BO JOHNSON THEUTENBERG. Folkrätt och säkerhetspolitik. Norstedts i samarbete med Kungl. Krigsvetenskapsakademien 1986. 596 s.

 

Författaren till det recenserade verket, ambassadör Bo Johnson Theutenberg, är såväl rättsvetenskapsman (jur. dr. och adjungerad professor i folkrätt vid Stockholms universitet) som folkrättspraktiker (diplomat och under åren 1976—1987 UD:s folkrättssakkunnige). Kombinationen av forskare och praktiker är särskilt lyckad på folkrättens område, där renodlade teoretiker ibland saknar känslan för världspolitiska realiteter. Till detta kommer författarens militära intressen (han är major i flygvapnets reserv), som bidrar icke bara till hans förståelse av problem sammanhängande med krigföringens tekniska"framsteg" utan förmodligen också till hans benägenhet att illustrera sina resonemang med lärorika kartor.
    Delvis på grund av författarens eget inflytande inom UD sammanfaller de i boken uttalade åsikterna om olika folkrättsfrågor i regel med den officiella svenska inställningen, men det påpekas i boken att ansvaret för dess innehåll vilar hos författaren själv (s. 32).
    Det föreliggande arbetet är ingen monografi i sedvanlig mening utan en samling artiklar och föredrag, vilka genom sin placering och genom vissa kompletterande kommentarer har kopplats samman i en helhet. Det mesta har publicerats förr, men då oftast i källor som inte finns på de svenska juridiska bibliotekens hyllor, såsom exempelvis i "Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift" och i dagspressen. De olika avsnitten var ursprungligen avsedda för olika läsarkategorier, vilket gör att de skiljer sig från varandra i fråga om rättsvetenskapliga ambitioner och kvalitet, alltifrån rena dagboksanteckningar till mycket kvalificerad rättsvetenskaplig analys. Boken är för övrigt tvåspråkig, eftersom en del av avsnitten är på engelska. Hela volymen sägs ha ett "informationsmässigt syfte", varför "den rent vetenskapliga uppläggningen med fullständig notapparat och litteraturhänvisning mestadels frånfallits" (s. 31). Icke desto mindre gör huvudtextens svårighetsgrad och terminologi att det knappast rör sig om någon till den breda allmänheten riktad lektyr. Det händer att flera av avsnitten behandlar samma eller besläktad problematik, vilket på grund av avsnittens ursprungliga självständighet har lett till att vissa resonemang upprepas på flera ställen, något som man med hänsyn till bokens samlingskaraktär måste ha förståelse för.
    En annan följd av bokens samlingskaraktär är att den inte äger ambitionen att presentera en heltäckande översiktlig bild av samspelet mellan folkrätten och säkerhetspolitiken. Rymdrätten förbigås exempelvis nästan helt. Det rör sig snarare om en behandling av ett antal utvalda problem inom det av bokens titel täckta området.
    Hela textmassan är indelad i sex delar avseende sex olika problemkomplex. Den första delen behandlar under rubriken "Uppförandenormer för jordens stater — stabilitet och förändring i folkrätten" några allmänna frågeställningar om bl. a. folkrättens natur och historiska utveckling. Den andra delen ägnas åt den nya havsrätten, i huvudsak 1982 års havsrättskonvention. Den tredje delen handlar om Östersjön och de baltiska sunden. Del fyra bär

 

rubriken "Arktis och Antarktis — svensk polarpolitik". I den femte delen analyseras neutralitetsproblematiken, särskilt mot bakgrund av den moderna vapenutvecklingen. Också den ökända ubåtsaffärens förlopp och juridiska aspekter behandlas i detalj i denna del. Den sjätte delen ägnas slutligen åt mellanösternproblematiken, vari ingår såväl den israelisk-arabiska konflikten som den islamiska rättens förhållande till folkrätten. Denna sista del bekräftar och förstärker intrycket av att författaren är en utomordentligt bildad person med kunskaper inte bara i juridik och politik utan också i historia (ända från bibliska tider), religionsvetenskap och språk.
    I ett omfattande arbete, som ägnas åt en stor mängd olika frågeställningar av nästan undantagslöst kontroversiell natur, är det lätt att hitta inspiration till debatt, men de flesta frågorna är så komplexa att man inte på ett meningsfullt sätt kan ventilera dem i en recension. Författarens ställningstaganden är väl genomtänkta, även om den redan omnämnda bristen på källhänvisningar stundom gör det svårt för läsaren att bilda sig en uppfattning om hur väl de är förankrade i staternas praxis resp. i övrig doktrin.
    För egen del fann jag neutralitetsavsnittet särskilt intressant. En kontroversiell punkt däri, som förtjänar att omnämnas, berör de rättsliga konsekvenserna av att en neutral stat ej förmår att upprätthålla sin neutralitet genom att se till att dess territorium inte används av en krigförande stat för krigshandlingar mot en annan sådan stat. Författaren uttalar i detta sammanhang att det folkrättsligt inte finns någon förpliktelse för den neutrala staten att ha en total förmåga att avvärja dylika kränkningar (s. 416). Har den neutrala staten satt in sina befintliga resurser i syfte att hävda neutraliteten har den enligt författaren uppfyllt sina folkrättsliga förpliktelser och kan följaktligen inte anklagas för neutralitetsbrott i folkrättslig mening. Detta resonemang kan man åtminstone i princip hålla med om, eftersom det är klart att exempelvis ett litet neutralt land, även om det gör sitt bästa och inte heller kan anklagas för lättsinnig underlåtenhet att bygga upp sitt försvar, inte i alla lägen med framgång kan värja sig mot kränkningar från en mäktig krigförande stats sida. Frågan är emellertid om dylik oförmåga att avvärja kränkningar inte ger motsidan rätt att medelst sedvanliga krigshandlingar bekämpa de neutralitetskränkande styrkorna även när dessa i strid med folkrättens regler befinner sig på den neutrala statens område. Författaren skriver följande (s. 418):

 

För att man enligt folkrätten skall kunna förutsätta någon rätt till självhjälp för den krigförande eller en rätt att överflytta krigshandlingarna till neutralt territorium måste den neutrala staten på ett systematiskt och alldeles uppseendeväckande sätt ha brutit mot sina folkrättsliga förpliktelser och i praktiken i sak ha tagit ställning för en av de krigförande.

 

Trots en något försiktigare formulering på s. 417 synes författaren mena att exempelvis en krigförande armé, som utsätts för massiv beskjutning från fiendebaser som trots den neutrala statens motstånd installerats på dennas territorium, i princip inte får försvara sig genom att besvara elden. Den neutrala staten har ju inte tagit ställning för fienden och dess oförmåga att avvisa fiendesoldaterna konstituerar i enlighet med det sagda i sig inte ett folkrättsbrott. Hur tilltalande denna teori än må vara ur en neutral stats synvinkel förefaller den mig vara något orealistisk och i vissa lägen helt orimlig. Om en del av en neutral stats territorium av en av de krigförande i större skala missbrukas för krigshandlingar utan att den neutrala staten

 

förmår att hindra detta, behöver motsidan inte finna sig däri utan får vidta proportionella motåtgärder, i mycket allvarliga fall inklusive bruk av vapenmakt, helt oavsett huruvida den neutrala makten kan anklagas för något klandervärt folkrättsbrott. Det hade kanske varit på sin plats att i detta sammanhang diskutera den kontroversiella amerikanska inmarschen under Vietnamkriget i de neutrala staterna Laos och Kambodja, vilkas gränstrakter före inmarschen kontrollerades av nordvietnamesiska trupper som efter sina angrepp i Sydvietnam kunde dra sig tillbaka till skyddet i officiellt neutrala länder (bedömarens eventuella sympatier i fråga om själva Vietnamkriget bör naturligtvis inte inverka på bedömningen av neutralitetsrättsliga spörsmål).
    Boken kan varmt rekommenderas icke blott för folkrättsintresserade jurister, utan också för statsvetare och andra vilka kommer i kontakt med mellanstatliga konflikter och relationer. Av särskilt stor nytta torde boken vara för journalister, som icke sällan missar de aktuella internationella händelsernas folkrättsliga aspekter. Bokens noggrannhet och detaljrikedom, och dess praktiska innehållsförteckning och sakregister, gör att den kan användas som uppslagsbok beträffande de däri behandlade utvalda problemen.
 

Michael Bogdan