DELGIVNINGEN -86 — information från Göta hovrätt, häfte 1—5 133 s
Domstolsjuristerna utgör bland statliga befattningshavare en kategori som tämligen sent kommit att organisera sig. Härmed sammanhänger, att det också först sent dykt upp några personaltidskrifter, mer eller mindre auktoriserade av den institution, hos vilken man arbetar. Det är följaktligen inte märkvärdigt att Göta hovrätts hithörande publikation "Delgivningen" 1986 fyllde blott tio år. Det nämnda årets serie av häften — 5 st. — är väl värd att uppmärksammas, både på grund av den inblick den ger i hovrättens nuvarande arbete och vad man där kan inhämta om domstolsarbetet i Jönköping under tidigare år, faktiskt ända fr. o. m. 1920-talet.
Tidskriftens syfte är (och har att döma av en artikel av den första redaktören hela tiden varit) att ge nyttiga upplysningar om aktuella förhållanden och spörsmål i hovrätten eller ämnen av rent praktisk natur, som t. ex. nyförvärv till biblioteket, viktiga rättsfall, hovrättens rättsfallsregister (med korta upplysningar om intressantare hovrättsavgöranden), remisslistor, personnytt, "vad gör assessorerna?" etc. Kanske är det denna sorts bidrag, som är nyttigast för den tjänstgörande personalen.
För utomstående jurister och allmänt rättshistoriskt har man i årgång 1986 mest anledning uppmärksamma en del artiklar av f. d. hovrättsfolk under den allmänna rubriken "Gamla Götahovrättister ser tillbaka"; dessa ger genom sin måttfulla frispråkighet en god belysning av domstolsarbetets villkor — ej minst avigsidor — under gången tid, framför allt 1920 och 1930-talen.
Det äldsta bidraget av denna typ är författat av en 90-årig Götahovrättist, Gösta Engzell, som genom sina insatser i regeringskansliet och i UD-tjänstgivit ett fint exempel på hovrättisters användbarhet även utanför domstolsväsendet. Engzell började i hovrätten 1922 och lånades småningom ut till departementen; han var under 6 år expeditionschef i först handels- och sedan finansdepartementet, därefter under 10 år chef för UD:s rättsavdelning, slutligen ambassadör i Polen och Finland. Engzells artikel ger upplysande notiser om både hovrättsarbetet och livet i Jönköping på 1920-talet. Ej minst intressant är hans bilder av de fyra presidenter han upplevde i hovrätten, tre tidigare riksdagens ombudsmän, bl. a. Leijonmarck och Bendz. Det verkar som om Engzell under 1920-talet så tillvida varit mer gynnad än sina kolleger i hovrätterna i allmänhet, som han och hans samtida i Jönköping sluppit arbeta lönlösa under begynnelseperioden i domstolen. Kulturhistoriskt belysande är vad Engzell nämner om sällskapslivet i Jönköping under den tiden, där unga hovrättsjurister, ej minst Engzell själv, tydligen spelade en betydande roll.
1930- och 40-talens hovrättsliv belyses av flera författare, bl. a. f. lagmannen Ingmar Lilja, som började i domstolen 1933. Lilja är mycket positiv till hovrättsexistensen men påtalar, vad unga människor under denna tid fick underkasta sig i form av hårt arbete utan lön (och utan löfte om fortsatt arbete i domstolen). Vad beträffar de unga jurister, som godkänts för fiskaltjänst, omnämner Lilja den osäkerhetsfaktor, som i Göta hovrätt förelåg på grund av benägenheten att "efterspräcka" godkända fiskaler, vilka senare befunnits ej motsvara anspråken. Ryktet härom föranledde på anm:s tid (1930-talet) att många tingsmeriterade, av domarbanan intresserade unga jurister avstod från att gå till Göta hovrätt. Lilja hörde till de fiskaler från olika hovrätter, som justitieminister Karl Schlyter kallade till justitiedepartementet för att biträda honom eller chefstjänstemän i departementet med smärre utredningsuppdrag o. d. Liljas bild av Schlyter är icke helt positiv — S. var mycket fordrande och kanske ej helt lätt att arbeta under. Det finns i sammanhanget anledning att nämna, att det var Schlyter som avskaffade den gamla, för unga jurister utan säker ekonomisk bakgrund ogynnsamma traditionen att både i underrätter och hovrätter låta människor arbeta lönlösa under lång tid, i Svea hovrätt under anmälarens tid (1930-talet) ofta mycket mer än ett år.
De långa tiderna med hårt arbete utan lön påtalas också i ett par andra intressanta bidrag i Delgivningen -86 — av lagmannen Per Otto Hainer, f. 1905, fiskal i hovrätten 1934, samt borgmästaren Björn Widegren, f. 1909, fiskal 1935. Vad angår Hainers bidrag må påpekas, att uppsatsen ger vyer från mycket skiftande arbetsfält: priskontrollnämnden, Militieombudsmannens kansli, resningsspörsmål i HD (Esarpsmålet) — med notiser ur ett vasst utlåtande av psykiatern prof. Olof Kinberg, en stor man i justitiedepartementet under Schlyters tid.
Kurt Holmgren