Advokaternas roll i förvaltningsprocessen
Av f. d. ordföranden i regeringsrätten BENGT WIESLANDER
Under de sista tjugotre åren av det sekel som advokatsamfundet funnits till har jag haft anledning att fundera över advokaternas roll i förvaltningsprocessen. Vid två tillfällen har jag talat om saken vid samfundets årsmiddag. Det kan i anledning av jubileet finnas skäl att låta en vidare krets ta del av mina funderingar.
För dem som i likhet med mig ursprungligen kommer från allmän domstol och i mogen ålder övergått till förvaltningsdomstol är det påfallande i hur liten utsträckning advokater deltar i förvaltningsprocessen. I stora grupper av mål förekommer det mycket sällan att den enskilde har hjälp av advokat.
Detta notoriska och enligt min mening beklagansvärda förhållande har flera orsaker. Advokaternas utbildning och rekrytering har traditionellt varit inriktad på verksamheten vid de allmänna domstolarna, vilket i sin tur fört med sig att advokaternas kunskaper och erfarenheter av förvaltningsmålen i allmänhet är tämligen rudimentära. Detsamma kan för övrigt sägas om de flesta domare hos de allmänna domstolarna. Jag är ganska övertygad om att merparten av dem inte vet mer om förvaltningsmål och då främst skattemål än vad jag visste, då jag inträdde i regeringsrätten, och det var inte mycket. Dessa domares hela utbildning brukar ju äga rum vid allmän domstol, liksom de flesta blivande advokaternas. På senare år har bilden ändrats något genom att tingsmeritering kan fullgöras även vid förvaltningsdomstol men de flesta sitter ting i allmän domstol.
Man skall också hålla i minnet att förvaltningsprocessen i sin nuvarande form är en ganska modern företeelse. Före förvaltningsprocessreformen i början av 1970-talet förekom sålunda muntliga förhandlingar i mycket liten utsträckning, medan numera muntlig förhandling är mycket vanligt i länsrätt och kammarrätt, framförallt i socialmål. Behovet av sakkunnig hjälp blir så att säga mera påträngande och intressant vid muntlig förhandling. Det har både stats-