Diskussionen har visat att något generellt svar på frågan om preventionensberättigande inte finns. Utgångspunkten är emellertid säkerligen riktig. Risken för egen förlust eller ekonomisk påföljd på grund av straff, vite eller skadestånd påverkar nog — åtminstone i åtskilliga situationer — potentiella skadevållares uppträdande. Men när sådana risker övertas av en eller annan typ av försäkring modifieras preventionseffekten av skadeståndsreglerna avsevärt. I stället överflyttas preventionen till förhållandet mellan försäkringsbolag och försäkringstagare genom de regler som kan medföra att försäkringsskyddet helt eller delvis bortfaller eller, alternativt, en fördyring av försäkringsskyddet.
    Genom en alltmer utvecklad försäkringsteknik har i stället önskemålet att riktigt fördela kostnaden för inträffade risker kommit i förgrunden. Försäkringen har på åtskilliga områden därför mer eller mindre ersatt skadeståndets reparativa funktion. Aven om skadeståndsrisken åtminstone i vissa situationer har preventiv effekt, motverkar skadeståndet en optimal fördelning av risken för skador och förluster. När försäkring inte föreligger — t. ex. styrelseledamots ansvar — kan skadeståndsrisken verka preventivt under förutsättning att ledamoten inte bara känner till skadeståndsreglens existens utan också är medveten om de konkreta situationer när den kan aktualiseras. Men är det verkligen rimligt att risken för ekonomisk förlust genom skadeståndsskyldighet — som kan bli nog så omfattande — skall läggas på en enskild fysisk person? Möjligheten att jämka en orimligt betungande skadeståndsskyldighet kan nog i åtskilliga fall bli en klen tröst men den visar åtminstone att principen om prevention mot skadeståndsgrundande beteende inte är så lätt att konsekvent genomföra i praktiken.
    När risken fördelas mellan olika försäkringsbolag och försäkringsformer tjänar skadeståndet inte primärt den direkt drabbade utan det försäkringsbolag som mot en premie övertagit risken för den aktuella skadan och förlusten och betalat ut ersättning till den försäkrade. Genom s. k. subrogation övergår skadeståndsrätten nu i stället till försäkringsbolaget. När skadevållaren har ansvarsförsäkring resulterar skadefallet i allt väsentligt i en uppgörelse mellan de båda försäkringsbolagen (sak- resp. ansvarsförsäkringsbolag). Detta kan visserligen vara motiverat för att kostnaden för skadefallet ytterst skall fördelas "rättvist" mellan skadevållare och skadelidande. Men är en sådan optimal kostnadsfördelning verkligen möjlig att åstadkomma? Och vad är "rättvist"? Riskerar man inte här ett cirkelresonemang innebärande att grunden för skadeståndsregeln rättfärdigar sin egen existens utan närmare motivering?

 

420 Jan RambergOch, även om man accepterar tanken om en "rättvis" kostnadsfördelning mellan t. ex. en producent och en detaljist, drabbar den slutliga totala riskkostnaden (summan av sakförsäkrings- och ansvarsförsäkringspremier) ytterst genom kostnadsövervältring produktens slutanvändare. Är det då verkligen värt mödan att bygga upp ett system för att fördela kostnaden för försäkrade risker genom regresser mellan inblandade försäkringsbolag? Frekvensen av regressöverenskommelser mellan försäkringsbolagen visar att svaret på denna fråga åtminstone inte generellt kan bejakas.
    Även regressbestämmelsen i FAL 25 § visar att lagstiftaren principiellt accepterat synsättet att åtminstone i vissa fall en försäkrad risk slutligen bör bäras av försäkringsgivaren och inte av den som eljest kunnat bli ansvarig enligt skadeståndsreglerna. Socialförsäkringarna utgår från samma princip att försäkringsskyddet träder i stället för skadeståndet, något som naturligtvis också gynnar skadevållarna. Bör inte då principen om en "kanalisering" av risken till försäkringen genomföras konsekvent och endast med samma undantag som i försäkringsavtalet skulle ha medfört försäkringsskyddets upphörande (uppsåt eller grov vårdslöshet m. m. hos den försäkrade)? Även om försäkringsbranschen möjligen skulle kunna beskyllas för viss konservatism ifråga om vidmakthållandet och utövandet av regressrätt — ofta nog med åberopande av preventionstanken — är det enligt min mening rimligt att branschen själv får utveckla ändamålsenliga principer och inte tvingas till det med ett generellt avskaffande av regressrätten genom en tvingande lagregel. Förhoppningsvis kommer konkurrensen mellan försäkringsbolag och försäkringsformer att resultera i önskvärda risk- och kostnadsfördelningsprinciper. Men, om dessa förhoppningar skulle komma på skam, är det måhända nödvändigt att intressera lagstiftaren för problemet.
    Eftersom jag ägnat åtskilligt intresse åt transporträttsliga frågor kan jag inte underlåta att nämna det enligt min mening egendomliga system som tillämpas för fördelning av risker för skador och förluster under godsförflyttning. Kanske närmast på grund av historiska tillfälligheter har man på detta område ett i stort sett generellt tvingande kontraktsansvar för transportören. Den oinvigde har anledning att fråga sig varför "hjälpkontraktet" — transportavtalet — är underkastat ett tvingande ansvar när inte "huvudkontraktet" — det internationella köpet — omfattas av tvingande regler. Men det ären lång historia som jag inte kan gå in på i detta sammanhang.
    Eftersom gods under transport vanligen är försäkrat genom transportförsäkring tjänar det tvingande ansvaret i allt väsentligt till att säkerställa regressrätten. För säkerhets skull har man till och med i vissa internationella konventioner uttryckligen infört förbud mot s. k. "benefit of insurance"-klausuler som åsyftar att eliminera eller begränsa försäkringsgivarens regressrätt. Varje försök att rationalisera risk- och kostnadsfördelningsprinciperna inom transporträtten genom avtalsbestämmelser framkallar ofta starka reaktioner hos försäkringsbolagen som ser sina regressmöjligheter hotade. Är detta verkligen kommersiellt befogat? Ar det inte snarare en fördel för transportförsäkringsbolagen att utöka risken genom att avstå från regressrätten? Det bästa är naturligtvis om försäkringsbolagen kunde debitera en premie som om regressrätten inte funnes — och därefter ändå tillgodogöra sig frukterna av regressrätten — men tillåter verkligen konkurrensen detta? Man kan ju som bekant i regel inte äta kakan och ändå ha den kvar. De frågor som jag här antyder har diskuterats i åtskilliga decennier och alla debatter brukar avslutas med kon-

 

Preventionen i ersättningsrätten 421staterandet att man nog kunde tänka sig ett bättre system för att fördela risker för förluster och skador på gods under transport men att önskemålet om prevention förhindrar detta. Ar denna ståndpunkt verkligen berättigad? Jag tillhör i detta avseende tvivlarnas skara.
 

Jan Ramberg