Demokratiuppfattning och individens rättsskydd

 

    Av jur. kand ANNA AF TRAMPE

 

1. Inledning
I anslutning till debatten, som forts av Peczenik i SvJT 1982, s. 609 ff, Wilhelmsson och Bruun 1983, s. 701 ff och Peczenik 1984, s. 456 ff vill jag framhålla att den traditionella juridiska metoden med dess förtjänster främst avseende rättsreglernas likformiga tillämpning och restriktiva tolkning av för enskilda betungande föreskrifter får olika spelrum beroende på om denna verkar inom ett rättssystem, vars statsrätt bygger på demokratiska principer eller på den socialistiska ideologien. Den av öststaterna lanserade statsrättsliga modellen synes ha liteberöring med de för demokratiska system vägledande principerna om individens fri- och rättigheter. I ett rättssystem, som avlägsnat sig från det västerländska inte endast i fråga om sättet att uppställa kriterier för brott utan genom att tillhandahålla en ny uppsättning av etiska regler i form av s. k. socialistisk rättfärdighet, kan det vara svårt för domstolarna att hålla sig till nedärvda principer om restriktiv tolkning av betungande rättsregler eller om att visa humanitet. Att straffrättsliga reglers tillämpning beror av den statsrättsliga modellen torde kunna åskådliggöras med hjälp av den polska straffrättsliga utvecklingen under krigstillståndet och därefter (dec. 1981-). Den polska domarkåren, som tycks vilja hålla sig kvar vid den gamla juridiska metoden trots att lagarnas karaktär snarare förutsätter ett paradigmskifte, har under krigstillståndet utsatts för kritik från åklagarkårens sida och regeringens talesmän för sin "olämpliga" straffmätningspolitik (se nedan i 4). Att en sådan kritik inte kan negligeras av domstolarna framgår tydligt vid studiet av Polens statsrättsliga system. Domstolarna, som till synes är oavhängiga, åläggs i konstitutionen och i lagen om domstolsorganisationen 1962 att främst värna om den nya samhällsstrukturen och i andra hand om medborgarnas rättigheter. Sistnämnda regler kan inte betraktas som endast en ideologisk programförklaring, eftersom den polska rätten har inbyggda "säkerhetssystem" för domarkårens lyhördhet i förhållande till den styrande makten. Landets högsta domstol (SN), vars ledamöter väljs för fem år i taget av Statens Råd bestående av huvudsakligen centralkommitténs

 

toppar, har utrustats med kompetens att meddela bindande lagtolkningsdirektiv för alla rättstillämpande organ. Samhällsstrukturens främsta övervakare är dock åklagarkåren, som verkar mer benägen att följa det nya paradigmet än den ännu avvaktande och något konservativa domarkåren. Polens prokuratororganisation följer subordinationsprincipen; dess högsta instans generalprokuratorämbetet kan ingripa i underordnades ärenden eller helt överta dessa. Generalprokuratorn kan också hemställa hos SN:s president om avgivande av lagtolkningsdirektiv eller om svar på rättsfrågor. Den förre skall enligt konstitutionen också vara demokratiens och rättfärdighetens främsta"skyddsängel".¹ Om man beaktar att landets högsta åklagare förutsätts tillhöra partitoppen förstår man att begreppet rättfärdighet verkligen får en "folklig" klang. Domstolarnas envishet att hålla sig till den traditionella rättfärdighetsmodellen märks särskilt på straffrättens område. Det på marxistisk bas utarbetade paradigmet för bedömning av en gärnings brottslighet, kallat för gärningens samhällsfarlighet, synes i rättspraxis få status av en "papperstiger" (Peczeniks uttryck i SvJT 1982, s. 620), d.v. s. en dekoration utanpå den tillämpade traditionella metoden att komma fram till vad som är brott. Dereferat från SN i brottmål jag studerat ger vid handen att domstolen antingen har svagt förtroende för den nya brottskonceptionen (kallasför materiell i motsats till den gamla, formella) eller haft svårigheter att bemästra denna, eftersom SN väljer att stödja sina avgöranden på hävdvunna grunder med en flyktig hänvisning till gärningens samhällsfarlighet. SN:s förhållande till detta novum i polsk straffrätt verkar labilt. I en del avgöranden anser SN att vissa omständigheter vid gärningen konstituerar hög grad av samhällsfarlighet och i andra anges liknande omständigheter höra till skuld- eller prognostiska element. Det nya sättet att definiera brottslig gärning hävdas naturligtvis av åklagarsidan. Den överväldigande majoriteten av de fall jag studerat fullföljdes till SN till nackdel för de tilltalade med hänvisning till att lägre domstol underskattat gärningens samhällsfarlighet, varför straffet blivit för milt och ibland även att en gärnings rättsliga kvalifikation (brottsrubricering) varit felaktig på samma grund. Utifrån den polska statsrättsliga modellens inflytande på straffrätten vill jag bidra med några reflektioner om förhållandet mellan demokratimodell och den straffrättsliga legalitetsprincipens funktion.

 

¹ Enligt polska konstitutionen art. 64 är det generalprokuratorns uppgift att "vaka över den folkliga rättfärdigheten, skydda den samhälleliga egendomen och säkerställa respekten för medborgarrättigheterna". Sovjetunionens Grunder Till Unionens och dess Republiks Straffprocesslag 1958 innehåller i art. 20 en liknande föreskrift. 

2. Begreppet demokrati
Demokratibegreppet är mångtydigt och torde variera i förhållande till den prefererade ideologien. Skillnaden mellan Västerlandets demokratiuppfattning och den marxistisk-leninistiska består främst i olika syn på rättens förhållande till den politiska makten och på förhållandet mellan individen och staten. Den västerländska rätten tillförsäkrar individen vissa grundläggande fri- och rättigheter oberoende av ändringar i den politiska inriktningen.² Den socialistiska rätten betraktas som maktens instrument och tillförsäkrar nämnda rättigheter så långt dessa kan förenas med principerna om det "arbetande folkets suveränitet".³

 

2.1 Den demokratiska rättsstaten
Rättsstatens demokratimodell torde innefatta något mer än endast majoritetens rätt att bestämma över minoriteten.⁴ All maktutövning förväntas stå i överensstämmelse med för mänskligheten universellt gällande etiska krav, som allas likhet inför lagen, rätten till frihet och egendom samt yttrande- och åsiktsfrihet. Dessa rättigheter skall kunna inskränkas endast i situationer, som medgivits i demokratiskt antagna grundlagar, och inskränkningarna skall meddelas genom lag— jfr RF 2: 12—14 samt TF 1:.⁵ De i rättsstaten utmärkande minimikraven avseende medborgarnas rättigheter har kommit till uttryck i 1950 års Europarådskonvention till skydd för de mänskliga rättighe-

 

² Strömholm, Grundlagen, folket och etablissemangen, Sthlm 1973, s. 89 kallar dessa krav för "rättslig minimistandard, inför vilken även den suveräna lagstiftarviljan, dvs. i en demokrati folkviljan gör halt".

³ A. Lopatka, Wstep do prawoznawstwa, Warszawa 1975, s. 186 definierar begreppet rätten på följande sätt: "... ett komplex av generella beteendenormer, som ger uttryck för den härskande klassens vilja och intressen, som skapats eller erkänts av staten i syfte att stärka de för den härskande klassen nyttiga samhällsförhållandena". N. G. Alexandroff, Pravo i zakonnost' v pieriod razvierutnogo stroitelstva kommunizma, Moskva 1961, s. 190 karakteriserar den socialistiska rätten på följande sätt: "Den socialistiskarättens normer har till uppgift att leda det med den fria viljan överensstämmande beteendet på sådant sätt, att den beteendevariant alltid väljs som motsvarar det socialistiska rättsmedvetandet och det arbetande folkets moral samt överensstämmer med den kommunistiska utvecklingens intressen". — Jfr Sundberg, fr. Eddan till Ekelöf, s. 197 och Fogelklou, Den orättfärdiga rätten, s. 146— 148.

⁴ Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 2:a uppl. Sthlm 1984, s. 275 ställer sig undrande till varför en majoritet av 50,1 % skall anses ha rätt att påtvinga de övriga 49,9% sin vilja. Se samma förf. Grundlagen, folket, s. 46—48 och H. Sundberg i SvJT 1951, s. 84.

⁵ Polens konstitution fordrar lagstöd endast för följande ingrepp i enskilds rättssfär: frihetsberövande, husundersökning, brytande av brevhemlighet samt konfiskation av egendom (art. 87). 14-37-163 Svensk Juristtidning

 

terna och grundläggande friheterna med senare års tilläggsprotokoll.⁶ Endast de rättsordningar som tillförsäkrar den enskilde talerätt mot offentliga organ inför domstol eller annat oberoende organ vid rättigheternas kränkning kan garantera medborgarna ett effektivt rättsskydd.⁷ Utan sådan garanti kan de grundläggande rättigheterna avden styrande makten tolkas såsom programförklaringar och ej bindande regler. Här nämnda uppfattningen om förhållandet mellan statsmakten och medborgarna, enligt vilken lagstiftaren frivilligt begränsar sin makt och oberoende organ kan kontrollera en författningsförenlighet med etiska krav som uppställts i grundlag eller folkrättsliga konventioner, grundar sig på naturrätten och är därför svårförenlig med det "positivistiska" hävdandet att rätten inte är annat än maktens bud. Rättsordningar, som kännetecknas av att rätten betraktas som den härskande klassens maktinstrument, uppställer inte krav på att statsorganens agerande skall begränsas av etiska hänsyn mot enskilda. De ställer däremot vittgående krav på enskildas agerande i förhållande till staten och samhället. Fri- och rättigheter betraktas som metafysiska begrepp, vilka inte får stå i motsättning till statens och samhällets intressen.⁸

 

2.2 Den socialistiska demokratien
Enligt den officiella ståndpunkten är socialistiska rättsordningar av sovjetisk modell demokratiska, eftersom de anses representera ett för majoriteten, det "arbetande folket", passande rättssystem. Denna demokratimodell innebär dock att det "arbetande folket" inte får ändra "folkstyrets" karaktär, då socialismen förutsätts skapa optimala levnadsvillkor för alla samhällsgrupper.⁹ Sovjets och sovjetinspire-

 

⁶ Prop. 1952:165, SÖ 1952:35, Prop. 1964:187, SÖ 1964:10, Prop. 1953:132, SÖ 1953: 26 och SÖ 1966:34.

⁷ G. C. Guins, Soviet Law and Soviet Society. The Hague 1954, s. 237: "Freedom requires legal guaranties which are best expressed in the separation of powers in governments, in independent courts, independent organizations."

⁸ Jfr Strömholm, Grundlagen, folket, s. 68—70 och J. Sundberg, fr. Eddan till Ekelöf, Sthlm 1978, s. 201-203. Enligt J. Bafia, Zasady tworzenia prawa, Warszawa 1984, s. 126, kande s. k. subjektiva rättigheterna stå i motsättning till hela folkets intressen; han ger följande syn på detta: "Den borgerliga teorien använder sig av konstruktionen med subjektiva rättigheter till nytta för egoistiska syften och till skydd för privata intressen utan att beakta andra klassers intressen. Subjektiva rättigheter i socialistiska förhållanden måste basera sig på en överensstämmelse mellan individens och samhällets intressen." Jfr Fogelklou, a. a., s. 36—42.

⁹ V.N. Kudriavtseff, Princiny pravonaruschenij, Moskva 1976, s. 133 anser att den sovjetiska samhällsmodellen skapar optimala levnadsvillkor för alla samhällsklasser och att den successivt övervinner nedärvda och oberättigade skillnader i arbets- och levnadsvillkoren. Z. Jarosz, S. Zawadzki, Prawo konstytucyjne, Warszawa 1980, s. 196 uttrycker sig på liknande sätt. 

rade konstitutioner som den polska ger medborgarna vittgående rättighetskataloger, främst i fråga om rättigheter som traditionellt sett utmärker förhållandena mellan enskilda rättssubjekt, t. ex. rätten till arbete eller kultur och som är svåra att förverkliga. De sedan upplysningstiden hävdade grundläggande fri- och rättigheterna erhåller en regleringsform som påminner väldigt litet om naturrättsliga krav; som exempel kan anföras att yttrandefriheten synes ha en modifierad innebörd, då den tillförsäkras det "arbetande folket". Vidare är föreningar med målsättningar, vilka angriper den politiska eller ekonomiska strukturen, förbjudna.¹⁰ Polens och de andra öststaternas konstitutioner behandlar de grundläggande fri- och rättigheterna såsom beroende favörer enär det inte ges möjlighet att utkräva rättigheterna i förhållande till de offentliga organen.¹¹ En sådan talerätt mot offentliga organ är otänkbar, därför att den skulle kunna innebära kontroll av den "suveräna folkviljan".¹² Lägre författningars förenlighet med konstitutionen kontrolleras av partipolitiskt bundna organ, vilket knappast kan anses strida mot konstitutionen, då denna själv ger rätten rangen av ett "uttryck för folkets intressen och vilja".¹³

 

3. Straffrättslig maktutövning och folkviljan
Den i ett samhällssystem rådande demokratiuppfattningen torde främst komma till uttryck inom statsrätten, som i sin tur påverkar straffrätten genom att straffrättens innehåll bestäms ytterst av statsrättsligt stipulerade maktförhållanden mellan lagstiftaren och medborgarna och mellan folkviljan och domstolarna. Därför är det befogat att poängtera att de straffrättsliga skyddsmekanismernas värde ur individens perspektiv står i starkt beroendeförhållande till den i staten antagna demokratimodellen.

 

¹⁰ Polska konstitutionen liksom den sovjetiska, art. 125 (sedan 1977 art. 155) garanteraryttrande-, åsikts-, mötes- och demonstrationsfrihet "i överensstämmelse med det arbetande folkets intressen och för att stärka det socialistiska systemet" eller med Guin's ord (Soviet Law and Soviet Society, s. 235 — 236): "According to the direct meaning of the article the population is merely granted the right to uphold the established system. The freedoms are granted 'in conformity with the interest of the working people', but just what does conform is decided not by the holder of the freedoms, but those who grantthem".

¹¹ Opalek, Wroblewski (Zagadnienia, s. 183) anser att begreppet rättssäkerhet såsom statsorganens lagbundna agerande i förhållande till enskilda är "genetiskt bundet till motsättningen staten—samhället, med en tendens att ställa staten under kontroll för att skydda samhället mot godtycklig verksamhet hos statsorganen, vilket inte är aktuellt vid en socialistisk samhällsstruktur".

¹² Den polska statsrättsexperten Zawadzki (a. a., s. 208) anser att subjektiva rättigheter är starkt förbundna med statsmaktens klasskaraktär, därför kan dessa rättigheter inte avfattas på något absolut sätt isolerade från den politiska strukturen och konkreta maktförhållanden.

¹³ Polska konstitutionen, art. 8.

 

3.1 Straffrätten i rättsstaten
Den för rättsstaten utmärkande egenskapen är att grundläggande mänskliga rättigheter åtnjuter rättsordningens absoluta skydd och vissa andra rättigheter får inskränkas endast med stöd av lag och i enlighet med de i grundlagen medgivna undantagen. Dessa skall vara förenliga med folkrättslig standard och kan ej gå ut på att bevara en diktatur.¹⁴ Detta betyder att den lagstiftande makten inte får bete sig enväldigt och straffbelägga det som är farligt för den "härskande klassen" och att dennas lagstiftningsprodukter kan granskas av oberoende organ, som inte styrs av den aktuella folkviljan utan av på etikens lagar grundad övertygelse. Det betyder vidare att domstolarna inte skall vara "serviceorgan" åt den politiska makten utan självständiga uttolkare av gällande lagar och binds endast av dessa under den förutsättningen att de inte strider mot högre norm i grundlag eller mot allmänmänskliga grundsatser.¹⁵ Kraven på lagens etiskt godtagbara innehåll och garantier för dessa lagars korrekta tillämpning i enlighet med etikens krav på allas likhet inför lagen skapar möjligheter för betydande begränsningar i straffrättsligt godtycke; dock kan de statsrättsliga ramarna inte ersätta de inom själva straffrätten utbildade skyddsmekanismerna.

 

3.2 Straffrätten och proletariatets diktatur
Den socialistiska demokratien, som hävdas officiellt i Sovjet och andra öststater, kallas "proletariatets diktatur" och torde i praktiken tillförsäkra en odelad makt åt den elit, som lyckas bäst i att med maktövertyga om att den företräder det "arbetande folkets vilja". Detta medför att rättssystemets främsta uppgift är att förhindra eller bekämpa alla slags aktiviteter, som kan hota diktaturens fortbestånd.¹⁶ Eftersom ett rättssystems sanktionsmedel traditionellt ligger inom det straffrättsliga området, erhöll den "folkliga" straffrätten uppgiften att skydda främst den politiska och ekonomiska strukturen mot angrepp och först därefter medborgarnas rättigheter. De inom straffrätten tidigare förhärskande principerna om att bestraffa alla slags övergrepp på enskilda oavsett om dessa kom från andra enskilda eller myndigheter tunnades ut till förmån för ett vidsträckt skydd för

 

¹⁴ Polska konstitutionen, art. 4 p. 3 förbjuder föreningar, som har till syfte att förändra statsskicket.

¹⁵ Art. 58 i den polska konstitutionen ålägger domstolarna att skydda samhällsstrukturen, det arbetande folkets landvinningar, den folkliga rättfärdigheten och samhällsägandet. I Sovjetunionen finns liknande föreskrift i art. 10 i Grunderna (se not 1) enligt vilken domstolarna skall döma enligt sitt socialistiska rättsmedvetande.

¹⁶ Jfr Strömholm, Rätt, rättskällor, s. 117 och Sundberg, fr. Eddan till Ekelöf, s. 195-197.

 

statens intressen. Den enväldiga eliten, officiellt representanter för det arbetande folket, förfogar lika väl över den lagstiftande som den dömande makten, varför även de domare — som vill hålla sig till nedärvda etiska principer — kan ha svårt att göra det trots att domarkåren officiellt är oavhängig.¹⁷ Demokratimodellen och därmed förbundna statsrättsliga regler tenderar således att stipulera straffrättensverkliga "värde" ur individens synvinkel. Straffrättens egna normer är naturligtvis utrustade med för denna typ av folkvilja specifika drag.De mycket obestämda reglerna avseende offentliga organs kompetenskompletteras med den marxistiska straffrättsvetenskapens egna uppfinningar såsom bedömning av en gärnings samhällsfarlighet, huliganism, parasitism eller mycket brett angivna brottskriterier¹⁸. Allt detta måste leda till att den i öststaterna accepterade legalitetsprincipen får en annorlunda funktion. Polska domare verkar helst vilja hålla sig kvar till traditionellt juridiskt tänkande och dömer ofta till lagens lägsta straff, vilket kan vara besvärande vid särskilt spända politisktekonomiska förhållanden som till exempel i slutet av år 1981 och därefter. Som motreaktion på domarkårens brist på "lyhördhet" bildades det i början av 1983 en speciell kommitté för legalitet, ordning och samhällsdisciplin, vilken utgav ett flertal cirkulär till domstolarna med uppmaning om "förbättring" i dömandet. SN:s nyvalda president uttryckte i maj 1983 en önskan om "förbättrad" praxis. I det av Statens Råd (kollektiv statschef bestående huvudsakligen av partiets "topp") fastställda programmet för SN:s verksamhet under kadensen 1982—1987 deklarerade SN:s president följande: "Högsta domstolen såsom judikaturens högsta kontrollorgan måste motverka tendenserna

 

¹⁷ Alla domare i Sovjet väljs för fem år i taget liksom justitieråden i Polen. Enligt presidenten för Sovjets högsta domstol, V. Terebilov, The Soviet Court, Moskva 1986, s. 11 har den sovjetiska rättsvetenskapen aldrig förnekat "the class character of the court". Han anser vidare att den sovjetiska rättsvetenskapen "does not at all claim that the court does not depend on the policy pursued by the Soviet state, on the will of working people, and the tasks involved in building socialism", s. 49.¹⁸ Den syntetiska (sammanfattande) brottsbeskrivningen i moderna strafflagar kan leda till stor osäkerhet beträffande det straffbara områdets omfattning. Enligt Jareborg, Brotten I, 2:a uppl. Sthlm 1984, s. 58, kan gränsdragningsfall mellan brott och ickebrott vara lika många som vid kasuistisk lagstiftning. Samma författare anser, Begrepp och brottsbeskrivning, Sthlm 1974, s. 67 — 68 att den exemplifierande lagstiftningsmetoden (den otativa definitionsmetoden) är att föredra ur rättssäkerhetssynpunkt, då "Den socialpedagogiska funktion, som lagen bör ha kan knappast tillgodoses annorlunda, än genom lättbegriplig exemplifiering av typiskt brottsliga förfaranden" (ibidem, s. 253). Enligt L. Gardocki, Typowe zaklocenia funkcji nullum crimen sine lege, Studia iuridica 1982: 10, s. 51, är vissa nya brottstyper svårförenliga med legalitetsprincipens krav på förutsebarhet: "Dessa brottstyper kan ge mycket tillfredsställelse för jurister som älskar mysteriösa 'juridiska nötter', som torde ge en behaglig känsla av de egna övervägandenas precision och höga vetenskaplighet." 

till mildring av den straffrättsliga repressionen avseende brott med betydande grad av samhällsfarlighet och särskilt brott mot den samhälleliga egendomen, mot statens ekonomiska intressen samt de farligaste kriminella brotten" (med de senare avsågs traditionella brott). Generalprokuratorn uppmanade i tidskriften Nowe Prawo (1985: 7 — 8,s. 5) domstolarna att "etablera lämplig revisions- och straffmätningspolitik", vilket synes implicera att nämnda presidents appell inte givit avsett resultat. I samma artikel förordade generalprokuratorn ökad användning av art. 217 §§ 3 och 4 straffprocesslagen, d. v. s. ökat antal häktningar av misstänkta för brott med hänvisning till risk för återfall eller till gärningens betydande samhällsfarlighet. Att ökad straffrättslig repression även anses ha ideologiskt värde framgår av justitieminister S. Zawadzki's uttalanden vid Sejmens möte den 26 mars 1983 (Trybuna Ludu, 27 mars 1983) och vice-justitieministerns pressmeddelande till pressagenten PAP. Arbetarpartiet hade på sitt sjunde plenummöte den 26—27 oktober 1983 antagit ett särskilt program avseende förbättring av lag, ordning och samhällsdisciplin. Generalprokuratorn har i nämnda nummer av Nowe Prawo kommenterat detta påföljande sätt: "Man bör förvänta sig att de åtgärder, som ålagts (min kursiv.) av det sjunde plenummötet, som delvis skall verkställas av prokuratorämbetet, skall medföra synliga resultat vid bekämpningen av brottsligheten" (s. 11). Denne gav också sin syn på prokuratornsroll i rättssystemet: "Prokuratorämbetet kan utöva sin verksamhet på erforderligt sätt tack vare en god yrkesförberedelse och en principfast politisk attityd hos dess kår" (s. 12). Den av statsmakten förordade repressionsökningen fordrade inte några omfattande förändringar i lagstiftningen, eftersom 1970-talets straffrättssystem i förening med några "förbättringar" i brottskatalogen (bl. a. kriminalisering av oberoende facklig verksamhet och protestaktioner) gjorde det möjligt att både öka antalet dömda och skärpa straffen. Enligt säkerhetsministeriets (MBP:s) officiella statistik steg antalet dömda till långvariga fängelsestraff med 30% under 1984 jämfört med 1983. Denna utveckling torde visa den juridiska traditionens begränsning avseende möjligheterna att hävda sig mot den politiska makten.

 

4. Rättssäkerhet i straffrätten¹⁹
Den enskildes trygghet mot godtycklig maktutövning inom straffrätten torde förutsätta att både straffrätten och dess yttre ramar (d. v. s.

 

¹⁹ Om distinktionen materiell och formell rättssäkerhet se prop. 1984/85:3, s. 36—38, Thornstedt i festskrift till Herlitz, s. 332 samt Wilhelmsson och Bruun, SvJT 1983, s. 707-8. 

statsrättsliga normer) vägleds av stabilt förankrade etiska principer, vilkas åsidosättande av de offentliga organen kan leda till ansvar inför andra organ, vilkas sammansättning garanterar att avvikelserna bedöms opartiskt.²⁰ Den enskildes rättsskydd såsom det förstås i en rättsstat fordrar att de i grundlagen garanterade rättigheterna respekteras i praktiken dels av lagstiftaren avseende lagens innehåll dels av de rättstillämpande organen avseende dessas tolkning och tillämpning. De i rättstaten uppställda minimikraven på lagstiftningsinnehåll förutsätter även att lagarnas utformning gör det möjligt att avgöra vad som är dessas innehåll. Kraven på rättsreglernas likformiga tillämpning medför att rättstillämparen är bunden till lagen, vilket är svårtatt uppnå vid oklar lagstiftning.²¹

 

4.1 Rättsäkerhetens straffrättsliga element
Den straffrättsliga legalitetsprincipen nulla poena sine lege, nulla poena sine crimine, nullum crimen sine poena legali torde vara ett direktiv till både lagstiftaren och rättstillämpningen. Dess ur enskilds synvinkel väsentliga krav på laga stöd vid en gärnings kvalifikation som brott och vid utdömande av straff för denna innebär inte endast domarens bundenhet till lagen. Principen medför också krav på lagens kvalitet som direktivkälla. Enhetlighet i rättstillämpningen kan ej uppnås om lagen är oklar till sitt innehåll. En godtagbar straffrättslig direktivkälla bör kännetecknas av följande moment: begriplighet för enskilda, bestämd angiven kompetensfördelning i förhållandet till rättstillämpningen, klara möjligheter att bedöma huruvida rättstillämparen hållit sig inom sin kompetens.²²
    Eftersom lagstiftaren arbetar med det mångtydiga språket vid lagars utformning, finns det ändå ett utrymme för domstolarnas skön.²³ Sistnämnda behöver inte nödvändigtvis äventyra legalitetsprincipens

 

²⁰ I Polen har den nyinrättade författningsdomstolen ingen självständighet i förhållande till parlamentet.

²¹ Händelserna i Polen under 1980-talet aktualiserar problematiken kring legalitetsprincipens effektivitet vid obestämda brottsrekvisit och politisk styrning av rättstillämpningen. Rättssäkerhet för medborgarna torde innebära mer än att endast straffas förbrott. Gärningen skall också identifieras på rätt sätt så att endast de handlingar vilka kränker de i lagen angivna skyddsobjekten bestraffas och inte sådana som endast uttrycker den handlandes uppfattningar eller attityder. Vid mycket brett angivna skyddsobjekt måste straffbuden tolkas restriktivt för att förhindra olikformig bedömning.

²² Jareborg, Brotten I, s. 58, kallar legalitetsprincipens funktioner för socialpedagogiska, kompetensfördelande och kontrollerande.

²³ Om språkets obestämdhet, se Jareborg, Begrepp och brottsbeskrivning, Sthlm 1974, särskilt kap. 9.4. 

verkan, om domstolarna följer vissa inom den juridiska traditionen utbildade principer för rättstillämpningen. Dessa principer tillhandahålls av den juridiska metodläran.²⁴ På straffrättens område bör främst iakttas att lagen skall tolkas restriktivt och att den tillämpas likformigt i väsentligt lika fall, vilket ökar förutsebarheten.²⁵ Regeln om förbud mot analogisk rättstillämpning, som för svensk del har kommit till uttryck i RF 2: 10 och BrP 5 § 1 st. och som anses accepterad i Öststaterna, är dock svår att hävda vid mycket vagt angivna brottsrekvisit.²⁶

 

4.2 Statsrättsliga garantier
Om man beaktar att medborgaren i en rättsstat knappast kan nöja sig med det rättsskydd i form av förutsebarhet som ges av legalitetsprincipen,²⁷ eftersom ingen kan känna sig trygg, därför att han kan förutse vad som kan "drabba" honom om det som drabbar honom utgör kränkning av grundläggande mänskliga värden.²⁸ En godtagbar rättssäkerhetsmodell måste därför innehålla vissa kompletteringar till legalitetsprincipen. Kravet på laga stöd avseende straffrättsliga ingripanden mot enskilda torde hämma godtyckligt dömande men ej godtyckligt bestämmande av lagens innehåll. Thornstedt uttrycker saken på följande sätt (Festskrift Herlitz, s. 328):

 

"Om den verkställande makten disponerar över lagstiftningmakten, kan legalitetsprincipen endast skydda medborgaren från godtycklig behandling under förutsättning att den lagstiftande makten iakttager vissa restriktioner i sitt handlande, vilket kan ske antingen genom att den känner sig bunden av grundlagsbud eller normer av naturrättslig karaktär eller också genom att den

 

²⁴ Strömholm, Rätt, rättskällor, s. 395, anser att den normalspråkliga tolkningsläran "får tillhandahålla de yttre gränserna kring tolkningens resultat".

²⁵ Thornstedt i Festskrift till Herlitz, s. 337—338 finner att kravet på förutsebarhet och likformighet uppfylls på ett rimligt sätt genom användning av lagtolkningsmetoder, som är lätthanterliga för genomsnittsjurister och inte "ett svindlande intellektuellt äventyr", samt att de skall leda till "tolkningsresultat som framstår som rimliga för allmänheten".

²⁶ Öststaternas domstolar arbetar fortfarande i stort sett "efter samma mönster som kejsar Justinianus' lagtolkare" som Peczenik träffande uttryckt i SvJT 1984, s. 461. Att den polska straffrätten företer vissa inhumana drag beror främst på att nya kriminaliseringar införts särskilt under krigstillståndet, och ej på själva metodläran.

²⁷ Det ursprungliga kravet på legalitet inom straffrätten var nära sammanbundet med strävanden efter att uppdela makten enligt den av Montesquieu utarbetade maktdelningsläran. Legalitetsprincipen skulle utgöra spärr mot domstolarnas godtycke, avskaffa dessas beroende av kungamakten och förhindra rättskipningens användning för rent politiska syften.

²⁸ Peczenik har i SvJT 1985, s. 397, gett en mycket träffande definition av "rättssäkerhet": "En tysk jude år 1940 kunde lätt förutse att han skulle skickas till Auschwitz, men någon rättssäkerhet för honom fanns ju inte. Rättssäkerhet är en optimal förening av två krav, på förutsebarhet och på moralisk godtagbarhet av rättsliga beslut." 

frivilligt ålägger sig vissa inskränkningar. Finns inga garantier för en dylik återhållsamhet, är legalitetsprincipen ett skydd av begränsat värde för medborgaren, och man kan då icke förvänta, att den uppbäres av någon större entusiasm i samhällets breda lager."

 

Följaktligen bör rättssystemet vara utrustat med spärregler mot godtycklig kriminalisering genom enväldigt lagstiftande på politiskt värdeladdade områden.²⁹ Medborgarnas trygghet kan garanteras förstom de kan utgå från att politiska förändringar (eller ökad maktstabilitet för majoritetsparti) inte kan medföra nykriminaliseringar, som åtnjuter endast det ledande partiets stöd.³⁰
    De för rättsstaten kännetecknande etiska principerna måste följaktligen utgöra rättssystemets yttersta ram. De skall binda lagstiftaren med avseende på vad denne kan upphöja till lag; särskilt viktigt är detta inom straffrätten och närbesläktade områden såsom skatte- och "avgiftsrätten", vilka förfogar över de mest kännbara ingripandena mot enskilda.³¹ Eftersom rättssysemets olika områden utövar inflytande eller rentav är starkt beroende av varandra, bör kraven på lagstiftningsprodukternas etiska godtagbarhet omfatta alla slags ingripanden mot enskilda. Administrativa avgifter kan för många vara mycket betungande, trots att de formellt sett inte ingår i statens straffrättsliga maktutövning. De i konstitutionerna normalt sett uppställda kraven på lagstiftningens innehåll torde kunna uppfyllas bäst, om ett från den lagstiftande makten oavhängigt organ utrustas med kompetens att kontrollera att de i grundlagen/folkrätten fastslagna spelreglerna för maktutövningen följs i praktiken av både de organ som ansvarar för den rättsliga normgivningen och de till vilkas uppgift hör att tillämpadessa normer.³² Dock kan länder med oavbruten rättstradition, där domstolarnas oberoende och dessas godtagbara sammansättning garanteras genom noggrann rekrytering, lyckas med att tillhandahålla

 

²⁹ Strömholm förordar (Rätt, rättskällor, s. 441) betydande användning av reduktionsslut vid tolkning av moderna lagbud, särskilt i samhällen där motsättningar råder även ifråga om centrala grundvärderingar.

³⁰ Strömholm, Grundlagen, folket, s. 48, uttrycker farhågor beträffande majoritetsförtryckets möjligheter att "fräta på själva livsnerven i demokratin".

³¹ I Polen anses beivrande av förseelser höra till administrativ procedur trots att administrativa kollegier har kompetens att döma till arrest från en vecka till tre månader eller böter om 50 000 zloty (ca två och en halv månadslön).

³² Lysén, FT 1983, s. 153: "Att en av de högsta statsmakterna prövar vad en annan gör synes inte märkligt med tanke på Montesquieus maktdelningslära, som i viss mån påverkade 1809 års regeringsform. Det kan inte påstås att det strider mot NRF, som vilar på folksuveränitetens princip, att de högsta statsmakterna kontrollerar varandras verksamheter. Tvärtom ligger det i folkviljans intresse att dess uppdragstagare (de högsta statsmakterna) inte våldför sig på denna vilja." 

medborgarna en acceptabel rättssäkerhetsnivå utan att behöva ett särskilt "etikbildande organ" och nöja sig med att låta de allmänna domstolarna pröva huruvida normgivaren hållit sig inom etikens ramar. Domstolarnas lagprövningsrätt torde utgöra ett betydelsefullt hinder mot att enväldigt antagna rättsnormer skall komma till användning i rättstillämpningen, även om kontrollen inte kan förhindra sådana normers tillkomst.³³ En fungerande konkret lagprövningsrätt är av stort värde i det enskilda fallet. Den förstärker medborgarnas känsla av kontinuitet i rättsutvecklingen, eftersom domstolarna är obenägna att ändra de av tradition kultiverade metoderna utom närde övertygats om att den aktuella ändringen är mer rationell än den gamla.³⁴ Terminologien antyder här att etisk godtagbarhet är rationell i den meningen att den garanterar den demokratiska rättsordningens välmående.
    Ur den enskildes synvinkel är det således ytterst betydelsefullt att rättsliga möjligheter finns för att få till stånd en domstolsprövning angående ett offentligt organs kränkning av någon här omtalad grundrättighet.³⁵
    Här ovan berörda begränsningar hos legalitetsprincipen såsom ett skydd mot statliga myndigheters godtycke medför att ytterligare krav på rätssystemets innehåll måste ställas. En fungerande rättssäkerhet för medborgarna kan inte uppnås vid svagheter i processen. Endast en objektiv processföring, där den misstänkte/tilltalade inte behandlas som skyldig på förhand t. ex. på grund av en alltför stark åklagarmakt (i Polen utgör polisens odefinierade kompetens något slags "restkompetens" till prokuratorns) eller av domarnas välvillighet att framstå som väl pålästa under huvudförhandlingen, kan effektivt motverka godtycke i straffrätten. Garantier mot godtycke skapas också här

 

³³ Om lagprövning, se Jägerskiöld, SvJt 1964, s. l ff, Lysén, FT 1983, s. 129-154, Petrén, SvJT 1956, s. 500 ff och 1975, s. 1-7 samt SOU 1978:34, s. 104-109.

³⁴ Se Strömholms utförliga resonemang om den juridiska metoden (Rätt, rättskällor, kap. 20.4 och 20.5).

³⁵ Konstitutionsändringen i Polen (1982) har formellt sett gjort det möjligt att ställa de högre statsfunktionärerna till svars för i tjänsten begångna kränkningar av grundlagen och vanlig lag. Vid närmare studium av det polska rättssystemet förefaller detta novum i Folkrepublikens rätt inte ha så mycket att göra med medborgargarantier i förhållande till det enväldiga partiets hävdande av den egna modellen på bekostnad av folkets suveränitet. 

ytterst av de i demokratiska stater ställda kraven på statsrättens innehåll och lagarnas etiska godtagbarhet.³⁶

 

³⁶ Se Peczenik, SvJT 1984, s. 453-457. J. Sundberg, fr Eddan till Ekelöf, s. 84, anser att "I mycket kan de naturrättsliga idéerna sammanfattas i föreställningen om rättssäkerhet". Opalek, Wroblewski, a. a., s. 182 anser att "den socialistiska rätten är etiskt högtstående, därför är legalismen endast till nytta, vilket inte har med naturrättslig etik att göra utan grundas på historiska regelbundenheter i samhällsutvecklingen". Bafia (Zasady tworzenia prawa, s. 80) anser att rättssystemets effektivitet är avhängig av relationen mellan rättsnormernas innehåll och adressaternas moral samt accepterade seder. — Den marxistiskt rättslärda N. F. Kuznietsova (Ugolovnoje pravo i moral, Moskva 1967, s. 38) anser att i Sovjet är "det materiella kriteriet gemensamt för både rättens och moralens normer — den kommunistiska utvecklingens intressen", därför att lagstiftaren "vägleds av den socialistiska moralen vid skapande av rättsregler". Vidare anser hon att konflikter mellan den socialistiska rätten och moralen inte längre kan ha antagonistisk karaktär (vilket var fallet på 1930-talet), eftersom dessa uppkommer på grund av att straffrättens normer är "mindre elastiska och inte alltid hinner ikapp det sovjetiskasamhällets ständigt växande moraliska krav" (s. 54).