Advokater i Högsta domstolen

 

Av ordföranden i Högsta domstolen OLLE HÖGLUND

 

När Högsta domstolen (HD) den 19 maj 1789 sammanträdde första gången skedde det i närvaro av åtta av domstolens ledamöter. Domstolen bestod då till en början av sammanlagt tolv ledamöter, hälften frälse och hälften ofrälse — tolvtalet har från urminnes tider ofta iakttagits vid domstolarnas sammansättning. Av ledamöterna skulle inte mer än åtta tjänstgöra samtidigt. De ägde fördela tjänstgöringen sinsemellan, dock så att alltid hälften var frälse och hälften ofrälse. Eftersom HD övertog den högsta domsrätten från riksrådet, var det naturligt att flera av riksråden (fyra st.) ingick i den första uppsättningen domstolsledamöter. Den främste ledamoten blev riksdrotsen och så förblev fallet till år 1809, då riksdrotsen övergick till att vara justitiestatsminister. Under den följande tiden var justitiestatsministern främste ledamot fram till år 1840, då hans ledamotskap i HD upphörde.
    Frågan, vilken karaktär ledamotskapet i HD hade, löstes tämligen ofullkomligt i samband med domstolens tillkomst. Riksdrotsen och de tre övriga ledamöter som tillhört riksrådet förordnades utan att någontid angavs för förordnandet. De två frälsemän som inte tillhört rådet och samtliga sex ofrälse förordnades på tre år. Ledamöterna erhöll inte någon särskild titel annat än att till deras egna titlar lades "ledamot uti Kungl. Maj:ts Högste Domstol eller Justitiae-Revision". Under den närmast följande tiden fram till år 1809 förordnades ledamöterna för ett år i sänder under en period, varefter ordningen återgick till förordnanden på tre år. Titeln justitieråd infördes i sambandmed 1809 års grundlagsreform. Genom denna blev det också ett fastämbete att vara ledamot i HD.
    På ledamöterna ställdes till en början kravet att de "måste inför nationen vara kände och högaktade för juridiska kunskaper och integrité". Enligt 1809 års regeringsform måste de ha ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet i domarvärv. Det betydde inte bara att de

 

Advokater i högsta domstolen 319skulle vara kompetenta att utöva domarämbete utan också att de skulle ha utövat sådant ämbete i den utsträckning att de blivit i tillfälle att däri ådagalägga insikt, erfarenhet och redlighet. Det är naturligt att även före 1809 års grundlagsreform som ledamöter i HD förordnades revisionssekreterare, hovrättsråd, lagmän, häradshövdingar, borgmästare och rådmän m. fl. Ordningen med hälften frälse och hälften ofrälse upphävdes med utgången av år 1844.
    Antalet ledamöter i HD förblev tolv även efter 1809 års grundlagsreform. Sedermera skedde en ökning av antalet undan för undan för att möta den stegrade arbetsbördan och till följd av lagrådets inrättande. Sålunda skedde en ökning år 1860 till 16, år 1897 till 18, år 1905 till 21, år 1909, i samband med lagrådets inrättande, till 24 och— tillfälligt — år 1935 till 28. Enligt nu gällande rättegångsbalk utgöres HD av 22 justitieråd eller det högre antal som av särskilda skäl finnes erforderligt. Antalet är för närvarande 25, av vilka fyra tjänstgör i lagrådet (tre avdelningar) och 21 ingår i de tre dömande avdelningarna. Det nyssnämnda kravet i 1809 års regeringsform på ådagalagd insikt, erfarenhet och redlighet i domarvärv togs bort isamband med 1949 års grundlagsändringar. I vår nuvarande regeringsform av år 1974 finns blott den bestämmelsen angående justitieråd att i HD endast den får tjänstgöra såsom ledamot som har utnämnts till ordinarie domare i domstolen (11 kap. 1 §). I 3 kap. 4 §rättegångsbalken ställs det kravet att justitieråden skall vara lagfarna. De far inte inneha eller utöva annat ämbete.
    Även sedan det särskilda kravet på domarerfarenhet upphävts faller det sig naturligt att ledamöterna i HD huvudsakligen hämtas bland dem som är i domarkarriären, låt vara att de som kommer i fråga vanligen meriterat sig särskilt inom lagstiftningsverksamheten. Enklar strävan är att i domstolen skall finnas representanter även förandra juristkategorier. Det dröjde dock ända till år 1918 innan någonur advokatkåren utsågs till ledamot i HD. En förklaring härtill torde vara att söka däri, att det i vårt land dröjde länge innan vi fick ett ordnat advokatstånd. Ännu vid tiden för bildandet av Sveriges advokatsamfund för 100 år sedan befann sig det svenska sakförarväsendet på en mycket primitiv nivå.
    När advokatkåren år 1918 första gången blev representerad i HD var det genom en sällsynt väl meriterad kandidat, Albert Kôersner, född 1872, ledamot i HD från 1918 till sin död 1929. Mångsidigheten i hans begåvning, intressen och erfarenheter avspeglar sig i hans omväxlande juristbana. Efter tingstjänstgöring i Uppsala och tjänstgöring på universitetskansliet tillträdde han år 1898 en erbjuden plats som biträde på Santessons och Abenius' advokatbyrå i Stockholm. Han

 

320 Olle Höglundblev ledamot av Sveriges advokatsamfund år 1900. Det svenska advokatväsendet hade vid 1900-talets början knappt hunnit över det osäkra begynnelsestadiet. Kôersner kom att höra till dem som främstbidragit till en fortbildning i den rätta riktningen, både genom sin personlighet och genom mångårigt intresserat deltagande i ledningen av advokatsamfundet. Han var ledamot av samfundets styrelse åren 1912-1917 och vice ordförande 1918-1919. Utvecklingen hade i slutet av det första decenniet hunnit så långt att advokatsamfundet fick en officiell anmodan att yttra sig över del II av lagberedningens förslag till jordabalk, rörande köp, lagfarts- och inteckningslagstiftning m. m. Resurserna var små. För Kôersner framstod det som en hederssak för samfundet att det nu skulle göras en verkligt reell insats. Han tog på sig remissarbetet ensam och i en 200-sidig tryckt promemoria framförde han erinringar, uppslag och synpunkter som mottogs med respekt och tacksamhet från lagförslagets egna upphovsmän. Han framstod med ens som en av den svenska juridikens verkligt betydande krafter. Året därpå, 1911, kallades Kôersner till professor i rättskunskap vid den nyinrättade handelshögskolan i Stockholm. Under mer än åtta år upprätthöll han både professuren och sin advokatverksamhet. Han utförde, delvis i samarbete med andra, utredningar och utgav lagkommentarer på skilda rättsområden. År 1918 blev han hedersdoktor vid Lunds juridiska fakultet, och vid slutet av samma år förmåddes han att inträda som ledamot i HD. Kôersner medverkade i både SvJT och TfR; i den sistnämnda inträdde han som svensk medredaktör efter Ivar Afzelius. Bland mångfalden uppskattande omdömen om Kôersner i en nekrolog av Nils Alexanderson (SvJT 1929 s. 481 ff) heter det: Som praktiserande jurist utmärktes Kôersner av en stor fyndighet i fråga om möjliga utvägar. Som teoretiker och lagskipare hörde han mera till de betänksamma.
    Efter Albert Kôersner dröjde det ända till år 1948 innan nästa advokat utnämndes till justitieråd. Då inträdde i HD Jochum Sjöwall, född 1908, ledamot i HD 1948-1958 och 1967—1975, död 1981. Efterhalvt annat års tingstjänstgöring i Västmanlands östra domsaga började Sjöwall som biträdande jurist på Themptander, Wetter och Philipson advokatbyrå i Stockholm och fortsatte på Sune Wetters advokatbyrå. Tidigt fick han syssla med den internationella sidan av det avvecklings- och uppbyggnadsarbete som följde på Krügerkraschen. Även andra uppdrag gav honom erfarenhet av rättsliga frågor med internationell anstrykning. År 1935 blev han ledamot av Sverigesadvokatsamfund. Han inträdde år 1942 som delägare i Sune Wetters advokatbyrå, från vilken han sedermera tog steget över till HD. Vid endast 32 års ålder invaldes Sjöwall i samfundets styrelse, som han

 

Advokater i högsta domstolen 321kom att tillhöra i sex år fram till år 1946. Under några år tillhörde han lagberedningens rådgivande nämnd. Redan innan Sjöwall hunnit fylla 40 år utnämndes han till justitieråd år 1948. Han blev därmed HD:s yngste ledamot sedan domstolens allra första år. Efter tio år i domstolen lämnade han densamma för att gå till näringslivet. Han hade då också som ledamot i lagrådet åren 1956—1958 medverkatbl. a. i granskningen av förslaget till brottsbalk. I sin nya befattningsom chefsjurist inom Johnsonkoncernen sysslade han närmast med frågor som ägde samband med boutredningen efter generalkonsuln Axel Ax:son Johnson. Här stannade han till år 1967, då han på nytt utnämndes till justitieråd. Under tiden hade han år 1961 utsetts till ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag. Från år 1969 till pensioneringen år 1975 var Sjöwall ordförande på avdelning i HD. Förnämliga personliga egenskaper gjorde honom till en högt uppskattad avdelningsordförande — med glimten i ögat.
    Innan Sjöwall lämnade HD första gången utnämndes år 1955 den tredje advokaten till justitieråd, Gunnar Bomgren, född 1902, ledamot i HD 1955—1969, död 1985. Bomgren började efter jur. kand.-examen år 1923 sin juristbana i Sevede och Tunaläns samt i Askims m. fl. domsagor. År 1928 fick han anställning på Gustaf Fitgers advokatbyrå i Göteborg. När Sveriges advokatsamfund år 1935 beslöt inrätta ett fast sekretariat valdes Bomgren till samfundets sekreterare, en befattning som han innehade till år 1942. Han startade under denna tid utgivningen av Tidskrift för Sveriges advokatsamfund (TSA) och var dess redaktör. Inför samfundets 50-årsjubileum år 1937 utgav han avtrycket minnesskriften "Det svenska advokatväsendet före bildandet av Sveriges advokatsamfund", i mitt tycke ett litet mästerstycke. Från sin tjänstgöring i samfundet återvände han till Göteborg år 1942 ochinträdde på Dr Philip Lehmans advokatbyrå, i vilken han blev delägare år 1946. Hans tjänster togs så småningom på nytt i anspråk av Sveriges advokatsamfund. Efter att ha invalts i styrelsen år 1946 utsågs han till dess vice ordförande år 1949 och till ordförande år 1951, en post som han beklädde till justitierådsutnämningen år 1955. Bomgren bidrog under denna tid bl. a. till att utveckla advokatsamfundets internationella samarbete. Vid sidan av sin advokatverksamhet och sina uppgifter i samfundet var Bomgren biträdande lärare i rättsvetenskap vid handelshögskolan i Göteborg vårterminerna 1934 och 1935 samt speciallärare i rättsvetenskap vid handelshögskolan i Stockholm åren 1938—1942. Han höll också sedermera under åren 1957—1967 föreläsningar i köp- och sjörätt i Uppsala. År 1959 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Under sin tid i Högsta domstolen var Bomgren ledamot av lagrådet åren 1960—1962 och

 

24-37-165 Svensk Juristtidning

 

322 Olle Höglundordförande i namnrättskommittén, som år 1960 avgav betänkande (SOU 1960: 5) med förslag till namnlag, ett krävande lagstiftningsarbete. Tillsammans med kommitténs sekreterare, sedermera hovrättsrådet Jan Gehlin, utgav han år 1966 en kommentar till namnlagen. Bomgren har även utgivit andra juridiska skrifter och medverkat med artiklar i juridiska tidskrifter.
    När Ingrid Gärde Widemar, född 1912 och ledamot i HD 1968—1977, utnämndes till justitieråd år 1968 var det en remarkabel händelse i HD:s historia. HD fick då sin första kvinnliga ledamot. Att det dröjde så länge innan en kvinna tog säte i HD berodde ingalunda på något slags reaktionär inställning i HD. Tvärtom hade HD vid flera tillfällen givit uttryck åt att den gärna skulle se en kvinna som ny ledamot. HD har sedermera fått ytterligare två kvinnliga ledamöter. Ingrid Gärde Widemar började efter sin jur. kand.-examen år 1936 i Stockholms rådhusrätt, blev fiskal i Svea hovrätt år 1940 och återvände till rådhusrätten som tf. assessor åren 1940—1945. Därefter övergick hon till egen advokatverksamhet och blev ledamot i Sveriges advokatsamfund år 1948. Hon var tidigt politiskt verksam och blev invald i riksdagens andra kammare år 1949. Efter en mandatperiod där var hon ledamot av första kammaren åren 1953—1960, varefter hon åter invaldes i andra kammaren och förblev där från år 1961 till justitierådsutnämningen år 1968. Då var hon därjämte ordförande i första lagutskottet sedan år 1960 och ledamot av Nordiska rådet sedan år 1964. Hon har haft en rad uppdrag på lagstiftningsområdet och i andra sammanhang, såsom ledamotskap i kriminalvårdsnämnden, ordförande i kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården 1967—1971 och ordförande i ungdomsfängelsenämnden från år 1970 till dess upphörande år 1980. Det politiska engagemanget medförde att Ingrid Gärde Widemar kom att ägna sig mera åt lagstiftningsarbete än advokatverksamhet och särskilt hennes erfarenheter från laggranskningsarbetet i första lagutskottet blev av värde för hennes domargärning. Av trycket utgav hon år 1945 "Hatt och huva", en utredning omhur 1923 års behörighetslag, d. v.s. lagen (1923:249) innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, verkat under en tjugoårsperiod från ikraftträdandet år 1925. Efter sin avgång från justitierådsämbetet år 1977 har hon bl. a. engagerat sig i Raoul-Wallenberg-saken och åtagit sig ordförandeskapet i Raoul-Wallenberg-föreningen sedan år 1979.
    Samma år, 1977, som Ingrid Gärde Widemar lämnade HD inträdde i domstolen både en ny kvinnlig ledamot och en ny advokat. Den senare var Gunnar Ehrner, född 1920 och ledamot i HD 1977—1987. Efter tingstjänstgöring i Ångermanlands södra domsaga började

 

Advokater i högsta domstolen 323Ehrner i Svea hovrätt, där han blev fiskal år 1949. Han lockades över att bli biträdande sekreterare i Sveriges advokatsamfund år 1950 och påföljande år fick han anställning som biträdande jurist hos Wetter & Swartling advokatbyrå i Stockholm. Han blev ledamot av advokatsamfundet år 1953. Efter ytterligare några år, 1958, blev han delägare i advokatbyrån och när denna delades år 1974 blev han delägare i Carl Swartling advokatbyrå. Ehrners tjänster togs snart på nytt i anspråk av advokatsamfundet. Han var sålunda ledamot i styrelsen för samfundets Stockholmsavdelning åren 1963—1967 och i samfundsstyrelsen åren 1965— 1972. Enligt 8 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken är advokat skyldig att vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iaktta god advokatsed. Vad som är god advokatsed är emellertid inte närmare angivet i vare sig rättegångsbalken eller i stadgarna för Sveriges advokatsamfund. Önskemål om skrivna regler angående god advokatsed ledde till att en kommitté tillsattes för ändamålet med samfundets dåvarande generalsekreterare Holger Wiklund i spetsen och med Ehrner bland de fyra övriga ledamöterna. Kommittén avgav, efter ett preliminärt förslag i mars 1969, ett slutligt förslag i december samma år. På grund av detta förslag antog styrelsen den 18 juni 1971 "Vägledande regler om god advokatsed". Dessa är i sin senaste lydelse, av den 9 november 1984, intagna i samfundets årligen utgivna matrikel. Ehrner har därjämte varit ordförande i samfundets lagstiftningsråd under åren 1973—1977, i vilken egenskap han deltagit i ledningen av samfundets remissverksamhet i lagstiftningsärenden. I den jubileumsbok med titeln "Från Advokatens Verkstad" som utkom i samband med advokatsamfundets 100-årsjubileum i maj 1987 har Ehrner medverkat med en innehållsrik artikel om advokatmål i Högsta domstolen, d. v. s. mål om vägrat inträde i samfundet och om disciplinär påföljd mot advokat. Under senare delen av sin tid i Högsta domstolen har Ehrner såsom den ena av två medhjälpare till ansvarige utgivaren av Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, ingått i redaktionen fördenna tidskrift. I denna uppgift har han förvärvat särskild förtrogenhet med publicerade HD-avgöranden, vilket behagligt kommit övriga ledamöter till godo när de suttit tillsammans med Ehrner på dömandeavdelning. Ehrner står kvar i redaktionen för NJA I även efter sinpensionering vid utgången av juni 1987.
    År 1985 utnämndes till justitieråd från och med den 1 januari 1986 Hans-Gunnar Solerud, född 1938. Han är den av advokater som senasttagit plats i HD. Efter jur. kand.-examen fullgjorde han tingstjänstgöring i Sollentuna och Färentuna domsaga åren 1963— 1965 och därefter under ett halvår på advokatbyrå. Under åren 1966—1968 var han

 

324 Olle Höglundsekreterare vid Stockholms handelskammare. Därifrån gick han övertill Wetter & Swartling advokatbyrå i Stockholm. Efter fem år som biträdande jurist övergick han till att vara bolagsjurist vid SKF i Göteborg under ett par år till 1974. Han återgick då till advokatverksamheten och blev delägare i Carl Swartling advokatbyrå. Solerud blev ledamot av Sveriges advokatsamfund år 1971 och hade just invalts i samfundets styrelse, när utnämningen till justitieråd kom. I sin advokatverksamhet har Solerud förvärvat betydande erfarenheter på affärsjuridikens område, inte minst i internationella förhållanden. Ett område som han särskilt ägnat sig åt är konkurrensrätten. I HD är Solerud en entusiastisk anhängare att lita till när det gäller strävandena att datorisera verksamheten.
    Raden av advokater i HD är av skäl som tidigare nämnts inte stor, tillhopa sex stycken. Men advokaterna har spelat en betydande roll genom de erfarenheter från det praktiska rättslivet som de kunnat tillföra diskussionerna. De lönemässiga förhållandena — här står vi efter andra länders syn på domare i högsta instans — gör det svårt att förvärva de främsta krafterna till HD. Hittills har vi emellertid haft tur. Nyfikenheten på något nytt, lockelsen att fa byta den ena sidans talan mot uppgiften att fastställa vad som allsidigt sett framstår som det rätta liksom förmånen att få delta i rättsutvecklingen genom prejudikatbildning torde vara ingredienser som frestar. Mången advokat har också redan fått smak för domarfunktionen genom medverkan som skiljeman i skiljeförfaranden.