Fordringsrättsliga avgöranden i HD
Inför en ny upplaga av min lärobok Skuldebrev, växel och check har jag uppmärksammat några domar av HD, som kräver utförligare kommentarer än som lämpligen ryms i läroboken.

 

Två rättsfall om kvittning vid exekution
Enligt 28 § skuldebrevslagen behåller gäldenären vid enkla skuldebrev en normalt påräknelig möjlighet att kvitta bort sin skuld (hf) mot en motfordring på borgenären (mf) även sedan den senare överlåtit skuldebrevet, såvida gäldenären inte förvärvat mf efter att han fått eller borde fatt kännedom om överlåtelsen.
    Motsvarande anses gälla där skuldebrevet istället utmätts: hänsynen till gäldenären kräver att kvittningsmöjligheten i regel består, men även här har ansetts att det inte gäller för mf som förvärvats med kännedom om borgenärsbytet. Som Lindskog påpekat (Kvittning s. 497) kan gäldenären annars tänkas förhala förfarandet för att tillskapa en kvittningsmöjlighet. HD har nu tillfogat en motsvarande regel vid betalningssäkring.

 

I NJA 1985 s. 223 hade kronofogden tagit en fordring i anspråk genom betalningssäkring enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Sekundogäldenären hade meddelats om åtgärden och delgivits förbud att betala till utmätningsgäldenären. Sekundogäldenären hade därefter inköpt en fordring mot utmätningsgäldenären och begärde att få utnyttja den till kvittning. Såväl kronofogden som domstolarna underkände kvittningen med analogisk tillämpning av 28 § skuldebrevslagen.

 

    Det andra fallet gäller kvittning mot löpande skuldebrev vid utmätning och betalningssäkring.
    Enligt 18 § skuldebrevslagen kan gäldenären till ett löpande skuldebrev normalt ej kvitta bort skuldebrevsfordringen sedan skuldebrevet överlåtits. Förvärvaren är — med visst undantag för konnexa fordringar — skyddad mot sådan kvittning såvida han inte varit i särskilt kvalificerad ond tro. Gäldenären antas ha gått med på fordringens kvalitetsförbättring för att göra fordringen attraktiv till omsättning.
    Det finns ingen anledning att göra ett motsvarande antagande för den situationen att fordringen tas i anspråk av borgenärens borgenärer genom utmätning eller betalningssäkring. I NJA 1985 s. 468 har emellertid HD statuerat en sådan kvalitetsförbättring av en fordring enligt löpande skuldebrev.

 

Jan hade en löpande reversfordring på Max, sedan han lånat Max  24.000 pund förförvärv av en större aktiepost i Jans fastighetsbolag. Efter förskingring av stora belopp för bolaget utgick Jan som bolagsman, och Max blev huvudägare.
    Den 15 april 1982 gjordes för Jans skatteskulder betalningssäkring i hans pundfordring mot Max, varvid Max anmanades att inte betala till annan än kronofogden.
    Den 24 februari 1983 förvärvade Max från sitt fastighetsbolag ett skadeståndskrav mot Jan nedsatt till 350.000 kr. Den fordringen domfästes den 10 maj 1983.
    Den 2 november 1983 utmättes Jans reversfordring mot Max för betalning av en annan statsfordring. Max påstod kvittning av reversfordringen mot den egna fordringen om 350.000 kr. Frågan hänsköts till rättegång.
    Underrätterna ansåg kvittningen verksam gentemot både betalningssäkring och utmätning. HD hade annan uppfattning.

 

HD framhöll först att NJA 1985 s. 223 (ovan) likställt betalningssäkring/utmätning med överlåtelse ifråga om att hindra innehavare av enkelt skuldebrev att kvitta mot nyförvärvade mf.
    Enligt HD vore det konsekvent att göra motsvarande rockad ifråga om löpande skuldebrev, så att de nämnda exekutivåtgärderna inskränkte skuldebrevsgäldenärens kvittningsrätt i samma mån som överlåtelse till godtroende. Utmätnings- och säkringsborgenärer borde "rimligen" få tillgodogöra sig det särskilda värde hos det löpande skuldebrevet som ligger i att en förvärvare i stor utsträckning är skyddad mot kvittning. Eftersom sekundogäldenären vid löpande skuldebrev inte behöver underrättas om exekutivåtgärden utan skuldebrevet bara tas i förvar, vore det ej heller skäl att såsom i 28 § knyta kvittningsförbud till vad gäldenären vetat vid förvärvet av mf, utan 18 §s generella kvittningsförbud borde gälla. Och för sekundogäldenären vore en förlust av kvittningsmöjlighet mot exekutivborgenärer inte hårdare än den lagstadgade kvittningsförlusten mot godtroende förvärvare.

    Men det är bara den fordring som ianspråktagits före kvittningsförklaringen som immuniseras. Så var fallet med den del av Jans reversfordring som betalningssäkrats den 15 april 1982. Vi utmätningen den 2 november 1983 hade Max redan kvittat bortåterstoden av reversfordringen, och denna del av fordringen kunde ej tas i anspråk.

 

Varför skulle det vara "rimligt" att en exekutivborgenär, som inte förvärvat skuldebrevet i förlitan på dess negotiabilitet, utan fått det som manna från himlen, tillerkänns denna kvalitetsförbättring på huvudgäldenärens bekostnad (jfr. Lindskog s. 479 f)?
    Mot 28 §ns regel att mf till enkelt skuldebrev ej kan utnyttjas om der inköpts efter kännedom om överlåtelse svarar 18 §s om att kvittning vid löpande skuldebrev normalt ej alls får ske efter överlåtelse. Om man enligt NJA 1985 s. 223 utsträcker den förra regeln till att även gälla för exekution, utan en motsvarande utvidgning av 18 §, kan man med HD reagera mot att mf mot löpande skuldebrev finge inköpas och utnyttjas friare än vid enkla skuldebrevnämligen ända fram till exekutionstillfället. Det förutsätter dock att principer i 28 § såsom HD säger är opasslig för löpande skuldebrev.
    Enligt HD medför avsaknaden av denuntiationsplikt vid exekution av löpande skuldebrev att 28 § ej är lämplig. Man har väl menat att viktiga rättsverkningar ej bör knytas till en kunskap som uppstår endast genom en tillfällighet. Men 28 § måste ses som ett minimum för alla slags fordringar även om de uttryckts i löpande skuldebrev. Då blir det inte självklart att 18 § måste tillämpas vid exekution av löpande skuldebrev.
    Mot en tillämpning av 18 § kan invändas, att den avser det särskilda rättsläget vid förvärv i god tro, vilket saknar motsvarighet vid utmätning/säkring. De viktiga inskränkningar som gäller vid förvärvarens kvalificerade onda tro, eller vanliga onda tro ifråga om konnexa motfordringar, får ej motsvarighet.

 

Två rättsfall om legitimation och invändningsrätt
I NJA 1985 s. 121 hade en tidning (GP) köpt utgivningsrätt och maskiner från en annan (GHT) och utställt en löpande revers för beloppet. Enligt överenskommelse skulle GHT genemot GP svara för tryckkostnader och vissa semesterersättningar m. m. GHT pantsatte reversen hos en bank (SE) för fordringar banken kunde ha gjort mot GHT,och GHT sekundärpantsatte sedan till presstödsnämnden (PN) det överhypotek på reversen som kunde finnas utöver bankens fordringar. Om sekundärpantsättningen denuntierades SE men inte GP. SE men inte PN uppfattade vid respektive pantsättning att GP skulle få mf mot GHT enligt avtalet.
    GP gjorde nu mot GHT gällande kvittning för tryckkostnader och semesterersättningar: SE underrättades och godkände kvittningen. PN begärde fastställelse av att kvittningen inte gällde mot PN.

 

Domstolarna betraktade genomgående mf som uppkommen vid avtalet och konnex mot hf, så att kvittningsrätt enligt undantagsregeln i 18 § bestod mot en panthavare som känt eller bort känna till mf. Pantsättningen bedömdes enligt lagen om pantsättning av lös egendom till tredje man, dvs. att ett GHT tillkommande överhypotek pantförskrivits till PN, varom innehavaren SE (som kunnat göra den pantsatta fordringen gällande) denuntierats. PN ses därmed som (med)besittare av reversen, med de rättigheter som tillkommer panthavare till ett löpande skuldebrev.
    PN skulle följaktligen som godtroende pantförvärvare vara enligt 18 § immun mot GPs kvittningsinvändningar. Det måste i alla fall gälla ifråga om den rätt som kan tillkomma PN om GHT utlöser SE. Huruvida den godtroende sekundärpanthavarens intresse också medför hinder för SE att i kraft av sin legitimation motta en för sekundärpanthavaren bindande kvittningsförklaring är enligt HD en annan fråga.
    Det har ansetts att primär panthavare kan motta betalning från gäldenären av hela reversbeloppet, inklusive cedentens överhypotek, och det bör gälla även sedan cedenten sekundärpantsatt överhypoteket till en ny gäldenär. Kvittning med mf på panthavaren är lik betalning och bör kunna ske på samma sätt. Men i den mån kvittning (som här) kan ske hos panthavaren med mf på pantsättaren, bör gäldenären rimligen kunna likvidera även det överhypotek som finns hos pantsättaren.
    Men om överhypoteket är i sin tur pantsatt, kan sekundärpanthavaren skadas om en sådan kvittning får verkan för honom. Medan betalning till primärpanthavaren frigör medel som minskar pantbelastningen och ger sekundärpanthavaren ett redovisningskrav vid överskott, och kvittning mot primärpanthavaren ger motsvarande verkan genom minskning av primärpanthavarens skuld (hf) och därmed pantens värde för panthavarsidan, såminskar kvittning med gäldenärens mf mot pantsättaren bara dennes skuld och därmed pantens värde för panthavaren. I det läget menar HD att hänsyn måste tas till godtroende sekundärpanthavare.
    Men hänsyn måste också tas till gäldenären, som ställt skuldebrevet till en person och ej haft anledning räkna med flera. Vid kvittning med verkan mot skuldebrevsinnehavare kan gäldenären ofta se till att reversen far anteckning om kvittningen som oskadliggör den mot senare förvärvare; gentemot sekundärpanthavaren finns ingen motsvarande möjlighet. Enligt HD bör gäldenären i varje fall få åberopa sin kvittning om han inte känt till eller bort känna till sekundärpantsättningen; han gör en "godtroskvittning", lik en godtrosbetalning till legitimerad innehavare av skuldebrevet. Kvittningen, där den goda tron skall föreligga, sker enligt kvittningsläran vid kvittningsförklaringens mottagande. Sekundärpanthavaren har möjlighet att värja sin rättgenom att denuntiera skuldebrevsgäldenären vid panträttsupplåtelsen.
    Eftersom GP aldrig denuntierats om eller känt till sekundärpantsättningen till GP, var alltså kvittningsförklaringen till GHT effektiv och PNs krav bortkvittat.
    Avgörandet är intressant och rikt på synpunkter. Jag tar upp några.
    Det går naturligtvis att härleda besittning från en tredje man och anse PN som godstrosskyddad (medelbar) besittare enligt lagen om pant hos tredje man. Metoden medför knappast svårigheter där besittaren innehar skuldebrevet för borgenärens räkning och kan handla enligt hans fullmakt och instruktion.

 

    Men där besittaren själv är panthavare med eget intresse medför konstruktionen problem. Besittaren, som ensam innehar alla legitimationstecken, utövar i första hand legitimationen för egen del och kan åtminstone i normalfallet själv uppbära betalning, så att sekundärpanthavarens rätt reduceras till ett redovisningskrav.
    Det sagda utesluter inte nödvändigtvis att sekundärpanthavarens medbesittning ges negotiabilitetsverkningar enligt 18 §, så att sekundärpanthavaren förvärvar en materiell rätt som är oberoende av primärpanthavarens eventuella onda tro. Men den rätten reduceras av primärpanthavarens legitimation, såtillvida att sekundärpanthavaren vid gäldens betalning till primärpanthavaren blir hänvisad till det tidigare nämnda redovisningskravet för vad primärpanthavaren åtnjutit utöver den egna pantfordringen. När skuldebrevsgäldenären på grund av panthavarens onda tro kvittar med en mf mot borgenären, finns det inget att redovisa, och båda panthavarna lider förlust.
    I den situationen är det inte mycket bevänt med sekundärpanthavarens i god tro förvärvade rätt, men man kunde som HD tänka sig att negotiabilitetsverkan skulle medföra hinder mot sådan kvittning när gäldenären har vetskap om sekundärpantsättningen.
    Men låt oss till vidare se vilken rätt borgenären GHT haft att upplåta till sekundärpanthavaren PN. Sedan primärpanten upplåtits kvarstår rätten till ej upplåten del av hf. Legitimationsregler medför att SE kan utkräva hela fordringen i vart fall så länge huvudgäldenären inte vet att överföringen innebär pantsätting. Överhypoteket tillkommer alltså i första hand SE och blir för GHT ett redovisningskrav, som GHT kan disponera över genom fordringscession, dvs. överlåtelse eller pantsättning med denuntiation till SE.
    Hänsynen till gäldenären förbjuder kanske att gäldenären åläggs uppdela sin betalning bara för att han vet att transaktionen GHT-SE innebär pantsättning. Men i varje fall om gäldenären upplysts om hur mycket som tillkommer panthavaren och hur mycket som tillkommer GHT är det ingenting orimligt i att han vid krav av SE åläggs innehålla GHTs del. Efter betalningen skulle det då åligga SE att till pantsättaren återlämna skuldebrevet, försett med GPs kvittering om erhållen delbetalning. I det situationen, med behållen legitimation för GHT, är det logiskt att som HD betrakta pantsättningen avrest fordringen som sekundärpantsättning av behållen rättighet, men denuntiation till SE får då innebörden att skuldebrevet efter täckning av pantfordringen skall överlämnas till PN, ej till GHT. Med den konstruktionen får GHT möjlighet att pantsätta en framtida löpande fordring, komplett med legitimation, och lagen om pant hos tredje man kan tillämpas utan allt för mycket våldförande på skuldebrevslagens överföringsmekanik.
    Men HD har inte antagit den konstruktionen utan har sagt att SE, enligt en övervägande nordisk doktrin, har legitimation att oavsett gäldenärens kännedom om transaktionens karaktär både utkvittera (ej påfordra) full betalning och motta gäldenärens kvittningsförklaring upp till fordringsbeloppet; alltså passivlegitimation men ej aktiv legitimation beträffande överhypoteket. Gäldenären kan då inte tvingas uppdela sin betalning utan kan välja att erlägga hela sin skuld till SE och får därvid återkräva skuldebrevet. Att i ett sådant läge betrakta någon annan på borgenärssidan som sidolegitimerad förefaller inte väl förenligt med skuldebrevslagens systematik. Vad som återstår för GHT är som tidigare nämnts ett cessionerbart redovisningskrav för överbetalningen (eller motsvarande skuldminskning vid kvittning med egen skuld).

 

Den eventuella rätt som i det läget kan överlåtas som pant hos tredje man är på sin höjd den som uppstår om SE utlöses, vare sig av GHT eller genom att gäldenären GP frivilligt uppdelar sin betalning.
    Att GPs kvittning avser GHTs skuld och ej SEs bör inte göra någon skillnad. Enligt vanliga negotiabilitetsregler faller visserligen kvittningsinvändningar från GP gentemot godtroende panthavaren PN, men så länge legitimationen finns hos SE ger en kvittning hos denne rätt att återkräva skuldebrevet, och PN får aldrig någon egen legitimation.
    GHTs meddelande till SE om sekundärpantsättningen synes i och för sig inte behöva konstrueras som avseende pant hos tredje man utan kunde lika väl avse pantsättning av ett GHT tillkommande (enkelt) redovisningskrav. Om man likväl betraktar den som denuntiation enligt lagen om tredjemanspant, borde dess verkan vara inskränkt till vad pantsättaren slutgiltigt visar sig ha kunnat disponera över. Det vore välgörande att i första hand utgå från att sådana här meddelanden avser enkel fordringsövergång.
    Kvar i HDs resonemang står att omsättningssynpunkter skulle kräva ett särskilt skydd för godtroende sekundärpanthavare. Om vi tills vidare antar att detta är riktigt, krävs enligt HD en inskränkning för det fall att gäldenären varit ovetande om sekundärpantsättningen; i så fall bör gäldenären kunna kvitta med verkan mot sekundärpanthavaren. För sådan kvittning myntar HD uttrycket "godtroskvittning" som en parallell till godtrosbetalning. Fråga är om parallellen är berättigad.
    Passiv legitimation, gäldenärens rätt att befria sig genom betalning till den som för honom ser ut som borgenär, behövs för att betalningen är en disposition, där pengarna kan vara förlorade om de lämnats till fel person. Gäldenären måste säkert veta att han får valuta för betalningen.
    Vid kvittning förhåller det sig annorlunda. Om kvittningen visar sig ha skett med en olegitimerad, är kvittningsförklaringen overksam, och mf kan fortfarande utsökas. Men i praktiken kan detta förstås bereda svårigheter, i synnerhet som fordringsbevis rörande mf normalt utväxlats mot skuldebrevet, så att gäldenären numera saknar lagsökningsgrundlag. Att HDs avgörande inte grundar sig på sådana överväganden visas dock av att det enligt HD ärvid kvittningsförklaringen som den goda tron skall föreligga.
    Om kvittningsförklaringen riktas till primärpanthavaren, med verkan att både hf och mf mot pantsättaren försvinner, borde förklaringsögonblicket i varje fall vara en irrelevant tidpunkt. I den mån hf visar sig leva kvar hos sekundärpanthavaren kvarstår även mf, och fordringsbeviset för den senare kan inte utan vidare överlämnas till panthavaren. Kvittningsförklaringen är långt ifrån en disposition av den art som kunnat motivera reglerna om godtrosbetalning.
    En lösning som kräver sådana avvägningar är knappast väl förenlig med skuldebrevlagens handfasta överlåtelseordning. Men det kunde kanske tänkas att svårigheterna vore speciella för kvittning? Kanske kunde tesen om omsättningens behov upprätthållas vid betalning? Aven om gäldenären i allmänhet får betala hela skulden till primärpanthavaren i egenskap av skuldebrevsinnehavare, skulle detta inte gälla gentemot sekundärpanthavaren. Denne skulle, med inskränkning endast för primärpanthavarens rätt, ha såsom samtidig (medelbar) innehavare förvärvat skuldebrevet i god tro, med den kvalitetsförbättring det innebär, och kännedomen härom skulle hindra gäldenären från att göra en godtrosbetalning enligt 19 §.

 

    Även denna generellare tillämpning av principerna för pant hos tredje man förefaller dock svårförenlig med den av HD antagna principen att panthavare är legitimerad att uppbära hela skuldebrevsbeloppet. Med det ställningstagandet bör en sekundärpanthavare räkna med att han inte har mycket att hämta. Han har inte tagit emot något skuldebrev som ger honom legitimation och vet att det är primärpanthavaren som i första hand är legitimerad. Slipper gäldenären uppdela sin prestation mellan panthavare och pantsättare, så bör han också slippa att dela den i förhållande till sekundärpanthavaren. Invändningen om betalning till primärpanthavaren må vara extingibel, men legitimationsbrist botas ej av något godtroende pantförvärv utan endast av att legitimationstecknen överlämnas. Genom det betraktelsesättet slipper man sådana påbyggnader på det löpande skuldebrevet som dubbla denuntiationer och betalningar mot annat än papperet.
    Att omsättningen skulle kräva något särskilt skydd för sekundärpant borde kräva särskild dryftelse och förefaller till förstone knappast plausibelt. Sekundärpantsättning är en vansklig sak eftersom panthavaren blir efterställd primärpanthavaren och beroende av vad han företar sig. Det ligger nära tillhands att sådan pantsättning blir en sistahandsmöjlighet där annan säkerhet ej står till buds. Att stärka sekundärpanträtten bör i varje fall ske medvetet och utan våldförande på skuldebrevslagens principer. Eljest riskeras bara värre oreda vid framtida och än mer komplicerade rättsförhållanden.

 

Legitimation vid factoring berörs i en färsk HD-dom (9 dec. 1986, DT nr 37/1986) gällande en köpar-säljaröverenskommelse efter denuntiation vid factoring.

 

En bilköpare W hade köpt en begagnad Volvo på avbetalning och fått meddelande att kontraktet överlåtits på finansbolaget K. Efter en tid fann kunden köpet för dyrt och vände sig till säljaren för att byta till en billigare Audi. K godtog generellt sådana transaktioner och hade tillhandahållit blanketter för den situationen; säljaren meddelade att kontraktet på den nya bilen skulle skickas till K. Säljaren uraktlät emellertid att meddela K om återköpet av Volvon och gick sedermera i konkurs, varvid K instämde W med krav på fortsatt betalning på Volvokontraktet.
    Tingsrättens majoritet och hovrätten ansåg att Ws invändning att han gjort upp med säljaren var en sådan invändning "på grund av köpet" av Volvon, som enligt konsumentkreditlagen 10 § 2 st. alltid gäller mot kreditgivaren. HD ansåg däremot att invändningen ej avsåg Volvoköpet, varför den inte kunde enligt det nämnda lagrummet göras gällande mot K. Att däremot K hade godtagit dessa bytestransaktioner talade enligt HD för att K snarare än W borde att bära förlusten.

 

Avgörandet är besläktat med det nyss diskuterade NJA 1985 s. 121 såtillvida att negotiabilitets- och legitimationsfrågorna inte är särhållna.
    Frågan gäller här en uppgörelse i strid mot legitimationsreglerna. En sådan uppgörelse är omedelbart ogiltig, vid enkla fordringshandlingar enligt den stränga regeln om materiell legitimation. Det finns därför inte något utrymme för att såsom hovrätten och tingsrättens majoritet diskutera om invändningsrätts bestånd mot en förvärvare av fordringsrätten, och det är inte heller behov av att analysera innebörden av konsumentkreditlagen 10 § 1 st.
    HDs avgörande grundas emellertid inte på legitimationssynpunkten. Domen understryker istället att K hade godtagit att säljaren fick omförhandla kontrakt och fastslår att säljarens åsidosättande av överenskomna regler härom borde falla K till last snarare än kunden W.

 

    Det hade nu varit lätt för HD att motivera säljarens passivlegitimation med att säljaren gentemot W uppträtt för Ks räkning. W hade nämligen i målet vitsordat att det nya kontraktet skulle skickas "till (K i) Stockholm" för att gälla istället för det gamla, liksom att vissa betalningsanstånd medgetts endast efter godkännande av K. HD hade kunnat säga att säljaren enligt uppdragsfullmakt av K hade omförhandlat kontraktet eller givit avkall på sin exklusiva legitimation.
    Istället tycks domen utsäga att redan det interna godkännandet från finansiärens sida får verkan av att legitimera sådana uppgörelser. Vid första påseendet finns det kanske inte så mycket att invända mot en sådan ståndpunkt. Uppgörelsen överensstämmer med kundens och säljarens avtal och har i princip godkänts av finansiären. Kunden som inte känner till godkännandet tar en risk, men eftersom godkännandet existerar bör det ges verkan enligt principen om tredjemansavtal.
    Men nu var godkännandet inte förbehållslöst. K hade ställt krav att få meddelande om säljarens uppgörelser, och sådant hade inte givits. Om HD sett uppgörelsen som en fullmaktshandling, hade kravet på meddelande knappast kunnat inskränka säljarens behörighet; det avsåg ju inte fullmaktens räckvidd utan var en föreskrift för säljaren att iaktta. Men som internt arrangemang utnyttjat av kunden kan godkännandet svårligen ges vidare verkan än vad det innebar mellan parterna, dvs. villkorat av meddelande till K.
    HDs lösning att K står närmare än W till att bära följderna av säljarens uraktlåtelse borde förutsätta att legitimationsläget neutraliserats genom något slags meddelande till W. När något sådant inte noterats i domen, måtte HD ha ansett sig kunna klara sig ur legitimationsregeln. Det antyds inte att det skulle gälla något speciellt för konsumentköp eller för factoring i  hädiska misstanken infinner sig att HD blandat samman legitimation och negotiabilitet. Som inledningsvis framhållits, anser HD att invändningen om uppgörelse ej gäller mot K därför att den ej avser "köpet". Det är av denna anledning den utplånats, och den borde eljest bestå, exempelvis om uppgörelsen skett på grund av fel hos bilen, eftersom sådana invändningar alltid får göras mot kreditgivaren enligt konsumentkreditlagen 10 § 2 st. Om detta verkligen varit HDs mening synes det innebära att legitimationsreglerna kommer att sakna betydelse vid konsumentkrediter eller att deras betydelse är helt oviss.
    Stackars skuldebrevslag!
 

Hugo Tiberg