Kärleksbesvär på 1700-talet

 

HOLGER WICHMAN

 

Under den välfunna rubriken Juridik och erotik publicerade justitierådet Birger Wedberg år 1925 i ett extra häfte till denna tidskrift ett kärleksöde från början av 1800-talet, vari han behandlade de personliga och rättsliga förvecklingar, som uppstod, när kaptenen Axel Lagercrantz och Gustava Vilhelmina Voigt länder ingick äktenskap utan föregången lysning och mot hennes fars vilja och vetskap. Enligt den gällande Giftermålsbalken i 1734 års lag var detta olagligt och särskilt drabbades den präst, som djärvdes viga brudparet, med avsättning, om han ertappades. I en senare notis (SvJT 1928) har Wedberg tillagt några ytterligare funna handlingar i ärendet, och senast vid 1986 års adelsmöte var frågan uppe om att det barn, som blev följden av det juridiskt sett tveksamma och f. ö. ganska kortvariga äktenskapet, ändock ansetts vara av äkta börd och blivit infört i adelskalendern.1
    Ett parallellfall till den historia, som Birger Wedberg berättade, ägde rum långt tidigare men tycks ej förut ha uppmärksammats. I motsats mot Wedbergs fall slutade detta äktenskap lyckligt och synesvara väl värt att ävenledes relateras.
    De båda älskande var Lars Larsson Qvist och Greta Stina (Margareta Christina) Timm (andra stavningar Thim och Timme). Den förre var född i Österbotten 1712 men växte upp i Medelpad sedan modern, efter faderns bortgång 1714 på flykt undan ryssen, gift om sig med brukspatronen Mattias Krapp på Lögdö bruk. Efter att ha studerat i Uppsala och auskulterat i Svea hovrätt, bergskollegiet och andra verk i Stockholm hade han fatt vice häradshövdings titel år 1737.2 Vid samma tid eller kanske ännu något år tidigare — uppgifterna varierar — blev han bekant med Greta Stina Timm, som var sex år yngre och enda dotter, men med flera bröder, till den välbärgade

 

1 B. Wedberg, Juridik och erotik. Sthlm 1925. Även extrahäfte till SvJT 1926. - Motion till 1986 års adelsmöte av Carl Gustaf Lagercrantz angående biologiska sambobarns/trolovningsbarns redovisning i Adelskalendern. Jfr G. Elgenstierna, Svenska adelnsättartavlor, IV, Sthlm 1928, sid. 444 b, tab. 39.

2 B. Boëthius, Robertsfors bruks historia, Upps. 1921, s. 24—27. För uppgift om Lars Qvists härstamning tackar jag förste arkivarien Thord Bylund, HLA. Beträffande Qvists dödsdatum se not 39. 

Kärleksbesvär på 1700-talet 173handelsmannen och brukspatronen Paul Timm och Maria Magdalena Hilcke, vilka bodde i eget hus vid Badstugatan på Söder. Var och hur de träffades framgår inte av den eljest detaljerade redovisningen av deras förehavanden i vidlyftiga rättegångsprotokoll, men det ärmöjligt att de var nära grannar; Qvist var åtminstone 1739 boende i kvarteret Överkikaren nr 15.3
    Lars Qvist blev alltmer fäst vid den unga flickan och började att "en eller annan gång" uppsöka Timms hus, "där jag med min fot aldrig tillförne varit", för att anhålla om deras dotters hand. Varje gång han försökte komma till tals med dem, fick han dock till svar, än att herren inte var hemma, än att Madame var sjuk och opasslig. Då det samtidigt viskades om att det också fanns andra friare, beslöt han, för att inte bli förekommen, att skaffa en böneman, så som brukligt var bland såväl lägre som bättre folk. Han lyckades till sådan få komministern i Maria församling, magister Jonas Hjortsberg, som vid två särskilda besök hos familjen Timm framförde hans frieri. Föräldrarna svarade visserligen varken ja eller nej utan ville skjuta upp avgörande ett par år på grund av flickans ungdom, och de yttrade också något om att de nog helst ville se henne gift med en av borgarståndet. Qvist ville dock tolka svaret positivt, som ett 2/3 ja, och tänkte, att "trägen vinner", helst som han tyckte sig ha visat föräldrarna all tillbörlig vördnad och högaktning.
    Karakteristiskt nog för tiden hade Lars Qvist ännu inte blottat sina känslor och avsikter för föremålet självt. Men en morgon, då jungfru Greta Stina gick till kyrkan, yppade han sina tankar för henne. Alldeles ovetande om frieriet tycks hon likväl inte ha varit. Hon sade sig ha observerat, hur hennes mor börjat rådfråga släkten och "en hop annat folk, som sig här emellan lägga och från råda", och hon hade också förmärkt tilltagande "vidrighet och missbehag" hos föräldrarna mot hans person. Ändock svarade hon, "som alltid regeras av dygd och har Gud för ögonen", efter någon diskussion ja till honom: "om det är Guds vilja, så må det vara min". Det var ett löfte hon sedan orubbligt skulle hålla.
    Föräldrarnas avoga inställning till Qvist kom till fullt uttryck, då denne och magister Hjortsberg åter gjorde sig ärende till familjen. Fru Timm sade då rent ut, att Qvist borde slå alla tankar på hennes dotter

 

3 O. Durchman, Bruksägarsläkten Timm i Finland och Sverige, Genealogiska samfundets i Finland årsskrift, del 27 (1943), s. 18 ff. Greta Stina Timm döptes 15.3 1718, CIafol. 5, s. 130, Maria förs. arkiv, SSA. När fadern 1739 säger, att hon endast var 18 år, är det sålunda en medveten eller omedveten osanning, Svea hovrätts protokoll i civilmål, Alal) vol. 126, 22.10 1739, RA. - Mantalslängd Maria förs. 1740, dat. 24.12 1739, fol. 288, SSA. 13-37-163 Svensk Juristtidning

 

174 Holger Wichmanur hågen och inte mer komma inom deras hus. Förgäves sökte han både skriftligen och genom utskickade få föräldrarna på bättre tankar. På lämpligt "och under stundom olämpligare sätt" lyckades han hålla kontakt med sin älskade och hindra henne från att företaga sig något "oråd", "vartill hos henne (Gud vet bäst av vad orsak) ofta tankar uppstigit". Vad föräldrarna hade emot honom, fick han inte veta. Senare omtalas namn på ett par andra friare, som föräldrarna bad dottern välja mellan; de var visserligen borgarsöner men förefaller eljest knappast vara särskilt förmånliga partier. Mest mot ett äktenskap synes modern ha varit, medan fadern varit "av benägnare omdöme".4
    Brytningen var därmed ett faktum och blev alldeles ohjälplig, då föräldrarna utnyttjade sin i 6 kap. 1 § Giftermålsbalken i 1734 års laggivna rätt mot mö, som gifter sig mot sina föräldrars vilja. I en skrivelse från september 1738 anförde de, hur deras dotter "uti sit tbarnsliga oförstånd låtit förleda sig att efterhängja en henne alldeles onyttig och högst skadlig person, Qvist benämnd". Ett äktenskap mellan dem kunde de aldrig samtycka till utan förklarade, att om det skedde, skulle Greta Stina vara alldeles arv- och lottlös i all dera segendom och aldrig därav njuta den minsta delaktighet efter deras död, "hon må falla i vad elände hon vill". Till yttermera visso skulle denna deras förordning intecknas i rättens protokoll.
    När dokumentet emellertid inte förrän i juni 1739 inlämnades för inskrivning hos rådhusrätten, kan dröjsmålet måhända tolkas som tecken på att fortsatta försök gjordes att medla mellan och försona parterna. När sedan rätten behandlade ärendet, fann den, att föräldrarna å ena sidan vidgått, att jungfru Timm alldeles fäst sig vid v. häradshövdingen Qvist, men å andra sidan ej anfört, vad de hade att påminna mot hans person och uppförande. Ej heller hade domare prövat skälen till deras motstånd mot ett äktenskap. Rådhusrätten kunde under sådana omständigheter inte bevilja den sökta inteckningen. Paul Timm överklagade beslutet hos Svea hovrätt, som gav honom rätt, vilket i sin tur föranledde Qvist att i juli 1 739 å Greta Stina Timms vägnar besvära sig hos Kungl. Maj:t. Detta hindrade likväl inte rådhusrätten att i enlighet med hovrättens utslag inteckna arvlöshetsdokumentet och utge attest därom till handelsmannen Timm.

 

4 Stockholms södra förstads kämnersrätts protokoll 12.9 1739, s. 391 ff, om friarna dito 16.10, s. 466 v, SSA. 

Kärleksbesvär på 1700-talet 175Hos justitierevisionen blev ärendet sedan av någon anledning liggande oavgjort, tills det år 1745 blev bortregistrerat som överspelat.5
    För den arma Greta Stina Timm måste det ha varit en svår tid hemma. Föräldrarna sökte med all makt förmå henne att bryta med Qvist och tvinga henne att acceptera andra friare; kvinnan var ju alltjämt omyndig, och man levde i husagans tid. Hon var emellertid ståndaktig och anhöll till en början i rätten, att kurator måtte förordnas för henne med anledning av föräldrarnas svåra beteende.6 Innan så hunnit ske, blev emellertid hennes belägenhet outhärdlig, och hon tog saken i egna händer. Man torde ej taga särdeles miste om att planen utarbetats tillsammans med den juridiskt förfarne Lars Qvist.
    Allt nog, tidigt om morgonen den 16 augusti 1739 lämnade Greta Stina Timm i hemlighet föräldrahemmet och knackade gråtande och med sönderslaget ansikte på hos en sekreterare Olof Forsberg. Hon berättade, hur hon av sina föräldrar blivit hanterad med hugg och slag, därför att hon fattat kärlek till v. häradshövdingen Qvist och inte kunde vända sitt hjärta till någon annan man, som föräldrarna ville tvinga henne att taga. För att hon i sin nöd inte skulle taga sitt liv, lätsekreteraren henne stanna hos sig, tills hon kunde komma till någon av sin släkt eller på annat neutralt ställe. Han tillsåg redan samma dag, att föräldrarna genom slottskansliets försorg underrättades var hon befann sig, och anmälde i kämnersrätten den process, som hon ville inleda med sina föräldrar i äktenskapsfrågan. Han såg även till att fältskären Schützer undersökte hennes blessyrer och lämnade en attest på hur hon blivit "hanterad och slagen".7
    Det blev naturligtvis en våldsam uppståndelse. Föräldrarna Timm krävde omedelbart genom sitt ombud, en hovrättsadvokat Isak Faggot, handräckning för att, enligt både Guds och världslig lag återföraderas omyndiga dotter. Slottskansliet räddade sig från ett avgörande genom att åberopa, att äktenskapsfrågan blivit anhängiggjord inför domstol, varför det remitterade "det ena med det andra" till domaren.8

 

5 Utslagshandling 7.5 1745, N. Justitierevisionens arkiv, RA. — Rådhusrättens protokoll 9 och 11.7 1739, avskrift i Akter i civilmål 7.9 1739, Kämnersrättens arkiv, SSA.

6 Rådhusrättens protokoll 9 och 11.7 1739, avskrift i Akter i civilmål 7.9 1739, Kämnersrättens arkiv, SSA.

7 Kämnersrättens protokoll i civilmål 16.8 1739 och avskrifter i Akter i civilmål 7.91739, SSA. — Schützers intyg har ej återfunnits. Föräldrarna ville senare endast medge, att de gett sin dotter två örfilar "för hennes olydno", Svea hovrätts protokoll i civilmål 15.11 1739, RA. — Om Paul Timms anseende att behandla sina barn illa, se även Sveahovrätts protokoll 27.6 1739, RA.

8 Slottskansliets resolution 25.9 1739, avskrift i Akter i civilmål 7.9 1739, Kämnersrättens arkiv, SSA. 

176 Holger Wichman    Slaget stod sålunda hos Stockholms södra första kämnersrätt, där sekreteraren Forsberg och advokaten Faggot drabbade samman. Även Qvist stämde makarna Timm inför rätta för att äntligen få utrett, varför de inte ville samtycka till hans giftermål med deras dotter. Paul Timm krävde laga rannsakning beträffande jungfru Timms hemliga avvikande och vem som låg bakom detsamma; tydligen misstänkte man Qvist och ville fästa honom vid brottet. Tidens syn på barnens och särskilt kvinnans ställning framgick av påståendet, att deras dotter vore föräldrarnas egendom, som olagligt kommit i Forsbergs händer. Den senare opponerade sig mot den begärda rannsakningen och genmälde mot den sista anklagelsen, att Greta Stina avvikit på eget bevåg och för övrigt vore en så beskaffad "egendom", som själv kunde gå hem, när hon ville eller domaren så befallde.
    Under tiden prövades olika sätt att försona dotter och föräldrar. Olof Forsberg vände sig på ett tidigt stadium till Greta Stinas bror Petter Timm för att denne skulle dels övertala sin syster att återvända hem, dels beveka föräldrarna till mildhet mot henne. Då det misslyckades, bad han magister Hjortsberg att som deras själasörjare ingripa. Då även detta slog fel, gjorde han själv tillsammans med assessoren Hedengran, "vilken även hemma i mitt hus gjort jungfru Timm tjänliga och allvarsamma föreställningar", besök hos föräldrarna men träffade bara modern, som varit alldeles oresonlig. Fadern, som förefaller ha varit mera medgörlig, synes icke ha haft någon talan utan mest hållit sig undan, medan mor och dotter synes ha varit i likagrad stolta och oförsonliga.9
    Lagen stod emellertid på föräldraauktoritetens sida, och i en första resolution den 10 oktober 1739 fastslog kämnersrätten, att jungfru Timms hemliga avvikande ur föräldrahemmet var olagligt, såvida hon ej gitte framte skäliga orsaker därtill. Rätten kunde därför inte förvägra handelsmannen Timms begäran om laga rannsakning över dotterns avvikande och utsatte dag för fortsatt rättegång.10
    När parterna åter möttes, hade sekreteraren Forsberg avsagt sig fullmäktigeskapet för Greta Stina Timm, som även hade flyttat från honom till en fru Schmidt, som kände familjen Timm, och hos vilken hon hade hushållsarbete. Som fullmäktig begärde hon i stället öppet få Lars Qvist, mot vilket advokaten Faggot genast inlade protest, främst därför att Qvist under den fortsatta rättegången sannolikt skulle bli "högst graverad". Han gjorde också energiska men fruktlösa

 

9 Kämnersrättens protokoll i civilmål 16.8-16.10 1739, SSA.

10 Kämnersrättens protokoll och dombok i civilmål 10.10 1739, SSA.

 

Kärleksbesvär på 1700-talet 177ansträngningar att pressa både Qvist och Forsberg, som inkallades till rätten för förhör, att medge, att den förre varit delaktig i Greta Stina Timms avvikande och tillflykt till den senare, som hon uppenbart tidigare inte känt.
    Till slut enades rätten på hennes begäran att åter söka försona parterna. Den fann sig "uti en så öm och grannlaga sak, som denna är, rörande å ena sidan den skäliga makt, som föräldrar äga att bjuda, råda och styra sina barn i giftermålssaker, och å den andra åter det beskydd, som barn i stöd av lag äro berättigade att åtnjuta emot föräldrarnas egenvilliga hinder i dylika mål", ej kunna undgå att villfara jungfru Timms begäran till en kristlig förlikning.11
    Som förlikningsman anmodades denna gång kyrkoherden i Maria, den myndige Michael Hermonius, morfar till Carl Michael Bellman.12 Han skulle som deras själasörjare "enskilt igenom tjänliga föreställningar av Guds ord söka saken därhän bearbeta". Kyrkoherden gjorde säkerligen också sitt bästa vid samtal både med föräldrar och dotter. Föräldrarna bedyrade, att de gärna skulle taga sin dotter till nåder, blott hon avstode från äktenskap med Qvist. Greta Stina ville också gärna återvända till sina föräldrar och bevisa dem all barnslig lydnad, om de först gav sitt samtycke till hennes förening med Lars Qvist. Och den sistnämnde, som visste, "att det vore utgånget av Herranom", vägrade att låta sitt tycke för jungfru Timm till ett rent äktenskaps fullbordande falla. Medlingen hade sålunda misslyckats, allt blev som förut, och rätten måste fatta ett avgörande.13
    Den fråga, som kämnersrätten närmast hade att taga ställning till, var om Lars Qvist skulle tillåtas vara fullmäktig för Greta Stina Timm. Rätten delade därvid motpartens åsikt att han, som var inblandad i själva det ännu oavgjorda äktenskapsmålet, ej vore lämplig därtill, helst ett fullmäktigeskap skulle kunna ge anledning till ännu större förtroende mellan kontrahenterna. I stället beslöt den att hos justitiekollegiet och förmyndarkammaren begära, att en laga ombudsman förordnades för henne. Däremot kunde rätten inte avslå Qvists begäran att få bevista den fortsatta rättegången om giftermålssaken, som ju rörde även hans rätt. Slutligen fann sig rätten icke kunna pålägga sekreteraren Forsberg att utförligare än han redan gjort be-

 

11 Kämnersrättens protokoll i civilmål 11.10—5.11 1739, SSA. — Om fru Schmidt se även Svea hovrätts protokoll i civilmål 23.10 1739, RA.

12 A. Stålhane, Bellmans morfar. En myndig Stockholmsprelat på frihetstiden, S:t Eriks årsbok 1945, s. 43 ff.

13 Kämnersrättens protokoll i civilmål 5.11 1739, SSA.

 

178 Holger Wichmansvara flera av advokaten Faggots begärda frågor om vem som förmått jungfru Timm att vända sig till honom m. m., dvs. att blotta Qvists medverkan i intrigen.14
    Följande dag förklarade Lars Qvist å såväl egna som jungfru Timms vägnar missnöje med rättens beslut. Då han emellertid vore sängliggande sjuk, kunde han ej, såsom han tänkt, infinna sig i rätten.15 Denna notis är den sista uppgiften om målet i kämnersrättens protokoll för 1739. Intresset vänder sig i stället till Svea hovrätt, hos vilken Paul Timm besvärat sig över slottskansliets vägran att ge honom handräckning för att återhämta hans dotter till hemmet. Besvären var särskilt riktade mot sekreteraren Forsberg, men då Greta Stina Timm begärde att fa del av detsamma för att förklara sig, dröjde det inte länge, förrän både föräldrarna och deras fullmäktige ombudadvokaten Faggot å ena sidan samt Olof Forsberg, Greta Stina Timm och Lars Qvist å den andra möttes inför hovrätten. Till en tid gick målen där och i kämnersrätten parallellt, och hovrätten lät underrätta sig om ärendets förlopp i underrätten. Samtidigt med det av kyrkoherden Hermonius gjorda förlikningsförsöket vädjade också hovrätten parterna till försoning men med lika dåligt resultat. Jungfru Timm förklarade, att hon ville "med Qvist både leva och dö". Fru Timm däremot anförde mot Qvist, att han vid sitt frieri till dottern ej brukat"den anständighet, som veder bort" — jämför hans egen åsikt ovansid. 173 — och att han "på fjärde året skall ensidigt hava lismat med henne". Föräldrarna anförde också, att deras dotter förr varit dem ett lydigt barn, men sedan hon kommit tillsammans med Qvist, hade hon blivit olydig och uppstudsig. Hovrätten, som ville härröra föräldrarnas ovilja mot Qvist till en krass ekonomisk verklighet, att han ännu vore lönlös i verken, framhöll att han trots detta säkerligen framdeles skulle kunna försörja henne. Även påpekades, att en fortsatt rättegång bara förorsakade kostnad och olägenhet. Men föräldrarna gick ändock inte att rubba.16
    De första frågorna, om vilka mycket striddes i rätten mellan parterna, var dels om Greta Stina Timm skulle fa förklara sig över sin faders besvär, dels om Lars Qvist skulle vara fullmäktig för henne. Den förra frågan löstes till hennes favör, då hovrätten ej oväntat fann, att handelsman Timms besvär mycket nära angick hans dotter. Hon inkom efter några dagar med sin förklaring, mot vilken föräldrarna i sin tur ingav en vederläggning. Hon ansökte också, att flera personer

 

14 Kämnersrättens protokoll i civilmål 6.11 1739, SSA.

15 Kämnersrättens protokoll i civilmål 7.1 1 1739, SSA.

16 Svea hovrätts protokoll i civilmål 8.10-15.11 1739, RA.

 

Kärleksbesvär på 1700-talet 179skulle kallas som vittnen angående hennes mors sätt att söka ändra hennes tankar till Qvist och befordra andra friare till henne m. m.17
    Jämsides därmed gick diskussionen vidare om Qvists rätt att uppträda som hennes ombud. Den första tiden både skrev och inlämnade han hennes suppliker och memorial och deltog i de muntliga förhandlingarna i hovrätten. Då kämnersrätten, där ju samma diskussion förts, i början av november beslutade avslå hans fullmäktigeskap, blev detta normgivande också för hovrätten. Först i slutet av november tillsatte emellertid justitiekollegiet och förmyndarkammaren ombudsman eller kurator (curator ad litem) för jungfru Timm, en auskultant Claes Hoffman.18 Denne måste till att börja med läsa in målen, och först den 13 december möttes han och advokaten Faggot i hovrätten. Han meddelade på förfrågan, att målet hos kämnersrätten skulle fortsätta "i början av andra veckan", varmed torde avses i januari 1740, eftersom jultiden stundade. Beträffande de av jungfru Timmbegärda vittnesmålen begärde han, att de måtte avhöras vid hovrätten. Faggot däremot krävde liksom några gånger tidigare, att de av formella skäl och som mer hörande till rannsakningsmålet vid kämnersrätten icke skulle komma upp i hovrätten.
    Sedan parterna avträtt, yttrade assessoren Brusewitz sin åsikt vara att vittnesmålet ej hörde till handräckningsmålet vid hovrätten. Hansade sig också personligen vara beredd att uttala sin mening i själva sakfrågan. Några andra ledamöter, hovrättsrådet Fredenstierna samtassessorerna Gestrin och Petræus, var mindre säkra och önskade att de många skrifter, som ingivits under två månaders tid, liksom kämnersrättens protokoll måtte först läsas i en svit, innan de bestämde sig. Då övriga ledamöter tyckte att detta var onödigt och att frågan ändå borde företagas, begärde assessor Petræus att än dock få genomläsaakten, innan han yttrade sig i saken. "Varefter med resolverandet i saken för denna gång uppsköts."19
    Hela hösten måste ha varit en spännande tid för de unga älskande. Alla försök av vänner, prästerskap och slutligen hovrätten att beveka föräldrarna att samtycka till giftermålet hade strandat, och det var välkunnigt, att både gudomlig och världslig lag höll hårt på föräldrarnas rätt. Att Qvist blev fråntagen fullmäktigskapet för Greta Stina Timm, och hovrättsledamöternas beredvillighet att avgöra målet var illavarslande. Man kunde frukta det värsta och tyckte sig väl inte ha något att

 

17 Svea hovrätts protokoll i civilmål 23.10, 9.11-13.12 1739, RA.

18 Justitiekollegiet och Förmyndarkammarens protokoll AIa2) vol. 67, 28.11 1739, SSA.— Jfr Svea hovrätts protokoll i civilmål 22, 23, 29.11 1739, RA.

19 Svea hovrätts protokoll i civilmål 13.12 1739, RA.

 

180 Holger Wichmanförlora. Ännu var ingenting avgjort, och tiden var mogen för det sista drastiska steget i den hårda tvekampen mot oförstående föräldrar. När planen vuxit fram, är inte lätt att säga. Klart torde det dock vara, att saken var ofta diskuterad och noga förberedd, innan den sattes i verket.
    Den 11 januari 1740 var några personer samlade i Traneberg, då vice häradshövdingen Lars Qvist och jungfru Greta Stina Timm vigdes tillsammans utan föregående lysning eller hennes föräldrars vilja och vetskap. Som vigselförrättare hade de fått tag i en gammalpräst, en god och ärlig prästman, heter det i en skrivelse.20 Bröllopet stod alltså på Tranebergs värdshus, som nu för en kort stund kommer in i bilden som plats för höjdpunkten, om än inte slutpunkten, på parets långa kamp för sin lycka. Hur och varför de som Söderbor valde detta ställe, kan väl inte besvaras. När Qvist sedan skulle redogöra för var det låg, sade han sig vara ovetande därom. Men det ingick i taktiken, liksom när han sade sig inte heller känna till, vilken prästmannen var, som vigt dem.
    Det blev naturligtvis ny stor uppståndelse på olika håll. Redan dagen efter vigseln anmälde fru Schmidt genom sin måg för kämnersrätten, att jungfru Greta Stina Timm, som en tid vistats hos henne, bittida om morgonen den 11 januari avvikit ur huset, och att ingen visste, vart hon gått.21 Kort tid därefter meddelade kyrkoherden Hermonius på sammanträde i Stockholms konsistorium, att han hört, att Lars Qvist och Greta Stina Timm från Maria församling låtit viga sig utan lysning och hennes föräldrar ovetande. Han hade låtit kalla mannen till sig och frågat, vilken präst som förrättat vigseln, men fått till svar, att han inte kände honom. Konsistoriet anmodade kyrkoherden att igen söka förmå Qvist att namnge prästen, "på det den samme för sitt djärva företagande vederbörligen måtte kunna tilltalas". Enligt giftermålsbalken (kap. 7 § 2) skulle nämligen präst, som vigde, förrän lysning skett, mista sitt ämbete. Då Qvist fortfarande vägrade uppge vigselprästens namn, lät konsistoriet sig dock nöja, enär man hört, att handelsmannen Timm besvärat sig, "å vederbörlig ort", där säkerligen Qvist skulle tillhållas att namnge honom.22
    Dagen efter vigseln lät Qvist underrätta sina svärföräldrar genom att i brev till Greta Stina Timms morbror, rådmannen Hans Dassau, be denne meddela "våra högt ärade kära föräldrar, vad skett är".

 

20 Förklaring av Qvist 28.1 1740 i Svea hovrätts akt 27.2 1740, E VIa3aa), vol. 125, RA.

21 Kämnersrättens konceptprotokoll 12.1 1740, SSA.

22 Konsistoriets protokoll, A I vol. 93, s. 10, 34, 23.1 och 6.2 1740, Stockholmsdomkapitels arkiv, SSA. 

Kärleksbesvär på 1700-talet 181Dassau skulle låta dem veta, att vigningsakten försiggått föregående dag "efter middagen kl 6 på Tranaberg uti hederligt folks närvaro, så att föga mera fattades till ett nöjsamt bröllop, än våra högt ärade käraste föräldrars närvarelse, den vi dock, Gud bättre, på lång tid tillbaka icke kunnat räkna uppå". Han slutade med förhoppningen, att "den Alldra högste, som allas hjärtan i sin hand haver", måtte beveka föräldrarnas hjärtan, att de måtte förstå, "det min och deras kära dotters kärlek är ren och av Herran om utgången".23
    Om paret hade hoppats, att föräldrarna skulle mjukna, när de ställdes inför fait accompli, så tog det grundligt miste. Paul Timmskyndade att hos Svea hovrätt anmäla vigseln, som skett mot hans och hans hustrus samtycke och utan någon domares tillstånd — en möjlighet som lagen medgav, när föräldrar tredskades. (Giftermålsbalken 6kap. 4 §). Tvärtom hade Qvist visat förakt för lagen och sidvördnad för både hovrätten och kämnersrätten, där mål var anhängiga och ännu oavgjorda. Han hade också genom giftermålet stött bort Timm från hans faderliga myndighet (patria potestate) och skämt hans dotter, med vilken han nu hade hus och bohag tillsammans. Hon förklarades därför i enlighet med tidigare beslut för arvlös och vigselnför "null och ogiltig". Timm krävde, att hovrätten skulle tilltala den, som förrättat vigseln, och även de bröllopsgäster, som bevistat den olagliga akten, "på det att justicen i alla delar må ett fullkomligt nöjeske och föräldrar hädan efter kunna vara säkra om sina barn och demej en sådan hjärtans sorg tillskyndas, som mig är skett, den på intet sätt nu mera står att lindras".24
    I den sista meningen synes den förtvivlade faderns äkta känslorbryta igenom, medan skrivelsen i övrigt är präglad av strikt juridiska formuleringar, uppsatta av koncepisten, Timms fullmäktige hovrättsadvokaten Isak Faggot. I sitt svaromål sökte Qvist göra sträng åtskillnad mellan sin svärfar och koncepisten, som även tidigare varit föremål för hans och Greta Stina Timms synnerligen ovilja; den senare sade sig vid ett tillfälle aldrig hört annat av hans mun "än vidrigt och till en rätt kärleks förstörande".25 Nu sköt Qvist medvetet in sig på Faggot, "vilken även uti detta efterspelet bevisar sig vara upphovsman till all den olägenhet och misshällighet, som emellan mig och mina högt ärade kära svärföräldrar varit och ty värr ännu varar". Stort nummer gjorde han av en incident, då Faggot på ett rykte, att

 

23 Brev 12.1 1740, avskrift i Svea hovrätts akt 27.2 1740, RA.

24 Supplik ingiven 15.1 1740, i Svea hovrätts akt 27.2 1740, RA.

25 Rådhusrättens protokoll 11.7 1739, avskrift i Kämnersrättens akt i civilmål 7.9 1739 SSA. 

182 Holger WichmanQvist skulle ha setts packa och tänka resa bort, begärt, att hovrätten skulle vid vite tvinga honom att stanna i staden och inställa sig vidrätten. Qvist raljerade däremot och uppvisade ett läkarintyg, att han led av gikt i vänster ben och varit i färd att inhandla kryddor till dekokter, och "för ingen del att resa och rymma ur staden".26
    I sakfrågan ville Qvist påstå, att hans äktenskap ägde all laglig grund, och han tillbakavisade med förtrytelse en beskyllning på tal om arvlösheten, att han skulle varit ute efter pengar. Han hade, försäkrade han, "utan avsikt på gods och pengar friat endast efter den älskvärda personen, som jag Gud i vare ärad vunnit". Då han hävdade, att hovrätten inte var rätt forum för målet, ville han likväl vänta med sin bevisning till rätt forum.27
    Mellan Qvist och Timm, dvs. Faggot, växlades ytterligare några inlagor med ömsesidiga beskyllningar för smädelser samt skäl och motskäl, som knappast gav något nytt i sak. Vid hovrättens muntliga förhandlingar förmåddes dock Qvist att yppa namnet på vigselförrättaren. Det befanns vara en präst vid namn Lettström, som likväl icke kunde påträffas av rätten, och som avled kort därefter. Det visar sig, att han varit en kyrkoherde Lars Lettström i Helgesta och Hyltinge församlingar i Strängnäs stift, som dock redan 1726 blivit avsatt förförmodat horsbrott. Genom kungl. nåd hade han väl år 1733 fatt en viss upprättelse men återfick aldrig någon tjänst och dog utfattig iapril 1740, varigenom han undgick rättvisan.28 Även blev det under förhandlingarna klart, var Traneberg låg, vilket blev avgörande förvart målet i fortsättningen kom att förläggas.29
    I Timms sista memorial, vari han och hans koncepist först punkt för punkt sökte vederlägga Qvists argumentationer, bröt i slutet åter fram faderns förkrosselse över sin förlorade och utskämda dotter. Visserligen försäkrade han, att han och hans hustru aldrig skulle samtycka till äktenskapet, och upprepade, att dottern skulle vara arvlös både efter faderns och moderns bortgång. Men han utbrast samtidigt, att "jag övergiver hela denna saken, intet såsom den där förlikt är, utan såsom [jag] utav sorg och bedrövelse uttröttad är". Och under åberopande av Rättegångsbalkens 20 kap. 4 § om fall, vid vilka förlikning icke kunde tillåtas, lämnade han åt den att utföra målet, som sådant å

 

26 Qvists förklaring, ingiven 28.1 1740, i Svea hovrätts akt 27.2 1740, RA. - Jfr hovrättens protokoll i civilmål 21-22.1 1740, RA.

27 Qvists förklaring 28.1 1740, a. a.

28 K. Leijonhufvud, Ny svensk släktbok, Sthlm 1906, s. 268. - K. A. Hagström, Strengnäs stifts herdaminne I, Strengnäs 1897, s. 450, är ej tillförlitlig. Jfr Regementsprästers ansökningar, vol. 11, RA.

29 Svea hovrätts protokoll i civilmål 8.2 1740, RA.

 

Kärleksbesvär på 1700-talet 183ämbetets vägnar tillkomme. Inte underligt, att Qvist tog denna utgjutelse som en stor framgång och som tecken på en spricka mellan hans kära svärfar och den förhatlige koncepisten.30
    Sedan Timm dragit sig ur, resolverade Svea hovrätt den 27 februari 1740, att målet ändock skulle fortsätta. Eftersom det icke omedelbart hörde under hovrätten, och då den olaga vigseln hade ägt rum i Traneberg, borde det i stället upptagas hos den häradsrätt, till vars jurisdiktion Traneberg hörde. Rättegången borde ske skyndsammast vid ett urtima ting, och hovrätten anmodade landshövdingen i Stockholms län att därför förordna en åklagare (actor officiosus). Sedan rätten avgjorts, skulle rannsakning och dom insändas till hovrätten.31
    Så flyttades äktenskapsmålet till Sollentuna häradsrätt, till vars jurisdiktion Traneberg hörde. Av någon anledning kom det inte förepå urtima ting, utan Lars Qvist och Greta Stina Timm instämdes till det ordinarie sommartinget i juni 1740. Motpart var den av landshövdingen förordnade åklagaren auskultanten Anders Stare, som samtidigt meddelade, att vigselprästen, som även bort tilltalas, hade avlidit, varför käromålet mot honom förföll.
    Vid rätten höll Qvist ett längre anförande. Av prästens dödsfall tog han sig först anledning att finna sin egen närvaro onödig, vilket åklagaren dock tillbakavisade, då målet inte bara gällde prästens förbrytelse utan också hans egen olagliga vigning. Beträffande den senare framhöll Qvist, att om någon sak varit mycket ventilerad, så vore det denna, "ej allenast tre à fyra år privatim" mellan honom och hans svärföräldrar, utan också offentligt i kämnersrätten, slottskansliet och Svea hovrätt. Målet mot föräldrarna Timm om rätt att ingå äktenskap vore f. ö. alltjämt anhängigt hos Stockholms södra förstadskämnersrätt, och han ifrågasatte, att man borde avvakta avgörande vid denna rätt.32 Mindre avseende lade han vid att målet enligt hovrättens resolution borde hållas på urtima ting. Huvudsaken var, att det äntligen komme till ett slut. Han översåg också med att det, eftersom han en tid tjänstgjort som t. f. auditör vid Kungl. Maj:ts livdrabantkår, egentligen borde tilltalas vid särskilt forum. Han anmärkte vidare på att han, som befunnit sig i Västerbotten, fått stämningen allt för sent, då postgången till Umeå vore åtminstone åttadagar. Han sade sig även hoppas, att åklagaren icke, som advokaten

 

30 Memorial uppläst 8.2 och svar 12.2 1740, i Svea hovrätts akt 27.2 1740, RA.

31 Svea hovrätts resolution 27.2 1740, B III a 1) vol. 52, fol. 65, RA.

32 Qvist var ombud i en rättegång i kämnersrätten sommaren 1740 och hade möjligen i samband därmed fått uppfattningen, att hans mål där skulle återupptagas och avgöras. Kämnersrättens konceptprotokoll 1.7 1740, SSA. 

184 Holger WichmanFaggot, skulle påstå allsköns "absurditeter", men bad för säkerhets skull om besked, ifall Stare erkände honom för måls- och svarsman för sin hustru eller ej.
    Auskultanten Stare besvarade Qvists inlägg både modest och övertygande. Bl. a. försäkrade han, att han icke var påverkad av förutfattade meningar beträffande målet varken av Faggot eller andra, utan skulle helt förfara efter lag och kungl. förordningar. Han hävdade dock, att rättegången vid kämnersrätten, sedan olaga vigsel kommit emellan, numera måste ha "så till sägandes av sig själv förfallit". Då denna vigsel hade ägt rum på Traneberg, vore häradsrätten enligt 10 kap. 21 § Rättegångsbalken (om att brott skulle avdömas, där gärningen skett), rätt forum för målet. Rätten följde också i stort sett Stares argument och fastslog till en början, att Lars Qvist och Greta Stina Timm trots prästens död icke kunde befrias från svaromål att ha låtit sammanviga sig mot hennes föräldrars vilja. Den avböjde även Qvists invändningar mot stämningstiden och påstående om särskiltforum i egenskap av auditör vid livdrabantkåren, likaså att man måste invänta kämnersrättens utslag. Till slut fastslogs, att häradsrätten vore rätt forum för målets avgörande både enligt Rättegångsbalkens ovannämnda paragraf och enligt hovrättens resolution av den 27 februari. Då Qvist förklarade sitt missnöje över rättens beslut, hänvisades han till att den 4 nästkommande juli på middagen före klockan 12 inge besvär till Svea hovrätt.33
    Efter denna resolution slutar alla underrättelser om rättegången. Något besvär av Qvist har inte kunnat återfinnas i Svea hovrätts arkiv, och ej heller har någon fortsättning påträffats i häradsrättens domböcker. Det vill synas, som om ärendet i tysthet avskrivits, och man frågar sig, vad som inträffat. Har möjligen kämnersrätten trots allt fortsatt och kommit till resultat, att en vigsel ginge för sig utan föräldrarnas medgivande, och domare sålunda enligt Giftermålsbalkens 6 kap. 4 § prövat giftermålet giltigt? Något beslut har dock ej påträffats i kämnersrättens konceptprotokoll t. o. m. oktober 1740, som är det enda som bevarats. Ej heller finns spår av att Qvist kan ha vänt sig till Kungl. Maj:t för att få vigseln giltigförklarad. Klart är endast, att äktenskapet bestod, och att dess ifrågasatta giltighet inte tycks ha spelat någon roll för Lars Qvists senare karriär. Däremot förblev föräldrarna Timms disposition om dotterns arvlöshet i kraft när Paul Timm dog på sommaren 1741.34

 

33 Renoverade domböcker för Stockholms län nr 93, 14.6 1740, fol. 276 ff, Svea hovrättsarkiv, RA.

34 Bouppteckningar 1742 vol. 2, fol. 598, SSA.

 

Kärleksbesvär på 1700-talet 185    Under den tid, som äktenskapsbesvären pågick som bäst, måste Lars Qvist även sörja för sin framtid genom att skaffa en tjänst, då det ju stod klart, att han inte kunde bilda familj som "lönlös i verken". I maj 1739 hade han sålunda fått det förordnande som vikarierande auditör vid Kungl. Maj:ts livdrabantkår under den ordinarie innehavarens frånvaro, som han åberopade i sin ovan relaterade plädering vid häradsrätten. För denna tjänstgöring begärde han i januari 1740 av sin chef generalmajoren greve Carl August Dohna ett intyg, som var mycket positivt formulerat. Qvist sades ha skött sysslan "med största tro-, flitig- och färdighet" och vara kapabel att "ett viktigare ämbete till överhetens nöje och rikets tjänst väl förestå".
    Det är osäkert, om Qvist redan när han begärde intyget såg utsikt att efterträda den gamle landssekreteraren Peter Bursell i Västerbottens län, som länge varit skröplig, och som efter längre tjänstledigheter begärde avsked i slutet av april 1740. Ett aber var kanske, att Bursell i avskedsbrevet begärde att få behålla halva lönen. Men Qvist, som redan dessförinnan en kortare tid hade varit förordnad som vikarie för Bursell, förklarade sig i sin tjänsteansökan vara villig att tjäna för halv lön. Han fick även landshövding Gyllengrips kraftiga förord och första förslagsrum. Under den korta tid Qvist varit där och blivit brukad vid Bursells göromål, skrev landshövdingen, hade han funnit dennes "förhållande, nit, sorgfällighet och arbetsamhet" såsom befrämjande till Kungl. Maj:ts tjänst och landssekreteraretjänstens vårdande. Qvists egen ansökningshandling vittnade om hans "uppförande, habilité, skicklighet och åtnöjande vid halva landssekreterarelönen" — icke minst det sista måste ju väga tungt till Qvists förmån. Han blev också den 10 juli 1740 av Kungl. Maj:t befordrad till landssekreteraretjänsten i Umeå.35
    Det måste ha känts som en stor lättnad för det unga paret att få lämna Stockholm för att skapa en framtid på en plats, där deras öde inte var så känt. Lars Qvist visade sig fullt ut motsvara de goda vitsord, som han fått. Här är inte platsen att närmare gå in på hans karriär, som i korthet tecknats i B. Boëthius' historik över Robertsforsbruk, under vars inledningsskede han verksamt deltog, måhända efter erfarenheter från Lögdö. Vid sidan av landssekreteraretjänsten anlitades han vid flera ansvarsfulla och krävande förrättningar i länet, bl. a. vid gränsregleringen mot Norge och avvittringsverket. År 1747 belönades han med häradshövdings titel, 1758 blev han särskild för-

 

35 KB:s i Västerbottens län skrivelse till Kungl. Maj:t 28.4 1740, RA. - En skrivelse till Kungl. Maj:t den 19.4 1740 är kontrasignerad av Lars Qvist. — Om Bursell se även KB:s skrivelser till Kungl. Maj:t mars, 3.10 och 8.12 1739 samt 31.5 1740. 

186 Holger Wichmantroendeman eller s. k. ekonomidirektör för södra Lappmarken, och 1762 utnämndes han till lagman i Lappmarken, som utbröts ur lagmansdömet över Ångermanland och Västerbotten.36
    Trots sina obestridliga framgångar sökte Qvist flera gånger, särskilt på 1740- och 1750-talen, andra tjänster söderut, allt dock utan resultat. Anledningen till ansökningarna tillskriver Boëthius hans missnöje med den halva landssekreterarelönen, som ju kunde tett sig lockande, så länge det gällde att komma bort från Stockholm. Måhända kan man också tänka sig, att bakom ansökningarna låg fru Greta Stina Timm, vilken som född och uppväxt i Stockholm kanske hade svårare att acklimatisera sig i Västerbotten än mannen med sitt norrländska och österbottniska påbrå. Familjen skaffade ett halvt hemman i Dalkarl så by i Bygdeå socken och synes vanligen ha bott på detsamma. I egenskap av jordägare röjde Lars Qvist samma omtanke om egna intressen, som kommer fram i hans många ansökningshandlingar, och häradsrättens dombok överflödar av hans processer mot grannar inom och utom byn. Boëthius karakteriserar honom som en driftig men icke så litet stridig man.
    Makarnas samliv framgår naturligt nog inte i dessa offentliga källor. Något bör det väl dock säga, att de tillsammans fick inte mindre än 13 barn.37 Mycket tillfredsställande måste det ock ha varit, att en försoning efter hand kom till stånd med Greta Stina Timms familj. Efter modern Maria Magdalena Hilckes bortgång på hösten 1754 var båda makarna närvarande vid boutredningen, och Greta Stina ärvde lika med sina bröder.38 Deras äktenskap varade även länge. I januari 1790 hade de varit gifta i 50 år. Kort därefter, den 26 maj 1790, avled Lars Qvist i en ålder av över 77 år. Dödsorsaken angavs vara frossa och omväxlande feber.39 Trots sina framgångar och ekonomiska intresse efterlämnade han ingen förmögenhet, utan änkan måste lämna boet till borgenärernas förnöjande. Med anledning av mannens långvariga och berömliga tjänster och den mer än 70-åriga änkans fattigdom och betryck utverkade landshövdingen för henne en statspensionom 33 1/3 rdr årligen.40 Greta Stina Timm själv avled den 18 januari 1798 i en ålder av nära 80 år av "ålderdom". Av barnen överlevde då fem döttrar.41

 

36 B. Boëthius, a. a., s. 24—27. Jfr G. Thuland, Lappmarken som särskilt jurisdiktionsområde, Norrbotten 1950/51, sid. 113.

37 Dödbok 18.1 1798, Umeå landsförsamlings arkiv, HLA.

38 Bouppteckningar 1754 II: 2, fol. 529 ff, SSA.

39 Dödbok 26.5 (ej april) 1790, Bygdeå kyrkoarkiv, HLA.

40 Statskontorets skrivelse till Kungl. Maj:t 20.7 1792, RA.

41 Dödbok 18.1 1798, Umeå landsförsamlings arkiv, HLA.