1. I sitt föredrag behandlade Anders Vinding Kruse preventionsfrågan i belysning av den utveckling som ersättningsrätten genomgått på senare år och som inneburit att försäkringarnas roll ökat på bekostnad av det personliga skadeståndsansvaret. Greppet är givande. En säker slutsats tycks också kunna dras tack vare detta sätt att angripa problemen: den försvagning av preventionen som blivit eller kan ha blivit en följd av den moderna utvecklingen har uppenbarligen inte ansetts vara tillräckligt allvarlig för att kunna förhindra denna utveckling.
    Jag skulle emellertid vilja understryka att det kan vara svårt att dra andra mera vittgående slutsatser av den väg som ersättningsrätten tagit. Det kunde vara frestande att i efterhand inläsa en förändrad inställning till preventionsidén i den moderna utvecklingen. Den omdaning som rättsreglerna undergått behöver dock inte ha berott på att man funnit det personliga skadeståndsansvaret otillfredsställande från just preventionssynpunkt (därför att detta framstått som meningslöst). Ändringen torde vanligtvis primärt ha haft andra orsaker. Den främsta är väl att intresset helt enkelt har flyttats över från skadegöraren till den skadelidande. I en sådan förskjutning av hela synsättet har preventionen fått komma först i andra hand. Och om preventionens betydelse tidigare överdrivits har detta kunnat bli ytterligare ett passande argument för en nyordning, i vilken preventionen spelar en mindre roll än tidigare.
    2. För Sveriges del torde utgångspunkten för den moderna preventionsdebatten med fördel kunna sägas ligga i propositionen (1972:5) till skadeståndslag. Här ställde sig departementschefen skeptisk till preventionstanken. Han skilde mellan uppsåt och oaktsamhet.
    I förra fallet var det enligt honom fråga om straffbara handlingar. Beträffande dessa spelade med säkerhet straffbuden en långt viktigare roll för moralbildningen än skadeståndsreglerna. När det gällde personskada var det inte sannolikt, att risken av ett skadeståndsansvar i det enskilda fallet hade någon preventiv effekt alls. Däremot kunde det inte uteslutas, att skadeståndsreglerna hade en sådan effekt, när det gällde att avhålla från uppsåtlig skadegörelse på annans egendom. Med all sannolikhet var det dock här andra förhållanden som utgjorde den väsentliga grunden till att medborgarna avhöll sig från handlingar av detta slag.
    Starka skäl talade enligt departementschefen för att föreställningen om

 

31—37-166 Svensk Juristtidning

 

skadeståndsreglernas moralbildande och preventiva funktion var överdriven också när det gällde vårdslösa beteenden. Han hänvisade till utvecklingen när det gäller ansvarsförsäkringen. Denna hade lett till att det personliga skadeståndsansvaret för den som av vårdslöshet vållat en skada inte alls gjorde sig gällande i samma omfattning som förr. Men det fanns knappast belägg för att den utvecklingen lett till att människors aktsamhet allmänt sett hade slappnat.
    Uppfostran, utbildning, vidgad upplysning och opinionsbildning genom massmedia ansågs ha vida större betydelse i sammanhanget. Bristen på rättssociologiska undersökningar framhävdes.
    Dessa uttalanden sammanfattar på ett i sig utmärkt sätt den väl numera traditionella skepsis många experter känner inför preventionen i skadeståndsrätten, ja i ersättningsrätten över huvud. Departementschefens uppfattning var måhända dock något för kategorisk. Jag skulle vilja göra följande reservationer till densamma.
    (1) Uttalandena kan knappast sägas innebära att preventionens betydelse i sammanhanget över huvud underkänts. Av allt att döma har departementschefen endast uttalat sig om vad som gällde inom ramen för de då gällande reglerna. Ingen vill väl förneka att rättsreglerna kan ändras så att en preventionseffekt faktiskt inträder; höjer man exempelvis skadeståndsnivån för ideell skada finns det säkerligen även för svenska förhållanden en gränspunkt, vid vilken en sådan effekt oundvikligen inträder, åtminstone för vissa kategorier av skadegörande.
    (2) Departementschefens iakttagelser om preventionen torde ha tagit sikte på konsumenter som skadegörare. Preventionen har en helt annan betydelse när det gäller företagen. Dessa är inriktade på att arbeta med handlingsalternativ och att väga sådana mot varandra från ekonomisk synpunkt är en självklar del av deras vardag. Företagets eget sunda liv kan kräva att rättsreglernas preventiva funktion tillgodoses. I Sverige har vi gått mycket långt närdet gäller att frånse detta faktum. Kanske för långt. Borde inte den funktion hos skadeståndet som brukar diskuteras under beteckningen "ekonomisk prevention" (i den internationella debatten: "general deterrence") ha större utrymme i den svenska ersättningsrätten än som i dag är fallet? Ibland tycker man att skadeståndet åtminstone borde ha kunnat bli föremål för diskussionsom ett tänkbart instrument för att uppnå sådan prevention. I betänkandet (SOU 1983: 11) Bekämpning av växtskadegörare och ogräs förordades ett flertal metoder när det gällde att begränsa riskerna med kemisk bekämpning av växtskadegörare inom jordbruks- och trädgårdsnäringen: skärpt produktkontroll, ökad information till allmänheten om smygande, osynliga, osäkra, långsiktiga effekter (resthalterna), undervisning, forskning och utveckling, receptbeläggning av kemiska bekämpningsmedel, kvotering i utdelning, begränsad registrering, skyddszoner och upphörd flygbesprutning, förbud att sprida kemiska medel över vissa områden, restriktioner i hushållens användning av medlen, totalförbud, avgiftssystem, straff. Men frågan om ett skadeståndsansvar i sammanhanget (aktualiserat exempelvis i samband med spridning av bekämpningsmedel i luften) behandlades synbarligen ej alls.
    (3) Suzanne Wennberg kritiserade med rätta det i straffrättsliga sammanhang förekommande argumentet att återfallsstatistiken skulle visa att allmänpreventionen var ineffektiv. Hon framhöll att den inte säger något om hur stort återfallet skulle ha varit utan bruk av straff. Departementschefens syn-

 

punkt att det knappast fanns belägg för att ansvarsförsäkringens framväxt lett till att människors aktsamhet slappnat kan bemötas på samma sätt: jämförelsen haltar eftersom vi inte vet hur beteendet skulle ha blivit utan ansvarsförsäkring.
    3. Det finns all anledning att som Vinding Kruse beakta sambandet mellan ersättnings- och straffrätten när det gäller preventionen. Suzanne Wennbergs klargörande exposé över den straffrättsliga problematiken rörande preventionen visar också att det kan finnas parallella drag i utvecklingen på båda håll. Jag skulle vilja framhålla två, utan att för den skull vilja påstå att det finns något närmare samband mellan straff- och skadeståndsrätten i dessa hänseenden.
    (1) Anders Vinding Kruse underströk att det finns anledning att skilja mellan olika typer av skador. Denna tankegång, som också framträder i propositionen till SkL, har tydligen en motsvarighet för straffrättens del: enligt Suzanne Wennberg har man börjat göra skillnad mellan olika typer av brott.
    (2) Suzanne Wennberg framhöll att förhoppningen att erhålla ett lindrigare straff (exempelvis villkorlig dom) kunde tänkas motarbeta den allmänpreventiva effekten. Men, påpekade hon, hotet om "fullt" straff var i många fall tillräckligt för att den preventiva effekten skulle uppnås. Motsvarande problem i skadeståndsrätten uppkommer ej minst genom att skadeståndet kan bli föremål för jämkning. Tillämpar man Wennbergs resonemang här innebär det att jämkningsreglerna inte nödvändigtvis behöver störa preventionen. Redan hotet om fullt skadestånd kan vara fullt tillräckligt från att avhålla från ett visst beteende.
 

Bill W. Dufwa