som förklarat sig villiga att vara offentliga biträden för barn, utan också om deras lämplighet.

 

Gemensamt biträde för parterna?
Då det gäller frågan om ett för föräldrar och barn gemensamt biträde erinrade socialutredningen om att föräldrar och barn intar partställning i mål och ärenden enligt LVU. Flera av remissinstanserna framhöll att föräldrar och barn aldrig eller endast undantagsvis kunde anses ha ett gemensamt intresse i mål av de slag som det här var fråga om. Bl. a. ansåg JO att man inte generellt kunde förordna biträden gemensamt för föräldrar och barn utan att man därigenom allvarligt försämrade barnets rättsliga ställning jämfört med vad som då gällde.
    I sin ämbetsberättelse 1978/1979 skrev JO:

 

I de fall omhändertagande för samhällsvård (numera beredande av vård med stöd av LVU, förf.:s anm.) grundas på föräldrarnas olämplighet eller oförmåga att vårda barnet eller andra missförhållanden i hemmet framstår samhällsvården i huvudsak som en skyddsåtgärd för barnet, riktad mot vårdnadshavarna. Det framträder här ofta en klar intressekonflikt mellan barnet och föräldrarna, i synnerhet som barnets förflyttning från föräldrarna många gånger kan ha negativa effekter för föräldrarnas egen personliga utveckling. Man kan i en sådan situation inte hävda barnets intressen utan att skada föräldrarna och omvänt. Enligt min mening är det därför principiellt olämpligt att barn och föräldrar har samma offentliga biträde, något som jag tidigare framhållit i bl. a. socialutredningens slutbetänkande. Med hänsyn till de allvarliga åtgärder som är ifråga och till att det ofta rör sig om svåra avvägningar i de kvalificerade barnavårdsärenden det här gäller måste man dessutom anse att om den ena parten — barn eller föräldrar —har juridiskt biträde, så finns det behov av biträde även för den andra parten. (a. a. s.175 ff.).

 

11-37-162 Svensk Juristtidning

 

    I de fall det uppenbart inte finns motstridande intressen kan ett offentligt biträde förordnas gemensamt för barn och föräldrar. Departementschefen har i specialmotivering till förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen påpekat att motstridiga intressen regelmässigt får antas föreligga när beslut om omhändertagande eller ansökan om vård grundas på att föräldrarna har brustit i sina omsorger om barnet. I annat fall kan gemensamt biträde förordnas för den unge och vårdnadshavaren i här aktuella ärenden (prop. 1979/80: 1 del As. 630).

 

Vilka är det offentliga biträdets uppgifter?
Offentligt biträde skall hjälpa och bistå den enskilde vid frihetsberövanden och andra former av tvångsåtgärder mot den personliga friheten. (SOU1971:76).
    Varken i förarbeten eller socialstyrelsens allmänna råd har angetts det offentliga biträdets uppgift i ärenden om vård enligt LVU. Barnet är oavsett ålder part. Enligt bestämmelserna i 19 § LVU har den som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Det innebär bl. a. att 15 åringen kan ge sitt biträde fullmakt att också vara ombud i målet. Ar det offentliga biträdet också ombud, uppkommer frågan om det offentliga biträdet skall i första hand fullgöra sina uppgifter som ombud, d. v. s. föra den unges talan, eller som offentligt biträde, d.v. s. framföra vad som objektivt sätt är det bästa för den unge. Eftersom klara regler för offentliga biträdens handlingssätt saknas, bör i de aktuella fallen enligt min uppfattning i första hand ombudsfunktionen fullgöras. Eftersom det oftast i den åldern rör beredande av vård med stöd av 1 § 2 st. 2 eller 3 st. LVU, dvs. vård p. g. a. eget beteende, kan det offentliga biträdets funktion i detta fall bli att jämföra med den offentliga försvararens.
    När barn är små kan de inte — och bör inte heller — tillfrågas om sin uppfattning om vård enligt LVU. Målen avser då i regel 1 § 2 st 1 LVU, d. v. s. vård p. g. a. bristande omsorg eller annat förhållande i hemmet som medför fara för barnets hälsa eller utveckling.
    I remissomgången till socialtjänstlagen uttryckte vissa remissinstanser sin tvekan till att offentligt biträde skulle förordnas för små barn, som inte kunde uttrycka en egen uppfattning. Bl. a. anförde länsstyrelsen i Malmö: "Offentligt biträde åt ett litet barn synes däremot ej böra förekomma. Det är i själva verket här ej fråga om en försvarare i vedertagen bemärkelse som skall bistå parten och utveckla hans talan. Det offentliga biträdet för det lilla barnet kan ej framföra barnets mening och ej heller föräldrarnas. Han är närmast en juridiskt sakkunnig som tar ställning till om de lagliga förutsättningarna för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin egen åsikt om omhändertagandet." (prop. 1979/80:90 s. 407 f.) Andra remissinstanser ansåg att konstruktionen med offentligt biträde var otillfredsställande eftersom barn i de yngre åldrarna inte kunde fungera som huvudmän.
    Utredningen (Ju 1977: 11) om barnens rätt hade för avsikt att i sitt eget utredningsarbete ta upp frågan rörande vilka befogenheter ett offentligt biträde bör ha när han företräder en underårig, och tog därför inte upp frågan i sitt remissvar, (a. a. sid. 409). Utredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1979:63 att barnombud skulle förordnas för barn i tvister om "föräldraansvar" (vårdnad), umgängesrätt eller överlämnande av barn. Med tvist avsågs också att barnet står i motsatsförhållande till båda föräldrarna. Barnombudet

 

skulle i sitt handlande uteslutande bevaka barnets intressen. Ombudet skulle ha befogenhet att liksom offentligt biträde se till att det blev ytterligare utredningar i ärendet. Utredningen ansåg, att man kunde överväga, om inte konstruktionen med barnombud skulle kunna användas även i fråga om barn i samhällsvårdsärenden. (a. a. s. 141 ff.)
    Det offentliga biträdet skall tillvarata barnets intressen. I LVU-ärenden skall en vårdplan bifogas ansökan till länsrätten om beredande av vård. Biträdet bör dels se om de grunder som anförs för beredande av vård är riktiga, dels om den angivna vårdplanen är den som bäst tillgodoser barnens intresse.
    Det offentliga biträdet för barn som är i skolåldern bör i möjligaste mån träffa barnet, se om man på den korta tid som oftast står till buds kan få barnets förtroende och framför allt tala med barnet om dess förhållande. I de fall barnet själv initierat ett omedelbart omhändertagande och en ansökan om vård är det av särskild vikt att biträdet gör sig underrättad om bakomliggande förhållanden, och ser till att kompletterande utredning sker om detta är nödvändigt. Detta måste också vägas mot att barnet i den situationen talat med många myndighetspersoner såväl i utredande som behandlande syfte, och har svårt att inse att man måste berätta om igen. Barn är av naturen mycket solidariska med föräldrarna och måste därför tas på allvar när de själva sökt hjälp.
    Solidariteten med föräldrar måste också tas med vid bedömningen av vad som är bäst när det gäller barn till missbrukande föräldrar. Ett sådan barn tar tidigt "föräldraansvar" och hindras på det sättet att vara barn. Det barnet är ofta oroligt för vad som skall hända föräldern om inte barnet får vara hemma och se till den. Rekvisiten i lagen om "fara för barnets hälsa och utveckling" måste i synnerhet i sådana fall tas in i biträdets bedömning av vad som är det bästa för barnet.
    Då det gäller mindre barn och spädbarn bör biträdet givetvis i mån av möjlighet träffa barnet och bilda sig en uppfattning om barnet och dess förhållande. Det fordras emellertid ett offentligt biträde med särskilda kvalifikationer för att under en mycket kort tid kunna bilda sig en klar uppfattning om barnet utifrån sammanträffandet med det. I sådana fall måste biträdet kunna lita t. ex. på den som haft långvarig kontakt med barnet och också se till innehållet i exempelvis läkarutlåtande om barnet och ev. om föräldrarna, eller en barnpsykologisk/barnpsykiatrisk undersökning. Det torde vara förmätet av ett biträde att efter ett kort sammanträffande med barnet kunna avgöra att de utlåtanden som är resultat av en längre utredning är felaktiga eller "vinklade".
    Det offentliga biträdet bör också ta kontakt med föräldrar/vårdnadshavare om inte den verkställda utredningen anses ge alla uppgifter och en god bild av föräldrarnas förhållanden. Det offentliga biträdet bör också ha kontakt med utredarna. Ar uppgifterna diskutabla eller utredningen ofullständig kan biträdet begära kompletterande utredning eller förtydligande. Biträdet skall i samma mån som andra parter kommuniceras alla handlingar, upplysas om sin rätt att få företräda inför socialnämnden och höras av nämnden.

 

Ställning i processen
I de fall det offentliga biträdet företräder barn under 15 år har biträdet inte möjlighet att föra barnets talan i processrättslig mening. Biträdet får inte för

 

barnets räkning överklaga ett socialnämndens beslut — t. ex. i fall då socialnämnden beslutar att inte ansöka om vård enligt LVU — eller anföra besvär, t. ex. över länsrättens beslut i målet. Biträdet hörs av vederbörande instans. I vissa fall har dock t. ex. regeringsrätten inte hört barnets biträde i mål där prövningstillstånd begärts förrän i ett sent skede av målets handläggning, i vissa fall efter påpekande att barnets biträde inte hörts i målet. I några beslut har fastslagits, att offentliga biträden för mindre barn inte kan anföra besvär över länsrättens beslut i samhällsvårdsärenden (RÅ 1974 B 376, K 77 2:6, RR 1709—1979, ej prövningstillstånd, och kammarrätten i Jönköping, mål nr 4951979).
    I mål rörande beredande av vård är lagens konstruktion dessutom sådan, att enskilt barn inte kan överklaga ett beslut att inte beredas vård. Lagen utgår från att det alltid är beredande av vård som går den enskilde emot. Ett beslut som går emot sådan vård anses alltid gynnande för den enskilde och kan alltså inte överklagas.
    Ett förordnande för offentligt biträde gäller även när talan fullföljs till högre instans. JO har anfört, att det offentliga biträdet skall tillvarata barnets intressen i ärende hos nämnden, men biträdet har såtillvida inte en i förhållande till föräldrarna och barnet så fristående ställning, att biträdet kan fatta beslut i frågor som rör vården av barnet eller eljest i rättsliga angelägenheter. (Dnr 420-1977).

 

Diskussion
Oftast kan troligen socialnämnden på ett tidigt stadium bedöma om en ansökan enl. LVU behöver göras, men i tveksamma fall bör nämnden anmäla behovet av offentligt biträde till länsrätten. Också en part kan ansöka om offentligt biträde, i vilket fall socialnämnden skall vidarebefordra ansökan med eget yttrande till länsrätten.
    Enligt tidigare citerade förarbeten har det offentliga biträdet en väsentlig betydelse åtminstone under den senare delen av utredningstiden. I sådant fall bör alltså aktualisering av behovet och förordnande av offentligt biträde ske så snart som möjligt. Troligen av besparingsskäl och i enlighet med domstolsverkets ovan citerade uppfattning har vissa länsrätter under senare tid inte velat förordna offentliga biträden förrän ansökan om vård ges in till länsrätten. I sådant fall kan det offentliga biträdet inte bidra till utredningen med att begära ev. komplettering, och får också mycket kort tid att sätta sig in i ärendet och vinna parternas förtroende. Ett förordnande i så sent skede strider mot lagstiftarens intentioner. Det offentliga biträdet riskerar då att bli en staffagefigur.
    Förekomsten av institutionen offentligt biträde för barn visar sig i praktiken vara av mindre värde då biträdet inte har samma möjligheter som ett ombud att föra sin parts talan vad gäller t. ex. överklagande och besvär. Den fråga som kan diskuteras i detta sammanhang är vilken ställning det offentliga biträdet skall ha framöver.
    I vårdnads- och verkställighetsfrågor enligt föräldrabalken är barn fortfarande objekt för målet. I frågor om vård enl. LVU har barnet partsställning, men inte en självständig talerätt om barnet är under 15 år. Problemet med detta medför att barnets offentliga biträde inte har större rätt än barnet själv att föra talan. Barnet har ett självständigt intresse av att veta var det skall vistas i fortsättningen, och av vem det skall vårdas. Barn har alltid en

 

beroendeställning till föräldrar och kan ha svårt att redogöra för sin uppfattning utan negativa konsekvenser. Det är därför inte alltid bäst för barnet att ge uttryck för sin uppfattning till en utredare, som har att med stöd av reglerna i förvaltningslagen kommunicera allt utredningsmaterial med alla parter. Det offentliga biträdet har inte samma skyldighet och kan därför på ett annat sätt lova barnet att det som kommer fram inte till alla delar måste redovisas som barnets uppfattning.
    Om barnet skall få ett reellt stöd i en process som gäller vården om barnet (enligt min uppfattning också i vårdnads- och verkställighetsmål) bör det offentliga biträdet också kunna vara ställföreträdare för barnet. En sådan lösning skulle medföra, att biträdet/ställföreträdaren kunde föra talan för barnet som fullvärdig part, kunna anföra besvär och i övrigt vidta alla de rättshandlingar som ombud och ställföreträdare kan. Ställföreträdarskapet skulle då kunna inledas när ansökan om vård inlämnas till länsrätten resp. när en förälder överklagar ett socialnämndens beslut att vården inte skall upphöra, och avslutas då socialnämnden beslutat var placering skall ske (11 § LVU).
    Det processuella läge som i dag råder är ohållbart: föräldrar som har mot barnet stridande intressen är barnets ställföreträdare och skall formellt föra barnets talan.
    För att förbättra barnens ställning bör också en särskild utbildning komma till stånd för de personer som kan fungera som offentliga biträden/ställföreträdare för i synnerhet barn under 15 år.
 

Ilse Wetter