ROLF DAHLGREN och CHRISTER RUNE. Företagshypotek m. m. — En lagkommentar, Norstedts Gula Bibliotek, 202 s.

 

Lagen (1984:649) om företagshypotek (FHL) trädde i kraft den 1 januari 1986. Den bygger på förslag som lades fram i utredningens angående företagsinteckning slutbetänkande (SOU 1981:76) Företagshypotek. Utredningsmanvar hovrättslagmannen Christer Rune och som sekreterare under större delen av utredningens arbete verkade dåvarande hovrättsassessorn, sedermera hovrättsrådet, Rolf Dahlgren. Det är dessa båda i ämnet således väl insatta personer som skrivit den lagkommentar, vilken fanns tillgänglig strax efterlagens ikraftträdande och vilken här skall föranleda några korta anmärkningar.
    Boken är en lagkommentar av det traditionella slaget med en genomgång av lagstiftningen paragraf för paragraf. Förutom lagen om företagshypotek kommenteras den särskilda promulgationslagen — lagen (1984:650) om införande av lagen (1984:649) om företagshypotek — samt bestämmelserna om rörelseegendom på industrifastighet i 2 och 24 kap. jordabalken, vilka ändrades i samband med tillkomsten av FHL. Efter så gott som varje paragraf, och före den egentliga kommentaren, finns hänvisningar till relevanta ställen i lagförarbetena. I bilagor återges förordningen (1985:804) om företagshypotek, dock utan kommentarer, samt en kort sammanställning av ett tiotal rättsfall ur Nytt Juridiskt Arkiv, vilka har betydelse för företagshypotek.
    Dahlgrens och Runes sakkunskap i ämnet märks från första till sista sidan. Deras bok är således ett gediget verk, som den praktiskt verksamme juristen kan lita till i sina kontakter med företagshypotek. Eftersom företagshypotek,liksom det tidigare institutet företagsinteckning, kommit att få en allt större betydelse för företagskreditgivningen är frågorna rörande tillämpningen av den nya lagen många. En auktoritativ lagkommentar, som den föreliggande,har därför en viktig funktion att fylla. Den torde således bli ett obligatorium för t. ex. bankjurister, konkursförvaltare och kronofogdemyndigheter. Alla dessa, liksom andra som har med företagshypotek att göra, kan finna svaren på åtskilliga frågor i denna bok. Frågorna är emellertid, som nämnts, många och man hade därför gärna sett att författarna då och då lämnat sin förhållandevis nära anknytning till lagförarbetena för att diskutera något mera om praktiska problem, vilka inte berörts i samband med lagens tillkomst, men som är betydelsefulla i tillämpningen. I det följande skall bl. a. några sådana problem behandlas.
    I anslutning till 1 kap. 3 § FHL konstaterar författarna att den osäkerhet som råder om fastighetspants bestånd i samband med vissa villkorade fordringar smittar av sig in på företagshypotekets område. Det är ett riktigt konstaterande. Denna osäkerhet, som kommit till synes i åtskilliga inlägg i denna tidskrift företrädesvis under 1970-talet (t. ex. Olivecrona, SvJT 1976 s.308 och 556 samt 1977 s. 478, Burling, SvJT 1976 s. 548, Rune SvJT 1976 s.552 och 1977 s. 630 och 653 och Walin, SvJT 1976 s. 728 och 1977 s. 653), är givetvis beklaglig. Pantbrevsutredningen, som delvis behandlade hithörande frågor, fann sig tyvärr inte föranlåten att formulera någon slutgiltig lösning på problemet. Det är ett givet värde i praktisk verksamhet att företagshypotek

 

och fastighetspanter så långt möjligt kan behandlas lika. Därmed följer dock att osäkerheten i det ena systemet i vissa fall följer med också i det andra. Avsaknaden av rättspraxis rörande säkerheter för villkorade fordringar kan dock möjligen tas till intäkt för att problemen än mindre i praktiken än vad den rättsliga diskussionen velat antyda.
    Vad författarna anför i anslutning till 2 kap. 1 § FHL om rekvisitet att egendom för att omfattas av företagshypotek skall höra till den intecknade rörelsen kan numera kompletteras med rättsfallet 1986 s. 559. Målet avsåg en motorbåt anskaffad av ett aktiebolag men uppenbarligen avsedd för bolagets ende styrelseledamots personliga bruk. Fråga var om båten skulle anses tillhöra bolagets företagsintecknade verksamhet. (Målet gällde tillämpning avlagen om företagsinteckning, vilken dock innehöll samma rekvisit som FHL.) Inteckningen var beviljad i all den verksamhet som bolaget utövade i riket. HD fann det stridande mot aktiebolagsrättsliga grundsatser att anta att någon bolagets tillgång inte skulle ingå i dess verksamhet. Domstolen pekade också på de besvärliga gränsdragningsproblem som eljest kunde uppkomma vid hanteringen av frågor om företagsinteckning. Båten ansågs alltså omfattad av aktuella företagsinteckningar. Även om saken prövades enligt äldre lag har utgången betydelse för tillämpning också av FHL. Värdemässigt viktiga egendomsslag som med tillämpning av HD:s betraktelsesätt faller under företagshypotek, är personbilar anskaffade av aktiebolag för anställdas bruk och annan egendom anskaffad för personaländamål. Sådan egendom har väl dock även före HD:s nu anmärkta avgörande allmänt antagits vara omfattad av hypoteket.
    Rättsfallet NJA 1982 s. 900 angående förkovran av företags intecknad egendom under konkurs behandlas i kommentaren till 2 kap. 1 §, dock mycket kortfattat. Utgången av målet har medfört många och svåra tillämpningsproblem. Dessa skall inte beröras här. Det räcker att hänvisa till Håstads och Lambertz' genomgång av saken i bl. a. denna tidskrift (SvJT 1985 s. 257 och där anförda litteraturställen). Man kan dock konstatera att Dahlgren och Rune med sina korta påpekanden om rättsfallet inte försöker bidra mycket till att sprida ljus över hur de olika tillämpningsproblemen skall lösas. Den nämnda artikeln av Håstad och Lambertz synes dock ge en tillfredsställande anvisning därvidlag. Man hade dock väntat sig en fylligare diskussion av rättsfallets konsekvenser i en standardkommentar.
    En fråga som väckts, men som inte berörs i kommentaren, är om s.k. organisationsaktier kan ingå i företagshypotek. När 2 kap. 1 § från hypotekets omfattning undantar bl. a. aktier och vissa andra värdepapper, sker det enligt kommentaren därför att de avsedda pappren är lätta att omsätta och att belåna separat. Detta gäller dock inte organisationsaktier, som ju tvärtom inte är avsedda för omsättning och knappast heller för belåning. FHL 2 kap. 1 § lyder såvitt nu är i fråga: "Företagshypotek omfattar dock inte.... aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder ....".Den som ansett att undantaget inte avser organisationsaktier har tydligen lagt vikt vid begränsningen i orden "avsedda för allmän omsättning". Denna begränsning, som nästan likalydande återfinns i definitionen av fondpapper i lagen om värdepappersmarknaden, fondkommissionslagen och lagen om Stockholms fondbörs, avser emellertid endast de berörda skuldebreven (se prop. 1978/79:9 s. 195). I de senare lagarna har saken dock uttryckts tydliga-

 

re genom att där talas om "aktie ....förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning etc.". Genom singularformen framgår tydligare än i FHL att tillägget "avsett för allmän omsättning" endast syftar på skuldebrev. Av förarbetena till FHL (prop. 1983/84: 128 s. 54) framgår att lagstiftaren genom 2 kap. 1 § FHL avsett att undanta just fondpapper. Trots att organisationsaktier inte är avsedda för omsättning är de således fondpapper och omfattas då ej heller av företagshypotek.
    Företagshypotek omfattar lös egendom med de särskilda undantag som anges i 2 kap. 1 § andra stycket. Till hypoteksegendomen hör därför näringsidkarens fordringar och bland dessa fordringar på återbetalning av olika skatter. Redan mindre än ett år efter lagens ikraftträdande har emellertid i en departementspromemoria föreslagits att från hypoteket skall undantas belopp som avses i 1 § lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Förslaget har när detta skrives ännu inte föranlett någon lagstiftning. På s. 40—41 i kommentaren diskuterar författarna den av lagstiftaren föga uppmärksammade frågan om fordran på överskjutande ingående mervärdeskatt kan ingå i konkursbo och därmed omfattas av företagshypotek. De synes vara av den uppfattningen att så skulle vara fallet. Mot deras uppfattning finns inte anledning att invända. Oavsett hur det förhåller sig därmed torde dock förslagen i den nyss nämnda departementspromemorian, om de genomförs, komma att leda till att fordran på överskjutande mervärdeskatt inte kommer att ingå i hypoteket i framtiden.
    En viktig praktisk fråga är hur innehavaren av företagshypotek skall förhålla sig vid en betalningsinställelse. I och med att ett företags kassamedel och banktillgodohavanden inte omfattas av företagshypotek finns det en risk för att därav omfattad egendom, t. ex. lager av produkter tillverkade i rörelsen, under betalningsinställelsetiden lämnar rörelsen och ersätts av en tillgång, t. ex. kassamedel, som inte omfattas av hypoteket. För att innehavarna av företagshypotek skall gå med på betalningsinställelse i stället för omedelbar konkurs har därför skapats en ordning, enligt vilken inflytande medel vid försäljning av hypoteks omfattad egendom tas om hand av Ackordscentralen för företagshypoteksinnehavares räkning och placeras på bankkonto, med rätt dock för gäldenärsföretaget att efter prövning utnyttja medlen i den fortsatta rörelsen. I en not (not 36, s. 38) uttalar författarna med hänvisning till Håstad (Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 2 uppl., 1984, s. 248) att ackordsgäldenären i sådant fall strängt taget har en fordran hos Ackordscentralen, som i sin tur har ett banktillgodohavande, och därmed borde enligt vad som uttalas i noten ett företagshypotek direkt omfatta denna fordran. Placeringen av uttalandet i en not och det försiktiga uttryckssättet att det "strängt taget"skulle förhålla sig på angivet sätt visar emellertid en viss tvekan hos författarna. Även om man hade önskat en mer uttömmande diskussion av denna praktiskt viktiga men rättsligt svåra fråga, är det kanske mycket begärt av författarna att de skulle ha gett ett fullständigt svar på den. Det är emellertid svårt att finna något som motsäger den uppfattning som framförs i noten, vilken också är det mest naturliga sättet att se på saken. Mot lösningen går väl egentligen endast att invända att hela konstruktionen är en formell skapelse för att åstadkomma vad lagen inte kan, nämligen att bibehålla innehavarna av företagshypotek vid sin rätt under den fortsatta rörelsen. Men formella lösningar är inte ovanliga och godtas i allmänhet inom civilrätten. Det krävs i vart fall mycket för att kullkasta vad som sägs i noten på grund av att fråga

 

skulle vara om en rättshandling för skens skull. Det gjorda uttalandet hade förtjänat såväl en bättre precisering som en mer framskjuten placering än i en not. Förhoppningsvis skall författarna i en eventuell andra upplaga ta ett starkare grepp på frågan. I och med att Högsta domstolen i ett nyligen avgjort mål (HD:s beslut den 27 februari 1987, SÖ 132) godtagit ordningen med redovisningskonton hos Ackordscentralen för tillgodoseende av företagsinteckningshavares (och därmed numera innehavares av företagshypotek) rätt i samband med betalningsinställelse torde förfarandet kunna fortsätta som hittills. Om man, som det sägs i Dahlgrens och Runes not, kunde se saken så att ackordsgäldenären har en av företagshypoteket omfattad fordran på Ackordscentralen skulle förfarandet dock kunna förenklas.
    2 kap. 3 § FHL behandlar den s. k. förföljelserätten, dvs. rätten för företagshypoteksinnehavare att göra gällande sin förmånsrätt hos förvärvaren av intecknad verksamhet när denna överlåtits. En fråga som inte närmare diskuteras i Dahlgrens och Runes kommentar är hur förföljelserätten skall behandlas när förvärvaren går i konkurs medan rätten alltjämt består. Den uppfattningen har hävdats att borgenären i det fallet skulle ha en oprioriterad fordran. Så kan dock inte vara fallet. 3 § utsäger klart att företagshypoteket gäller hos förvärvaren och det essentiella i hypoteket är just en förmånsrätt i konkurs. Bestämmelsen ger t. o. m. förföljelserätten prioritet framför ett av förvärvaren upplåtet företagshypotek i samma egendom. Borgenären måste således anses ha en på grund av företagshypoteket förmånsberättigad fordran i konkursen.
    Av inte ringa intresse är frågan om FHL ställer några krav på hypoteksegendomens lokalisering. Närmast gäller frågan egendom som befinner sig utanför Sveriges gränser. FHL säger inget direkt härom och inte heller Dahlgren och Rune. Svaret på frågan kan i vissa fall ha stor ekonomisk betydelse. Skulle det anses att egendom lokaliserad utanför Sverige inte omfattas av hypoteket kunde i vissa slag av verksamheter betydelsen av företagshypotek som kreditsäkerhet avsevärt förringas. Ett näraliggande exempel är åkerirörelse, i vilken fordon mer eller mindre beständigt kan befinna sig utanför landets gränser. Ekonomiskt betydande verksamheter avseende uthyrning av lös egendom till utlandet torde också förekomma. Det närmaste svaret på frågan som ges i lagen finns i 3 kap. 1 § FHL, där det sägs att företagsinteckning som huvudregel (enligt första stycket) beviljas i all den näringsverksamhet som näringsidkaren bedriver här i landet. Det är alltså näringsverksamheten som skall bedrivas här. Om lagstiftaren hade ansett att någon begränsning skulle gälla i fråga om egendomens lokalisering borde detta ha utsagts i lagen. När man väl har bestämt att näringsverksamheten bedrivs i Sverige, bör således all sådan lös egendom i verksamheten som avses i 3 kap. 1 § ingå i hypoteket oavsett dess lokalisering. Stöd för denna uppfattning kan hämtas i uttalande i förarbetena till den tidigare gällande lagen om företagsinteckning om att egendomens territoriella belägenhet i och för sig var utan betydelse (SOU 1964: 10, s. 108 och prop. 1966:23, s. 98). I praktiken kan det dock i en konkurs visa sig svårt att dra in egendom som befinner sig utomlands, i vart fall i länder dit den svenska exekutionsmaktens armar inte kan sträcka sig. Man hade gärna läst något i kommentaren om denna viktiga fråga.
    Trots det nu sagda, som snarast rört förhållanden vilka inte alls eller endast antydningsvis behandlats av Dahlgren och Rune, kan det slås fast att deras

 

lagkommentar bör komma att fa stor betydelse och vara till stor nytta för alla dem som kommer i kontakt med hithörande frågor. Kritiska anmärkningar mot vad som står i boken är svåra att rikta. Det hänger inte minst samman med att författarna i förhållandevis hög grad anknutit sin framställning till lagförarbetena, och så brukar ju de flesta lagkommentarer vara utformade. För den praktiskt verksamme juristen finns emellertid ett behov av utblickar bortom den horisont som var lagstiftarens. Det finns åtskilliga viktiga frågor som dyker upp i den praktiska verksamheten vilka inte berörts här och inte heller i lagens förarbeten eller av Dahlgren och Rune. Antaganden om lagens innebörd i olika avseenden måste göras dagligen, t. ex. när krediter skall lämnas mot säkerhet i företagshypotek. En fylligare diskussion i en lagkommentar skulle säkerligen vara en god hjälp för de praktiskt verksamma juristerna att stå på en säkrare grund i sina bedömningar än de nu gör. Man kan därför önska att väntan inte skall bli alltför lång på en andra upplaga av Dahlgrens och Runes kommentar med mer av diskussion av praktiskt betydelsefulla spörsmål än vad som förekommer i den nu föreliggande upplagan. I avvaktan på en sådan andra upplaga kan dock deras nu behandlade kommentar rekommenderas alla dem som vill ha en färdledare på många av de vägar och irrvägar som en resa i företagshypotekets värld bjuder på.
 

Per-Ola Jansson